Pixar: Monsters University (2013)

5 mars, 2021 6 kommentarer

Men se där! En Pixar-prequel. Jag undrar om det är den enda bland alla av Pixars filmer. Vi får väl se när temat fortsätter under våren.

Under filmens inledning blev jag lite orolig då det verkade vara min icke-favorit Mike från den första filmen som skulle vara i fokus. Men Mike är en helt annan person i den här filmen, först ett mobbat skolbarn med tandställning och sen en nörd som anländer till universitetet för att utbilda sig till en superskrämmare. Jag kände sympati för den enögde grönbollen på ett helt annat sätt jämfört med hur det var i ettan.

Det är ett klassiskt upplägg som taget ur en vilken collegefilm som helst. Vi har en nörd som bara vill plugga. Festa? Nej! Här ska pluggas! Efter ett tag dyker Sulley upp och han är givetvis Mikes totala motpol. Sulley är en jock som får det mesta gratis på grund av sitt efternamn och sitt mäktiga vrål.

Men saker och ting går inte som det ska, varken för Mike eller Sulley och efter jullovet finner de sig utkastade ur den prestigefyllda skrämmarkursen och får istället studera design av skrikbehållare. Jag såg framför mig hur jag nån gång i januari 1991 sitter på Teknikum på en lektion i hållfasthetslära med lektor Sten Herlitz. Förresten, var det Philip Seymour Hoffman som spelade den trötte läraren i skrikbehållardesign?

En bit in i filmen står det klart för mig att huvudhandlingen har att göra med en tävling, The Scare Games, en sorts Mästarnas mästare för monster. Mike vill få revansch och beslutar sig för att delta. Problemet är bara att han måste få ihop ett lag. De enda som ställer upp är Oozma Kappa… och till slut även Sulley för att göra laget komplett.

The Scare Games påminde mig lite om Harry Potter-filmen The Goblet of Fire där ett antal trollkarlsskolar tävlade i magi.

Om nu Mike är nörd så är snubbarna i Oozma Kappa supernördar, eller övervintrade studenter, som fastnat i livet. Jag gillade det här gänget. Riktiga förlorare som hittar peppen i livet.

Filmen fick mig att minnas tillbaka på min studenttid i Uppsala. Just det här med att hitta nya vänner och uppleva nya miljöer på universitetet. Det är nåt speciellt.

Ett superminus med att se Pixar-filmer på Disney+ är de svenska texterna som används i animeringen, alltså inte undertexterna utan texter inne i själva filmen. Det är galet irriterande att se dessa på svenska när jag har valt engelska för både tal och undertexter. Det stör mig så pass mycket att jag funderar på att se filmerna via andra tjänster i fortsättningen. Det är ett satans otyg det där. Och sen är dessutom vissa texter fortfarande på engelska, där man missat att ändra. Helt horribelt.

Jag gillar Monsters University. Den är bättre än ettan! Jag får mer av mysig teamkänsla här. Dessutom tyckte jag den var riktigt underhållande. Jag skrattade högt ett antal gånger. Nu kan mitt gillandet även bero på att animeringen är så pass mycket bättre här. Som vanligt är det miljöerna som sticker ut som väldigt välgjorda vilket ger en filmfilm-känsla. Bra funky musik också bitvis. Och så var Mike betydligt mer sympatisk här. Klart godkänt till MU.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Två filmreferenser som jag tyckte mig se: Carrie (Oozma Kappa blir dränkta med färg under vad de tror är deras finaste stund) och Gökboet (Oozma Kappa åker på field trip och Sully är Chief). Förmodligen är den sista referensen nåt som bara jag tycker är en referens.

Hoppa nu över till Henke för att se vad han tycker om den här prequelen. Får den godkänt eller blir det omtenta?

Avslutande anektod: Apropå omtentor så hade jag i slutet av min studenttid i Uppsala klarat ALLA kurser… utom en. Vektoranalys. Jag fick en chans till revansch i form av en muntlig omtenta i början på sommaren den sista terminen. Muntlig omtenta. Huga! Jag gick in i lektionssalen där läraren stod framför den svarta tavlan. De vita kritorna lockade inte direkt. Jag undrade hur det här skulle gå till. Vilken mystery box. Efter en konstpaus sa läraren: ”Bevisa flödesekvationen. Du får 10 minuter på dig. Jag går ut under tiden. När jag kommer tillbaka ska du presentera ditt bevis”.

Hur det gick? Haha, ja, jag vet inte hur det gick till men det blev godkänt i alla fall. De där 10 minuterna är som ett töcken idag, ett flödande töcken.

Filed under Animerat, Äventyr, Betyg 3, Film, Komedi, Pixar, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Coherence (2013)

8 september, 2017 4 kommentarer

Coherence. Hmm, en ganska dålig titel. Den säger ju ingenting. Jag antar att det ska låta lite skumt och mystiskt kanske. Men för mig låter det mer som en film om mobbade pojkar på en internatskola, och inte som den sf-mysterie-film det är.

Coherence är ett mysteriekammarspel som hämtar drag från filmer som Primer, Melancholia, Sliding Doors, The Thing och Invasion of the Body Snatchers. Det låter ju kanon, och inledningsvis gillar jag den en hel del.

En grupp vänner som inte sett varandra på länge träffas för en middag ihop. Under kvällen passerar en komet jorden och märkliga saker börjar hända, och det är ju alltid intressant att försöka klura ut vad som egentligen händer. Rent temamässigt tar filmen upp ämnen som Internet, mobil-beroende och hur människor beter sig i extrema situationer.

För att en sån här lågbudgetrulle ska bli riktigt bra behövs dock ett bra manus och bra skådisar som kan dra in oss tittare i filmen. Jag tycker tyvärr det saknas. Ett problem är att det känns som att det är ett gäng främlingar som möts för första gången snarare än att det skulle vara frågan om gamla vänner. Dessutom tyckte jag mot slutet att det mest blev en massa prat hit och dit och att rollfigurerna kändes ganska jobbiga och irriterande.

Sen är det som att filmen känns lite för liten. Kanske är det orättvist att peka på det då det är en film med en liten budget inspelad på en enda plats. Men det går inte att komma ifrån att det ibland kändes som att jag kunde behöva en paus i form av ett miljöombyte.

Slutligen så var en av mina första insikter: ”Vänta, vad?! Är det där Xander från Buffy?!”. Jajamän, allas vår Xander är en av gästerna på middagen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Filed under Betyg 2, Film, Mysterium, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , ,

42 (2013)

30 augusti, 2017 Lämna en kommentar

Pengar är färgblinda sägs det väl. I filmen 42 får vi se ett exempel på det då den berättar historien om Jackie Robinson och hur han blev den förste afroamerikanen att spela i Major League Baseball. Robinson spelas av Chadwick Boseman som vi senare har sett som Black Panther i Captain America: Civil War. Med i filmen är också Harrison Ford som chefen för Brooklyn Dodgers. Ford är totalt over the top här. Jag vet inte vad han höll på med. Det som är bra är att han är helt olik sig själv. Jag brukar nästan alltid gilla filmer som skildrar hur människor kämpar för mänskliga rättigheter och mot rasism. I 42 blev det dock för tillrättalagt. Det är för snällt, för få och små stakes och smörig musik. Inledningen är seg med en berättarröst och tråkiga dokumentära klipp. Sen har vi även ett lite tråkigt inslag av white savior i form av Fords rollfigur. Chadwick Boseman är filmens starka kort.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Filed under Betyg 2, Biografifilm, Drama, Film, Recension, Sportfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Gåten Ragnarok (2013)

23 augusti, 2017 4 kommentarer

Norge slår till igen. I Mysteriet Ragnarök, som den heter på svenska, har filmmakarna använt nordisk mytologi, gamla runor och arkeologi för att göra en äventyrsfilm à la Indiana Jones- eller National Treasure-filmerna. Ett härligt koncept som vi borde se oftare. Dock är den här filmen faktiskt producerad med svenska pengar, därav Sofia Helin i en av huvudrollerna. Vad har vi då? Jo, en slarverpappa (som är änkling) koncentrerar sig mer på att bevisa att jordens undergång Ragnarök verkligen hände än på sina barns skolavslutning. Barnen försöker hooka upp pappan med damer. Vi har en rolig sidekick och så (givetvis) en chef som inte tror på slarverpappans projekt. Tillsammans med Sofia Helins rollfigur beger sig hela familjen till ett ingenmansland vid gränsen mellan Norge och Ryssland där man utforskar gamla övergivna betongbunkrar från andra världskriget. Härliga miljöer! Och som helhet en mysig familjefilm.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Här måste jag passa på att hylla den svenska serien Jordskott från 2015 som går att se på SVT Play och som det kommer en säsong två av som börjar nu i oktober i höst. Jordskott bygger precis som Gåten Ragnarok (och Trolljegeren) på inslag från nordisk folktro med mystiska väsen och monster.

Filed under Action, Äventyr, Betyg 3, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

The Butler (2013)

2 mars, 2016 8 kommentarer

The ButlerThe Butler är filmen om en butler, Cecil Gaines (Forest Whitaker) heter han här, som jobbade i Vita Huset som butler i över 30 år. Gaines såg presidenter komma och gå genom årens lopp: Eisenhower, Kennedy, Johnson, Nixon, Reagan och slutligen en viss Barack Obama. Samtidigt som det är en personlig historia är det även en historia om USA i allmänhet och de svartas rättigheter i synnerhet.

Är det hela baserat på en sann historia? Givetvis! Verklighetens butler hette Eugene Allen och jobbade i Vita Huset i 34 år fram tills att han slutade 1986.

Jag gillar nästan alltid filmer och dokumentärer som utspelas i 50- eller 60-talets USA t ex när det handlar om den amerikanska medborgarrättsrörelsen. Jag tycker det är en fascinerande del av USA:s historia med både hemska och inspirerande berättelser.

The Butler handlar i grunden om vilken metod man ska använda för att uppnå de rättigheter man kämpar för, och hur två olika synsätt på just detta kan splittra men även till sist ena en familj.

Whitakers butler Cecil betraktas av sin aktivist-son Louis (David Oyelowo) som en Onkel Tom som går i de vitas ledband. Cecil själv vill jobba inne i ”systemet” och på så vis uppnå respekt och rättigheter, trots att det länge och väl mest handlar om att vara tyst och osynlig.

Ett problem med den här typen av ”frihetskämparfilmer” är att de ibland kan kännas lite pompösa. Inledningen av The Butler känns just lite pompös och övertydlig. Vår åldrade butler sitter på en stol i Vita Huset och minns tillbaka till sin barndom. Vi får se två lynchade svarta män hänga i ett träd. Det spelas pampig musik och vi hör citat av Martin Luther King. Den amerikanska flaggan vajar, men den vajar i bakgrunden liksom i skugga som att den skäms. Istället för att berätta historien så visar man upp vad historien kommer att berätta.

Efter denna något tungrodda inledning puttrar filmen på i all sin välgjordhet. Cecil arbetar sig uppåt i livet, från bomullsarbetare i Södern via hotellbetjänt till butler i Vita Huset. Han träffar sin blivande fru (Oprah Winfrey) och bildar familj. Han och sonen Louis kommer inte överens, speciellt inte efter att Louis meddelar att han gått med i Svarta Pantrarna.

Jag tänker lite på Forrest Gump när jag ser The Butler. Bägge filmerna skildrar världshistoriska händelser men ur lite udda perspektiv. Cecil kliver in i Ovala rummet, där Eisenhower med sina medarbetare diskuterar hur de ska hantera raskravallerna i Södern, för att servera te och han kan ju inte låta bli att lyssna (lyssna men inte höras).

En sak som jag tycker The Butler gör rätt är att det inte finns nån ”white knight” som hjältemodigt kliver in och räddar upp situationen. Nej, det är inte en sån rollfigur som är i fokus. Istället handlar filmen främst om Cecil och hans familj.

Mot slutet blir det lite dammigt i rummet när regissören Lee Daniels börjar trycka på de rätta känsloknapparna. Aningen sentimentalt kanske, men inte för mycket.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Vill ni se en bra dokumentär om den amerikanska Black Power-rörelsen så kan jag rekommendera The Black Power Mixtape 1967-1975 där bl a Angela Davis i fängelset intervjuas av svenske reportern Bo Holmström. Dokumentären finns att se hos TriArt.se.

Filed under Betyg 3, BOATS, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Vikander-vecka: The Fifth Estate (2013)

5 februari, 2016 2 kommentarer

The Fifth EstateThe Fifth Estate är en BOATS om Julian Assange och WikiLeaks och som så ofta i biografifilmer så är det en uppgång- och fall-historia. Assange spelas av The Batch, dvs Benedict Cumberbatch.

Filmens förtexter är riktigt snygga. Två minuter som beskriver på vilket sätt information och nyheter har spridits genom historien. Det börjar med grottmålningar och slutar med Internet. Snyggt.

Efter det var det nog slut på det som var riktigt bra med The Fifth Estate. Trots att den gjord så sent som 2013 så känns den daterad. Den försöker visa hur coolt det är med Internet och hackers, men det blir mest töntigt. Då tycker jag tv-serien Mr. Robot lyckas bättre med samma sak.

För att beskriva hur WikiLeaks nätverk hänger ihop och fungerar så använder sig filmmakarna av ett surrealistiskt och samtidigt pedagogiskt berättande. Det funkar inte utan blir istället distanserande och det känns som att jag tittar på ett avsnitt av Vetenskapens värld. De skulle ha tittat mer på hur David Fincher och Aaron Sorkin gjorde i Facebook-filmen The Social Network. Skippa en massa datorgrafik, fokusera på relationer och berätta en story istället!

Alicia? Ja, hon får inte speciellt mycket att göra inledningsvis. Filmens huvudperson, förutom Assange, är Daniel Domscheit-Berg (Daniel Brühl), en tysk journalist som börjar samarbeta med Assange efter att de träffass på en hackerkonferens i Berlin. Efter ett tag börjar deras tidigare så fina samarbete gå sämre då Assange blir alltmer paranoid och despotisk. Alicia spelar Daniels kollega och sedemera flickvän och hon sköter väl sitt skådespelarjobb väl. Men hon är bara en pappfigur som finns där bara för att finnas där. En ganska otacksam rollfigur som inte har nåt eget agerande utan ser allt ur den manliga rollfigurens perspektiv. Mot slutet får Alica aningen mer att göra men det är för lite och för sent. Å andra sidan var det bara en ganska liten biroll.

Hur framställs Assange i filmen? Ja, han är ett arrogant svin men ändå sympatisk (i alla fall inledningsvis). WikiLeaks framstår som en sekt där Assange är ledaren, och precis som det är med det mesta så är allt underbart till en början. Ungefär som när jag började titta på ZTV när det var nytt och litet. När det sen växte så var det liksom inte samma sak längre.

En bit in i filmen börjar plötsligt en annan film. Nej, det gjorde det förstås inte, men det kändes så. I en sidoplot med bl a Laura Linney, Anthony Mackie och Stanley Tucchi handlar det om att en av amerikanska UD:s källor i Egypten måste ta sig ur landet efter att WikiLeaks börjat publicera hemlig korrespondans mellan USA och deras ambassader. Jag antar att man ville visa på hur känsligt det kan vara med att läcka information. Tyvärr kändes det här avsnittet som onödig och annorlunda, jämför med resten, utfyllnad.

Jag kan tyvärr nog inte rekommendera filmen. Förtexterna var fina och skådisarna är duktiga när de får jobba ordentligt. Men tyvärr blev det både för trist och spretigt i slutändan.

Om ni vill se en dokumentär om WikiLeaks så kan ni kolla in We Steal Secrets: The Story of WikiLeaks som jag skrivit om på bloggen tidigare. Det är inte en speciellt bra dokumentär men ändå snäppet bättre än The Fifth Estate.

The Fifth Estate:

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Alicia:

betyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

Teckning

Filed under Betyg 2, Biografifilm, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Filmspanar-tema: Udda yrken – Still Life (2013)

2 december, 2015 14 kommentarer

Still LifeDet har börjat snöa på bloggen. Vi är redan i december. Ny månad, nytt filmspanartema. Denna gång handlar det om Udda yrken. Det passade mig bra eftersom jag då fick en puff att se Still Life, en film som jag vet en hel del andra verkligen uppskattar.

Still Life handlar om John May som jobbar för kommunen med att leta upp släktingar till avlidna personer. En person har dött, ingen levande familj verkar finnas, ingen kommer att komma på begravningen. John gör sitt bästa för att hitta släktingar eller några som kände personen i fråga. Han försöker även ta reda på saker om personens liv för på så sätt få till en begravning som gör personen rättvisa.

Eddie Marsan (bilskolläraren från Happy-Go-Lucky!) spelar huvudrollen som John May och han gör det med en sällan skådad nedtoning och grace. Marsan är envis, snäll, timid, empatisk och romantisk. Han lever sitt inrutade liv i ensamhet. Hans liv är lika inrutat som filmens foto. Allt hans fokus verkar vara på jobbet. Hemma har han ett stort fotoalbum med bilder på personer från alla hans fall.

En dag får han sparken. Kommunen ska rationalisera bort hans tjänst. Ingen kommer att anstränga sig att försöka hitta tidigare vänner och eventuella släktingar. Nej, nu kommer urnorna med aska att hällas ut under en kaffekvart i princip. John May blöder inombords.

Av sin chef, en karikatyr på en hänsynslös och osympatisk chef, får han tre dagar på sig att avsluta sitt sista fall. John går all-in för att hitta några som kände detta sista fall.

Om jag ska jämföra med annat jag har sett så kommer jag att tänka på One Hour Photo (en människa får inblick i andra personers liv), De andras liv (en myndighetsperson får inblick i andras liv och förändras), norska 1001 gram (huvudpersonen lever ett lika inrutat och ensamt liv som John) och Darling (där snälle Bernard får uppleva en hänsynslös arbetsmarknad). Kombinera dessa filmer med tv-serien Spårlöst så har du Still Life. Ungefär.

Men strunt i jämförelser med annat för Still Life är nämligen en sällsam film som står alldeles utmärkt på egna ben. Man kan luras att tro att det är en jobbig film att ta sig igenom, att ämnet ska vara outhärdligt. Så är inte fallet. Visst, den har ett skimmer av sorg över sig men för mig var det ändå ljuset som dominerade. Ljuset och värdigheten. Eddie Marsans John är en fin bild av en sympatisk mänsklighet. Mot slutet får han känna på lite av denna mänsklighet i andra riktningen så att säga. Nån ser honom och är sympatisk mot honom. Då värmde det i hjärtat och det blev t.o.m. lite dammigt vardagsrummet.

Det finns småsaker att klaga på men jag går inte in på dessa nu. Det känns liksom fel. Om ni vill veta varför jag inte delar ut högsta betyg som nästan samtliga av Rörliga bilder och tryckta ord, Fiffis filmtajm, Filmitch och The Velvet Café har gjort så får ni fråga så kan jag svara i en kommentar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

filmspanarna_kvadratKolla nu in vilka yrken mina filmspanarvänner ställt in siktet på.

Fripps filmrevyer
Filmitch
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord

Filed under Betyg 4, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

#MoF15: La casa del fin de los tiempos (2013)

6 november, 2015 Lämna en kommentar

Monsters of FilmLa casa del fin de los tiemposMonsters of Film-dagarna fortsätter! Filmerna som erbjuds via SF Anytime finns nämligen tillgängliga en helg till, fram till och med 8 november, så jag passar på att beta av några till. Jag noterar att de filmer som går att se via nätet kommer från olika länder. Själv har jag hittills sett brittisk, australiensisk, nyzeeländsk och tysk film. Nu var det dags för ett helt nytt filmland, nämligen Venezuela!

The House at the End of Time är i grunden en historia om ett spökhus. Ja, det hör man ju på filmtiteln som börjar med just The House… och hur många såna filmer om hemsökta hus finns det inte.

I just det här spökhuset bor Dulce (Ruddy Rodríguez) med sin man och två barn. Dulce upplever att konstiga saker händer i huset. Det är det vanliga: märkliga ljud, mystiska skepnader, röster. När filmen inleds är det värre än vanligt och Dulce vaknar upp efter att ha varit avsvimmad. Hon upptäcker att det otänkbara har hänt. Polisen anländer, Dulce grips och döms till ett långt fängelsestraff.

Nu spolar vi framåt 30 år i tiden. Dulce släpps från fängelset men ska, av nån anledning som jag inte riktigt förstod, bo i huset där allt ”det hemska” hände. Tror myndigheterna att hon ska ångra sig, be om förlåtelse och bli en bättre människa, eller hur tänker de? Nåväl, det dröjer i alla fall inte länge förrän konstiga saker börjar hända igen.

Ja, men det här var ju en ganska trevlig mysskräckis. Inledningen var mystisk och skapade en bra stämning. Spökhuset etableras direkt. Bl a har huset en ganska läskig källare, rena katakomberna.

En detalj jag noterade var att man använder dörrar på ett snyggt sätt. Det är nog ett ganska vanligt grepp i skräckisar, speciellt spökfilmer. Dörrar kan vara bra för att stänga saker ute, men kan också hindra protagonisten från att ta sig in i ett rum för att kanske hjälpa nån. Dessutom har vi handtag som kan röra på sig, knackningar som kan ljuda, och dörrspringor som man kan se saker igenom.

En sak som var lite synd var att man använde samma skådis både i scenerna för 30 år sen och de i nutid. I nutid har Ruddy Rodríguez ålderssminkats för att se ut som typ 75, och det var inget speciellt bra smink. Nu ska sägas att större delen av filmen ändå utspelas i dåtiden där vi får se vad som ledde fram till ”det hemska”.

Just detta att en film utspelas i två tidsperioder har vi just sett ganska ofta (både på film och i litteraturen). Jag tänker t ex på en film som Lone Star av John Sayles eller varför inte Stephen Kings It.

Som jag skrev så är det en, i alla till en början, klassisk historia om ett hemsökt hus. Efter hand så övergår kanske filmen till att vara mer av en thriller med övernaturlig inslag än en ren skräckis. Förutom det så får vi även avsnitt som gav mig lite vibbar av E.T. eller Stand by Me. Kids som leker, kärleksgnabbas, spelar baseboll och åker BMX.

En bit in i filmen dyker en präst upp. Han vill försöka hjälpa den gamla Dulce att hantera det som har hänt. Det leder till att han själv dras in i mysteriet och han börjar titta i gamla böcker och tidningsurklipp för att läsa på om husets historia. Japp, också det ett klassiskt skräckfilmsgrepp, och jag gillar det.

Jag kan inte låta bli att ge The House at the End of Time en trea. Det är svårt att undvika det när det handlar om religion, frimurare och seanser med blinda sierskor i rullstol. Det är absolut inget mästerverk men en sevärd liten mysteriefilm med Miss Venezuela 1985 i huvudrollen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Sierskan!

Sierskan!

Filed under Övernaturligt, Betyg 3, Film, Recension, Skräck, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Starred Up (2013)

24 maj, 2015 4 kommentarer

Jack O’Connell har verkligen exploderat under 2014, vilket inte är så konstigt då han är en naturkraft. Vi såg honom i den svettiga Belfast-thrillern ’71, och här har vi återigen ynglingen O’Connell i en brittisk, skitig och nervig film, en fängelsefilm den här gången.

Starred Up är en fängelseterm som betyder att en ung fånge ”uppgraderas” från ungdomsanstalten till ett riktigt fängelse för vuxna. I filmen spelar O’Connell en sådan fånge, Eric Love (sic!), som ungdomsanstalten inte klarat av att härbärgera. Det blev för mycket bråk och farligt för de andra på anstalten antar jag. Nu kastas O’Connell in i en vuxnare och än mer farlig värld. Det som twistar till det hela är att även Erics pappa, Neville (Ben Mendelsohn), är fånge där.

Oj. Ja, som konstaterade ovan så är alltså O’Connell en naturkraft. Här är han en vildhjärna som kan explodera när som helst. Han utstrålar en sorts urfajterinstinkt som nästan gör mig rädd. När det gäller att slåss är han villig att göra det extra, och då menar jag extra allt.

Starred Up

Samtidigt har Eric humor, är smart och vet vad som händer omkring honom. Det är som att hans två sidor inte kan smälta ihop till en helhet. Eric deltar i en samtalsgrupp som leds av en snubbe som faktiskt försöker göra nytta, försöker få fångarna att ändra attityd, att inte använda våld så fort det bränner till. Under samtalen bubblar det av intensitet. Eric gillar det dock och ser det förmodligen som en utmaning, och utmaningar är han bra på. Känslan jag har hela filmen är ändå att det här inte kommer att gå bra. Det kommer att gå åt helvete.

I grunden är det en klassisk fängelsefilm med det mesta vad innebär. Vi får ta del av hierarkin i fängelset och samspelet mellan fångar och vakter. Det förekommer givetvis en handel med prylar. Fängelset är en egen värld med sina egna regler. Vi får t.o.m. uppleva en nakenfajt i duschen, vilket väl nästan är mer regel än undantag i fängelsefilmer.

Slutet var både starkt och spännande. Under den sista scenen får vi bevittna en kram av det udda (armlösa) slaget – kanske den bästa scenen i hela filmen.

Starred Up som kallas Blodsband på svenska var väldigt nära att hamna på min topplista över 2014 års bästa filmer och den finns t ex att se på halvnya tjänsten Plejmo.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Locke (2013)

18 maj, 2015 12 kommentarer

Tom Hardys karaktär Locke står både bokstavligen och bildligt vid ett vägskäl. Locke sitter i en bil på väg hem från jobbet och grubblar på om han ska svänga vänster (dvs hemåt och låtsas som att inget har hänt) eller höger (och därmed ta ansvar för sina handlingar). Locke svänger höger och i resten av filmen får vi följa honom på hans färd mot vad det nu är att han känner att han måste ordna upp, vad det är han måste ställa upp på, vem han måste ställa upp för.

Är detta samma skådis som gjorde Bane i The Dark Knight Rises? Nu såg man ju i och för sig inte hans ansikte som Bane men här känns han som en nallebjörn. Det kanske han gjorde i TDK också men där var han en skurknallebjörn. Här pratar han med en len och förstående röst. Han bli aldrig (nästan) upprörd. Han tror att han ska kunna ordna upp allt, sitt privatliv, sitt jobb, och han ska göra det via fjärrstyrning från sin bil.

Det som är lite udda med Locke är att den, likt filmer som Dag och natt och Smak av körsbär, helt utspelas i Lockes bil. Det förekommer en del bilder där vi får se bilen på håll men annars är det genomgående filmat inifrån bilen. Jag gillar detta. Det ger en klaustrofobisk känsla och jag tänka mig att det matchar hur Locke känner sig. Instängd, trängd, utan förmåga att riktigt kontrollera vad som händer. Locke försöker, via telefon, styra upp saker och ting men att få folk (och betong) att göra som man vill är inte det lättaste.

Locke

En sak jag uppskattade är att orsaken till att Locke lämnar sitt jobb i en kritisk stund, att han åker ifrån sin familj, avslöjas i princip direkt. Det blir inte en twist i slutet. Nej, här handlar det inte om twisten utan om hur Locke hanterar situationen.

Den enda skådis vi får se i bild är Tom Hardy – och det räcker ganska långt. Han är mycket bra och har en röst som är skön att lyssna på. De andra skådisarna gör enbart röstinsatser och här fanns väl några som inte riktigt levererade. Jag tyckte t ex att kvinnan som Locke är på väg till (ja, det är en kvinna!) inte riktigt gav en prestation som gjorde att jag trodde på att hon verkligen befann sig i den situation hon gjorde.

En detalj som jag inte tyckte funkade var när Locke ”pratade” med sin pappa. Det blev övertydligt på nåt sätt. Jag kan inte riktigt förklara men jag fick fel feeling.

Förutom några små klagomål så är det en mycket bra liten film. Det kändes som att den gick snabbt. Trots den begränsade miljön så blev den inte seg alls. Nu tror jag i och för sig att den var ganska kort (japp, 85 minuter) men även korta filmer kan kännas långa, och när man ser en lång film så kan tiden flyga fram.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Betyg 4, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

%d bloggare gillar detta: