Quick (2019)

Filmen om Sture Bergwall a.k.a. Thomas Quick var en fascinerande, häpnadsväckande och lite skrämmande upplevelse. Själv hade jag ingen vidare koll på Quick-fallet och de (8!) mord som han erkände och fälldes för (bara för att senare frikännas från samtliga). Jag kände till själva grundhistorien men detaljerna hade jag egentligen aldrig snappat upp. Under visningen av Mikael Håfströms film på Malmö Filmdagar satt jag sedermera och skakade på huvudet i förvirring/oförståelse och skrockade samtidigt av obehag.

Quick själv spelas av David Dencik och jag tycker Dencik inte gör nåt annat än ett mirakel med sin roll. Quick är i filmen ett nystan av obehag, kontaktsökeri, bekräftelsebehov och undergivenhet. Quick känns som en icke-person.

Filmens huvudperson är egentligen inte Quick utan SVT-journalisten Hannes Råstam (Jonas Karlsson) som envetet jobbar med en dokumentär om Quicks fall, en dokumentär som skulle visa sig avslöja tidernas svenska rättsskandal.

Som sagt, jag satt bitvis både fascinerad och förvirrad med hakan nere vid knäna under visningen. Nivån på okunskapen och omoralen hos de som jobbade med Quicks fall, både från psykiatrin och det juridiska är… häpnadsväckande.

Det faktum att jag inte kunde titta bort, även om jag hade velat, tillsammans med skådespelarinsatserna (Dencik, Karlsson, Alba August (ny favorit! badass!), ja, samtliga är strålande) gör att jag förlåter filmens brister. Det märks att Mikael Håfström varit i Hollywood ett tag. Detta är nämligen en film som spretar rejält. Den känns svenskt realistisk på samma gång som den försöker vara en seriemördarthriller, och en journalistgrävfilm, och ett sorgligt sjukdomsdrama. Kanske två saker för mycket.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

bioQuick har biopremiär idag och jag rekommenderar givetvis ett biobesök. Själv blev jag intresserad av att se de SVT-dokumentärer som Råstam gjorde tillsammans med researchern Jenny Küttim (spelad av August i filmen).

Fler åsikter om Quick får du från Fiffi i SoF-podden.

The Rite


Titel: The Rite (Ritualen)
Regi: Mikael Håfström
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

Jag gillar temat i The Rite. Trots att jag är inte är troende själv — långt därifrån — så älskar jag verkligen filmer om fajten mellan Gud och Djävulen. Kanske är det nån längtan till att faktiskt tro trots att jag alltså inte gör det. En längtan till att faktiskt Gud finns. Eller nåt. Haha, lustigt att ta upp den typen av tankar i samband med en sån här standardskräckis av tveksam kvalitet.

Mikael Håfström, har han hamnat i ett skräckisfack nu? Efter 1408 kommer alltså The Rite som är ganska så lika i temat. Filmen handlar om en ung man, Michael (Colin O’Donoghue), som utbildar sig till präst. Problemet är att han inte har den rätta tron. Hans tro är minst sagt sviktande. Hans mentor Fader Matthew (Toby Jones) föreslår att han ska åka till Rom för att utbilda sig till exorcist istället. Japp, det finns tydligen såna utbildningar, i alla fall i filmens verklighet och kanske på riktigt också då filmen bygger på vad som sägs vara verkliga händelser.

Väl i Rom möter Michael Fader Lucas (Anthony Hopkins som spelar Anthony Hopkins). Lucas är en luttrad exorcist som betraktar sitt ”yrke” som vilket yrke som helst. Precis som en rörmokare rensar rör från saker som fastnat så rensar Lucas människor från demoner som fastnat.

Det har sagts att Anthony Hopkins spelar på tomgång här. Well, jag vet inte, men en Hopkins på tomgång är inte helt fel. Jag gillar hans sätt att tala. Huvudrollsinnehavaren O’Donoghue är en ganska tråkig pretty boy. Han gör egentligen inget fel men han är tråkig helt enkelt. Hans karsisma är lika med noll. Filmen bygger istället mycket på sina bilder och ljudspåret.

The Rite är en rulle som man glömmer ganska snabbt efter att man har sett den. Men ändå är den sevärd om man ser den som underhållning, speciellt om man gillar temat. Jag blir ju sugen på att se fler djävulsfilmer som t ex The Omen och så Exorcisten igen.

3/5

PS. Borde inte filmen kallas Riten på svenska? Rit känns som en mer rätt översättning än ritual som ju finns som ord även på engelska.

1408


Titel: 1408
Regi: Mikael Håfström
År: 2007
IMDb
| Filmtipset

Vi kör ytterligare en Stephen King-filmatisering efter The Mist. 1408 kändes som en lite ”mindre” film jämfört med The Mist men precis som The Mist så utspelar den sig till stor del på ett ställe. I det här fallet rum 1408 (1+4+0+8=13, muahaha) på Dolphin Hotel i New York dit John Cusack anländer för att göra research för en bok om hemsökta hotell. Hotellchefen (Samuel L. Jackson) gör vad han kan för att hindra honom, allt från att bjuda på dyrbar sprit till att visa foton från alla dödsfall som inträffat där. Men Cusack står givetvis på sig. Det skulle han inte ha gjort, muahaha.

Jag gillade upplägget med Cusack ensam i det onda rummet. Cusack verkar trivas och han klarar definitivt av att bära upp filmen själv. Långt in i filmen är han skeptisk till att det verkligen är något skumt med rummet. Han tänker logiskt och försöker hitta naturliga förklaringar till det som händer. Håfström har inte gjort nån fantastisk film men det är en mysig och lagom läskig skräckis. Stämningen i rummet blir skönt desperat och klaustrofobisk och effekterna smälter bra samman med resten av filmen. Vissa scener kanske blir aningen såsiga då Cusacks sjuka dotter är med men som helhet är det en välgjord film som får oväntat högt betyg av mig.

4-/5

PS. Jag såg på IMDb att 1408 faktiskt hade högre budget än The Mist ($25 mille jämfört med $18). Kanske därför som effekterna i 1408 är så bra medan effekterna i The Mist känns tv-aktiga.

%d bloggare gillar detta: