Tsar (2009)

3 december, 2021 Lämna en kommentar

Jag dammsuger ett gammalt filmforum efter gamla texter som jag skrivit om filmer jag sett på Stockholm Filmfestival genom åren. Idag handlar det om Tsar som jag såg på 2009 års festival.

Den här filmen om den förste ryske tsaren Ivan ”den förskräcklige” (Pjotr Mamonov) var en film som jag kanske trodde lite mer på. Nu vet jag i och för sig inte riktigt vad jag väntade mig. Filmen är ändå intressant. Den framställer Ivan som en ganska svag och paranoid ledare och människa. Ok, han är inte svag när det gäller att ta livet av folk som han tror försöker störta honom.

Gamle vännen Filipp (Oleg Jankovskij) som är en kyrkans man kallas in för att Ivan ska få så många som möjligt på sin sida, Gud t ex. Ivan slits mellan sin misstänksamhet och vad han egentligen vet är rätt. Temat har jag sett i en hel del andra filmer, t ex några av Kurosawas rullar som Blodets tron. Tsar är lite för statisk, den rör sig inte framåt, och bitvis förekom ett ganska jobbigt överspel. Jag tyckte ändå huvudrollsinnehavarna var bra, främst Jankovskij som tyvärr dog i cancer i år.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: En lite sömnig morgonvisning på en liten salong på Saga. Med en 7-Eleven-kaffe och en kanelbulle så gick det dock bra trots att jag var farligt nära att nicka till några gånger. Intill mig hade jag en äldre man som andades ljudligt. Han blev liksom andfådd av den enorma ansträngningen det var att sitta i en biofåtölj och se ett ryskt kostymdrama.

Filed under Betyg 2, Drama, Film, Historisk film, Kostymdrama, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2009 Tagged with , , , , , , , , , ,

Heiran (2009)

26 november, 2021 Lämna en kommentar

Jag dammsuger ett gammalt filmforum efter gamla texter som jag skrivit om filmer jag sett på Stockholm Filmfestival genom åren. Idag handlar det om Heiran som jag såg på 2009 års festival.

Heiran är en kärlekshistoria mellan en iransk tjej och Heiran, en ung afghansk man som vistas illegalt i Iran. De båda träffas på landsbygden i Iran för att senare bo ihop i Teheran. Tjejens föräldrar uppskattar inte alls att de båda vill bli ett par.

Tyvärr var det här något av en besvikelse. Filmen tar liksom inte ut svängarna. Samtidigt känns den ändå som en melodram och tar liksom ut de känslomässiga svängarna för mycket. Handlingen är på nåt sätt för enkel. Det enda som komplicerar det hela är att flickans pappa även han en gång i tiden var afghansk flykting i Iran och därför är rädd att Heiran inte kommer att kunna ta hand om dottern. I och för sig ska det väl vara en ganska enkel kärlekshistoria men det hettar aldrig till. Betraktat som film från Iran så är det möjligt att den hettar till väldigt mycket.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: En klassiker och nåt som brukar hända på festivalen då och då: man visade fel film! En sydkoreansk actionrulle som började ombord på en fiskebåt i sjönöd i Indiska oceanen rullade igång. Vi fick se ca fem minuter innan misstaget åtgärdades och efter ca fem minuter till så började rätt film. Det roliga var att Heiran-regissören Shalizeh Arefpur var på plats och hon hade dessutom presenterat filmen innan den började. Vilket den alltså till slut gjorde. Började alltså. Själv skrattade Arefpur mest åt den dråpliga, men för festivalen pinsamma, händelsen.

Filed under Betyg 2, Drama, Film, Recension, Romantik, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2009 Tagged with , , , , , , , , ,

Pixar: Up (2009)

9 april, 2021 4 kommentarer

Är det världen eller jag som är alldeles upp och ner? Jag hade nämligen hört att de inledande tolv minuterna av Pixars Up skulle få de mest stenhårda av personer att bryta ihop av rörelse. Ok, då ska vi se. När kommer tårarna? När kommer dammet?

Nej, varken dammet eller tårarna kom. Jag vet inte, jag tyckte inte det var nåt speciellt egentligen. Det var en fin sekvens men jag tyckte inte det var extra nostalgiskt eller sorgligt. Carl och Ellie ville åka på semester till Sydamerika men saker kommer emellan, liksom. Ja, jag vet att det var tråkigt för dem att de inte kunde få barn men det berörs under två scener som varar några sekunder.

Jag tyckte även det var lite märkligt att Carl och Ellie träffas som barn (typ när de var tio år gamla) och sen håller ihop hela livet. Det händer bara inte. Och Carl, han var ju världens tråkigaste. Han säger inte ett ord och har noll karisma. Ellie var ju en Manic Pixie Dream Girl och Carl var grumpy, redan som barn. Dessutom är Ellie liksom fööör gullig.

Jag blir t ex mer berörd av Brooks öde i The Shawshank Redemption som jag kände att Up refererade till i nån scen. Där funkade också det melankoliskt klinkande pianot bättre. I Up är det föööör sentimentalt.

Efter detta blir filmen en fars. Eller är det en dröm i Carls huvud alltihop? Det som händer och hur det framställs är för osannolikt, konstlat och farsartat. Dessutom har vi ett störande barn, en scout som av misstag följer med på Carls ballongresa till Paradise Falls nånstans i Sydamerika.

Filmens skurk är den gamle upptäcktsresanden Charles F. Muntz, spelad av en perfekt castad Christopher Plummer (VIF). Efter att för länge sen blivit anklagad för att fabricera ett fågelskelett bor Muntz i djungeln för att fånga in ett levande exemplar av den sällsynta fågeln. Muntz djungeläventyr och hans luftskepp för tankarna till Jules Vernes romaner om kapten Nemo.

Av nån anledning har Muntz, istället för människor som assisterar honom, hundratals hundar som av nån anledning kan prata med hjälp av sina halsband. Hur överlever Muntz där ute i djungeln? Hur får han drivmedel till sitt luftskepp? Är hundarna förutom skickliga kockar även tandläkare, frisörer, rörmokare och möbelsnickare? Det finns inga andra människor eller djur där ute i djungeln, enbart Muntz, hans hundar och en sällsynt fågel. Det är helt bisarrt och bara konstigt. Det måste vara en dröm i Carls huvud? Men bara för att jag konstaterar det så blir det ju inte en bättre film.

Upp blev tyvärr ner för min del.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Fler och betydligt mer positiva tankar om Up hittar ni nedan. Det är alltså jag som är upp och ner, inte världen.

Rörliga bilder och tryckta ord
Movies – Noir
Fiffis filmtajm
Filmitch
Flmr

Filed under Animerat, Äventyr, Betyg 2, Film, Komedi, Pixar, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Hemligheten i deras ögon (2009)

18 september, 2020 2 kommentarer

Argentinsk film på bio, det är inte i första taget man ser. Men det händer då och då. Att Hemligheten i deras ögon kom upp på i Sverige beror säkerligen på att den vann en Oscar för bästa utländska film (ja, jag vet, Bästa icke-engelskspråkiga film heter det nuförtiden). Jag tycker det visar att Oscarsgalan ändå har viss betydelse. Just för de nominerade filmerna i den kategorin betyder det säkert oerhört mycket. Min text om filmen skrevs i april 2010.

Den här argentinska rullen slog ju ut både En profet och Det vita bandet i Oscarsracet om Bästa utländska film, så frågan är om det var rätt film som vann? Nja, eller nej, är svaret för mig. Hemligheten i deras ögon är ett bra thrillerdrama som berättas med två parallella handlingar på ett smart sätt. Tyvärr är filmen som helhet aningen, lite, lite för långdragen. Den påminner en del i upplägget om Män som hatar kvinnor, faktiskt. Just de två handlingarna, nutid och dåtid, bidrar till en viss mystik. Jag gillar känslan i filmen. Blandat med allvaret så förekommer det en del humor som jag uppskattade.

Hela sekvensen på fotbollsstadion är en femma som enskild sekvens – den är nästan för bra jämfört med resten av filmen. Riktigt nervigt bra filmat och klippt. Dramat som helhet tycker jag dock inte riktigt funkar i slutändan. Jag gillade ändå samspelet mellan de båda huvudpersonerna och det faktum att de aldrig kysstes t ex. Däremot gillade jag inte riktigt att allt skulle lösas i slutet, inklusive att de båda ”fick varandra”. Det hade varit en bättre film om man inte hade dragit ut på det hela. Som det var nu hade man, så att säga, flera slut i filmen. Lite typiskt också att man var tvungen att lägga in en twist i slutet. Men, men, det var väldigt nära en fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Betyg 3, Drama, Film, Mysterium, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , ,

The Men Who Stare at Goats (2009)

29 mars, 2020 Lämna en kommentar

Jag undrar om jag inte gick och såg The Men Who Stare at Goats på bio med min torsdagsbiokompis Anders. Jag tror det. Det känns som en sån film. Regissören heter Grant Heslov och det ringer ingen klocka när jag hör det namnet. Det visar sig att han mest sysslat med att producera och jag ser att han varit inblandad i några riktigt bra rullar:  Good Night, and Good Luck, Argo och The Ides of March bl a. Min preblogg-text om The Men Who Stare at Goats skrevs i februari 2010.

Den här filmen har fått lite oförtjänt dålig kritik tycker jag. Visst, det är ingen superrulle men ändå småputtrig hela tiden. Det är ju en bagatell men en ganska trevlig sådan. En av de saker jag gillar är kontrasten mellan den militära hårdförheten och hippie-armén the New Earth Army – med en skön Jeff Bridges i spetsen. George Clooney och Ewan McGregor är charmiga. Historien är crazy. Jag gillade inte Kevin Spacey men det var förmodligen meningen; han var helt enkelt osympatisk som rollfigur. Det känns som en ganska annorlunda film eftersom det är en Irakkrigs-komedi. Man driver med den nu gällande situationen i Irak t ex med privata företag som ansvarar för säkerheten men skjuter på varandra. Jag vet inte hur många komedier som det har gjorts om Irakkrigen? Jag kommer att tänka på t ex Three Kings som utspelas under Gulfkriget.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Betyg 3, Film, Krig, Recension, Satir Tagged with , , , , , , , , , , ,

La nana (2009)

23 februari, 2020 Lämna en kommentar

Jag fortsätter att skicka ut fler gamla recensioner av filmer som jag såg under Stockholm Filmfestival 2009. Den här gången handlar det om en chilensk film som fungerade som en nödvändig motvikt till en Gaspar Noé-chock.

Efter svårsmälta Enter the Void var det passande med en, vad det visade sig, liten pärla som bröt av skönt mot Gaspar Noés tripfilm. La nana är en chilensk rulle som handlar om tjänstekvinnan Raquel (Catalina Saavedra) som arbetat hos samma familj i över tjugo år. Hon har levt större delen av sitt liv hos familjen och sett dess barn växa upp, uppfostrat dem. Själv har hon liksom stannat i växten och lyckas inte skapa sig ett eget liv. Hon äter ständigt piller för att hålla ångest och huvudvärk borta. När hon en dag svimmar, av vad mamman i familjen anser vara överansträngning, beslutar sig familjen för att ta in extrahjälp. Raquel gillar inte detta alls (det är ju hennes familj och hennes jobb!) och hon gör sitt allra bästa för att sabotera för de nya tjänsteflickorna. I början var det lite jobbigt att komma in i filmen. Digitalkameran gjorde att det kändes som ett hemma hos-reportage på tv. Men när jag väl var inne i filmens verklighet så var den både rolig och sorglig.

Catalina Saavedra är strålande som Raquel. La nana är en egentligen en ganska typisk må bra-film. Raquel är en person som fastnat i livet men som hjälps ur sitt skal av en av de nyanställda tjänsteflickorna. De två första slutar ganska snabbt när Raquel visar upp sin sämsta sida. Den tredje, Lucy, ser dock Raquel för vad hon är: en person som verkligen behöver någon som ser henne som person. En sak som jag hade i bakhuvudet var att filmen nånstans var en ganska läskig skildring av ett klassamhälle där en människa i princip inte har ett eget liv utan slavar hos en rik familj. La nana var inget mästerverk men en mysig rulle som både var lite sorglig och rolig, främst då det gällde Raquels olika metoder för att sabotera för de andra tjänsteflickorna. (Nu kommer ju ändå Enter the Void sitta kvar längre i sinnet trots att den fick ett sämre betyg som filmupplevelse just när jag såg den.)

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: Allt var helt ok. Det var en redig tjej som presenterade innan visningen, påminde om att stänga av mobiltelefonerna osv, och inte släntrade in som nån jävla dröshans som lodaren på London River-visningen. Grand 1 är också en skön salong med gott om plats, bra med benutrymme, trevlig utsmyckning.

Filed under Drama, Film, Komedi, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2009 Tagged with , , , , , , , , , , ,

London River (2009)

16 februari, 2020 Lämna en kommentar

Tidigare i veckan skrev jag om filmen Infödd soldat i regi av Rachid Bouchareb. Under Stockholm Filmfestival 2009 såg jag Boucharebs uppföljare London River och det är den det handlar om idag.

Rachid Bouchareb (Infödd soldat) är tillbaka med en film som handlar om fördomar som kommer upp till ytan efter terrorbombningarna i London 2005. Det här var en klart intressant historia där en mor (Brenda Blethyn) letar efter sin dotter, och en far (en timid och mysig Sotigui Kouyaté) letar efter sin son. Filmen tar upp den rädsla och sorg man känner när man förlorar någon nära och hur det nästan kan vara värre att inte veta vad som har hänt. Lever sonen/dottern eller inte? Hela detta känsloregister gestaltas strålande av Brenda Blethyn. Det tog ett tag innan jag sögs in i filmen. Inledningen, innan jag lärde känna karaktärerna, var ganska intetsägande med bilder utan dialog som kanske var tänkta att vara poetiska och vackra. Den tekniska kvaliteten på fotot gjorde dock att det inte riktigt funkade. Dessutom var skärpan dålig i början av visningen eller så var det så i fotot helt enkelt. Oavsett så funkade det inte.

Ibland är filmen nästan dråpligt rolig när mamman inte vill förstå att dottern t ex studerar arabiska (eller behandlar Kouyatés karaktär som luft). Mamman bor på kanalön Guernsey och dottern i London. De två ses inte speciellt ofta och dottern verkar inte berätta allt när de två talas vid på telefon. Mamman inser helt enkelt att hon inte känner till sin dotters liv. Fast då hade hon ändå mer kontakt med sin dotter än vad pappan hade med sin son. Pappan är dessutom rädd att sonen faktiskt är en av självmordsbombarna. Trots det allvarliga temat så är filmen ändå ganska rolig och samma grundhandling i en annan film skulle ge en ren komedi. Jag tänker då på det udda paret i huvudrollerna: en vit konservativ kvinna möter lång, gänglig, svart rastamuslim.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: En mjukstart och kanske ingen riktig festivalstämning. Halvfullt på Sture med en lodare som trodde han var cool som hälsade välkommen innan filmen (”London… eh River… Burning… nice”). Skämtare där. Viktigare då att t ex ställa in skärpan rätt. Men det är sånt man (tyvärr) får ta på festivalen då folk jobbar ideellt.

Filed under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2009 Tagged with , , , , , , , ,

Thirst (2009)

4 oktober, 2019 4 kommentarer

En något smalare Song Kang-ho än vad man är van vid; babyfacet är liksom borta.

På sin topplista över 2009 års filmer som Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia publicerade för ett tag sen så dök Park Chan-wooks vampyrrulle Thirst upp som gubben i lådan på plats tre. Själv såg jag och skrev en kortis om filmen under Stockholm Filmfestival 2009. Jag gillade den men för min del var den långt ifrån nån årsbästalista.

Något så ovanligt (eller inte) som en vampyrfilm dök upp på festivalen i form av Park Chan-wooks nya rulle Bakjwi, även kallad Thirst. Nja, enligt mig är detta Parks svagaste film hittills. Allt är snyggt förstås men en engagerande historia lyser med sin frånvaro. Sen kanske temat med vampyrer börjar bli aningen urvattnat. Några bra och lite annorlunda sexscener förekommer. Början var hyfsad men lite förvirrande. Jag förstod inte riktigt vad som hände, eller varför, i början. Sen i mitten blev det segt och det tog sig inte förrän i de absoluta slutscenerna som är riktigt snygga. Vissa scener är briljanta men som helhet är filmen för utdragen och framförallt blir jag inte engagerad.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: Fullsatt på stora salongen på Saga. Skratt då och då under filmen. Spontan applåd vid filmens slut. Det brukar det ju vara och den här gången kändes inte applåden så krystad som den kan vara ibland. Jag hade ett popcorn-plockande par (såna där som glufsar i sig med med öppen hand) bredvid mig men de störde egentligen bara i början. Helt ok visning.

Filed under Asiatiskt, Betyg 3, Drama, Film, Recension, Romantik, Skräck, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2009 Tagged with , , , , , , , , , , ,

Air Doll (2009)

13 september, 2019 Lämna en kommentar

Koreeda är ett regissörsnamn som jag hör då och då, och jag tänker hela tiden att jag inte har sett nån av hans filmer. Men det har jag faktiskt. Två stycken: dels Still Walking och dels Air Doll som jag såg och skrev om under Stockholm Filmfestival 2009. Kanske borde se några fler då det verkar vara fina filmer.

Den japanske regissören Hirokazu Koreeda är en regissör som jag definitivt ska försöka se mer av. Det här faktiskt den första filmen jag ser av ”Ozu 2” (mitt smeknamn på Koreeda). Air Doll, som filmen kallas i Sverige, är en sällsam film som jag skulle vilja ge ett bättre betyg. Det är en surrealistisk film med en hel del magiska ögonblick. En docka får liv, uppskattar vattendroppar, blir kär, och får luft från en ”pojkvän”. Den fick mig att tänka en massa märkliga tankar. Filmen är aningen för lång och spretig med några onödiga biroller som bara finns där. Jag gillar budskapet i filmen: Uppskatta livet, det är vackert!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: Det här var min sista film på festivalen och det rådde en mysig stämning under den här tidiga visningen i salong 1 på Grand. När vi kom ut från bion efter visningen fortsatte den sällsamma stämningen: som pricken över i:et var nämligen Sveavägen insvept i en magisk dimma.

Filed under Asiatiskt, Drama, Fantasy, Film, Recension, Romantik, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2009, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Bananas!* (2009)

4 september, 2019 4 kommentarer

Dokumentärfilmaren Fredrik Gertten har jag sett några gånger på Malmö Filmdagar. Inte just i år dock. Min preblogg-text om Bananas!* skrevs i oktober 2009.

Den här uppmärksammade filmen visade sig vara en ganska normal dokumentär. Den handlar om bananarbetare i Nicaragua som blivit sjuka av bananjätten Doles bekämpningsmedel. Början är lite seg med upprepningar innan man riktigt förstår vad det går ut på. Sen förvandlades det hela till en riktigt spännande rättegångsfilm där Doles stjärnadvokat strider mot den timide men bestämde kämpen Duane Miller. Juan J. Dominguez, chefen för advokatbyrån som tar sig an fallet, kanske är huvudpersonen egentligen men jag gillade verkligen Miller.

Filmen visar hur svårt det är med juridik och att få rätt i domstol. Att Dole har gjort nåt dåligt, omoraliskt, ansvarslöst, etc, det står utan all tvivel, det erkänner t.o.m. en av cheferna i domstol (i alla fall indirekt). Men att få det till ett fungerande rättsfall där man bevisar att arbetarna har blivit sjuka pga det som Dole har gjort, det är svårare. Nåt som ger filmen ett plus är att man faktiskt inte framställer advokat Dominguez som någon genomädel rättskämpe. Tvärtom: han röker cigarr och åker röd Ferrari (min kommentar: vad det nu har med saken att göra?).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Betyg 3, Dokumentär, Film, Recension Tagged with , , , ,

← Äldre inlägg

%d bloggare gillar detta: