#SFF20: 3 x Face2Face

Efter besvikelsen med Memory House så ville jag se nåt lättsamt på festivalens sista dag. Jag letade bland de Festival on Demand-filmer som fanns men inget lockade mig direkt. Istället beslutade jag mig för att kolla in tre Face2Face, eller snarare Screen2Screen, som det fanns möjlighet att se.

Det handlade om intervjuer med de tre mottagarna av festivalens hederspriser: Isabella Rossellini, Viggo Mortensen (+ special guest Lance Henriksen) och slutligen giganten Martin Scorsese.

 

Isabella Rossellini

Nja, det här var kanske inte så bra. Intervjuare är den relativt triste Stig Björkman som ju gjorde dokumentären Jag är Ingrid om Isabellas mor. Precis som i den dokumentären så hyllar Isabella sin mamma. Det känns kanske som att Björkman var lite väl inställsam, vilket i och för sig är fullt förståeligt.

Bäst, och faktiskt rörande, var när Isabella berättade om när hon 2019 delade ut ett pris till David Lynch. Hon och David blev ju ett par efter inspelningen av Blue Velvet och tillsammans med Kyle MacLachlan och Laura Dern var de som en familj. Efter att Lynch och Isabella gick skilda vägar tappade hon kontakten med både David och Kyle men fortsatte att ha en nära kontakt med Laura.

På en prisceremoni för ett år sen så höll hon alltså ett tal riktat mot Lynch och det här var tydligen första gången som de sågs på riktigt efter att de separerade. Efteråt, bakom scenen, så träffades alla fyra, kramades och grät och var en familj igen.

Tyvärr var det ganska dålig bild- och ljudkvalitet. Inget som störde jättemycket men en del. Slutligen så avslutades intervjun väldigt abrubt. Det var som att uppkopplingen gick ner mitt under intervjun och så var det bara slut.

Viggo Mortensen (och Lance Henriksen)

Det här var en bättre intervju. Festivalchefen Git Scheynius själv plus en annan tjej (som jag tyvärr inte har koll på vem det var; de båda presenterade sig aldrig) skötte det hela. Det var ett avslappnat samtal om varför Viggo blev skådis från första början och om hur det var att regissera sin första film, Falling från 2020. Det påminde lite om hur David Poland på DP/30 brukar lägga upp sina intervjuer.

En bit in i Face2Face:t så ringde Lance Henriksen in och gästade. Henriksen spelar huvudrollen i Falling där Mortensen själv spelar hans son. Man märkte direkt att Viggo och Lance hade bondat under inspelningen. De berättar fina historier och anekdoter om hur det gick till när de spelade in filmen.

Viggo och Lance tar mer eller mindre över intervjun och börjar snacka med varandra som om de bara var två vänner som hänger på en after work. De svenska intervjuarna fattar detta och låter de två prata på. Bra! Det blir bra content, och både Lance och Viggo framstår som väldigt sympatiska.

Det var gulligt i slutet av intervjun efter att man sagt adjö till Lance men fortsatte att prata med Viggo ett tag till. Viggos mobil började ringa och det är Lance som ringer upp på Skype och vill fortsätta prata med sin kompis.

Martin Scorsese

Även det här var en bra intervju där Marty pratade med Jan Holmberg (vd för Stiftelsen Ingmar Bergman). Det första jag tänker på är hur passionerad för film som Scorsese är. Han är oerhört passionerad. Han brinner verkligen för film som konstform. Han kan allt. Han har koll på svensk stumfilm som Gösta Berlings saga av Mauritz Stiller.

Scorsese har säkert pratat om det han pratar om i det här Face2Face-samtalet hundratals gånger tidigare. Han hade astma som barn och kunde därför inte vara ute och leka med de andra barnen. Istället gick han på bio och blev fullkomligt besatt av film. Trots att han förmodligen sagt samma saker en otal gånger förr så blir det inte tråkigt.

Marty går i princip igenom hela sin filmografi och berättar om varje film, om hur och varför den blev gjord. Det verkar ha funnits några filmer som han verkligen burit med sig under en längre tid men som han av olika anledningar inte kunde göra när han ville. Till slut blev de dock gjorda och det handlade om The Last Temptation of Christ, Gangs of New York och Silence.

Slutligen så fick han den något oväntade frågan om vilken som var hans sämsta film. Det jobbiga och pinsamma nu är att jag inte riktigt minns vilken han utnämnde till sin sämsta. Han pratar väldigt mycket, Marty, så jag tappade tråden. Men jag tror det var antingen Bringing Out the Dead eller The Aviator.

 

Däremed avslutar jag rapportering från detta års något annorlunda Stockholm Filmfestival. Jag hoppas på att kunna besöka festivalen nästa år och då faktiskt vara på plats fysiskt i en biosalong. Vågar man hoppas på det?

 

Filmspanar-tema: Skurkar – Blue Velvet (1986)

filmspanarna_kvadratHannibalOktober månads filmspanartema är Skurkar. Jag var med och röstade på det själv och hade direkt en idé vilken film och skurkroll jag skulle fokusera på. Sen var det dags att se filmen i fråga och jag kunde inte komma på hur jag hade tänkt. Jag funderade och funderade som professor Balthazar och så plötsligt trillade polletten ner. Eller en pollett i alla fall. Jag är inte säker på att det var just den polletten eftersom jag kan ha kommit på en helt annan film. Åh, minnet, detta minne.

 

Blue Velvet (1986)

Att det blev David Lynchs Blue Velvet kändes till slut helt rätt. Jag är ett stort fan av Lynch och hans filmer. Det var dock evigheter sen jag såg just Blue Velvet. Dennis Hopper gör rollen som fullblodsgalningen Frank Booth, en skurkroll som många hyllar, t ex Adam på Filmspotting. Slutligen mindes jag filmen i sig som bra även om jag knappt mindes några detaljer, vilket bara kändes mer spännande.

Filmen inleds med att Jeffrey (en ung Dale Cooper a.k.a Kyle MacLachlan) hittar ett öra i gräset på en äng. Jeffrey är en collegestudent som är på besök i hemstaden efter att hans far råkat ut för en stroke. Han tar örat i örat och går med det till polisen som startar en utredning. Jeffrey blir oerhört nyfiken på vems örat är och hur det hamnade där i gräset på ängen. Polisen vill givetvis inget säga till honom men så blir han vän med utredarens dotter Sandy (en 19-årig Laura Dern) som med sina öron hört sin pappa prata om örat och fått reda på ett och annat. De två inleder i hemlighet en egen utredning, en utredning som leder Jeffrey till sångerskan Dorothy Vallens (Isabella Rossellini) och slutligen till en viss Frank Booth (Hopper).

Hmm, min första känsla efter att ha sett filmen var en viss besvikelse. Blue Velvet är inte dålig på nåt sätt men jag blev inte totalt uppslukad som jag blev av t ex Mulholland Drive och delar av Twin Peaks.

Filmens inledning är härligt lynchig med vita staket, vinkande brandmän och en man som vattnar i sin trädgård. Allt är som en amerikansk helylledröm från 50-talet och man känner givetvis att nåt är fel. Det dröjer inte länge förrän obehaget är över oss. Vattenslangens fäste i husväggen läcker. Slangen fastnar i ett par grenar. Mannen ramlar ihop. En hund hoppar fram och försöker dricka från den sprutande slangen utan att bry sig om mannen som ligger på marken. Kameran zoomar sen in och ner mot gräset och avslöjar att där finns det otäcka småkryp som deltar i ett slafsigt kalas. Det är en strålande sekvens.

In Dreams

Sen hittar Jeffrey örat och filmen puttrar på ett tag utan att göra nåt jätteintryck på mig. Nästa gång det blir intressant är när Jeffrey befinner sig i Dorothys lägenhet gömd i en garderob. Nu blir det först obevämt och sen lite ruggigt när plötsligt Frank dyker upp med sin gasmask för att leka rollspel med Dorothy. ”Baby wants to fuck!”. Weeeeird.

Efter ytterligare en liten transportsträcka blir Jeffrey påkommen av Frank och ett riktigt skumt och bra avsnitt tar sin början. Frank tycker de ska ta en liten biltur – till Ben (Dean Stockwell). Här dricker man öl. Pabst Blue Ribbon, inte Heineken, är det tydligen som gäller. Sen mimar Ben till en Roy Orbison-sång, ”In Dreams”, men då blir Frank alltför känslosam och tycker det är dags att dra. Ben verkar för övrigt vara förtjust i överviktiga medelålders damer då hela hans lägenhet är fylld med just sådana.

Efter detta tycker jag filmen tappar en del igen fram till en slutuppgörelse i Dorothys lägenhet.

Hur var Frank som skurk? Ja, jag tyckte nästan han var på gränsen till för galen och oberäknelig. Det läskiga med honom är väl ändå hur han går mellan djup svart sorg (som framkallas av melankoliska melodier) och våldsamt skrattande aggressivitet. Ja, och så gasmasken då.

Då tyckte jag kanske Jeffreys mörkare sidor var inressantare. Han är som yngre kopia av agent Dale Cooper här. Snäll, noggrann, naiv och nyfiken. Men han kommer att uppleva mörkare sidor av sig själv, vilket han blir livrädd för.

Isabella Rossellini var bra. Hon är lik sin mor och har en brytning som jag inte blir klok på. Det är väl förmodligen en blandning av engelska, italienska och svenska (hon spenderade ju i alla fall två år med sin mor när hon som barn var sjuk i skolios vilket vi lärde oss Jag är Ingrid).

Ofta känns Blue Velvet som en prequel till Twin Peaks. Musiken, Julee Cruise, susandet bland träden, fiket, lastbilar med timmer, mycket av scenografin, de udda personligheterna, etc, etc. Och så var det nåt med eld också. Det återkom ett klipp på ett brinnande och fräsande ljus, en form av ond symbol. Fire Walk with Me, någon?

    

 

Inhale

Andas in…

 

Kolla nu in vilka skurkar de andra filmspanarna skriver om.

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Filmitch
Fiffis filmtajm
Movies – Noir (Kvinnliga skurkar)
Movies – Noir (Manliga skurkar)

Wild at Heart


Titel:
Wild at Heart
Regi: David Lynch
År: 1990
IMDb
| Filmtipset

Nyligen här på bloggen så postade jag ett gäng inlägg där jag recenserade Twin Peaks och framförallt några av David Lynchs filmer. Anledningen till att jag samlade ihop dessa inlägg var egentligen att jag för ett tag sen hade sett Lynch-filmen Wild at Heart och därför ville jag samla ihop allt i ett litet Lynchigt paket. Fast grejen var ju att jag alldeles glömde av just Wild at Heart som var tänkt som ”den stora avslutningen”. Så den recensionen kommer nu.

Mja, jag är något besviken. Den där känslan vill aldrig riktigt infinna sig. För all del, det finns en del klassiska Lynch-scener. Som t ex fågelmannen som inte gillar duvor. En fullkomligt bisarr scen.

Men jag känner aldrig riktigt för nån av karaktärerna, varken Sailor eller Lula. De är mest jobbiga. Jag vet inte varför men när jag ska tycka att det är charmigt med dessa två så tycker jag mest de är lite irriterande (om jag ska vara snäll). Jag vet inte om man ska tycka att det är nåt coolt med Sailors karatekickdans t ex. Jag säger: inte coolt.

När jag ser filmen så finner jag mig sittandes i väntan på att det ska bli så där mystiskt läskigt som i Twin Peaks, Lost Highway eller Mulholland Drive men det blir det aldrig. Så då försöker jag bara njuta av filmen ändå och mot slutet blir det bättre och bättre. Jag älskar t ex hela sekvensen vid bankrånet i slutet. Dessa scener är helt underbara, som t ex hunden som var sugen på den där handen. Typiskt Lynch och helt underbart.

Bobby Peru är en välkänd karaktär som gör entré i slutet i Willem Dafoes skepnad och han höjer filmen en aning. Vi får även se välkända Lynch-skådisar i form av Sheryl Lee, Sherilyn Fenn, Grace Zabriskie, Jack Nance och property master (rekvisitör) är Frank Silva aka BOB.

Jag inser efter ett tag att jag nog inte har sett filmen tidigare, vilket jag var helt säker på att jag hade gjort. Istället har jag förväxlat den med True Romance och det är delvis därför som jag liksom inte fattat att det faktiskt är en Lynch-film. Jag har sett Wild at Heart som en film i regi av Tony Scott.

En scen som ger mig riktiga och därmed bra Lynch-vibbar är den med Harry Dean Stanton och Grace Zabriskie. Den är underbart sjuk med ett äckligt ljudspår. Men filmen som helhet kan jag inte ger mer än en trea.

3/5

%d bloggare gillar detta: