Chaos on the Bridge (2014)

Jag har sett ytterligare en Star Trek-dokumentär förutom de tre (The Captains, The Truth Is in the Stars och For the Love of Spock) som jag skrivit om tidigare. I The Truth Is in the Stars fick vi se William Shatner prata med forskare, skådisar och kändisar om hur Star Trek har påverkat dem och vår omvärld. I dagens film Chaos on the Bridge kliver Shatner in i både regi- och manusförfattarollen samt sköter alla intervjuer. Hmm, man hade kunnat tro att Shatner jobbat med nån Star Trek-serie tidigare…

Chaos on the Bridge handlar om hur det gick till när Star Trek: The Next Generation skulle lanseras på 80-talet. Enligt dokumentären var det rena rama kaoset. I fokus till en början är skaparen av originalserien från 60-talet: Gene Roddenberry. De som pratar om honom i dokumentären verkar alla säga olika saker. Han var omöjlig att jobba med, envis, vresig, men samtidigt öppen, fin och en man med en underbar vision. Frågan är om denne föredetting, som han beskrivs vara på 80-talet, skulle få en aktiv roll i skapandet av den nya serien?

Som dokumentär, rent hantverksmässigt, är Chaos on the Bridge undermålig. Den inleds med det trista greppet att visa en trailer, som de facto är en del av filmen, om vad vi kommer att få se senare i filmen. Det hela är ganska hafsigt gjort. Det är snabba klipp, animerade återblickar och talking heads i en enda röra. De personer som intervjuas får några få sekunder per gång att säga nåt och så går det runt så i round robin-stil.

Det som var intressant var det som berättades och det man fick reda på om hur det kan gå till när en tv-serie ska skapas. Makt- och pokerspelet bakom kulisserna var inte att leka med. Mycket uppskattat var att en av de som intervjuades var D.C. Fontana, en kvinna som skrivit några av de bästa avsnitten av originalserien. Varför hon använde namnet D.C. Fontana? Ja, det kan ni nog räkna ut. Fontana var även med och skrev för TNG men där skar det sig mellan henne och Roddenberry. När det är fler inblandade i ett manus och det skrivs om i olika omgångar så kan det vara svårt att veta vilka som egentligen ska få credit…

Patrick Stewart är med och berättar underhållande om hur han försökte vara en seriös britt bland den i övrigt amerikanska rollbesättningen som skämtade, dansade och hade sig mellan tagningnarna. Efter ett tag insåg dock Stewart att det gick att kombinera att vara seriös under tagningarna med att samtidigt slappna av mellan dessa.

Personerna som intervjuas konstaterar att säsong ett och två av TNG var dåliga, och det är väl bara att hålla med. De är inte superdåliga men inte heller speciellt bra. Dock kan det vara värt att påpeka att Q, holodeck och The Borg introducerades här. Inte illa ändå.

Säsong tre är ju lyftet som serien behövde. Nya manusförfattare och showrunners kliver in och jag skulle säga att de skapar tv-historia. Från och med säsong tre och framåt är TNG banbrytande. Det blir fokus på rollfigurerna och deras relationer istället för att serien enbart är plot driven. Samtidigt så innehåller ändå de historier som berättas ett mått av nytänkande och spännande idéer. Science fiction av toppklass!

Betyget till den här dokumentären blir dock bara 2/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

For the Love of Spock (2016)

I samband med att Netflix i Sverige började visa den nya (och ganska dåliga Star Trek-serien Discovery) så la man även upp ett antal ST-dokumentärer. Två har jag redan skrivit om, nämligen The Captains och The Truth Is in The Stars. Idag handlar det om den tredje som har fått titeln For the Love of Spock. Som titeln antyder är det berättelsen om den kanske mest kända ST-karaktären Mr Spock men på samma gång en biopic om Leonard Nimoy som gjorde rollfiguren till en ikon.

Inledningen är en enda lång hyllning till både Nimoy och Spock. Det blev kanske lite tradigt och övertydligt smörigt. Men så regisserades ju filmen av Leonards son Adam, som emellertid inte alls alltid stod på god fot med sin far, snarare tvärtom låter dokumentären berätta.

Jag drar en parallell till dokumentären Dick Johnson Is Dead som jag i och för sig inte har sett men känner till en del om. Jag tänker på hur det är att spela in en dokumentär om sin far när dennes liv lider mot sitt slut. Det är nog både jobbigt men samtidigt tillfredsställande. Under inspelningen av For the Love of Spock så dör Leonard men Adam har hunnit spela in en hel del material. Bl a agerar Leonard berättarröst vilket gav en extra känsla. Det märks att dokumentärens fokus har ändrats något efter Leonards bortgång. Det blir mer fokus på Leonard och hans liv, inte bara på Spock.

En sak som är bra med dokumentärer är att man kan lära sig nåt nytt. Vad lärde jag mig under titten på For the Love of Spock? Ja, t ex att Leonard sysslade med så mycket annat än att spela Spock. Han har sålt akvarier, varit glassförsäljare, salufört godisautomater, kört taxi… och spelat in ett musikalbum där bl a sången The Ballad of Bilbo Baggins förekommer.

En vetskap som överraskade mig en aning var hur pass mycket av Spocks olika egenskaper, agerande och manér var sånt som Leonard själv kom på. Det gäller t ex så vitala detaljer som the Vulcan nerve pinch, the mind meld och den klassiska handhälsningen 🖖 följt av ”Live long and prosper”.

For the Love of Spock är en helt ok dokumentär, speciellt om man är intresserad Star Trek i allmänhet och Spock/Nimoy i synnerhet. Jag uppskattar också att det är en ärlig dokumentär som inte skyr undan från vare sig Leonards problem med alkohol, Adams drogproblem eller hur det skar sig mellan far och son. Då blir ju försoningen mer värd när den väl kommer.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Leonard Nimoy sjunger om Bilbo Baggins

Forbidden Planet (1956)

Att se Forbidden Planet på stor duk platsade på min topp-10-lista över favoritupplevelser på Cinemateket. Även om filmen i sig inte är ett mästerverk så var det en mysig upplevelse. Min text om Forbidden Planet, som tydligen löst bygger på William Shakespeares pjäs The Tempest (Stormen), skrevs i september 2003.

Förbjuden värld är en science fiction-rulle med Leslie Nielsen som kapten på ett rymdskepp som får i uppdrag att landa på en planet där flera år tidigare en annan expedition från jorden landat. Nu ska de ta reda på vad som har hänt eftersom man inte har hört något från expeditionen. På väg in till landning får de kontakt med en av medlemmarna på den förra expeditionen, Dr Morbius, som dock beordrar dem att inte landa. Givetvis gör de det ändå. Det visar sig att Morbius är den enda överlevande från expeditionen förutom hans nu 20-åriga dotter som fötts på planeten. Övriga medlemmar har dödats av en mystiskt och okänd kraft. Snart börjar konstiga saker hända även med de nyanlända.

Jag gillade själva historien. Den påminner om Star Trek-avsnitt där ofta Kirk & Co kommer till en okänd planet där nån till synes god person lever men nånting är skumt. Sen gillade jag också att planeten var bebodd av en högteknologisk men nu för länge sen utdöd civilisation. Rester finns dock kvar i form av gigantiska maskinhallar under jorden. Specialeffekterna är mycket bra för att vara på den tiden. Bl a förekommer ett animerat monster som interagerar med verkliga skådisar på ett väldigt bra sätt med tanke på den tidens teknik.

Bristerna i filmen ligger i skådespelarna, främst Leslie Nielsen och resten av de nyanlända, som är oerhört träiga och tråkiga. Men det var förmodligen så det skulle vara i 50-talets USA. Vissa delar av manuset är töntigt och löjligt, bl a dialogerna mellan rymdskeppets besättning och den unga dottern. Det kändes bara gammaldags. Tyvärr blir inte betyget bättre än 3/5. Den hade kunnat varit bättre.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The X-Files (1998)

Av nån anledning var jag inget jättefan av Arkiv X (ja, eller The X-Files som ju serien hette i original). Jag borde ha varit ett jättefan då det känns som att serien är gjord för mig. Mystiska fenomen, science fiction, konspirationer, etc, det är ju mumma. Troligen hände det mycket annat i mitt liv när serien gick så jag kanske missade tåget. Å andra sidan skriver jag nedan att jag verkligen gillade Arkiv X så jag kanske minns fel. Det jag minns kanske är att jag slutade titta och då är det den känslan som finns kvar. Min preblogg-text om filmen The X-Files skrevs i september 2003.

FBI-agenterna Mulder och Scully försöker bevisa konspiration på hög nivå som handlar om att rymdvarelser vill kolonisera jorden.

Jag gillade Arkiv X när den gick som tv-serie. Den kanske går fortfarande men jag tittar inte nu. Jag tyckte den var perfekt som serie. Ingen egentlig action behövdes utan det var mer mystiskt och lite kvasivetenskap samt rolig dialog mellan Mulder och Scully. Ofta var M och S på gränsen att lyckas bevisa nån sorts konspiration men i slutändan försvann bevis eller så dog nåt vittne och så var det bara att börja om från början. Jag gillade det konceptet på nåt sätt. Nu skulle det göras film och då ska det vara lite mer storslaghet (tydligen), vilket gör att känslan från tv-serien försvann en del. Men jag tycker ändå de har lyckats ganska så bra. Samspelet mellan Duchovny och Anderson är bra och precis som i serien så är de hela tiden på vippen att bevisa något, hitta nåt avgörande bevis, men konspiratörerna hinner alltid undan. Jag gillade Martin Landau som dök som paranoid konspirationsteoretiker. Det var kul att se denne hjälte från kultserien Månbas Alpha (oj, oj, det är en gammal favorit).

Filmen var lite uppbyggd på att man redan känner till personerna från tv-serien. Dessa dyker liksom upp och då antas man tänka ”Aha, där är ju han. Ok, då blir det spännande”. Om man inte sett serien så funkar detta nog inte så bra, tror jag. Mitt betyg till filmen blir precis godkänt men det är ingen höjdare. 3/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Dark Phoenix (2019)

Jag har alltid gillat X-Men-filmerna. En del är sämre än andra men överlag tycker jag att de funkar bra. Jag gillar hela upplägget med mutanterna och deras olika dolda (eller mindre dolda) förmågor och hur de samarbetar. De är lite mer seriösa jämfört med MCU-filmerna och det kan jag tycka är skönt som omväxling. Logan är ju ett smärre mästerverk exempelvis.

Dark Phoenix känns lite som Black Widow gör på MCU-sidan, dvs som filmer som kanske kom vid fel tidpunkt. Jag vet i och för sig inte om nån egentligen hade varit intresserad av en Dark Phoenix-film tidigare heller. Men Black Widow-filmen skulle definitivt kommit tidigare och framförallt innan Avengers: Endgame. Bägge filmerna ger samma känsla av att man liksom slarvar ut dem bara för att man måste, utan att riktigt tro på dem. Ok, kanske inte slarvar ut dem men nåt fel är det.

Spoilers för Dark Phoenix från och med nu.

Med det sagt, så tycker jag ändå Dark Phoenix var helt ok! Den gick dåligt på bio och om jag förstått saken rätt så har den fått dålig kritik också. Under titten konstaterar jag att: men det här var ju inte så dåligt. Filmen handlar om barndomstrauman som inte lämnar en person, Jean Grey i det här fallet, och om hur dessa trauman inte går att förtrycka genom att försöka bygga upp mentala murar. De raseras för eller senare. Det spelar ingen roll om den som bygger muren heter Charles Xavier.

Apropå Charles så gillade jag att han framställdes som en självgod person som tror att hans egen förträfflighet ska ordna allt. Charles har alltså ljugit för Jean Grey hela hennes liv. I själva verket så lever hennes far!

Jag var relativt förvirrad under titten. Plötsligt dödades Raven/Mystique av Jean. Hmm, men vänta nu, filmen utspelar sig 1992, åtta år innan händelserna i X-Men och där är ju Mystique med. Dessutom: hur gammal är Raven här egentligen? I X-Men: First Class som utspelar sig 1962 är hon en ung kvinna men inget barn. Men, men, det var väl X-Men: Days of Future Past som f***ade upp tidslinjen. Det hör man ju bara på den filmens titel.

Den normalt sett rödhåriga Jessica Chastain är med som en utomjordisk albinoskurk (tänk Paul Bettany i The Da Vinci Code). Hon funkar väl ok men jag kan tycka att man borde ha skippat hela den här delen av filmen och istället fokusera helt på de interna problemen bland våra mutanter. Men en superhjältefilm måste ju ha en skurk, så är det väl. En del av formeln, eller formulan för att tala shampoo-språk.

Filmen avslutas med lång actionsekvens på ett tåg. Den är lång men den funkar. Scener på tåg gör ju oftast det. Dessutom får vi se mutanterna samarbeta på diverse sätt vilket alltid är kul. Jag får nog lov att se den sista filmen, The New Mutants, i den här serien också. En film som gått totalt under radarn på de flesta, inklusive mig. Jag visste knappt att den existerade även om jag kanske hört om den nån gång.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Hulk (2003)

På premiärvisningen av The Avengers vann jag ett platsnummerlotteri och fick en korg med godis som jag fick ta emot på scenen innan filmen. Uppe på scenen fick jag även frågan om vilken min favoritsuperhjälte var. Efter ett läskigt blankt ögonblick dök svaret upp: Hulk. Jag tror det beror på att jag läste Hulk som serietidning som barn. Min preblogg-text om Ang Lees version av Hulk skrevs i juli 2003.

Då har jag också sett Hulk… och jag blev besviken. Ok, jag hade väl inte väntat mig nåt mästerverk kanske, men Ang Lee är en av mina favoritregissörer. Exempelvis så är The Ice Storm, Förnuft och känsla, Crouching Tiger, Hidden Dragon helt olika filmer, i helt olika genrer, men de är samtliga mycket bra. Så jag var nyfiken på att se vad Mr Lee kunde göra med serietidningsaction. Sen har jag också gillat X-Men, X2 och Spider-Man som kommit nyligen i samma genre.

Nåväl, till filmen! Handlingen är redan beskriven så den skippar jag (min kommentar: ja, alla vet väl vad Hulk går ut på antar jag). Först en brasklapp: ibland vet jag inte varför jag inte gillar en film. Jag tror ganska mycket har att göra med hur pass pigg och fräsch man är i hjärnan. När jag såg Hulk så hade jag under dagen cyklat ca 8 mil (från Stockholm till Uppsala) och sen ätit en god vedugnspizza med rödvin plus tiramisu till efterrätt. Efter detta skulle Hulk ses kl 21. Jag var åledes kanske lite trött.

Jag tyckte filmen var hafsig och jobbig. I början när det var fokus på forskningen och personerna blev jag trött på den ”spektakulära” klippningen. Det var för få scener där det var lite lugnt så man kunde vila ögat lite. Nu var det flera bildrutor, fiffiga övergångar mellan scener, klipp hit och dit. Action även när det inte var action, så att säga. Sen kom actionscenerna, som ändå var rätt ok, och då försvann plötsligt personskildringen och forskningen. Då gick allt ut på att med växande vapenarsenal ta kål på den otrolige och hoppande Hulk.

Jag tyckte att scenen där Hulk slåss med hundarna var på tok för lång. Jag tyckte att Hulks hoppande som gjorde att han kunde flyga flera kilometer nästan blev kalkon. Jag tyckte, precis som MasterC (min kommentar: en gammal filmforumkompis), att när Nick Nolte började tugga elkabel så var den kokta kalkonen stekt. Bruce Banner liggandes i vattentanken kändes också b. Han som spelade den där Talbot tyckte jag dessutom var dålig. Alldeles för lite karisma för att iklädda sig skurkrollen (min kommentar: Josh Lucas).

Jag störde mig inte på Hulks animering. Den funkade för mig. Nick Nolte är för rolig. Han har ett märkligt darrande sätt att prata. Han var bäst i filmen.

Betyget till Hulk blir 2-/5. Jag hoppas att T3 är bättre (min kommentar: jag pratar här om Terminator 3: Rise of the Machines).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Alien vs. Predator (2004)

Hösten 2004 var jag tydligen sugen på att se actionskräckisar på bio. Först gick jag och såg Resident Evil: Apocalypse som det ju handlade om i söndags här på bloggen. Bara några veckor senare var det dags att se dagens film på bio. Min preblogg-text om Alien vs. Predator skrevs i november 2004. Jag ser nu att det faktiskt är samme Paul W.S. Anderson som ligger bakom bägge filmerna. Vilket år han hade!

Alien vs. Predator överraskade mig en del genom att vara ganska välgjord och ej använda sig av tråkiga Van Bajsing-datoranimeringar. Jag gillade idén med pyramiden som ändrades, och fick lite Cube-vibbar av det. Vissa medlemmar här på forumet (min kommentar: filmforumet filmsnack.se) har sagt att det var okända skådisar. Faktum är att jag kände igen en hel del. Förutom den givna Lance Henriksen så dök Spud från Trainspotting upp och även pappan (den elaka) från Råttfångaren. Problemet med filmen var att vissa bitar stressades igenom. Bl a tyckte jag att det blev lite löjligt när en efter en i gruppen i snabb takt blev antingen Predator- eller Alien-offer. Den hade faktiskt kunna vara en stund längre. Sen tyckte jag hela slutet där <spoiler>hjältinnan och Predatorn blir kompisar</spoiler> blev fånigt. Det funkade inte för mig. Jag tyckte heller inte om att Alien-monstret morrade med munnen som en hund och liksom gjorde en grimas med läpparna. Det är inte Alien-stil.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Resident Evil: Apocalypse (2004)

Återigen konstaterar jag att jag måste ha varit snällare med betygen förr i tiden. När jag läser min gamla preblogg-text från november 2004 om Resident Evil: Apocalypse känns det som att betyget borde hamna på en klockren etta. Det verkar ju inte ha funnits några förmildrande omständigheter alls.

Jag har inte sett ettan i denna sci-fi-zombie-dilogi som förmodligen snart är en trilogi (min kommentar: och i skrivande stund är det en hexalogi). Kanske fick jag svaret på frågan varför jag inte gjort det nu. För detta var nämligen inte bra alls. Taffliga effekter med tafatta försök att göra Milla till en cool Trinity. Det funkade inte för mig. Ständiga upprepningar i form av zombieattacker, flashbacks från nån sorts operation, ett gapande och skrikande mutantmonster samt det obligatoriska hamrandet på datortangentbord från en rullstolsbunden (givetvis) forskare. Det är dåliga skådisar överlag och till råga på allt en jiddrande pimp daddy som ska vara rolig i varje scen han är med i. Nope, det blir en svag tvåa till denna (toa)rulle.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Pixar: WALL·E (2008)

Efter den relativa succén med Ratatouille såg jag fram emot WALL·E: Pixar första och enda (?) science fiction-film!

Inledningen gjorde mig aningen orolig men ingav även hopp om en bra filmupplevelse. De spetsiga bergen av sopor som liknande gigantiska skyskrapor, långt större och högre än de omgivande byggnaderna i staden, var fascinerande. Jag förstod först inte vad de var. Nån form av klippor som växt fram ur jorden? Nej, de var alltså resultatet av flera hundra års sopavfall.

En töntig musikalsång gjorde mig däremot orolig. Är det en musikal eller vad är det som händer? Men jag får medge att det blev en rätt bra effekt när den glada sången tonade ut som kontrast mot det öde jordklotet. Även om det visade sig att WALL·E inte är en musikal så fortsatte dock musikaltemat filmen igenom och det var inte direkt nåt positivt för min del. Förutom musikalen som WALL·E tittar på i sin lilla tv så kändes även hans och EVE:s rymddans som tagen ur en musikal. Jag har hört denna sekvens hyllas men för mig gjorde den ingenting.

Jag har även hört att inledningen höjs till skyarna. 30 fascinerande minuter utan dialog skulle det vara. Det skulle vara fantastiskt. För mig kändes den lite seg och ofta som en fars där WALL·E spelar nån form av stumfilmskomiker/pantomimartist-wannabee.

Mina tankar gick även till Charlie Chaplins tidiga filmer. Men för mig funkade det inte när det är en robot som utför roligheterna. Det är precis samma sak med C3PO i Star Wars. Apropå Star Wars så kändes ju WALL·E som en medveten mix mellan R2D2 och E.T.. Själv tyckte jag inte det var så kul med en film med R2D2 i huvudrollen i nästan två timmar.

När den nya vita roboten anländer ändras dynamiken lite. Jag får en tydlig känslan av att nykomlingen är av hankön. Kanske berodde det på dess aggressivitet i form av ett väldigt snabbt avtryckarfinger. Skjut först, tänk sen. Jag tyckte EVE:s design var väldigt snygg: vit och blankpolerad (inledningsvis). Jag blev påmind om den otroligt vackra videon, i regi av Chris Cunningham, till ”All Is Full of Love” med Björk.

Dags för en passus från Klubben för värdelöst vetande. Är det jag som är tokig eller förekommer det ett rejält misstag i filmen när WALL·E byter en av sina larvfötter? Först är det höger band som är trasigt. Sen är det plötsligt vänster som byts ut. Men sen får vi se att det är höger som är nytt och fint. Nåt är fel här och det förklaras inte genom att WALL·E kan vända huvudet 180 grader eftersom han ser olika ut fram och bak. Nåväl.

Jag tyckte det var lite udda att de människor som förekommer i diverse reklamfilmer eller i den musikal som WALL·E tittar på i sin tv inte ser ut att vara datoranimerade. Nej, det är verkliga människor som man filmat och sen möjligen lagt på ett sorts filter för att kanske få dem att se datoranimerade ut. Det kändes ovanligt för att vara Pixar.

Åh, nej! Svenska texter igen! Fullkomligt idiotiskt. I Ratatouille så lös de med sin frånvaro men det kanske var för att det skulle vara på franska där? Jag minns inte några svenska texter från Ratatouille. När jag nu tittar på inledningen av Ratatouille igen för att kontrollera så är det ju engelska och franska som gäller på alla texter. I förtexterna står det ”Walt Disney presents, a Pixar Animation Studios film” precis som det ska.

I förtexterna till WALL·E står det ”Walt Disney Pictures presenterar, en film från Pixar Animation Studios”. Gah, man gjorde ju rätt med Ratatouille. Varför inte fortsätta på det spåret. Jag antar att Ratatouille anses mer vuxen och mindre för barn kanske.

Jag tyckte det var intressant när WALL·E tappade minnet i slutet. EVE hade ju tagit bort elektronikkortet där minnet förmodligen satt så det var inte så konstigt. Men jag tyckte man slarvade bort det hela lite. Plötsligt fick WALL·E minnet tillbaka. Jaha, men hur då? När kortet byttes så försvann ju allt och det var som att boota om WALL·E och rensa allt. Det borde ha förklarats bättre. Minnet kanske var ett externt minne utanför moderkortet som behövde lite tid på sig att laddas in? Eller så sparade EVE undan minnet och laddade in det senare. Här gick mina tankar till en liknande händelse i The Rise of Skywalker med C3PO i fokus.

Jag förstår som sagt inte storheten med filmens inledning. Jag har även hört att filmen ska bli sämre när handlingen tar oss till det gigantiska rymdskeppet Axiom och de ballongliknande människorna som lever i en cybervärld av lathet. Själv tyckte jag den blev bättre (!) eftersom WALL·E var med lite mindre. Dessutom snappade jag upp en kul replik: ”Every holo-date I have been on has been a virtual disaster”. Ja, lite roar en ordvitsare.

Jag konstaterar slutligen att WALL·E kanske var först med att navigera i rymden medelst brandsläckare. Fick Alfonso Cuarón inspiration härifrån tro?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Starta nu brandsläckaren och flyg över till Sofia för att kolla hur hon upplevde filmen.

Björk – ”All Is Full of Love”. Helt bisarrt att den är åldersbegränsad på YouTube. Nakna robotar!

2009 Lost Memories (2002)

Sommaren 2004 ägde en asiatisk filmvecka rum på den fina biografen Grand i Stockholm. Jag såg tre av filmerna: Bong Joon-hos seriemördarklassiker Memories of Murder, martial arts-spektaklet The Legend of Evil Lake och slutligen 2009 Lost Memories, det alternativhistoria-actiondrama det handlar om idag.

Detta var den första filmen jag såg på den asiatiska filmveckan som pågår på Grand i Stockholm! Upplägget i denna sydkoreanska rulle är ganska intressant. Det är nämligen så att den utspelas år 2009 i Korea efter att Japan varit allierade med USA under andra världskriget och sedemera varit på den vinnande sidan. Atombomberna släppte USA över Tyskland istället för Japan. Korea är inte ett eget land utan är en del av Japan efter att Japan inte gett upp Korea efter andra världskrigets slut. Orsaken till detta är enligt filmen att en mördare misslyckades med att skjuta ihjäl en japansk politiker år 1909 och därmed så ändrades historien. På riktigt i vår verklighet så lyckades mördaren.

Nu är det alltså år 2009 i den ändrade verkligheten där Korea alltså är en ”delstat” i Japan. Huvudperson i filmen är Sakamoto, en koreansk poliskommissarie som utreder ett attentat av koreanska terrorister som kämpar för ett fritt Korea. Sakamoto lider också av en sorts syner där han ser händelser som han på nåt sätt tror han varit med om fast han inte minns dem. Efter ett tag inser Sakamoto att en gammal koreansk artefakt, en stenhalvmåne, spelar en viktig roll för terroristerna.

Och så blir det lite tidsresor också.

Som sagt, filmens idé är häftig. Tidsresor och parallella verkligheter är gott, gott, gottigottgott. Speciellt eftersom man här också ändrat hela jordens historia. Men det hjälper liksom inte med en bra idé om filmen i övrigt är smetig, överdramatisk och fylld med 10 minuters skjuta-skjuta-skjuta-actionscener som man till slut gäspar av. Många scener var alltså för långdragna med för pampig, slemmig musik och känslorna som vi ska känna var i manus trolilgen skrivna med tredubbla lager med röd tusch. Men ok, jag ska erkänna att actionscenerna var ganska maffiga innan jag hann tröttna.

Det förekommer en del logiska luckor. Jag har tänkt lite nu efteråt och jag förstår inte vad det misslyckade mordet har med saken att göra egentligen. I själva verket var det så att det mordet som i vår verklighet faktiskt ägde rum gjorde att Japan styrde Korea med än hårdare hand. Den avgörande skillnaden var att Japan blev allierat med USA under andra världskriget och därför ”vann” kriget och slapp lämna ifrån sig Korea men kopplingen mellan detta och det misslyckade mordet görs aldrig. Nåja, det störde inte mig under filmen eftersom jag inte hade full koll på Koreas och Japans historia innan jag såg den. (Jag har läst på lite nu.) Filmen är nog ganska nationalistisk (inte för att det störde mig) och mördaren Ahn Choong-kun räknas tydligen som patriot och nationalhjälte i Sydkorea. Dessutom har han fått ett rörelsemönster i Taekwondo uppkallat efter sig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: