Moulin Rouge! (2001)

Jag har nämnt Moulin Rouge! tidigare på bloggen och då noterar jag alltid att jag fick huvudvärk av den här musikalfilmen av Baz Luhrmann. Nu när jag grävde fram min gamla preblogg-text från mars 2003 så ser jag att jag inte alls fick huvudvärk. Det var mina föräldrar som fick det när de såg filmen på bio! Det är lustigt det där hur ett minne kan förändras och nåt som inte var sant blir sanningen. En sak som är sann är dock att regissören Baz Luhrmann inte är nån favorit.

Jaha, då lyckades jag äntligen se på Moulin Rouge!. Första gången jag hyrde den var videobandet av så dålig kvalitet att det inte gick att se på filmen. Övre delen av bilden vek liksom ner sig och det blev dubbelbild och ingen färg. Det hjälpte inte med tracking eller nåt. Grrr. Jag överväger allvarligt att skaffa en dvd-spelare snart (min kommentar: nähä!).

Hur som helst, jag hyrde Moulin Rouge! igen och denna gång med bättre resultat. Bildmässigt alltså… det är nämligen så att för mig så har filmen en stor, STOR, nackdel. Vilken då frågar ni er? Jo, det är en musikal! Jag trodde efter vad jag hört om den – en färgsprakande upplevelse (det ska man alltid akta sig för), ett äventyr, en fest för ögon och öron – att jag kanske skulle gilla den. Men faktum kvarstår: det är en musikal med sånger av den typ som brukar förekomma i musikaler. Sånger som inte jag gillar, helt enkelt.

Mina föräldrar var och såg den när den gick på bio. Efter 20 minuter hade båda huvudvärk. Det fick inte jag men första halvtimmen tycker jag är… bara jobbig. Argentinare som somnar och faller genom tak, dvärgar, cancan, en rappande Zidler (bevare mig väl för såna Loffe Carlsson-wannabies!) och revynummer på trapets. Nej, det är tyvärr inget för mig. Visst, man blandar in moderna hits ibland. Men Zidler och The Duke sjungandes ”Like A Virgin”…. Nä, pinsamt! Zidler är snubben som driver Moulin Rouge och The Duke ska bidra med pengar till kommande uppsättning.

Historien är inte speciellt intressant heller även om det inte är det som är det viktigaste i den här typen av film, antar jag. Ett plus blir det ändå för fina färger (min kommentar: färgsprakande med andra ord!) och Ewan McGregors sångröst (han kunde verkligen sjunga). Det kan ändå inte bli mer än 2/5. Slå mig inte.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Vikander-vecka: Son of a Gun (2014)

Son of a GunDå var turen kommen till den kanske minst kända filmen med Alicia, nämligen den australiensiska kriminalthrillern Son of a Gun.

Jag visste ingenting om handlingen i filmen när jag satte mig ner för att titta på den. Det visade sig att den inleds som en fängelsefilm. Vi får följa med den unge JR (Brenton Thwaites) in på fängelset där han ska sitta av ett straff på ett halvår. En ny ung snubbe på ett fängelse, det vet vi ju vad det innebär. Japp, han är som ett lamm inför slakt och råkar givetvis illa ut direkt. Men lite oväntat får han hjälp av Australiens public enemy #1 vid namn Brendan Lynch, en ökänd bankrånare. Vet ni vem som spelar Lynch? Jo, Ewan McGregor?! Skulle verkligen McGregor funka som luttrad kriminell? Ja, faktiskt. Jag gillar honom. Det kan väl finnas charmiga thugs också.

Eftersom Son of a Gun var en fängelsefilm så kunde jag inte låta bli att jämföra den med den ruggigt intensiva och råa Starred Up som jag hade sett tidigare. Son of a Gun är betydligt mer lättsam, nästan en komedi eller åtminstone så framställs de kriminella bitvis som coola à la Quentin Tarantino. I Starred Up var ju dessutom Jack O’Connell rena naturkraften. Brenton Thwaites har inte samma karisma, men det kanske är orättvist att jämföra eftersom JR är en helt annan rollfigur än den som O’Connell spelade.

Varför hjälper Lynch JR att överleva, att inte bli någons bitch, i fängelset? Ja, han har givetvis en orsak. När JR kommer ut får han nämligen ett uppdrag som i slutändan ska resultera i fritagningen av Lynch och några av hans fängelsekompisar. Den spektakulära fritagningen lyckas och efter det blir Lynch, JR och de övriga övertalade av gangsterbossen Sam (Jacek Koman) att göra en stöt mot en guldgruva. Ni vet en sån där sista stöt som ska ge miljoner.

In i handlingen träder nu Alicia som spelar Tasha, en av Sams ryska gangsterbrudar. JR blir givetvis intresserad av Tasha omedelbums. Inledningsvis tycker jag som vanligt att Alicia måste vara ett språkgeni. Hon lyckas med sin engelska med rysk brytning. Men efter ett tag så tycker jag att den där brytningen kanske inte är så bra. Bra eller inte, den sticker ut för mycket och stör. Hur man än ser på det så blir det lite Saturday Night Live över det hela.

Son of a Gun (titeln begriper jag mig för övrigt inte på) påminner om många andra filmer. Michael Manns Heat och Thief är två exempel. Som kriminell man får du inte låta tjejer komma emellan. Du ska vara beredd att släppa allt och bara sticka. Och så var det ju det här med den sista stöten.

Inledningsvis är det alltså en fängelsefilm och sen en fängelserymningsfilm. Sen blir det en ganska så klassisk heist-film. Dessutom får vi en riktigt bra ökenbiljakt som förde mina tankar till The Road Warrior.

Efter heisten blir det en film där alla lurar alla. Det ska vara en massa twister där man inte vet vilken agenda som rollfigurerna har. Och twister blir det men de känns mest krystade, som att de är där bara för att vara där och det står så i manus. Twisterna känns skrivna och därför blir de inte överraskande trots att de kanske är just det.

I slutändan en helt ok crimethriller med en Alica som inte är mer än ok. Jag tror att hon vid tiden för inspelningen kanske saknade den pondus eller erfarenhet som krävs för att spela en rysk gangstertjej och dessutom samtidigt klara av den där australiensiska engelskan med rysk brytning.

Son of a Gun:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Alicia:

betyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

Plågad/uttråkad

Plågad/uttråkad

Uttråkad

Uttråkad/plågad

Vampyr?

Vampyr?

Australia

AustraliaTitel: Australia
Regi: Baz Luhrmann
År: 2008
IMDb
| Filmtipset

Med anledning av nyligen sedda the not so great The Great Gatsby kommer här en recension av Australia, en annan av Baz Luhrmanns filmer som jag faktiskt har sett.

Nicole Kidman gör societetsdamen från England som får känna på äventyr och romantik i det vilda Australien, dit hon kommer för att möta sin man som driver en boskapsranch. Väl där finner hon sin man mördad. Hon träffar snälla aboriginer inklusive 10-årige charmtrollet Nullah (Brandon Walters), som har aborginsk mor och vit far, och som agerar berättarröst i filmen. Hon träffar också Hugh Jackman som spelar Mannen med stort M, en boskapsfösare som motvilligt hjälper Kidman driva sin boskap från farmen till kuststaden Darwin för att därmed utmana den elake boskapskungen King Carney (Bryan Brown). Och sen står ju andra världskriget, och därmed japanerna, för dörren.

Australia sas vara en sanslös pastisch på gamla romantiska hollywood-filmer. Den skulle vara ett spretigt pekoral som hade för många slut och var för lång. Och, ja, det är väl egentligen bara att hålla med på alla punkter, haha. Men jag gillade den ändå hyfsat. Det är en sån film helt enkelt. Det är romantik i kubik och det ska liksom vara så. Sen lärde jag mig en del om Australiens historia. T ex att barn med blandat påbrå (vit pappa, aboriginsk mamma, eller tvärtom) togs från sina familjer, och att detta praktiserades fram till 1973. För detta bad Australiens premiärminister om ursäkt i år (2008 alltså).

Men visst, filmen har en hel del brister. Början var ganska jobbig, med dålig och ryckig klippning utan flyt. Dessutom var musiken nån sorts enerverande varieté-gladswing. Klippningen tog sig efter hand – eller så vande jag mig. Specialeffekter användes ibland lite fult. Jag satt ibland och tänkte ”Mhmm, det där är datoranimerade kossor”. Ändå var det här den bästa film jag sett av regissören Baz Luhrmann. Men då har jag i och för sig bara sett den huvudvärksframkallande och helt obegripligt hajpade Moulin Rouge! (2001) som faktiskt var hans senaste film. Sju år, det är ganska lång tid mellan två filmer. I klass med Stanley Kubrick – men inte Roy Andersson. Hur som helst, Australia får precis godkänt. Bitvis bra men för ofokuserad och långdragen.

3-/5

%d bloggare gillar detta: