Chef (2014)

31 oktober, 2014 7 kommentarer

ChefOooooh ja! Detta visade sig vara ett lyckopiller. Mitt lyckopiller under Malmö Filmdagar. Jag hade egentligen inte hört något om Chef, bara att Jon Favreau regisserade och att det handlade om en kock. Jag hade även fått för mig att det skulle vara en dokumentär. Det är inte en dokumentär men det kanske finns en del självbiografiska inslag kopplade till regissören Favreau?

Chef handlar om kocken Carl Casper (ja, rollfiguren hette så!) som har jobbat tio år som chefskock på Dustin Hoffmans restaurang i Los Angeles. När Casper (spelad av Favreau själv) vill utveckla maten, experimentera, göra något nytt och eget, så vägrar Hoffmans rollfigur Riva. Maten har ju funkat i tio år och gästerna gillar den. Varför ändra på ett vinnande koncept liksom. Dessutom ska en matkritiker (matbloggaren (!) Ramsey Michel spelad av Oliver Platt) besöka restaurangen. Inte läge att chansa nu tycker Riva. Casper viker ner sig men kan i slutändan inte sansa sig utan skämmer ut sig genom att skälla ut matbloggaren inför publik på restaurangen. Dessutom sprids en film av det hela på internätet likt ett virus.

Casper står nu utan jobb och har dessutom blivit en ofrivillig nätkändis. Vad göra? Kanske dra till Miami, fixa en food truck och spendera en hel sommar på de amerikanska vägarna tillsammans med latinovännen Martin (John Leguizamo) och en son som han sett alldeles för litet av? Japp. Så blir det.

Chef gav mig en varm må-bra-känsla som strömmade genom min kropp under visningen. Det är en äkta må-bra-film. Den må vara enkel, ha ett manus som inte lär vinna några Oscars samt slösa bort Scarlett Johansson… men fasiken så skön film det är.

Maten! Hur hungrig blev man inte?! Maten! Jag gillar själv att laga mat och experimentera litet med nya rätter. Jag kollar på matprogram på tv. Ja, jag har inte ledsnat än, trots en viss (underdrift) övermättnad. MasterChef Australia är favoriten. Därför var det extra kul att se två matfilmer under Malmö Filmdagar, förutom Chef även The Hundred-Foot Journey. I Chef får vi förutom maten från restaurangen i början även se gatumat som får det att vattnas rejält i munnen. Jag skulle ge min vänstra skinka för att få smaka på den där långtidsrökta oxbringan. Och då har vi inte ens nämnt de kubanska oooostmackorna…

Musiken tyckte jag var härlig och bidrog till den mysiga stämningen. Mot slutet får vi t.o.m. litet skön kalifornisk funk i form av West Coast Poplock med Ronnie Hudson.

Jon Favreau är som en stor barnslig nallebjörn, med ett temprament. Han är en slarver, när det gäller relationer, och han behöver skärpa sig. Kanske skulle detta kunna vara en trött figur som vi sett förut. Men jag kunde inte låta bli att charmas av manspojken.

Favreau verkar gilla mat (nähä!). Jag vet inte om han har ett förflutet som kock men han känns trovärdig och visade upp en bra teknik med kniven (även om det förmodligen är trickfilmat en aning). Han driver en del med sig själv också tror jag, bl a när det gäller kroppshyddan hans. Givetvis kan man också dra paralleller till Favreaus karriär inom filmindustrin. Precis som Casper vill han tillbaka till rötterna och inte låta sig styras av chefer högre upp i hierarkin.

En stor del av Chef handlar om hur det funkar nuförtiden med sociala medier. Det twittras en massa i filmen och Casper får lära sig av sin uppkopplade son hur det funkar. Aningen otrovärdigt att Casper är så grön att han inte ens vet vad Twitter är, men som så ofta så sväljer man svagheter i filmer om man gillar stämningen och känslan i övrigt. Vilket jag gör om ni inte fattat det! En sak som filmen ändå visar på ett bra sätt är att det faktiskt kan betyda något för någon vad du säger på Twitter om någon, kändis eller ej. Tänk på vad du skriver. Det är svårt att få till nyanser svart på vitt på 140 tecken.

Första delen av Chef är en dramakomedi om matlagning, sociala medier och om hur man ska våga satsa nytt och inte fastna i gamla hjulspår. Andra delen är en skön roadmovie som skildrar en härlig sommar där sonen och Casper kommer närmare varandra. Tredje delen är… ja, det finns knappt någon tredje del, haha. Det bara mysar på ända till det alldeles för enkla och lyckliga slutet!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filmdagar smallChef ser ni på bio ikväll då den har svensk biopremiär! Chef  är även sista filmen ut av de tretton filmer som jag såg under Malmö Filmdagar. Efter visningen av Chef så hann Henke och jag (plus några till, jag minns inte?) springa iväg till den närliggande italienaren Vespa för en härlig pastalunch. Det smakade gudomligt, speciellt efter att ha ”genomlidit” två timmars matporr med kurrande mage. Tack för restaurangtipset, Plox-Jonas!

Mer om mat och film hittar ni här i form av filmspanarnas tema: mat.

Här nedan hittar ni fler recensioner av Chef från mina filmspanarkompisar:

Fiffis filmtajm
The Velvet Café
Fripps filmrevyer
Flmr

Italienska restaurangen Vepsa i Malmö. God pasta och pizza bjuds det på här.

Italienska restaurangen Vespa i Malmö. God pasta och pizza bjuds det på här.

Italienska restaurangen Vepsa i Malmö. God pasta och pizza bjuds det på här.

Rigatoni.

Filed under Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Matfilm, Recension, Roadmovie Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Muren (2014)

24 oktober, 2014 7 kommentarer

Parkour

Palestinsk parkour

Regissören Hany Abu-Assad har gjort en film som jag gillar väldigt mycket. Den heter Paradise Now och i den får vi följa två palestinska självmordsbombare dagarna innan de ska utföra sitt dåd. På en morgonvisning under Malmö Filmdagar visades Abu-Assads senaste film Muren och det var ett självklart val att se den.

I Muren möter vi Omar (Adam Bakri) som bor på Västbanken men på ”fel” sida den mur som Israel byggt där. För att exempelvis träffa sin flickvän Nadja (Leem Lubany) tvingas han med jämna mellanrum klättra över muren in till den palestinska delen av Västbanken. Nu ska sägas att jag aldrig riktigt fick full koll på murar, västbanker, gränser, var Israel slutade och Palestina började och alltså vart han egentligen klättrade. Men, men, det spelar mindre roll. Filmen framställer situationen som så absurd den är och det räckte.

Omar är även hobbyterrorist (kanske ett konstigt uttryck men det kändes så). Tillsammans med två kompisar utför de omogna men dödliga (troligen) attentat mot israeliska militären. Efter att till slut åkt fast, suttit i fängelse, blivit förhörd, torterad, får Omar ett val. Han är fri att gå men bara om han samtidigt tjallar på sina kompisar. Han sitter fast i en rävsax.

Muren (eller Omar som den kallas i andra länder) är en bra film, helt klart, men jag gillade Paradise Now bättre. Varför? Ja, i Muren kändes aldrig de tre kompisarnas terrorattack som riktigt trovärdig. Vad var syftet med den? Den kändes så slumpmässig. Nu vet jag inte om en självmordsattack är mindre meningslös. Nej, precis. Å andra sidan visar det väl på det meningslösa i hela situationen. En desperat situation ger desperata människor, precis som i Paradise Now.

Omars tjej Nadja kändes litet passiv men det kan ju vara en realistisk skildring av den kultur som råder. Å andra sidan minns jag den kvinnliga huvudpersonen i Paradise Now som stark och aktiv.

Det förekom faktiskt en del mörk humor i filmen, som t ex när den israeliska agenten som förhör Omar under ett av deras möten ringer hem till mamma för att be henne hämta barn på dagis. Just den där agenten var en intressant figur och en luttrad konstrast till de mer… vad ska man säga… naiva (i alla fall till en början) palestinierna.

I SvD:s recension, som i och för sig överlag är klart positiv, klagas det på, i skribentens ögon, onödiga actionsekvenser. Själv hade jag inget emot dem alls. De var snyggt filmade med parkourkänsla (aldrig fel) och bidrog till en förhöjd spännning. Inget fel med det. Skådisen Adam Bakri verkar dessutom vara en spänstig person, om det nu inte var en stuntman men det tror jag inte.

I slutet av filmen fick vi en symboltung scen. Efter diverse omskakande händelser är Omar förkrossad och försvagad. När han återigen ska klättra upp för muren orkar han helt enkelt inte. Förbi kommer då en äldre man som försöker hjälpa honom att komma upp. Exakt vad det här ska betyda vet jag inte, även om jag kan gissa, men scenen dröp i alla fall av symbolik. Kanske skulle det visa att gamla traditioner och religion hjälper dig att finna hopp i mörkret. Eller inte, med tanke på hur filmen slutar…

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Filmdagar smallMuren har biopremiär ikväll fredag. Varför inte se den på trevliga biografen Grand om ni bor i Stockholm. Jag såg den alltså under Malmö Filmdagar och när filmspanarrecensioner dyker upp så lägger jag till länkar här nedan.

Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord

Filed under Action, Betyg 3, Drama, Film, Krig, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

A Walk Among the Tombstones (2014)

17 oktober, 2014 10 kommentarer

A Walk Among the Tombstones

…I will look for you, I will find you, and I will kill you.

Den här Liam Neeson-rullen blev känd som Taken 3 när jag såg den under Malmö Filmdagar. Anledningen var att man inte fick skriva eller prata om filmen direkt efter visningen eftersom den var belagd med ett embargo. Nu gjorde det egentligen ingenting eftersom det inte är en film som leder till speciellt mycket att prata om.

Obs! Det kan förekomma en del spoilers i texten!

Liam spelar sliten f.d. polis som nu spanar privat. Han blir anlitad av en knarkkung i stan vars fru blivit bortförd och kidnapparna har krävt en lösensumma. Liams efterforskningar visar att kidnapparna har slagit till förut och aldrig med lycklig utgång. I själva verket handlar det om sadistiska och mördande kvinnohatare.

Liam har alltså tidigare varit polis men slutade i kåren efter en tragisk händelse några år tidgare. På den tiden Liam missbrukade Liam alkohol och hans frukost bestod av två whisky, en kaffe och ett rått ägg. Nu har han slutat dricka men går fortfarande på sina AA-möten.

Mja, det här kändes som en sämre version av Taken (en bra film) eller en mycket sämre version av Prisoners (en mycket bra film). A Walk Among the Tombstones blev aldrig spännande. I filmen förekommer även en svart unge snubbe som blir en sorts sidekick till Liam. Jag tyckte inte han funkade. Han kändes inslängd för att Liam ska ha någon att vara snäll mot. Snubben pratar roligt med mycket slang och Liam förstår inte vad han säger. Det ska ge skratt. Hmm, det gjorde det inte.

Jag tycker inte filmen leder till något speciellt. Jag blir aldrig indragen i Liams problem eftersom han egentligen inte har några problem. Det är inte hans familj det handlar om och han börjar inte heller dricka igen. En av filmens avslutande scener kan ha varit det sämsta vi såg under Filmdagarna. Under en actionfylld sekvens på en kyrkogård så fryser man bilden på Liam tolv gånger och en speakerröst citerar AA:s tolv steg. Weird.

Om man jämför med Taken så är Liam där betydligt mer badass. Man försöker fånga samma badassness här genom att köra en scen där Liam pratar i telefon med mördarna. Inte lika bra. Dessutom var de där mördarna märkliga. Först döljs deras ansikten. De ska vara mystiska, men sen så får man plötsligt se dem sitta vid frukostbordet i kalsonger och äta fil och flingor. Weird.

Nja, det var en ganska unken film, en sorts äcklig kall känsla. Fast den kan funka om ni vill slötitta på en halvok thriller med Liam någon söndageftermiddag hemma när den släppts på dvd.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Filmdagar smallNotis: Den riktiga Taken 3 har premiär redan 9 januari 2015.

A Walk Among the Tombstones har biopremiär ikväll fredag. Jag såg den alltså under Malmö Filmdagar och här nedan lägger jag till länkar till fler filmspanarrecensioner när de dyker upp.

Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
The Velvet Café

Filed under Betyg 2, Brott, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

’71 (2014)

10 oktober, 2014 7 kommentarer

71Jag såg ’71 som andra film under första dagen på Malmö Filmdagar. Den visades efter Pojken med guldbyxorna… och oj, vilket lyft!

Filmen utspelas som titeln antyder 1971. Spelplats är Belfast där konflikten mellan protestanter och katoliker har nått sitt mest infekterade stadium. Brittiska soldater försöker upprätthålla något sorts lugn medan katolska motståndsmän planerar bombdåd och för ett sorts gerillakrig. In i det här kastas den unga och oerfarna brittiska soldaten Gary (Jack O’Connell). Eftersom hans enhet leds av kanske inte unga men väldigt naiva befäl vill det sig inte bättre att Gary blir kvarlämnad mitt i fiendens del av Belfast. Han är helt utlämnad och resten av filmen skildrar Garys desperata kamp att överleva. Det blir en helvetesnatt för Gary.

Närvarokänslan i ’71 är extrem. Jag är inte någon datorspelsfantast, även om jag spelade Doom för länge sen när jag pluggade, men jag kan tänka mig att den här filmen har en viss datorspelskänsla, och då menar jag på bra sätt. Jag känner inte att jag tittar på någon som spelar ett datorspel, som när jag ser på Transformers eller det urtråkiga ökenloppet i Star Wars: Episod I. Nej, här är jag med i spelet själv. Stämningen är tät. Desperationen går att ta på. Gary kan inte lita på någon men finner snart att han inte har något val.

Fotot bidrar givetvis till närvarokänslan. Det förekommer en otroligt intensiv jakt till fots som konkurrerar med liknande jakter i filmer som Point Break, Casino Royale och Ong-bak. Mycket spännande. Efter en explosion blir känslan mer surrealistisk när Gary omtöcknad stapplar omkring. Här tänkte jag lite på bildspråket i Gaspar Noés filmer Irréversible och Enter the Void (bakgator och rött tegel).

Så. Filmen är alltså på den där reptilhjärnenivån en intensiv actionsuspensethriller som nog de flesta kommer finna mycket spännande. Om du ser den på bio kommer du garanterat sitta och ta spjärn där i ditt biosäte. Det som lyfter filmen en del, nu när jag tänker på den i efterhand, är att den inte skildrar den vanliga sidan i en konflikt på det vanliga sättet. Man väljer alltså inte att följa den katolska IRA-sidan när de kämpar mot den brittiska överhögheten. Nej, vi följer istället en ung brittisk soldat och konflikten skildras till stor del ur hans perspektiv. Det här gör att man på något sätt får sympatier (och antipatier) för bägge sidor, men främst ligger de (sympatierna) hos soldaten Gary.

Gary kan alltså inte lita någon, inte ens sina egna befäl. Det står klart att på bägge sidor så finns personer som är villiga att agera oetiskt för egen vinning. Om man nu kan prata om etik i en sådan här situation.

Apropå Gary så spelas han alltså av Jack O’Connell, och om jag ska gå efter det jag hör om honom så har han en framgångsrik skådespelarkarriär framför sig. O’Connell spelar även huvudrollen i den nu bioaktuella Blodsband (Starred Up). Hans gestaltning av soldaten Gary är mycket imponerande. Mjuk, sårbar (både fysiskt och psykiskt) men med en stark vilja att överleva.

’71 är en sorts action-Tinker Tailor Soldier Spy där man inte vet vem som är på vems sida. Skillnaden är att spänningsnivån i ’71 är uppskruvad till max. Jag lämnade visningen i Malmö utpumpad och svettig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filmdagar small’71 har biopremiär idag. Se den på bio! Det är den värd. Jag såg den alltså under Malmö Filmdagar och när fler spanarrecensioner dyker upp så lägger jag till länkar här nedan.

Rörliga bilder och tryckta ord

Filed under Action, Betyg 4, Film, Krig, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Hallonbåtsflyktingen (2014)

9 oktober, 2014 6 kommentarer

HallonbåtsflyktingenJag är lite nyfiken på var den här filmen kommer att funka bäst, i Sverige eller Finland? Filmen med den märkliga titeln bygger på en finsk roman med samma namn och handlar om Mikko (Jonas Karlsson) – en svensk man fångad i finsk mans kropp som han uttrycker det själv. Mikko hatar allt som har med Finland att göra och älskar allt som har med Sverige att göra. Sverigenostalgin som Mikko hyser påminner om hur tyskar ser på Sverige, ett oskyldigt perfekt land där allt fungerar och husen är röda med vita knutar. Mikko vill helt enkelt bli svensk. En dag får han av en slump chansen.

På Finlandsfärjan (eller Sverigefärjan som man kallar den i Finland) träffar han på Mikael, en svensk man trött på Sverige och livet. Mikko hindrar honom från att göra slut på det hela genom att hoppa från färjan. Istället gör de upp om att byta identiteter med varandra. Eller ja, Mikko får i alla fall Mikaels identitet. Plötsligt är Mikko svensk med en helt ny mamma (Suzanne Reuter) och en syster (Josephine Bornebusch). Han jobbar även hux flux som psykolog. Upplagt för förvecklingar…

Mjahaha, det här tyckte jag om… inte. Jag vet inte, jag tycker hela konceptet som filmen bygger på är lika konstigt som filmens titel. Hallonbåtsflyktingen? Eh, vad då? Ja, Sofia, även jag kan störa mig på filmtitlar. 😉 Mikko gillade tydligen hallonbåtar när han var barn och tydligen fanns dessa bara att få tag på i Sverige. Så när han var barn kanske han var en hallonbåtsflykting. De där hallonbåtarna är vilket fall inte någon viktig del av handlingen. Jag vet inte.

Att Mikko plötsligt är en svensk man, och psykolog, och att alla bara accepterar det… det kändes krystat och som att alla spelade med bara för att stod så i manus.

Filmens humor består i att Jonas Karlsson först pratar svenska med finsk brytning. Sen försöker Jonas Karlsson prata rikssvenska och klia sig på hakan eftersom han numera är psykolog och psykologer gör ju så (detta var faktiskt roligt en tre, fyra gånger!). Den finska brytningen tyckte jag mest kändes pinsam. När Karlsson pratar rikssvenska var det dock lite kul. När jag pluggade i Uppsala hade jag en kursare som kom från Lund. Han pratade skånska. Men sen ibland, kanske efter några öl, så skojade han till det och pratade rikssvenska. Och av nån anledning lät det fantastiskt roligt. Även så i Hallonbåtsflyktingen.

En del i handlingen involverar Frida Hallgrens rollfigur Lotta. Av nån bisarr anledning blir Mikko och Lotta ett par. Hur det gick till kan jag inte förklara men plötsligt har de en villa och ska gifta sig. Krystat. Hur som helst så blir det hela ett triangeldrama mellan Mikko, Lotta och Mikkos ”syster” Maria (Bornebusch). Jag måste säga att Bornebusch funkade. Hon har en självklar komisk tajming vilket ju är ack så viktigt i… komedier. Övriga skådisar kanske inte riktigt har denna tajming. Well, Karlsson funkar bitvis men inte hela tiden.

Hallonbåtsflyktingen är absolut ingen katastrof. Den puttrar på som romantiska komedier ska göra. En del *host*Fiffi*host* kommer säkert hylla Jonas Karlsson och propsa på Guldbagge. Vem vet? Han kommer säkerligen nomineras. Som sagt, filmen är ingen katastrof men krystad är ordet som jag lämnar er med plus en uppmaning att se Lisa Langseths Hotell om ni inte gjort det.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Filmdagar smallDen finska titeln på den här filmen är för härlig: Vadelmavenepakolainen. Säg det med sjörövarspråket… Vovadodelolmomavovenonepopakokololainonenon. Den har biopremiär nu på fredag och jag såg den under Malmö Filmdagar och av filmspanarna så tror jag att det var jag, Fiffi, Har du inte sett den?-Carl och -Johan som såg den. När recensioner dyker upp så lägger jag till länkar här nedan.

Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer

Filed under Betyg 2, Film, Komedi, Recension, Romantik, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Pojken med guldbyxorna (2014)

27 september, 2014 9 kommentarer

Pojken med guldbyxornaPojken med guldbyxorna var en tv-serie som jag såg som barn och gillade. Jag tror det var blandningen av realism och magi som tilltalade mig. Jag minns den som väldigt spännande och att den slutade lite jobbigt. Det var den lilla killen med byxor som han plockade sedlar ur och hans pappa mot stora stygga skurkar som förr eller senare skulle få fatt i dem. Jag minns att det fanns ett allvar, ett överhängande hot, att pojken Mats och hans pappa faktiskt skulle kunna råka illa ut. Nu har alltså Ella Lemhagen gjort uppdaterad film av historien som från början bygger på Max Lundgrens bok med samma namn från 1967. Jag har faktiskt inte sett en enda film av Ella Lemhagen så det här var premiär för mig. Lemhagens filmer har inte lockat mig speciellt och enda anledningen till att jag såg Pojken med guldbyxorna var att jag var nyfiken på den pga av tv-serien.

Jaha. Vad ska jag säga om det här då? Jag säger att det är en harmlös svensk familjefilm. Det fanns en viss nostalgi från tv-serien med den tunnades ut allt eftersom. Jag tyckte inledningen inte hade tillräckligt med uppbyggnad. Plötsligt var byxorna bara där. Det förekom några i mina ögon vädligt märkliga scener när Mats och hans kompis shoppar på varuhus, slösar pengar på leksaker, godis, tv-spel, limousiner och partar. Det kändes helt udda och som en annan film.

Sen kan jag inte låta bli att tycka att Mats och hans kompis förändras lite väl mycket åt ena eller andra hållet efter att de hittat byxorna. Pre-byxor är de snälla och hänsynsfulla. När de väl insett vad det är för byxor blir de rent elaka och utnyttjar hemlösa på ett ganska förnedrande sätt för att sköta deras ”efter skolan”-jobb. En stund senare är de jättesnälla igen och hjälper en viss hemlös vid namn Zeke. Jag vet inte, jag tyckte det svängde lite snabbt här, men å andra sidan har jag aldrig haft ett par guldbyxor själv.

När jag såg originalet som barn tänkte jag aldrig på att den skulle ha varit politisk men det måste den ju garanterat ha varit. En svensk tv-serie för barn på 70-talet där en pojke hittar pengar i byxor som han skänker till välgörande ändamål… I 2014 års tappning körde man igenom det spåret ganska snabbt (det är ju inte riktigt samma tid nu) varefter filmen övergick till att bli en äventyrsthriller med biljakter och schablonskurkar.

En lustig detalj är att handlingen och miljöerna under filmens avslutning är som hämtade ur slutet i Terminator 2! Istället för T-1000 har vi den elaka företagsledaren (spelad av dansken Kurt Ravn) och Arnolds snälla Terminator spelas här av guldbyxorna själva skulle man kunna säga.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Filmdagar smallPojken med guldbyxorna hade biopremiär igår fredag. Jag såg den under Malmö Filmdagar och av filmspanarna så tror jag att det var jag, Fiffi, Carl och Johan som såg den. När recensioner dyker upp så lägger jag till länkar här nedan.

Fiffis filmtajm

Filed under Äventyr, Övernaturligt, Betyg 2, Film, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Boyhood (2014)

25 september, 2014 25 kommentarer

Frisyren

Frisyren

Boyhood här var helt klart den film som jag hade hört mest om av de filmer jag såg under Malmö Filmdagar i slutet av augusti. Även förra året var det en Richard Linklater-film som var den mest emotsedda. Då handlade Before Midnight, avslutningen (?) på Linklaters Before-trilogi.

Boyhood är ett episkt projekt som nog kommer (borde) gå till filmhistorien. Filmen började spelas in 2002 och därefter spelade man in scener med jämna mellanrum (typiskt ett år i taget) fram till 2013. Vi får följa Mason under hans uppväxt från sex års ålder fram till att han ska börja college. Mason (Ellar Coltrane) bor med sin syster (Lorelei Linklater) och mamma (Patricia Arquette). Pappan, som givetvis spelas av Linklater-älsklingen Ethan Hawke, är i inledningen frånvarande (i Alaska) men han dyker upp efter ett tag för att ”ta sitt ansvar som far”. Mamma Arquette är kvinna som inte får till med karlar. Efter herr Hawke avverkar hon två andra män som till en början ser ut att vara trevliga (well, typ) men som det går dåligt med i slutändan. Allt tumult leder till att Mason och hans familj får flytta en hel del.

Men livet rullar på…

Boyhood är en både episk och enkel historia om livet. Det går upp, det går ner, men det behöver inte alltid vara som en supercool berg-och-dal-bana. Framförallt går lite framåt och det är just detta som vi får se gestaltat på ett magiskt sätt i filmen. Det är allra tydligast (förstås) med barnskådisarna Coltrane och Linklaters dotter Lorelei. Vi får se några scener, jag vet inte, kanske under en kvart, när de är sex, sju år. Efter ett tag har något hänt. De ser lite äldre ut. Inte mycket men lite. Det är en gradvis förändring. Om du tittar på hur Mason ser ut i filmens första scen jämför med hur han ser ut i den sista så är det givetvis en stor skillnad. Det är två olika personer. Men när vi ser filmen är det samma person vi får se växa… gradvis. Japp, magiskt.

Varför ger jag inte filmen högsta betyg? Varför bara en stark trea? Hur tänker jag? Jag skriver ju att det är magiskt! Ja, jag vet inte. Det kanske är lite som David Chen sa i Slashfilmcast om Boyhood. Han jämförde Boyhood med en hypotetisk film om en bestigning av Mount Everest. Att bestiga jordens högsta berg är en i sig episk prestation men det gör inte nödvändigtvis filmen om bergsbestigningsäventyret till en episk film. På samma sätt tycker jag ”projektet” Boyhood är ett episkt projekt och den resulterande filmen är riktigt bra men inte en 5/5-film. Tycker jag då.

Jag tycker Mason är en ganska blek figur. Jag känner inget under ytan. Vad är han för typ av person? Jag tycker han är litet undanglidande. Jag kan inte riktigt förklara det. Samtidigt är den där känslan av vardaglighet det som gör filmen speciell. Just jag som filmtittare verkar ändå kräva något mer. Jag har märkt det när det gäller t ex Linklaters filmer. Jag gillar dem men jag hyllar dem nog inte som andra gör.

Bästa scenen är med mamma Arquette då Mason ska köra iväg till college… Sorglinostalgisk.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

Filmdagar smallBoyhood har biopremiär nu på fredag. Jag såg den alltså under Malmö Filmdagar och här nedan kan ni säkert hitta några förbehållslösa hyllningsrecensioner:

The Velvet Café
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord

Filed under Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

20,000 Days on Earth (2014)

24 september, 2014 5 kommentarer

Jag försökte hitta en vacker bild utan Kylie. Det gick inte.

Försökte hitta en vacker bild utan Kylie. Gick inte.

20,000 Days on Earth skildrar den 20000:e dagen i låtskrivaren, artisten och manusförfattaren Nick Caves liv. Ja, eller kanske hur en vanlig dag i herr Caves liv skulle kunna se ut. Hur ser den ut? Ja, Cave vaknar, sen har jag för mig att han skriver låtar och/eller texter, sen åker han till en psykolog och pratar, sen käkar han svart pasta med en bandkompis (bandet heter Nick Cave and the Black Seeds), sen åker han till ett arkiv och tittar på foton, sen åker han bil med olika artister eller skådisar som han samarbetat med genom åren, för att slutligen äta pizza och kolla på tv med sina barn.

Typ så. Inte en helt vanlig dag alls alltså. 😉 Förutom det jag nämnde ovan får vi även se bandet jobba i studion och samt uppträdda på scen.

Jag trodde att det här var en film som Cave hade gjort alldeles själv men det visade sig att regissörer och manusförfattare är paret Iain Forsyth och Jane Pollard. Cave har dock bidragit på manussidan, lite oklart hur men Cave själv agerar ”berättarröst” och droppar den ena klokheten efter den andra och jag antar att det är han som skrivit dessa. Om ni vill höra lite mer om Forsyth och Pollard så rekommenderar jag att man lyssnar på senaste Kino där de båda intervjuas om arbetet med filmen. Det intressantaste jag hörde där var hur de faktiskt hade fått tillåtelse att vara med när en låt kommer till. När jag såg filmen så var det här inget jag egentligen tänkte på. När jag hörde regissörerna prata om detta så insåg jag emellertid att just detta första lilla frö är något som man som artist, författare, konstnär (vilket kreativt gebit den än handlar om) betraktar som en känslig sak. Det vet jag själv. Att visa upp en text som man precis börjat på och inte är nöjd med, det kan vara jobbigt. Det nämndes även att den låt som vi fick se komma till även framfördes live i slutet. Inte heller detta greppade jag riktigt, just att det var samma låt som klinkade på från allra första början (den låt som man tyckte lät som en Lionel Richie-låt).

Är filmen en dokumentär eller en spelfilm? Bra fråga. Igår skrev jag om ”spelfilmsdokumentären” Under Gottsunda som även den balanserar mellan de båda typerna av film. Jag skulle säga att även 20,000 Days on Earth är en spelfilmsdokumentär. Fast i slutändan skulle jag säga att alla dokumentärer i viss mån är spelfilmer. Så fort du sätter en kamera framför någon eller något så påverkar du skeendet. Det blir helt enkelt iscensatt. Skillnaden jämfört med andra mer ”normala” dokumentärer är att Under Gottsunda och 20,000 Days on Earth är så tydligt iscensatta.

Vad gillade jag med filmen? Jag gillade scenerna med psykologen. Här kom Cave in på intressanta ämnen, om sin uppväxt och sitt förhållande till sin far. Tyvärr klippte man när det blev som intressantast och Cave började bli berörd. Fast det kanske bara hade blivit såpa av det hela, vad vet jag.

Nick Caves musik är inte riktigt min stil. Musiken är väl ok och den sista låten, som vi får se live, har ett skönt sväng och sug. Det var även intressant att höra Cave prata om hur han agerade på scen. Han valde ut personer som stod längst fram och liksom spelade och sjöng för dem, spände ögonen i dem och fick dem kännna sig speciella. Men det är nåt med Caves sångröst och melodierna som är lite off och det är väl just det som uppskattas av de som gillar hans musik.

Innan jag såg 20,000 Days on Earth och även efteråt så har jag hört ganska många hyllningar. För mig var det en helt ok film men inte mer. När jag nu skriver om filmen så har det gått några veckor sen jag såg den och den har bleknat en hel del. Men jag brukar allt som oftast betygsätta min upplevelse av filmen när jag ser den och inte vad jag tycker om den långt efteråt. Kanske ett konstigt tillvägagångssätt men så är det och då blir det en trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Filmdagar small20,000 Days on Earth har biopremiär nu på fredag. Jag såg den under Malmö Filmdagar och här nedan hittar ni fler recensioner (namnen på bloggarna blir klickbara länkar när inläggen publiceras):

Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
The Velvet Café

Filed under Betyg 3, Dokumentär, Film, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , ,

The Maze Runner (2014)

18 september, 2014 9 kommentarer

The Jerk

The Jerk

Äääääääntligen. Äntligen får jag skriva vad jag tycker om The Maze Runner. Under Malmö Filmdagar var den nämligen belagd med ett embargo så vi som såg filmen fick inte säga eller skriva vad vi tyckte, i alla fall inte öppet. Anledningen till att filmbolag och/eller distributörer lägger munkavle på åsikter om filmer på det här viset kan man diskutera. Det är ju lätt att misstänka att de helt enkelt inte tror på filmen men jag tror snarare att det handlar om att det är en film som bara förlorar på att ”snobbiga” kritiker skriver om den. Just The Maze Runner bygger på en bok i den nu så populära young adult-genren, och här har vi ju sett filmatiseringar, ofta framgångsrika, som Twilight, The Hunger Games och Divergent. Kidzen kommer att se filmen och åsikter från kritiker är ointressanta och kanske mest stör och man vill ha så liten tid som möjligt för att bygga upp eventuellt negativt surr.

Såååå. Vad har jag nu till slut efter all denna väntan att säga om The Maze Runner? Haha, kanske inte så mycket när det kommer till kritan. 😉

Vi kastas direkt in i handlingen då vi får följa Thomas (Dylan O’Brien) när han vaknar upp i en hiss som rör sig uppåt mot okänt mål. Slutstationen visar sig vara mittpunkten av en gigantisk labyrint där en grupp tonårskillar hålls fångna. Thomas är förvirrad, har tappat minnet och vet till en början inte ens vad han heter. Detsamma gäller alla andra killar i The Glade, en stor engelsk park kan man säga, som alltså är belägen mitt i labyrinten.

Killarna har delat in sig i ett antal grupper som sköter olika göromål. En av grupperna, kallade Runners, har i uppgift att utforska labyrinten. Varje morgon öppnas en stor portal upp och då har man fram till kvällningen på sig att utforska och försöka hitta en väg ut. Fast grejen är att labyrinten förändras varje natt och där inne finns även mystiska varelser som killarna kallar Grievers. Du vill inte vara kvar i labyrinten när portalen stängs.

Thomas ankomst och hans vilja att ta sig därifrån skakar om gruppen. Trots fångenskapen så gav det statiska livet i The Glade en viss trygghet för många av killarna.

Jag gillar ofta filmer som bygger på ett mysterium. Filmer som gör att man ställer sig frågan ”vad är det som pågår?”. Jag gillar även postapokalyptiska filmer. Jag gillar science fiction. The Maze Runner är en postapokalyptisk mysterie-sf-rulle. Kan det bli bättre? Mja, det kan det nog. Filmen är alldeles för lättviktig för min smak. De unga killarna i rollerna känns lite tråkiga, som tagna ur en generisk tv-såpa som utspelas på high school.

En litet fånig sak var att alla företeelser, saker och personer skulle ha speciella namn. The Box. Eh, killar, lugna er nu, det är bara en hiss.

Första halvtimmen, eller om det var mer än så, satt jag med en tanke i huvudet: Var är brudarna!!?? Av nån anledning var det bara killar där i The Glade. Orsaken förblev oklar filmen ut. Fast en tjej dök faktiskt upp till slut men det var för lite och för sent. Allt det här har säkert sin förklaring, om man läst boken vill säga. Eller så får det sin förklaring när uppföljaren kommer på bio. Givetvis bildar böckerna en trilogi, så vi har med all sannolikhet ytterligare två filmer att låta oss bli konfunderade över.

Vad jag däremot gillade var mysteriet, men framförallt miljöerna och känslan när Runners var ute i labyrinten. Här förekom även en schysst actionsekvens när Thomas och hans kompis springer för glatta livet.

De där otäcka ”djuren” som kallades Grievers var en blandning av biologisk och syntetisk varelse som påminde mig om The Guardians of the Beam från Stephen Kings The Dark Tower-böcker. Och att bli påmind om The Dark Tower är aldrig fel.

Jag gillade även känslan när vår lilla grupp med hjältar är på väg att kanske lyckas ta sig ifrån labyrinten mot ett okänt mål. Vad väntar där ute? Får de svar på sina frågor? Vad är det som pågår?

The Maze Runner, en blandning av Cube och Flugornas herre, är en helt ok ungdoms-sf-rulle med för få tjejer som kanske slutar utan att den egentligen börjat.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Filmdagar smallThe Maze Runner har biopremiär imorgon fredag. Jag såg den alltså under Malmö Filmdagar och här nedan hittar ni fler recensioner (namnen på bloggarna blir klickbara länkar när inläggen publiceras):

Har du inte sett den? (Carl)
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
The Velvet Café

Filed under Action, Betyg 3, Dystopi, Film, Mysterium, Postapokalyptisk, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Salvation (2014)

11 september, 2014 17 kommentarer

Mads

Klicka för en större bild på Mads! Ögonen…

The Salvation är nåt så rart som en dansk western. Nej, det är inte en film som utspelas i Esbjerg i västra Danmark utan en gammal hederlig western (eller en smørrebrød-western kanske?) vars handling för oss till en dammig håla i 1870-talets USA (Texas?). Här hittar vi två danska nybyggarbröder, Jon (Mads Mikkelsen) och Peter (Mikael Persbrandt!). Efter att ha stridit i det dansk-tyska kriget 1864 drog Jon och brorsan till USA för att skapa sig ett nytt liv. Kvar i Danmark lämnade de under några år Jons fru (Nanna Øland Fabricius) och son. När filmen tar sin början väntar Jon och Peter på att de båda ska anlända. Men det är ingen vidare trevlig plats att anlända till kanske. Här härjar brutala gäng som håller sin omgivning i ett järngrepp med våld och hot om våld (eller snarare död och hot om död).

Av de 13 filmer jag såg under Malmö Filmdagar var kanske The Salvation den största positiva överraskningen. Jag hade ingen aning om vad det var för film. Jag hade inte hört titeln förr. Nu visades filmen som sista film under dagarna och det var den enda film som visades just då. Därför var det ju aldrig någon tvekan om jag skulle se den eller ej. Det var ju den enda som visades!

The Salvation visade sig vara en otroligt snygg film med en knivskarp serietidningsestetik som jag tokgillade. Den är fylld med våld, en badass-dansk, en badass-Eva Green och sadistiska skurkar. Det är macho, det är gritty, det är hårt. Jag inser nu att jag skulle kunna beskriva filmer som Sin City eller 300, och just Sin City var en film som jag inte alls gillade. Den var bara tom; en snygg ballong fylld med unken luft. Varför gillar jag då The Salvation mer? Well, det är svårt att svara på. Jag satt bara och njöt av bilderna och stämningen, helt enkelt. Mads Mikkelsen är som sagt stentuff. Persbrandt då? Well, han var väl kanske den svagaste länken även om jag inte tycker han gör bort sig alls. Men ibland när han tittar fram under cowboyhatten så får jag Tre solar-vibbar… och det är inga bra vibbar om man säger så.

Eva Green gillar jag. Jag gillar henne! Japp, Fiffi, read it and weep. 😉 Jag tycker att hon har en speciell utstrålning men jag förstår samtidigt om man inte gillar den. Är hon inte lite fulsnygg också, kanske som Faye Dunaway på sin tid? Om man gillar allt med Eva förutom hennes röst så kan man se The Salvation utan problem. Hennes rollfigur har nämligen fått sin tunga bortskuren av elaka indianer och hon är därför stum.

Skurken i filmen var bra också. Jag kände inte igen skådisen men han heter Jeffrey Dean Morgan… och jag har faktiskt sett honom i Watchmen visade det sig (ytterligare en film med serietidningsestetik). Här spelar han brutal gängledare med en härligt brummande basröst som ska hämnas sin broders död. Är det inte ofta så i westernfilmer? En skurk som har en bror som dödats och som måste hämnas. It’s family, liksom.

När eftertexterna rullade och vi filmspanare satt kvar i salongen frågade Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia varför filmen hette just The Salvation (frälsningen). Jag kom med ett förslag som gick ut på att Jon (Mads rollfigur) tog upp striden med det där skurkaktiga gänget och befriade/frälste byn från dess förtryck. Då kom Sofia med invändningen att byns invånare inte var några personer som var värda att frälsa. De var ju fegisar utan ryggrad hela bunten, hävdade hon. Well, kanske det, men jag tror ändå det är det som titeln syftar på. Eller? Kanske det har nåt att göra med hur det slutar för Mads och Evas rollfigurer? Att de frälser varandra? Se filmen själva och kom med förslag!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filmdagar smallPrecis som A Most Wanted Man och The Hundred-Foot Journey som jag recenserat tidigare under veckan så har The Salvation biopremiär imorgon fredag. Jag såg den alltså under Malmö Filmdagar och här nedan hittar ni fler recensioner (namnen på bloggarna blir klickbara länkar när inläggen publiceras):

Rörliga bilder och tryckta ord
Har du inte sett den? (Johan)
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer

Uppdatering: Nu har även Flmr skrivit om The Salvation.

Filed under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Western Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

%d bloggare gillar detta: