Tsar (2009)

3 december, 2021 Lämna en kommentar

Jag dammsuger ett gammalt filmforum efter gamla texter som jag skrivit om filmer jag sett på Stockholm Filmfestival genom åren. Idag handlar det om Tsar som jag såg på 2009 års festival.

Den här filmen om den förste ryske tsaren Ivan ”den förskräcklige” (Pjotr Mamonov) var en film som jag kanske trodde lite mer på. Nu vet jag i och för sig inte riktigt vad jag väntade mig. Filmen är ändå intressant. Den framställer Ivan som en ganska svag och paranoid ledare och människa. Ok, han är inte svag när det gäller att ta livet av folk som han tror försöker störta honom.

Gamle vännen Filipp (Oleg Jankovskij) som är en kyrkans man kallas in för att Ivan ska få så många som möjligt på sin sida, Gud t ex. Ivan slits mellan sin misstänksamhet och vad han egentligen vet är rätt. Temat har jag sett i en hel del andra filmer, t ex några av Kurosawas rullar som Blodets tron. Tsar är lite för statisk, den rör sig inte framåt, och bitvis förekom ett ganska jobbigt överspel. Jag tyckte ändå huvudrollsinnehavarna var bra, främst Jankovskij som tyvärr dog i cancer i år.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: En lite sömnig morgonvisning på en liten salong på Saga. Med en 7-Eleven-kaffe och en kanelbulle så gick det dock bra trots att jag var farligt nära att nicka till några gånger. Intill mig hade jag en äldre man som andades ljudligt. Han blev liksom andfådd av den enorma ansträngningen det var att sitta i en biofåtölj och se ett ryskt kostymdrama.

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Historisk film, Kostymdrama, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2009 Tagged with , , , , , , , , , ,

Heiran (2009)

26 november, 2021 Lämna en kommentar

Jag dammsuger ett gammalt filmforum efter gamla texter som jag skrivit om filmer jag sett på Stockholm Filmfestival genom åren. Idag handlar det om Heiran som jag såg på 2009 års festival.

Heiran är en kärlekshistoria mellan en iransk tjej och Heiran, en ung afghansk man som vistas illegalt i Iran. De båda träffas på landsbygden i Iran för att senare bo ihop i Teheran. Tjejens föräldrar uppskattar inte alls att de båda vill bli ett par.

Tyvärr var det här något av en besvikelse. Filmen tar liksom inte ut svängarna. Samtidigt känns den ändå som en melodram och tar liksom ut de känslomässiga svängarna för mycket. Handlingen är på nåt sätt för enkel. Det enda som komplicerar det hela är att flickans pappa även han en gång i tiden var afghansk flykting i Iran och därför är rädd att Heiran inte kommer att kunna ta hand om dottern. I och för sig ska det väl vara en ganska enkel kärlekshistoria men det hettar aldrig till. Betraktat som film från Iran så är det möjligt att den hettar till väldigt mycket.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: En klassiker och nåt som brukar hända på festivalen då och då: man visade fel film! En sydkoreansk actionrulle som började ombord på en fiskebåt i sjönöd i Indiska oceanen rullade igång. Vi fick se ca fem minuter innan misstaget åtgärdades och efter ca fem minuter till så började rätt film. Det roliga var att Heiran-regissören Shalizeh Arefpur var på plats och hon hade dessutom presenterat filmen innan den började. Vilket den alltså till slut gjorde. Började alltså. Själv skrattade Arefpur mest åt den dråpliga, men för festivalen pinsamma, händelsen.

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Recension, Romantik, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2009 Tagged with , , , , , , , , ,

La nana (2009)

23 februari, 2020 Lämna en kommentar

Jag fortsätter att skicka ut fler gamla recensioner av filmer som jag såg under Stockholm Filmfestival 2009. Den här gången handlar det om en chilensk film som fungerade som en nödvändig motvikt till en Gaspar Noé-chock.

Efter svårsmälta Enter the Void var det passande med en, vad det visade sig, liten pärla som bröt av skönt mot Gaspar Noés tripfilm. La nana är en chilensk rulle som handlar om tjänstekvinnan Raquel (Catalina Saavedra) som arbetat hos samma familj i över tjugo år. Hon har levt större delen av sitt liv hos familjen och sett dess barn växa upp, uppfostrat dem. Själv har hon liksom stannat i växten och lyckas inte skapa sig ett eget liv. Hon äter ständigt piller för att hålla ångest och huvudvärk borta. När hon en dag svimmar, av vad mamman i familjen anser vara överansträngning, beslutar sig familjen för att ta in extrahjälp. Raquel gillar inte detta alls (det är ju hennes familj och hennes jobb!) och hon gör sitt allra bästa för att sabotera för de nya tjänsteflickorna. I början var det lite jobbigt att komma in i filmen. Digitalkameran gjorde att det kändes som ett hemma hos-reportage på tv. Men när jag väl var inne i filmens verklighet så var den både rolig och sorglig.

Catalina Saavedra är strålande som Raquel. La nana är en egentligen en ganska typisk må bra-film. Raquel är en person som fastnat i livet men som hjälps ur sitt skal av en av de nyanställda tjänsteflickorna. De två första slutar ganska snabbt när Raquel visar upp sin sämsta sida. Den tredje, Lucy, ser dock Raquel för vad hon är: en person som verkligen behöver någon som ser henne som person. En sak som jag hade i bakhuvudet var att filmen nånstans var en ganska läskig skildring av ett klassamhälle där en människa i princip inte har ett eget liv utan slavar hos en rik familj. La nana var inget mästerverk men en mysig rulle som både var lite sorglig och rolig, främst då det gällde Raquels olika metoder för att sabotera för de andra tjänsteflickorna. (Nu kommer ju ändå Enter the Void sitta kvar längre i sinnet trots att den fick ett sämre betyg som filmupplevelse just när jag såg den.)

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: Allt var helt ok. Det var en redig tjej som presenterade innan visningen, påminde om att stänga av mobiltelefonerna osv, och inte släntrade in som nån jävla dröshans som lodaren på London River-visningen. Grand 1 är också en skön salong med gott om plats, bra med benutrymme, trevlig utsmyckning.

Arkiverad under Drama, Film, Komedi, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2009 Tagged with , , , , , , , , , , ,

London River (2009)

16 februari, 2020 Lämna en kommentar

Tidigare i veckan skrev jag om filmen Infödd soldat i regi av Rachid Bouchareb. Under Stockholm Filmfestival 2009 såg jag Boucharebs uppföljare London River och det är den det handlar om idag.

Rachid Bouchareb (Infödd soldat) är tillbaka med en film som handlar om fördomar som kommer upp till ytan efter terrorbombningarna i London 2005. Det här var en klart intressant historia där en mor (Brenda Blethyn) letar efter sin dotter, och en far (en timid och mysig Sotigui Kouyaté) letar efter sin son. Filmen tar upp den rädsla och sorg man känner när man förlorar någon nära och hur det nästan kan vara värre att inte veta vad som har hänt. Lever sonen/dottern eller inte? Hela detta känsloregister gestaltas strålande av Brenda Blethyn. Det tog ett tag innan jag sögs in i filmen. Inledningen, innan jag lärde känna karaktärerna, var ganska intetsägande med bilder utan dialog som kanske var tänkta att vara poetiska och vackra. Den tekniska kvaliteten på fotot gjorde dock att det inte riktigt funkade. Dessutom var skärpan dålig i början av visningen eller så var det så i fotot helt enkelt. Oavsett så funkade det inte.

Ibland är filmen nästan dråpligt rolig när mamman inte vill förstå att dottern t ex studerar arabiska (eller behandlar Kouyatés karaktär som luft). Mamman bor på kanalön Guernsey och dottern i London. De två ses inte speciellt ofta och dottern verkar inte berätta allt när de två talas vid på telefon. Mamman inser helt enkelt att hon inte känner till sin dotters liv. Fast då hade hon ändå mer kontakt med sin dotter än vad pappan hade med sin son. Pappan är dessutom rädd att sonen faktiskt är en av självmordsbombarna. Trots det allvarliga temat så är filmen ändå ganska rolig och samma grundhandling i en annan film skulle ge en ren komedi. Jag tänker då på det udda paret i huvudrollerna: en vit konservativ kvinna möter lång, gänglig, svart rastamuslim.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: En mjukstart och kanske ingen riktig festivalstämning. Halvfullt på Sture med en lodare som trodde han var cool som hälsade välkommen innan filmen (”London… eh River… Burning… nice”). Skämtare där. Viktigare då att t ex ställa in skärpan rätt. Men det är sånt man (tyvärr) får ta på festivalen då folk jobbar ideellt.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2009 Tagged with , , , , , , , ,

Thirst (2009)

4 oktober, 2019 4 kommentarer

En något smalare Song Kang-ho än vad man är van vid; babyfacet är liksom borta.

På sin topplista över 2009 års filmer som Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia publicerade för ett tag sen så dök Park Chan-wooks vampyrrulle Thirst upp som gubben i lådan på plats tre. Själv såg jag och skrev en kortis om filmen under Stockholm Filmfestival 2009. Jag gillade den men för min del var den långt ifrån nån årsbästalista.

Något så ovanligt (eller inte) som en vampyrfilm dök upp på festivalen i form av Park Chan-wooks nya rulle Bakjwi, även kallad Thirst. Nja, enligt mig är detta Parks svagaste film hittills. Allt är snyggt förstås men en engagerande historia lyser med sin frånvaro. Sen kanske temat med vampyrer börjar bli aningen urvattnat. Några bra och lite annorlunda sexscener förekommer. Början var hyfsad men lite förvirrande. Jag förstod inte riktigt vad som hände, eller varför, i början. Sen i mitten blev det segt och det tog sig inte förrän i de absoluta slutscenerna som är riktigt snygga. Vissa scener är briljanta men som helhet är filmen för utdragen och framförallt blir jag inte engagerad.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: Fullsatt på stora salongen på Saga. Skratt då och då under filmen. Spontan applåd vid filmens slut. Det brukar det ju vara och den här gången kändes inte applåden så krystad som den kan vara ibland. Jag hade ett popcorn-plockande par (såna där som glufsar i sig med med öppen hand) bredvid mig men de störde egentligen bara i början. Helt ok visning.

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 3, Drama, Film, Recension, Romantik, Skräck, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2009 Tagged with , , , , , , , , , , ,

Air Doll (2009)

13 september, 2019 Lämna en kommentar

Koreeda är ett regissörsnamn som jag hör då och då, och jag tänker hela tiden att jag inte har sett nån av hans filmer. Men det har jag faktiskt. Två stycken: dels Still Walking och dels Air Doll som jag såg och skrev om under Stockholm Filmfestival 2009. Kanske borde se några fler då det verkar vara fina filmer.

Den japanske regissören Hirokazu Koreeda är en regissör som jag definitivt ska försöka se mer av. Det här faktiskt den första filmen jag ser av ”Ozu 2” (mitt smeknamn på Koreeda). Air Doll, som filmen kallas i Sverige, är en sällsam film som jag skulle vilja ge ett bättre betyg. Det är en surrealistisk film med en hel del magiska ögonblick. En docka får liv, uppskattar vattendroppar, blir kär, och får luft från en ”pojkvän”. Den fick mig att tänka en massa märkliga tankar. Filmen är aningen för lång och spretig med några onödiga biroller som bara finns där. Jag gillar budskapet i filmen: Uppskatta livet, det är vackert!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: Det här var min sista film på festivalen och det rådde en mysig stämning under den här tidiga visningen i salong 1 på Grand. När vi kom ut från bion efter visningen fortsatte den sällsamma stämningen: som pricken över i:et var nämligen Sveavägen insvept i en magisk dimma.

Arkiverad under Asiatiskt, Drama, Fantasy, Film, Recension, Romantik, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2009, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Mother (2009)

1 september, 2019 5 kommentarer

Tidigare i veckan (tisdag-torsdag) var jag nere i Malmö för de årliga filmdagarna. Det var som vanligt mycket trevligt med högsommarvärme, Vespa-lunch och -middag plus ytterligare ypperligt god mat som intogs på hög höjd och med vacker utsikt… och en massa film förstås. En av filmerna som visades var Parasit, Bong Joon-ho senaste dramakomedithriller. Under Stockholm Filmfestival 2009 såg jag och skrev om en annan av hans filmer, nämligen Mother.

Bongs stil känns igen. Filmen påminner mer om Salinui chueok (Memories of Murder) än Gwoemul (The Host). Det handlar om liv, död, skuld och förhållandet mellan mor och son. Tunga ämnen blandas med en udda humor. Jag ska ta och se några fler koreanska filmer, och främst koreanska filmer som anses bra och normala, för att se om det är Bong som är udda eller om alla koreanska filmer har den här märkliga blandningen mellan våld, drama, tragedi och humor. När jag tänker efter så är Park Chan-wooks stil också lite udda, minst sagt. Åtminstone så känns dessa två koreanska regissörer udda i Sverige. Det förekommer en hel del udda scener i Madeo, som t ex när mamman ska mata sin son när han står och kissar innan han ska ta bussen. Ja, det låter konstigt och det var det.

Vissa scener är briljanta, främst mot slutet. Och det absoluta slutet är märkligt bra. Precis som den absoluta inledningen som slutet refererar till. Jag måste säga att Bongs stil alltid känns uppfriskande. Upplösningen är ganska överraskande och inte som jag trodde. Jag är lite hård i betygsättningen den här gången. Men det är endast de sista 25 minuterna som jag tycker är riktigt bra. Början är lite för spretig och förvirrande med konstiga saker som sker. Dock är det positivt att filmen blev bättre och bättre men det räcker inte riktigt till en fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: Bong var själv på plats (kul!) och presenterade filmen och fick varma applåder. Han nämnde att han verkligen gillade Låt den rätte komma in. Det var inget regelrätt Face2Face men han sa i alla fall några ord innan den fullsatta visningen som avlöpte utan några problem vare sig ljud eller bild.

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 4, Brott, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2009, Thriller Tagged with , , , , , , , , ,

Mr. Nobody (2009)

12 juli, 2019 4 kommentarer

Mr. Nobody såg jag och skrev om under Stockholm Filmfestival 2009. När jag läser min text och hur jag drar paralleller till The Fountain så går mina tankar osökt till den mycket speciella och bra Cloud Atlas.

Mr. Nobody var en film jag inte visste mycket om. Jag visste inte att det var en belgisk film t ex. Men jag antar att det faktum att den var just belgisk bidrog till att jag inte visste så mycket om den. Nu brukar det i och för sig nästan vara normalfallet när det gäller filmerna jag ser på festivalen, men Mr. Nobody var ändå en påkostad produktion visade det sig. Handlingen, eller snarare känslan, i filmen påminde mig en del om The Fountain. Dessa två filmer tillhör en genre man inte ser så ofta. Nämligen den filosofiska filmen.

Jared Leto spelar huvudrollen som Nemo Nobody i mastodontrullen som är så spretig som en film kan vara. Den består av mängder av scener och handlingen är väldigt lös. Jag fascineras ändå bitvis av historien, där en gammal Leto ser tillbaka på alla möjliga sätt som hans liv hade kunnat te sig. Bäst är väl egentligen filmen när Nemo är en yngling som upptäcker kärleken. Sen blir det väl konstigt, utan mål och mening och slutet är minst sagt krystat. Som sagt, filmen har ingen handling men den handlar om mycket och ställer många frågor.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: Efter den långa filmen var man kanske inte helt upplagd för ett Face2Face, men regissören Jaco van Dormael visade sig vara en småtjock mysfarbror som menade att filmen inte svarade på några frågor, bara ställde dem, och det hade han rätt i. Många i publiken verkade tycka att var en toppfilm och tycktes tagna och Jaco fick en hel del publikfrågor. Av nån anledning tyckte jag inte stolarna var lika hårda på Bio Rio den här gången, jämfört med när jag såg Enter the Void.


Förfilm var Mei Ling (4-/5), en annorlunda och snygg liten animerad rulle om en tjej och en bläckfisk. Jag gillade den. Märkligt korta och stilrena, enkla, scener med märkligt långa svarta pauser mellan.

Arkiverad under Betyg 3, Betyg 4, Drama, Fantasy, Film, Kortfilm, Recension, Romantik, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2009 Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Sin nombre (2009)

25 januari, 2017 2 kommentarer

sin-nombreYtterligare en preblogg-recension av en film som jag såg på Stockholm Filmfestival 2009. Den här gången handlar det om en film regisserad av Cary Fukunaga. En recension av en av hans senare filmer (som möjligen omnämns i Om visningen-delen i slutet av inlägget) dyker upp på bloggen inom kort. Texten om Sin nombre skrevs i december 2009.

Sin nombre handlar om en medlem i ett kriminellt gäng i södra Mexiko och en flykting från Honduras. Huvudpersoner är alltså Sayra från Honduras och gängmedlemmen Casper/Willy som av en slump möts på taket av ett tåg på väg mot USA och den amerikanska drömmen.

Jag gillar filmen men det finns nåt upprepande och kanske förutsägbart över den, som annars är väldigt vackert fotad. Jag gillar nästan alltid roadmovies. Pappan och farbrorn till Sayra förblir tyvärr bifigurer. Jag tyckte kanske just Sayras bakgrundshistoria hade kunnat fyllas ut lite mer.

Både gäng- och immigrant-delarna känns realistiska men jag saknade, jag vet inte, kanske nåt djup, nåt mer personligt. Nu var allt väldigt vackert fotat och ytligt spännande men jag saknade nåt. Ändå är det riktigt bra och sevärd och det hade kunnat bli en fyra. Äh, det blir en fyra. Jag ska inte vara så gnällig. Filmen kändes ibland som en rad med scener som kanske var bra i sig men som liksom inte hörde ihop. Jag saknade ett kit som höll ihop hela historien. Klippningen kändes även lite tråkig, tv-mässig. MEN – alltså en fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Om visningen: Allt fungerade helt utan problem. Insläpp i god tid så att filmen faktiskt kan börja i tid. Regissören Cary Fukunaga på plats. Han sa några ord innan visningen för att sen köra ett Face2Face efteråt. Bra intervjuare. Fukunaga var också vältalig och berättade mycket, bl a att han i sin nästa film ska jobba med Michael Fassbender i en filmatisering av Jane Eyre. Vad mer sa han? T ex: att en Honduras-kille spelade mexikanen Casper/Willy medan en mex-tjej spelade Sayra som ju i filmen kom från Honduras; att han intervjuade fängslade gängmedlemmar i Mexiko för att få stoff till filmen men att det inte är äkta gangsters som spelar i filmen (vilket det felaktigt stod i festivalprogrammet).

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2009, Thriller Tagged with , , , , , , , , , ,

Fish Tank (2009)

22 januari, 2017 Lämna en kommentar

fish-tankHär kommer en preblogg-recension och den här gången handlar det om en film regisserad av Andrea Arnold som bl a gjort Red Road som är en av mina 5/5-filmer. Jag såg Fish Tank på Stockholm Filmfestival 2009 så därför kommer det även en kort ”Om visningen” efter huvudtexten som skrevs i december 2009.

Ofta säger man att man precis har sett en skön film. Just det här med ordet skön börjar irritera mig. Själv använder jag det alldeles för ofta när det inte riktigt är befogat. Det är befogat t ex om man precis har sett den sköna filmen The Station Agent. Hur som helst, jag tyckte den här filmen om problembarnet Mia var just skön. Mia växer upp utan pappa och med en alkad mamma i ett förortsområde utanför London. Mia gillar hiphop-dans, lite så där i smyg. Mammans nya kille (Michael Fassbender) får Mia att möjligen lugna ner sig en aning och dessutom gå på en dans-audition (även om hon i ärlighetens namn varken har skillsen, movsen eller känslan).

Som jag sa, en skön film. Även när det inte händer så mycket så är den underhållande. Vad är det som är underhållande? Ja, vi kan börja med dialekten t ex. Som vanligt i brittiska arbetarklassfilmer så är det språk som pratas njutbar. Just Mia snackar riktigt fränt här. Fotot, bilderna, klippningen är riktigt bra. De slitna miljöerna och människorna blir som poesi i filmfotografen Robbie Ryans händer. Jag får lite samma känsla som i Morvern Callar eller Ratcatcher.

Katie Jarvis och Fassbender är klockrena (också ett överanvänt ord) i sina roller. <spoiler>Nu visar det sig att Fassbender är ett slemmo i filmen men fram tills dess är han en skön figur</spoiler slut>.

Musiken är helt underbar i mina ögon. Den är bättre än i The Wackness och dessutom med tillräckligt hög volym. Jag satt och nickade till rytmen några gånger. Jag tänker definitivt försöka se Red Road av regissören Andrea Arnold. Den har faktiskt stått på min ska-se-lista ända sen den dök upp på bio för några år sen. (Japp, jag har sett den och jag älskade den.)

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Om visningen: Nåt som jag kan störa mig på vissa visningar är att folk envisas med att lämna luckor mitt i raden trots att det är uppenbart att det är en nära på utsåld föreställning. Det blir ju så mycket bökigare när folk som är sena ska krångla sig in, och dessutom får man ju bättre plats om man sätter sig på mittenplatserna från början. Själv sa jag till att folk skulle flytta in eftersom jag visste att visningen var utsåld. De jag sa till lydde lite häpet (haha) men fick alltså bättre platser. Innan Fish Tank visades en förfilm. Två personer kom in, satte sig, såg förfilmen och gick sedan ut. Huh? Dessutom var det en massa spring under förfilmen men sedan var det lugnt under huvudfilmen. När folk började stressa ut under eftertexterna satt jag kvar hela tiden ända tills de sista tonerna med Nas hade klingat ut.

arenaFörfilm var den vackra portugisiska kortisen Arena (3/5). En något kryptisk film som även den skildrade fattiga miljöer på ett poetiskt sätt. Några riktigt vackra scener men som så ofta så har kortfilmer svårt att riktigt engagera mig (undantaget är t ex några av Roy Anderssons korta alster).

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Kortfilm, Musik, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2009 Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg