The Irishman (2019)

8 januari, 2020 11 kommentarer

The Irishman är både mysig och otäck på samma gång. Det mysiga är den där filmfilm-känslan som Martin Scorsese får till. Som tittare dras jag in i den värld som skildras och jag vill stanna där – ja, i alla fall fram tills att Joe Pesci gör sallad och säger till Robert De Niro: ”Don’t call him”. Då blev det ruggigt.

The Irishman är en episk och i slutändan sorglig gangsterhistoria om irländaren Frank Sheeran (De Niro) som blir hitman åt den italienska maffian i Philadelphia och så småningom även personlig livvakt åt ingen mindre än Jimmy Hoffa (Al Pacino).

Fasiken, vad jag gillade den här filmen. Som jag skrev inledningsvis så är den för himla mysig. Joe Pesci spelar exempelvis en helt annan rollfigur än han normalt spelar. Pescis gangsterhöjdare Russ är inte en skrikande bullterrier med kort stubin. Nej, Russ är en tystlåten och eftertänksam man. Mysig kan man säga. Efter ett tag inser dock vi tittare att han även är hänsynslöst otäck också, och hans lugna sätt gör det hela ännu kyligare.

The Irisman är en våldsam film. Våldet är realistiskt och vardagligt. Det Frank Sheeran sysslar med är allt annat än Tarantino-coolt. Och Frank får även betala ett pris mot slutet av sitt långa och våldsamma liv.

Med jämna mellanrum fryser Scorsese bilden på en ”cool” gangster och upp kommer en text som talar om vem det är vi tittar på och hur han dog. Det kan stå: ”Allen Dorfman – skjuten i huvudet på en parkering i Chicago, 1979”. Nice. Här har våldet verkliga följder.

Det är alltså en episk film som spänner över flera decennier, från 40-talet fram till 00-talet. Om ni missat det (nej, det kan ni inte ha gjort) så har Scorsese använt samma skådisar och gjort dem yngre med datorns hjälp. Funkar det? Ja. Men det kan kännas lite konstigt ibland när det liksom inte är en ung Robert De Niro utan snarare en gammal Robert De Niro fast med ett helt slätt ansikte. Som helhet och när man vant sig så funkar det lika bra som cgi:n i en random MCU-film.

Filmens absoluta höjdpunkt är en sekvens på runt 20 minuter som inleds med att Joe Pesci gör sallad och avslutas med att Pesci ger De Niro hans solglasögon. Oj, oj, oj, vilken sekvens. Det kan vara de bästa 20 minuter jag har sett på film i år. Ruggigt spännande utan att filmen försöker för mycket att vara spännande. En sakta uppbyggnad fram till det enda slutet.

Mot slutet av filmen så blev det faktiskt lite dammigt i rummet när ålderdom och den sorgliga verkligheten tränger sig på för ”stackars” Frank. Detta hade jag inte riktigt väntat mig. Jo, det var nog äkta cinema det här. ”It’s what it is”.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Betyg 4, BOATS, Brott, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

The Grand Budapest Hotel (2014)

5 juni, 2014 9 kommentarer

The GrandJag har sett alla Wes Andersons filmer. Jag har sett många av Wes Andersons filmer på bio. Jag har alltså betalat för att se Wes Andersons filmer på bio. Ändå kan jag inte säga att jag gillar Wes Anderson. Medelbetyget som hans filmer får av mig ligger på 2,6 av 5 möjliga. Det konstiga är att en del av mig ändå tror att jag gillar Wes Anderson. Men sen när jag ser en film så ger den mig ingenting, förutom en irriterande snygg yta. Så var det nu senast med Moonrise Kingdom, och kanske var det den filmen som slutligen fick mig att inse att Wes Anderson inte är nåt för mig. När The Grand Budapest Hotel dök upp var det ofrivilliga och ologiska suget efter att se filmen borta. Vad skönt, tänkte jag. Jag har blivit botad från min fantomkänsla av att jag gillar Wes Anderson. Jag gick inte och såg den på bio.

Trodde jag.

Det finns nämligen nåt vi kallar klämdagar. Om man är ledig (eller *host* tar ledigt *host*) från jobbet på en klämdag och det är regn och rusk ute så finns ju knappast nåt bättre att göra än att gå på bio. Jag hade tänkt jobba fram till sen eftermiddag och sen haka på Henke för att se A Million Ways to Die in the West. Henke skulle se om The Grand Budapest Hotel redan vid lunch för att ge filmen en ny chans då han sovit sig igenom den förra visningen. På nån sorts impuls så bestämde jag mig för att haka på den filmen också. Jag menar, hur dålig kunde den vara?

Som vanligt när det gäller en ny Wes Anderson-film så sa alla om The Grand Budapest Hotel att det här var den mest Wes Andersonska filmen hittills. Så sa man i alla fall om Moonrise Kingdom, det minns jag, och den funkade inte alls för mig. Jag tänkte att det nog blir den gamla vanliga visan. Snygg, quirky, tråkig, tom. Men…

Jag vet inte om jag kan komma med nån bra förklaring men jag blev fullkomligt överförtjust i The Grand Budapest Hotel. När filmer är som bäst så brukar jag känna att jag inte vill att de ska ta slut. Det är som att tiden står stilla och jag vill hoppa in och bo i filmen. Så kände jag hela sista halvan av The Grand Budapest Hotel. Jag ville flytta in i filmen. Jag ville äta Mendlbakelser. Jag ville åka tåg med Monsieur Gustave. Jag ville åka kälke snabbt. Jag ville äta middag med Zero som gammal och lyssna på hans berättelse. Jag ville titta på en tavla med en pojke och ett äpple. Jag ville sitta i fängelse… nej, där går gränsen.

Vad är det som gör att pendeln plötsligt slog över och att jag nu plötsligt konverterat till Wes Andersonismen? Miljön i filmen kan vara ett svar. Den enda film som jag tidigare verkligen gillat är The Darjeeling Limited och den utspelas ju till största del på ett tåg i Indien. The Grand Budapest Hotel utspelar sig i ett påhittat europeiskt alpland, strax innan andra världskriget bryter ut. Fast det där kriget verkar påhittat också när jag tänker efter. Man kan säga att filmen, till största delen, utspelar sig i en Wes Andersonsk version av 30-talets Europa.

En viktig detalj är nog Ralph Fiennes. Innan han dök upp så var jag lagom intresserad av filmen. Men när M. Gustave äntrar scenen så var showen igång och mitt intresse väcktes. Fiennes är galet bra i rollen. Sättet han pratar (och svär!) på är underbart. Hans motspelare, unge Tony Revolori, som piccolon Zero är för mig en ganska blek figur. Zero känns faktiskt som en typisk Wes Anderson-figur, en sån där som man inte riktigt kommer underfund med eller som bara känns som en marionett. Men nu har han Fiennes att spela emot och då funkar det.

Att jag till slut kapitulerade för Wes kan också bero på att det helt enkelt inte gick att stå emot längre. Det som vi bjuds på i The Grand Budapest Hotel är så imponerande när det gäller scenografin, känslan för detaljer, lekfullheten, färgerna, dockfilmskänslan att man bara kan känna beundran.

Det var snudd på att det blev högst betyg till filmen men då hade jag behövt byta header på bloggen och så stort Wes-fan är jag inte. Än. 🙂

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvsep

Vad tyckte nu Henke efter den här omtitten? Fågel, fisk eller mittemellan? Kolla in här.

Jag märker nu att jag inte skrivit ett ord om vad Wes vill säga med filmen. Ingen som helst analys kring vilka underliggande teman det finns. Men det har säkert andra skrivit om. Kolla in hos t ex Sofia, Fiffi och Christian. Har du inte sett den? och TNEpod har också pratat om filmen. Ytterligare en recension har trillat in: The Nerd Bird-Cecilias.

Filed under Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Congress (2013)

27 mars, 2014 5 kommentarer

MoFThe CongressI höstas ordnades en festival i Stockholm som kallas Monsters of Film. Under några dagar kunde man njuta, ja, Njutafilms var en av arrangörerna, av filmer inom skräck/fantasy/sci-fi-genren. Jag hade bara möjlighet att se en film på bio men SF Anytime bjöd på några filmer via nätet och totalt blev det då tre filmer. Via nätet såg jag skräckantologin 5 Senses of Fear (som dessutom var oktober månads filmspanarfilm) och vampyrrullen Byzantium. Den film jag såg på bio, på trevliga biografen Sture, var Ari Folmans The Congress. Jag såg den tillsammans med filmspanarna Fiffi och Har du inte sett den?-Johan och så Johans kompis David. Efter filmen kom Fiffi och jag överens om att publicera våra recensioner när filmen får svensk biopremiär vilket enligt uppgift skulle ske nån gång under vintern/våren. Jag skrev ändå min recension ganska snart efter visningen medan jag hade filmen färskt i minnet. Haha, trodde jag. När Fiffi påminde mig så kunde jag inte hitta nån recension. Så nu när jag skriver det här är det januari och det har gått några månader sen jag såg filmen… så vi får se vad jag minns.

The Congress bygger, tydligen väldigt löst, på sf-romanen The Futurological Congress av Stanisław Lem. Inledningen av filmen tror jag inte kommer från romanen alls. Den utspelas i vår värld, eller en version av den, och vi träffar Robin Wright som spelar sig själv, eller en version av sig själv (kanske lite som Steve Coogan i The Trip). Hon har, som så många av hennes kvinnliga kollegor, hamnat i den hollywoodska frysboxen. Här hamnar inte män i samma ålder. Med de grå tinningarnas charm kan tugga på i gammal vanlig takt. Visst är det orättvist och tråkigt. I den värld som skildras i The Congress har man löst problem, eller det har man ju egentligen inte alls gjort. Vad man gjort är att man skapat en skanningsutrustning som en skådis kan kliva in i och så sker en ”full body scan” och du lagras som en digital kopia av dig själv. Den här kopian, som givetvis photoshopas till en fräsch 23-åring, är sen den som kommer att sköta skådespelandet i dina filmer i fortsättningen.

Robin Wright får erbjudandet att bli avskannad. Hoppa in i skannern och sen kan du ta semester resten av livet. Visst, du får inte agera skådis i några filmer, pjäser, eller nånting sånt. Kontraktet säger att det är bara din digitala S1m0ne som får synas. Men du har det i alla fall på det torra ekonomiskt. Frågan är hur det är med det mentala? Robin tackar i alla fall till slut ja. Vad som händer sen är lite oklart…

…jag tycker man tappar den här tråden av historien. Innan man vet ordet av så har Robin blivit inbjuden till en sorts kongress. Man tar bilen dit, äter ett piller och sen sugs du in i en drömvärld. I filmen är den här drömvärlden animerad. Större delen av filmen utspelas sedan i den animerade, crazy, urflippade, drömvärlden. Jag förstår inte riktigt vad det är för värld men tydligen är mer eller mindre alla människor förlorade i den här världen. I själva verket lever de i en helt annan verklighet, vilket Robin och vi som tittare får uppleva i filmens avslutande del.

Hmm, som sagt, jag tycker man lite tappar tråden. Nu finns det väl kanske kopplingar mellan filmens inledande tema om den digitala photoshopade skådisen och den drömvärld människorna lever i i filmens mitt- och slutdel. Dessutom tyckte jag inte den avslutande delen, som alltså inte är animerad, riktigt passar ihop med resten av filmen. Jag vet inte, det kändes lite som i den första The Hobbit-filmen. En digital ful känsla som gav mig vibbar av en inspelningstudio snarare än en verklig värld. Dessutom tyckte jag inte den animerade drömvärlden var så rackarns cool den heller. Cool kanske men inte superduperheltunderbart häftig.

Nej, The Congress var inte ett steg framåt efter Waltz with Bashir. Om ni vill se en film med liknande tema så kan jag rekommendera Satoshi Kons flumfester Paprika och Perfect Blue istället. Men vill ni se The Congress på bio så har den premiär i Västerås imorgon och på Zita i Stockholm på måndag.

betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom betyg_tom

Kolla nu in vad Fiffi och Johan tyckte!

Filed under Animerat, Betyg 2, Drama, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Moonrise Kingdom

29 augusti, 2012 10 kommentarer

Titel: Moonrise Kingdom
Regi: Wes Anderson
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Precis som Filmitch så fick jag trevligt nog biljetter till Wes Andersons senaste film hemskickat till mig och jag var inte så kräsen att jag gav bort dem. 😉 Nej, jag hittade första bästa visning och gick och såg filmen. En annan trevlig sak var att filmen gick på min favoritbiograf Sture i Stockholm. Så allt var upplagt för en trevlig (ja, just det, trevlig!) biokväll. Levererade Anderson? Well, det kan man säga att han gjorde. Han levererade sin mest Andersonska film nånsin.

Eftersom jag är, vad det känns som, sist på bollen i det här fallet (speciellt när det gäller en recension) så tar jag handlingen i korthet bara. Föräldrarlöse Sam rymmer från ett scoutläger på en ö tillsammans med den på ön bosatta och jämnåriga Suzy. Scoutledaren (Edward Norton), öns polis (Bruce Willis), Suzys föräldrar (Bill Murray, Frances McDormand) och socialtjänsten (Tilda Swinton) försöker hitta dem.

Njaaaaae, vad är det med Wes Anderson?! Är det inte dags för honom att komma ut ur pojkrummet snart? Kan han inte göra en riktig film nån gång? Allt ska ju bara vara som en saga, som en pjäs med perfekt scenografi och i förväg strikt uppgjorda positioner för skådespelarna. Inget som händer är inte genomtänkt och konstruerat och för mig blir det ytligt och det känns inte som det är på riktigt. Bäst är Moonrise Kingdom i början och när det bara är Sam och Suzy. När det handlar om de andra karaktärerna och framförallt mot slutet så tappar jag intresset. Alla scener känns som vykort. Det är så perfekt musik, alla står uppställda perfekt, men var är det som ska beröra mig? Tyvärr saknas det. Det finns guldkorn här och var, speciellt i några scener mellan Sam och Suzy men som helhet så känns det som en dockfilm fast med riktiga skådisar.

2/5

Filed under Betyg 2, Drama, Film, Komedi, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

National Treasure: Book of Secrets

2 oktober, 2011 4 kommentarer


Titel: National Treasure: Book of Secrets (National Treasure: Hemligheternas bok)
Regi: Jon Turteltaub
År: 2007
IMDb | Filmtipset

Jag såg att jag inte hade skrivit så mycket om handlingen i uppföljaren till den första National Treasure-filmen. Men i korthet: Nicolas Cage & Co plus skurkarna letar efter den mytologiska gyllene staden Cibola (trodde ni den låg i Mexiko, think again) med hjälp av en krypterad text  ur Lincolmördaren John Wilkes Booths dagbok.

Jag kände för att ägna en fredag åt någon hjärndöd actionfilm och eftersom jag faktiskt gillade National Treasure så blev det uppföljaren till den. Det är i princip samma film. Nicolas Cage reser kors och tvärs för att leta ledtrådar som ska rentvå hans familjs namn samtidigt som skurkar är honom hack i häl. Jag gillar konspirationsfilmer, filmer med mysterier, filmer som utspelar sig i lite olika städer i världen (här är det bl a London och Paris). Den här filmen stämmer in på allt detta, men jag gillar den ändå inte.


”Shit, jag glömde mina läsglasögon!”

Handlingen är alltför stressad, skämten kommer med jämna mellanrum bara för att de ska göra det. Cages medhjälpare är en klon framtagen av fabriken för tafatta datornördar på film. Cages flickvän (Diane Kruger) är framtagen av samma företag men kommer från deras fabrik för söta flickvänner i ylletröjor som ska smågnabbas med hjälten. Filmens största brist är dock att den inte är det minsta spännande. Skurkarna känns som tagna ur en Kalle Anka-tidning. He, javisst, det är ju Disney som producerar. Glömde det.

2/5

PS. Filmen är för övrigt ett frosseri i slöseri av skådespelartalanger, då vi bland andra får se Harvey Keitel, Helen Mirren, Ed Harris och Jon Voigt leka skådisar.

Filed under Action, Äventyr, Betyg 2, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , ,

National Treasure

1 oktober, 2011 14 kommentarer


Titel: National Treasure
Regi: Jon Turteltaub
År: 2004
IMDb | Filmtipset

Först ut i helgens tema är alltså National Treasure och här får jag nog slänga in en brasklapp vad gäller mitt påstående i texten om att filmen är gjord för att mjölka pengar ur Dan Browns monstruösa framgångarna. Boken Da Vinci-koden kom nämligen 2003 och filmen National Treasure ju året efter så filmens manus måste nog ha skrivits ihop ganska snabbt i såna fall. Men det brukar väl funka så i branschen; samma typ av manus flyter runt och producenter och manusförfattare tar nåt sorts kollektivt beslut och bestämmer vad nästa ”grej” ska bli. Kul ändå att den kom ut före filmen Da Vinci-koden och snodde lite uppmärksamhet.

Nicolas Cage spelar, i denna Bruckheimer/Disney-produktion, Ben Gates, en äventyrare och arkeolog som är besatt av att hitta Tempelriddarnas gömda skatt. Faktum är att hans familj i generationer har letat efter skatten. Andra forskare har betraktat dem som mer eller mindre galna, men nu är Ben kanske nära. Lösningen på gåtan ska av alla ställen finnas på baksidan av den amerikanska Självständighetsförklaringen. Men givetvis finns det en skurk (Sean Bean) som vill komma före. Det leder till att Ben helt enkelt måste stjäla det välbevakade dokumentet.


En ganska skön matiné var vad detta var. Inget mer, inget mindre. Jag gillade hela historien och temat. Gåtor, arkeologi och gömda skattar är för det mesta kul. Inledningen där Ben som barn får höra sin farfar berätta bakgrunden till det hela satte sago/matinéstämpeln direkt och det kändes verkligen att Disney var inblandat. Sen hoppade handlingen smidigt fram till ett snöigt och vackert Grönlandslandskap vilket kändes helt rätt. Denna sekvens avslutas med en maffig och, förstås, välgjord explosion. Här kände man att Jerry Bruckheimer var inblandad. Efter detta hoppar handlingen till Washington med omgivning och vi får följa Ben med vänner när de löser gåtor på sin ledtrådsjakt à la Da Vinci-koden.

Ja, Da Vinci-koden var det, ja. Det kändes ganska tydligt att filmen delvis är gjord för att mjölka mer pengar ur Dan Browns monsterframgång. Det gör att den känns lite… utstuderad. Det som jag saknade i filmen var en mäktig konspirationsteori. Till viss del kanske det fanns med, men det kändes ändå som hela historien med den gömda skatten och ledtrådar på baksidan av Självständighetsförklaringen inte räckte. Här fanns ingen mystisk organisation med storhetsvansinne bakom det hela. Här har vi bara ett ofarligt FBI och en simpel skurk i form av Sean Bean, som för övrigt är den enda skådisen som är bra i filmen. Cage är här bitvis skrattretande dålig (vad håller karln på med?) och hans sidekick spelad av Justin Bartha är pinsam och sabbar dessutom flera scener. Diane Kruger är inkastad som snygging, men är tråkig. Sen har vi slöseri med skådespelare i form av Jon Voight och Harvey Keitel som båda gör oengagerade insatser, vilket kanske inte är så konstigt; det är liksom inte en sån typ av film där skådespelarinsatserna är det allra viktigaste, eller hur?


Ja, detta är alltså en dålig film på ganska många sätt. Trots detta tycker jag det är en hyfsad rulle att se en torsdagskväll efter jobbet. Det är liksom bara att låta sig flyta med i filmen utan att behöva anstränga sin hjärna allt för mycket, vilket jag har upptäckt kan vara skönt ibland. Det mesta kan man räkna ut några minuter innan det sker. De obligatoriska vändningarna är liksom inkastade eftersom såna tydligen numera ”måste” finnas, men de är inte speciellt genomtänkta eller häftiga. En sak som jag faktiskt blev lite förvånad över var slutet. Varför blev jag det? Se texten inom spoilermarkeringarna nedan. Slutbetyget landar på en svag trea. Trots uppenbara brister gillade jag den tillräckligt mycket för att ge den godkänt.

3-/5

Spoiler (markera för att läsa texten)
Oftast brukar det hela ju sluta med att det inte finns nån skatt men att huvudpersonerna är lika glada eller t.o.m. gladare för det. Det är vägen som är målet, osv. Nu hittar man skatten vilket faktiskt kändes uppfriskande och lite annorlunda. YEAH! Go USA! Fast skatten ska vi förstås låta hela världen ta del av i sann demokratisk anda. Ha ha, ett riktigt Disney-slut.
Spoiler slut

Filed under Action, Äventyr, Betyg 3, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , ,

%d bloggare gillar detta: