Black Widow (2021)

5 december, 2021 2 kommentarer

Oj! Jag har visst glömt att skriva om MCU-filmen om Natalja Aljanovna Romanova, även känd som Black Widow. Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings hann till och med att smita före i kön. Men nu är det dags att avhandla filmen om den ryskättade superagenten. Fast handlar Black Widow egentligen om Natasha? Jo, hon har förvisso en av huvudrollerna men för mig kändes det hela mer som en stafettpinneöverlämning från Scarlett Johansson till Florence Pugh. Nåväl.

Black Widow inleddes, något överraskande för mig, i Ohio. Jag hade förväntat mig en inledning i ett grått Ryssland där lilla Natasha och hennes familj får besök av nån kvinnlig skum men till synes snäll person som försöker locka med Natasha att börja på hennes ”skola” för unga lovande kvinnliga förmågor.

Istället börjar vi alltså i ett förortsidylliskt Ohio där Nat och hennes yngre syster Jelena bor med mamma och pappa i vad som verkar vara en… idyll. Men skenet bedrar. Mamma och pappa verkar vara ryska spioner. Under stor brådska måste de plötsligt fly efter att ha blivit avslöjade. De undkommer till Kuba och Nat och Jelena skickas till just en sån där ”skola” som jag nämnde ovan. Där de ska tränas upp för att bli svarta änkor.

Flera år passerar och när vi hoppar in i handlingen igen så är det år 2016 och det hela utspelar sig efter händelserna i Captain America: Civil War. Nat är på flykt undan myndigheterna och gömmer sig i Norge. Jelena, ja, hon har blivit en Black Widow, dvs en livsfarlig, superhemlig och ”hjärntvättad” rysk yrkesmörderska. Men deras vägar ska mötas igen…

Jag tyckte det var en hel del Bourne-känsla i filmen med mentalt kontrollerade svarta änkor som är lönnmördare som vaknar upp och försöker ta reda på vad som egentligen försigår och stoppa det. Det var för övrigt kul att se svenska Nanna Blondell som en av änkorna.

Det var bra att filmen faktiskt är inspelad i Norge och inte i… Bulgarien eller nåt. Det kändes att det var på riktigt, att det verkligen var Norge. Det gör en del för trovärdigheten precis som det faktum att norrmännen faktiskt pratar riktig norska också…. åh, nej, jag får ta tillbaka det sista då det förekommer en norsk nyhetsuppläsare som pratar nån form av Google Translate-norska (eller snarare: det är nån som inte kan norska som läser upp en norsk text och det låter bara konstigt). Varför kunde man inte hitta nån som faktiskt kan norska på riktigt? Det är onödigt och det gör att jag som skandinav kastas ur filmen.

I Norge träffar Nat på en kraftfull hejduk. En ganska otäck hejduk. Jag funderade på om det var en robot eller om det fanns en människa under masken och all metall. Ja, det får vi ju reda på så småningom.

Jag tyckte samspelet mellan Johansson och Pugh var roligt. Det förekommer ett trevligt gnabb mellan de båda. Nat är ju världskändis som en del av the Avengers och Jelena kan ju inte låta bli att reta henne för det. Speciellt kul tycker Jelena det är att pika Nat för hennes superhjälteposerande. Trepunktslandningen, ni vet.

Nat och Jelenas ”pappa” Alexej (David Harbour) visar sig vara en supersoldat och Rysslands motsvarighet till Captain America. Ja, eller, han var väl snarare det en gång i tiden. 2016 är han avdankad och sitter av nån anledning i fängelse. Första gången, under inledningen i Ohio, när han plötsligt visar sig ha superkrafter blev jag rätt så överraskad och undrade vad som pågick. Det visar väl att det alltid är bra att veta så lite som möjligt om en film.

Den är ju rätt så underhållande den här filmen. Samspelet mellan ”döttrarna” och Alexej är roligt. Harbour gör en skön insats som en skurkhjälte som varken är svart eller vit. Det gällde för övrigt även mamman i familjen (spelad av Rachel Weisz). God, ond, mittemellan.

Slutligen konstaterar jag att filmen är rejält mörk. Det är ju rent fruktansvärt vad Black Widow-programmet har gjort med de här unga föräldrarlösa tjejerna.

En sak till. Trots en bra film så har jag en litet bitter eftersmak med tanke på det som händer i Avengers: Endgame plus att jag inte kan bortse från det faktum att detta är en film som borde ha kommit för över tio år sen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Film, Recension, Serietidningsfilm, Superhjältefilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

A History of Violence (2005)

17 oktober, 2021 4 kommentarer

David Cronenberg! Jag har sett många av hans filmer men det finns inte så mycket om dessa på bloggen. Han dyker på två årsbästalistor: 1983 och 1986 (ni vet vilka filmer det handlar om). Och så finns det en text om Naked Lunch (den filmen hamnade inte på nån årsbästalista). Under en period gjorde Cronenberg filmer med Viggo Mortensen i huvudrollen. Den första var A History of Violence och min prebloggtext om den skrevs i oktober 2006. Det kan hända att det dyker upp en kort blänkare om Eastern Promises nu på onsdag.

Viggo Mortensen gör huvudrollen som familjemannen Tom Stall som driver ett kafé i en sömnig småstad i Indiana. Tom lever sitt lugna liv tillsammans med sin fru Edie (Maria Bello) och vardagen består av vanliga problem: tonårssonen som håller på att bli självständig och lilla dottern som har mardrömmar. Detta lugna liv förbyts dock till motsatsen då Tom visar prov på dolda talanger då han dödar två rånare på kaféet, vilket leder till att en gangster (Ed Harris) dyker upp och påstår att Tom egentligen heter Joey och är en gangster från Philadelphia.

Det kändes som att David Cronenberg tagit fram rubanken och hyvlat ner de mest spretiga formerna av sig själv som regissör. Man kan ju tycka att det då skulle bli platt, tråkigt och opersonligt men det känns faktiskt som det är tvärtom. Nu gillar jag väl ändå många av Cronenbergs tidigare filmer där sex, våld, obehag och äckel är ganska viktiga ingredienser. Faktum är att just dessa teman är viktiga ingredienser här också, fast kanske inte på det där explicita sättet där det liksom dominerar. Här finns det istället under ytan hela tiden för att då och då poppa upp, blixtra till och ge vissa scener en extra intensitet. Riktigt bra är det faktiskt.

När det gäller Mortensens förmåga att axla en huvudroll i en sån här typ av film så tycker jag han är perfekt. Just för att han inte sysslar med nåt extravagant överspel så blir hans karaktär trovärdig. Jag tycker även samspelet funkar bra med Maria Bello (som blivit en liten favorit på sistone). Ed Harris är givetvis bra och sen måste jag nämna William Hurt som gör en kort men bra och obehaglig insats i filmen.

Mmm, själva temat i filmen tål att funderas över. Våld föder våld, inte bara hos de som man utsätter våldet för utan även hos ens egna och de som ser upp till en (i det här fallet är det sonen i familjen som tar efter sin far). Kan man nånsin bli kvitt sitt förflutna? Det kanske inte ens är nåt att sträva efter. Det går liksom inte att begrava hur man än försöker.

För mig funkade kombinationen av familjedrama och thriller bra. När våldet väl förekommer så blixtrar det liksom till i filmen, precis som det blixtrar till i huvudet hos Tom. Ja, jag gillade våldsscenerna, de kändes som spetsiga pärlor i ett hela tiden spännande drama med en mystisk kvalitet. Slutscenenerna är helt underbara. Som Czechflash skriver i sin recension så sägs väldigt mycket med ansiktsuttryck, blickar och till synes små handlingar. Filmen slutar i rätt ögonblick (min kommentar: ja, det var ju ett statement som kom från ingenstans).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Jag kom även att tänka på Sean Penns filmer som regissör. De teman som tas upp i A History of Violence känns verkligen igen, bl a från The Indian Runner där ju Mortensen spelar en av huvudrollerna. Faktiskt så skulle Mortensens rollfigur i A History of Violence symboliskt kunna vara samma person som i The Indian Runner fast 15 år senare. DS.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Thriller, Våld Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Robin Hood (2010)

7 februari, 2021 2 kommentarer

Hur många versioner av Robin Hood har det egentligen gjorts? Det måste ju vara hundratals. 2010 kom Ridley Scotts försök och som jag minns det så blev det inte direkt hyllad. Själv är jag mer positiv i den här preblogg-texten som skrevs i juni 2010. För övrigt är Oscar Isaak med som prins John och det här var ju innan han blev Oscar Isaac.

För mig kan välgjorda historiska äventyrsdramer med matinékänsla nästan aldrig gå fel. Ridley Scotts Robin Hood är mycket riktigt en mysig matinérulle. Det är en sorts omstart (eller reboot som det kallas i Sverige) av Robin Hood, ungefär som Batman Begins precis som Plox nämnde. Jag gillar Crowe och Blanchett i sina roller. De verkar trivas och ser ut att ha ganska roligt. Filmen innehåller en del smårolig humor, lite mer än vanligt kanske. Blanchett bidrar med välbehövlig kvinnlig kraft även om det kanske kändes krystat när hon dök upp med barnen på stranden i slutet. Kanske inte att just hon dök upp men att barnen nödvändigtvis skulle vara med. Max von Sydow bidrar med pondus som skådis. När han talar så lyssnar man. Jag tror nästan han är min favorit i filmen. Två andra positiva saker: man fick höra franska vilket var uppfriskande (i motsats till engelska med fransk brytning som annars ju brukar vara standard) och så var manus var lite annorlunda med en kung Rikard som inte var nån modig ädel sagokung direkt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Var det bara jag som tyckte att Cate Blanchett såg väldigt smal ut?

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

The Village (2004)

9 maj, 2020 7 kommentarer

Jag tycker dagarna flyter ihop under dessa tider när man (läs: jag) har sju meter till jobbet. Jag brukar posta mina inlägg onsdag, fredag och söndag. Det här inlägget skulle egentligen ha kommit ut igår, fredag. Jag gjorde i ordning inlägget på torsdagen men sen blev jag förvirrad och tänkte att jag väntar med att aktivera det. Jag kan ju ändå göra det imorgon och kanske rätta till några fel eller så. På nåt sätt fick jag för mig att det var två dagar tills det var fredag. Sen under fredagen (dvs idag när detta skrivs) så insåg jag plötsligt att ”visst fan, det är ju fredag idag!”. Så jag flyttar inlägget till lördag istället.

Manoj Nelliyattu Shyamalan, vad har vi på honom? Först wunderkid (Sjätte sinnet) för att sen bli utskrattad (The Happening) och slutligen få nån form av revansch (Split). The Village var väl inledning på fallet för den gode M. Night. Min text om den skrevs i september 2004. Jag noterar att jag hyllar Bryce Dallas Howard, vilket kanske känns aningen oväntat.

Vi befinner oss i liten by i slutet på 1800-talet. Byn ligger i en dold dal, gömd inne i en tät skog, bortom annan civilisation. Här lever ett antal människor i ett sektliktnande samhälle. I skogen döljer sig märkliga monster som tränger sig närmare och närmare, speciellt när Lucius Hunt (Joaquin Phoenix) vill trotsa förbudet och gå genom skogen för att hämta mediciner som ska finnas i städerna.

M. Night Shyamalan (får man heta så?) är en ganska unik regissör eftersom han både skriver och regisserar själv. Paul Thomas Anderson är en annan s.k. auteur (som det väl kallas på finspråk) även fast han gör en annan typ av filmer. Nåväl, Shyamalans tidigare filmer tycker jag har varit sevärda och bra, även om Sjätte sinnet sticker ut mest. Men det finns ändå en skön och ganska annorlunda stämning i hans filmer. Här brukar inte de vanliga skräckattributen finnas utan stämningen byggs upp på ett lite mer asiatiskt vis (min kommentar: asiatiskt? Ok.) och personporträtten är djupare. Så även i The Village, som faktiskt mer är ett relationsdrama än en skräckis. Om man ser trailern får man ju för sig att den ska vara läskig som Det sjätte sinnet.

Jag tyckte det var skönt att se lite tunga etablerade skådisar som William Hurt, Sigourney Weaver, Brendan Gleeson i framträdande roller. Synd att Weaver är med lite för lite för att kunna göra nåt speciellt med sin roll. Även halvtunga Adrian Brody, som den efterblivna byfånen, gör en godkänd insats. Sen måste jag säga att jag fastnade helt för Bryce Dallas Howard; Ron Howards dotter fick jag veta av allvetande Lestat (min kommentar: Lestat är en gammal filmforum-kompis som inte finns med oss längre). Jag tyckte hon var mycket bra.

Problemet med filmen är att den inte verkar veta om den ska vara ett drama eller en skräckis. Det blir det varken ett intensivt drama eller en svettig skräckis. Den har alla förutsättningar att vara en bra skräckis men i och med att upplösningen blir som den blir så blev jag lite besviken. <spoiler>Jag ville ju att monstren skulle vara på riktigt!</spoiler>. Fotot är väldigt följsamt och vackert och skådisarna gör överlag bra insatser. Det finns några scener, främst mellan Phoenix och Howard, som är bra, men som helhet är det ändå lite svagt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Ni noterade Shyamalans egen cameo, eller hur?

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Mysterium, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , ,

Into the Wild: Into the Wild (2007)

12 september, 2018 2 kommentarer

Ah, fasiken, vi slänger in ytterligare en film i temat, och inte vilken film som helst. Den borde kanske ha varit med från början och det är förstås filmen som har fått namnge temat. Sean Penns Into the Wild, en film som jag inte skrivit om tidigare på bloggen. Men det var nåt med filmens ton som gjorde att den inte kändes som den typ av filmen som jag var ute efter. Det är liksom inte så mycket MacGyver över huvudpersonen om man säger så. Jag såg den första gången på Stockholm Filmfestival 2007 (därav en liten Om visningen-anekdot nedan) och gillade den skarpt, med några små reservationer. Först kommer här mina gamla tankar om filmen från 2007 i kursiv stil, och sedan lite kort, eller lagom långt, om hur jag upplevde den vid omtitten förra veckan.

Jag gillar alla de tre filmer (The Indian Runner, Hämnden och Löftet) som Sean Penn gjort som regissör. Alla är godkända i mina ögon och balanserar på gränsen mellan treor och fyror. Into the Wild är som Penns tidigare filmer en ganska mörk men vacker historia. Romantiska komedier verkar inte vara Penns kopp te – än så länge. Filmen bygger som väl de flesta vet på verkliga händelser. Emile Hirsch är helt fantastisk som Chris McCandless som klipper av all kontakt med sin familj, skänker pengarna i sin collegefond till välgörande ändamål och ger sig ut på en odyssé genom USA för leva ett med naturen (och hitta sig själv?).

Penns filmer har ibland en förmåga att bli lite väl tunga. Ett litet problem med Into the Wild är att den känns aningen lång. Å andra sidan är det till stora delar en riktigt skön roadmovie med underbara scenerier och intressanta människor. Czech (a.k.a. Movies – Noir) skrev att behållningen av filmen var de karaktärer som Chris möter, och jag håller med. Det är när Chris samverkar med andra, när han får medhåll eller mothugg från andra, som filmen tänder till. Vince Vaughn, hippie-paret och Hal Holbrook är det som höjer filmen till en svag fyra för min del (plus att festivalvisningar alltid är lite speciella).

Chris är skön typ med en egen vilja (egen främst i betydelsen annorlunda). Samtidigt kan man inte låta bli att tycka att han är en egoistiskt naiv barnunge också. En fascinerande film helt klart, som sitter kvar i huvudet ett bra tag efteråt. Jag tyckte som helhet att den grep tag en hel del. Bitvis var det även rätt schysst musik av Eddie Vedder som passar bra. Dock var inte alla låtar bra låtar även om de passade i filmen. En sak som störde lite var Chris yngre systers berättarröst. Jenna Malone spelade rollen helt ok, men hennes röstpålägg blev i det här fallet lite väl prettopoetiskt.

Om visningen: Lite kul (eller inte alls kul) var att jag åt jobblunch i Mörby Centrum och såg Ewa Fröling där. Sen dök samma Fröling upp på visningen av Into the Wild och knep dessutom sista platsen i salongen (längst fram, längst ut på sidan).

Jaha, jag såg alltså om Into the Wild förra veckan, i fredags närmare bestämt. Jag gillar fortfarande mycket med filmen men de bra delarna kanske inte är riktigt lika bra och de sämre delarna kände jag av aningen mer den här gången. Är den inte lite väl pretto? Systerns berättarröst känns inte klockren. Jag fick lite Terrence Malick-vibbar. Nu är jag inte själv nån som egentligen ogillar just Malick, men ni förstår lite vad jag menar tror jag. Prettopoetiskt som jag skrev själv. Eddie Vedders filmmusik är passande men samtidigt fick jag en känsla av övertydlighet. Jag kom fram till att jag oftast inte gillar när det är sång i ett soundtrack. Det drar uppmärksamheten till sig och gör att jag lyssnar på texten istället för att se filmen. Inledningen av Apocalypse Now är undantagen.

En aspekt av filmen som jag noterade förra gången var att Chris rollfigur delvis var naiv och egoistisk. Den aspekten förstärktes denna gång. Det som han gör, det gör man bara inte. Att lämna sin familj inklusive en syster som han uppskattar (och måste veta att hon undrar vart han tagit vägen) totalt bakom sig utan ett ord under flera år, det gör man bara inte. Det hade varit en annan sak om han hade levt i ett hem med droger, missbruk och våld ständigt. Ja, Chris föräldrar har problem och är kanske inte så rackarns sympatiska men vafan. Skicka ett vykort då och då i alla fall. Men Chris har bestämt sig. Han träffar diverse personer under sin odyssé runt i USA. Han påverkar deras liv på ett positivt sätt, får dem att vakna eller bli sams. Sen drar han vidare och sina föräldrar har han förträngt.

Jag drar en parallell till Captain Fantastic. Där har vi en man, pappan spelad av Viggo Mortensen, som gör det han tror är rätt. Utifrån kan vi som tittare tycka att inte allt han gör är rätt. Han kommer dock till insikt och blir förlöst om man så vill. I Into the Wild gör Chris en liknande resa. Problemet är bara, för mig, att även om han kanske kommer till insikt (det är i alla fall Penns tolkning) så kommer det aldrig nån försoning. För mig är filmen lite för mörk och svår för att jag ska kunna behålla det betyg jag satte förra gången. Jag gillade filmen som sämst när han var i Alaska vid den där deprimerande bussen. Bäst var den när han på sin resa runt omkring i USA mötte andra personer, precis som jag skrev i min gamla text.

Slutligen: När Chris paddlar i Colorado-floden träffar han på ett danskt par där jag kände igen den manlige skådisen så väl, så väl. Vem var det?! Jag kunde inte placera honom. Nu kollar jag upp det och ser att det är Thure Lindhardt som spelar Sagas danske kollega Henrik i de två sista säsongerna av Bron. Helt galet. Två totalt olika figurer. ”U Can’t Touch This”. Klicka, speciellt om du har sett Henrik i Bron.

Betyg 2012:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Betyg 2018:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep


Fyra vilda saker

Utlösande händelse: En naiv 23-åring som vill göra uppror drar ut i vildmarken med vare sig kunskap eller utrustning.
Miljö: Många fina miljöer från USA. Skogar, öknar, Colorado-floden, och slutligen Alaskas avlägsna vildmark med strida strömmar och ibland oätliga växter.
Djurattacker: Det är liksom inte den typen av film men en gigantisk grizzly sniffar faktiskt lite på Chris vid ett tillfälle. Däremot mot råkar Chris ut för en ödesdiger växtattack.
MacGyver: Nja, som sagt. Det är inte den typen av film och det var väl därför jag inte tog med den i det här temat från början. Det är dramat som är det intressanta, inte äventyret.

Arkiverad under Äventyr, Betyg 4, Biografifilm, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2007 Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Captain America: Civil War (2016)

6 maj, 2016 7 kommentarer

Civil WarDen första maj var jag inte ute och demonstrerade. Nej, jag gick på bio och såg Captain America: Civil War. Det här är alltså den tredje filmen om den genmodifierade amerikanska helyllehjälten från 1940-talet som kämpar mot ondska på 2010-talet.

Första filmen om Steve Rogers kom 2011 och jag tyckte den var en helt ok matinérulle. Inget speciellt men mysig. Tvåan däremot, den med undertiteln The Winter Soldier, var en otroligt charmig rulle som jag log mig rakt igenom.

Civil War är regisserad av samma brödrapar, The Russos, som gjorde Winter Soldier så det borde väl kunna bli minst lika bra det här? Inte riktigt tyvärr. Men inte dåligt alls. Det puttrar på hela tiden och det ska sägas att de två och en halv timmarna rullar på utan att det blir segt. Jag är dock inte alls lika charmad av eller indragen i filmen den här gången.

Vad är det som inte funkar lika bra? Ja, för mig är det lite av ett problem att det här egentligen inte är Captain America 3 utan Avengers 3. Det gör att filmen känns mindre unik och bara en i raden av uppbyggnadsfilmer inför vad som komma skall. Det börjar kännas så med de flesta av Marvels MCU-filmer. De görs för att man ska se nästa film i ordningen. Det finns undantag förstås. Jag tyckte t ex Ant-Man stod väldigt bra på egna ben även om Falcon gjorde ett kort gästspel där. Den kändes som en egen film, kanske för att det var en origin story om en sidokaraktär.

I Civil War ska ALLA vara med: Captain America, Iron Man, Black Widow, Vision, Scarlett Witch, Falcon, The Winter Soldier, Ant-Man, Hawkeye, War Machine, Black Panther, och då är det några ”civilare” jag inte nämnt. Ja, t.o.m. en viss Spider-Man (snackar för mycket!) gör entré en bit in filmen. För mycket? Ja, jag tycker faktiskt det. Andra kanske tycker det är roligt att bocka av hjältarna en efter en men för mig gör det att det blir lite för mycket av det goda. I The Winder Soldier så tyckte jag det var en perfekt mix och man hann med att vara lite mer personliga med våra hjältar samtidigt som några få nya presenterades.

Skurken i filmen är fullkomligt ointressant. Blek. Han spelades av Daniel Brühl som gör vad han kan i en ganska otacksam roll. Nu var väl poängen att han bara skulle fungera som en katalysator för att få Avengers-medlemmarna att börja slåss internt (därav filmtiteln Civil War).

Det finns en riktigt bra scen som kom mot slutet. Jag tar det inom spoilertaggar. Det är när <spoiler>Tony Stark/Iron Man och Steve Rogers/Captain America slåss och Rogers höjer sin sköld för att vad det verkar krossa Starks skalle. Stark skyddar sig instinktivt, han tror helt enkelt att Rogers kommer att slå ihjäl honom trots att de egentligen ju ska vara vänner. Men nu har det alltså gått så långt att han tror att han ska bli ihjälslagen. Det här ger Rogers läge att istället köra skölden rätt igenom Iron Man-dräktens bröstplåt och krossa den runda bränslecellen som sitter där och därmed oskadliggöra men inte döda Stark. Jag tyckte detta var en intressant och ganska stark scen. Stark är för en gångs skull livrädd och efteråt bryter Rogers ihop då han fattar att han faktiskt var nära att slå ihjäl Stark</spoiler>.

Nykomlingen Black Panther var relativt cool med en ganska schysst dräkt och atletiska kunskaper. Han spelades av Chadwick Boseman som jag av en slump såg nyligen i sports-BOATS-filmen 42 där han spelade Jackie Robinson som var den förste svarte baseballspelaren i Major League. I Civil War pratar han engelska med en något störande afrikansk brytning. Ja, jag vet, han är från ett afrikanskt land men jag kan inte hjälpa det. Jag kan inte låta bli att tänka på en amerikan som ska spela Nelson Mandela.

Som jag skrev tidigare så känns detta alltså mer som Avengers 3 än Captain America 3. Det behöver väl i och för sig inte vara nåt fel med det, men nu blev det både en fortsättning på storyn från Winter Soldier och Age of Ultron, och därför kanske varken hackat eller malet. Jag tror jag till viss del har ledsnat på att allt ska hänga ihop, framåt och bakåt, uppåt och neråt. Marvel gör helt enkelt en enda lång tv-serie fast på bio där det går ganska lång tid mellan varje avsnitt. Bra, och bra tänkt, men jag börjar nog bli lite mätt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Idag skriver även Henke om filmen och tidigare har även Steffo och Fiffi skrivit om inbördeskriget, och nu även Sofia.

PS. Att jag kan tyckas vara lite negativt inställd till filmen kan bero på att jag när jag såg den var rejält förkyld med antydan till feber och ont i hela kroppen, glömde mina 3D-glasögon hemma och fick köpa nya, tänkte köpa en dricka att ha i salongen utifall jag skulle börja hosta, glömde köpa drickan och fick gå ut igen bara för att upptäcka att dryckesautomaterna inte fungerade och fick springa ner till foajén för att köpa dricka där. Men annars var allt bra. 😉 DS

PPS. Varför har Filmstaden Scandinavia så galet högt ljud under reklamen? Ja, vi vet, ni har ett nytt fint ljudsystem men låt det göra sitt bästa jobb under själva filmen, tack. Som det är nu är man tvungen att skrika för att kunna prata med varandra innan filmen börjar. DS

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm, Superhjältefilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

#SFF14: The Disappearance of Eleanor Rigby: Them (2014)

27 november, 2014 4 kommentarer

sff_logoJag hade hört om och blivit intresserad av konceptet bakom The Disappearance of Eleanor Rigby sen tidigare. Så när jag såg att den fanns med i festivalprogrammet och dessutom att min gode filmspanarvän Henke hade bokat in en visning så var det inte mycket att tveka över.

Fast vänta, den ”film” jag hade hört om var inte den film som skulle visas på festivalen. Huh? Jo, det är nämligen så att regissörens vision var att The Disappearance of Eleanor Rigby skulle vara två filmer med undertitlarna Her respektive Him. I grunden är det ett kärleksdrama där vi får följa paret Eleanor (Jessica Chastain) och Conor (James McAvoy) och hur de av olika anledningar glider isär. I Her berättas historien ur Eleanors perspektiv och i Him skildras det hela ur Conors dito.

De här två filmerna, Him och Her, har visats på en handfull festivaler och även fått begränsad biopremiär i ett fåtal länder. Den film som visades på Stockholm Filmfestival har undertiteln Them och är en ihopklippt version som, inte helt oväntat, The Weinstein Company ligger bakom. Them består alltså av material från både Her och Him som man har klippt ihop och därav skapat en två timmar lång film. Om man lägger ihop speltiden för Him och Her så kan man konstatera att drygt en timme har försvunnit i klipprummet.

Nog om den logistiska byråkratin kring filmen. Vad tyckte jag om Them? Svar: jag gillade den. Inledningen sätter en ton ganska direkt. Vad har hänt? Varför händer det? Eleanor flyttar hem till sina föräldrar samtidigt som hon börjar läsa kurser. Conor flyttar hem till sin pappa samtidigt som han försöker driva vidare sin restaurang. Handlingen känns litet ovanlig. Det är inte alls det vanliga kärleksdramat. Nej, här handlar det om vad som händer efter en brytning. Det finns säkert en mängd filmer som tar upp detta men för mig kändes det litet annorlunda.

Eleanor Rigby

Först: skådespelarna håller toppklass. Min favorit var nog faktiskt William Hurt som Eleanors pappa. Stabil som en isbjörn. Eleanors mamma var en lustig figur och spelades av duktiga Isabelle Huppert, som för övrigt har samma typ av bleka hud och röda hår som Jessica Chastain. Hupperts mamma är en fransk konstnärinna som jag antar har träffat Hurts rollfigur och sen flyttat till New York med honom. Det förekommer inte en enda (inte en enda!) scen där inte mamman har ett glas vin i handen. Kanske får man se någon sådan scen i antingen Him eller Her men inte här. Udda.

Under visningen och även efteråt kunde jag inte låta bli att fundera på hur det hade varit att se de två Her- och Him-filmerna först. I Them är det ganska uppenbart vilka scener som förekommer bara i Him respektive Her. Det här gjorde att även Them till en viss grad kändes som två filmer. Jag vet inte om Them är en sämre upplevelse än att se Her och Him separat. Om man ska tro Movies – Noir som har sett Him och Her så kanske Them faktiskt är ett bättre alternativ. Men jag kommer definitivt att försöka se Her och Him också.

Them tyckte jag var en bra film och det var nog några gånger då det nästan blev litet dammigt på Park, men bara nästan. Filmen tog inte andan ur mig. Den var bra men inte fantastisk. Något saknades. Kanske var Him-delen svagare eller så var det något med känslorna i de två perspektiven som skavde en aning. De bästa scenerna var helt klart när både Eleanor och Conor var med samtidigt. Slutet var nästan surrealistiskt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Henke har förstås redan skrivit om (och hyllat) filmen.

Om visningen: Hände det något speciellt på den här eftermiddagsvisningen på Park? Hmm, jag kan faktiskt inte minnas något. Efter filmen pratade jag och Henke en stund och konstaterade bl a att Jessica Chastain är en favorit (liiitet mer hos Henke) och att det är fantastiskt vad snabbt (som vi upplever det) hon har kommit fram (så pass sent i karriären). Vilken filmografi hon har de senaste åren! Vad sägs om bl a Take Shelter, The Tree of Life, Lawless, Zero Dark Thirty och Interstellar.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Romantik, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2014 Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Good Shepherd

12 maj, 2012 5 kommentarer

Titel: The Good Shepherd (Den innersta kretsen)
Regi: Robert De Niro
År: 2006
IMDb | Filmtipset

The Good Shepard är en film som inte väcker speciellt stor uppmärksamhet. Tydligen gick den på bio i Sverige men det kan inte ha varit under speciellt lång tid. Jag har inget som helst minne av att jag minns den. Ungefär lika anonym som filmen är, är Matt Damon i huvudrollen som Edward Wilson som under sin universitetstid blir värvad till det nystartade CIA. Damon har en speciell förmåga att inte göra nåt väsen av sig men ändå passa perfekt i sina roller. Det är så det funkar i Bourne-filmerna. Han gör inget intryck och därför gör han intryck.

En lustig detalj är att det under förtexterna aldrig skrivs ut att det är Robert De Niro som är regissör. De vanliga texterna om filmfotografer och annat visas men regissören förblir hemlig fram till eftertexterna, om man nu inte som jag förstås visste vem som faktiskt hade regisserat rullen.

Tillbaka till Matt Damon. Han spelar alltså en ung kille, Edward Wilson, som under andra världskriget får i uppgift att skydda USA spionvägen om man säger så. Efter kriget övergår den här krigsverksamheten i det som sen blev CIA. Wilson blir en höjdare inom CIA. Priset han får betala för det är ganska högt. Han lever i ett kärlekslöst äktenskap med Clover Russell (Angelina Jolie). Han tar sitt jobb på yttersta allvar. Han är en god herde som har lovat att skydda USA mot ondska, t ex ondska i form av kommunisterna på Kuba.

Filmen har två parallella handlingar. Dels får vi se Wilson som ung agent och när han får ihop det med Clover (Jolie alltså). Han träffar även en annan tjej som egentligen är den som han vill leva ihop med. Men det var liksom inte meningen, vilket är något som nog stör Wilson genom livet. Wilson har även en alienerad son som han aldrig kommer nära. Filmens andra handling fokuserar på det amerikanska fiaskot vid Grisbukten när USA försökte invadera Kuba. Man misstänker att orsaken till misslyckandet är att man har läcka inom CIA.

Om ni har gott om tid (det är nämligen en ganska lång film) och är sugna på en ganska mysig men nedtonad film som inte gör så mycket väsen av sig så kan jag verkligen rekommendera The Good Shepherd. Den är spännande och välgjord men är väldigt lågmäld. Jag tror det har med Matt Damons karaktär att göra. Den är så blek så att den nästan är genomskinlig men det kanske är bra när man är spion.

3+/5

Steffo på Flmr skrev förresten om The Good Shepherd för ett tag sen.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Syriana

16 april, 2012 6 kommentarer


Titel: Syriana
Regi: Stephen Gaghan
År: 2006
IMDb | Filmtipset

Den här filmen såg jag 2006 men jag tror det mesta gäller fortfarande. Vart har Stephen Gaghan tagit vägen undrar jag? När jag kollar på IMDb så ser jag att han skrivit manus till en kommande sf-film i regi av M. Night Shyamalan.

Mmm, Syriana är en globaliseringsthriller som är uppbyggd på ungefär samma sätt som Traffic (som regissören Stephen Gaghan skrev manus till). Det råder en intressant, ganska paranoid stämning och bitvis är det spännande. George Clooney är småfet och skäggig. Jag gillade Jeffrey Wright som försynt (till synes försynt alltså!) advokat. Plummer är tung i sin roll som höjdaradvokat. Lite överraskande (men kul) är att William Hurt dök upp i en tunnhårig roll. Jag tyckte Amanda Peet och Matt Damon hade ett ganska bra samspel som inte störde helheten. Wrights förhållanden till sin pappa och Clooneys till sin son störde däremot och var lite onödiga (men det skulle väl visa på personliga relationer som konstrast till allt globala).

Jag tyckte egentligen inte handlingen var alltför krånglig (men smart kändes den). Filmen visade att det handlar om pengar (oljepengar i det här fallet). Om ett land i mellanöstern får en ledare som vill reformera samhället (ge kvinnor mer rättigheter osv) men som kanske inte låter amerikanska oljeföretag få tillgång till oljan så ”väljer” USA hellre en bakåtsträvande, diktatorisk, men USA-vänlig ledare. Vilket förmodligen är en ganska bra bild av sanningen. Tror jag. Filmen får hur som helst en svag fyra. Jag tyckte den var lite sorglig också.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

The Incredible Hulk

23 mars, 2012 16 kommentarer


Titel: The Incredible Hulk
Regi: Louis Leterrier
År: 2008
IMDb | Filmtipset

När den här rullen kom så tyckte jag den kändes helt fel. Varför göra en till Hulken-film så nära inpå Ang Lees version som kom 2003? Nu var i och för sig Lees film mer eller mindre en katastrof men jag såg ingen anledning till den här rebooten. Det visades sig att jag hade fel. I The Incredible Hulk är det Edward Norton som gör Dr Bruce Banner. När filmen inleds har olyckan redan varit framme och Banner har blivit utsatt för de berömda gammastrålarna. När han blir arg blir han alltså grön, stor och stark.

Vi finner Bruce i en favela i Rio där han försöker leva i stillhet och samtidigt forska på sin åkomma. Han jobbar på en läskfabrik där han ibland gör mer än bara står vid löpande bandet. Det är uppenbart att han är överkvalificerad för jobbet, men Bruce måste ju hålla en låg profil. Vid sidan av jobbet tränar han brasiliansk kampsport för att lära sig kontrollera sin andning och puls. Han bär ständigt en pulsklocka som varnar när pulsen går upp mot farliga röda… ja eller gröna nivåer.

Av en slump får general Ross (William Hurt) reda på var Banner befinner sig. Ross vill givetvis fånga in Banner/Hulk och utnyttja denne för militära syften. Som så ofta förr så vill man skapa en supersoldat. Till saken hör också att Ross är pappa till Banners förra flickvän Betty (Liv Tyler). Banner flyr tillbaka till USA för att försöka bli kvitt med sin gröna sida. Ross använder då en ryskättad soldat, Emil Blonsky (Tim Roth) för att skapa sin egen supersoldat. Problemet med Blonsky är att han blir besatt av att bli ännu större och ännu starkare och tar lite väl mycket egna initiativ.

En sak som gör den här filmen bättre än Ang Lees version är att den hänger samman med resten av Marvel-universumet. Vi får t ex en kort cameo av Robert Downey Jr. som Tony Stark. Och nu när jag har sett de andra Marvel-filmerna så fick jag lite grann av den där familjära känslan, typ som när man ser den femte Harry Potter-filmen. Just detta faktum är ju inget som borde göra filmen The Incredible Hulk till en bättre film om man ser den som en enskild film men det är som det är.

En annan sak som är bättre än Ang Lees hoppande och gigantiska Hulk är att Hulk här inte är så fantastiskt hoppande och gigantisk. Visst, Hulk är stor men inte som i 2003 års version där han studsade omkring som jättelik grön studsboll.

I övrigt gillade jag verkligen miljöerna i början i Rio de Janeiro, de där favela-miljöerna är riktigt snygga. Dessutom förekommer det en snygg jaktsekvens där Ed Norton springer sig svettig i de trånga gränderna samtidigt som han måste hålla koll på sin pulsklocka. Det var faktiskt lite kul: spring så fort du kan men inte för fort. En annan lustig detalj är att Banner vid ett tillfälle måste köpa nya byxor och då speciellt ber om stretchbrallor, haha. Jag tycker även Norton passar bättre som Banner än Eric Bana gjorde i Lees version (även om Bana inte var dålig på nåt sätt). Jag kan inte riktigt svara på varför. Det kan helt enkelt bero på att jag tyckte filmen var bättre.

Vad det gäller skurkarna i filmen så är väl kanske William Hurt aningen blek som generalen som vill utnyttja Hulk. Tim Roth var en lite oväntad skådis som soldaten som ser sin chans att bli starkare. Han gör sin roll på ett slemmigt bra sätt… ja fram till att han blir datoranimerad vill säga. Filmen får en stark trea. Det finns som vanligt saker att irritera sig på, som t ex att det blir lite slentrianaction mot slutet. Ändå tycker jag den stora stygga varelsen som Tim Roth förvandlas till känns ganska bra, även om han lite omotiverat plötsligt får problem när han slåss mot Hulk efter att först ha varit fullständigt överlägsen.

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm, Superhjältefilm Tagged with , , , , , , , , , , , ,