Hej Tereska (2001)

Vilka filmer jag såg i början av 2000-talet! Nuförtiden så är det endast på filmfestivaler eller filmdagar som jag ser den här typen av smalare film. Det känns som att man kan beskriva Hej Tereska som en blandning av Vi barn från Bahnhof Zoo och Lilja 4-ever. Muntert värre. Dessutom kommer jag att tänka på den blytungt mörka och isländska Let Me Fall. Min text om Hej Tereska skrevs i april 2004

Tereska är 15 år och bor i en betongförort till Warszawa med sin mamma, yngre syster och alkoholiserade pappa. Tereska drömmer om att bli modedesigner och har även talang för det. Hon kommer in på skola för sömmerskor och träffar den betydligt mer erfarna Renata som leder in Tereska i en annan värld med sprit och killar. Drömmen om att bli modedesigner bleknar mer och mer…

Det här är en av de åtta filmer som SVT visar från de nya EU-länderna. Just denna är alltså från Polen. Det är en ganska sorglig historia om en tjej som kommer fel. Vi har väl sett såna här historier förr: en ganska blyg och ordentlig tjej som hamnar i ”fel” sällskap, känner av kompistrycket, och liksom dras in i en dålig tillvaro. Just den här filmen gestaltar det rätt så bra. Det finns en sorts frustration i filmen. Vad Tereska än gör så blir det fel. Det handlar väl i slutändan om att växa upp och komma ur det hela med livet och förnuftet i behåll.

Tereskas pappa får under ett alkoholrus ett utbrott och börjar hota grannarna med yxa och avslutar det hela med att pissa i hissen. Det var lite tragikomiskt, nästan (min kommentar: skönt att jag la till ”nästan” där). Tereska har en märklig relation med en rullstolsbunden man (förlamad i benen). (Min kommenar: ”förlamad i benen”? Varför behövdes det förtydligandet?) Om han får en kyss av henne så får hon fimpa en cigarett på hans ben eller slå honom på benen med en järnstång. Njaha, det kändes lite omotiverat i filmen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Last of Sheila (1973)

När jag läser min gamla preblogg-text om The Last of Sheila kommer jag osökt att tänka på en mycket bättre film i samma genre. Nämligen Rian Johnsons Knives Out som sågs på en underbar visning på Stockholm Filmfestival 2019. 2019… det är två år sen, gurgel. Min text skrevs i oktober 2003.

Döden går ombord är en 70-talsdeckare med Agatha Christie-känsla. Jaha, inget speciellt faktiskt men den blir ju bättre efter hand. Det är ändå ett klurigt pussel som det är kul att försöka lösa. Det är en sån här film där det gäller att vara vaken i början då det händer till synes oviktiga saker men som i efterhand visade sig vara viktiga för att lösa gåtan om vem som har gjort vad och varför. Agatha Christie-känsla var det som sagt. Jag tänkte på Döden på Nilen och det kändes ibland som om Hercule Poirot skulle kliva in i handlingen vilken sekund som helst. Jag gillar James Coburns smil. James Mason var bra. Han är en liten favorit. Men som helhet var det faktiskt till slut ganska ointressant tyckte jag. Det kändes liksom inte på riktigt och det är väl kanske inte den typen av film heller, där det ska kännas på riktigt. Det blev ändå lite spännande mot slutet men betyget blir inte bättre än 3/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Nelly & Monsieur Arnaud (1995)

Idag blir det en liten kort preblogg-text om en fransk s.k. snackfilm. Emmanuelle Béart spelar huvudrollen och hon var väl hur stor som helst på 80-talet, eller? Jag tänker väl främst på Polanskis Frantic där hon spelar femme fatale mot Harrison Ford. Nä du! Där har du fel. I Frantic var det Emmanuelle Seigner som spelade den dödligt farliga kvinnan. Min text om Nelly & Monsieur Arnaud skrevs i oktober 2003.

Nelly & Monsieur Arnaud är fransk film om en ung kvinna som lämnar sin late man, träffar äldre man, börjar jobba med att renskriva hans memoarer och samtidigt börjar dejta chefen på bokförlaget som ska ge ut boken.

Sammanfattning av filmen med ett ord: tråkig. Jag brukar tycka att den här typen av franska filmer kan vara sevärda. All handling utspelar sig på restauranger, caféer eller i parisiska lägenheter och handlingen förs fram av dialogen. Det kan vara bra men tydligen också väldigt tråkigt. Jag väntade hela tiden på nån överraskande vändning eller händelse men det kom ingen. Känslan jag fick påminner lite av den jag fick när jag såg de i mina ögon överskattade I andras ögon (också det en fransk snackfilm av det tråkiga slaget). Betyget blir 2-/5.

Ja, just det, slutligen så var det lite kul att snubben som åker rullskridskor i tunnelbanan i Luc Bessons Subway här spelar förlagschefen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Hair (1979)

Som jag nämner i texten är jag absolut ingen musikalman. Det finns dock några som har funkat. Singin’ in the Rain bl a och så Hair som det handlar om idag. Min preblogg-text om filmen skrevs i september 2003.

Milos Formans filmversion av en 60-tals-musikal. Claude (John Savage) från Ohio kommer till New York och ska turista några dagar innan han ska rycka in i armén för att åka till Vietnam. Det blir dock inte så mycket turistande för Claudes del eftersom han träffar på ett hippiegäng ledda av George (Treat Williams). Han blir kär i Shiela (Beverly D’Angelo), en rik överklasstjej, och upptäcker drogernas ”underbara” värld. Sen är det roliga slut och Claude åker till militärbas i Nevada för att tränas upp och vänta på transport till Vietnam. Hippiegänget tillsammans med Sheila åker dock dit för att träffa Claude vilket får märkliga följder.

Musikaler är inte min grej men i det här fallet funkar det. Musiken och stämningen är skön. Första (”Aquarius”) och sista (”Let The Sunshine In”) låten är bäst. Däremellan blir det lite för mycket sångnummer för min smak. Det hinner knappt gå en minut efter en sång förrän nästa börjar. Man ska väl se på musikalfilmer på ett lite annat sätt antar jag men handlingen blir för upphackad och jag tycker det blir jobbigt till slut. Men det funkar ändå i den här filmen. Savage har ett speciellt utseende (snett ansikte) och sätt prata (sluddrigt) som passar när Claude får en LSD-tripp (lite väl mycket drogglorifiering här dock).

Vad jag gillar bäst och det som räddar filmen är ju slutet. Kanske orealistiskt men ändå bra och oväntat. Betyget blir 3+/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Slutet

À la folie… pas du tout (2002)

I huvudrollen i À la folie… pas du tout, eller Vansinnigt förälskad som den heter på svenska, ser vi Audrey Tautou. Det här var precis efter succén med Le fabuleux destin d’Amélie Poulain och Tautou var stekhet, den tidens It girl, och skulle bli en stor stjärna internationellt. Men när jag kollar på hennes IMDb-sida så verkar hon efter 2006 års The Da Vinci Code mestadels ha hållit sig på hemmaplan i Frankrike. Jag undrar om det har med språket att göra, att hon har en viss fransk brytning i sin engelska som gör att hennes roller är begränsade i engelskspråkiga filmer? Min preblogg-text om filmen skrevs i september 2003.

Audrey Tautou spelar studenten Angélique som blir kär i en gift läkare. Hon hoppas att han ska lämna sin gravida fru men läkaren dyker varken upp på middagen som hon planerat eller resan till Florens. Nåt verkar konstigt.

<spoiler>
Vad som är fel får vi se efter ungefär halva filmen. Då spolas den nämligen tillbaka från början och vi får se det som har hänt en gång till, fast denna gång ur läkarens perspektiv. Då visar det sig att de två bara träffats ytligt ett fåtal gånger men att Angélique har blivit besatt och lever i en drömvärld där hon tror att de två har inlett ett förhållande. Hon gör dessutom allt för att läkaren och hans fru ska skiljas. Hon stoppar inte ens vid mord.
</spoiler>

Det var faktiskt en rätt så rolig idé med en film som börjar som en sockersöt kärlekshistoria med övergår i en sorts thriller à la Farlig förbindelse. Men något saknas trots knorren (som avslöjas i spoiler-delen ovan). Jag känner inget för karaktärerna. De är som pappfigurer. Det blir för ytligt. Även med knorren blir delar av filmen förutsägbar. Filmen får trots en bra idé inte godkänt av mig: 2+/5, och då gillar jag ändå slutet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Forbidden Planet (1956)

Att se Forbidden Planet på stor duk platsade på min topp-10-lista över favoritupplevelser på Cinemateket. Även om filmen i sig inte är ett mästerverk så var det en mysig upplevelse. Min text om Forbidden Planet, som tydligen löst bygger på William Shakespeares pjäs The Tempest (Stormen), skrevs i september 2003.

Förbjuden värld är en science fiction-rulle med Leslie Nielsen som kapten på ett rymdskepp som får i uppdrag att landa på en planet där flera år tidigare en annan expedition från jorden landat. Nu ska de ta reda på vad som har hänt eftersom man inte har hört något från expeditionen. På väg in till landning får de kontakt med en av medlemmarna på den förra expeditionen, Dr Morbius, som dock beordrar dem att inte landa. Givetvis gör de det ändå. Det visar sig att Morbius är den enda överlevande från expeditionen förutom hans nu 20-åriga dotter som fötts på planeten. Övriga medlemmar har dödats av en mystiskt och okänd kraft. Snart börjar konstiga saker hända även med de nyanlända.

Jag gillade själva historien. Den påminner om Star Trek-avsnitt där ofta Kirk & Co kommer till en okänd planet där nån till synes god person lever men nånting är skumt. Sen gillade jag också att planeten var bebodd av en högteknologisk men nu för länge sen utdöd civilisation. Rester finns dock kvar i form av gigantiska maskinhallar under jorden. Specialeffekterna är mycket bra för att vara på den tiden. Bl a förekommer ett animerat monster som interagerar med verkliga skådisar på ett väldigt bra sätt med tanke på den tidens teknik.

Bristerna i filmen ligger i skådespelarna, främst Leslie Nielsen och resten av de nyanlända, som är oerhört träiga och tråkiga. Men det var förmodligen så det skulle vara i 50-talets USA. Vissa delar av manuset är töntigt och löjligt, bl a dialogerna mellan rymdskeppets besättning och den unga dottern. Det kändes bara gammaldags. Tyvärr blir inte betyget bättre än 3/5. Den hade kunnat varit bättre.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The X-Files (1998)

Av nån anledning var jag inget jättefan av Arkiv X (ja, eller The X-Files som ju serien hette i original). Jag borde ha varit ett jättefan då det känns som att serien är gjord för mig. Mystiska fenomen, science fiction, konspirationer, etc, det är ju mumma. Troligen hände det mycket annat i mitt liv när serien gick så jag kanske missade tåget. Å andra sidan skriver jag nedan att jag verkligen gillade Arkiv X så jag kanske minns fel. Det jag minns kanske är att jag slutade titta och då är det den känslan som finns kvar. Min preblogg-text om filmen The X-Files skrevs i september 2003.

FBI-agenterna Mulder och Scully försöker bevisa konspiration på hög nivå som handlar om att rymdvarelser vill kolonisera jorden.

Jag gillade Arkiv X när den gick som tv-serie. Den kanske går fortfarande men jag tittar inte nu. Jag tyckte den var perfekt som serie. Ingen egentlig action behövdes utan det var mer mystiskt och lite kvasivetenskap samt rolig dialog mellan Mulder och Scully. Ofta var M och S på gränsen att lyckas bevisa nån sorts konspiration men i slutändan försvann bevis eller så dog nåt vittne och så var det bara att börja om från början. Jag gillade det konceptet på nåt sätt. Nu skulle det göras film och då ska det vara lite mer storslaghet (tydligen), vilket gör att känslan från tv-serien försvann en del. Men jag tycker ändå de har lyckats ganska så bra. Samspelet mellan Duchovny och Anderson är bra och precis som i serien så är de hela tiden på vippen att bevisa något, hitta nåt avgörande bevis, men konspiratörerna hinner alltid undan. Jag gillade Martin Landau som dök som paranoid konspirationsteoretiker. Det var kul att se denne hjälte från kultserien Månbas Alpha (oj, oj, det är en gammal favorit).

Filmen var lite uppbyggd på att man redan känner till personerna från tv-serien. Dessa dyker liksom upp och då antas man tänka ”Aha, där är ju han. Ok, då blir det spännande”. Om man inte sett serien så funkar detta nog inte så bra, tror jag. Mitt betyg till filmen blir precis godkänt men det är ingen höjdare. 3/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Mudbound (2017)

En anledning till att jag gillar historiska filmer är att det är som att transporteras till en annan tid, nästan till en fantasy-värld. Yes, stupid, det är ju precis det som är tanken. Nej, men allvarligt, jag tycker det är intressant att ta del av miljöerna, kostymerna, företeelserna och prylarna. Jag får en känsla av en annan tid. Ehe, stupid, det är ju en annan tid som skildras!

Just det där att uppleva hur saker funkade förut är också det jag gillar med att titta på filmer från förr men som utspelar sig i den nutid som filmen gjordes, 1940-talet t ex. Film noir är en utmärkt genre för just detta då dessa filmer skildrar samhället rakt upp och ner så att säga. Hur funkar det med manuella telefonväxlar, mjölkbud och andra samhällsfunktioner som inte finns längre? Det kan man få reda på om man har tur.

Jag kom in på dessa tankar när jag såg Netflix-filmen Mudbound som utspelar sig på under och efter andra världskriget, främst i amerikanska Södern i Mississippi. Två soldater, Jamie och Ronsel, från en vit och en svart familj kommer tillbaka från Europa efter att ha besegrat nazisterna. Båda två har problem, till viss del samma, till viss del olika, med att anpassa sig till verkligheten i Mississippi. De kan dock vända sig till varandra med sina problem.

Nja, det här var lite för enahanda, lite för övertydligt. Jag känner att inget som händer inte är det förväntade. Det är vita som vill göra gott, vara en frälsare, men det blir förstås bara värre (för Ronsels familj). Det funkade i tv-serien Lilly Harpers dröm när jag såg den som betydligt yngre och möjligen mer optimistisk.

De få krigsscener från Europa som finns med är inte speciellt bra. De känns som tagna ur en dramadokumentär. Däremot förekommer det en del fina scener bl a mellan Ronsel och Jamie där de har en sorts terapisessioner. I filmen är det endast de två som kan prata med varandra om vad de har varit med om i kriget. Ingen annan förstår. Unfortunately, no one can be told what The Matrix is”. Jag gillade även en scen mellan Ronsels föräldrar när de dansar i köket och eftersom de inte har nån grammofon så hummar de (eller snarare mmmar à la Crash Test Dummies) en sång tillsammans. Fint.

Det var kul att se den grymma R&B-sångerskan Mary J. Blige i rollen som Ronsels mamma. Hon var bra (och har skådespelat förr men jag tror det här var första gången jag såg henne i en film). Som helhet kan det dock inte bli mer än ett sånt där typiskt mellanmjölksbetyg till Mudbound.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Mary J. Blige – ”My Life”.

Tokyo Noise (2002)

Känner ni till Lucky People Center? Det är (var?) en löst sammansatt grupp av svenska musiker och konstnärer som gjorde (elektronisk) musik och film under 90-talet. Det hela började som en svartklubb i Göteborg med samma namn och på den klubben tror jag funkgruppen Stonefunkers hängde eftersom de döpte en av sina tidiga singlar till just det. Några av medlemmarna i LPC (Johan Söderqvist och Jan Röed) gjorde 2002 dokumentärfilmen Tokyo Noise tillsammans med regissören Kristian Petri och min preblogg-text om den filmen skrevs i september 2003.

Det här är en svensk dokumentär om Tokyo och dess invånare. Ett antal personer, alla japaner, intervjuas och berättar om Tokyo och japaner, om deras oförmåga att visa känslor och deras kärlek till maskiner bl a. Det är en ganska annorlunda dokumentär där intervjuerna blandas ihop till ett collage av bilder, röster, musik och ljud. Vi får bl a möta en shinto-präst, två fotografer, en robottillverkare och en datorspelsutvecklare. Den ene fotografen är med i en klubb för fotografer som bara tar bilder på det heliga berget Fuji och den andra tar bara bilder på himlen efter det att hans fru har dött (eftersom hon finns där uppe). Vi får höra om en ”självmordsskog”, en skog där ca 70 människor om året tar livet av sig. I skogen har myndigheterna satt upp skyltar där man uppmanar blivande självmördare att tänka om. Märkligt.

Det är inte ofta jag ser dokumentärer men när jag gör det så blir jag oftast inte missnöjd. Tokyo Noise får godkänt men inte mer. Jag ville veta mer om den vanlige japanen kanske. Nu blev det lite väl extrema saker och ibland kändes det som en lång musikvideo. I Tokyo Noise saknade jag också nån, kanske en svensk, som liksom förhöll sig till det som vi såg och upplevde. För rätt länge sen gick det en serie på SVT som jag gillade mycket. Den hette Jorden runt och i den åkte Janne Forssell runt jorden och skildrade främmande länder på ett intressant och personligt sätt (min kommentar: och fotade gjorde Lasse Westman). Eftersom denne ”berättare” saknades kändes Tokyo Noise lite tråkig ibland. Men betyget blir ändå 3-/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Cinema, Aspirins and Vultures (2005)

Jag passar på att beta av den sista gamla preblogg-texten om filmer som jag såg på Stockholm Filmfestival 2005. När Cinema, Aspirinas e Urubus visades på festivalen så kallades den Cinema, Aspirins and Vultures men nu verkar den internationella titeln på denna brasilianska film vara Movies, Aspirins and Vultures, vilket ju låter betydligt sämre. Så jag behåller den gamla festivaltiteln.

Cinema, Aspirins and Vultures är en brasiliansk roadmovie (min kommentar: roadmovie, då kan det inte bli sämre betyg än 3/5) om en tysk som ”flytt” från Europa i samband med andra världskriget (min kommentar: hmm, jag vet inte riktigt vad jag menar med citationstecknen runt ”flytt”). Han har till slut hamnat i Brasilien där han åker land och rike runt och säljer aspirin till folket i fattiga små byar på landet. Det här var en lagom mysig film som rullade på i lagom takt utan att egentligen nåt speciellt hände. Jag kan tänka mig att den påminner om Dagbok från en motorcykel fast med lägre budget. Tysken träffar under sin resa en fattig, avig och gnällig brasilianare som längtar till Rio. Han tar med honom som hjälpreda och samspelet mellan de båda är lite intressant och det som är navet i filmen. Tysken har hela tiden också hotet om kriget i Europa, som han tror är långt borta, hängande över sig. Det är rätt så snyggt foto också trots att det inte kändes så där påkostat som i filmer med högre budget. Det förekom en skön känsla i vissa av bilderna av den brasilianska landsbygden, bl a med original i form av gamla bybor. Mmmm, ja, en ganska mysig film är det men inget som man hoppar från tian för (min kommentar: hoppar från tian, huh?).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: