The Fabelmans (2022)

The Fabelmans är Steven Spielbergs självbiografiska skildring om sin uppväxt och hur han som barn blev besatt av filmmediet.

Jag fick lite vibbar från den härliga nostalgi-serien The Wonder Years (En härlig tid som den hette i Sverige). I The Fabelmans är det amerikanskt 50- och 60-tal. Men det är inte bara helylle. Det förekommer en del mörker då äktenskapet mellan makarna Fabelmans knakar i fogarna. Spielberg har väl snuddat vid den här typen av ämnen tidigare men här är det i fokus på ett mer direkt sätt (än i exempelvis Närkontakt av tredje graden).

Den unge Steven (eller Sammy som han kallas här) lever mer eller mindre med sin filmkamera. När han är ledsen lägger han sig i sängen och lyssnar på den surrande kameran som tröst. Han upptäcker också filmens manipulerande och avslöjande kraft

Det förekommer en del metagrepp, speciellt mot slutet, där filmen gör klart att den vet att den är en film.

Slutligen undrar jag om ett kontinuitetsfel som filmen gör var medvetet eller inte. Det måste nästan ha varit det eftersom det så uppenbart var fel. Scenen jag syftar på är när Sammy i slutet av filmen dricker te hemma hos sin pappa och hans slips plötsligt och magiskt ligger uppe på bordet. Var det bara jag som noterade detta tro?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Magic Tie

Okja (2017)

En sak som är bra med Netflix är att de då och då bjuder på egenproducerade, egenartade och riktigt bra filmer som, om inte just de själva producerade dem, kanske inte skulle göras alls. Jag tycker Okja är ett sånt exempel. Det är nåt så annorlunda som ett global film som ändå känns personlig. Filmen är gjord av hela världen men har ändå en personlig stil och det är inte det vanligaste. Det brukar ju ofta i såna fall bli urvattnat eller konstigt med tyska skådisar som spelar ryssar eller svenskar som pratar dålig engelska.

Att det funkar här beror nog dels på att sydkoreanen Bong Joon-ho sitter i registolen. Jag tror han är stentuff vad gäller sin vision. Dessutom har man rollbesatt filmen på rätt sätt. När filmen utspelar sig i Sydkorea är det koreanska skådisar som pratar koreanska. Bara en sån sak.

Supergrisen Okja är helt underbar och det är svårt att inte gilla den omedelbart. Filmen inleds med härliga scener med lilltjejen, alltså matten Mija, ute i skogen med Okja. De bara ÄR som man brukar säga. En skön tillvaro.

Mija (Ahn Seo-hyun) visar sig vara en liten badass med benhård vilja. Vi bjuds på en mycket bra jaktsekvens när hon jagar en lastbil efter att Okja har kidnappats (pignappats?). Efter ett tag inser jag att det är en underbar film jag tittar på. Den fartfylld och fantasifull och man känner igen Bong Joon-hos quirky (på ett bra sätt) stil.

Jag tycker inte filmen är alltför politiskt korrekt med sitt budskap. Samtidigt som den visar upp en problematisk sida av en matindustri så driver den ändå med rabiata djurrättsaktivister. I alla fall som jag tolkar det. Det blir en klar fyra till Okja.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Wildlife (2018)

Paul Dano är inte nån av mina skådespelar-favoriter. Han har en udda stil som jag inte blir klok på. Har han nånsin spelat en helt vanlig normal person undrar jag? På Stockholm Filmfestival fick jag chansen att ta reda på hur Dano funkar som regissör då hans regidebut Wildlife visades där.

I huvudrollerna ser vi Jake Gyllenhaal, Carey Mulligan och nykomligen (för mig) Ed Oxenbould. (Oxenbould! Oxenbould! Haha, vilket fantasy-namn.) Gyllenhaal och Mulligan spelar ett gift par som precis flyttat till Montana med sin son (Oxenbould).

Gyllenhaal verkar ha problem med att behålla de jobb han får och därmed försörja familjen, och det är anledningen till deras flytt. Men historien upprepar sig då Gyllenhaal återigen får sparken. Dagen efter erbjuds han dock jobbet tillbaka men stoltvägrar ta det och sticker istället iväg och jobbar med att släcka bränder i bergen. Sonen och frun blir ensamma kvar i stan (eller hålan kanske är mer rätt).

Tyvärr så funkade inte Dano speciellt mycket bättre som regissör. Eller han funkade inte alls om jag ska vara ärlig. Jag förstår knappt nånting av historien. Vad går den ut på? Vad har vi för stakes? Jag förstår att det är en film om ett äktenskap på fallrepet skildrat ur barnets perspektiv. Det är sonen som är huvudpersonen och försöker förstå sina föräldrars agerande. Problemet med filmen är kanske att varken han eller jag förstår deras agerande.

Gyllenhaal verkar gå in i en depression när han blir av med jobbet och sen vill han i princip fly fältet genom att ta jobb på annan ort. Så han slipper ansvar antar jag. Slipper frågorna. När han sitter på flaket på trucken som köra dem upp i bergen andas han ut.

När Gyllenhaal berättar för frun att han ska jobba med bränderna blir hon fullkomligt rasande. Ja, jag förstår att det kanske är en rimlig reaktion efter att han tackade nej till sitt förra jobb (som golftränare på den lokala golfklubben) för att istället ta ett lågavlönat och potentiellt farligt jobb. Men hela scenen när de grälade kändes ändå orimlig. För överdriven. Och då var det ändå den kanske bästa scenen i filmen och enda gången det hettade till.

Ett misstag filmen gör är att Gyllenhaal försvinner ur handlingen under större delen av filmen. Han är spårlöst borta. Ja, filmen är baserad på en roman och det är säkert så i boken, men det betyder ju inte att man måste följa den till punkt och pricka. För mig dog dynamiken i filmen, både den mellan sonen och pappan, och mellan man och hustru.

Jag tycker inte det är en tajt berättad historia. Den är långsam, seg och tråkig. Det förekommer en del trådar och scener som jag aldrig tycker följs upp. Joe, som sonen heter, har tjejkompis på skolan och de umgås då och då men hon förblir helt anonym och tillför i slutändan ingenting. På ett sätt påminde filmen mig om den vedervärdigt trista svenska filmen Korparna. Nu är ändå Wildlife aningen mer upplyftande än Korparna, vilket i och för sig är svårt att inte vara.

Slutligen var det en märklig känsla att se på en film om bränder som härjar samtidigt som stora delar av Kalifornien läggs i aska.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Om visningen: Jag såg filmen tillsammans med Movies – Noir-Christian och för att läsa om inte bara vad han tyckte om filmen utan även om våra upplevelser före och under visningen kolla in här (rolig läsning utlovas!).

Wildlife får vanlig svensk biopremiär 4 januari under titeln Under en öppen himmel.

Swiss Army Man (2016)

Den här filmen blev känd under smeknamnet the farting corpse movie. Japp, det är precis vad vi får då Daniel Radcliffe mycket riktigt spelar ett pruttande lik som spolas upp på samma ö som den skeppsbrutna och suicidala Paul Dano redan befinner sig på. Dano upptäcker att liket, en sorts mänsklig schweizisk armékniv, kan användas till mycket. Några exempel: jetski, vattenkran, kompass, tändsticka och katapult. Hur funkar pruttandet? Jo, när liket används som jetski är det riktigt roligt. När Radcliffe fortsätter prutta med jämna mellanrum är det inte lika roligt. I övrigt gillar jag inte filmen. Ta bara musiken som är vidrig. Otroligt irriterande, precis som Danos eviga nynnande som påminde mig om en kollega på jobbet som nu tack och lov har slutat. ”Cotton Eye Joe”? Nej, tack. Jag får aldrig ihop poängen med filmen. Jag förstår att det går ut på att kroppens diverse funktioner är naturliga. Ja, men mer då? Det finns ingen story att hänga upp nåt på. Swiss Army Man är en rejält innovativ film men en irriterande Dano sänker den för mig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Little Miss Sunshine (2006)

Jag slänger upp en gammal preblogg-kortis om Alexander Paynes Little Miss Sunshine. Hehe, Alexander Payne? Varför skriver jag det? Samma känsla som i Paynes filmer? Ja, förmodligen. I vilket fall är det ju inte Payne som regisserat den här. Nej, de som delar på regissörsstolen är duon Jonathan Dayton och Valerie Faris. Texten skrevs i mars 2007.

Little Miss Sunshine är en amerikansk independentfilm om dysfunktionell familj i en folkabuss på väg till sjuåriga dottern Olives skönhetstävling. Fast kan man säga indiefilm om en film som vinner Oscars? (Ja, det kan man. Nu för tiden är American Independent mer av en genre än en beskrivning av hur filmen kommit till skulle jag säga.) Hur som helst, det är en må bra-film av nästan bästa sort. Nåt jag gillade var att man inte ryggade för jobbiga ämnen. Det finns mörka stråk i filmen och humorn är ibland ganska svart, vilket jag uppskattade.

Ja, jag gillade filmen och satt mest hela tiden med ett ganska stort flin på läpparna. Dialogen och leveransen av den samma är riktigt bra. Nåt jag störde mig lite på var att det syntes så tydligt att Abigail Breslin, som spelar dottern Olive, har nån sorts maggördel för att verka tjock. Nä, hon skulle ha gjort en De Niro och ätit munkar i två månader innan filmen istället. 😛 Det fanns några andra detaljer som störde mig rent handlingsmässigt men det är just detaljer. Som helhet är Little Miss Sunshine en må bra-film som inte fegar ur. Super Freak!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

There Will Be Blood (2007)

There Will Be BloodEfter att ha skrivit om och blivit besviken på Inherent Vice kommer här en gammal recension av Paul Thomas Andersons There Will Be Blood.

För en gångs skull är jag lite på då det gäller nya omtalade filmer (förutom de gånger då jag råkar pricka in heta filmer under höstens filmfestival, som t ex NCFOM). Det har inget med Oscarsgalan att göra. Den är fullkomligt ointressant. Att jag fick ett ryck och såg There Will Be Blood på bio har mest att göra med det faktum att den regisserats av wunderkind Paul Thomas Anderson. Daniel Day-Lewis spelar misantropen och oljemannen Daniel Plainview som i början av 1900-talet i USA köper upp land och letar efter olja.

Mitt främsta intryck av filmen efter att precis ha sett den är att Daniel Plainview, levandegjord genom DDL:s helgjutna gestaltning, är en otäck karaktär. Jag skulle inte vilja lura honom, eller skämma ut honom, på minsta sätt. Då får man nog betalt tillbaka tiodubbelt. Att han har problem med sig själv är tydligt. Egentligen vet man dock inte vad som ligger bakom hans människohat eller hans besatthet att lyckas. Han kanske bara är så helt enkelt. Han är i alla fall ingen hycklare även om han ljuger och då och då lurar folk. Men lycklig är han aldrig.

En karaktär som moraliskt sett känns värre är predikanten Eli Sunday, grymt bra spelad av unge Paul Dano. Eli är en smart, slemmig och lismande fisk som gömmer sig bakom sin religion (kanske lite religionskritik här från PTA:s sida). Dano spelar honom på ett äckligt nedtonat sätt med viskande, till synes snälla, repliker. Uh, han var obehaglig. DDL känns inte obehaglig utan mer som en naturkraft, precis som oljan. Filmen utvecklar sig till en sorts tvekamp mellan Eli och Daniel där de båda försöker sko sig på oljan, Daniel direkt och Eli mer indirekt.

Tyvärr drogs jag aldrig in i filmen fullt ut, även om jag försökte. I PTA:s Magnolia var jag fångad nån gång efter inledningen med de olika slumphistorierna, ungefär då John C. Reillys polis snackar med en uppretad svart kvinna som döljer nåt i sin lägenhet. I There Will Be Blood är jag imponerad av det mesta. Musiken t ex är grym. Inledningen med det skrikande sirenliknande ljudet sätter en olycksbådande stämning direkt. DDL gör sin karaktär sjukt bra. Jag har läst att det har tagit DDL ungefär ett år att liksom släppa sin rollkaraktär. Det kan jag förstå med tanke på hur han spelar och vilka scener som förekommer i filmen.

Men – återigen – jag sugs aldrig in i filmen. Jag tror det beror att jag saknar nån sorts mänsklighet, nån sorts godhet, nån som jag kan heja på, nån som kan övervinna sig själv… nånting. Nu är det helmörker, ehuru imponerande helmörker. Filmen är ett sorts noir-drama lika svart som oljan, men vad är poängen? (Mmm, money makes the world go around och det är tråkigt, eller?) Jag får lite Citizen Kane-vibbar; det är imponerande men inte berörande. Om jag ska jämföra med en av årets Oscarsfilmer så tycker jag NCFOM var betydligt bättre som helhet, men där den filmen slutade med ett sorts ”pschyyyyy” (som då luften långsamt pyser ur en ballong) så var slutscenen i There Will Be Blood en riktig ”strike”. Slutbetyget måste bli en svag svag fyra.

Min kommentar: Om jag skulle se om filmen och ha samma upplevelse som när jag såg den i februari 2008 så vette fasen om den skulle få en fyra. Fast kanske ändå, slutet var som sagt en stiiiirike.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

12 Years a Slave (2013)

12 Years a Slave12 Years a Slave blev den första film som jag såg av regissören med det filmiska namnet Steve McQueen, och det jag fick se var imponerande. Imponerande men även kallt och kliniskt. Är det inte litet Stanley Kubrick över McQueen? Nu har jag i och för sig bara sett 12 Years a Slave men av det jag sett av och hört om Shame och Hunger så verkar McQueen ha en väldigt klinisk stil. Vad kan jag säga om själva filmen? Mmm, återigen en sådan film som många hyllar, och som man bara ska bli berörd av. Jag tycker filmen är bra, det är det inget snack om, men jag blir inte riktigt gripen. Kanske beror det på att jag duckar igen, som när jag såg The Broken Circle Breakdown?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Looper (2012)

LooperEfter att jag såg Looper så väntade jag ut eftertexterna medan alla andra stressade ut (som vanligt). Efter ett tag märkte jag att även två andra var kvar i salongen. De satt några rader bakom mig och jag hörde hur de diskuterade filmen och hur den hängde ihop. Hängde den överhuvudtaget ihop? När eftertexterna var slut dröjde jag mig kvar i lobbyn och väntade tills de två kom ut och frågade om de kunde svara på några frågor jag hade om filmen. ”Varför återvände Bruce två gånger?”. Vi hade en trevlig diskussion en liten stund, men vi kände att vi saknade sugrören… För mig är nog Looper Rian Johnsons bästa film hittills.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom

Prisoners

PrisonersTitel: Prisoners
Regi: Denis Villeneuve
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

Under Stockholm Filmfestival fick jag kanske en överdos av film. Inte för att jag såg speciellt många filmer men jag kände i alla fall att jag inte var toksugen att springa på bio det första jag skulle göra efter festivalen. På Twitter lät jag ändå strongt meddela att jag i de uppsamlingsheat på bio som skulle genomföras så skulle jag prioritera Captain Phillips, Prisoners, Thor: The Dark World och Hunger Games: Catching Fire. Nu hann det gå några veckor innan jag fick riktig lust att gå på bio igen. Captain Phillips hade gått för länge och var nu förvisad till Heron City eller sena kvällsvisningar, vilket inte är nåt för mig. Det fick alltså bli Prisoners. Om jag är glad att jag gick och såg den på bio? Det kan du hoppa upp och sätta dig på! Regissören Denis Villeneuve återupprättade mitt sug efter att se bra film på bio. Man kan nästan säga att han återupprättade min tro på gammalt hederligt filmskapande.

Strax innan Stockholm Filmfestival hade jag chansen att se Prisoners på en förhandsvisning. Men det faktum att jag var trött efter en lång arbetsdag, att filmen nästan var tre timmar och dessutom skulle vara rejält tung gjorde att jag avstod. Nästan tre timmar? Kan det vara sant? Ja, 153 minuter står det på IMDb. När jag såg den nu så kändes det som tiden både stod stilla och flög förbi på samma gång.

Prisoners handlar om ett försvinnande. Två familjer firar Thanksgiving tillsammans. Allt är trevligt. De två yngsta döttrarna, en från vardera familj, går ut för att leka. De kommer inte tillbaka och man kan inte hitta dem i något av familjernas hus. De är spårlöst borta. Man har dock sett en suspekt husbil i området. Polis inkallas och snart hittar man husbilen och griper föraren Alex, en vad det verkar efterbliven man (spelad av Paul ”obehaglig är mitt mellannamn” Dano). Några spår av barnen hittar man dock inte. Ansvarig för utredningen blir inspektör Loki (Jake Gyllenhaal), en hängiven utredare som blir helt uppslukad av att hitta barnen.

Paren i de försvunna barnens familjer spelas av Hugh Jackman/Maria Bello respektive Terrence Howard/Viola Davis. Filmens fokus, förutom Gyllenhaals Loki, är Hugh Jackmans Keller, en man övertygad om att Danos rollfigur Alex är skyldig eller åtminstone vet var flickorna finns. När Alex släpps i brist på bevis blir Keller mer eller mindre galen, besatt av att få Alex att prata och erkänna. Parallellt med Kellers egen ”utredning” jobbar Loki metodiskt på för att hitta flickorna.

Oj, oj, oj, det var länge sen jag njöt så här mycket av en film. Det handlar om ett hantverk. Ett äkta konsthantverk. Prisoners är en perfekt dramathriller. Det kanske motsägelsefulla är att filmen trots sin mörka handling ändå är mysig. Jag tror det beror på att den är så välgjord, att den inte underskattar sin publik, att den tar sig den tid den behöver. Har den kanske lite 70-talskänsla över sig? Hur Villeneuve har gått till väga för att få den gjord vet jag inte men han måste ha jobbat ganska hårt med att övertyga de som ska betala för kalaset att filmen visst måste vara 153 minuter lång, att den visst måste ha en mörk stämning över sig, att den visst kan sluta där den slutar.

Filmens fotograf (inte cinematograf som vissa envisas med att kalla det) heter Roger Deakins, bröderna Coens hovfotograf. Karln har inte fått en Oscar, vilket känns som ett brott om inte mot mänskligheten så i alla fall mot.. Roger Deakins, haha. Jag menar, hur snyggt är inte fotot i Prisoners. Jag hoppas i alla fall att det är dags för den där gubben nu till gubben Deakins. Under vissa scener satt jag bara rakt upp och ner och toknjöt. Jag tror Deakins har en stor del i filmens mysfaktor också. Det känns att man här har att göra med en äkta hantverkare, och det känns tryggt.

Jag måste nämna Paul Dano. Jag har ofta stört mig på honom i filmer. Han har ett obehagligt och jobbigt sätt. Hans röst retar gallfeber på mig och hans utseende är… slemmigt. I Prisoners passar han perfekt. Han säger inte så mycket och oftast är hans ansikte täckt med svettigt hår. Han funkar mycket bra.

Jake Gyllenhaal och Hugh Jackman gör bägge stabila insatser och de har satsat allt. Jag undrar om det är Villeneuve som lockar fram deras bästa och mörkaste sidor? Ja, det måste det ju vara, han är ju filmens regissör och det är hans jobb att få sina skådisar dit han vill. Och det är inte till en trevlig plats, speciellt Jackman, ska ta sig. Jackman är ju en entertainer i vanliga fall, eller i alla fall ofta. Här är han arg och mörk. Kanske han någon gång spelar över och tar i så han spricker. Gyllenhaals rollfigur är något av ett mysterium. Vi vet inget om honom, förutom att han har en massa tatueringar som förmodligen betyder något och har med hans förflutna att göra. Gyllenhaal har även lagt sig till med ett speciellt tick där han blinkar till med ögonen. Kanske överanvänds det lite, men bara lite. Det var mest i början när man undrade vad han höll på med.

Jag hade kunnat sitta i salongen i alla fall en halvtimme till men nu var ju filmen nästan uppåt tre timmar och genom att sluta på topp så skapas ju det där suget efter att få mer. Ett sug som kännetecknar en bra film. Ofta brukar man ju säga att en film länge var bra men att den kändes lite lång. Inte så här. Det visar ju att den där känslan av att en film är för lång mer handlar om hur bra den är, hur mycket den engagerar, inte längden i sig.

Den film som jag vill jämföra Prisoners mest med, i alla fall den jag kommer att tänka på just nu, är David Finchers Zodiac. Det finns ganska många likheter: Jake Gyllenhaal, en långsam men fullkomligt uppslukande spänning och samtidigt en vacker och välgjord film.

Det som hindrar mig från att dela ut toppbetyget (förutom att det är lite jobbigt att byta header) är att jag inte tycker att filmen gör upp med det som Keller gör mot Alex. Filmen kommer inte fram till nåt här. Keller kommer aldrig till nån insikt över vad han har gjort. Hela den frågan lämnas kvar i luften. Slutscenen… där Keller gör sig hörd… är ändå briljant och filmen klipper till svart i precis rätt ögonblick.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_halv

Andra som har sett Prisoners och förhoppningsvis fängslats lika mycket som jag är Filmitch, Movies – Noir och Fiffi.

Meek’s Cutoff

Titel: Meek’s Cutoff
Regi: Kelly Reichardt
År: 2010
IMDb
| Filmtipset

Meek’s Cutoff är en annorlunda western som bl a Henke har skrivit om. Det är en sån där perfekt indiefilm (inte indianfilm alltså… heh) som jag gillar att se på Filmfestivalen i Stockholm. Den hade passat perfekt där. Nu såg jag den mellan sportsändningarna mitt i OS-sommaren.

Vi kastas direkt in i handlingen då en grupp immigranter i USA försöker hitta nya mark att slå sig ner på. Nybyggarna har anlitat en viss Stephen Meek som lett dem bort från huvudvägen på en genväg till det förlovade och frodiga landet. Fast grejen är att Meek inte har speciellt mycket koll. Han genomskådas ganska snabbt av Emily (Michelle Williams), en ung kvinna med skinn på näsan. Det är männen som tror de styr men Emily är den som nånstans kontrollerar skeendet. Meek, han skryter om hur han dödat indianer och känner till landet som sin egen ficka, men nåt vatten, det kan han inte hitta.

Filmen är långsam och vi får ej heller nån backstory. Den börjar och sen slutar den och lämnar mig sugen på att se mer. Ljudspåret är mycket bra, en sorts ambient electronica som ger en perfekt ödsligt stämning. För mig var det något av meditation att se filmen. Lite annorlunda med så moderna musik gjord av datorer och syntar i en westernfilm. Här var det liksom inga fioler och munspel, men det funkade alltså perfekt och gjorde inte att man tappade den historiska känslan som väl annars kan vara en risk.

Under filmens gång hade jag ingen aning om vem som spelade Meek, han var fullkomligt dold i ett buskigt skägg och långt hår. Paul Dano är med också och han är som vanligt en något obehaglig, nästan slemmig, person, precis som i There Will Be Blood.

Meek’s Cutoff är en nedtonad film men den är ändå spännande och det är nånting som gör att jag tänker på den efteråt. Fotot och miljöerna i filmen är vackra. Åh, vad jag önskar att jag hade haft möjlighet att se den på bio. Nåt som är lite speciellt är att den är filmad med det gamla tv-formatet 4:3 vilket regissören valde för att ge en känsla av utsatthet och ensamhet.

4-/5

PS. IMDb upplyste mig om att det var Bruce Greenwood som spelade Meek, och han har jag ju faktiskt sett i en hel del storfilmer, t ex National Treasure: Book of Secrets.

%d bloggare gillar detta: