UFO Sweden (2022)

Yay! En svensk genrefilm som levererar. Jag tog mig äntligen tid att se Crazy Pictures uppföljare till Den blomstertid nu kommer. Jag måste medge att jag var orolig med tanke på att Den blomstertid nu kommer inte alls höll för hajpen (min hajp är väl bäst att säga). Den var välgjord rent tekniskt men skådisar och manus var INTE bra. Dessutom var den så pass gravallvarlig att det nästan blev humoristiskt (på fel sätt).

UFO Sweden är däremot ett fartigt science fiction-äventyr om en tilltufsad grupp UFO-fältundersökare som får den mystiska myndigheten SMHI efter sig. I fokus står den unga tjejen Denise (Inez Dahl Torhaug) som misstänker att hennes försvunna pappa har kidnappats av utomjordningar. Hon tar hjälp av den lokala UFO-föreningen som hennes pappa tidigare var medlem i. Mysteriet med pappan tar gruppen runt om i Sverige och av nån anledning är en SMHI-anställd dem hack i hälarna. Dessutom håller gruppen på att slitas sönder av inre stridigheter.

Som sagt, det här var en fartig film och en rolig film med glimten i ögat. Den lilla gruppen vi får följa är ihopsatt av en udda skara figurer, den ena nördigare än den andra. Det gnabbas och pikas mest hela tiden. Jag gillar nästan alltid filmer som handlar om människor som bildar en egen liten familj, found family films kallas det väl? Vänner är det bästa som finns; det blir vi mot världen. När även skådisarna håller måttet och effekter (förutom kanske just i slutet) och action är minst lika bra som i Den blomstertid nu kommer så är det svårt att misslyckas.

Det förekommer en ganska meningslös kvinnlig polis som jag inte förstår poängen med. Men jag väljer att hellre fria än fälla och delar hastigt och lustigt ut en fyra till UFO Sweden. Yay!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Animatrix (2003)

I en av många vrår ute på the interwebs hittade jag en sammfattning av The Matrix-spinoffen The Animatrix som jag skrev för 20 år sen. 😱 Varför inte lägga upp det på bloggen så att jag har allt samlat om The Matrix på samma ställe. Här har The Wachowskis skrivit manus till nio kortfilmer och sen tagit hjälp av främst japanska anime-regissörer för berätta mer om det cinematiska The Matrix-universumet.

 

Final Flight of the Osiris
Detta var nog den bästa av alla kortfilmerna. Eftersom det handlar om just kortfilmer (under 10 min) så har man här satsat på action och det funkar. Men ändå inte mer än 3+/5. Saknade en knorr.

betyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Kid’s Story
Nja, inte nåt mästerverk men ok. 3-/5. Sen kan man ju undra hur killen överlevde i den verkliga världen. Han dog ju i Matrix-världen. ”The body can not live without the mind” har ju Morpheus lärt oss.

betyg_helbetyg_tombetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

The Second Renaissance Part I & II
Lite ologisk och hoppig utan vissa förklaringar. Varför gjorde robotarna uppror från början? Hur började de tänka själva? Kanske inte snyggast och bäst historia men intressantast eftersom man fick reda på bakgrunden till The Matrix. 3/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

A Detective Story
Fel historia för en kortfilm men ändå godkänd. 3/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Program
Bästa animeringen av alla tror jag och med en schysst knorr på slutet. 3+/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Beyond
En av mina favoriter. Jag gillade historien som passade i det korta formatet. Kul att se hur ett fel i matrisen kan se ut. 3+/5. Katten fick mig att tro att vi skulle få lite déjà vu.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Matriculated
Flummig men intressant. Jag förstod inte riktigt upplösningen. Flummet ledde inte riktigt nånstans men en rätt så skön resa. 3/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

World Record
En intressant idé men den ledde inte heller nånstans. 3-/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Slutbetyg

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Mina inlägg om filmerna:

The Matrix
The Matrix Reloaded
The Matrix Revolutions
The Matrix Resurrections

Under the Skin (2013)

Handlingen (om man kan kalla den för det): en känslokall Scarlett Johansson åker runt i Glasgow och plockar upp män i sin skåpbil.

Under the Skin har en märklig och obehaglig dokumentär känsla över sig samtidigt som det förekommer inslag av skräck (den svarta sörjan) och science fiction (är Scarlett en utomjording?). Det känns som att det är filmat med en Michael Haneke-kamera.

Under filmens gång kommer jag att tänka på ett antal andra filmer: Starman, Upstream Color, Koyaanisqatsi, Elefantmannen och Jessica Hausners Hotel.

Framförallt så får jag samma vibbar av Under the Skin som jag får när jag tittar på musikvideor av mästaren Chris Cunningham, kanske främst videon till Portisheads ”Only You”, en briljant låt och video.

Så länge Scarlett förför män och får dem att bada i den svarta soppan som en baron Harkonnen så finns det inga stakes och jag fann det hela aningen tråkigt. Ändå är detta väldigt intressant. Men det når inte hela vägen fram.

On a side note så är ju regissören Jonathan Glazer nu tillbaka med sin nästa film The Zone of Interest. Han spottar inte ur sig filmer direkt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Portishead – ”Only You” (regisserad av Chris Cunningham)

Possessor (2020)

Äpplet faller inte långt från trädet. Sådan far, sådan son skulle man också kunna uttrycka det. David Cronenbergs son Brandon verkar nämligen gå i sin fars filmiska fotspår. Possessor inleds omedelbart med (o)behaglig body horror. En perfekt castad Andrea Riseborough spelar Vos, en lönnmördare som tar över andra personers kroppar för att utföra mordet. När mordet är genomfört tvingar hon den övertagna personen att skjuta sig själv. Det perfekta mordet typ.

Att ta över andra personers kroppar tar dock på de mentala krafterna. Vos kan knappt leva ett normalt liv med sin familj, som inte har en aning om vad hon sysslar med när hon är på ”tjänsteresa”. Vos får svårare och svårare att hitta sin egen identitet.

Filmen påminner mig om Inception, Strange Days, Source Code och pappa Cronenbergs eXistenZ. Jag känner även lite The Neon Demon-vibbar. Apropå eXistenZ så är Jennifer Jason Leigh med och spelar Vos chef. Possessor är en iskall, steril film. En stilistiskt fulländad psykologisk thriller med ultravåldsinslag som tog sig in under skinnet på mig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Captive State (2019)

Captive State är väl en mix av den klassiska tv-serien V och blockbustern Independence Day. Utomjordningar har invaderat jorden och styr med järnhand över människorna.

Ockupationen har pågått i flera år och motståndsrörelser har växt fram. I det avseendet är det kanske mer likt V än Independence Day. Här får vi ju inte några scener där en Will Smith-typ slår en alien på käften och kaxigt med glimten i ögat säger ”Welcome to Earth!”, minuten efter att hans bästa vän har omkommit.

Captive State är en film som är betydligt mer småskalig (än Independence Day). Vi får knappt se utomjordningarna. Istället är det fokus på människorna och hur de agerar i den här situationen. Ska man bli en quisling eller försöka kämpa emot?

En av motståndsmännen spelas för övrigt av en man vid namn James Ransone. För mig kommer han alltid vara den enerverade idioten Ziggy i The Wire (yay!).

Upplägget påminner om filmer där nazister under andra världskriget har ockuperat ett land. Det är samma där. Vidkun? Eller gå undercover, låtsas samarbeta, för att sen offra sig själv? Det kanske är det enda sättet. Oj, oj, nu kom jag att tänka på avsnitt 10 av Star Wars-serien Andor och främst Stellan Skarsgårds episka monolog i slutet.

Captive State är inte alls lika bra som Andor. Den känns lite trist och ospännande trots ämnet. Då kan det inte bli toppbetyg.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Stellans Skarsgårds monolog från Andor. Jag älskar hans cyniska lilla självmedvetna smil i slutet, precis innan han säger ”Everything!”.

I Am Mother (2019)

I en postapokalyptisk värld uppfostrar en mor (Mother) sin dotter (Daughter) i en bunker som skyddar dem från omvärlden, en omvärld som enligt Mother är förgiftad. Ja, förresten, Mother behöver nog inget skydd. Hon är nämligen en robot, en sorts uppfostringsrobot vars uppgift är att ”odla” nya människor.

Hmm, tyvärr känner jag direkt att I Am Mother är familjeanpassad, lite för snäll. Inget chockerande kommer att hända här. Det påminde mig lite om känslan i Netflix-serien Lost in Space. Mellanmjölk.

Något som faktiskt ändå var obehagligt var alla de foster som förekommer i den där bunkern. Jag skrev ”odla” här ovan och det var den känslan jag fick och det påminde lite som hur människorna skördades av maskinerna i The Matrix (även om syftet var annorlunda där). Det gick inte att undvika att tänka på de abortdiskussioner som pågår.

Vi har sett historien förut. En robot, ett AI-system eller en människa får storhetsvansinne och ska förgöra mänskligheten bara för att sen bygga upp den på nytt och skapa en drömvärld. I I Am Mother är det endast ”perfekta” människor som får leva (hej, Gattaca!).

En negativ detalj var den cgi som användes när vi väl lämnade bunkern och fick se hur världen faktiskt såg ut. Det var en sån där kall och grådaskig cgi som både ser ful och overklig ut.

Det som ändå höjer filmen till en trea (sic!) är skådespelarinsatserna. De – Clara Rugaard (Daughter), Rose Byrne (Mother) och Hilary Swank (The Stranger… nej, inte Gandalf) – är riktigt bra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Tau (2018)

Varför inte beta av ytterligare en sån där småskalig science fiction-rulle som jag skrivit om på sistone?

Jo, det gör vi. Tau är en sorts högteknologisk variant av Saw eller Cube. En galen, besatt forskare utnyttjar oskyldiga människor för sina experiment kring… wait for it… AI! Ja, givetvis har vi en AI-dator vid namn Tau (Gary Oldman) i stil med HAL, Colossus, Mother, GERTY, TARS… ja, hur många fler har vi? Säkert några till.

Maika Monroe spelar huvudrollen som tjejen som genom att prata omkull Tau försöker fly sitt fängelse. Den besatte och hänsynslöse forskaren spelas av Nicholas Hoult-kopian Ed Skrein.

Nja, det här blev nån form av halvmesyr. En luddig blandning av 2001, Ex Machina och Escape Room. Det är lite för rena miljöer. Allt är så rent och sterilt och känns inte på riktigt riktigt. Det är för simpelt allting, för övertydligt. Det finns inget att tveka över eller fundera på.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Fast Color (2018)

Det känns som att det blvit ett litet minitema på sistone på bloggen: små science fiction-rullar, ofta i form av lite udda berättelser om vanliga människor bestitter superkrafter (Freaks och Code 8 är två exempel).

I Fast Color är det Ruth (Gugu Mbatha-Raw) som är på flykt undan folk som vill studera och utnyttja hennes krafter. Världen vi befinner oss i påminner mig om början i Interstellar och även Logan. Det mesta känns hopplöst. Det är torka och katastrofläge på grund av människans hänsynslöshet. Vatten är hårdvaluta.

Ruths krafter är till en början helt okontrollerbara och består i att hon får nån typ av anfall som skapar kraftiga jordbävningar. Hon är en sorts blandning av den senile Professor X i Logan och Storm från de tidiga X-Men-filmerna.

Jag gillar filmen. Den är helt ok. Den är lagom mystisk och jag vill få reda på vad som ska hända. Ett grepp som jag kanske ledsnat en del på är flashbacksekvenserna som återkommer med jämna mellanrum. Nånting viktigt och avgörande för handlingen och huvudpersonen har hänt tidigare men vi får se det enbart i snabba och korta glimtar. Det blir lite krystad mystik istället för mer organisk dito.

Mot slutet blir det aningen för smetigt och pompöst. Det var även lite övertydligt med det värdiga svarta mot det onda vita (ja, förutom den snälle sherfiffen spelad av David David Strathairn). Det blev nästan fånigt med en vit sadistisk tjänsteman mot rena Mother Abagail.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Freaks (2018)

Dags för ytterligare en liten konceptbaserad sf-rulle som är en sorts superhjältefilm utan att vara en superhjältefilm. Jag tycker upplägget i Freaks är intressant. Filmen är en sorts blandning av Room, Captain Fantastic och X-Men.

En pappa (med superkrafter?) vill skydda sin dotter (med superkrafter?) från omvärlden men dottern är förstås nyfiken på vad som finns utanför deras hus. Frågan är om det pappan eller omvärlden som är galen och farlig?

Ja, det visar sig alltså (spoiler!) att pappan och dottern har superkrafter. Pappan, spelad av Emile Hirsch, kan på nåt sätt styra tiden medan dottern har nån form av telepatiska krafter. Givetvis är myndigheterna efter dem. Allt annorlunda är ju både fel och farligt, det är sen gammalt.

I Freaks är det inte så enkelt som i de flesta mer normala superhjältefilmer att använda sina krafter. Nej, här har det sitt pris i form av att de blöder från ögonen och hostar blod. Det gör det hela lite mer komplext och bidrar till att förstå dilemmat som pappan har hamnat i.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Vivarium (2019)

Gissa vem de ger fingret?

Vivarium är en av de bättre små science fiction-filmer som jag har sett på sistone. Eller vänta, det kanske är en skräckfilm det här? Oklart. Ett par, spelade av Imogen Poots (härligt namn, som vanligt) och Jesse Eisenberg, blir lockade ut till en ”trevlig” villaförort för att titta på ett hus. När de ska köra hem igen så kan de hur de än försöker inte (inte!) hitta ut ur villaförortslabyrinten. Efter ett tag ger de upp och bosätter sig i ”sitt” hus.

En tid senare dyker det, likt en gökunge, upp en liten bebis i en kartong. På kartongen står: ”uppfostra barnet och blir fria”. Ok?

Haha, ja, jag gillar upplägget. Det är väldigt creepy och mardrömslikt. Jag får ångest och minns såna där obehagliga drömmar när man har hur mycket tid som helst att packa när man ska med ett flyg men sen är det som att man liksom aldrig blir klar. Man kommer inte iväg hur mycket man än försöker.

Apropå mardröm. Om jag har träffat på den där mäklaren vid namn Martin (Jonathan Aris) så hade jag vänt i dörren. Extremt obehaglig. Fast den som tar priset är ändå bebisen som växer upp till en unge som är snäppet värre än sonen i The Babadook.

Slutet kanske inte funkade fullt ut. Jag förstod aldrig riktigt syftet för dem som låg bakom det hela. Men som helhet gillar jag faktiskt Vivarium tillräckligt mycket för att dela ut en fyra. En svag fyra kanske men ändå en fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep