Nätrullarna – Licorice Pizza

4 april, 2022 Lämna en kommentar

Nätrullarna är tillbaka efter ett litet uppehåll! Daniel och Johan pratar den här gången om Paul Thomas Andersons senaste rulle Licorice Pizza (säg det snabbt fem gånger). Låter vi oss förtjusas av Gary och Alana och 70-talsmiljöerna?

Det blir även tips på hur man kan få bra matinspiration via YouTube samt tre stycken filmnördiga spaningar.

En rättelse är även på plats. En tillfällig sinnesförvirring gjorde att Johan blandade ihop Ralph Fiennes och Daniel Day-Lewis. Det är alltså Daniel Day-Lewis som spelar huvudrollen i PTA:s Phantom Thread (det kan ni också säga snabbt fem gånger), ingen annan.

Podden hittas på Spotify eller i din vanliga poddspelare.

Vi finns på Instagram, Facebook och har även en e-postadress: natrullarna@gmail.com om du vill komma med feedback den vägen.

Filed under Film, YouTube Tagged with , , ,

Hard Eight (1996)

9 december, 2020 Lämna en kommentar

Paul Thomas Anderson var länge min favoritregissör. Med filmer som Magnolia, Boogie Nights, There Will Be Blood och The Master kändes det som att han inte kunde göra nåt fel. Sen kom dock en rejäl dipp med Inherent Vice. 2017 kom han dock tillbaka starkt med Phantom Thread. Dessutom gjorde han den mysiga musikdokumentären Junun 2015. Min text om Paul Thomas Andersons debutfilm Hard Eight a.k.a. Sydney skrevs i december 2003.

Sydney (Philip Baker Hall) är en gammal spelveteran som tar sig an John (John C. Reilly) som försöker vinna pengar till sin mors begravning. De två blir vänner och lever som spelare i Reno. Där blir John kär i servitrisen/glädjeflickan Clementine (Gwyneth Paltrow) och saker och ting börjar gå fel igen för John.

P T Andersons film innan Boogie Nights har lite samma känsla som Magnolia även om den har långt till det mästerverkets klass. Den är långsam på ett skönt sätt. Sydney är en karaktär som man inte riktigt kommer underfund med. Vad håller han på med egentligen, och varför? I början förstår man inte riktigt vart filmen leder men den tar en ganska oväntat vändning efter ett tag. Philip Seymour Hoffman gör en härlig cameo som tärningsspelare med hockeyfrilla. 3+/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Betyg 3, Brott, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Phantom Thread (2017)

22 februari, 2018 5 kommentarer

Paul Thomas Anderson är en av mina absoluta favoritregissörer. Fast det är kanske fel tempus i den meningen då han nog sjunkit en aning de senaste åren. Nu är det nog Denis som gäller. The Master var en fascinerande upplevelse men den knockade mig inte lika mycket som exempelvis Magnolia. There Will Be Blood var sjukt välgjord men återigen blev jag inte totalt bortblåst.

PTA:s senaste film Phantom Thread har en sak gemensamt med en film som The Master och det är att det finns väldigt mycket att analysera och diskutera. Eller det kanske inte finns så mycket att diskutera egentligen men däremot känns det som att det finns mycket nytt att upptäcka vid en eventuell omtitt. När jag läser min recension av The Master ser jag att jag är inne på samma sak där. Omtittssuget var stort där också.

Veckorna efter jag såg Phantom Thread under Stockholm Filmdagar så har den snurrat runt i huvudet som en satellit i omloppsbana. Jag har lyssnat på podcasts om filmen och upptäckt nya saker och vinklingar. Jag ser små nyanser som jag inte tänkt på och nya lager blottläggs.

Det känns lite på samma sätt som när man lyssnar på ett nytt musikalbum. Efter första eller andra lyssningen så är det vissa låtar som man direkt tar till sig och gillar. Andra låtar tycker man inte speciellt mycket om. De känns inte direkta på samma sätt. De är lite klurigare och mer komplexa. Samtidigt känner man att det finns nåt där under all komplexitet, nåt att gräva fram och lära sig att gilla mer. Efter ett antal fler lyssningar så har de låtar man gillade mest initialt sjunkit undan och de känns inte lika intressanta längre.

Så kändes det för mig med Phantom Thread och då menar jag alltså att filmen känns som en av de där mer svårtuggade låtarna. Ju mer den snurrar runt i huvudet desto mer gillar jag den. Det behövdes inte ens en omtitt eller två. Nej, den växte på egen hand.

Daniel Day-Lewis, denne gigant, är väldigt bra som klänningsdesignern Reynolds Woodcock. Det var en njutning att lyssna på hans röst och som jag har förstått det så var det länge sen man faktiskt fick höra hans alldeles egna röst i en film, dvs hans normala brittiska engelska utan nån amerikansk brytning.

Luxemburgskan Vicki Krieps spelar hans nya musa Alma som dock inte nöjer sig med att bara vara musa. Krieps är helt underbar hon också och jag blev lite småkär i henne. Hon var som en naturkraft då hon inte var Reynolds till lags utan högljutt tuggade på sitt rostade frukostbröd. Reynolds kommentar: ”I cannot start my day with a confrontation. I simply have no time for confrontations.” Hon trycker verkligen på hans knappar.

Granithårda Lesley Manville är välförtjänt Oscarsnominerad för sin roll som Reynolds syster Cyril. Hon är den som egentligen sköter ruljansen på modehuset. Dessutom tar hon hand om sin bror och sköter exempelvis det som måste göras när en musa/flickvän måste ”sägas upp” eftersom Reynolds tröttnat på henne. Jag undrar hur deras förhållande var som yngre. Jag får en känsla av de skulle må bra av att klara sig själva på egen hand, båda två.

Jag tyckte Phantom Thread var en fascinerande film. Den är otroligt snygg och det var den hela tiden och det är ju ett stort plus. Jag gillade maktkampen/kärleksleken mellan Alma och Reynolds. Maktförhållandena skiftade på ett för mig oförutsägbart sätt. En bit in i filmen och kanske framför allt dagarna efter visningen så insåg jag att den bitvis var väldigt rolig.

Jag har två favoritscener och bägge involverar mat. Ena gången ska Alma överraska Reynolds med en hemlagad middag. Överraskningar är INTE Reynolds favoritgrej och det hela eskalerar till en intensiv men samtidigt rolig scen. Min andra favorit kommer mot slutet och involverar en svampomelett och den är utsökt. Scenen alltså, omeletten kan jag inte uttala mig om. Här satt på helspänn och njöt av den uppskruvade stämningen och skådespeleriet.

Slutet? Vad hände där? Var det en sorts drömsekvens, nåt som Alma (eller Reynolds) drömde om? Eller en scen som PTA tog med men som vi alla tittare visste aldrig skulle inträffa? Eller hände det faktiskt? Det påminner mig om slutet i The Florida Project inser jag nu. Jag behöver se om Phantom Thread för att kunna svara på mina frågor.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioPhantom Thread har biopremiär imorgon fredag 23/2 och jag tycker det i princip är ett måste att se den på bio. Den är underbart snygg och jag tror den vinner mycket på att ses på bio. För mig är det dessutom den film som jag utan konkurrens funderat absolut mest på av de filmer som jag såg under Stockholm Filmdagar.

Länkar till fler som tyckt till om filmen dyker upp när de blir tillgängliga: Fiffis filmtajm, Movies – Noir och Rörliga bilder och tryckta ord.

Filed under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , ,

Junun (2015)

12 oktober, 2015 Lämna en kommentar

jununMUBI är en filmtjänst på nätet som jag använt några gånger tidigare, men det var innan den blev en prenumerationstjänst. När jag använde MUBI för några år sen så var den fortfarande en VOD-tjänst, dvs man betalade en summa för varje film man ville se. Åtminstone funkade det så i Sverige. Jag minns att jag hade en del problem med kvaliteten på uppspelningen. Det hackade och hade sig. Så jag slutade använda tjänsten.

Nu har MUBI alltså ändrat sitt upplägg och blivit en prenumerationstjänst, ungefär som Viaplay eller Netflix. Men det finns en skillnad jämfört med dessa tjänster. MUBI erbjuder en billigare månadskostnad (enbart 49 kr/månad) men det finns enbart 30 filmer i utbudet. Whaaat?! Ja, det låter lite konstigt men så är det. Varje dag försvinner en film ur utbudet och ersätts av en annan. Varje film går att se under 30 dagar. Man skulle kunna kalla det ett sorts Cinemateket på nätet med noga utvalda filmer.

Varför skriver jag om det här? Jo, för att MUBI precis kört ett marknadsföringsstunt då de från den 9:e oktober erbjuder Paul Thomas Andersons senaste film, dokumentären Junun (vi pratar alltså om min favoritregissör PTA). Jag bestämde mig för att testa tjänsten en månad för att på så sätt få se och framför allt, visade det sig, höra hans senaste film.

Junun handlar om ett musikaliskt samarbete mellan Jonny Greenwood från Radiohead, den israeliska musikern Shye Ben Tzur och en rad artister från den indiska musikeliten. Junun är inspelad i Indien och är i princip en lång rad framträdanden med indisk folkmusik filmade av PTA et al. Som jag förstått det så är det mesta nya låtar skrivna av Greenwood och Ben Tzur men det är jag inte säker på.

Värt att nämna i sammanhanget är att Greenwood, förutom att vara gitarrist i Radiohead, även kompenerat filmmusik för filmer som PTA:s egna There Will Be Blood, The Master och Inherent Vice, och Lynne Ramsays We Need to Talk About Kevin.

Den i princip enda anledningen till att jag ger Junun en fyra är att jag tycker musiken är grym. Rent filmiskt så är det inget speciellt. Fast det är inte helt sant när jag tänker efter. Det jag gillar med dokumentärens upplägg är att vi inte får de vanliga pratande huvudena. Nej, här handlar det mer om en ”fluga på väggen”-stil. Vi får ingen förklaring till nåt av det vi ser. Jag vet inte ens vem som är Greenwood. Jag undrar ett tag varför Greenwood kan prata indiska men det visade sig att det var Ben Tzur, som tydligen bott i Indien under en del av sitt liv. Det lustiga är att jag hela tiden under filmen tror att det var Ben Tzur som var Greenwood och att Greenwood var nån kompis från Radiohead som Greenwood hade med sig.

Filmens upplägg, innan jag såg den, kändes sådär. Det här med att sammanföra artister från olika läger och sen få ljuv musik att uppstå har vi sett förut ett antal gånger. Det kan bli lite krystat. Här handlar det dock enbart om musiken. Regissören PTA själv och hans närvaro känner jag inte mycket av. Den känns nästan gjord med vänster hand (ja, eller höger om nu PTA är vänsterhänt).

Vad är det för typ av musik då? Ja, det är väldigt mycket trummor! Vilket jag gillar. Indierna kan sina trummor. Det finns ett speciellt vattnigt och bubbligt trumljud som jag gillar lite extra. Sen är det även mycket blås från ett indiskt brassband. De kör ofta med en lite udda enhandsteknik när de spelar sin trumpet samtidigt som de viftar med den andra handen. Bästa låten får vi när två tjejer kommer in och sjunger grymt, på ett språk de dessutom inte förstår (det finns ju mängder med språk i Indien). Då svänger det rejält. Jag skulle gärna länka till en YouToube-video här men tyvärr finns det inte en sådan. Än.

Jag tror svenskkroatiske trumpetaren Goran Kajfes, trombonisterna Nisse Landgren och Fred Wesley (måste vara det svängigaste trombonsolot nånsin) samt Dr. Funkenstein himself George Clinton kan tänkas gilla filmen och musiken. Som jag sa så svänger det nämligen rejält och Everything Is On The One. (YouTube-klipp till bra musik i länkarna.)

Skönaste snubben måste vara en av de indiska trumslagarna. Han har en härlig musche och droppar följande för att beskriva Indien: ”No toilet, no shower, but full power, 24 hour”. Fast just vid det tillfället så är det strömavbrott. Men han tar det hela med ro. Det är liksom bara att lägga sig och vila. Och lyssna på musiken.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

junun4

junun3

junun2

junun1

junun5

junun6

Filed under Betyg 4, Dokumentär, Film, Musik, Recension Tagged with , , , , , , ,

There Will Be Blood (2007)

17 april, 2015 9 kommentarer

There Will Be BloodEfter att ha skrivit om och blivit besviken på Inherent Vice kommer här en gammal recension av Paul Thomas Andersons There Will Be Blood.

För en gångs skull är jag lite på då det gäller nya omtalade filmer (förutom de gånger då jag råkar pricka in heta filmer under höstens filmfestival, som t ex NCFOM). Det har inget med Oscarsgalan att göra. Den är fullkomligt ointressant. Att jag fick ett ryck och såg There Will Be Blood på bio har mest att göra med det faktum att den regisserats av wunderkind Paul Thomas Anderson. Daniel Day-Lewis spelar misantropen och oljemannen Daniel Plainview som i början av 1900-talet i USA köper upp land och letar efter olja.

Mitt främsta intryck av filmen efter att precis ha sett den är att Daniel Plainview, levandegjord genom DDL:s helgjutna gestaltning, är en otäck karaktär. Jag skulle inte vilja lura honom, eller skämma ut honom, på minsta sätt. Då får man nog betalt tillbaka tiodubbelt. Att han har problem med sig själv är tydligt. Egentligen vet man dock inte vad som ligger bakom hans människohat eller hans besatthet att lyckas. Han kanske bara är så helt enkelt. Han är i alla fall ingen hycklare även om han ljuger och då och då lurar folk. Men lycklig är han aldrig.

En karaktär som moraliskt sett känns värre är predikanten Eli Sunday, grymt bra spelad av unge Paul Dano. Eli är en smart, slemmig och lismande fisk som gömmer sig bakom sin religion (kanske lite religionskritik här från PTA:s sida). Dano spelar honom på ett äckligt nedtonat sätt med viskande, till synes snälla, repliker. Uh, han var obehaglig. DDL känns inte obehaglig utan mer som en naturkraft, precis som oljan. Filmen utvecklar sig till en sorts tvekamp mellan Eli och Daniel där de båda försöker sko sig på oljan, Daniel direkt och Eli mer indirekt.

Tyvärr drogs jag aldrig in i filmen fullt ut, även om jag försökte. I PTA:s Magnolia var jag fångad nån gång efter inledningen med de olika slumphistorierna, ungefär då John C. Reillys polis snackar med en uppretad svart kvinna som döljer nåt i sin lägenhet. I There Will Be Blood är jag imponerad av det mesta. Musiken t ex är grym. Inledningen med det skrikande sirenliknande ljudet sätter en olycksbådande stämning direkt. DDL gör sin karaktär sjukt bra. Jag har läst att det har tagit DDL ungefär ett år att liksom släppa sin rollkaraktär. Det kan jag förstå med tanke på hur han spelar och vilka scener som förekommer i filmen.

Men – återigen – jag sugs aldrig in i filmen. Jag tror det beror att jag saknar nån sorts mänsklighet, nån sorts godhet, nån som jag kan heja på, nån som kan övervinna sig själv… nånting. Nu är det helmörker, ehuru imponerande helmörker. Filmen är ett sorts noir-drama lika svart som oljan, men vad är poängen? (Mmm, money makes the world go around och det är tråkigt, eller?) Jag får lite Citizen Kane-vibbar; det är imponerande men inte berörande. Om jag ska jämföra med en av årets Oscarsfilmer så tycker jag NCFOM var betydligt bättre som helhet, men där den filmen slutade med ett sorts ”pschyyyyy” (som då luften långsamt pyser ur en ballong) så var slutscenen i There Will Be Blood en riktig ”strike”. Slutbetyget måste bli en svag svag fyra.

Min kommentar: Om jag skulle se om filmen och ha samma upplevelse som när jag såg den i februari 2008 så vette fasen om den skulle få en fyra. Fast kanske ändå, slutet var som sagt en stiiiirike.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Betyg 4, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Inherent Vice (2014)

11 april, 2015 12 kommentarer

Inherent Vice

Det kom ett mail från min torsdagsbiokompis Anders. Han hade sett att en film som baserades på en bok av hans favoritförfattare skulle komma upp på bio. Författaren heter Thomas Pynchon. Boken och filmen heter Inherent Vice. Eftersom min favoritregissör heter Paul Thomas Anderson kändes detta som en match made in heaven. Det kunde ju bara inte gå fel. Eller?

Efter visningen, som ägde rum på den mysiga biografen Sture, så var Anders väldigt nöjd. Boken är tydligen en sån där bok som anses ofilmbar, vilket förmodligen gäller de flesta av Pynchons verk. Av det jag fick höra från Anders så handlar det om totalt utflippade historier där 90% av en text kan bestå av en bisats. Enligt Anders hade PTA fångat känslan i boken väldigt bra och fått med det som ska vara med och skurit bort det som kunde skäras bort.

För mig är Inherent Vice tyvärr PTA:s sämsta film. Jag vet inte om jag var extra trött just den här kvällen, men jag hade svårt att fokusera på filmen. I salongen var det varmt och sen fick jag dessutom nån sorts kramp, som att myror kröp omkring i ena foten. En tusen nålar-känsla liksom.

Joaquin Phoenix är mycket bra, där har jag inga klagomål. Phoenix är ett fenomen, ett fenomen som jag dessutom inte blir riktigt klok på. Han är sig ofta totalt olik från film till film. Att det är samma skådis som gjorde Her eller The Master är svårt att tro. Här är han en gräsrökande privatdeckare som glider runt i L.A. och frågar folk om de vet vad som har hänt med hans f.d. flickvän som försvunnit.

Nej, tyvärr. Det blev aldrig spännande eller roligt. Det var mest flummigt och gick runt i cirklar och ledde ingenstans för mig. Det snackas en massa men det kändes mest som tomt prat. Detta är givetvis en del av poängen, antar jag. Mm, det känns nästan som att PTA har försökt leka bröderna Coen men misslyckats. Jag får även lite Where the Buffalo Roam-vibbar och det är inga bra vibbar.

Jag vet inte, men PTA ska kanske hålla sig till egenskrivna manus från scratch och inte basera det på andras material. Nu var väl i och för sig There Will Be Blood baserad på romanen Oil!, men väldigt löst har jag förstått.

Josh Brolin var också sevärd i filmen. Han har korta armar och ett stort huvud i förhållande till resten av sin kropp.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Filed under Betyg 2, Brott, Drama, Film, Neo Noir, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Stockholm Filmfestival: The Master

18 november, 2012 10 kommentarer

Titel: The Master
Regi: Paul Thomas Anderson
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Obs! Texten nedan kan innehålla, eller innehåller nog, spoilers till The Master. Ni är härmed varnade.

Det är skönt att ha Stockholm Filmfestival ibland. T ex när de som bestämmer om när filmer som ska gå upp på bio i Sverige tar idiotiska beslut. Paul Thomas Anderson har under senare år blivit en sån där regissör som låter det gå ganska många år mellan sina filmer. ’99 kom Magnolia, ’02 Punch-Drunk Love och ’07 There Will Be Blood. Det är inte direkt Woody Allen-tempo. Nu 2012 så har han äntligen kommit med en ny film med favoriten Philip Seymour Hoffman i en av huvudrollerna, ja i titelrollen som The Master. Förresten, vänta, skrev jag 2012? Då får jag revidera det. Det är nämligen så att filmen får svensk biopremiär i… i… ja, det finns inte ens ett datum vad det verkar. Men mars 2013 är det närmsta jag kan hitta. Mars 2013. The Master hade premiär i USA i september i år.

I slutet av september var jag på jobbesök i Montréal i Kanada och tänkte att den kanske gick att se där. Tyvärr hade den premiär samma kväll som jag tog planet hem så det sket sig. Men då fanns alltså räddningsplankan Stockholm Filmfestival (tack för det!). När biljetterna släpptes såg jag till att direkt fixa plats till en visning av The Master och igår såg jag den till slut.

The Master är en stor film. Den greppar över mycket och känns episk. Även rent tekniskt är det en stor film eftersom den är inspelad i 70 mm och oj vilken grej det hade varit att se den i det formatet. Nu var det vanlig 35 mm som gällde, men filmen är ändå förstås underbart vacker. Vilket foto, det här liksom film! Jag undrar hur länge PTA blir kvar i den analoga världen?

The Master påminner en hel del om There Will Be Blood i det att det kanske inte finns nån speciellt sympatisk karaktär och koppla fast sig vid. I mina ögon handlar filmen om Freddy Quell, spelad av en vad det verkar sjuklig (och sjukligt bra) Joaquin Phoenix. Quell är en veteran från andra världskriget som är besatt av kvinnor, sex, alkohol och att slåss och hamna i trubbel. Det framgår inte om han alltid varit så här eller om det var krigets upplevelser som fick honom dit han är.

Quell hamnar av en slump på en båt tillsammans med The Master (givetvis spelad av Philip Seymour Hoffman) eller Lancaster Dodd som han egentligen heter. Båten är en sorts utbildningsbåt som Dodd har samlat sina lärjungar på medan han själv skriver, tänker och filosoferar. Resan går från San Francisco till New York. Av nån anledning så tar sig The Master an den nedgångne Quell, som ständigt är berusad på nån alkoholhaltig dryck och då är det inte fin whisky som avses. Nej, det handlar om häxblandningar gjorde på bensin, fotogen, parfym eller vad som nu finns att tolka. Drickbarheten säkerställs med en limpa bröd.

Oj, vilken film att analysera och prata om. Det finns mycket att ösa ur här. Makt, den amerikanska drömmen, sex och makt (The Masters fru, utmärkt spelad av Amy Adams, utövar en… ehe viss makt över honom, speciellt i en scen), pskyoterapi, beroende av olika slag, vad krig gör med folk, religion, sekter och Josh Larsens (från Filmspotting) favoritämne tro. Att jag nämner just Josh Larsen är att jag precis lyssnat på Filmspottings podcast om The Master och där har Adam (den andra värden) och Josh en relativt het diskussion om huruvida filmen handlar om tro eller om nåt mer jordnära och mänskligt.

Adam är inne på att den egentligen inte handlar om tro. Det är inte för att hitta en tro som Quell går med i The Cause-rörelsen som The Master leder. Han vacklar inte fram och tillbaka i sin tro. Quell skiter fullständigt i The Cause och vad som är sant eller inte när det gäller just The Cause. Den tror han inte på för fem öre. Han tror bara att han ska kunna komma till rätta med sina problem bara han är i närheten av The Master. Att han ska hitta ett sammanhang, en miljö som hjälper honom. Men han vill egentligen inte tro på nåt.

Josh däremot hävdar stenhårt att Quell söker en tro och att han hela tiden försöker hitta sin tro på The Cause på ett högre plan. Själv är jag på Adams sida. Jag funderade hela tiden på varför Quell egentligen vill vara med i The Cause. Han verkar inte bry sig överhuvudtaget och genomgår aldrig nån förändring i mina ögon. Det är möjligt att han nån gång försöker ge sig hän men det är mest för att The Master säger så.

Ni som har sett filmen kanske hävdar att Quell ju är väldigt aggressiv mot personer som talar emot The Master, som säger att han leder en sekt baserad på flum. Visar inte det att Quell faktiskt tror eller åtminstone vill tro? Nja, för mig känns det mer som att Quell slåss i vilken situation han än hamnar i. Nu får han dessutom chansen att göra det för en god sak och till The Masters glädje (i alla fall är det vad Quell tror eller hoppas på).

Filmen går att analysera ur väldigt många synvinklar, kanske för många. Filmen innehåller även, har jag insett när jag tänkt på den och lyssnat på andra prata om den, en del surrealistiska sekvenser och drömsekvenser. Som sagt, den innehåller mycket den här filmen. Mot slutet dyker till och med Lena Endre upp! Bara en sån sak.

Det blir en fyra till The Master och jag har faktiskt planer på att se om filmen (det händer inte speciellt ofta när det gäller mig) men jag får alltså vänta till mars 2013.

4/5

Om visningen: Jag kom ganska sent till visningen på Skandia men fick bra plats ganska långt bak på de upphöjda sätena som finns där. Just att ta dessa platser är en fördel på Skandia eftersom resten av salongen är helt utan lutning och det finns risk att man hamnar bakom en basketbollspelare och då inte kan se nedre delen av duken. Det hände egentligen inte några konstiga saker varken före, under eller efter den fullsatta visningen. Men filmen var desto mer intressant alltså.

Filed under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival 2012 Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Boogie Nights

26 januari, 2012 8 kommentarer


Titel: Boogie Nights
Regi: Paul Thomas Anderson
År: 1997
IMDb | Filmtipset

Boogie Nights är Paul Thomas Andersons resa genom porrindustrin på 70/80-talet. En av våra medresenärer är unge Eddie (Mark Wahlberg) som upptäcks på en nattklubb av Jack Horner (Burt Reynolds), regissör av exotiska filmer, och därmed introduceras Eddie i en värld som i filmen består av ganska trasiga människor, sex (doh), droger och mycket yta. För Eddie, som givetvis döper om sig till Dirk Diggler, går karriären spikrakt uppåt till en början, men det är ensamt på toppen och mycket vill ha mer… droger framför allt. Filmen är egentligen en klassisk uppgång-och-fall-historia.

Paul Thomas Anderson (PTA) är en oerhört ambitiös regissör, det visar han i samtliga sina filmer. I Boogie Nights förekommer ett otal ruggigt sköna långa scener utan klipp och med svepande kameraåkningar där kameran följer en person ett tag för att sen byta till en annan som kommer in i bild. Vi kanske har sett det både förr och senare men det är snyggt och njutningsbart. I rollerna ser vi PTA:s favoritskådisar som Julianne Moore, William H. Macy, John C. Reilly, Philip Seymour Hoffman, Melora Walters, Philip Baker Hall, mm. Krydda dessa med t ex Reynolds och Don Cheadle och man får en kanonfilm vad gäller skådespelarna. Wahlberg gör väl sin bästa roll nånsin skulle jag tro.

De flesta av rollfigurerna är ganska snälla, halvt misslyckade, lite sorgsna, älskvärda figurer, som de flesta hamnar i situationer där de lämnar ut sig själva bara för att bli förnedrade. Ta bara Cheadles sorglustiga figur som försöker sälja stereoapparater iklädd cowboyklädsel och spelandes countrymusik. Eller när han försöker få ett banklån. Eller när Eddie och John C. Reillys rollfigur försöker spela in en musikdemo. Ja, det hela är ganska tragikomiskt, men PTA skildrar ändå allt med en värme och känsla för sina karaktärer. Den enda som till synes går oberörd genom filmen är Reynolds rollfigur, regissören som vill skriva filmhistoria genom porrfilm med handling (yeah, right) och dessutom vägrar övergå till 80-talets video (han ska ju göra film!).

Även om det alltså är en riktigt välgjord film med helgjutna skådisinsatser så tyckte jag den bitvis, främst i mitten, var lite tråkig. Den blev då lite väl enkelspårig på sin väg mot sina karaktärers botten. Det var lustigt, på nåt sätt kändes det som om när filmen gick in i 80-talet så blev allt lite fulare och lite sämre och det verkar som om även karaktärerna i filmen tyckte det. På 70-talet kom man liksom undan med sex, drugs and rock’n’roll-livet men 1981 känns allt sunkigt och inte coolt. Nu blev inte filmen sämre av just det här, utan pga att det blev lite stiltje i handlingen, tyckte jag. Som tur var så räddas filmen av ett helt sanslöst avsnitt där Eddie och två kompisar ska försöka blåsa Alfred Molinas rollfigur. De kommer hem till honom och hans kinesiske ”betjänt” (eller nåt) som är besatt av att smälla smällare, samtidigt som Molina har stereon på högsta volym och verkar mer intresserad av att recensera skivan som spelas än att köpa droger. Helt sjukt svettigt bra.

Jag gillade även scenen mot slutet med Cheadle (som ständigt sökte den rätta looken) som hamnar i ett rån i butik. Oväntat och bra — precis som William H. Macys sista insats i filmen. Den allra sista scenen i filmen påminde mig lite om Robert De Niros motsvarande ”pep talk” i slutscenen i Raging Bull… ja, förutom att De Niro inte halar fram slangen då, haha. Jag måste också nämna scenografin men kanske framförallt musiken som är perfekt och verkligen sätter rätt stämning och tidsstämpel. Very good gummisnodd. Betyget blir en svag fyra. Det fanns ändå inte riktigt samma intensiva stämning i Boogie Nights som i den helt makalösa Magnolia om man nu ska jämföra.

4-/5

PS. PTA verkar för övrigt riktigt bra på att få skådisar (som liksom inte är riktigt erkända som seriösa skådisar) att göra kanoninsatser i roller som de visar sig passa perfekt för, t ex Tom Cruise i Magnolia, Adam Sandler i Punch-Drunk Love, och Wahlberg och Reynolds i Boogie Nights.

Filed under Betyg 4, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

%d bloggare gillar detta: