10 i topp: Filmer 2009
25 maj, 2014 18 kommentarer
Det har spridit sig lite av en löpeld med årsbästalistor i filmbloggosfären. Senaste var det 2009 som avhandlades. Jag kände inte att jag kunde vara med då eftersom jag inte tyckte att jag var up-to-date. Det var ju likadant när förra året skulle sammanfattas för min del. Jag väntade in i det längsta för att se ALLA filmer. När jag tittade igenom mina kompisars 2009-listor så märkte jag att två filmer nästan helt saknades. Hmm, kanske man skulle göra en lista ändå? Jag gick in på Filmtipset och kollade upp 2009 års filmer. Ja, men jag har nog sett tillräckligt för att kunna skaka ihop en lista trots allt. Visst finns filmer som jag missat och borde se men skit i det. Nu, efter en liten *host*tjuvstart*host* i morse, så kör vi…
****
10. State of Play
Jag gillar konspirationsfilm, jag gillar filmer om undersökande journalister, jag gillar Russell Crowe – inte så konstigt då att jag gillar State of Play. Det här känns som en ganska bortglömd film men jag tyckte det var en spännande och visuellt snygg film. Trots en del fånig journalistromantik så fanns hela tiden en nerv här. Lite oväntat så skräller State of Play sig in på tiondeplatsen.
9. La nana
Innan jag såg den chilenska må-bra-pärlan La nana på Filmfestivalen hade jag sett Gaspar Noés Enter the Void. Jag var med andra ord i rätt tillstånd för denna mysiga rulle som var både rolig och sorglig. En tjänstekvinna har jobbat hos samma familj i 20 år. Hon har uppfostrat barnen, sett dem växa upp, men själv har hon liksom stannat i växten. Hon har inget eget liv utan lever genom familjen. När familjen beslutar sig för att anställa en till yngre tjänsteflicka uppstår turbulens. Det här kändes som en film som hade kunnat tagit den mörka vägen men valde en ljusare väg vilket var skönt just denna gång.
8. Enter the Void
Med Irréversible slog Gaspar Noé fullständigt knock på mig. Efter visningen av Enter the Void på Filmfestivalen var jag utmattad, trött, svettig. Pust! Bitvis är det briljant. Visuellt är det en tripfest, ett mästerverk. Nästan tre timmar emellertid tog på krafterna. Att jag satt bredvid en kompis som satt och vred på sig och kollade på klockan var tionde minut var ett störningsmoment. Betyget då när det begav sig blev en stark trea. Men det här kan vara 2009 års The Wolf of Wall Street. Med andra ord var det en film som växte efter titten.
7. Fish Tank
Se där! Tre festivalfilmer på raken. Kanske inte så konstigt då festivalvisningar ofta kan förhöja en filmupplevelse. För mig är Andrea Arnold en ojämn regissör. Hennes Wuthering Heights har jag sett men inte lyckats klämma ur mig en text om. Det var en genomusel film, urtråkig. Fish Tank är motsatsen. Fylld med bra skådisar, vackert foto av slitna människor och miljöer, och på det en härlig brittisk arbetarklassengelska att lyssna på. Plus, inte att förglömma, ett galet bra soundtrack som avslutas briljant med Nas.
6. En profet
En profet var en torsdagsbiofilm som jag såg med min torsdagsbiokompis Anders. Det är en fängelsefilm men utan att följa en fängelsfilmsmall. Det är inte en sån där rå film som ska visa hur eländigt det är i fängelset. Det är inte heller en film om en oskyldigt dömd som har moralen på sin sida. En profet är istället en film med en mänsklighet som jag blev lite förvånade över efter att jag såg den. Dessutom var det en film som inbjöd till diskussioner om dess tema. En mycket bra film, helt enkelt.
5. Drag Me to Hell
Jag måste säga att jag var lite skeptisk till den här Sam Raimi-rullen. Det jag hade hört var att det skulle vara Raimi i fin gammal Evil Dead-form. Fast grejen är att jag har sett ettan i den serien och var inte alltför förtjust. Jag hade problem med den överdrivna splatter/humor-skräcken. Men: nu funkade det klockrent. Jag var underhållen från början till slut. Jag skrattade högt ett antal gånger. Samtidigt som det är roligt har man fått till en bra stämning, med bra äckelfaktor bitvis. Jag vill åtminstone inte bli biten av en dreglig tant som tappat sin löständer. Alison Lohmans ska ha en stor eloge också. Hon gör en härlig insats som den vilt kämpande Christine. Den här platsen på listan tillägnar jag Movies – Noir. 🙂
4. Det vita bandet
Oj. Tyngden av Hanekes svartvita ”ångestrulle” Det vita bandet gav till slut resultat. Det är skarpt, kompromisslöst, aningen arty-farty men ack så bra. Det råder en kuslig stämning i byn som filmen utspelas i. Filmen har en hypnotisk, suggestiv nerv. Scenerna är intensiva. Jag tror det är en kombination av grymt skådespel, det svartvita fotot samt Hanekes statiskt betraktande kamera. Bitvis satt jag helt fängslad. Under visningen av filmen på lilla och varma biografen Zita kände jag mig tvungen att för första gången lämna en biosalong under en visning. Det är ett gott betyg till filmen att den ändå lyckades fånga mig så. Läs mer om vad som hände på visningen här.
3. Flickan
En film om en flicka som blir kvarlämnad i Sverige när resten av familjen åker till Afrika för att jobba med ett biståndsprojekt. Så här skrev jag i min recension av Flickan: ”Först kan jag konstatera en sak: Hoyte Van Hoytema är en äkta mästare som filmfotograf. Bilderna är fantastiska. De berättar något. Varje scen är perfekt sammansatt med skärpa och ofokus. Jag vet inte vad det är med Van Hoytema men han har en magisk touch. En annan sak att konstatera: Blanca Engström är helt fantastisk som Flickan. Hon är så där envis och vrång men ändå bräcklig så det bara är för mycket.” Med andra ord: har ni inte sett Flickan så gör det!
2. The Road
Världen är på väg att gå under. Djur och växter är döda, mat finns knappt nånstans. Vad händer då? Går människor solidariskt samman och hjälper varandra? Nja, den här filmatiseringen av Cormac McCarthys roman är mörk och nån solidaritet ser vi inte mycket av. Ändå tyckte jag det var en djupt mänsklig film. Jag fick mig en tankeställare när jag såg den. Om världen är på väg åt helvete och vi faktiskt kan påverka det hela så verkar det idiotiskt att inte försöka göra nånting åt saken. Kan det här vara Viggo Mortensens bästa skådespelarinsats? Ja, kanske, i konkurrens med A History of Violence.
1. In the Loop
Hurra! En komedi på första plats. Helt otroligt egentligen. Dokumentärer och komedier är nog de genrer som jag mest sällan ger riktigt höga betyg. In the Loop bygger på regissören Armando Iannuccis tv-serie The Thick of It, en serie som jag inte sett en minut av. Därför var nog förväntningar inte speciellt höga när jag satte mig ner för att kolla in In the Loop. Men… dialogen är nog den roligaste jag har hört någonsin i en film, och med ett härligt kreativt svärande. Det är en skön kontrast mellan brittisk och amerikansk engelska, som t ex när storsväraren Peter Capaldi och James Gandolfini (vila i frid) möts öga mot öga, mun mot mun. Jag tokskrattar ofta. Det är sagolikt underhållande hela tiden. 5/5.
****
Vilka filmer tycker jag är värda att få nämnas men som ändå hamnade precis utanför listan? Ja, det fanns ett helt gäng filmer som jag hade uppe för diskussion: A Serious Man, Apan, Död snö, Law Abiding Citizen, Moon, Polytechnique, Sin nombre, Up in the Air, The Cove och Inglourious Basterds.
Men var är (500) Days of Summer frågar ni er, speciellt ni som har den som nummer ett? Inte sett den, sorry. 😉
Hoppa nu vidare till mina kompisars listor på de bästa filmerna från 2009. Där hittar ni ett brett och varierat utbud av filmer. Henke, Fiffi, Steffo, Johan, Cecilia, Christian och Sofia.
Ahh. Äntligen!
En trevlig och lite överraskande lista. Ingen Moon. Ingen 500 days of Summer. Hmm. En ny etta och fler nya titlar på listan jämfört med de övriga sex listorna jag har samlat på mig. Nu blir det den ultimata 2009-listan imorgon!
Eller hur. Äntligen!
Moon var nära att komma med men jag beslutade mig för att vara lite udda (plus att jag inte gillade Spaceys datorröst). Det fanns ju Moon-love hos andra. 😉
Mycket intressant lista en tangering Det Vita bandet och tre bubblare Drag me to hell, The Road och En Profet. Fishtank, Enter the void och flickan har jag kvar att se. La Nana var ny för mig. State of play är ok och Into the loop stängde jag av efter en halvtimme (den tid jag ger en film) funkade inte alls för mig.
What!? Stängde av In the Loop. Helt galet. Jag skulle kunna se den på repeat. In the Loop on repeat y’all! 🙂
Förstår att La nana är ny för dig. Det är den nog för de flesta skulle jag tro. En ganska typisk smal festivalfilm som man bara ser för att det är just festival.
Pingback: FILMÅRET 2009
En väldigt kul och skönt spretig lista och kul att du hakade på! Sen tycker jag det var extra skoj med en väldigt otippad etta då det i mina ögon inte är nån superhöjdare och din bronsfilm föll mig inte heller riktigt i smaken (även om den ÄR snygg som tusan). Det gjorde å andra sidan inte din fyra heller eller femma heller. Och tvåan grinade jag mig igenom alldeles upphackat.
Nu väntar jag med spänning på din 1988-lista 😉
Det var kul att haka på. Trodde som sagt att jag inte skulle känna mig redo men när jag såg vilka filmer jag hade sett och gillat så gick det ganska lätt att skaka fram en lista, och konstigt nog kände jag inget behov av att se eller se om filmer. Så var det inte när jag skulle göra 2013-listan. Då var jag tvungen att se ”alla” filmer.
Om du grinade dig igenom tvåan så måste den ju haft nåt speciellt! 🙂 Du delade faktiskt ut en fyra till min etta. Det gläder mig. 🙂
1988, 18/6 var det. Hmm, här känner jag nog att jag måste se en del filmer jag missat (*host*Det stora blå kanske*host*…), och se om en del också. Har inte lika många filmer betygsatta på Filmtipset så det blir svårare.
Absolut, din etta var en fyra när jag såg den men nu minns jag knappt nånting alls 😉
Det stora blå får du vänta med tills den kommer på bio!
Kommer den innan 18 juni då? 😉
Med tanke på byråkratin kring det hela så….nej. 😦
Den som väntat på nåt gott… 😉
Pingback: Flmr vs filmåret 2009! | Flmr - en sorts filmblogg
Gött!
Spännande med State of Play. Jag tycker också den var rätt underhållande och bra.
Den stora skrällen här dock är ju annars Drag me to Hell! Vilken listrensare ändå!
Fräscht och oväntat!
Även om våra listor helt klart andas olika vibbar! 🙂
Har lagt till dig på länkarna för 2009-listan såklart också!
Haha, Drag Me to Hell tog jag med dels för att den fick en klockren fyra och dels för att reta en viss Movies – Noir. 😉
Ja, State of Play var nog en liten skräll också.
Håller emd om viss förvåning på Drag Me to Hell, underhåålande men inte _så_ bra. Jag var heller inget fan av State of Play men minns å andra sidan inte mycket av den ska erkännas. Enter the Void har jag förstått är en sådan där film som man _ska_ se, one of these days….
Kul med en lista som avviker lite, å andra sidan blir kanske de som sampostas mer ”ärliga” eftersom man då sas väljer helt utifrån sig själv
Att jag gillade Drag Me to Hell så pass mycket som jag gjorde var en stor överraskning för mig. Jag brukar ju inte vara så förtjust i blandningen humor, splatter, skräck. Men den här gången föll allt på plats. Kanske var jag på rätt humor, helt enkelt.
Om du inte sett Irréversible så föreslår jag att du ser den först. Den är mycket bättre. Men Enter the Void är ju inte dålig den heller.
Vafalls, skulle det vara en oärlig lista! 😉 Nå, jag kan medge att jag valde vissa filmer framför andra för att sticka ut lite men det hade jag nog gjort ändå tror jag, och det gäller egentligen bara de filmer som slogs om platserna 8-10 eller så.
Aha, då känns valet Drag Me To Hell betydligt mer logiskt. Har inte sett Irréversible heller (*skäms*)…
Nä, jag tyckte att du gjorde helt klart att du ju inte enbart valt filmer för att få andra hade valt dem. Och visst är det alltid lite spännande med de där valen som sticker ut lite.
Samtidigt tror jag att jag var den som fick in flest filmer från min lista på en ultimata listan, så jag var både bred och smal. 😉
Skäms? Haha, det tog flera år innan jag lyckades komma till skott med Irréversible.