The Irishman (2019)

The Irishman är både mysig och otäck på samma gång. Det mysiga är den där filmfilm-känslan som Martin Scorsese får till. Som tittare dras jag in i den värld som skildras och jag vill stanna där – ja, i alla fall fram tills att Joe Pesci gör sallad och säger till Robert De Niro: ”Don’t call him”. Då blev det ruggigt.

The Irishman är en episk och i slutändan sorglig gangsterhistoria om irländaren Frank Sheeran (De Niro) som blir hitman åt den italienska maffian i Philadelphia och så småningom även personlig livvakt åt ingen mindre än Jimmy Hoffa (Al Pacino).

Fasiken, vad jag gillade den här filmen. Som jag skrev inledningsvis så är den för himla mysig. Joe Pesci spelar exempelvis en helt annan rollfigur än han normalt spelar. Pescis gangsterhöjdare Russ är inte en skrikande bullterrier med kort stubin. Nej, Russ är en tystlåten och eftertänksam man. Mysig kan man säga. Efter ett tag inser dock vi tittare att han även är hänsynslöst otäck också, och hans lugna sätt gör det hela ännu kyligare.

The Irisman är en våldsam film. Våldet är realistiskt och vardagligt. Det Frank Sheeran sysslar med är allt annat än Tarantino-coolt. Och Frank får även betala ett pris mot slutet av sitt långa och våldsamma liv.

Med jämna mellanrum fryser Scorsese bilden på en ”cool” gangster och upp kommer en text som talar om vem det är vi tittar på och hur han dog. Det kan stå: ”Allen Dorfman – skjuten i huvudet på en parkering i Chicago, 1979”. Nice. Här har våldet verkliga följder.

Det är alltså en episk film som spänner över flera decennier, från 40-talet fram till 00-talet. Om ni missat det (nej, det kan ni inte ha gjort) så har Scorsese använt samma skådisar och gjort dem yngre med datorns hjälp. Funkar det? Ja. Men det kan kännas lite konstigt ibland när det liksom inte är en ung Robert De Niro utan snarare en gammal Robert De Niro fast med ett helt slätt ansikte. Som helhet och när man vant sig så funkar det lika bra som cgi:n i en random MCU-film.

Filmens absoluta höjdpunkt är en sekvens på runt 20 minuter som inleds med att Joe Pesci gör sallad och avslutas med att Pesci ger De Niro hans solglasögon. Oj, oj, oj, vilken sekvens. Det kan vara de bästa 20 minuter jag har sett på film i år. Ruggigt spännande utan att filmen försöker för mycket att vara spännande. En sakta uppbyggnad fram till det enda slutet.

Mot slutet av filmen så blev det faktiskt lite dammigt i rummet när ålderdom och den sorgliga verkligheten tränger sig på för ”stackars” Frank. Detta hade jag inte riktigt väntat mig. Jo, det var nog äkta cinema det här. ”It’s what it is”.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Casino (1995)

På den tiden jag kunde se två filmer i rad på helt vanlig bio såg jag först Martin Scorseses 3-timmars epos om Las Vegas på Cinemateket och sedan blev det nattbio i form av Hideo Nakatas skräckis Dark Water. Idag handlar det om Casino och min korta text skrevs i april 2003.

Både De Niro och Pesci spelar egentligen samma roller som i Maffiabröder (1990). De Niro är proffsspelaren som driver ett casino och Pesci är maffiakillen som förutom att vara snabb i käften även är snabb att ta till våld; han har en förkärlek för att använda telefoner… Sharon Stone spelar lyxhoran som gifter sig med De Niro men har problem med droger och att hon inte kan glömma sin gamla pojkvän/hallick James Woods. Samtliga gör bra rollprestationer. Fotot, musiken och klippningen är av toppklass. Precis som i Maffiabröder följer vi rollfigurerna på väg upp mot toppen och sen vidare mot det oundvikliga fallet. Jag störde mig lite på att Woods roll aldrig utvecklades eller fick ta nån större plats. Det kändes lite som slöseri med en bra skådis. Filmen påminde mig om att man på 80-talet så hade man ruskigt fula solglasögon, i alla fall i Las Vegas… Betyg 4/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Good Shepherd

Titel: The Good Shepherd (Den innersta kretsen)
Regi: Robert De Niro
År: 2006
IMDb
| Filmtipset

The Good Shepard är en film som inte väcker speciellt stor uppmärksamhet. Tydligen gick den på bio i Sverige men det kan inte ha varit under speciellt lång tid. Jag har inget som helst minne av att jag minns den. Ungefär lika anonym som filmen är, är Matt Damon i huvudrollen som Edward Wilson som under sin universitetstid blir värvad till det nystartade CIA. Damon har en speciell förmåga att inte göra nåt väsen av sig men ändå passa perfekt i sina roller. Det är så det funkar i Bourne-filmerna. Han gör inget intryck och därför gör han intryck.

En lustig detalj är att det under förtexterna aldrig skrivs ut att det är Robert De Niro som är regissör. De vanliga texterna om filmfotografer och annat visas men regissören förblir hemlig fram till eftertexterna, om man nu inte som jag förstås visste vem som faktiskt hade regisserat rullen.

Tillbaka till Matt Damon. Han spelar alltså en ung kille, Edward Wilson, som under andra världskriget får i uppgift att skydda USA spionvägen om man säger så. Efter kriget övergår den här krigsverksamheten i det som sen blev CIA. Wilson blir en höjdare inom CIA. Priset han får betala för det är ganska högt. Han lever i ett kärlekslöst äktenskap med Clover Russell (Angelina Jolie). Han tar sitt jobb på yttersta allvar. Han är en god herde som har lovat att skydda USA mot ondska, t ex ondska i form av kommunisterna på Kuba.

Filmen har två parallella handlingar. Dels får vi se Wilson som ung agent och när han får ihop det med Clover (Jolie alltså). Han träffar även en annan tjej som egentligen är den som han vill leva ihop med. Men det var liksom inte meningen, vilket är något som nog stör Wilson genom livet. Wilson har även en alienerad son som han aldrig kommer nära. Filmens andra handling fokuserar på det amerikanska fiaskot vid Grisbukten när USA försökte invadera Kuba. Man misstänker att orsaken till misslyckandet är att man har läcka inom CIA.

Om ni har gott om tid (det är nämligen en ganska lång film) och är sugna på en ganska mysig men nedtonad film som inte gör så mycket väsen av sig så kan jag verkligen rekommendera The Good Shepherd. Den är spännande och välgjord men är väldigt lågmäld. Jag tror det har med Matt Damons karaktär att göra. Den är så blek så att den nästan är genomskinlig men det kanske är bra när man är spion.

3+/5

Steffo på Flmr skrev förresten om The Good Shepherd för ett tag sen.

Raging Bull


Titel:
Raging Bull (Tjuren från Bronx)
Regi: Martin Scorsese
År: 1980
IMDb
| Filmtipset

Här kommer en riktigt gammal recension av en film som jag inte har sett sen jag såg den då för åtta år sen. Egentligen borde jag väl se om den och stämma av vad jag tycker nu men va fan, det finns ju så mycket film att se som jag aldrig sett… 😉

Raging Bull var trojkan Martin Scorsese-Robert De Niro-Joe Pescis första film tillsammans. Senare gjorde de även Goodfellas (1990) och Casino (1995). Raging Bull handlar om boxaren Jake LaMottas liv, både i men kanske främst utanför ringen. LaMotta var en envis, misstänksam och tjurskallig typ, vilket han hade nytta av i ringen, men utanför densamma gjorde det att hans liv var stökigt och till slut rätt så tragiskt.

Efter en kort inledning där en fet och utbränd LaMotta förbereder sig för ett nattklubbsframträdande 1964, tar filmen sin början 23 år tidigare i New York. Det är då tidigt i LaMottas karriär och han drömmer om att få gå en titelmatch. Detta visar sig inte vara alltför lätt, eftersom han vill gå sin egen väg och vägrar prata med den lokala maffioson Tommy Como (Nicholas Colasanto). Jakes bror Joey (Joe Pesci) som agerar manager gör sitt bästa för att tygla Jake och övertyga honom om att gå via Tommy nog är det enda sättet. Livet vid sidan om ringen är inget vidare för Jake som ständigt bråkar med sin fru. När han träffar den unga (15 år) och vackra blondinen Vickie (Cathy Moriarty) som umgås i kretsen kring Tommy Como så är det första äktenskapet slut och han gifter sig med Vickie (när hon fyllt myndig ålder). Nu följer en tid av relativ lycka för Jake. Han boxas framgångsrikt och kommer närmare sin titelmatch, och dessutom får han och Vickie barn. Efter att ändå ha kontaktat Tommy får Jake till slut sin chans att bli mästare men han eller åtminstone hans stolthet får betala ett rätt så högt pris.


Jag vet inte hur många flottyrmunkar per dag som krävs men resultatet ser ni till höger

Att Jake har framgång i ringen är inget som avspeglas i det verkliga livet. Han är misstänksam, för att inte säga paranoid, och övertygad om att Vickie är otrogen. Han ber därför sin bror Joey att hålla ett öga på henne när han inte är hemma. Till slut går det så långt att han misstänker alla i sin omgivning inklusive Joey. Det kan bara gå på ett sätt. Utför.

Under förtexterna i början ser man LaMotta dansa i ringen till tonerna av pampig musik vilket är en otroligt tung, vacker och perfekt inledning på denna svartvita film. Boxningsscenerna är brutalt strålande med ljud och klippning som inte kan bli bättre. Hela rollbesättningen med De Niro i spetsen gör ett mycket övertygande jobb. De Niro gjorde som de flesta vet en s.k. Renée Zellweger under filmen. Från en 70 kilos boxare i topptrim till en fet och avdankad föredetting på drygt 25 (?) kilo mer är en slående (ursäkta) förvandling. Men det är inte bara det yttre som gör intryck förstås. De Niro gestaltar LaMottas paranoida, våldsamma, aggressiva men samtidigt osäkra och ångerfulla natur på ett imponerande och mycket realistiskt sätt. Samtidigt som LaMotta är en rätt så patetisk figur så känner man verkligen hur han brottas med sina inre demoner. Speciellt minns jag en scen mot slutet av filmen när LaMotta hamnat i finkan efter att ha serverat minderåriga alkohol på sin nattklubb. Förtvivlad slår han nävarna mot väggen i sin cell samtidigt som han skriker ”I’m so stupid! Stupid. Stupid. Stupid. Stupid”.

Betyget kan inte bli annat än det högsta till denna film som nog borde ha fått en Oscar för 1980 års bästa film. Detta sagt utan att ha sett Ordinary People som fick priset.

5/5

%d bloggare gillar detta: