Air Doll (2009)

Koreeda är ett regissörsnamn som jag hör då och då, och jag tänker hela tiden att jag inte har sett nån av hans filmer. Men det har jag faktiskt. Två stycken: dels Still Walking och dels Air Doll som jag såg och skrev om under Stockholm Filmfestival 2009. Kanske borde se några fler då det verkar vara fina filmer.

Den japanske regissören Hirokazu Koreeda är en regissör som jag definitivt ska försöka se mer av. Det här faktiskt den första filmen jag ser av ”Ozu 2” (mitt smeknamn på Koreeda). Air Doll, som filmen kallas i Sverige, är en sällsam film som jag skulle vilja ge ett bättre betyg. Det är en surrealistisk film med en hel del magiska ögonblick. En docka får liv, uppskattar vattendroppar, blir kär, och får luft från en ”pojkvän”. Den fick mig att tänka en massa märkliga tankar. Filmen är aningen för lång och spretig med några onödiga biroller som bara finns där. Jag gillar budskapet i filmen: Uppskatta livet, det är vackert!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: Det här var min sista film på festivalen och det rådde en mysig stämning under den här tidiga visningen i salong 1 på Grand. När vi kom ut från bion efter visningen fortsatte den sällsamma stämningen: som pricken över i:et var nämligen Sveavägen insvept i en magisk dimma.

Bananas!* (2009)

Dokumentärfilmaren Fredrik Gertten har jag sett några gånger på Malmö Filmdagar. Inte just i år dock. Min preblogg-text om Bananas!* skrevs i oktober 2009.

Den här uppmärksammade filmen visade sig vara en ganska normal dokumentär. Den handlar om bananarbetare i Nicaragua som blivit sjuka av bananjätten Doles bekämpningsmedel. Början är lite seg med upprepningar innan man riktigt förstår vad det går ut på. Sen förvandlades det hela till en riktigt spännande rättegångsfilm där Doles stjärnadvokat strider mot den timide men bestämde kämpen Duane Miller. Juan J. Dominguez, chefen för advokatbyrån som tar sig an fallet, kanske är huvudpersonen egentligen men jag gillade verkligen Miller.

Filmen visar hur svårt det är med juridik och att få rätt i domstol. Att Dole har gjort nåt dåligt, omoraliskt, ansvarslöst, etc, det står utan all tvivel, det erkänner t.o.m. en av cheferna i domstol (i alla fall indirekt). Men att få det till ett fungerande rättsfall där man bevisar att arbetarna har blivit sjuka pga det som Dole har gjort, det är svårare. Nåt som ger filmen ett plus är att man faktiskt inte framställer advokat Dominguez som någon genomädel rättskämpe. Tvärtom: han röker cigarr och åker röd Ferrari (min kommentar: vad det nu har med saken att göra?).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Mother (2009)

Tidigare i veckan (tisdag-torsdag) var jag nere i Malmö för de årliga filmdagarna. Det var som vanligt mycket trevligt med högsommarvärme, Vespa-lunch och -middag plus ytterligare ypperligt god mat som intogs på hög höjd och med vacker utsikt… och en massa film förstås. En av filmerna som visades var Parasit, Bong Joon-ho senaste dramakomedithriller. Under Stockholm Filmfestival 2009 såg jag och skrev om en annan av hans filmer, nämligen Mother.

Bongs stil känns igen. Filmen påminner mer om Salinui chueok (Memories of Murder) än Gwoemul (The Host). Det handlar om liv, död, skuld och förhållandet mellan mor och son. Tunga ämnen blandas med en udda humor. Jag ska ta och se några fler koreanska filmer, och främst koreanska filmer som anses bra och normala, för att se om det är Bong som är udda eller om alla koreanska filmer har den här märkliga blandningen mellan våld, drama, tragedi och humor. När jag tänker efter så är Park Chan-wooks stil också lite udda, minst sagt. Åtminstone så känns dessa två koreanska regissörer udda i Sverige. Det förekommer en hel del udda scener i Madeo, som t ex när mamman ska mata sin son när han står och kissar innan han ska ta bussen. Ja, det låter konstigt och det var det.

Vissa scener är briljanta, främst mot slutet. Och det absoluta slutet är märkligt bra. Precis som den absoluta inledningen som slutet refererar till. Jag måste säga att Bongs stil alltid känns uppfriskande. Upplösningen är ganska överraskande och inte som jag trodde. Jag är lite hård i betygsättningen den här gången. Men det är endast de sista 25 minuterna som jag tycker är riktigt bra. Början är lite för spretig och förvirrande med konstiga saker som sker. Dock är det positivt att filmen blev bättre och bättre men det räcker inte riktigt till en fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: Bong var själv på plats (kul!) och presenterade filmen och fick varma applåder. Han nämnde att han verkligen gillade Låt den rätte komma in. Det var inget regelrätt Face2Face men han sa i alla fall några ord innan den fullsatta visningen som avlöpte utan några problem vare sig ljud eller bild.

The International (2009)

Tom Tykwer var länge en favoritregissör men nu har han nog sjunkit en del. Hans filmer ligger oftast på betyget 4/5, som Winterschläfer, Spring Lola, Prinsessan + krigaren, Heaven och Cloud Atlas (ihop med Wachowskis). I början av sin karriär var han väldigt produktiv och gjorde fyra filmer under några intensiva år runt sekelskiftet. Att han sjunkit i mina ögon beror nog delvis på att han helt enkelt inte gör filmer lika ofta som förr. Han har liksom försvunnit från radarn. Efter Cloud Atlas (2012) har han gjort en film, A Hologram for the King, en film som jag knappt hört nånting om. Min preblogg-text om The International skrevs i oktober 2009.

Den enda film av Tom Tykwer som jag har sett som har fått sämre betyg än fyra är Dödsängeln Maria, och den fick ändå en trea. Så, även om jag hade hört en del negativt om The International förväntade jag mig ändå en bra filmstund. Filmens huvudperson är Clive Owen som spelar en Interpol-agent fast besluten att sätta dit en storbank som handlar med vapen i skumraskaffärer. Naomi Watts spelar en NY-åklagare som på sitt hörn försöker hjälpa till. Handlingen tar oss till bl a till Berlin, Istanbul, New York, Lyon och Gardasjön i Italien. Det är med andra ord en konspirationsthriller med hyfsade skådisar i en global miljö det handlar om, vilket borde båda gott.

Det första jag konstaterar är att The International är en på många sätt lika välgjord film som Tykwers andra filmer. Den känns dock inte lika personlig. Tykwers tidiga filmer har handlat om slump och öde, ofta om två personer vars liv flätas samman på ett dramatiskt sätt. Det här är en mer vanlig thriller, mer lik Bourne-trilogin eller de nya Bond-rullarna än Tykwers tidigare filmer. Tekniskt sett så är det i princip prickfritt. Tykwer använder ett foto som är så snyggt att det nästan blir sterilt.

Jag gillar Clive Owen i filmen. Han har en envis desperation över sig. Naomi Watts roll är inte lätt att jobba med och hon går på tomgång, och det behövs liksom inget mer. Att NY:s distriktsåklagarmyndighet överhuvudtaget är med känns dessutom lite krystad. Det förklaras t.o.m. av Watts i filmen varför de är med. Efter den nerviga, och omtalade, shootouten på Guggenheim kändes det som om filmen var slut men den fortsatte onödigt länge efter det och rann liksom ut i sanden. Men det är en konspirationsthriller i internationell miljö med bra ljudspår, snyggt foto och hyfsad spänning, så det blir en stark trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Mr. Nobody (2009)

Mr. Nobody såg jag och skrev om under Stockholm Filmfestival 2009. När jag läser min text och hur jag drar paralleller till The Fountain så går mina tankar osökt till den mycket speciella och bra Cloud Atlas.

Mr. Nobody var en film jag inte visste mycket om. Jag visste inte att det var en belgisk film t ex. Men jag antar att det faktum att den var just belgisk bidrog till att jag inte visste så mycket om den. Nu brukar det i och för sig nästan vara normalfallet när det gäller filmerna jag ser på festivalen, men Mr. Nobody var ändå en påkostad produktion visade det sig. Handlingen, eller snarare känslan, i filmen påminde mig en del om The Fountain. Dessa två filmer tillhör en genre man inte ser så ofta. Nämligen den filosofiska filmen.

Jared Leto spelar huvudrollen som Nemo Nobody i mastodontrullen som är så spretig som en film kan vara. Den består av mängder av scener och handlingen är väldigt lös. Jag fascineras ändå bitvis av historien, där en gammal Leto ser tillbaka på alla möjliga sätt som hans liv hade kunnat te sig. Bäst är väl egentligen filmen när Nemo är en yngling som upptäcker kärleken. Sen blir det väl konstigt, utan mål och mening och slutet är minst sagt krystat. Som sagt, filmen har ingen handling men den handlar om mycket och ställer många frågor.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: Efter den långa filmen var man kanske inte helt upplagd för ett Face2Face, men regissören Jaco van Dormael visade sig vara en småtjock mysfarbror som menade att filmen inte svarade på några frågor, bara ställde dem, och det hade han rätt i. Många i publiken verkade tycka att var en toppfilm och tycktes tagna och Jaco fick en hel del publikfrågor. Av nån anledning tyckte jag inte stolarna var lika hårda på Bio Rio den här gången, jämfört med när jag såg Enter the Void.


Förfilm var Mei Ling (4-/5), en annorlunda och snygg liten animerad rulle om en tjej och en bläckfisk. Jag gillade den. Märkligt korta och stilrena, enkla, scener med märkligt långa svarta pauser mellan.

The Imaginarium of Doctor Parnassus (2009)

Som jag skrivit om tidigare på bloggen ett antal gånger så brukar jag släpa med min familj på bio på Annandagen varje jul. Jag väljer film. Ibland blir det succé (Masjävlar, Green Book). Ibland kanske inte så stor succé. The Imaginarium of Doctor Parnassus är nog ett exempel på det senare. Min text skrevs i december 2009.

Visuellt är det här en fantastisk film. Tyvärr är handlingen så spretig och rörig att man blir alldeles yr i mössan. Doktor Parnassus (en bra Christopher Plummer) har slutit avtal med Djävulen (Tom Waits) och fått evigt liv. Priset Parnassus måste betala är att hans eventuella barn vid 16 års ålder ska bli Djävulens. I nutidens London driver nu Parnassus en sorts varieté där man erbjuds att med hjälp av Parnassus tankekraft kliva in i sin egen fantasivärld. Ja, Parnassus har alltså nån sorts magiska krafter som gör att han kan skapa imaginära världar när man går in genom en ”magisk” spegel.

Nja, tyvärr var det för rörigt och jag kom aldrig in i filmen. Jag fattar aldrig vad som händer. Allt är bara rörigt och jobbigt. Ofokuserat. Vad gillade jag? Ja, jag gillade brytningen mellan Parnassus märkliga cirkusvagn och det nutida London. Fantasiscenerna var oftast bra. I slutet, med ca 20 minuter kvar då Colin Farrell spelade Heath Ledgers roll, drogs jag äntligen in i filmen. Lily Cole som spelar Parnassus dotter har ett ganska speciellt utseende som stack ut. Vad mer? Ja, för er som inte greppat det tidigare så spelas alltså Heath Ledgers rollfigur, i fantasisekvenserna, av Johnny Depp, Jude Law och slutligen Colin Farrell. Detta eftersom Ledger dog mitt under inspelningen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Ebbe – The Movie (2009)

Dagen till ära så gräver jag fram en gammal preblogg-text om en svensk dokumentärfilm. Och, nej, det handlar inte om en svensk popgrupps turné i Australien eller om ett punkband i Rågsved. Min text om Ebbe – The Movie skrevs i maj 2009.

Jag såg den här dokumentär på SVT Play (som för övrigt är något av en guldgruva). Ebbe – The Movie är en intressant film om en intressant person: Ebbe Carlsson. Det är märkligt hur en privatperson kan vara inblandad i så många (politiska) historier och affärer. Ja, nu var han ju faktiskt pressekreterare till bl a justitieminister Lennart Geijer på 70-talet men för övrigt så var han helt enkelt ”polare” med personer i maktpositioner.

Filmen är ganska snyggt gjord, och känns lite som ett förlängt Kobra-avsnitt. Inte bara hur filmen ser ut påminner om Kobra utan även att filmens berättarröst görs av Jane Magnusson, som ju även är reporter på Kobra. Tyvärr passar inte Janes röst riktigt i just det här fallet. Hon låter lite för ironisk hela tiden. Det passar bra i vissa reportage men inte här. I övrigt är det en standardmässig dokumentär med klipp med personer som blir intervjuade. Då kan nästan aldrig bli mer än en trea.

Slutligen måste jag ändå säga att Ebbe på nåt sätt framstår som en cool snubbe. Som t ex när han svarar på frågan om han ångrar hela härvan med att han som privatperson agerad mordutredare med otillåten avlyssningssutrustningen och what not: ”Jag är inte i ångerbranschen, jag står för vad jag har gjort”. Punkt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Mary and Max (2009)

För nån vecka sen publicerade jag en kortis om $9.99 och idag blir det leranimation igen. Om jag minns rätt så såg den här animerade filmen med min torsdagsbio-kompis Anders. Jag såg den i alla fall på bio så mycket vet jag. Om jag ska lägga till nåt mer om filmen så är det att om det hade gjorts en spelfilm av berättelsen så hade Philip Seymour Hoffman spelat den manlige huvudrollen om jag hade fått bestämma. Damn, jag fattar fortfarande att han inte finns bland oss längre. Texten skrevs i juli 2010.

Mary and Max är en australiensisk leranimerad film, lite i samma stil som en annan lerig rulle från samma land, nämligen $9.99. Filmen är mörk, ganska dyster, långsam i tempot, och med ett ganska speciellt utseende på figurerna. Den beskriver livet för två ensamma människor på olika sidor av vår planet som finner varandra, först som brevvänner och sen… Som så ofta i ler- eller dockanimerade filmer så är det väldigt snygga detaljer. Man ser arbetet som lagts ner. Ofta uppstår det en speciell känsla när man skapar en hel värld med hjälp lera och olika modeller. Historien i sig blir till slut ganska rörande med både en del svart humor och tänkvärda detaljer. Men för ett högre betyg krävs lite mer intensitet. Vissa scener är dock klockrena, som t ex när Max (som har Asperger) räcker upp handen i hissen – ”japp, det var jag” – och helt naturligt erkänner att det är han som släppt sig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Hmm, nu när jag ser bilderna ovan så tänker jag att filmen faktiskt var riktigt rörande, och gullig på ett mörkt sätt.

PPS. Det där jag skrev om Philip Seymour Hoffman skrev jag förresten innan jag upptäckte att det var just han som gjorde Max röst i filmen.

Public Enemies (2009)

Michael Man, vad har vi på honom? Ja, en hel del bra filmer skulle jag säga. Heat, Collateral, Thief, Manhunter och The Insider är ju toppfilmer allihop. Sen har vi kanske några bottennapp. Jag tänker främst på Miami Vice som jag inte gillade alls. Public Enemies, som väl hamnar väl nånstans mittemellan, skrev jag om i augusti 2009. Ali, Blackhat och Den siste mohikanen återstår för mig att se.

Michael Mann är en riktigt bra regissör som sällan gör dåliga filmer. Ja, jag tror nog inte jag har sett en dålig film av honom, även om jag långt ifrån har sett allt. Public Enemies var länge mycket bra. Det var bra stämning, snyggt och fantastiskt bra musik (som påminde mig lite om suveräna dokumentären Searching for the Wrong-Eyed Jesus). Skådisarna är duktiga, även om jag börjar tycka att det finns något stelt över Christian Bale. Jag gillade Marion Cotillard som Dillingers flickvän Billie Frechette. Hon tillförde något extra (förmodligen lite kvinnlighet, haha) till filmen även om hon inte var med så mycket.

Efter ett tag kände jag att det mesta är bra men att nånting saknades. Först trodde jag skådespelarinsatserna var platta men det är nog så att det är karaktärerna i sig som är platta. Spänningen saknades helt enkelt. Det blev lite segt nånstans i mitten: Dillinger i fängelse, Dillinger rånar bank, Dillinger i fängelse, Dillinger rånar bank, osv. En scen som jag dock kommer ihåg så här i efterhand var när Dillinger ger Frechette en päls i present. De tittar varandra i ögonen och Depps ögon ser väldigt sorgliga ut. Som om han vet att det kommer att ta slut, förmodligen genom att han dör. Han kan helt enkelt inte undvika att det kommer hända. Han kanske kan men vill inte.

En fråga angående fotot: Var det digitalt hela tiden? Jag tyckte t ex scenerna från galoppbanan såg mer ut som vanlig gammal hederlig film. Å andra sidan så brukar det vara i dunkla scener som det digitala syns. En detalj som jag tyckte var lite fånig var att Dillinger framställdes som nån sorts gentlemannatjuv medan Baby Face Nelson skulle var en jättebebis och idiot. Det är möjligt att det var så det var men det kändes överdrivet. Mann är en jäkel på att få till en speciell (kanske melankolisk) stämning i sina filmer. Här tyckte jag dock att Mann visar snygga bilder till sorgligt soundtrack och sen ska vi direkt tycka ”åh, vad synd det är om Dillinger”. Snubben rånade banker. Han får väl stå sitt kast. Å andra sidan så är det precis samma tema i Heat, och den filmen är suveränt bra. Hur som helst, det kan inte bli mer än en stark trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Det är alltid kul att spotta skådisar från The Wire. Två stycken den här gången: Domenick Lombardozzi och Peter Gerety.

Inglourious Basterds (2009)

Vilka Quentin Tarantino-filmer har jag inlägg om på bloggen? Ja, det verkar som att det bara är de allra senaste, dvs The Hateful Eight och Django Unchained. Dags att gräva fram en gammal recension av en av de som saknas. Texten skrevs i september 2009.

Jaha, då har jag (för en vecka sen) sett den mest hajpade (väl?) filmen här på forumet. Jag minns när jag såg Pulp Fiction på bio när den kom. Det var nåt alldeles extra tyckte jag då. Och jag tycker fortfarande att Pulp Fiction är en femma, tror jag i alla fall. En rolig anekdot från Pulp Fiction-visningen är att en av mina kompisar svimmade under scenen då Vincent ska spruta adrenalin i hjärtat på Uma Thurman. En annan lite lustig sak är att när jag kom hem efter att ha sett Inglourious Basterds så slog jag på teven och vilken film och vilken scen hamnar jag mitt i? Just det, sprutscenen från Pulp Fiction, haha. En slumphändelse som såg ut som en tanke.

Nåväl, Inglourious Basterds var det. Mjaha, jag tycker inte filmen riktigt handlar om nånting. Det är som en filmfilm. Jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka det men en filmfilm är det bästa jag kan komma på nu. Givetvis är den dialogtung, det är ju en Tarantino-film. Lite väl dialogtung tycker jag. Det passar i vissa filmer men kanske inte i en andra världskriget-rulle.

Inför Kill Bill 1 kände jag samma förväntan som många har gjort inför IB. Den skulle visas på Filmfestivalen och hajpen var stor, även från mig. Jag var snabb att fixa biljetter och jag blev inte besviken. Det blev liksom en grej som var större än filmen självt.

Jag vet inte, efter Kill Bill 2 och Death Proof känns det som Tarantino inte är lika spännande längre. Jag ville verkligen gilla IB, och det gjorde jag. Men jag ville gilla den mer. IB kändes lite som två filmer, dels den om oäktingarna och dels den som jag gillade mest, den om Shosanna (borde det inte stavas Shoshanna?) och hennes biograf.

När jag såg IB så tyckte jag aldrig att den var speciellt spännande, rolig eller nånting annat. I efterhand så har den växt något och vissa scener gör sig påminda, kanske främst scenen nere i källarpuben när Hammersmark (en bra Diane Kruger) och the Basterds ska mötas. IB är mycket välgjord, sevärd och med strålande insatser av skådisarna. Den enda som jag stör mig lite på är Daniel Brühl från Good Bye Lenin! som jag inte tyckte passade i sin roll som Zoller. Han känns för valpig.

Mina två favoritscener från filmen: 1. När Shosanna sminkar sig inför den ”sista” föreställningen till en riktigt bra Bowie-låt, 2. När samma Shosanna <spoiler> blir skjuten av Zoller </spoiler> i en vacker scen.

Jag skulle gärna vilja ge en fyra till QT och IB men tyvärr, det kan bara bli en stark trea.

Slutligen: ja, Christoph Waltz var bra i rollen som Hans Landa.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Jag noterar med viss förvåning att jag använder uttrycket filmfilm för att, vad det verkar, beskriva nåt negativt. Så använder jag inte alls ordet idag. Idag betyder filmfilm för mig en riktigt rejäl och välgjord film som man direkt känner sig trygg i. Three Billboards Outside Ebbing, Missouri är ett exempel. Men i texten om Inglourious Basterds så tror jag att jag menar att filmen mer känns som en konstruktion och inte en organisk skapelse med ett äkta hjärta. Kanske är jag inne på nåt metaproblem också, att filmen på ett för mig störande sätt är för öppen med att den är just en konstruktion. Jag vet faktiskt inte, ärligt talat.

%d bloggare gillar detta: