Okja (2017)

En sak som är bra med Netflix är att de då och då bjuder på egenproducerade, egenartade och riktigt bra filmer som, om inte just de själva producerade dem, kanske inte skulle göras alls. Jag tycker Okja är ett sånt exempel. Det är nåt så annorlunda som ett global film som ändå känns personlig. Filmen är gjord av hela världen men har ändå en personlig stil och det är inte det vanligaste. Det brukar ju ofta i såna fall bli urvattnat eller konstigt med tyska skådisar som spelar ryssar eller svenskar som pratar dålig engelska.

Att det funkar här beror nog dels på att sydkoreanen Bong Joon-ho sitter i registolen. Jag tror han är stentuff vad gäller sin vision. Dessutom har man rollbesatt filmen på rätt sätt. När filmen utspelar sig i Sydkorea är det koreanska skådisar som pratar koreanska. Bara en sån sak.

Supergrisen Okja är helt underbar och det är svårt att inte gilla den omedelbart. Filmen inleds med härliga scener med lilltjejen, alltså matten Mija, ute i skogen med Okja. De bara ÄR som man brukar säga. En skön tillvaro.

Mija (Ahn Seo-hyun) visar sig vara en liten badass med benhård vilja. Vi bjuds på en mycket bra jaktsekvens när hon jagar en lastbil efter att Okja har kidnappats (pignappats?). Efter ett tag inser jag att det är en underbar film jag tittar på. Den fartfylld och fantasifull och man känner igen Bong Joon-hos quirky (på ett bra sätt) stil.

Jag tycker inte filmen är alltför politiskt korrekt med sitt budskap. Samtidigt som den visar upp en problematisk sida av en matindustri så driver den ändå med rabiata djurrättsaktivister. I alla fall som jag tolkar det. Det blir en klar fyra till Okja.