Gangster Squad

Ratata

Ratatatatatatatatatatatata… kulor som aldrig tar slut

Titel: Gangster Squadfilmspanarna_kvadrat
Regi: Ruben Fleischer
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

Filmspanarna firade sitt ettårsjubileum (yay!) med att se Gangster Squad. En film som jag inte visste något om förutom att det nog var en gangsterfilm. Ja, det skvallrade ju titeln om. När förtexterna drog igång efter att en SF-anställd kört en stå upp-rutin visade det sig att filmen innehöll en kader med toppskådisar: Sean Penn, Josh Brolin, Emma Stone och Ryan Gosling för att nämna några. Dessutom visade det sig att filmen utspelade sig 1949 i Los Angeles, ett otroligt snyggt L.A. när det gäller kläder, bilar, fontäner, byggnader, jazzband. Det kanske blir en trevlig stund det här tänkte jag. Nåt som drog ner förväntningarna en aning var en såsig voice-over.

Gangstern Mickey Cohen (spelad av en något sliten men samtidigt överspelande Penn) planerar att ta över den kriminella verksamheten i L.A. och han planerar att göra det med våld. I början av filmen tar Cohen hand om en utsänd ”medlare” från den italienska maffian baserad i Chicago. När Cohen senare får frågan om vad som hände med honom hade han kunnat svara ”he had to split” men det kanske hade passat bättre i en Bond-film, och Cohen är inte heller den sofistikerade ordvitsargangstern utan istället en som låter nävarna tala (ja, han hade tydligen även haft en karriär som boxare denne Cohen).

L.A:s polischef, spelad av en semla till Nick Nolte, bestämmer sig för att köra hårt mot hårt och ber polisen John O’Mara samla ihop ett gäng hårda män som ska sabotera Cohens verksamhet. O’Mara och hans gangster squad jobbar i hemlighet och utan sina polisbrickor med att helt enkelt slå till mot Cohens spelklubbar och bränna upp hans pengar eller preja herointransporter av vägen. Cohen blir arg, mycket arg. Fast O’Mara är fel person att slåss mot då O’Mara som deltog i andra världskriget inte har fattat att kriget är slut utan fortsätter slåss fast mot andra motståndare. Det enda O’Mara kan är nämligen att slåss.

Om man sätter på sig de kritiska glasögonen så är det här en ganska usel film med ett budskap som är nån sorts smetig falsk… jag vet inte vad… sörja.  Gosling och Stone har nån sorts kärlekshistoria helt utan djup och kemi. Slutuppgörelsen är nästan skrattretande i sin machostil. När kulorna tar slut i k-pistarna så övergår man till att puckla på varandra med nävarna till bäste man har vunnit. Om man sätter på sig de kritiska glasögonen så ser man att historien försöker vara en stenhård gangster-pulp-noir samtidigt som den försöker vara nån sorts moralhistoria om att komma över sina krigiska tendenser samtidigt som den försöker vara en hyllning till L.A:s stolta poliskår. Ja, det var faktiskt skrattretande.

Men jag tog av mig de där glasögonen ganska snart och såg bara den där pulpiga gangsterstoryn. Visst, på ett sätt blev bilden lite suddigare. På ett annat sätt blev den skarpare. Det blev ännu mer elaka skurkar som skjuter k-pist i slowmotion och ännu mer goda snutar som skjuter k-pist i slowmotion. Hattarna blev lite snyggare, läppstiften lite rödare och klänningarna lite snyggare. Jag såg det hela som en överdriven pastisch och hade en underhållande stund på bio. Mot slutet förekommer det dock några scener som bara är för mycket, bara för mycket, och jag skakade skrattandes på huvudet.

Gangster Squad är inte en film som som kommer att sitta kvar i mitt huvud nån längre tid. Men medan jag såg den var jag underhållen av den överdrivna stilen och de underbart snygga L.A-miljöerna. Filmen är faktiskt värd att se bara för scenografin, kläderna, musiken, bilarna. Fast det kanske duger att se den hemma när den släpps på det format som man föredrar.

Betyg halv
eller uttryckt i siffror 3-/5

****

Nu är jag nyfiken på vad de andra Filmspanarna tyckte om Gangster Squad. Men se där, där är ju en lista med länkar till deras recensioner.

Mode + Film
The Velvet Café
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Syndare i filmparadiset

Stockholm Filmfestival: The Master

Titel: The Master
Regi: Paul Thomas Anderson
År: 2012
IMDb
| Filmtipset

Obs! Texten nedan kan innehålla, eller innehåller nog, spoilers till The Master. Ni är härmed varnade.

Det är skönt att ha Stockholm Filmfestival ibland. T ex när de som bestämmer om när filmer som ska gå upp på bio i Sverige tar idiotiska beslut. Paul Thomas Anderson har under senare år blivit en sån där regissör som låter det gå ganska många år mellan sina filmer. ’99 kom Magnolia, ’02 Punch-Drunk Love och ’07 There Will Be Blood. Det är inte direkt Woody Allen-tempo. Nu 2012 så har han äntligen kommit med en ny film med favoriten Philip Seymour Hoffman i en av huvudrollerna, ja i titelrollen som The Master. Förresten, vänta, skrev jag 2012? Då får jag revidera det. Det är nämligen så att filmen får svensk biopremiär i… i… ja, det finns inte ens ett datum vad det verkar. Men mars 2013 är det närmsta jag kan hitta. Mars 2013. The Master hade premiär i USA i september i år.

I slutet av september var jag på jobbesök i Montréal i Kanada och tänkte att den kanske gick att se där. Tyvärr hade den premiär samma kväll som jag tog planet hem så det sket sig. Men då fanns alltså räddningsplankan Stockholm Filmfestival (tack för det!). När biljetterna släpptes såg jag till att direkt fixa plats till en visning av The Master och igår såg jag den till slut.

The Master är en stor film. Den greppar över mycket och känns episk. Även rent tekniskt är det en stor film eftersom den är inspelad i 70 mm och oj vilken grej det hade varit att se den i det formatet. Nu var det vanlig 35 mm som gällde, men filmen är ändå förstås underbart vacker. Vilket foto, det här liksom film! Jag undrar hur länge PTA blir kvar i den analoga världen?

The Master påminner en hel del om There Will Be Blood i det att det kanske inte finns nån speciellt sympatisk karaktär och koppla fast sig vid. I mina ögon handlar filmen om Freddy Quell, spelad av en vad det verkar sjuklig (och sjukligt bra) Joaquin Phoenix. Quell är en veteran från andra världskriget som är besatt av kvinnor, sex, alkohol och att slåss och hamna i trubbel. Det framgår inte om han alltid varit så här eller om det var krigets upplevelser som fick honom dit han är.

Quell hamnar av en slump på en båt tillsammans med The Master (givetvis spelad av Philip Seymour Hoffman) eller Lancaster Dodd som han egentligen heter. Båten är en sorts utbildningsbåt som Dodd har samlat sina lärjungar på medan han själv skriver, tänker och filosoferar. Resan går från San Francisco till New York. Av nån anledning så tar sig The Master an den nedgångne Quell, som ständigt är berusad på nån alkoholhaltig dryck och då är det inte fin whisky som avses. Nej, det handlar om häxblandningar gjorde på bensin, fotogen, parfym eller vad som nu finns att tolka. Drickbarheten säkerställs med en limpa bröd.

Oj, vilken film att analysera och prata om. Det finns mycket att ösa ur här. Makt, den amerikanska drömmen, sex och makt (The Masters fru, utmärkt spelad av Amy Adams, utövar en… ehe viss makt över honom, speciellt i en scen), pskyoterapi, beroende av olika slag, vad krig gör med folk, religion, sekter och Josh Larsens (från Filmspotting) favoritämne tro. Att jag nämner just Josh Larsen är att jag precis lyssnat på Filmspottings podcast om The Master och där har Adam (den andra värden) och Josh en relativt het diskussion om huruvida filmen handlar om tro eller om nåt mer jordnära och mänskligt.

Adam är inne på att den egentligen inte handlar om tro. Det är inte för att hitta en tro som Quell går med i The Cause-rörelsen som The Master leder. Han vacklar inte fram och tillbaka i sin tro. Quell skiter fullständigt i The Cause och vad som är sant eller inte när det gäller just The Cause. Den tror han inte på för fem öre. Han tror bara att han ska kunna komma till rätta med sina problem bara han är i närheten av The Master. Att han ska hitta ett sammanhang, en miljö som hjälper honom. Men han vill egentligen inte tro på nåt.

Josh däremot hävdar stenhårt att Quell söker en tro och att han hela tiden försöker hitta sin tro på The Cause på ett högre plan. Själv är jag på Adams sida. Jag funderade hela tiden på varför Quell egentligen vill vara med i The Cause. Han verkar inte bry sig överhuvudtaget och genomgår aldrig nån förändring i mina ögon. Det är möjligt att han nån gång försöker ge sig hän men det är mest för att The Master säger så.

Ni som har sett filmen kanske hävdar att Quell ju är väldigt aggressiv mot personer som talar emot The Master, som säger att han leder en sekt baserad på flum. Visar inte det att Quell faktiskt tror eller åtminstone vill tro? Nja, för mig känns det mer som att Quell slåss i vilken situation han än hamnar i. Nu får han dessutom chansen att göra det för en god sak och till The Masters glädje (i alla fall är det vad Quell tror eller hoppas på).

Filmen går att analysera ur väldigt många synvinklar, kanske för många. Filmen innehåller även, har jag insett när jag tänkt på den och lyssnat på andra prata om den, en del surrealistiska sekvenser och drömsekvenser. Som sagt, den innehåller mycket den här filmen. Mot slutet dyker till och med Lena Endre upp! Bara en sån sak.

Det blir en fyra till The Master och jag har faktiskt planer på att se om filmen (det händer inte speciellt ofta när det gäller mig) men jag får alltså vänta till mars 2013.

4/5

Om visningen: Jag kom ganska sent till visningen på Skandia men fick bra plats ganska långt bak på de upphöjda sätena som finns där. Just att ta dessa platser är en fördel på Skandia eftersom resten av salongen är helt utan lutning och det finns risk att man hamnar bakom en basketbollspelare och då inte kan se nedre delen av duken. Det hände egentligen inte några konstiga saker varken före, under eller efter den fullsatta visningen. Men filmen var desto mer intressant alltså.

%d bloggare gillar detta: