There Will Be Blood (2007)

There Will Be BloodEfter att ha skrivit om och blivit besviken på Inherent Vice kommer här en gammal recension av Paul Thomas Andersons There Will Be Blood.

För en gångs skull är jag lite på då det gäller nya omtalade filmer (förutom de gånger då jag råkar pricka in heta filmer under höstens filmfestival, som t ex NCFOM). Det har inget med Oscarsgalan att göra. Den är fullkomligt ointressant. Att jag fick ett ryck och såg There Will Be Blood på bio har mest att göra med det faktum att den regisserats av wunderkind Paul Thomas Anderson. Daniel Day-Lewis spelar misantropen och oljemannen Daniel Plainview som i början av 1900-talet i USA köper upp land och letar efter olja.

Mitt främsta intryck av filmen efter att precis ha sett den är att Daniel Plainview, levandegjord genom DDL:s helgjutna gestaltning, är en otäck karaktär. Jag skulle inte vilja lura honom, eller skämma ut honom, på minsta sätt. Då får man nog betalt tillbaka tiodubbelt. Att han har problem med sig själv är tydligt. Egentligen vet man dock inte vad som ligger bakom hans människohat eller hans besatthet att lyckas. Han kanske bara är så helt enkelt. Han är i alla fall ingen hycklare även om han ljuger och då och då lurar folk. Men lycklig är han aldrig.

En karaktär som moraliskt sett känns värre är predikanten Eli Sunday, grymt bra spelad av unge Paul Dano. Eli är en smart, slemmig och lismande fisk som gömmer sig bakom sin religion (kanske lite religionskritik här från PTA:s sida). Dano spelar honom på ett äckligt nedtonat sätt med viskande, till synes snälla, repliker. Uh, han var obehaglig. DDL känns inte obehaglig utan mer som en naturkraft, precis som oljan. Filmen utvecklar sig till en sorts tvekamp mellan Eli och Daniel där de båda försöker sko sig på oljan, Daniel direkt och Eli mer indirekt.

Tyvärr drogs jag aldrig in i filmen fullt ut, även om jag försökte. I PTA:s Magnolia var jag fångad nån gång efter inledningen med de olika slumphistorierna, ungefär då John C. Reillys polis snackar med en uppretad svart kvinna som döljer nåt i sin lägenhet. I There Will Be Blood är jag imponerad av det mesta. Musiken t ex är grym. Inledningen med det skrikande sirenliknande ljudet sätter en olycksbådande stämning direkt. DDL gör sin karaktär sjukt bra. Jag har läst att det har tagit DDL ungefär ett år att liksom släppa sin rollkaraktär. Det kan jag förstå med tanke på hur han spelar och vilka scener som förekommer i filmen.

Men – återigen – jag sugs aldrig in i filmen. Jag tror det beror att jag saknar nån sorts mänsklighet, nån sorts godhet, nån som jag kan heja på, nån som kan övervinna sig själv… nånting. Nu är det helmörker, ehuru imponerande helmörker. Filmen är ett sorts noir-drama lika svart som oljan, men vad är poängen? (Mmm, money makes the world go around och det är tråkigt, eller?) Jag får lite Citizen Kane-vibbar; det är imponerande men inte berörande. Om jag ska jämföra med en av årets Oscarsfilmer så tycker jag NCFOM var betydligt bättre som helhet, men där den filmen slutade med ett sorts ”pschyyyyy” (som då luften långsamt pyser ur en ballong) så var slutscenen i There Will Be Blood en riktig ”strike”. Slutbetyget måste bli en svag svag fyra.

Min kommentar: Om jag skulle se om filmen och ha samma upplevelse som när jag såg den i februari 2008 så vette fasen om den skulle få en fyra. Fast kanske ändå, slutet var som sagt en stiiiirike.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: