Dark Phoenix (2019)

15 augusti, 2021 4 kommentarer

Jag har alltid gillat X-Men-filmerna. En del är sämre än andra men överlag tycker jag att de funkar bra. Jag gillar hela upplägget med mutanterna och deras olika dolda (eller mindre dolda) förmågor och hur de samarbetar. De är lite mer seriösa jämfört med MCU-filmerna och det kan jag tycka är skönt som omväxling. Logan är ju ett smärre mästerverk exempelvis.

Dark Phoenix känns lite som Black Widow gör på MCU-sidan, dvs som filmer som kanske kom vid fel tidpunkt. Jag vet i och för sig inte om nån egentligen hade varit intresserad av en Dark Phoenix-film tidigare heller. Men Black Widow-filmen skulle definitivt kommit tidigare och framförallt innan Avengers: Endgame. Bägge filmerna ger samma känsla av att man liksom slarvar ut dem bara för att man måste, utan att riktigt tro på dem. Ok, kanske inte slarvar ut dem men nåt fel är det.

Spoilers för Dark Phoenix från och med nu.

Med det sagt, så tycker jag ändå Dark Phoenix var helt ok! Den gick dåligt på bio och om jag förstått saken rätt så har den fått dålig kritik också. Under titten konstaterar jag att: men det här var ju inte så dåligt. Filmen handlar om barndomstrauman som inte lämnar en person, Jean Grey i det här fallet, och om hur dessa trauman inte går att förtrycka genom att försöka bygga upp mentala murar. De raseras för eller senare. Det spelar ingen roll om den som bygger muren heter Charles Xavier.

Apropå Charles så gillade jag att han framställdes som en självgod person som tror att hans egen förträfflighet ska ordna allt. Charles har alltså ljugit för Jean Grey hela hennes liv. I själva verket så lever hennes far!

Jag var relativt förvirrad under titten. Plötsligt dödades Raven/Mystique av Jean. Hmm, men vänta nu, filmen utspelar sig 1992, åtta år innan händelserna i X-Men och där är ju Mystique med. Dessutom: hur gammal är Raven här egentligen? I X-Men: First Class som utspelar sig 1962 är hon en ung kvinna men inget barn. Men, men, det var väl X-Men: Days of Future Past som f***ade upp tidslinjen. Det hör man ju bara på den filmens titel.

Den normalt sett rödhåriga Jessica Chastain är med som en utomjordisk albinoskurk (tänk Paul Bettany i The Da Vinci Code). Hon funkar väl ok men jag kan tycka att man borde ha skippat hela den här delen av filmen och istället fokusera helt på de interna problemen bland våra mutanter. Men en superhjältefilm måste ju ha en skurk, så är det väl. En del av formeln, eller formulan för att tala shampoo-språk.

Filmen avslutas med lång actionsekvens på ett tåg. Den är lång men den funkar. Scener på tåg gör ju oftast det. Dessutom får vi se mutanterna samarbeta på diverse sätt vilket alltid är kul. Jag får nog lov att se den sista filmen, The New Mutants, i den här serien också. En film som gått totalt under radarn på de flesta, inklusive mig. Jag visste knappt att den existerade även om jag kanske hört om den nån gång.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Filed under Action, Äventyr, Betyg 3, Film, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm, X-Men Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Atomic Blonde (2017)

13 december, 2017 9 kommentarer

Jag tror aldrig att jag varit nåt jättefan av Charlize Theron. Det är inte så att jag ogillar henne, men om jag ska lista favoritskådisar så dyker hon i alla fall inte upp i skallen. Jag har inte heller varit förtrollad av hennes skönhet. Kanske är hon för docklik i ansiktet, jag vet inte. Man tvingades ju i alla fall att fulsminka henne rejält när hon skulle spela Aileen Voorhees.. eh Wuornos i Monster.

Men vänta nu, hon var väl ändå en badass i Mad Max: Fury Road? Ja, det var hon. När jag läser igenom min recension av filmen så ser jag att jag mycket riktigt kallar henne för en badass och hon är det som styr handlingen framåt. Det är likadant när jag kollar upp min gamla (på bloggen opublicerade) text om Monster. Jag skriver att Theron grym som Aileen och att jag håller med Oscarsjuryn som gav henne en guldgubbe för sin insats.

Och ändå så är hon inte nån personlig favorit. Hmmm.

Nu har jag sett Atomic Blonde, Therons bidrag till spionactiongenren där det slåss både mycket och brutalt. Enkelt beskrivet så är det John Wick fast med Charlize istället för Keanu. Och jag gillar’t.

Atomic Blonde känns verkligen som en serieroman i sin estetik, och den bygger ju mycket riktigt på en sån. Eller är det grafisk roman man ska kalla det? I vilket fall, filmen är grymt snygg och med grymt snygg musik (förutom en överanvändning av ”99 Luftballons”).

Filmen hoppar mellan en debriefingscen i London där Charlize är stenhård (påminde mig lite om Basic Instinct) och scener i dåtid där vi får följa Therons spion på uppdrag i Berlin.

Inledningsvis var jag lite orolig att filmen i själva verket bara skulle vara en enda lång musikvideo. Bra låtar, coola scener men helt utan substans. Lite samma brist som Suicide Squad lider av. Men jag tyckte faktiskt att det fanns nåt här som drog in mig och fick mig att känna nåt i magen.

Apropå bra musik så var det kul att återigen höra Public Enemys ”Fight the Power” i en nutida film. Senast var det ju Jaylah och Scotty som diggade den i Star Trek Beyond. Den låten verkar ha fått en revival (”nytt liv” på svenska?). Men bäst använd är den ju ändå i Do the Right Thing, filmen som den ursprungligen skrevs för.

Nu till fajterna. De är svinbra på ren svenska. Min favorit är en lång sekvens mot slutet där Theron ska försöka smuggla ut en person från Östberlin i skydd av en demonstration. Det hela urartar till en galen och brutal fajt i ett trapphus och vidare in i en lägenhet. Det påminde mig lite om vissa av Tony Jaas mest stenåldersbrutala fajter (bl a en i Ong-bak där han slåss mot ett kylskåp).

Det jag kanske gillade mest med fajtingscenerna var att jag egentligen aldrig såg skillnad på Charlize Theron och hennes stuntkvinna. Här har man verkligen ansträngt sig för att det ska bli sömlöst, och det är inte så konstigt då det är stuntmannen David Leitch som regisserat filmen. Leitch gjorde ju för övrigt den första John Wick-filmen tillsammans med Chad Stahelski (en annan stuntsnubbe).

Förutom fajterna, musiken, en stenhård Charlize (ursnygg på ett mänskligt och inte docklikt sätt den här gången) så gillade jag miljöerna i Berlin väldigt mycket. Givetvis får vi en sekvens som utspelar sig i tunneln med de breda pelarna med orangefärgad mosaik som vi sett i bl a Hanna och Captain America: Civil War och en mängd andra filmer.

Mot slutet får vi ett antal svängningar i handlingen där agenter först är agenter, sen dubbelagenter och slutligen kanske trippelagenter. Kanske lite onödigt svängigt men det var inte nåt som störde helhetsupplevelsen. En sån som Eddie Marsan vägde upp på plussidan. Och Bill Skarsgård är tydligen the It Boy just nu.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Andra som tyckt till om Atomic Blonde: Rörliga bilder och tryckta ord, Fripps filmrevyer, Movies – Noir, Fiffis filmtajm och Har du inte sett den?-Carl.

 

Hmmm (igen), jag undrar hur många stunttjejer de egentligen använde? Imponerande, Charlize.

Filed under Action, Betyg 3, Film, Martial arts, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Last King of Scotland (2006)

11 februari, 2017 2 kommentarer

the-last-king-of-scotlandJames McAvoy är ju aktuell just nu som multipel personlighets-monster i M. Night Shyamalans Split. Under 2006 års Stockholm Filmfestival kollade in en av hans tidigare filmer, The Last King of Scotland, som gav Forest Whitaker en Oscar. Den här korta texten skrevs i november 2006. Ingen Om visningen-text den här gången heller.

Forest Whitaker spelar Ugandas diktator Idi Amin läskigt bra. Han känns paranoid på ett obehagligt sätt som förmodligen stämmer rätt bra med verkligheten. Till Uganda kommer nyblivne och naive läkaren Nicholas (James McAvoy) som blir Amins privatläkare och han är till en början blind inför vad som egentligen pågår i landet. Väldigt bra skådespelarprestationer från de flesta i den här filmen. Även McAvoy som den unge läkaren känns helt rätt.

Filmen som helhet ger mig inte så himla mycket dock. Jag är lite trött på historier då nåt tragiskt i Afrika ska skildras genom en vits ögon. Nu var just den här vite mannen i och för sig en ganska viktig del i historien men ändå…. Klart sevärd och välgjord, men om man måste välja så känns en film som Hotell Rwanda betydligt mer angelägen och bättre.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Ja just det, bra afrofunk var det också i filmen! DS.

Filed under Betyg 3, Biografifilm, BOATS, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2006, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Split (2016)

20 januari, 2017 12 kommentarer

splitDet känns ändå lite skönt att kunna konstatera att M. Night Shyamalan faktiskt är tillbaka. Jag har egentligen aldrig slutat att gilla hans stil. Tre av hans tidiga filmer, The Sixth Sense, Unbreakable och Signs, är konceptdrivna filmer som i större eller mindre grad bygger på en twist, ett mysterium som måste lösas. Shyamalan är en rackare att få till en stämning där man inte vet vad som pågår men man är väldigt nyfiken på att få reda på vad.

The Village och Lady in the Water anses allmänt som betydligt svagare filmer men jag tycker ändå de håller måttet hyfsat. Fast, visst, här började man kanske se en del skavanker i Nights rustning. Framförallt var det väl själva koncepten i filmerna som övergick från att vara coola till att kännas töntiga.

Töntighetsmätaren slog i taket i filmen The Happening. Att se Mark Wahlberg prata med en planta av plast kan vara det märkligaste och fånigaste jag har sett på film. Och ändå så fanns det en stämning och idé som jag från början gillade. Sen föll allt ihop som ett korthus precis som Shyamalans karriär. The Last Airbender har jag inte sett (men inte hört ett enda gott ord om) och After Earth får jag ta ett knä för varje dag för att förtränga.

Nu känns det som att Shyamalan kanske har hittat tillbaka till sig själv. The Visit (2015) ska vara en mindre och mer personlig film. Jag har själv dock inte sett den så jag kan inte uttala mig.

Split, som det handlar om idag, är ytterligare en konceptfilm från Shyamalan, och den här gången håller konceptet nästan hela vägen även om jag har vissa klagomål. Jag känner mig lite splittrad, precis som James McAvoys rollfigur gör.

McAvoy spelar en person med 23 personligheter inom sig. De, och framförallt en identitet som kallar sig Barry, går hos psykologen Fletcher (Betty Buckley) för att prata ut och hålla ordning på alla identiteter. Fletchers vetenskapliga tes är att de olika personligheterna kan vara så starka att de t.o.m. kan ändra en människas biologi. En personlighet kan vara blind, en fullt seende, en lida av diabetes, en inte lida av sockersjuka, inom samma fysiska varelse. Hmm, ett intressant koncept att fundera på. Mind over matter. Kraften hos den mänskliga hjärnan. Limitless Lucy.

Fletcher börjar misstänka att nåt inte står rätt till när Barry inte uppträder normalt. Dessutom får hon nattetid en massa mail från sin patient som desperat ber om hjälp. Nästa dag hävdar dock Barry att allt är frid och fröjd. Samtidigt har tre flickor blivit kidnappade och är spårlöst borta. Är det nån av alla de 23 personligheter som blivit ond eller är det en 24:e som är på gång…

Split är väldigt snyggt filmad rent visuellt. Den känns ren. Allt har sin plats. Karaktärer, scenografi, ljud, ljus. Skitsnyggt. Har du inte sett den?-Carl jämförde med It Follows och där kan jag hålla med. Den har lite av samma bildspråk, nåt med stämningen. En annan film jag kom att tänka på under visningen är 10 Cloverfield Lane. Bulken av handlingen utspelas i ett begränsat utrymme i en bunkerliknande lokal. Här har vi tre tjejer som vaktas, inte av John Goodman, men av en person som känns ungefär lika oberäknelig.

Jag gillade för övrigt miljöerna. De var underjordiska, slitna, inlevda, rostiga, smutsiga, med rör, ledningar och korridorer. Lite som i Det vita folket fast här kändes det som en naturlig del av filmen och inte som att man åkt ut till en övergiven fabrikslokal och bara börjat spela in.

James McAvoy var mycket bra och måste ha haft roligt under inspelningen. Han får visa upp många sidor av sin skådespelarkompetens. Kvinnlighet, barnslighet, stenhårdhet, galenskap.

Tjejen som gör den kvinnliga huvudrollen (Anya Taylor-Joy), som en av de inspärrade flickorna, kände jag igen så väl men jag kunde ju inte placera henne. *Googlar* Ahaaaa, det var ju storasystern i den alldeles utmärkta skräckisen The Witch.

Anya Taylor-Joys rollfigur har en backstory som vi får ta del av i form av scener från hennes barndom. Dessa scener försöker filmen knyta ihop med det som händer i nutid och jag tycker inte riktigt man lyckas. Jag själv kände i alla fall aldrig att jag kom till ett avslut där, eftersom rollfiguren inte kom till ett avslut.

När det gäller konceptet, just det här med hur de olika personligheterna kan påverka en kropps fysik, så tyckte jag Shyamalan höll sig i skinnet. Nästan hela vägen. Nu blev det dock lite för fantastiskt mot slutet och jag tyckte att man tog det övernaturliga ett steg för långt. Det blev för mycket övernaturlig skräck, och för lite psykologisk skräck, om jag jämför med hur resten av filmen upplevdes.

På det stora hela är Split dock en godkänd, kanske t.o.m. med bra, film och en stabil trea. För att vara Shyamalan nuförtiden så är det mycket bra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioSplit har premiär idag fredag och jag rekommenderar ett biobesök. Och håll fokus på duken och stäng av mobilerna, god damn it! Film är så mycket bättre då. Ja, jag är lite gnällig men två dagar bland branschfolk på Stockholm Filmdagar har den effekten.

Andra åsikter om filmen från personer som precis som jag hade mobilen avstängd i fickan under visningen. Personer som alltså inte behövde ha split vision för att se filmen.

Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Movies – Noir

Filed under Betyg 3, Film, Recension, Skräck, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

X-Men: Apocalypse (2016)

12 juni, 2016 7 kommentarer

X-Men ApocalypseJajamän, världen kan tydligen inte få nog av superhjältefilmer, och jag tackar inte nej. Oftast får man sig en underhållande och maffig stund på bio. Men visst, en antydan till Marvel-fatigue känner vi nog lite till kvinns.

X-Men: Apocalypse heter alltså den senaste skapelsen i X-Men-serien. Filmen utspelas 20 år efter händelserna i First Class och 10 år efter det som skedde i Days of Future Past. Det lustiga är att alla i filmen ser ut precis som de såg ut i First Class. Hmm, märkligt, då det ju faktiskt gått 20 år. Jag kan förstå det när det gäller Mystique (som ju är en hamnskiftare) och i viss mån Wolverine (vars kropp ju har en självläkande egenskap, eller snarare: den är självläkande). Men de andra? Not so much. Nåja, det kanske är en petitess, men visst är det märkligt?

Handlingen? Ja, vi har en gammal egyptisk gud som efter flera tusen år i dvala vaknar till liv och då (givetvis) vill ta över världen. Den där guden är i själva verket en mutant (världens första!) vid namn En Sabah Nur a.k.a Apocalypse. Nu är det upp till Charles Xavier och hans uppbåd och stoppa apokalypsen. Ja, Apocalypse vill alltså se världen brinna och sen se mutanter styra över den och de människor som finns kvar. Till sin hjälp har han de ”fyra ryttarna”, dvs fyra mutanter som han värvar genom att tala till deras bitterhet på mänskligheten och lova världsherravälde. En av dessa fyra visar sig bli Magneto, som i filmens inledning tror sig kunna leva svenssonliv i Polen. Var jobbar han? På en metallfabrik förstås…

Förutom en vaknande mutantfarao får vi även se krafterna vakna hos en viss Scott Summers (spelad av Tye Sheridan från bl a Mud, yay!). Ni som kan er X-Men vet att det ju är Cyclops. Den unge herr Summers möter vi i skolan under en lektion. När det plötsligt börjar klia nåt fruktansvärt i ögonen blir han tvungen att springa ut på toaletten. En mobbare följer efter för att… mobba. Det skulle inte mobbaren ha gjort. Jag gillade just den här scenen. Jag är ofta förtjust i dessa origin stories. Många andra, efter vad jag hört, är ganska less på just detta och vill se nästa steg när karaktärerna redan är etablerade. Men jag trivs alltså.

Nu är inte X-Men: Apocalypse historien om Cyclops ursprung. Det är förvisso en del av filmen, men en ganska liten del. Det är mängder av andra personer som ska presenteras och få sin lilla bit av kakan. Vissa känns roliga och som att de har betydelse, andra inte.

Ett exempel på en rolig figur är den blåfärgade tyske teleportören Kurt Wagner a.k.a Nightcrawler (Kodi Smit-McPhee från bl a The Road, yay!). Kurt är alltså en bortkommen ung (blå) tysk i USA och fungerar som komiskt element i filmen. Bl a har han aldrig hört talas om vad ett Mall är för nåt och det skämtas om detta. Tydligen finns det även en ganska lång scen som spelades in där de unga mutanteleverna (Jean Grey, Cyclops, Jubilee och Kurt) från Professor X:s skola snor en bil och åker till 80-tals-gallerian där de spelar spel, tittar på skivor och dricker milkshakes. Jag kan tycka att det var lite synd att hela den scenen inte kom med i den slutliga filmen. Nu fick vi bara se när de kom ut från en visning av Return of the Jedi och skämtar om den sista filmen i trilogier (meta!).

En karaktär som inte funkade utan istället kändes onödig var Rose Byrnes CIA-agent MacTaggert. I alla fall var det så mot slutet av filmen. I början förekommer några ganska underhållande ”romantisk komedi”-sekvenser med Xavier inblandad. Men därefter det så står hon mest vid sidan om eller behöver skyddas då hon ju inte har några superkrafter. Kanske hade jag gillat henne mer om jag hade haft First Class mer färskt i minnet eftersom det görs många callbacks till den.

Oscar Isaac? Hur funkar han? Va? What? Jo, det är faktiskt Oscar där under ett tre meter tjockt lager med blåsmink. Han spelar alltså skurken Apocalypse. Jag tyckte han var helt ok. Han hade en del roliga scener där han kom med några nedtonat roliga kommentarer. Det som slog mig var att han som skurk var väldigt lugn. Kanske berodde det på att han var flera tusen år gammal. När nån pratade emot honom så nickade han bara på huvudet som nån mafioso i Chicago, och antingen lät han personen hållas eller så dödade han den genom att förvandla golvet till sand med en handviftning.

I slutändan så var det ändå inte så mycket Isaac kunde göra med sin roll under allt smink.

Det bästa med filmen är som vanligt, när det gäller X-Men, de moraliska dilemmana som uppstår… nej, förresten, stryk det. Det bästa är relationerna mellan karaktärerna, främst då mellan Xavier och Magneto. Det är samma visa som i alla andra filmer, men främst i den senaste trilogin. Det är nästan löjligt hur ofta man (tydligen) kan återupprepa samma sak, om och om igen. Xavier försöker få Magneto att förstå att han är god innerst inne och inte behöver låta sin mörka sida (the daaark side) ta över.

Det märkliga är att jag, precis som under Days of Future Past, plötsligt under vissa scener kände hur det blev väldigt dammigt i rummet. Hur är det möjligt? När vi även har en blåsminkad Oscar Isaac-smurf pratandes med en fånig Bane-röst? Att vi har bägge sakerna i samma film alltså. Både bra rörande drama och nåt som gränsar till camp. Om inte annat visar det kanske att filmmakarna har tryckt in för mycket i filmen, som klockar in på nästan 2,5 timmar.

Slutligen: Ja, den obligatoriska scenen med Quicksilver var en av filmens höjdpunkter även om det i mångt och mycket var en repris av det vi fick se i Days of Future Past. Bättre musik här dock.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Quiz: Jag hittade en alternativ poster från filmen. Vilken annan science fiction-film får den dig (eller åtminstone mig 😉 ) att tänka på?

Uppdatering: Svaret på min fåniga quiz var den här bilden…

Stalker

…som vi alltså hämtar från Andrej Tarkovskijs Stalker.

Filed under Action, Betyg 3, Film, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm, X-Men Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

#SFF14: The Disappearance of Eleanor Rigby: Them (2014)

27 november, 2014 4 kommentarer

sff_logoJag hade hört om och blivit intresserad av konceptet bakom The Disappearance of Eleanor Rigby sen tidigare. Så när jag såg att den fanns med i festivalprogrammet och dessutom att min gode filmspanarvän Henke hade bokat in en visning så var det inte mycket att tveka över.

Fast vänta, den ”film” jag hade hört om var inte den film som skulle visas på festivalen. Huh? Jo, det är nämligen så att regissörens vision var att The Disappearance of Eleanor Rigby skulle vara två filmer med undertitlarna Her respektive Him. I grunden är det ett kärleksdrama där vi får följa paret Eleanor (Jessica Chastain) och Conor (James McAvoy) och hur de av olika anledningar glider isär. I Her berättas historien ur Eleanors perspektiv och i Him skildras det hela ur Conors dito.

De här två filmerna, Him och Her, har visats på en handfull festivaler och även fått begränsad biopremiär i ett fåtal länder. Den film som visades på Stockholm Filmfestival har undertiteln Them och är en ihopklippt version som, inte helt oväntat, The Weinstein Company ligger bakom. Them består alltså av material från både Her och Him som man har klippt ihop och därav skapat en två timmar lång film. Om man lägger ihop speltiden för Him och Her så kan man konstatera att drygt en timme har försvunnit i klipprummet.

Nog om den logistiska byråkratin kring filmen. Vad tyckte jag om Them? Svar: jag gillade den. Inledningen sätter en ton ganska direkt. Vad har hänt? Varför händer det? Eleanor flyttar hem till sina föräldrar samtidigt som hon börjar läsa kurser. Conor flyttar hem till sin pappa samtidigt som han försöker driva vidare sin restaurang. Handlingen känns litet ovanlig. Det är inte alls det vanliga kärleksdramat. Nej, här handlar det om vad som händer efter en brytning. Det finns säkert en mängd filmer som tar upp detta men för mig kändes det litet annorlunda.

Eleanor Rigby

Först: skådespelarna håller toppklass. Min favorit var nog faktiskt William Hurt som Eleanors pappa. Stabil som en isbjörn. Eleanors mamma var en lustig figur och spelades av duktiga Isabelle Huppert, som för övrigt har samma typ av bleka hud och röda hår som Jessica Chastain. Hupperts mamma är en fransk konstnärinna som jag antar har träffat Hurts rollfigur och sen flyttat till New York med honom. Det förekommer inte en enda (inte en enda!) scen där inte mamman har ett glas vin i handen. Kanske får man se någon sådan scen i antingen Him eller Her men inte här. Udda.

Under visningen och även efteråt kunde jag inte låta bli att fundera på hur det hade varit att se de två Her- och Him-filmerna först. I Them är det ganska uppenbart vilka scener som förekommer bara i Him respektive Her. Det här gjorde att även Them till en viss grad kändes som två filmer. Jag vet inte om Them är en sämre upplevelse än att se Her och Him separat. Om man ska tro Movies – Noir som har sett Him och Her så kanske Them faktiskt är ett bättre alternativ. Men jag kommer definitivt att försöka se Her och Him också.

Them tyckte jag var en bra film och det var nog några gånger då det nästan blev litet dammigt på Park, men bara nästan. Filmen tog inte andan ur mig. Den var bra men inte fantastisk. Något saknades. Kanske var Him-delen svagare eller så var det något med känslorna i de två perspektiven som skavde en aning. De bästa scenerna var helt klart när både Eleanor och Conor var med samtidigt. Slutet var nästan surrealistiskt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Henke har förstås redan skrivit om (och hyllat) filmen.

Om visningen: Hände det något speciellt på den här eftermiddagsvisningen på Park? Hmm, jag kan faktiskt inte minnas något. Efter filmen pratade jag och Henke en stund och konstaterade bl a att Jessica Chastain är en favorit (liiitet mer hos Henke) och att det är fantastiskt vad snabbt (som vi upplever det) hon har kommit fram (så pass sent i karriären). Vilken filmografi hon har de senaste åren! Vad sägs om bl a Take Shelter, The Tree of Life, Lawless, Zero Dark Thirty och Interstellar.

Filed under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Romantik, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2014 Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

X-Men: Days of Future Past (2014)

29 maj, 2014 10 kommentarer

Charles möter CharlesMarvelskapelserna X-Men är ju inte en del av The Marvel Cinematic Universe (som t ex The Avengers) eftersom det inte är Marvel Studios som äger rättigheterna till filmerna om mutanterna. Därför har X-Men, precis som Spider-Man, kört sitt eget race vid sidan om Thor, Captain America, Iron Man & Co.

Fast egentligen var det den första X-Men som, i mina ögon, satte en ny nivå och banade vägen för kommande superhjältefilmer. 2000 kom den filmen och jag gillar den skarpt och den har länge varit den bästa filmen i serietidnings/superhjältegenren. Uppföljarna (prequels, reboots, etc.) har varit allt från bra via ok till dåliga. Den senaste X-Men: First Class gillade jag inte.

I X-Men: Days of Future Past kombinerar vi X-Men-sagan med, som titeln antyder, allas vår vän Tidsresan. Filmens inledning utspelas i en dystopisk Terminator-liknande framtid där mutanter, och människor som hjälper mutanter, jagas av s.k. Sentinels. Dessa Sentinels är mutantuppsökande och -dödande robotar som är oövervinnliga. Enda sättet för X-Men att besegra dem är att åka tillbaka i tiden och hindra den händelse som var källan till att Sentinels skapades från första början. Det faller på Wolverines (Hugh Jackman, exakt hur många gånger har han spelat den rollen, en fråga för en kommande quiz kanske?) lott att göra tidsresan eftersom hans kropp är den enda som klarar av att läkas efter ett tidshopp på 50 år tillbaka i tiden till 1973.

Ja, men det här var ju en riktigt underhållande film, nästan från början till slut. Efter X-Men: First Class, som i min ögon urartade till X-Men: Beverly Hills med alldeles för många rollfigurer, så var mina förväntningar ganska låga. Nu ska sägas att jag nästan alltid gillar tidsresor i film så redan där var man på plus. Precis som i Looper så är det ändå inget man ägnar speciellt mycket tid åt eller uppmärksamhet på. Fast lite får vi ändå. Som t ex det här med att tiden är som en flod. Den rinner i en riktning. Du kan kasta i en sten och orsaka ringrörelser men i slutändan rinner den ändå mot sitt mål. Tiden och det som sker ändrar sig gärna inte. Just detta tema var nåt som Stephen Kings utmärkta 11/22/63 djupdök i. Det finns faktiskt ytterligare en referens till 11/22/63 som ju kretsar kring mordet på JFK…

Det var härligt att återigen se Sir Patrick Stewart som Charles Xavier (Professor X) och Sir Ian McKellen som Erik Lehnsherr (Magneto) men jag ska erkänna att den del av filmen som utspelas i framtiden är den minst intressanta. Den känns lite slarvigt, pliktskyldigt, gjord och miljöerna övertygar inte. De känns inte på riktigt. Nej, filmen lever upp när vi är tillbaka på 70-talet där vi träffar Jennifer Lawrence som Mystique, James McAvoy som en ung Charles och förstås our man Michael Fassbender som Magneto. Vi återser även Hank ”Beast to be” McAvoy (Nicholas Hoult). En ny bekantskap för mig är Quicksilver (Evan Peters).

Quicksilver

Quicksilver var det. Han må vara en ganska irriterande snorunge men han var huvudperson i min absoluta favoritscen. Det är en scen som sticker ut. Tempot stannar upp och det var bara att njuta. Wolverine, Beast och Charles är i Pentagon för att frita Magneto som sitter fängslad där inunder långt bort från allt som stavas metall. Till sin hjälp har de snabbheten själv, Quicksilver, som när det ser mörkt ut rycker ut till undsättning. Efter visningen nämnde jag för Joel och Har du inte sett den?-Johan, som jag såg filmen med, att jag älskade den scenen och då fick jag höra att ”jo, det var en bra scen men det blev väl lite väl Wes Anderson-quirky”. Haha, det är andra gången på kort tid som jag verkligen gillat en film (första gången var det The Graduate det handlade om) men ändå har det dragits paralleller till Wes Anderson, som ju inte är min favorit direkt. Man kanske skulle se The Grand Budapest Hotel ändå. Så småningom, ja.

Här kommer vi till det märkligaste. Några gånger under filmen fick jag tårar i ögonen. Jag vet inte hur jag ska förklara det. Det blev känslosamt. Dammigt. Jag gillade verkligen hela avsnittet när Charles (som McAvoy) åker till framtiden för att prata med sig själv (Patrick Stewart alltså) och sen kommunicerar med Mystique via olika väntade människor på en flygplats. En snygg sekvens.

En skön sak var att ”skurken” Bolivar Trasks kortväxthet aldrig berörs, förutom en liten kommentar en liten gång. Trask spelas ju av Peter Dinklage som jag känner igen från Living in Oblivion och The Station Agent och ni andra även från Game of Thrones. Han funkar hur som helst perfekt i rollen och skönt att han liksom bara är en skådis som alla andra. Gillart.

Magneto. Magneto. Erik. Vad ond du är. Just när jag tror att du ska vända och faktiskt visa din goda sida då har du helt andra planer. Hård som den magnetiska metall du kan kontrollera.

Jag tyckte mig se några logiska luckor i filmen, och några finns det säkert, men eftersnacket med Joel och Johan rätade ut de frågetecken jag hade.

När ni ser filmen, sitt kvar under hela eftertexterna! Det kommer en märklig extrascen. Joel (X-Men-nörden i sällskapet) kunde i samarbete med den SF-värd (jultomten!) som kom i in salongen efter visningen så småningom identifiera vilka fyra ryttare vi hade sett plus vem mutanten i kåpa var.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom

Vad tycker andra om Days of Future Past? Kolla in här: Har du inte sett den?-Johan, Fiffi, Filmitch, Sofia, Cecilia, Henke och Joel.

Filed under Action, Betyg 4, Film, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm, X-Men Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

X-Men: First Class

2 juli, 2011 4 kommentarer

Titel: X-Men: First Class
Regi: Matthew Vaughn
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Precis som många andra, bl a Fiffi, Fripp och Filmitch (aka the Fabulous F’s), har jag nu sett omstarten på filmerna om de muterade människorna, även kallade X-Men. (Klubben för värdelöst vetande kan notera att det för nån helg sen stod mellan X-Men: First Class och grekiska Dogtooth när det gällde vilken film som skulle bli sedd just den helgen. Nu vet ni vilken som vann.)

Mja, jag är inte övertygad om filmens storhet. Nånstans på vägen tappade jag intresset. Annars var början ganska trevlig med en James Bond-liknande handling med en superskurk, snyggt spelad av Kevin Bacon, som vill ta över världen. Det hela utspelas i trevliga tidstypiska 60-tals-milöer och med tillhörande kläder. Eller det kanske snarare är så att det ser ut som man vill att filmer som utspelas på 60-talet ska se ut.

Jag gillar som vanligt själva konceptet med mutanter som har sina olika specialkrafter. Här tycker jag tyvärr det är för många olika karaktärer. De intressanta är Xavier (James McAvoy) och Magneto (Michael Fassbender) och deras relation.

När alla nya unga student-mutanter presenteras blir det lite för tramsigt. Det blir en för hafsig handling där inget av intresse händer. Jag tyckte även motivet till Angels övergång till den ”mörka” sidan var luddigt, det förklaras inte alls. Man tyckte väl helt enkelt det var kul med en fallen ängel.

Vi har samma tema som i tidigare filmer. Ska man låta sig bli en del av samhället, inte sticka ut, att hålla tillbaka vem man egentligen är, men ändå vara behjälplig? Eller ska man verkligen sticka ut och betrakta sig som en högre stående varelse, kanske inte nödvändigtvis ta makten på Jorden (eller jo, vissa av mutanterna vill just det)? Dessa två synsätt representeras av Xavier och Magneto. Fast vad Magneto egentligen vill är lite oklart. Han drivs främst av hämnd.

Eftersom jag har sett de tidigare filmerna så finns det ju en hel del referenser som man kan notera. Det dök upp en cameo av Wolverine t ex, och eftersom jag precis sett X-Men Origins: Wolverine så tyckte jag den passade in bra ihop med handlingen i den. Dessutom en klockren scen och replik av Järven.

Nåt som jag däremot blev rejält konfunderad över var att Xavier blev förlamad i slutet av filmen. Hur i helvete kunde han då flera år senare, flintis och i Patrick Stewarts gestalt kliva ut ur en helikopter i slutet av Wolverine-filmen. Kan nån förklara det? Nej. Ännu mer störande är det hela eftersom man slängt in Jackmans cameo som Wolverine också.

Nåt man däremot förklarar, vilket även det gör misstaget med Xavier än mer uppenbart är hur Mystique i princip inte har åldrats nånting när vi återser hennes blå jag i första X-Men-filmen.

Jag vet inte om jag blev trött eller om filmen blev tråkig och förvirrad mot slutet men under slutuppgörelsen vid Kuba tappade jag helt intresset för vad som hände. Mest kul var plötsligt alla birollsinnehvare som dök. Först Leland Palmer (Ray Wise alltså) och sen Michael Ironside. Hehe, kul faktiskt. Men det räcker inte för att rädda filmen. Fast bättre än Wolverine var den.

2+/5

Filed under Action, Betyg 2, Film, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm, X-Men Tagged with , , , , , ,

Atonement

17 mars, 2011 5 kommentarer


Titel: Atonement (Försoning)
Regi: Joe Wright
År: 2007
IMDb | Filmtipset

Rörliga bilder och ord postade nyligen en recension av Försoning. Därför kommer här mitt omdöme, som skrevs i februari 2008.

Efter att ha varit för sen till Filmfestivalens knökfulla och logistiskt katastrofala förhandsvisning så var jag och såg Försoning på en vanlig biovisning någon vecka senare. Jag kunde direkt konstatera att filmen är fantastiskt vacker. Det är nästan sjukt hur snygg den är. Många säger att boken av Ian McEwan som filmen bygger på är mycket bra. Så då borde ju filmen bli ett mästerverk eller i alla fall mycket bra? Ja, fast då måste den beröra (mig). Och det gör den inte. När jag ser filmen så känns det som om Cee (Keira Knightley) och Robbie (James McAvoy) är knullkompisar snarare än djupt förälskade.

Jag tycker jag får för lite backstory. Saker händer men jag har liksom inget sammanhang att sätta händelserna i. Krigsmiljön i Frankrike känns liksom som en annan film. Imponerande men känslolös. Den makalösa långtagningen är… just makalös även fast den inte är lika imponerande som den långa tagningen i Children of Men. Sen gillar jag inte Titanic-slutet, kändes som ett antiklimax. Jag hade velat se mer av den yngre systern Briony. Jag tyckte hon var den klart intressantaste karaktären.

När det gäller Kiera Knightley så vet jag inte riktigt. Förutom att hon måste börja äta mer så känns hon lite distanserad (om det är rätt ord) från sin rollfigur. James McAvoy är väl bra men jag har svårt att få någon känsla för hans karaktär, precis som jag har svårt att få en känsla för hela filmen. Jaha, då är tiden kommen för ett betyg. Jag har en svaghet för kostymdramer som utspelas i engelska överklassmiljöer så därför — den långa tagningen på stranden bidrar också — så blir det ett klart godkänt betyg även om det inte räcker till fyran.

3+/5

PS. Min favorit bland kostymdramer i engelsk överklassmiljö är och förblir The Remains of the Day.

Filed under Betyg 3, Film, Kostymdrama, Krig, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

%d bloggare gillar detta: