Parasite (2019)

6 november, 2019 6 kommentarer

Jag vet inte hur det gick till men jag höll på att missa Bong Joon-hos senaste film, den allmänt hyllade Parasite, under årets Malmö Filmdagar som gick av stapeln i slutet augusti. Om jag minns rätt så räddades jag av Carl som lyfte den som nåt man bör se i programmet. Jag hade sett titeln Parasite men helt missat att det var Bong som låg bakom.

Bong Joon-ho har under ett flertal år gjort en hel del personliga favoriter som t ex Memories of Murder, The Host, Snowpiercer och Okja. En återkommande Bong-skådis och favorit är Song ”Babyface” Kang-ho och han är med även i Parasite. Så det var upplagt för en trevlig visning i salong 1 på Filmstaden i Malmö.

Så, levererade filmen är frågan? Mitt spontana Twitter-omdöme efter visningen skvallrade om att svaret var JA:

”Wow. Film nummer 7: Bong Joon-hos PARASITE var ju inte en besvikelse. Jag kände direkt att jag var i en skicklig regissörs trygga händer. Filmen kändes som en sorts version av Jordan Peeles Us fast klart bättre.”

Ja, jag håller med mig själv. Parasite är mycket bra och kan mycket väl jämföras med Us. Hantverksmässigt är det rent guld och det känns att det är en filmfilm det handlar om.

Song Kang-ho (lite mindre babyfejsig än vanligt; han kanske börjar bli gammal?) spelar pappan i en fattig familj, familjen Kim, som livnär sig på diverse småjobb men även ganska intrikata heister. Deras nya mål är den rika familjen Park som bor i en fancy arkitektvilla på höjderna ovanför staden, långt ifrån Kims trånga och sunkiga källarlägenhet. Sonen Kim inleder infiltrationen genom att bli personlig engelsklärare åt dotter Park. Snart har även resten av familjen Kim jobb i hushållet Park.

Det jag gillade mest med hela filmen var de välskrivna heistdelarna. Just hur Kim en efter en lyckas få anställning hos Park genom att få den nuvarande chauffören och hushållerskan sparkade. Manuset är verkligen tajt när det gäller just de här delarna. Lite som kugghjul som välsmorda hakar i varandra. Jag satt och njöt.

En lång bit in i filmen har vi fortfarande inte sett nåt våld alls. Nej, det är en ganska mysig dramakomedi om än med en del vrickade inslag. Mot slutet blir det dock ändring på det, minst sagt. Innan våldet drar igång har vi introducerats till en twist, en twist som kanske inte funkade fullt ut för mig. Det kändes för osannolikt. Å andra sidan passade det in ihop resten av filmens ton, en oförutsägbar ton som gav mig en känsla av en annan värld.

Min favoritscen och samtidigt den jobbigaste scenen under filmen utspelar sig på en soffa och under ett bord. Ni som sett filmen vet vilken scen jag tänker på. Nästan Ruben Östlund-skämskudde-varning där.

Så kommer vi då till våldet. Det var kanske här som filmen lite lite lite tappade mig. I alla fall en aning. Pappa Kims reaktion på att pappa Park rynkade på näsan kändes, återigen, för osannolik. Efter den här våldsorgien så kände jag att filmen egentligen var slut men den fortsatte kanske tio minuter till i form av en epilog som kändes onödig.

Parasite är en film om Klasskampen med stort K om ni inte fattat det. Det är samma tema som vi hittar i både Joker (mästerverk!) och Us (halvdan), två andra filmer från 2019. Kanske är just detta ett vanligt förekommande tema detta filmår? Men ska jag vara ärlig så var det knappt nåt jag tänkte på under filmtitten. Jag hade nog med att följa med i själva handlingen och njuta av det visuella och känslan överlag. Det är mer i efterhand som just detta har poppat upp i mitt huvud då jag har lyssnat på diverse podcaster om filmen.

Slutligen: det här är ju en sydkoreansk film och då ställer sig vän av ordning (dvs jag själv) frågan: regnar det? Svaret är ett störtskurande JA!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Nu går bloggen in i Stockholm Filmfestival-läge eftersom höstens filmfest drar igång just idag, och därav en ny header i form av The Lighthouse. Bong Joon-hos Parasite visas tre gånger under festivalens sista helg men just nu är alla visningar slutsålda, så jag är glad att jag såg den redan i Malmö.

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2019, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Thirst (2009)

4 oktober, 2019 4 kommentarer

En något smalare Song Kang-ho än vad man är van vid; babyfacet är liksom borta.

På sin topplista över 2009 års filmer som Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia publicerade för ett tag sen så dök Park Chan-wooks vampyrrulle Thirst upp som gubben i lådan på plats tre. Själv såg jag och skrev en kortis om filmen under Stockholm Filmfestival 2009. Jag gillade den men för min del var den långt ifrån nån årsbästalista.

Något så ovanligt (eller inte) som en vampyrfilm dök upp på festivalen i form av Park Chan-wooks nya rulle Bakjwi, även kallad Thirst. Nja, enligt mig är detta Parks svagaste film hittills. Allt är snyggt förstås men en engagerande historia lyser med sin frånvaro. Sen kanske temat med vampyrer börjar bli aningen urvattnat. Några bra och lite annorlunda sexscener förekommer. Början var hyfsad men lite förvirrande. Jag förstod inte riktigt vad som hände, eller varför, i början. Sen i mitten blev det segt och det tog sig inte förrän i de absoluta slutscenerna som är riktigt snygga. Vissa scener är briljanta men som helhet är filmen för utdragen och framförallt blir jag inte engagerad.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: Fullsatt på stora salongen på Saga. Skratt då och då under filmen. Spontan applåd vid filmens slut. Det brukar det ju vara och den här gången kändes inte applåden så krystad som den kan vara ibland. Jag hade ett popcorn-plockande par (såna där som glufsar i sig med med öppen hand) bredvid mig men de störde egentligen bara i början. Helt ok visning.

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 3, Drama, Film, Recension, Romantik, Skräck, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2009 Tagged with , , , , , , , , , , ,

Joint Security Area (2000)

26 februari, 2018 4 kommentarer

Igår avslutades ju de olympiska vinterspelen i Pyeongchang i Sydkorea så varför inte skicka upp en gammal preblogg-text om just en sydkoreansk film: Joint Security Area, en tidig Park Chan-wookare. Texten skrevs i mars 2008.

Först, bara för att klara av det från början: de ”europeiska” skådisarna och den delen av handlingen är ungefär så dålig som den kan vara. Fast Swiss & Swedish Camp och NNSC finns på riktigt. Man lär sig nåt nytt varje dag. Nåja, sen när filmen börjar på riktigt med riktiga skådisar så är det riktigt bra. Song ”Babyface” Kang-ho är alltid bra, i alla fall i de filmer jag har sett med honom. Sen kände jag även igen Lee Byung-hun från A Bittersweet Life. Han är bra även han, till skillnad från de två européerna. Det känns som om Babyface och Lee Byung-hun tillhör gräddan av sydkoreanska skådisarna. Ungefär som Mickarna Persbrandt och Nyqvist. Skillnaden är att de sydkoreanska kollegorna oftast medverkar i bra filmer.

Filmen är nästan som ett sorts kammarspel som utspelas i en gränsstation mellan Nord- och Sydkorea. Givetvis är den politisk och visar hur sjuk situationen är. Nån gång ganska snart kommer det att förändras kan jag nästan garantera. Men ok, det kan dröja (ja, nu har det gått tio år efter att texten skrevs och det har väl inte gjorts så många framsteg). Det var intressant att se en film av Park Chan-wook från tiden innan hämndtrilogin. Då och då märker man på t ex bildlösningar att det inte är frågan om nån ordinär regissör. Men filmen är lite för ojämn för att få ett högre betyg än en trea. Bitvis blixtrar den till, och blir spännande, intensiv och snygg, för att ibland falla ner i djupa dalar. Slutet är bra och med en ganska snygg poäng. Det förekommer även en del ganska typisk sydkoreansk humor i filmen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Action, Asiatiskt, Betyg 3, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , ,

Snowpiercer (2013)

14 juli, 2014 19 kommentarer

SnowpiercerSnowpiercer genomborrade mitt frusna filmhjärta! Det gör mig glad men samtidigt ledsen. Glad för att filmens regissör heter Bong Joon-ho och han har lyckats att behålla sin personliga stil i sin första ”Hollywood-produktion” (eller om vi ska kalla det hans första amerikanskt producerade och till största delen engelskspråkiga film). Ledsen för att filmen av anledningar som gör mig trött inte kommer upp på bio i Sverige. Varför kommer filmen inte upp på bio i Sverige? Förmodligen för att svenska filmdistributörer är fega och helt enkelt inte vågar satsa på den. Man har ju alltid Transformers 4. Filmen gick upp i Finland 11 juli. Kanske skulle man ta semester där? Sverige, kom igen nu, missa inte tåget utan låt filmen komma upp bio. Idioter.

Handlingen: Efter ett misslyckat försök att lösa problemet med den globala uppvärmningen drabbas jorden istället av en ny istid. De enda (?) överlevande efter fryskatastrofen är passagerarna ombord på ett hypermodernt och självförsörjande tåg som åker jorden runt, varv efter varv. Ombord på tåget har ett eget och nytt samhälle uppstått med en tydlig klassindelning. De passagerare som klev ombord i första klass är de som styr och lever i överflöd längst fram i tåget. Längst bak lever de fattiga och här hittar vi Curtis (Captain America himself Chris Evans), Edgar (Jamie Bell) och den vise mannen Gilliam (John Hurt). Nu är året 2031, 17 år efter katastrofen, och upproret kokar.

Jag gillar filmens upplägg direkt. Det är tillspetsat, överdrivet, övertydligt, crazy och jag känner igen mig i den sydkoreanska stilen. Postapokalytiska dystopier är nästan aldrig fel för mig så redan där var filmen på plus. Ombord på tåget är tåget världen, speciellt för de barn som fötts ombord. De vet ingen annan värld än tåget. En pojke vi möter utbrister en gång ”in the whole wide train?”. För pojken är även THE BALL en dyrgrip. Japp, det är en fotboll, gjord av ihoplindade tygstycken.

Det där sydkoreanska, varför nämner jag det? Jo, för att filmen påminde mig om hur det ibland är när jag ser just sydkoreanska filmer. Det finns nåt tillskruvat, nåt extra, med filmerna. Ofta får man en udda blandning av humor och allvar. Nu var det ett tag sen jag såg en sydkoreansk rulle och därför var det så kul att se att den tillspetsade stilen som vissa sydkoreanska regissörer kan ha fanns kvar här. Den hade inte försvunnit, nedslipad av västerländska producenter. Just Bong Joon-ho är en favorit. Hans filmer Memories of Murder, The Host och Mother är bra eller mycket bra filmer.

Nu vet jag att det varit en hel del kontrovers kring Snowpiercer vad gäller just det jag nämner om att förenkla och göra filmen mer tillgänglig för en västerländsk publik. De amerikanska distributörerna The Weinstein Company ville klippa 20 minuter av filmen samt lägga till en förklarande berättarröst i början och slutet av filmen. Bong Joon-ho vägrade, filmen sattes i karantän, amerikanska fans protesterade och The Weinsteins släppte till slut filmen men som hämnd bara i en mycket begränsad ”art house cinema”-release. MEN, efter postiva recensioner och word of mouth så kommer den få en bredare release… i USA alltså, inte i Sverige. Eller?

Tilda Swinton är med i filmen. Det kan man lätt missa om man inte läser skådespelarlista eller är ouppmärksam under filmen. Hon är minst lika oigenkännlig som i The Grand Budapest Hotel. Swinton spelar en sorts tågets premiärminister och är den som med jämna mellanrum kommer på besök längst bak i tåget för att kungöra olika beslut som man tagit längst fram i tåget. Hon har haft roligt under inspelningen tror jag. Det verkar så i alla fall. Hon är ”over the top”-skön.

Andra skådisar som det var kul att se var (förstås) Babyface himself Song Kang-ho och Ewen Bremner som jag alltid kommer att se som Spud från Trainspotting.

Ju längre filmen fortskrider desto längre fram i tåget kommer vi. Det var kul att se de olika delarna av tåget. Allt är stiliserat till det yttersta. Förmodligen är allt helt orealistiskt och det finns med all sannolik hur många plot holes och ologiska detaljer som helst… Varför överlevde bara folk ombord på tåget? Var får man mat ifrån? Hur många är man egentligen ombord? Var sover alla? Hur kan man upplåta en hel vagn till att vara nattklubb? Haha, när jag tänker efter så tror jag faktiskt i slutändan filmen nästan (i princip) ger svar på alla frågor. I vilket fall så bryr jag mig inte eftersom jag redan svalt filmens upplägg och stil.

Filmens slut gav mig gåshud. Den sista varelsen i bild tittar på oss med en lugn men lite road blick som säger ”Vad håller ni på med?” och ”Här tuffar livet på som vanligt”.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Även Henke skriver om Snowpiercer idag och tidigare har Fiffi, Filmitch och Movies-Noir skrivit om den, och TNE-pod pratat om den.

Arkiverad under Action, Betyg 4, Dystopi, Film, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

3 x Hämnd: Lady Vengeance

31 maj, 2013 4 kommentarer

Lady VengeanceTitel: Lady Vengeance
Regi: Park Chan-wook
År: 2005
IMDb | Filmtipset

 För att påminna mig själv om att jag ser alldeles för lite sydkoreanska filmer (för att inte tala om nordkoreanska) så kör jag under dagarna tre några gamla recensioner av Park Chan-wooks hämndtrilogi. Avslutningsdelen i trilogin såg jag och skrev om under Stockholm Filmfestival 2005.

En ung kvinna blir fråntagen sitt nyfödda barn och dessutom dömd till fängelse i 13 år för mord. Under sin tid bakom galler planerar hon sin hämnd på mannen som är orsaken till hennes olycka. Park Chan-wook är med andra ord tillbaka men tyvärr nådde filmen inte upp till föregångarens klass. Oldboy känns fräschare, skarpare, mer genomtänkt och är spännande hela tiden (Hämnarens resa däremot hade jag svårare för).

Lady Vengeance innehåller, inte oväntat, flashbacks, snygga bilder, en småklurig handling och en lite bisarr humor. Men den saknar det som gör att jag blir gripen eller engagerad. Den känns lite hoptotad bara för att fullborda hämndtrilogin. Idéerna har liksom tagit slut. Den är ändå inte dålig, utan en sevärd film som kan vara värd att kolla in på bio när den kommer i januari. Den växte lite grann efter att jag hade sett den eftersom jag insåg hur vissa detaljer i handlingen hängde ihop. Det gällde att vara lite uppmärksam för att ha koll på vad som händer och varför. Bl a har ett telefonsamtal som rings från ett museum med fiskar i akvarium stor betydelse, fast det kom jag på först efteråt.

3+/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 3, Brott, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2005, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

3 x Hämnd: Sympathy for Mr. Vengeance

29 maj, 2013 10 kommentarer

Mr. VengeanceTitel: Sympathy for Mr. Vengeance
Regi: Park Chan-wook
År: 2002
IMDb | Filmtipset

 För att påminna mig själv om att jag ser alldeles för lite sydkoreanska filmer (för att inte tala om nordkoreanska) så kör jag under dagarna tre några gamla recensioner av Park Chan-wooks hämndtrilogi. Först ut en film som jag inte uppskattade, kanske för att jag inte var helt med på den koreanska stilen.

Hämnarens resa handlar om dövstumme Ryu som har en syster som behöver en ny njure. Sjukhuset hittar inga donatorer (själv har Ryu fel blodgrupp). Ryu ger sig in på den illegala donatormarknaden. Resultatet blir att han blir av med 10 miljoner won samt en av sina egna njurar, utan att få någon njure till systern. När sen sjukhuset oväntat meddelar att de hittat en njure kan han inte bekosta operationen. Nu blir Ryu till råga på allt även sparkad från sitt jobb. Desperat bestämmer sig Ryu och hans anarkisttjejkompis för att kidnappa hans förra chefs dotter för att skaffa pengarna. Härifrån går det mesta fortfarande ganska så fel, för att underdriva lite grann.

En sak som irriterar mig är att alla (well, de flesta i alla fall) beskrivningar av filmen nämner att Ryu och hans tjej kidnappar Ryus förra chefs dotter. Nu är det ju faktiskt så att de inte gör det. De planerar att göra det, ja, men de väljer en annan tjej istället. Detta faktum verkar de flesta ha missat. Sen måste jag säga att jag inte riktigt förstår vad Ryu tänkte han skulle göra när han fixat den illegala njuren. Det hade ju ändå inte gått att finansiera operationen. Men är man desperat så är man väl.

Hur som helst, så tyckte jag länge det här var en bra film, kanske ingen höjdarrulle, men klart sevärd. Nu är det ju så att filmen mot slutet byter stil ganska mycket. Jag tyckte inte våldet var så obehagligt att det blev äckligt och därför dåligt, jag tyckte bara helt enkelt att mitt intresse för filmen försvann. Jag tyckte den blev tråkig och ganska meningslös. Sorry. När regissören tog livet av rollfigur efter rollfigur så blev det till slut inte roligt. Den oförutsägbarhet och det liv filmen hade till en början byttes ut mot en sorts förutsägbar oförutsägbarhet. Det blev segt och utdraget mot slutet.

Spoiler
En sak som jag aldrig riktigt förstod var varför Song Kang-hos rollfigur skulle vara med under obduktionen av sin egen dotter, liksom på obduktionen av den där pojken som han till en början låtsades vara far till. Titta på obduktionen av sitt eget barn?! Ja, jag vet inte, det har man väl förmodligen rätt till men det är väl nåt som personalen bör avråda bestämt. Och så undrar jag varför regissören valt att lägga in en voice-over-röst som förklarar vilka som dödar Song Kang-hos rollfigur på slutet
Spoiler slut.

Inte mycket annat i filmen förklaras men just detta tydligen (se spoilern ovan)? Det förstod i alla fall jag utan den där berättarrösten! Åh, jag önskar jag kunde ge filmen bättre betyg, för den innehåller vissa underbara scener.

2+/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 2, Brott, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Memories of Murder

2 december, 2010 12 kommentarer

Titel: Memories of Murder (Salinui chueok)
Regi: Bong Joon-ho
År: 2003
IMDb | Filmtipset

Med anledning av att Fiffi på Fiffis filmtajm precis recenserat Memories of Murder så postar jag här en gammal recension som först kunde läsas på Filmsnack.se i augusti 2004.

Min andra film på den asiatiska filmveckan! Filmen är baserad på verkliga händelser i Sydkorea där en seriemördare (tydligen Sydkoreas förste) härjar i en liten stad på landet. Den lokala polisgruppen, med den ledande kommisarie Park (Song Kang-ho), får hjälp av en kommisarie från Seuol. Deras arbetsmetoder är till en början ganska så olika.

Det var en sån här film som växte lite efter man har sett den. Då inser man att den var bra, samt att man gärna vill se den igen. Det kändes som om jag missade en del små detaljer som hade kunnat gjort den bättre. Det är en lustig film på så sätt att den på det speciella asiatiska sättet blandar humor, drama och spänning. I filmen händer tragiska saker, men poliserna som utreder saken beter sig väldigt roligt på sin mördarjakt. Oftast är det full kalabalik. Sen är den ibland ett drama, nästan i stil med Mystic River eller liknande, för att ibland bli en skräckfilmsliknande rulle och då med väldigt bra stämningsskapande musik (schyssta ”bongotrummor” bl a).


Har ni tänkt på att koreaner (och kanske asiater i allmänhet) ofta sitter på huk? Det har jag.

Fotot är bra, i vissa scener rent av vackert. Det tog ett tag för mig att komma in i filmen (bl a beroende på det jag skriver om i PS:et) och därför blir betyget en svag fyra, men det kan komma att höjas om jag ser om den. Jag måste även säga att Song Kang-ho är något av en favorit. Han har ett lustigt utseende (ser ut som en stor baby) och spelar bra. Han har även en av huvudrollerna i den i mitt tycke sämre Hämnarens resa.

4-/5

PS. Något som alla i biosalongen märkte och vände sig om pga var märkliga Darth Vader-liknande andningsljud plus elektroniska pip som återkom typ varje minut från någonstans långt bak i salongen. Detta störde inledningen av filmen en del, innan man liksom sugits in i filmen. Förutom detta så satt det en tjej på raden framför som vid minst tre tillfällen hoppade till och skrek (högt!). Detta var vid de tillfällen då filmen var som en skräckis. Det roliga var att hon skrek till vid minsta ljud, oftast var det ett plötsligt högt trumslag som var den utlösande faktorn. Ett bevis på att filmen lyckades skapa en bra stämning.

I samband med att salongen tömdes efter filmens slut fick jag, och alla andra, reda varifrån de märkliga Darth Vader-ljuden kom ifrån. Det visade sig vara en funktionshindrad person som satt i en permobil med konstgjord andning, ungefär en sån där som Christopher Reeve hade efter sin ridolycka. Hmm, det kändes lite skämmigt eftersom man hade suttit och irriterat sig på ljuden under visningen.

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 4, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , ,

The Host

23 september, 2010 14 kommentarer

Titel: The Host (Gwoemul)
Regi: Bong Joon-ho
År: 2006
IMDb | Filmtipset

Den här recensionen kunde först läsas på Filmsnack.se i augusti 2007

Sista insatsen från Astoria-biografen Grand (i Stockholm) var att ha en liten skräcksommar. Kanske inte nåt program som fick mig att springa benen av mig, men jag passade på att se franska Ils och även den här sydkoreanska ”skräckisen”. Skräckisen inom citationstecken pga att The Host är en salig, och typiskt sydkoreansk, blandning av det mesta: skräck (javisst), action, thriller, komedi, familjedrama.

En familj, en far och en lite trög son (spelad av Babyface Song Kang-ho) med dotter, driver ett litet matstånd (där man bl a kan få en sorts torkad, grillad bläckfisk) vid floden Han som rinner genom Seoul. Ett muterat fiskmonster dyker upp, går bärsärk och tar med sig dottern. Resten av familjen, en bågskjutande dotter och en passivaggresiv son hjälper till att leta efter dottern som kanske lever, allt medan myndigheterna försöker förhindra att ett märkligt virus sprider sig.

En film som har det mesta tycker jag (inklusive kritik mot USA:s agerande i Irak). Det är en spretig blandning. Ibland kan det vara problem med filmer som inte känns speciellt fokuserade. The Host kommer dock undan med det. Eller ”kommer undan med det”?. Den är bra, helt enkelt. Man blandar komedi och drama med vild datoranimerad action, och det är bra hela tiden. Ibland stannar liksom filmen upp och tar en helt annan vändning än man räknat med. Hollywood-formeln, om den finns, har inte regissören Bong Joon-ho använt sig av. Det är svart humor blandat med tragedi och action.

På ett sätt är det, mitt i tragedin, en sorts må bra-film. Huvudpersonen, som jag ser Song Kang-hos rollfigur som, är en happy go lucky-snubbe som kommer igen på ett skönt sätt efter motgångar. Ja, jag förstår att det verkar spretigt, men på nåt sätt lyckas man få ihop en spännande, rolig och sorglig film. Precis som när jag såg Old Boy så känns det ibland som om filmmakarna är från en annan planet. Antar att planeten heter Sydkorea. Uppfriskande är det i vilket fall som helst. Jag gillar med andra ord den här filmen som satte färg på mitt gråmulna juli.

4/5

PS. Om man har sett några sydkoreanska filmer så vet man att det brukar regna i dem — och det gör det förstås i The Host också.

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 4, Film, Recension, Science fiction, Skräck Tagged with , , ,