Contact (1997)

Contact är en film som jag tycker är lite underskattad. Det pratas inte så ofta om den. När det gäller regissören Robert Zemeckis är det alltid Back to the Future och Forrest Gump som nämns. Själv gillar jag Contact betydligt mer. Lite på samma sätt som Arrival. Det är en sån där härlig sf-film med hög budget men som ändå är idébaserat. Min preblogg-text om filmen skrevs i december 2003.

Manus av Carl Sagan (min kommentar: nja, Carl Sagan har inte skrivit manus men filmen bygger på en av hans noveller samt en grundstory som han plitade ihop tillsammans med sin fru) i denna historia om varelser från rymden som kontaktar oss. Jodie Foster spelar forskaren som först plockar upp signalerna de skickar.

Filmen är regisserad av Forrest Gump-regissören Robert Zemeckis. Forrest Gump blev en väldig succé. Själv tyckte jag den var ok, men inget mer. Då tycker jag den inte alls lika uppmärksammade Kontakt är betydligt bättre faktiskt. Jag förvånade mig själv genom att jag gillade filmen så pass mycket som jag gjorde. Den är på gränsen till smetig men just i den här filmen så går det inte över den gränsen. Filmen är kanske vad man skulle kunna kalla en realistisk science fiction-film, även om den förmodligen inte alls är det. Men det känns så. Rymdvarelserna skickar ritningar till en väldig byggnad/maskin. En sorts cyklotron som ska funka som en transportör av nåt slag. En ska få åka, vart man nu än kommer. Givetvis vill Fosters rollfigur, Ellie, åka. Men det blir inte riktigt som hon tänkt sig.

Filmen innehåller en hel del intressanta filosofiska diskussioner. Foster som inte är troende kristen får svårt att bli vald pga detta. Själv har hon svårt att tro på nåt som inte går att bevisa, som Guds existens. Hon försöker få en troende vän att inse detta, försöker få honom, Palmer (Matthew McConaughey), att bevisa Guds existens. Då får hon svar på tal:

Palmer Joss: ”Did you love your father?”
Ellie Arroway: ”What?”
Palmer Joss: ”Your dad. Did you love him?”
Ellie Arroway: ”Yes, very much.”
Palmer Joss: ”Prove it.”

Just det, ja.

Filmen utnyttjar, precis som Forrest Gump, modern filmteknik på ett bra och innovativt sätt. Det är en lång film, 2,5 timmar, men den blir aldrig tråkig, utan startar liksom om hela tiden. Nej, jag gillar den helt enkelt. 4/5!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Deadpool 2 (2018)

Den första Deadpool-filmen som kom 2016 tyckte jag var bra. Men den hade aldrig chansen att kunna bli en favoritfilm med tanke på vilken typ av film det var. De populärkulturella referenserna som haglade skapade en distans mellan mig och filmen. Jag tyckte ändå den var småputtrig och trevlig och delade ut betyget 3/5.

Nu har tvåan setts, och det mesta är sig likt. Som var fallet med ettan så är det Deadpool 2 jag beundrar på avstånd. Jag beundrar hantverket. Men det är inte min typ av film. Är nåt på riktigt? Inte ens när det är på riktigt är det på riktigt. Det är i mina ögon långt ifrån vad jag kallar en filmfilm. Jag känner inte det där mysiga med att se på film.

Referenserna kryllar det, som sagt, av och jag uppskattar dessa på nån nivå men det är som ett annat lager i filmen istället för att vara en del av filmen. Det är helt enkelt inte min typ av film. Det är som att ge en otroligt välgjord och läcker citrontårta till nån som inte gillar citron. Jag förstår att det känns lite surt men så är det.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Venom (2017)

Plura: ”Kärlekens tunga”

Jag hade ändå en del förväntningar inför titten på den här filmen. Trots att det var en DCEU-film. Alltså, missförstå mig rätt, det var ju inte så att jag hoppade upp och ner som ett barn på julafton, men det kändes som att Venom inte skulle gå i stil med de flesta av de andra filmerna i DC Comics utökade universum.

Uppdatering: Det har kommit till min kännedom att Venom INTE är en DC Comics-figur. Venom är Marvel! Jag gjorde nog det pinsamma misstaget eftersom Venom inte är en del av MCU. Men det finns alltså filmer med seriefigurer från Marvel Comics som faktiskt inte är en del av Kevin Feiges filmiska universum.

Vi skulle få en anti-hjälte i form av Venom och kanske en lite annorlunda story. En lite mindre film – utan planetförstörare. Tom Hardy är helt ok också så det borde ju kunna funka, tänkte jag.

Ska jag vara ärlig så funkade det helt ok också, men det blir ju en tråkig recension om man bara skriver ”helt ok”. Man måste ju ha en mer digital åsikt. Smörja eller mästerverk! Men i det här fallet så får det nog bli en ”helt ok”-recension trots allt.

Inledningen förde mina tankar till The Rock-filmen Rampage. Mystiska prover från rymden når jorden när ett skepp kraschar. Nånting (Venom!) slipper löst och träffar på och sammanfogas med en viss Tom Hardy.

Det är väl lika bra att beta av elefanten i rummet direkt. Upgrade! Ja, Venom och Upgrade har liknande teman och känns nästan som såna där syskonfilmer som Armageddon och Deep Impact. Dessutom spelas ju huvudrollen i Venom av Logan Marshall-Green light. Upgrade är den klart bättre filmen. Gestaltningen av hur en kraft inom dig tar över din kropp görs mycket bättre i Upgrade. Där är det Marshall-Green som gör det med strålande skådespeleri. I Venom var det lite kul i början men sen blev det mest cgi-effekter som när Venom mejar ner poliser i 10 minuter.

Michelle Williams i tydlig peruk kändes felcastad och verkar inte ha haft speciellt roligt. Hon log väldigt märkligt och stelt. Plötsligt, och ett kort tag, dök Melora Walters upp. Tänk så bra hon var i Magnolia! Varför känns det som hon aldrig riktigt fått chansen efter det? Jag tycker det är synd.

Venom inledde ganska lovande men som vanligt i den här typen av superhjältefilm urartar det till en tråkig cgi-fest i slutet. Ändå en ”helt ok” fredagsfilm.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Spider-Man 3 (2007)

Efter en hyfsat lång text om Spider-Man 2 i fredags blir det bara en kort gammal preblogg-blänkare om trean i serien om Peter Parker. Haha, jag är inte nådig i min kritik mot filmen men ändå delar jag ut en tvåa, eller 2-/5 om man ska skriva ut med siffror och minustecken. Om jag hade skrivit en sån här text idag hade betyget nog blivit 1,5/5 om jag skulle använda det system jag har på bloggen nu där man kan använda halvbetyg. Min text om Spider-Man 3 skrevs i februari 2010.

Jag tänkte att det var dags att göra Spindelmannen-trilogin komplett genom att se trean. Men, oj, vad dåligt detta var. Jag hade sett fram emot en avslappnande rulle att slötitta på, men den är så fånig och politiskt korrekt att jag blev irriterad. Jag gillade dock Sandmannen. Jag gillar ofta att se hur de olika hjältarna/skurkarna skapas och får sina superkrafter. I övrigt är det hela en fantastiskt töntig och fjantromantisk mjäkfilm med vissa actioninslag. Det känns inte som det finns nån egentlig skurk. Nej, filmen domineras istället av mjäk, fånerier och pekoral. Och varför ska de alltid envisas med att få med den amerikanska flaggan i bild med Spindelmannen i förgrunden? Jag vet inte om det ska vara nån speciell grej med just dessa filmer; jag tycker mig känna igen det från de tidigare filmerna i trilogin. Blä.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

En bonus-mashup

Spider-Man 2 (2004)

Vad händer här?! Jag skriver om en uppföljare utan att först skriva om den första filmen i serien. Det är inte likt mig. Grejen är att jag givetvis hade sett den första Spider-Man-filmen men det var innan jag började skriva recensioner så nån sån finns inte att tillgå, och jag är inte sugen på att se om den. Min text om Spider-Man 2 skrevs i augusti 2004. Jag gillar för övrigt att jag envisas med att använda det svenska namnet på vår hjälte. Alltid stör det nån. 😉

Spindelmannen är tillbaka, men han mår inte speciellt bra. Peter Parker har problem med sin identitet och sitt liv. Han kan inte leva ut sin kärlek till Mary Jane eftersom han fruktar att detta kan utnyttjas av hans fiender. Han vill inte var Spindelmannen längre. Men han tvingas givetvis acceptera vem han är när den nye skurken Doc Ock gör entré.

Nja, jag vet inte, jag gillade nog ettan mer. Jag gillade hela avsnittet i ettan när man får reda på hur Parker blir Spindelmannen och får sina krafter. Här hoppar vi direkt in i handlingen. Inget fel i det, det går ju inte att göra samma film igen. Nåt som är kul i serietidningsvärlden är ju hur skurkar skapas (och hjältar också för den delen). Oftast (alltid?) sker det genom olyckor av olika slag, vilket ger nån sorts superkrafter. Jag gillar det konceptet. Så även i denna film, även om nye skurken Doc Ock känns något mesig men ändå i klass med den gröne vätten från första filmen.

Nån som alla verkar hylla är Parkers chef Jameson (J.K. Simmons). Själv tyckte jag han var jobbig bara. Scenen som fanns i teasern med Parker och MJ på kafé när en bil kommer inflygande är den bästa (inte oväntat eftersom det var med i teasern). Jag störde mig en del på att Spindelmannen, och framför allt Doc Ock, är datoranimerade. Har man väl sett det en gång så försvinner inte den känslan. Vissa avsnitt var för smöriga, t ex moster Mays slemmiga tal till Peter: ”I believe there’s a hero in all of us, that keeps us honest, gives us strength, makes us noble, and finally allows us to die with pride…”, blä. (Min kommentar: haha, jag var tydligen allergisk mot såna tal på den tiden, och kanske är det fortfarande.)

Apropå tråden om åldergränser (min kommentar: det fanns en tråd på filmforumet där vi diskuterade lämpliga åldersgränser för filmer) så är det synd att filmen är anpassad för kidsen. Det blir för mesigt helt enkelt. Den där lilla extra udden saknas. Sen gillar jag inte riktigt hela det här försäljningsknepet med uppföljare som redan är planerade och filmer med ett slut som i vanlig ordning ska ge en hint om vad som händer i uppföljaren. Det känns billigt på nåt sätt. Jag tyckte, som sagt, att ettan var bättre. Den hade mer charm. Det blir ändå godkänt till uppföljaren. Den är trots allt ganska sevärd men känns lite utslätad.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Invisible Man (2020)

The Invisible Man kan man kalla en sorts omstart av Universal Studios fiaskoprojekt Dark Universe. Efter Dracula Untold och Tom Cruise-fordonet The Mummy så skrinlade man planerna på ett universum med de klassiska Universal-monstren. Eller gjorde man det? Man kanske bara ändrade sina planer.

I vilket fall så är The Invisible Man en ny version av James Whales klassiker från 1933, eller kanske snarare en ny filmatisering av H.G. Wells roman från 1897. Filmen är skriven och regisserad av Leigh Whannell, som tidigare bl a gjort den suveräna lilla sf-rullen Upgrade.

Apropå uppgradering så har Whannell uppgraderat The Invisible Man. Dels utspelar den sig i nutid och dels är det inte den osynlige mannen själv som är i fokus (well, kanske svårt eftersom han är osynlig…). I fokus är istället Cecilia (Elisabeth Moss) som en natt flyr från sin misshandlande man Adrian. Lite senare får hon reda på att Adrian har tagit livet av sig. Eller har han det? Muahahaha.

Filmen inleds väldigt effektivt. Cecilia ska fly på natten. Det hela blir väldigt spännande och det enbart med ljud och stämning. Ingen musik. Det hade bara förstört ”man kan höra en knappnål falla”-stämningen. Samtidigt tänkte jag ”varför fly mitt i natten?”. Hade det inte varit smartare att göra det nån gång under dagen när Adrian inte var hemma?

Jag gillar väldigt mycket med filmen. Just konceptet med att en osynlig person kan eller inte kan finnas i Cecilias närhet utnyttjas till max, rent visuellt. Sen har vi ju även en gaslighting-aspekt där Cecilia framställs som galen i omgivningens ögon. ”Men det finns ju ingen där!?”. ”Vad pratar du om!?”.

Aldis Hodge (MC Ren från Straight Outta Compton) ser vi i en liten roll. Jag gillade hans rollfigur och jag gillade att man inte gjorde nån grej av att han var svart samtidigt som han ändå kändes som en helt vanlig svart snubbe. Förstår ni vad jag menar här? Filmen gjorde honom liksom inte till en snubbe som lika gärna kunde ha varit vit. Nej, han var svart och med en svart kultur och det var inget mer med det.

Mot slutet kanske filmen ballar ur en aning. När väl monstret visar sig etc… Men jag gillar verkligen det visuella i filmen. Vi får många coola kameravinklar och -rörelser, precis som i Upgrade för övrigt. Jag ser fram emot herr Whannells kommande filmprojekt vad de nu än må vara.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Pacific Rim: Uprising (2018)

Vad tyckte jag om den första Pacific Rim-flmen? Jag ställer frågan för att jag inte minns. Vilken tur då att man har en filmblogg där man kolla upp vad man tyckte. Mitt omdöme om Pacific Rim i korthet: 3,5/5, klart godkänd underhållning.

Efter att Idris Elba & Co ställt in apokalypsen i den första filmen är nu de elaka monstren tillbaka i form av en andra våg och nu har de dessutom muterat på nåt sätt och är farligare än nånsin.

Jag gillar John Boyega. Det har jag gjort ända sen jag såg Attack the Block, där han spelade en ungdomsligist med charm. Här spelar han en yngre verison av Idris Elba. Ja, faktum är att han som britt passar perfekt i rollen som Elbas son. Jag tror till och med han försöker, och lyckas ganska bra med att, framföra sina repliker som Elba.

I övrigt har vi Michael Bay-estetik över hela filmen. Överdåd och robotar som ska vara coola. Är det inte lite Top Gun-känsla också (?) med pilotrekryter som ska vara våghalsiga och överträffa varandra. Men jag måste säga att det här konceptet att man måste vara ett par för att styra en Jaeger känns lite fånigt. Drift compatible kallas det. Lite krystat men ändå lite intressant då det ju är upplagt för drama med exempelvis två personer som inte alls gillar varandra men är kompatibla.

Nu kliver jag in på minerad mark. Jag tycker filmen känns generisk pga den etniskt mångfaldiga rollbesättningen. Istället för att det blir organiskt så känns det som att man bockar av en lista. En del av det hela är ju självklart att man speciellt vill rikta sig till den asiatiska och i synnerhet den kinesiska marknaden. Själv ser jag hellre att filmer som exempelvis Parasite lyfts fram och blir stora. Men det kanske finns en plats för bägge varianterna.

Apropå minerad mark… så börjar jag bli lite less på greppet med att en av huvudpersonerna ska vara en liten tuff tjej. Men det kanske bara är sättet som det är gjort på som är problemet? Laura i Logan är ju klockren.

Robot-fajterna var ganska trista och jag zonade ut efter ett tag. Vilken skillnad jämfört med actionen i t ex Mission Impossible-filmerna där man spelar in på plats och utan att bli cgi-tunga.

Pacific Rim: Uprising känns som en barnfilm. Ja, det är en barnfilm och lite generiskt trist. Jag undrar om jag inte saknar Guillermo del Toro i registolen. Han är fortfarande med i projektet men nu har slagit sig ner bakom producent-skrivbordet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

”Drift compatible”

The Salute of the Jugger (1989)

Rutger Hauer gick ur tiden förra året. Hauer är kanske inte nån jättefavorit hos mig men jag gillar honom som skådis. Som jag skriver i texten så har han ett lugn över sig. Att han inte är nån personlig favorit kan förstås bero på att jag inte har sett speciellt många av hans filmer, kanske en handfull bara. Min text om The Salute of the Jugger skrevs i februari 2010.

Rutger Hauer i en postapokalyptisk sf-rulle i Mad Max-miljöer borde väl i sämsta fall vara underhållande? Men, nja, det är en del snygga miljöer och snyggt foto. Rutger Hauer är bra, han har nåt speciellt lugn över sig. Sen var det roligt med Joan Chen från Twin Peaks (yay!). Men handlingen, själva historien, är inte bra. I centrum står en sorts gladiatorrugby som filmens ”hjältar” utövar. Men scenerna när man spelar ”The Game”, som sporten kallas, är tråkiga och håller på för länge. Filmen rullar på men man fattar inget av vad som händer, eller det är åtminstone inte intressant. En detalj som jag gillade var en hiss mitt ute i öknen (ni som sett filmen vet vad jag menar). Den där hissen gick ner till en stor underjordisk stad där en styrande klass levde. Den där styrande klassen får man dock inte veta nånting om. De går bara omkring i fina kläder och är allmänt odrägliga.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Jag väljer att kalla filmen The Salute of the Jugger eftersom det var detta som visades under förtexterna. Kärt barn har många namn brukar man säga. Men det stämmer inte när det gäller filmer. En film som går under många namn är oftast ganska b, så även här. The Blood of Heroes är ett annat namn på filmen. I Sverige har den även kallats Dödsmatchen vilket är lite lustigt då <spoiler>faktiskt inte en enda person dör i filmen</spoiler>.

Star Wars: The Rise of Skywalker (2019)

Det som började så bra med The Force Awakens och sen fortsatte ännu bättre (och annorlunda) med The Last Jedi. Det var synd att denna Star Wars-trilogi skulle sluta med något av ett ”jaså”. The Rise of Skywalker är på intet sätt en dålig film men diverse saker gör att den inte funkar lika bra som sitt nära syskon The Force Awakens samt sin avlägsna kusin The Last Jedi.

För mig var The Force Awakens en härlig bioupplevelse. Även om jag inte är nåt jättefan av originaltrilogin så var det ändå mysigt att se de gamla hjältarna igen och jag tyckte även nykomlingarna funkade bra. Emo Kylo Ren var en trevlig bekantskap precis som Rey. Jag vet att en del tycker att Kylo är en trulig tonåring som bara broodar. Ja, men jag gillade det! Och relationen mellan Rey och Kylo var en av de viktigaste elementen i både The Force Awakens och The Last Jedi.

Just The Last Jedi såg jag om för ett tag sen och den höll verkligen. Jag gillar den kaxiga tonen som manusförfattaren och regissören Rian Johnson håller under filmen. Till ganska stora delar är det en komisk satir som nästan driver med de tidigare filmerna. Jag fann detta märkvärdigt uppfriskande.

Nu när The Rise of Skywalker kommer så har Disney återgått till det säkra kortet J.J. Abrams från The Force Awakens. Abrams är duktig på reboota klassiska franchises, vilket han visade med Star Trek från 2009. Däremot kanske han är sämre på att föra dem vidare, att bidra med nåt nyskapande. I The Rise of Skywalker blev det mest mellanmjölk blandat med märkligheter.

Spoilers från och med nu.

Jag gillar fortfarande Rey och Kylo. Deras relation är intressant, även om den borde ha fått ett bättre slut. Övriga rollfigurer kommer bort helt. Finn, Poe och Chewbacca minns jag knappt vad de gjorde. Jo, Chewbacca dog men återuppstod efter fem minuter i en fullkomligt meningslös sidohistoria. Detsamma gällde för övrigt C-3PO. Borta! Tillbaka!

Att Abrams ska rätta till saker efter The Last Jedi märks kanske mest när det gäller Rose, dvs Kelly Marie Trans rollfigur. Jag tror hon har en, endast en, replik där hon säger typ ”Jag måste stanna här på basen och läsa rymdskeppsritningar”. Pinsamt faktiskt.

Hela grejen med Kejsaren som var tillbaka kändes bara märklig. För mig var det knappt samma person som från originaltrilogin. Att det visade sig att det var Palpatine som låg bakom det mesta som hade hänt i The Last Jedi, inklusive Snoke, kändes också… märkligt. Ungefär lika märkligt kändes det att Rey tydligen var barnbarn till Palpatine. What? Och sen i slutet i en helt bisarr scen så får Rey frågan om vem hon är. Vad svarar hon? Jo, Rey Skywalker. Återigen: what?

Men. Det är ändå en ganska trevlig äventyrsfilm. Vi bjuds på action, en del fina miljöer, coola skepp och dräkter, en vattenplanet med en kraschad star destroyer (eller om det var en dödsstjärna?) och några schyssta ljussabelfajter.

Jag tror jag nöjer mig så och delar ut en svag trea till The Rise of Skywalker.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Outland (1981)

Utan att göra nån research just nu så har jag för mig att Outland är en västern i rymden och mer specifikt Rio Bravo i rymden. Ni som vet bättre kan bekräfta om jag har rätt eller ej? Ja, att det är en västern i rymden är ju uppenbart men är det i princip även en remake på just Rio Bravo – eller nån annan klassiker? Min text om Outland skrevs i februari 2010.

Outland är en mysig rymdis (min kommentar: Rymdis? Reallly? Åh, vad jag ledsnat på alla slangord som slutar med -is, mellis, snällis… hjälp!) med Sean Connery som ”sheriff” på en gruvkoloni på Jupiters måne Io. Det är snygga miljöer och ganska långsamt berättat. Istället för snabba klipp så är det en helt annan typ av action: vacker action. Givetvis försöker filmen rida på en våg efter Alien. Början under förtexterna är snarlik, där man ska förmedla känslan av att man är ensam i rymden. Men det funkar. Jag gillar musiken av Jerry Goldsmith. Den gav en helgjuten mysig stämning. Det var även bra passande house-musik (kändes oväntat modern för att vara 1981) på den lokala klubben på Io. En positiv sak var att jag aldrig riktigt kände hur den skulle sluta. Skulle Connery klara sig eller inte? Det kändes aldrig självklart. I många moderna filmer kan man liksom från början räkna ut hur det ska gå. Nej, det var ganska kul och annorlunda med Connery uppe i rymden och i en sf-rulle.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

En sista kommentar från mitt nutida jag är att jag noterar förekomsten av två skådisar från två klassiska polisserier: James Sikking från Spanarna på Hill Street och Clarke Peters från The Wire (yay!). Och ja, The Wire är betydligt mer än bara en polisserie.

%d bloggare gillar detta: