Keif al-hal? (2006)

Dags för ytterligare en film som jag sett på Stockholm Filmfestival. Den här gången handlar det om Keif al-hal?, en saudiarabisk dramakomedi som jag såg under 2006 års festival. Keif al-hal? betyder för övrigt ”hur mår du/hur går det?”. I min text nedan nämner jag att det inte finns några biografer i Saudiarabien. Kan det verkligen fortfarande stämma?

Keif al-hal? sägs vara Saudiarabiens första långfilm – och det märktes kan jag väl säga. Filmen är en fånig familjekomedi som mest känns töntig. Visst är den rent objektivt intressant med tanke på omständigheterna och de ämnen som tas upp i filmen. Som saudier är den säkert både kul, träffande och upprörande att se då den handlar om kvinnans situation och religionens roll i Saudiarabien. Men tyvärr var i mina ögon skådisar, foto, manus, ja, det mesta, i nivå med… en albansk såpa eller nåt. Då filmen ju faktiskt kommer från ett land utan biografer så kändes filmen som fenomen mer intressant och berömvärd än själva filmen i sig. Filmupplevelsen blir nästan godkänd men inte riktigt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Yacoubian Building (2006)

The Yacoubian Building såg jag under Stockholm Filmfestival 2006 och den tillhör en genre som jag kallar hyperlänkfilm. I min lilla text så nämner jag Short Cuts som en referens. Nu kommer jag även att tänka på den svenska Leva livet (regi: Mikael Håfström) som handlar om ett antal personer som bor i samma hyreshus, precis som The Yacoubian Building gör.

Även det här var en mäktig film, i alla fall i betydelsen lång, 3 timmar (min kommentar: jag hade precis sett Darren Aronofskys The Fountain på samma festival). Fast tiden går ganska fort då vi får följa ett gäng olika personer som bor i The Yacoubian Building i Kairo (min kommentar: en byggnad som finns på riktigt). Inte vet jag, kanske är filmen en egyptisk Short Cuts, eller? Bitvis är det riktigt rolig. Arabiska är ett väldigt roligt språk att lyssna på. Främst dominerar skådisen Adel Imam som den coola (fusk)pashan bl a i bråken med sin helgalna syrra. Jag kan tycka att det hela dras ut lite väl länge och att regissören inte riktigt visste hur han skulle avsluta filmen. Vissa historier avslutas lite ologiskt och abrupt, utan riktig tanke, tyckte jag. Det förekommer kanske vissa övertydliga poänger också. Ändå är detta klart sevärd.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Renaissance (2006)

Denna lill-lördag (svenskans fånigaste ord?) skickar jag ut en gammal preblogg-text om en fransk animerad tech noir-rulle (tyvärr med engelska röster) som jag såg och skrev om under Stockholm Filmfestival 2006.

Renaissance var en ganska skön upplevelse som ändå inte gjorde nåt större intryck med tanke på att jag dåsade till gång vid mitten. Innan filmen började nämnde jag för min kompis (min kommentar: undrar vem det var, kan inte minnas?) att vi kommer få se den engelskdubbade versionen vilket jag tyckte var lite synd. Då vände sig en kille om på raden framför och sa att man inte märkte att det var dubbat. Hmm, jag tycker nog man märker att det snackas engelska även fast det utspelas i Paris. Och dessutom får jag för mig att de franska skådisarna är bättre än de engelsktalande. Jag störde mig även på att de använt sig av motion capture-teknik med riktiga skådisar istället för att animera fullt ut.

Ett problem är att rösterna ibland inte riktigt känns som om de riktigt är med i matchen så att säga. Det känns att de i efterhand läser sina repliker utan att agera ut tillsammans med sin rollfigur. Det känns bitvis tillbakahållet och stelt, helt enkelt. Historien, kriminalhistorien, är intressant och med bra sci-fi-inslag och det är väldigt snyggt allting. Dessutom finns det en del kopplingar till utmärkt flummiga animen Akira. Då tänker jag t ex på utseendet på rollfiguren Jonas Mullers yngre bror. Men helhetsintrycket är ändå ganska svalt även om det lyfte en hel del mot slutet. Riktigt snyggt. Jag vill gärna gilla den mer eftersom jag gillar den.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. T ex Ghost in the Shell och Akira rekommenderas om man vill se nåt japanskt med någorlunda liknande känsla, fast bättre.

The Last King of Scotland (2006)

the-last-king-of-scotlandJames McAvoy är ju aktuell just nu som multipel personlighets-monster i M. Night Shyamalans Split. Under 2006 års Stockholm Filmfestival kollade in en av hans tidigare filmer, The Last King of Scotland, som gav Forest Whitaker en Oscar. Den här korta texten skrevs i november 2006. Ingen Om visningen-text den här gången heller.

Forest Whitaker spelar Ugandas diktator Idi Amin läskigt bra. Han känns paranoid på ett obehagligt sätt som förmodligen stämmer rätt bra med verkligheten. Till Uganda kommer nyblivne och naive läkaren Nicholas (James McAvoy) som blir Amins privatläkare och han är till en början blind inför vad som egentligen pågår i landet. Väldigt bra skådespelarprestationer från de flesta i den här filmen. Även McAvoy som den unge läkaren känns helt rätt.

Filmen som helhet ger mig inte så himla mycket dock. Jag är lite trött på historier då nåt tragiskt i Afrika ska skildras genom en vits ögon. Nu var just den här vite mannen i och för sig en ganska viktig del i historien men ändå…. Klart sevärd och välgjord, men om man måste välja så känns en film som Hotell Rwanda betydligt mer angelägen och bättre.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Ja just det, bra afrofunk var det också i filmen! DS.

The Fountain (2006)

The FountainJag passar på att slänga upp ytterligare en gammal recension under min skidvecka i Österrike. Den här gången blir det ett kort, kort omdöme om en film av Darren Aronofsky som jag såg på Stockholm Filmfestival 2006.

The Fountain är en mäktig film om liv och död. Den är pretentiös, javisst. Den har inte nån handling i egentlig mening, nejvisst. Den är flummig, javisst. Men den försöker säga nåt och jag tycker den lyckas. Den är vacker, både till ytan och innehållet. Jackman gör sin bästa roll och han sekonderas perfekt av den väna Rachel Weisz. Filmen är inte en film med en handling från punkt A till B utan mer av en gestaltning av Jackmans process att ta sig igenom sin sorg. Pretentiöst? Haha, javisst, lika pretentiös som min text! Betyget blir en svag fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Martial arts-måndag: Dragon Tiger Gate

Dragon Tiger GateTitel: Dragon Tiger Gate (Lung fu moon)
Regi: Wilson Yip
År: 2006
IMDb
| Filmtipset

För två måndagar sedan skrev jag om The City of Violence som jag såg på Stockholm Filmfestival 2006. Dragon Tiger Gate sågs samma år på samma festival.

Dragon Tiger Gate är Hongkongfilm om ett brödrapar som skiljs åt i unga år. Den ena brodern jobbar hos en gangster i stan medan den andra brodern stannar på kung fu-skolan Dragon Tiger Gate. I början är detta skamlöst underhållande martial arts-action. De två första actionsekvenserna som båda utspelas på restauranger är ungefär så bra som det kan bli (speciellt den andra). Man har utnyttjat dagens specialeffekter på ett smakfullt sätt. En perfekt blandning av klassisk kung fu och Stephen Chows mer Chaplinartade stil i t ex Kung Fu Hustle. Kul också att se gamle hjälten Donnie Yen i rollen som den ena brodern.

Tyvärr tappar filmen rejält efter de två första underbara fajtsekvenserna. Den ruggigt coola stämningen förstörs när vi blir matade med smöriga tillbakablickar och ytligt sentimentala scener i ett misslyckat försök att vara gripande. Det funkar inte – tyvärr. Den enda film som jag kan komma på som blandar makalös kung fu med bra dramatik är Crouching Tiger, Hidden Dragon. Här blir det tyvärr bara dravel när det inte är action. Och då är vi åter tillbaka vid actionscenerna, vilket är vad som gör filmen värd att se. Hela historien är ganska klassisk kung fu, och slutfajten är som sig bör ganska lång och man får dessutom höra namnen på de olika tekniker som används. Filmen är kul men håller inte ihop som helhet tillräckligt mycket för att få mer än en trea.

3/5

Martial arts-måndag: The City of Violence

JjakpaeTitel: The City of Violence
Regi: Ryoo Seung-wan
År: 2006
IMDb
| Filmtipset

Nytt år, ny måndag. Det betyder att Martial arts-måndag är tillbaka efter ledigheter och annat trams. Vardag igen! Det nya året firar jag med att konstatera att vi nu går in på filmer som har fått betyget 3/5. Jag kör ju filmerna i det här temat i betygsordning.

The City of Violence är sydkoreansk thrilleraction (med grova martial arts-inslag) om en polis som återvänder hem för att begrava en barndomsvän som blivit mördad. Tillsammans med sin yngre bror börjar han nysta i vad som egentligen har hänt. Det mesta tyder på att en av hans andra bröder är inblandade. Som så ofta i sydkoreanska thrillers så handlar det om gamla vänskapsband, gamla oförrätter och hämnd. Sen finns det som vanligt även en asiatisk form av dråplig humor som då ofta blandas in mitt i för övrigt dramatiska scener på ett sätt som man oftast inte ser i västerländska filmer, vilket ibland är positivt och ibland är negativt.

Actionscenerna är grymma – helt enkelt. Det är så rackarns ballt att man inte kör nån halvmesyr här. Det är verkligen ”over the top”, ta t ex sekvensen när vår hjälte ser sig inringad av stadens alla ungdomsgäng, b-boys, bmx:are, baseball-snubbar, skoltjejer… och var det inte några landhockeyspelare där också. Haha, underbart. Även slutuppgörelsen är en underhållande evighetsfight med grymma stunts. Det som drar ner betyget är att filmen helt enkelt inte är tillräckligt intressant mellan actionscenerna. Historien engagerar mig inte, det blir förutsägbart, personerna är lite väl platta och balansen mellan humor och allvar funkar inte riktigt. Men betyget blir en stark trea.

3+/5

%d bloggare gillar detta: