The Princess Bride (1987)

24 februari, 2021 2 kommentarer

Ok, är det dags att ducka för de ruttna tomaterna nu, eller? Men faktum är ju att jag ändå ger The Princess Bride 3/5, klart godkänt. Problemet är väl att jag är ganska oengagerad och tycker att den mest puttrar på i matinétempo utan att skapa några större avtryck samtidigt som jag vet att många andra tycker att den är helt underbar. Min preblogg-text om Bleka dödens minut skrevs i augusti 2004.

Lajvare är vi allihopa!

En morfar berättar en saga för sitt sjuka barnbarn, som till en början är måttligt road av historien. ”Is this a kissing book?”. Efter ett tag dras han ändå in i historien om vackra prinssesor, svärdfäktning, jättar och en elak prins.

Jag tyckte det här var en bra film men inte mer. Den känns lite för lättviktig för min smak även om den bitvis är rolig, speciellt dialogen är rolig. Jag gillade den där lilla snubben i början som hela tiden sa ”Inconceivable!”. Jag förstår dock inte riktigt fascinationen över denna film. Men, nåja, den är lite småmysig och en ganska skön matiné. Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga mer om den, men jag tycker i alla fall att regissören Rob Reiners Stand By Me (1986) är klart bättre.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Äventyr, Betyg 3, Fantasy, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Wonder Woman 1984 (2020)

17 januari, 2021 4 kommentarer

Den första DCEU-filmen om Wonder Woman tyckte jag var bra och ett välbehövligt uppsnäpp jämfört med de andra mer eller mindre katastrofalt dåliga bidragen till DC Comics filmiska universum. Nu skulle jag få reda på hur uppföljaren Wonder Woman 1984 fungerade.

Något överraskande inleddes filmen med en 15 minuters version av Mästarnas Mästare (Themyscira style) med lilla Diana i fokus. Ja, att början skulle utspela sig på den osynliga paradisön var kanske inte så överraskande. Problemet med hela den sekvensen var dock att den överhuvudtaget inte återkopplades till senare i filmen. Den var helt lösryckt från resten av handlingen och dess tema stod för sig själv. Nåväl, den var rätt så snygg i alla fall och det vara ganska kul att se Connie Nielsen och Robin Wright. Uppdatering: Ja, ok då, lite kanske den hade med resten av handlingen att göra; att det inte går, eller snarare inte är moraliskt försvarbart, att ta genvägar till framgång.

Efter den sportiga inledningen hoppar vi fram till 80-talets USA där vi möter Diana Prince som 80 år efter den första filmen fortfarande inte har kommit över att pojkvännen Steve Trevor är död. Get over it!

Wonder Woman verkar nu vara en form av Stålmannen-kvinna som rycker in och hjälper folk när det behövs (om nån som inte ser sig för håller på att bli överkörd) eller stoppar fumliga juveltjuvar. De där tjuvarna påminde mest om tjuvarna Dunder-Karlsson och Blom från Pippi Långstrump. Är det en barnfilm vi tittar på?

Resten av handlingen går ut på att Max Lord, en makttörstande man spelad av Mando himself, vill skapa rikedom för sig själv och kaos för andra genom nån form av önskesten. Vi har även Kristen Wiig, en arbetskamrat till Diana som önskar att hon var lika cool, omtyckt och populär som sin kollega. Är det en high school-film vi tittar på?

Alltså, jag kanske låter lite överdrivet neggig när jag skriver om filmen. Jag tyckte ändå den länge var… helt ok. Det är långt ifrån den charmiga och roliga film som den första filmen var men den har ändå en del roliga inslag, främst när Steve återkommer i handlingen. SPOILER!

Ett av de största problemen är att eftersom filmen utspelar sig på 80-talet så tyckte man att det var en bra idé att kopiera manus från en daterad 80-talsfilm, som t ex Superman IV: The Quest for Peace. Det var inte en bra idé, vilket blir smärtsamt tydligt i slutet av filmen.

Slutet är en smetig, sentimental, skrattretande sörja där till och med terrorister visar sig vara goda under sin onda yta. Hela slutsekvensen funkade ungefär lika dåligt som när Wiigs rollfigur lite tidigare förvandlades till superskurken Cheetah. Har ni sett bilder eller klipp från musikalfilmen Cats så vet ni ungefär hur Cheetah såg ut.

Jag ger Wonder Woman 1984 en stark etta till slut och då känns det som att jag är snäll.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Jag såg filmen på HBO Max på min laptop på ett hotellrum i New York när jag var där i förra veckan.

Kolla även in vad Fripps filmrevyer-Henke tyckte om den underbara kvinnan.

Filed under Action, Äventyr, Betyg 1, Fantasy, Film, Recension, Serietidningsfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Crossing Guard (1995)

29 juli, 2020 Lämna en kommentar

Sean Penn kanske är en pretentiös regissör (och skådis) men jag tycker ändå han gör stabila filmer. The Indian Runner och Into the Wild är bra filmer, helt klart. En av de minst kända Penn-regisserade filmen handlar det om idag och min text om The Crossing Guard skrevs i oktober 2004.

The Crossing Guard är en mycket märklig film om ett par (spelade av Jack Nicholson och Anjelica Huston) vars dotter blivit ihjälkörd av en rattfull förare (David Morse). När vi kommer in i handlingen har de två skilt sig och Huston bor ihop med en ny man. Filmen har en obehaglig stämning över sig. Detta bidrar mest Nicholson till. I filmen glider han runt som en storrökande zombie, med horor och på stripbarer. Han är besatt av att döda Morses rollfigur. Detta var Sean Penns andra film som regissör och han gör inte några lättviktiga filmer direkt. Ibland finns det dock en märklig humor i denna film. Egentligen känns den helt orealistisk när det gäller hur Morse och Nicholson agerar och de situationer som uppstår, men det spelar liksom ingen roll eftersom det ändå blir scener som berör och är gripande. Men en konstig film, som jag inte blir riktigt klok på.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , ,

Blade Runner 2049 (2017)

11 oktober, 2017 16 kommentarer

Eftersom regissören av Blade Runner 2049 är en man från Québec som lystrar till namnet Denis Villeneuve så var mina förväntningar trots allt ganska höga på uppföljaren till 1982 års Blade Runner. Om du har läst min text om originalet så vet du att jag inte är tokförtjust i den även om jag fortfarande tycker det är en bra film.

Det som gjorde mig lite orolig var att Villeneuve under de senaste åren (från 2013 och framåt) klämt ur sig det ena mästerverket efter det andra. Well, alla kanske inte är mästerverk men det är ruggigt bra filmer vi pratar om: Prisoners, Enemy, Sicario och Arrival. Vilken serie filmer! – och lägg dessutom till Incendies och Polytechnique och du har en regissör som gör äkta filmfilmer i en mängd genrer. Det är väl komedi som inte verkar vara hans grej, än så länge är väl kanske bäst att säga.

Skulle verkligen Villeneuve orka med att ta sig an en sån här typ av franchise-film eller skulle han knäckas under trycket? Jag tyckte även det var lite synd att min favoritregissör inte fortsatte göra sin egen grej baserat på nån form av originalkoncept.

Nu visade det sig som tur var att min oro var obefogad (även om jag tycker den gode Denis förtjänar en lång semester för att ladda batterierna). Jag tyckte nämligen väldigt mycket om Blade Runner 2049. För mig hade den en helt annan tyngd i allt från bilder och story till ljud och scenografi än originalet.

Nu kan givetvis den maffiga bioupplevelsen av att se filmen på en perfekt visning på Filmstaden Scandinavia (i 2D!) bidra till att jag håller BR2049 högre än sin förälder. Att ta del av Roger Deakins makalösa foto av Dennis Gassners brandgula scenografi till tonerna av Hans Zimmers drönarscore i en biosalong är nåt utöver det vanliga.

Det tog inte lång tid innan jag var totalt inne i filmen och lät den omsluta mig. När Ryan Goslings blade runner K träffade den väldige Dave Bautista till tonerna av en kokande vitlöksgryta fick jag Logan-vibbar och satt jag bara och njöt.

En sak som höjde filmen för mig jämfört med originalet var att vi här bl a fick bekanta oss med en hologram-intelligens vid namn Joi (Ana de Armas). Hon var K:s artificiella hemmafru som hälsade honom välkommen hem efter jobbet med mat och omsorg. Eftersom det var tydligt att hon var just en artificiell skapelse så blev frågeställningen om hennes eventuellt mänskliga egenskaper mer intressant för mig jämfört med hur det är med replikanter.

Ryan Gosling tyckte jag passade perfekt i rollen som blade runner och replikant i ett. Han har alltid haft ett robotaktig inslag i sitt skådespeleri (se Only God Forgives om inte annat).

Harrison Ford är med som Deckard och jag tycker han är bättre här än i originalet. Han är äldre. Han verkar ha ont i höften. Han är luttrad men har humorn i behåll eller så har han fått humor snarare. Hmm, har replikanter humor? Han kanske inte är replikant trots allt?

Skådisarna gillar jag alltså överlag, och det gäller även Robin Wright och Sylvia Hoeks som båda gör badass-kvinnor på olika sidor om gott och ont, om man nu kan göra den digitala uppdelningen.

Det som lyfter filmen till det där extra är dock filmens scenografi, foto och ljudbild.

Scenografin ansvarar alltså Dennis Gassner för. Nu vet jag inte om scenografi är den korrekta termen för det som Gassner ansvarar för. Production Designer kallas det på engelska, i alla fall på IMDb, det som Gassner sysslar med. Det jag syftar på är filmens miljöer, främst interiörerna, och framförallt looken på de lokaler som huserar Niander Wallaces (filmens skurk) globala storföretag.

Det är en njutning att se på de raka linjer och oftast brandgula färger som har använts för att skapa de här kontorslandskapen. De känns fullkomligt oanvändbara men de är ruskigt snygga. Korridorer är ersatta med vattenfyllda rum där svarta träskivor utplacerade med jämna mellanrum utgör det icke flytande golvet. De, träskivorna, kan inte vara lätta att träffa med högklackade skor.

Filmens score, ljudspåret, har gjorts av Hans Zimmer och Benjamin Wallfisch. Från början var det tänkt att Arrival-kompositören Jóhann Jóhannsson skulle ansvara för musiken men han lämnade produktionen och ersattes av Zimmer & Wallfisch. Nu tycker jag ändå Jóhannssons isländska ande svävar över filmen. Jag får samma blåvalsvibbar som jag fick av Arrival, och det handlar alltså om positiva vibbar.

Slutligen så är det Roger Deakins som ansvarar för fotot, vilket han även gjorde i Villeneuves Prisoners. Jag känner direkt att jag är i trygga fotohänder. Det är perfekta bilder vi får se och jag sitter, återigen, bara och njuter. Det måste väl nästan vara dags för en Oscar till slut för veteranen Deakins? Eller blir den den flygande svenskholländaren Hoyte Van Hoytema som kniper den för Dunkirk?

Filmens enda egentliga brist är en viss Jared Leto, eller möjligtvis hans rollfigur Niander Wallace. Det flyter väl ihop det där. Alla scener med Wallace känns totalt överflödiga och rent av dåliga. Wallace mässar som en gud om sin egen gudsstatus med ett överspel som skaver. Varje gång det sker så försvinner all stämning som byggts upp totalt, och sen tar det några minuter att bygga upp den igen.

Men det är alltså den enda bristen enligt mig. Slutbetyget blir en fyra, på gränsen till fyra och en halv.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Det är fler som skrivit om månadens filmspanarfilm:

The Nerd Bird
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Movies – Noir
Filmitch
Flmr

 

Filed under Betyg 4, Drama, Dystopi, Film, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Wonder Woman (2017)

10 juni, 2017 5 kommentarer

Man kan väl inte påstå att filmerna som kommit från DCEU, dvs DC Comics utökade filmuniversum, direkt rosat marknaden. Nope, de har skällts ut rejält, och med all rätt. Själv tyckte jag ändå att Man of Steel var en helt ok film. Batman v Superman: Dawn of Justice och Suicide Squad var däremot genomusla. Ja, så usla att jag inte ens fått ur mig några recensioner av dem än så länge.

Frågan var nu om Wonder Woman, den senaste och alltså den fjärde filmen, skulle göra succé eller om Marvel fortfarande skulle vara herre på serietidningsfilmtäppan. Nu tycker jag i och för sig det är föga givande att hålla på att jämföra DCEU med MCU. Jag tycker vi låter dem göra sin grej och sen bedömer vi filmerna som fristående verk.

En detalj med Wonder Woman som jag inte hade koll på är att seriefiguren bygger på grekisk mytologi, med Zeus, amasoner, krigets gud Ares och så Diana. Här kan man ju då ändå inte låta bli att dra paralleller till Marvels filmer om Tor. Man har tagit ingredienser från en mytologi och sen kokat ihop det till en egen serietidningssoppa. Lite lustigt är att Ares är den grekiska krigsguden medan Diana är den romerska jaktguden. Den grekiska varianten av Diana heter ju Artemis.

I filmen får vi följa Diana (som mer eller mindre är att betrakta som en gud) växa upp bland amasonkvinnor på en paradisö nånstans i Medelhavet. Ön är dold från den övriga världen genom nån sorts energisköld eller dimma. Men omvärlden tränger sig på. Chris Pines pilot Steve Trevor från det första världskriget kraschar med sitt plan och räddas av Diana från att drunkna.

Diana vill nu, mot sin mors vilja, följa med Steve till fronten av första världskriget för att söka upp den onde guden Ares och få slut på alla världens krig genom att döda honom. Om det vore så enkelt…

Men hur står sig då Wonder Woman jämfört med MCU-filmerna? Äh, nu gled jag ju in på det spåret ändå! Well, jag skulle säga att Wonder Woman är mer lik en film som exempelvis Thor än de tidigare DCEU-filmerna. Tonen är inte lika mörk och grubblande som i framförallt Batman v Superman. Storyn håller ihop och är inte ett lapptäcke av scener med cool musik som i Suicide Squad. Nej, Wonder Woman är en bra film som har en hel del maffiga scener, snygg action, en perfekt Gal Gadot (t:et är inte stumt), en passande Chris Pine…

…och en tråkig slutfajt med två kombattanter och en energistråle. Ja, precis som det brukar vara i superhjältefilmer alltså.

Filmens inledning kändes nästan overklig. Vi får en ö med enbart kvinnor och det är så långt ifrån ett harem man kan komma. Det är badass-amasoner med Robin Wright och Connie Nielsen i spetsen och de liksom bara är. Det var märkligt uppfriskande och rörande att se. Det går inte att bortse ifrån.

En lustig detalj är att alla kvinnor på ön pratade engelska med israelisk brytning. Gal Gadot, som alltså spelar Diana, är ju från Israel och pratar engelska med en svag men ändå tydlig brytning och då har man valt att låta alla skådisar försöka få till samma brytning. Jag vet inte om det var en helt bra idé. Jag kunde inte låta bli att tänka på det och det tog mig lite ut ur filmen då och då.

Sen dyker Chris Pine upp och filmen blir bitvis en komedi då Gadot och Pine har en del roliga scener tillsammans, både på paradisön och senare i den verkliga världen i London. Jag tycker Pine funkar bra som Dianas sidekick och ledsagare i den för Diana konstiga nya världen. Pine som Dianas kärleksintresse hade man kunnat skippa.

Filmens action är länge riktigt bra. Diana har några sköna moves i SLOW MOTION och när hon kliver upp ur första världskrigets skyttegrav och verkligen BLIR Wonder Woman och drar på sig tyskarnas kulor – ja, då blev det faktiskt dammigt i rummet.

Om man tänker på Stålmannen och hur han har framställts i DCEU så finns det likheter med Diana men fler skillnader. Båda är gudar i jämförelse med vanliga människor men där Stålmannen är grubblande och butter så tror Diana på kärlek och det goda hos mänskligheten. Istället för att det kändes lökigt och gammalt så kändes detta budskap fräscht och nytt.

Några mindre bra saker i filmen:

  • De två tyska/spanska skurkarna, generalen Ludendorff (Danny Huston) och doktor Gift (Elena Anaya), blev aldrig mer än parenteser när väl den verklige skurken presenterades.
  • Apropå den verklige skurken så var både hans riktiga jag och slutfajten mot densamme besvikelser. Slutfajten var ful rent visuellt, full med cgi och kändes inte som en del av resten av filmen.
  • Steve Trevors band of brothers som fajtas ihop med Steve och Diana blev aldrig mer än parenteser, lite som Steve Rogers gäng The Howling Commandos i Captain America: The First Avenger.

Trots bristerna, speciellt mot slutet, så tycker jag filmen som helhet håller ihop riktigt bra. Men som så ofta när det gäller superhjältefilmer, vare sig det är Marvel eller DC, så är det sällan jag berörs så där riktigt på djupet eller har roligt på en stor skala.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Fler som sett och förundrats över Wonder Woman:

Rörliga bilder och tryckta ord
Flmr
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer

Filed under Action, Äventyr, Betyg 3, Fantasy, Film, Recension, Serietidningsfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

A Most Wanted Man (2014)

8 september, 2014 17 kommentarer

A Most Wanted ManJag blev lite ledsen av den här filmen. Anledningen är att Philip Seymour Hoffman spelar huvudrollen och detta blev en av hans sista filmer.

Faktum är att Hoffman gör en strålande insats som Günther Bachmann, en sliten man (mycket sliten, en tragisk form av method acting från Hoffmans sida). Bachmann är tysk agent som jobbar i Hamburg. Han bevakar småfisk, undersöker, väntar, försöker göra kopplingar till större fiskar, för att komma vidare uppåt mot de riktigt stora hajarna inom världens terrornätverk.

När en tjetjensk flykting, Issa Karpov, som misstänks vara terrorist, spottas i Hamburg börjar Bachmanns organisation bevaka honom. Bevakning leder till att teamet får chansen att få en ingång mot de där största hajarna. Det visar sig att Karpov har ärvt pengar, smutsiga pengar, pengar som han inte vill ha. Bachmann & Co vill dock försöka ”lura” honom att skänka pengarna till välgörande ändamål… eller kanske ett företag som i själva verket är en front för en terrororganisation.

Med i bilden finns också en flyktingadvokat (Rachel McAdams), en bankir (Willem Dafoe), en amerikansk attaché (en svarthårig Robin Wright) och andra tyska myndighetspersoner (varav en som hette Mohr).

Som jag har förstått det så är det här typisk le Carré. Jag har själv inte läst någon av hans böcker men jag har sett Tomas Alfredsons spionthriller/drama Tinker Tailor Soldier Spy och jag känner igen stilen, vad som berättas och hur det berättas. Nu antar jag att en regissör kan ta sig vilka friheter som den vill och lägga in två biljakter, tre maffiga slagsmålsscener osv. Men det har inte Anton Corbijn gjort. Jag är inte förvånad över det. Corbijns förra film The American var inte heller speciellt fartfylld utan mest tråkig och utan nerv.

Hade då A Most Wanted Man nerv? Nja, kanske inte så mycket. Men det som lyfte filmen lite för min del var Hoffman. Han lyckas vara intressant trots att en åldrande polis/spion som röker och dricker för mycket alkohol kanske inte känns superfräsch som idé direkt. I övrigt så är det mest en teoretisk film, det pratas mer än det biljaktas och det är väl inte nåt fel med det. Tyvärr saknas kanske någon form av psykologisk spänning tyckte jag. Flyktingen Karpov spelar en biroll i filmen och är inte det intressanta alls. Det är spelet runt omkring det handlar om.

Rachel McAdams kändes kanske lite malplacerad. Är det fel att säga att hon helt enkelt är för piffig och söt för den här rollen? Och så skulle hon vara tyska och heta Annabel Richter… Njae. Malplacerad kändes även den engelska med tysk brytning som pratades. Hoffman körde med nån sorts tysk accent som ibland hördes mer och ibland hördes mindre. McAdams pratade nog vanlig amerikansk engelska. Lite kul var att det ju förekom tyska skådisar i filmen, t ex internationellt kända Daniel Brühl. Pratade han sin vanliga engelska nu eller? Det som var bra var att man i alla fall inte la in några tyska ord då och då. Typ Nein och Danke på måfå. Gut.

Slutet är typiskt. Alla förlorar. Åtminstone de som man ”hejade på”. Men man borde ha sett det komma. Den där amerikanska attachén spelad av Robin Wright var en manipulatör av rang. Hon och Mohr ville se snabba resultat. Om det finns en misstänkt terrorist, grip honom! Fast till att börja med ger de faktiskt Bachmann och hans team tid att jobba på sitt sätt. Men det var ju givetvis bara ett spel. Eller? Mer eller mindre alla i filmen spelar ett spel, om man undantar McAdams rollfigur som var ute på djupt vatten (och det gällde nog både rollfiguren och skådisen i det här fallet).

Slutet var bra och här får även Hoffman ett sånt där vansinnigt utbrott som han ibland kan få på film. Då när man nästan blir lite rädd för hur han egentligen mår och vilka demoner han bär på… Eller mådde och bar på. Fel tempus där. 😦

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

Filmdagar smallA Most Wanted Man har biopremiär nu på fredag. Jag såg den under Malmö Filmdagar och här nedan hittar ni fler recensioner (namnen på bloggarna blir klickbara länkar när inläggen publiceras):

Fripps filmrevyer
The Velvet Café
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (Carl)
Rörliga bilder och tryckta ord

Filed under Betyg 3, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Congress (2013)

27 mars, 2014 5 kommentarer

MoFThe CongressI höstas ordnades en festival i Stockholm som kallas Monsters of Film. Under några dagar kunde man njuta, ja, Njutafilms var en av arrangörerna, av filmer inom skräck/fantasy/sci-fi-genren. Jag hade bara möjlighet att se en film på bio men SF Anytime bjöd på några filmer via nätet och totalt blev det då tre filmer. Via nätet såg jag skräckantologin 5 Senses of Fear (som dessutom var oktober månads filmspanarfilm) och vampyrrullen Byzantium. Den film jag såg på bio, på trevliga biografen Sture, var Ari Folmans The Congress. Jag såg den tillsammans med filmspanarna Fiffi och Har du inte sett den?-Johan och så Johans kompis David. Efter filmen kom Fiffi och jag överens om att publicera våra recensioner när filmen får svensk biopremiär vilket enligt uppgift skulle ske nån gång under vintern/våren. Jag skrev ändå min recension ganska snart efter visningen medan jag hade filmen färskt i minnet. Haha, trodde jag. När Fiffi påminde mig så kunde jag inte hitta nån recension. Så nu när jag skriver det här är det januari och det har gått några månader sen jag såg filmen… så vi får se vad jag minns.

The Congress bygger, tydligen väldigt löst, på sf-romanen The Futurological Congress av Stanisław Lem. Inledningen av filmen tror jag inte kommer från romanen alls. Den utspelas i vår värld, eller en version av den, och vi träffar Robin Wright som spelar sig själv, eller en version av sig själv (kanske lite som Steve Coogan i The Trip). Hon har, som så många av hennes kvinnliga kollegor, hamnat i den hollywoodska frysboxen. Här hamnar inte män i samma ålder. Med de grå tinningarnas charm kan tugga på i gammal vanlig takt. Visst är det orättvist och tråkigt. I den värld som skildras i The Congress har man löst problem, eller det har man ju egentligen inte alls gjort. Vad man gjort är att man skapat en skanningsutrustning som en skådis kan kliva in i och så sker en ”full body scan” och du lagras som en digital kopia av dig själv. Den här kopian, som givetvis photoshopas till en fräsch 23-åring, är sen den som kommer att sköta skådespelandet i dina filmer i fortsättningen.

Robin Wright får erbjudandet att bli avskannad. Hoppa in i skannern och sen kan du ta semester resten av livet. Visst, du får inte agera skådis i några filmer, pjäser, eller nånting sånt. Kontraktet säger att det är bara din digitala S1m0ne som får synas. Men du har det i alla fall på det torra ekonomiskt. Frågan är hur det är med det mentala? Robin tackar i alla fall till slut ja. Vad som händer sen är lite oklart…

…jag tycker man tappar den här tråden av historien. Innan man vet ordet av så har Robin blivit inbjuden till en sorts kongress. Man tar bilen dit, äter ett piller och sen sugs du in i en drömvärld. I filmen är den här drömvärlden animerad. Större delen av filmen utspelas sedan i den animerade, crazy, urflippade, drömvärlden. Jag förstår inte riktigt vad det är för värld men tydligen är mer eller mindre alla människor förlorade i den här världen. I själva verket lever de i en helt annan verklighet, vilket Robin och vi som tittare får uppleva i filmens avslutande del.

Hmm, som sagt, jag tycker man lite tappar tråden. Nu finns det väl kanske kopplingar mellan filmens inledande tema om den digitala photoshopade skådisen och den drömvärld människorna lever i i filmens mitt- och slutdel. Dessutom tyckte jag inte den avslutande delen, som alltså inte är animerad, riktigt passar ihop med resten av filmen. Jag vet inte, det kändes lite som i den första The Hobbit-filmen. En digital ful känsla som gav mig vibbar av en inspelningstudio snarare än en verklig värld. Dessutom tyckte jag inte den animerade drömvärlden var så rackarns cool den heller. Cool kanske men inte superduperheltunderbart häftig.

Nej, The Congress var inte ett steg framåt efter Waltz with Bashir. Om ni vill se en film med liknande tema så kan jag rekommendera Satoshi Kons flumfester Paprika och Perfect Blue istället. Men vill ni se The Congress på bio så har den premiär i Västerås imorgon och på Zita i Stockholm på måndag.

betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom betyg_tom

Kolla nu in vad Fiffi och Johan tyckte!

Filed under Animerat, Betyg 2, Drama, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Girl with the Dragon Tattoo

8 januari, 2013 4 kommentarer

Rooney MaraTitel: The Girl with the Dragon Tattoo
Regi: David Fincher
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Det var ganska mycket hysteri svenska medier när det stod klart att det skulle komma en Hollywoodfilmatisering av Stieg Larssons succédeckare, och att det dessutom var David Fincher som skulle stå för regin. David Fincher! Som Micke Blomkvist skulle vi få se James Bond aka Daniel Craig och de unga heta Hollywoodtjejerna slogs om att få spela Lisbeth Salander. Det var många som gick upp i brygga i film-Sverige. När sedan inspelningarna startade, inte nånstans i USA utan i Sverige (!) blev hysterin inte mindre. För en gångs skulle hade man i denna remake valt att inte flytta handlingen till USA som t ex i Let Me In där det hela inte utspelades i ett snöigt Blackeberg utan i ett soligt New Mexico. Jag drogs nog själv med lite i hysterin och letade efter filmteam när jag rörde mig i Stockholm eller Uppsala.

Obs! Det förekommer nog en del spoiler nedan för er som inte sett filmen.

Beslutet att go all in när det gäller det svenska funkade inte för mig. Det är möjligt att man har tänkt så att det exotiska Sverige är en så stor del av handlingen att det inte går att ändra på. Att det liksom är för känt att det är just Sverige det utspelas i. Det är mycket möjligt att det funkar för icke-svenskar men för mig blir det bara fånigt när Daniel Craig försöker säga ”Hedeby” på nåt sorts svenskt uttal trots att han i övrigt pratar brittisk engelska. Men Salander (Rooney Mara), ja, hon pratar nån sorts Fargo-engelska. Njaaee, sånt här stör mig, sorry.

Faktum är att inte mycket känns rätt för mig. Faktum är att det mesta känns fel. Allt känns genomstressat, trots att filmen precis som den svenska är för lång. Salander är ingen power girl. Hennes beteende känns påklistrat snarare än naturligt. Man har ändrat på vissa saker som gör att kanterna på Salander känns lite mindre skarpa. Hon blir mer sårbar. Jag gillar det inte.

Sen har Blomkvist plötsligt fått en dotter som är en rackare på bibelcitat. Jaha, varför har man gjort den ändringen? Det var ju Salander som skulle komma på det där med bibelcitaten. Haha, nu börjar låta riktigt gnällig märker jag, men vafan, det bjuder jag på.

Ytterligare en detalj som gjorde Salander sämre var att hon här inte har möjlighet att göra nåt för att rädda Martin i slutet i bilen. I den svenska väljer hon tydligt att INTE rädda honom trots att hon har chansen. Var det inte t.o.m. så att hon släpper en tändare som gör att bilen tar eld? Eller har jag drömt det? Eller var det i boken det var så? Nåväl, det är en tydlig skillnad i alla fall. Och jag gillar det bättre när Salander är mer badass.

Visst, filmen är snyggare, mycket snyggare, och möjligen mer spännande, än den svenska. Skådisarna gör sitt jobb. Mara är riktigt bra som Salander, det är bara det att jag gillade karaktären bättre i originalfilmen. Craig, det måste jag erkänna, känns lite trött här. Det kan faktiskt inte bli godkänt till The Girl with the Dragon Tatto. Så det så.

2/5

Sofia på Rörliga bilder och tryckta ord skrev nyligen om filmen och hon tycker lite annorlunda än jag.

Filed under Betyg 2, Brott, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Moneyball

19 september, 2012 10 kommentarer

Titel: Moneyball
Regi: Bennett Miller
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Jag är ett stort fan av Stephen King och jag läser ”allt” som han ger ut. Jag har t.o.m. för dyra pengar köpt coffee table-boken Nightmares in the Sky som han gjorde tillsammans med fotografen f-stop Fitzgerald. Den boken läste jag och sen jag gick jag runt i Stockholm med nackspärr och letade efter gargoyles. En bok som jag köpt men inte läst är Faithful som är en samling med kåserier om hur Boston Red Sox vann World Series i baseboll. Anledningen är väl att jag inte är speciellt förtjust i baseboll. Eller snarare inte alls förtjust i baseboll. Eller snarare inte insatt i magin som är baseboll. Jag hade hört en del om Moneyball, att det skulle vara en annorlunda baseboll-film. Ja, den var annorlunda. Den var grymt bra.

Brad Pitt spelar Billy Beane, sportchefen för Oakland Athletics, ett halvdant lag som går ganska långt i serien men som aldrig går hela vägen. Så fort en spelare har gjort sig ett namn så blir han såld till en rikare klubb och våra Atleter får börja om. Hur ska man lyckas när man inte har några pengar? Ja, man måste bli smartare och utnyttja de spelare man har på rätt sätt. Billy rekryterar ekonomi- och statistiknörden Peter Brand (Jonah Hill) från Cleveland Indians och de två blir en tajt team som gör baseball till ett teoretiskt spel fast ändå med hjärtat kvar.

Det jag gillar med filmen är att fokus inte alls är det som försiggår på spelplanen. Nej, dramatiken i filmen har mer att göra med det som händer vid förhandlingsbordet. Kan man bli ett framgångsrikt lag genom att satsa på spelare som alla andra tror är föredettingar eller medelmåttor? Kanske är det så att just dessa spelare har vissa egenskaper som är just det som laget behöver. De kommer aldrig bli stjärnor, men de gör det som laget behöver. Det krävs mod eller galenskap av en chef att satsa på dessa spelare.

Sportchefen Beane görs suveränt av Brad Pitt. Vi får veta om Beane att han själv varit spelare i Major League Baseboll, en mycket lovande spelare men som inte kunde hålla nerverna i styr när det verkligen gällde. Frågan är nu om han har det som krävs som ledare?

Jag vet egentligen inte vad det var som gjorde att jag blev så indragen i filmen. Är det kanske att filmen låter sig själv ta den tid den tar? Är det kanske att fokus är på de som är lite vid sidan om? Är det kanske den matiga dialogen? Eller är det så att jag är ett garderobsfan av sportfilmer? Filmen påminner lite i känslan om t ex The Social Network. Det handlar om människor och hur de agerar och inte så mycket om det spektakulära (må det vara curveballs eller javakod). Filmen är spännande hela tiden och det är den utan att den har en enda klassisk sportfilmsscen, ni vet vad jag menar. Istället kan det vara ett telefonsamtal som är det allra viktigaste i filmen. Det förekommer t ex en rolig sekvens där Beane och Brand firar efter att ha vunnit en förhandling per telefon.

Jag rekommenderar filmen till alla som gillar smart dialog à la Aaron Sorkin… och det skrev jag innan jag såg att Mr Sorkin givetvis hade varit med och lagt sin hand på filmens manus.

4+/5

Filed under Betyg 4, Biografifilm, Drama, Film, Recension, Sportfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

State of Play

16 juni, 2012 10 kommentarer

Titel: State of Play
Regi: Kevin Macdonald
År: 2009
IMDb | Filmtipset

State of Play är en journalist-thriller med inslag av konspirationsfilm. Russell Crowe gör den sunkiga murveln som, lite mot sin vilja, paras ihop med Rachel McAdams (Dagboken) av chefen spelad av Helen Mirren. Det som ska undersökas är ett dödsfall som har en koppling till en känd ”up and coming” politiker (tyvärr spelad av Ben Affleck). Jag brukar (nästan alltid) gilla konspirationsfilmer och State of Play har hela tiden en nerv. Jag kände mig övervakad medan jag såg filmen, vilket helikoptrar, bilder från övervakningskameror, och musik bidrar till. Visuellt är det väldigt snyggt och sterilt, vilket bidrar till den lite obehagliga stämningen.

He, det finns nåt romantiskt över det här med undersökande journalister. De är envisa, påstridiga, representerar liksom den lilla människan, och tar vid där polisen inte längre bryr sig. Crowe är utmärkt i sin roll som just den journalisten. Sen gillade jag även Robin Penn Wright (som trots ganska lite speltid gör något med sin roll). McAdams kanske är aningen för klämkäck med sina smilgropar men ändå ok. Affleck: nja. Filmen handlar en del om papperstidningen vs Internet och papperstidningens förestående (?) död. Filmens hela känsla påminde en hel del om The Wire. Fotot och sättet att berätta påminde om hela den serien, och i den femte och sista säsongen av The Wire fokuserar man på just tidningsmediet. State of Play är trots en del journalistromantik och klichéer spännande och klart sevärd.

4-/5

PS. Själv gillar jag verkligen att läsa pappers-DN till frukosten, men en sak som kändes aningen fånig i filmen var att Spoiler man höll på med antika ”stoppa pressarna”-fasoner när den stora nyheten skulle publiceras i slutet. Kändes lite fånig då man idag självklart skulle publicera direkt på nätet Spoiler slut men jag antar att det var ett sorts inlägg i debatten.

Filed under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

%d bloggare gillar detta: