Quick (2019)

Filmen om Sture Bergwall a.k.a. Thomas Quick var en fascinerande, häpnadsväckande och lite skrämmande upplevelse. Själv hade jag ingen vidare koll på Quick-fallet och de (8!) mord som han erkände och fälldes för (bara för att senare frikännas från samtliga). Jag kände till själva grundhistorien men detaljerna hade jag egentligen aldrig snappat upp. Under visningen av Mikael Håfströms film på Malmö Filmdagar satt jag sedermera och skakade på huvudet i förvirring/oförståelse och skrockade samtidigt av obehag.

Quick själv spelas av David Dencik och jag tycker Dencik inte gör nåt annat än ett mirakel med sin roll. Quick är i filmen ett nystan av obehag, kontaktsökeri, bekräftelsebehov och undergivenhet. Quick känns som en icke-person.

Filmens huvudperson är egentligen inte Quick utan SVT-journalisten Hannes Råstam (Jonas Karlsson) som envetet jobbar med en dokumentär om Quicks fall, en dokumentär som skulle visa sig avslöja tidernas svenska rättsskandal.

Som sagt, jag satt bitvis både fascinerad och förvirrad med hakan nere vid knäna under visningen. Nivån på okunskapen och omoralen hos de som jobbade med Quicks fall, både från psykiatrin och det juridiska är… häpnadsväckande.

Det faktum att jag inte kunde titta bort, även om jag hade velat, tillsammans med skådespelarinsatserna (Dencik, Karlsson, Alba August (ny favorit! badass!), ja, samtliga är strålande) gör att jag förlåter filmens brister. Det märks att Mikael Håfström varit i Hollywood ett tag. Detta är nämligen en film som spretar rejält. Den känns svenskt realistisk på samma gång som den försöker vara en seriemördarthriller, och en journalistgrävfilm, och ett sorgligt sjukdomsdrama. Kanske två saker för mycket.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

bioQuick har biopremiär idag och jag rekommenderar givetvis ett biobesök. Själv blev jag intresserad av att se de SVT-dokumentärer som Råstam gjorde tillsammans med researchern Jenny Küttim (spelad av August i filmen).

Fler åsikter om Quick får du från Fiffi i SoF-podden.

Vikander-vecka: En kongelig affære (2012)

En kongelig affæreDet är lite lusigt. Innan jag tittade på filmen jag skriver om idag så hade jag inte sett Alicia i ett enda kostymdrama. Nej, det hade handlat om en science fiction-film (Ex Machina), ett fantasyäventyr (Seventh Son), två Lisa Langseth-filmer (Till det som är vackert och Hotell), en svensk Tim Burton-film (Kronjuvelerna) och så en agentactionfilm (The Man from U.N.C.L.E.). Men efter det danska kostymdramat En kongelig affære skulle det komma fler.

Alicia spelar här prinsessan Caroline Mathilde, en ung brittisk kunglighet som blir bortgift med den nyblivna, unga och psykiskt instabila kung Christian VII av Danmark (enligt Wikipedia var de även kusiner, oooook). Caroline Mathilde anländer till det danska hovet och möts av en pajas till kung. Han påminner mest om Tom Hulces Amadeus i Milos Formans film om Mozart. En skrattande pajas som inte är beredd att ta nåt ansvar överhuvtaget.

Caroline Mathilde är en ung kvinna intresserad av nya idéer. Hon läser mycket men de böcker hon vill läsa är förbjudna i Danmark. De anses vara ett hot mot hovet med sina liberala idéer om att minska kungamakten.

När Christian får en ny livläkare, Struensee (Mads Mikkelsen), så upptäcker Caroline Mathilde att hon träffat en själsfrände, både intellektuellt och romantiskt. Alltmedan kungen blir mer och mer galen så inleder de båda ett förhållande som vi tittare nog förstår bara kan sluta på ett sätt.

Jag kan inleda med att säga att Alicia nog måste vara ett språkligt geni. Här har hon lärt sig danska, bara så där. I början pratar hon dessutom en ganska så perfekt brittisk engelska. Tänk om Noomi Rapace hade spelat samma roll. Huganemej. Nu ska väl sägas att Alicia alltså spelar en person med engelska som modersmål som kommer till Danmark och då är det väl ok om hon inte pratar perfekt danska. Men jag tyckte det lät naturligt, vilket är ganska otroligt egentligen. Det viktigaste är att det inte blir inläst och krystat, och det blev det inte.

En kongelig affære är en intressant och riktigt bra film. Nu är jag en sucker för bra kostymdramer är väl bäst att säga. Hur som helst, så gillade jag intrigerna inom hovet, hur t ex det viktigaste är att säkra tronföljden. Det absolut viktigaste, prio ett, när Caroline Mathilde anländer är att fixa en tronföljare. Redan första kvällen ska det ske.

Kungen är som sagt sinnessjuk och inte i styrbart skick. Men det är egentligen inget problem eftersom hovet ordnar fram en rådgivare som i princip tar över. Rådgivaren tar besluten och slänger sen fram de papper som kungen behöver skriva på. Allt för att säkra makten vilket är det viktigaste. Ungefär som politik idag med andra ord…

Apropå makt så förändras Struensee efter ett tag när han får mer makt. Då blir plötsligt det viktigaste att behålla den makten. Under filmen satt jag och funderade på hur lång tid det skulle ta för Caroline Mathilde att släppa sina liberala idéer och bli en kunglighet som alla andra. Men det hände aldrig. Makt korrumperar alltså inte alltid. Hmm, varför Caroline Mathilde annorlunda jämfört med andra? Räckte det med att läsa några böcker alltså?

Kärleksrelationen mellan Caroline Mathilde och Struensee funkar i filmen och det trots den ganska stora åldersskillnaden mellan skådisarna. Det är klassisk hemlig romantik. Vi får dessutom en härlig kliché då Alicia och Mads är ute och rider på en grön äng och stannar och vilar under ett träd.

Relationen, och det är INTE en kärleksrelation, mellan kungen och Caroline Mathilde är bisarr och äcklig. Han kallar henne för Mor och jag antar att han syftar på att hon är mor till hans barn. Det här kanske var vanligt på den här tiden?

Jag nämnde att det var intressant att se in bakom kulisserna hos hovet och hur det smordes ränker. En sak som jag insåg var viktig, och som är lika viktig idag, var den information eller bild som hovet spred. Nuförtiden finns ju en överdos av sociala medier och Internet-skvaller. På den tiden spreds nyheter betydligt långsammare och begreppet huvudet på ett fat hade en viktig poäng. När allmänheten såg någons huvud på ett fat så blev dödsfallet sanning. Det var helt enkelt en sorts nyhetsrapportering.

Det som sänkte filmen en aning var att man hela tiden drog väldigt tydliga (läs: övertydliga) paralleller med dagens samhälle, speciellt i form av kritik av Danmark av idag. Det fick mig ibland att kastas lite ur kostymdramat. Men det störde inte nämnvärt när filmen som helhet var så bra som den var. Alicia är givetvis som strålande som skådis i kostymdramer. Om jag i förra filmen noterade hennes långa svarta hår så var de otroligt blanka ögonen jag fastnade för den här gången.

En kongelig affære:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Alicia:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

Queen

Blunda

Call Girl (2012)

Call GirlCall Girl såg jag helt ensam i en biosalong i Kista. Precis samma sak hände på samma ställe ett tag senare då Furious 6 inte lockade några till biobesökare till Kista. Ett märkligt ställe det där, Kista. Call Girl blev väldigt uppmärksammad. Det var som att Sverige inte var beredd på att biografifilm faktiskt kan avvika från sanningen eller spekulera om vad som är sant. Det handlade om att Palme, eller en Palme-lik rollfigur, pekades ut som torsk. Det var klantigt gjort av filmmakarna och lite synd eftersom det tog fokus från en i övrigt bra film. Om man vill se en annan skildring av de verkliga händelser som ligger bakom rekommenderar jag Bo Widerbergs Mannen från Mallorca.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom

Hotell

Malmö FilmdagarDavidTitel: Hotell
Regi: Lisa Langseth
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

På Malmö Filmdagar såg Henke och Fiffi den här filmen dagen före jag skulle se den. Eller, jag hade faktiskt inte bestämt att jag skulle se den, men så hyllade båda två den. Henke hyllar en svensk film, det här måste vara nåt speciellt!? Då var det bestämt, morgonfilmen under den sista dagen av Filmdagarna blev Hotell.

Jag hade inte hört talas om filmen överhuvudtaget. Jag visste att Alicia Vikander hade huvudrollen och att Lisa Langseth regisserat. De både hade samarbetat tidigare i Till det som är vackert, som jag inte hade sett eller varit sugen på att se. Det jag hörde om Hotell var att den tydligen skulle vara rolig, kanske inte en ren komedi men i alla fylld med en hel del humor. Skönt tänkte jag eftersom en hel del av filmerna under Filmdagarna var fyllda med misär. Hur började Hotell? Jo, med misär de första 20 minuterna! Vad är detta? Jag orkar inte tänkte jag.

Alicia Vikander spelar Erika som tillsammans med pojkvännen (Simon J. Berger) väntar sitt första barn. Födseln går dock inte som planerat och Erika går in i en djup depression. Hon hamnar till slut i en terapigrupp tillsammans med andra med olika typer av problem med livet. Hon är till en början en passiv betraktare, sitter bara med. Än så länge är filmen mest jobbig och jag tycker inte den är speciellt bra. Fast Alicia är bra från början. Snart tar dock filmen en vändning som jag inte riktigt hade väntat mig. Och det är här humor, livsglädje, skruvighet, finstämdhet, obekvämligheter och andra trevliga saker kommer in i bilden.

Jag blev helt såld på filmen. Den balanserar det svartaste drama med varm humor på ett underbart sätt. Filmen ryggar inte för det jobbiga men visar samtidigt att om man hjälps åt, om människor hjälps åt, så kan vi få ordning på vår tillvaro. En sak man kan göra är t ex att åka iväg till några random hotell, boka konferensrum och hålla egna terapisessioner där man utforskar sin smärta, både den psykiska och den fysiska (*host*David Dencik*host*).

Skådisarna i terapigruppen (Alicia, David, Mira Eklund, Henrik Norlén och Anna Bjelkerud) är samtliga strålande. Dencik kanske är den som är roligast men faktum är att alla i gruppen får ungefär lika mycket tid och scener att jobba med. I fokus i slutändan är ju Erika men jag tyckte det var bra att alla ”fick vara med”.

Jag pratade lite om balansen mellan humor och allvar. Ett exempel på det är en sekvens då Henrik Norléns rollfigur råkat ut för en rejäl kris en bit in i filmen. Han flyr ut från hotellet, ut på en parkeringsplats. Efter sig har han David och Mira som försöker fånga in honom. Norlén springer upp för en berghäll men halkar och ramlar. Han skriker ut av smärta och det ser ut som att han har gjort sig illa i handen. Men se, han spelar bara för att lura David och Mira så han kan smita igen. Jag kunde inte låta bli att tänka på en liknande scen från Office Space där Michael sliter sig från Peter och Samir för att fortsätta slå ihjäl den förbannade printern.

I Kinos podcast från Filmdagarna nämnde Roger Wilson att han under filmen, som han gillade, inte kunde låta bli att tänka på hur den amerikanska remaken skulle bli. Han såg den redan framför sig. Adam Sandler tillsammans med några andra invaderar ett hotell och tar ett konferensrum i besittning för terapisessioner. Ja, det är inte omöjligt att det blir en remake. Filmens idé är så bra. Min uppmaning, min starka uppmaning, är dock att absolut inte vänta på nån remake utan se Hotell omedelbums på bio.

4/5

Det är fler som checkat in Hotell idag, och Har du inte sett den? har redan checkat ut. Klicka er dit och kolla vad de tycker.

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (Henke gästar)

The Girl with the Dragon Tattoo

Rooney MaraTitel: The Girl with the Dragon Tattoo
Regi: David Fincher
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

Det var ganska mycket hysteri svenska medier när det stod klart att det skulle komma en Hollywoodfilmatisering av Stieg Larssons succédeckare, och att det dessutom var David Fincher som skulle stå för regin. David Fincher! Som Micke Blomkvist skulle vi få se James Bond aka Daniel Craig och de unga heta Hollywoodtjejerna slogs om att få spela Lisbeth Salander. Det var många som gick upp i brygga i film-Sverige. När sedan inspelningarna startade, inte nånstans i USA utan i Sverige (!) blev hysterin inte mindre. För en gångs skulle hade man i denna remake valt att inte flytta handlingen till USA som t ex i Let Me In där det hela inte utspelades i ett snöigt Blackeberg utan i ett soligt New Mexico. Jag drogs nog själv med lite i hysterin och letade efter filmteam när jag rörde mig i Stockholm eller Uppsala.

Obs! Det förekommer nog en del spoiler nedan för er som inte sett filmen.

Beslutet att go all in när det gäller det svenska funkade inte för mig. Det är möjligt att man har tänkt så att det exotiska Sverige är en så stor del av handlingen att det inte går att ändra på. Att det liksom är för känt att det är just Sverige det utspelas i. Det är mycket möjligt att det funkar för icke-svenskar men för mig blir det bara fånigt när Daniel Craig försöker säga ”Hedeby” på nåt sorts svenskt uttal trots att han i övrigt pratar brittisk engelska. Men Salander (Rooney Mara), ja, hon pratar nån sorts Fargo-engelska. Njaaee, sånt här stör mig, sorry.

Faktum är att inte mycket känns rätt för mig. Faktum är att det mesta känns fel. Allt känns genomstressat, trots att filmen precis som den svenska är för lång. Salander är ingen power girl. Hennes beteende känns påklistrat snarare än naturligt. Man har ändrat på vissa saker som gör att kanterna på Salander känns lite mindre skarpa. Hon blir mer sårbar. Jag gillar det inte.

Sen har Blomkvist plötsligt fått en dotter som är en rackare på bibelcitat. Jaha, varför har man gjort den ändringen? Det var ju Salander som skulle komma på det där med bibelcitaten. Haha, nu börjar låta riktigt gnällig märker jag, men vafan, det bjuder jag på.

Ytterligare en detalj som gjorde Salander sämre var att hon här inte har möjlighet att göra nåt för att rädda Martin i slutet i bilen. I den svenska väljer hon tydligt att INTE rädda honom trots att hon har chansen. Var det inte t.o.m. så att hon släpper en tändare som gör att bilen tar eld? Eller har jag drömt det? Eller var det i boken det var så? Nåväl, det är en tydlig skillnad i alla fall. Och jag gillar det bättre när Salander är mer badass.

Visst, filmen är snyggare, mycket snyggare, och möjligen mer spännande, än den svenska. Skådisarna gör sitt jobb. Mara är riktigt bra som Salander, det är bara det att jag gillade karaktären bättre i originalfilmen. Craig, det måste jag erkänna, känns lite trött här. Det kan faktiskt inte bli godkänt till The Girl with the Dragon Tatto. Så det så.

2/5

Sofia på Rörliga bilder och tryckta ord skrev nyligen om filmen och hon tycker lite annorlunda än jag.

Män som hatar kvinnor

Peter och NoomiTitel: Män som hatar kvinnor
Regi: Niels Arden Oplev
År: 2009
IMDb
| Filmtipset

Då kör jag igång ett litet minitema… Jag ligger oftast hjälplöst efter med mina recensioner. Om jag inte har en deadline (som t ex ett datum för ett Filmspanartema) så ligger texterna halvklara i dvala för att väckas upp och fixas till när de behövs. I våras såg jag David Finchers The Girl with the Dragon Tattoo och det finns en liten text om den på min dator och nu är det dags att renskriva den. Men först kommer mina gamla recensioner av de svenska filmatiseringarna av Stieg Larssons deckarsuccéer i Millennium-serien.

Stieg Larssons Millennium-trilogi slukade jag mer eller mindre hel utan att tugga, och så mycket tuggmotstånd var det väl kanske inte. Däremot är böckerna ena riktiga sidvändare – när man väl började läsa var det bara att fortsätta. Nånting i böckerna gjorde att man sögs in. Jag tror det var vardagligheten blandat med thrillerhändelserna. Och så var Lisbeth Salander en karaktär som stack ut.

Salander sticker ut även i filmen i form av Noomi Rapace som är stentuff och gått in i rollen till 100%. Rapace måste ha styrketränat en hel del innan filmen då hon ser riktigt bitig ut trots att hon är smal. Rapace kändes rätt som Salander: seg och stark, både kroppsligen och mentalt. Hennes blick är grym och hon är inte att leka med. Scenerna mellan slemadvokaten Bjurman (Peter Andersson) och Salander var riktigt bra. När Rapace är med så är det antingen intensivt, fascinerande eller roligt (ja, hon har ju ett lite eget sätt). Något negativt: lite väl många ”röka cigarett”-scener för Salander.

Michael Nykvist är rolig, lite tafatt, och stämmer kanske inte riktigt med bokens Micke Blomkvist (men det har mindre betydelse eftersom en film alltid är en film även om den bygger på en bok). De två huvudrollerna görs hur som helst helt ok. Det finns brister i birollerna. Bl a gör Alexandra Pascalidou en förfärlig innantillsläsning som nyhetsreporter precis i inledningen. Lena Endre verkar inte heller riktigt vara med i matchen.

Precis som när det gäller t ex The Da Vinci Code så funkar mysteriebiten och sökandet efter lösningen på olika gåtor bättre i bokform. Fast det är ändå helt ok här jämfört med Da Vinci-koden vars filmatisering i stora delar var katastrofal. Män som hatar kvinnor är på det hela taget en kompetent deckarthriller som dock har mer gemensamt med en söndagsdeckare på tv än med – låt oss säga – När lammen tystnar.

Jag nämnde att Salander rökte lite väl mycket i filmen. En annan typ av scener som det gick lite inflation i var datorhackarscener. Det loggas in, accessas databaser, WiFi:as, e-postas och remote desktoppas så det står härliga till. Men lite för mycket alltså. Det är liksom inte spännande att se flimrande och blippande datorskärmar. Det var det inte ens på Sandra Bullocks tid, *host*eller hur Joel?*host*.

3+/5

Tinker Tailor Soldier Spy


Titel: Tinker Tailor Soldier Spy
Regi: Tomas Alfredson
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

Jag ber om ursäkt för den låga inläggsfrekvensen och att jag varit dålig på att kommentera på andra bloggar den senaste tiden. Jobbresor och Filmfestivalen har satt käppar i hjulet. Nu hoppas jag att jag ska vara uppe på banan igen med inlägg lite tätare.

Efter den internationella framgången med Låt den rätte komma in fick Tomas Alfredson chansen att göra en internationell storfilm. Valet (om det nu var hans val) föll på en filmatisering av John le Carrés spionroman Mullvaden som den heter på svenska. Eftersom vi numera inte översätter filmtitlar från engelska, inte ens när det finns en känd översatt bok som förlaga, så är det originaltiteln Tinker Tailor Soldier Spy som gäller.

Jag tror jag skippar att skriva så mycket om själva handlingen utan går direkt in på vad jag tyckte. I korthet handlar det om den luttrade spionen George Smiley (Gary Oldman) som får i uppgift att reda ut om det finns en mullvad (dubbelagent) högst upp i den brittiska underrättelsetjänsten.

Vad tyckte jag då? Mmm, jag ser faktiskt en likhet med Låt den rätte komma in. Precis som Alfredsons förra film är det ruggigt snyggt men det blir kanske för mycket yta. I filmatiseringen av John Ajvide Lindqvists vampyrroman så räckte den snygga ytan till att ge filmen en fyra men i fallet Tinker Tailor Soldier Spy är jag nog inte lika snäll, vilket kan bero på att jag väntade mig mer efter all hype (eller hajp om man skriver för DN).

Fotot är alldeles strålande vilket inte förvånade mig alls eftersom min fimfotografguru Hoyte Van Hoytema stod för det bildmässiga. Han gjorde mig inte besviken. Om ni vill se en annan ruggigt snygg film där Hoyte stått för fotot så kan jag rekommendera Flickan.


Skådespelarinsatserna är alldeles strålande. Det dyker upp erkänt duktiga skådisar i praktiskt taget alla roller. Det är en hel kader med grymma skådisar: Gary Oldman, John Hurt, Colin Firth, Mark Strong, David Dencik, Stephen Graham, mm. Det är faktiskt så jag tycker det är lite slöseri.

Handlingen däremot kan jag inte kalla strålande. Jag gillar mycket. T ex att det aldrig blir en standardmässig thriller med biljakter eller shootout-scener. Istället skulle jag säga att det mer är ett drama om hur det är att vara spion. Problemet är väl kanske att det här dramat aldrig riktigt blir intensivt. Jag tror bara det finns en scen med ett känslomässigt utspel av nån större magnitud. Det är faktiskt David Dencik som står för den insatsen. Well, om jag tänker efter så finns kanske nån mer scen, men överlag är det återhållet brittiskt och ganska känslolöst. Och nånstans gillar jag ändå just det. Det finns t ex en underbar scen i början av filmen när en minister pratar med några agenter samtidigt som han äter frukost, rostad bröd som han mumsar på på ett väldigt brittiskt sätt.

Allt som händer händer liksom i smyg, lite dolt. Det finns t ex en del antydningar om homosexuella förbindelser hos agenterna men det är liksom inget som skildras så uppenbart alls utan det antyds bara att det kan vara ett problem för de inblandade personerna. Förutom att saker händer lite så där i smyg så är det som händer även ganska invecklat. Det gäller att inte sitta och sova utan ha huvudet på skaft. Mot slutet tycker jag ändå alla lösa trådar om vem som gjorde vad och vem som var agent åt vilket land reddes ut.

I slutändan kan jag ändå inte ger mer än en stark trea till filmen trots att jag gärna skulle vilja. Alfredson måste helt enkelt lära sig att ta med lite mer ”feeling” i sina filmer.

Några andra som har sett och dessutom tyckt om filmen är Fiffi och Movies – Noir.

3+/5

Om visningen: Eftersom jag visste att det skulle vara utsålt så var vi ganska tidigt på plats, vilket var tur eftersom kön på Grand gick ändå ut till entrén. Precis när vi anlände så började man släppa in. Perfekt timing och vi fick helt ok platser. Som vanligt placerar sig folk med ett säte mellan sig och sin granne vilket bara ställer till problem när det är utsålt. För att det ska bli smidigare att fylla salongen är det ju bättre att de lediga platserna är ute på kanterna. Men, men, så är det alltid. Och jag ska kanske inte kasta sten i glashus eftersom jag själv brukar försöka få en plats där inga sitter bredvid mig (när det inte är festival) eftersom det i normalfallet är på tok för trångt mellan biofåtöljer. Det finns undantag när det gäller det trånga, t ex på Filmstaden Råsunda i Stockholm där man faktiskt får två helt egna armstöd (halleluja!).

Innan visningen hälsar volontären välkommen efter att ha lyckats få igång den andra mikrofonen hon testade. Efter mic-strulet ska det räknas lediga platser eftersom man ska ha ett andra insläpp för folk som chansat trots att det varit utsålt. Hon får räkna två gånger (högt i micen dessutom) och kommer fram till 19 platser. Nu tänker jag att man låter det vara tänt och att man släpper in de 19 lyckliga. Gör man så? Nej, man släcker ner så det blir beckmörkt och så startar man filmen. Haha, lycka till med att hitta de lediga platserna.

Nu var det faktiskt inte så svårt för de 19 att hitta platserna eftersom de i princip bara fanns på första raden men roligt ändå hur ofta det strular med logistiken på Filmfestivalen. Charm.

Vampyrer


Titel: Vampyrer (Not Like Others)
Regi: Peter Pontikis
År: 2008
IMDb
| Filmtipset

Med anledning av Fiffis recension av Kyss mig och efterföljande kommentarer så kommer en recension av den här svenska vampyrrullen med Ruth Vega Fernandez i en av huvudrollerna.

Jag fick låna den här filmen på dvd av en kompis, annars vet jag inte om jag hade sett den eftersom den nästan genomgående har fått usel kritik. Vampyrer handlar om två… vampyrer, som också är systrar. Den ena syrran, Vanja (Ruth Vega Fernandez), vill sluta med vampyrlivet och leva ”normalt” medan Vera (Jenny Lampa, underbart namn) trivs ganska bra som det är. Efter att de dödar och livnär sig på en mc-knutte får de ett mc-gäng efter sig. Blodsystrarna får en jobbig natt i Stockholm då de både får tampas med sig själva och med ett gäng hjälmprydda bikers.

Hehe, jag kan inte tycka att den är så dålig faktiskt. Jag tycker stämningen i filmen är bra. De nattliga stockholmsmiljöerna är riktig snygga. Hela filmen utspelas nattetid (inte så konstigt då det är vampyrer det handlar om). Samspelet mellan Fernandez och Lampa är det inget fel på. Historien är nog lite väl tunn, ja hela filmen känns lite lättviktig och vampyrgrejen är mest en bisak, men det funkar. Det är absolut ingen skräckis utan ett syskondrama. Det blir aldrig spännande utan det är stämningen som håller filmen uppe. Inledningen med motorcykelgänget som kör genom Stockholmsnatten var skön. Jag kan inte låta bli att ge knappt knappt godkänt.

Det alltid kul med miljöer som man själv känner igen och har vistats i, vilket i det här fallet kan ha bidragit till att det blev en svag trea istället för en tvåa. Bl a springer vampyrsystrarna vid ett tillfälle ner i en gångtunnel i Sundbyberg (aka Sumpan) men kommer upp på Kungsholmen, vilket jag i och för sig först noterade när jag såg extramaterialet — eftersom de sa det på kommentatorsspåret, men då kände jag i alla fall igen tunneln i Sumpan, haha. Just det, sen förekommer det en ganska rolig scen med en filmnörd som är på en nattvisning under Midnight Movie Madness och blir störd av systrarna V som sitter och grälar.

3-/5

%d bloggare gillar detta: