Spegeln (1975)

25 juni, 2026 2 kommentarer

Ah, vi kör en tankeströmsrecension av Andrej Tarkovskijs Spegeln. Det känns som att Spegeln, som är mystisk och surrealistisk, är en film som passar att behandlas på det sättet. Let’s go!

Märklig inledning. En pojke slår på en tv. Detta visas i färg. Sen blir det svartvitt om en ung man som får behandling för sin stamning. Man ser skuggan av mikrofonen – medvetet?

Jag påminns om Ingmar Bergman i Persona-mode.

Den där vindpusten som kommer när mannen (spelad av en skådis från Stalker) står på fältet. Magiskt!

En berättarröst läser poesi om sin mor, eller är det om hans fru? Hmm, det är lite svårt att hänga med när man måste läsa textremsan och samtidigt titta på bilderna.

Brand (Offret), regn, vatten (Stalker), blåst, buskar, NATRUEN. Tarkovskij verkar besatt av eld och vatten, två av de gamla fyra elementen.

Saker ramlar ner från bord. Igen och igen. Hehe, det är ju en konstfilm. Vi hoppar i tid och rum, blandar färg och svartvitt. Slowmotion och baklänges.

Sadako från The Ring dyker upp med sitt hår.

Meta: vi får se en filmposter för Andrej Rubljov.

Snygg korridorstagning filmad i nån sorts märklig slowmotion som gav viss obehagskänsla.

Hon (vackra och mystiska Margarita Terechova) spelar dubbelroller som fru till sonen i nutid och sonens mor i dåtid. Tror jag.

Vad var ordet på tryckeriet? Nåt snuskigt? Jag vill veta!

Spanien. Tjurfäktning. Flyktingbarn. Krigsbarn?

Vem är berättarrösten. Syns aldrig i bild. Ryssland? Gud?

Lite skräck/spökfilms-vibbar. Personer från andra tider dyker upp för att sedan försvinna.

Jag får lite vibbar av det klassiska avsnitt 8 av Twin Peaks The Return (RIP David Lynch). Musiken är haunting.

Tarkovskij blandar in autentiska dokumentärbilder. Leker med formen.

Otroligt vackert hus (en datja) på landet. Träet.

Farväl Falkenberg. Barndom. Fjärde väggen bryts. Hon är magisk.

Förruttnelse.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Magisk realism, Recension, Tankeström Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Cooley High (1975)

17 juni, 2026 2 kommentarer

Ja, jag har med kategorin blaxploitation på den här filmen. Jag är inte säker på att Cooley High egentligen tillhör den genren även om det är svarta rollfigurer i fokus, det begås en del brott och det är ett schysst soundtrack.

Jag minns att Filmspotting körde ett blaxploitation-tema för några år sen och då hade de med Cooley High så det är nog ok med den stämpeln även om filmen känns mer som ett ”normalt” drama, ett coming of age-drama. Jag skulle vilja säga att filmen är en föregångare inom svart film och jag skulle gissa att en viss Spike Lee har hämtat inspiration härifrån.

Till skillnad från blaxploitation-rullar som Shaft och Super Fly så känns rollfigurerna här som riktiga människor och inte svarta superhjältar. Allt känns mer på riktigt. Det hela utspelar sig i Chicago 1964 i och omkring Cooley High School som är en yrkesskola, en s.k. vocational school på engelska.

I fokus är kompisarna Preach (en ung Glynn Turman, borgmästaren från The Wire, yay!) och Cochise (Lawrence Hilton Jacobs). Preach drömmer om att bli författare. Cochise drömmer om… ja, mest om att hångla med tjejer.

Preach och Cochise och deras gäng är up to no good utan springer (ja, de bokstavligen springer hela tiden) mest runt och stökar, går på quarter parties (husfest med inträde för en quarter), dricker ”wine” som snarare verkar vara nån form av sprit (förmodligen hembränt). De går på bio och ser en Godzilla-film. Ja, fast de hånglar mest med sina ”flickvänner” så jag vet inte hur mycket de såg av filmen.

Mm, jag vet inte. Det finns inte riktigt nån historia. Preacher vill bli författare, typ. Fast det finns några fina scener mellan Preacher och hans mamma. Filmen blir också bättre mot slutet när det blir lite mer allvar och inte så mycket trams.

En lärare på skolan, Mr Mason (Garrett Morris) tar sig an Preacher och försöker gjuta mod i honom, få honom på rätt kurs. Preacher kanske kan bli den som ”klarar sig”. Filmen är kanske som en blandning av Stand By Me och Dangerous Minds med Michelle Pfeiffer.

Bra musik förstås. Motown! Det var även ett lustigt slut där vi får reda på vad som hände med alla kidsen från skolan. Lite som att man låtsades att det var en BOATS.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Coola gula förtexter med snyggt typsnitt

Arkiverad under Betyg 3, Blaxploitation, Brott, Film, Komedi, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , , ,

Let’s Do It Again (1975)

8 juni, 2026 2 kommentarer

Let’s Do It Again är andra delen av en sorts trilogi där samtliga filmer är regisserade av Sidney Poitier och har Poitier och Bill Cosby i huvudrollerna. Det är inte likt mig att hoppa in i andra delen av en trilogi men jag skulle titta på filmer från 1975 så då fick det bli så, och tydligen handlar de om tre separata filmer och Cosby och Poitier gör inte samma rollfigurer. De två andra filmerna är Uptown Saturday Night (1974) och A Piece of the Action (1977).

Inte oväntat är det schysst musik i den här svarta 70-talsrullen precis som i samtida blaxploitation-filmer. Nu är nog Let’s Do It Again mer av en crime buddy comedy men den tangerar genren och musiken levererar som sagt. Det är Curtis Mayfield som ligger bakom filmens soundtrack. Han gjorde ju även musiken till Super Fly som nog är ännu mer känt. Mayfield skrev här låtarna som framfördes av familjegruppen The Staple Singers.

Filmens handling är fånig. Cosby är en pajas medan Poitier är en straight guy. Fast grejen är att Poitiers rollfigur har en talang. Han kan hypnotisera folk, och Cosby lyckas övertala honom att använda sina färdigheter för att de ska dra in storkovan på boxningsmatcher och därmed kunna bygga en ny kyrka då deras gamla ska rivas. Vinna på boxningsmatcher med hjälp av hypnos? Jo, satsa allt på underdogen, hypnotisera underdogen att tro han är Mike Tyson. Vinst varje gång.

Ja, det är fånigt men det funkar. Cosby och Poitier kompletterar varandra bra. Poitier är en favorit även om jag inte sett speciellt många filmer med honom. Nu kommer jag att tänka på Shoot to Kill (a.k.a Dead Pursuit) där han spelar en liknande roll. Fast utan hypnosen då. Eller kanske inte. Jag tror han måste ha hypnotiserat den där grizzlybjörnen (och älgen).

Cosby och Poitier ska även blåsa ett antal bookies för att få pengar från alla på samma gång. Ja, de gapar över mycket. De spelar själva gangsters med en härlig pimp stride för att lura sina offer. De tar även hjälp av sina respektive fruar som får spela dames/broads/chicks/numbers vilket kändes lite oväntat och roligt. Det hela avslutas med en, faktiskt, imponerande jakt till fots som fick mig att tänka på Point Break.

Nämnde jag att boxaren George Foreman gör en cameo som en av Cosbys kollegor på en byggplats? Well, om inte, så har jag gjort det nu.

Obs! Ja, jag har helt bortsett från allt som Bill Cosby har blivit anklagad för (om han bara gjort en sjundedel så är det illa nog) och sett filmen som den film den är.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Titellåten från filmen

Arkiverad under Betyg 3, Blaxploitation, Brott, Film, Komedi, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Nashville (1975)

21 maj, 2026 4 kommentarer

Plötsligt händer det! Vad då, undrar du? Ja, det får du se om du fortsätter läsa.

När jag började titta på Robert Altmans långfilm (och då menar jag lååång film) Nashville så trodde jag först att jag fått tag i fel film. Förtexterna var fullkomligt kaotiska med en trailerröst som gjorde reklam för filmen (ja, filmen Nashville alltså). Skådisarna presenteras och hyllas samtidigt som en countrylåt spelas ovanpå det. Stökigt! Rörigt!

När sen filmen väl började så var det visst rätt film och jag kände mig dessutom trygg i regissörens händer. Vi möter ett gäng människor, eller snarare människoöden, i Nashville, främst inom musikbranschen (Nashville aka Music City). Och när jag skriver gäng så menar ett stort gäng. Det sägs att Nashville har 24 stycken huvudkaraktärer. Nashville är The Godfather of ensemblefilmer och även vad jag brukar kalla en hyperlänkfilm, vilket har varit en favoritgenre ändå sen jag såg Short Cuts (av vilken regissör?).

Det var riktigt kul att se en del av skådisarna i tidiga roller, kanske främst Shelley Duvall och Jeff Goldblum (som inte har en enda replik men åker runt på sin trehjuliga motorcykel). Jag kände igen en skådis från Magnolia. Henry Gibson, som satt i en bar och pratade med Quiz Kid Donnie Smith (William H Macy). Gibson har ett något obehagligt över sig, både i Nashville och Magnolia. Att PTA castade Gibson i sin film måste ju vara en blinkning till Nashville. Det är ju uppenbart att Altman är en stor inspirationskälla för Anderson.

Kanske halvvägs in i filmen så har jag vaggats in i nån form av härlig känsla där jag känner att jag älskar filmen. Det är svårt att förklara varför sånt händer. Det bara händer. Filmen är ganska kaotiskt berättad och klippt. Det är mängder av karaktärer, som sagt. Ibland händer det fyra saker samtidigt. Vi hör dialog från en scen men ser en annan scen i bild. 70-tals-miljöerna är underbara. Allt från bilar, möbler, frisyrer, kläder, möbler. Titta bara på bilderna längst ner.

Hela tiden i bakgrunden så finns det ett politiskt tema. Walker, en politiker från det så kallade Replacement Party, ska försöka bli USA:s nästa president. Det pågår en valkampanj och en skåpbil med högtalare åker runt sprider muntlig propaganda på gatorna i Nashville. Hela filmen avslutas med en konsert för att samla in pengar till Walker men det hela tar en oväntad vändning.

Musiken i filmen är kanske dess största styrka. Lili Tomlin spelar Linnea, en vit gospelsångerska, helt ensam i en i övrigt svart kör. Något weird. Gibson spelar Haven Hamilton, en countrystjärna med en politisk agenda. Keith Carradine är folkmusikern (och tjejtjusaren) Tom och han gör ett helt otroligt framträdande av låten ”I’m Easy” som Linnea tittar på och blir förtrollad. En helt magisk sekvens. Även Karen Black (ytterligare en av alla skådisar som är med) gör ett bra insats på the Grand Ole Opry. Obs! Alla skådisar sjunger själva i filmen. Imponerande!

Ja, vad var det som plötsligt hände då? Jo, jag delar ut min första femma på väldigt länge. Senaste gången var det Aki Kaurismäkis Höstlöv som faller som fick den äran. Även där var det ett musikframträdande av systrarna i Maustetytöt aka Spice Girls som var pricken över i:t.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_helsep

24!

Arkiverad under Betyg 5, Drama, Film, Hyperlänkfilm, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Escape to Witch Mountain (1975)

11 maj, 2026 6 kommentarer

Escape to Witch Mountain är en något märklig Disney-film om två barn med mystiska krafter som får både en elak miljardär och polisen efter sig. Barnen är bror Tony och lillasyster Tia. De har precis kommit till ett nytt ställe där de ska bo, en sorts internatskola. Men det går inget vidare eftersom Tony inte kan låta bli att använda sina telekinetiska krafter.

Miljärdaren Bolt (Ray Milland, från The Lost Weekend!) får nys om det hela och skickar sin hantlangare Deranian (Donald Pleasence) efter dem. Barnen lyckas genom att utnyttja sina krafter fly fältet och så är jakten igång.

Det är en mysig äventyrsmatinékänsla över det här. Eller kanske en Stephen King-roman som Eldfödd. Eller nån serie som visades på sommarlovsmorgon när man var liten. Det stora skogsäventyret (Brendon Chase) t ex. Escape to Witch Mountain heter förresten Den äventyrliga flykten på svenska. Ja, det är rätt vibbar. Det handlar om en äventyrlig flykt där Tony och Tia även försöker ta reda på vilka de egentligen är och var de kommer ifrån.

Det är ett klassiskt upplägg. Personer med krafter ska utnyttjas av giriga (vuxna) personer. Tänk Pojken med guldbyxorna (fasiken vad man gillade den serien när det begav sig). Det berättas ur barnens perspektiv. Det är barnen vs vuxenvärlden. Men det finns allierade bland de vuxna. Här i form av en grumpy old man som givetvis kommer smälta och hjälpa våra huvudpersoner.

Som barn hade jag älskat den här äventyrsrullen och jag kan inte låta bli att dela ut en trea idag.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_helsep

Arkiverad under Äventyr, Betyg 3, Fantasy, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Superman (2025)

24 april, 2026 6 kommentarer

Ibland är det svårt att skriva en filmrecension. Det var det den här gången för mig. Jag har anteckningar som jag skrev ned under titten som jag kan gå efter men om jag måste läsa på om filmen på dess Wikipedia-sida för att förstå vad jag skrivit så blir det svårt. Svårt tyckte även Fripps filmrevyer-Henke det var när han skulle skriva om filmen det handlar om idag: Superman. Så Henke klistrade istället in texter (läs: sågningar) från andra skribenter. Bra löst! Alla sätt är bra utom de dåliga.

Titta! Jag har fått ihop ett stycke i alla fall. Men risken är att det inte blir så mycket mer. James Gunns Superman är tråkigt trams. Filmen är tråkig och den är tramsig. Jag har aldrig gillat Gunns tondöva blandning av våld och humor. Jag förstår inte insatserna. Allt känns luddigt och ointressant. Det förekommer nåt som kallas metahumans, människor med superkrafter. Jag trodde de var superhjältar de kallades men, nej, det är fel. Metahumans är de. Jag tror Stålmannen själv är en sån. I filmen slåss han mot andra metahumans men jag minns inte vilka. De har alla konstiga namn.

Lex Luthor är med också. Han är inte en metahuman. Han är flintskallig och spelas av Nicholas Hoult. Luthor har skapat nåt som kallas ett fickuniversum. Jag tror Luthor använder det för att spärra in sina motståndare. Stålmannen hamnar förstås där. Det här fickuniversumet är lika dåligt som fantasivärlden i Quantumania. Ett cgi-helvete där all bets are off, allt kan hända och det finns inga stakes eller regler.

Luthor har nån sorts agenda men jag vet inte vilken. Jag tror bara han vill ha uppmärksamhet och att han är avundsjuk på Stålmannen. Wendell Pierce (Bunk i The Wire, yay!) är med men bara i typ en minuts total speltid. Varför ha med en så bra skådis om han knappt är med? Då hade man istället kunnat skippa tre totalt ointressanta metahumans (?) som dyker upp för att hjälpa (tror jag?) Stålmannen att rädda världen (tror jag?). Enligt Wikipedia kallades de för Justice Gang.

Slutligen var det kul (ja, nåt positivt!) att se Zlatko Burić som Boravias president. Burić känner jag igen från Nicolas Winding Refns Pusher-trilogi. Se den om du inte gjort det. ”Franke. Franke, du är min bästa vän i hela Danmark!”. Riktigt bra filmer, framförallt den första, till skillnad från Superman som är allt annat än en filmfilm.

Ja, det blev en ”text” till slut.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 1, Film, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm, Superhjältefilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Love and Death (1975)

18 april, 2026 2 kommentarer

Det hela utspelar sig i Ryssland under Napoleonkrigen och Woody Allen spelar Boris, en klen ung man som vill läsa poesi och tänka på Gud och Döden men tvingas ut i krig. Det förekommer en massa humor om judar som gick över mitt huvud. Ryska judar med horn, tyska judar med ränder. Ok? Love and Death är väl en fars, komedi, satir. Allen bryter fjärde väggen ständigt. Bergman-referenserna haglar. Vi får bl a träffa Döden från Det sjunde inseglet (och uppleva en version av dödsdansen) och ansiktsbilden från Persona (ett i profil och ett rakt framifrån) efterapas. Det är många skämt och ordvitsar per minut men även om jag fattar dem så fattar jag dem inte på djupet. Kanske borde jag ha läst mer av de klassiska ryska författarna för att förstå mer. Det här var inte min grej, alls. Det ska vara en rolig satir men för mig blir det fånigt och Woody Allen själv var mest irriterande.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_helsep

Vila i frid, Diane Keaton. Det är märkligt, Keaton är sån där skådis som alltid funnits. Men inte mer. Förutom i filmerna förstås. La di da, la di da, la la, yeah.

Arkiverad under Betyg 1, Film, Komedi, Krig, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

Thunderbolts* (2025)

10 april, 2026 6 kommentarer

Thunderbolts* blev något av en positiv överraskning efter supertrista Captain America: Brave New World. Den känns mindre plastig och mer jordnära. Mer på riktigt. Redan förtexternas olycksbådande musik skvallrar om en mörkare film.

Det är en film som handlar om psykisk ohälsa och hur man kan få hjälp och stöd av en found family. Jelena (Florence Pugh) kämpar med att finna nån mening med tillvaron efter varit en Black Widow och lönnmörderska hela sitt liv. Hon vill både hoppa av sitt gig och hoppa från en skyskrapa. Hennes uppdragsgivare med det härliga namnet Valentina Allegra de Fontaine (Julia Louis-Dreyfus) ger henne dock ett sista uppdrag. Sen är hon fri att göra vad hon vill (yeah, sure).

Alltid dessa sista uppdrag. Men denna gång är det kanske nåt ont som faktiskt för nåt gott med sig: att hitta en ny familj bestående av andra mer eller mindre avpolletterade och tilltufsade superhjältar. Ett så kallat rövgäng som motvilligt (jag gillade deras interna gnabb) börjar samarbeta mot sin gemensamma fiende. Men frågan är om Valentina är ond eller god. Det förblir lite oklart, vilket jag gillar.

Filmens farligaste person, och den som mår mest psykiskt dåligt, är Bob (aka Sentry aka Void, (o)kärt barn har många namn). Han har oerhörda psykiska krafter som kan förgöra i princip allt och vem som helst. Bobs krafter påminner mig om vulcanen Sybok i Star Trek: The Final Frontier. Personer som möter honom kastas tillbaka till traumatiska minnen från tidigare i livet i form av skrämmande drömscener. Lite som i The Dead Zone fast bakåt i tiden istället för framåt.

Två skådisar som det var kul att se. Wendell Pierce (Bunk från The Wire, yay!) spelar en politiker som försöker sätta dit Valentina. Och så Crhis Bauer (fackföreningsledaren från hamnarbetarsäsongen av The Wire, yay!) som spelar Valentinas hejduk. Nu är de båda knappt med mer än några minuter men det är alltid trevligt att se The Wire-skådisar och jag missar inte ett tillfälle att påpeka detta.

Det förekommer en underhållande och rolig actionsekvens när Bucky Barnes dyker upp i form av Winter Soldier under en biljakt.

En sak som jag ofta brukar störa mig lite på och så även här: varför måste Jelena prata med en krystad rysk brytning som svajar rejält. Ibland hörs den inte alls och ibland är den överdriven. Nej, prata bara vanligt engelska, det funkar, jag lovar. Lex Chernobyl.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

*The New Avengers

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Film, Found family, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm, Superhjältefilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

The Eiger Sanction (1975)

31 mars, 2026 6 kommentarer

I The Eiger Sanction hittar vi Clintan som Jonathan Hemlock, en historieprofessor, konstsamlare, bergsklättrare och före detta lönnmördare. En multikonstnär. Take your pick. Han har tidigare jobbat för nån typ av hemlig spionorganisation men har slutat. Tar han ett till ”sista” jobb? Ja, givetvis. Uppdraget går ut på att delta i en klättringsexpedition som ska bestiga berget Eiger i de schweiziska Alperna, och samtidigt klura ut vem som är förrädaren i gruppen.

Handlingen i filmen låter som tagen ur en Alistair MacLean-roman men i det här fallet är det Trevanian som ligger bakom bokförlagan med samma namn som filmen.

Inledningen kändes som en Bond-film. John Williams står för musiken som var väldigt dramatisk och påminde mig lite om Ennio Morricones tema till den mästerliga italienska tv-serien Bläckfisken. Allt känns även väldigt europeiskt vilket inte är så konstigt då filmen inleds i Zürich.

Hemlock besöker sin uppdragsgivare, kallad Dragon, på den där mystiska organisationen och även här är det väldigt mycket Bond över det hela. Dragon är mer av en Bond-skurk än Bond-skurkarna själva. Han är en albino-nazist som överlever genom att vistas i mörker och få ständiga blodtransfusioner. Haha! Det är inte så konstigt att filmen i Sverige fick heta ”Licens att döda”. Notera att Bond-filmen Licence to Kill från ’89 i Sverige fick heta ”Tid för hämnd”. Oh, the joy of svenska filmtitlar.

Det kanske bästa, nej, det bästa med filmen (förutom George Kennedy) är dess klättringsscener. De är helt otroliga. Fotot är strålande liksom miljöerna förstås. Först när Clintan behöver träna upp sina klättrings-skills i Monument Valley genom att bestiga The Totem Pole. Sen när Eiger ska besegras (?). Clintan gör dessutom det mesta av klättringen själv à la Tom Cruise. Det var han tydligen väldigt noga med.

Det som sänker filmen för mig, likt en klättrare som sänker sig ned längs El Capitan med ett rep, är att den inte har åldrats speciellt väl. Filmen är misogyn och rasistisk. Om man ska vara snäll så får åtminstone i princip alla grupper sig en släng av sleven. Ingen går fri. Det görs narr av: svarta, kvinnor, den amerikanska ursprungsbefolkningen, bögar… och stammare.

Jag kanske borde inse att det var en annan tid och bara acceptera filmen som ett barn av sin tid. Men så tänker jag på en film som The French Connection där huvudpersonen Popeye är ett rasistiskt svin. Skillnaden där är att det är rollfiguren som är som han är och filmen bara visar upp det. I The Eiger Sanction är det filmen i sig som agerar mobbare.

Slutligen kul att norska Ringnes tagit sin ”Til tops, bestefar”-reklam härifrån.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_helsep

George Kennedy: ”Til tops, Clintan!”

Arkiverad under Action, Betyg 2, Film, Recension, Snöfilm, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , ,

The Rocky Horror Picture Show (1975)

20 mars, 2026 10 kommentarer

Det var en udda men inte helt angenäm upplevelse att titta på The Rocky Horror Picture Show. Jag visste på förhand att det var en musikal och en bit in i filmen när själva musikalbiten drog igång tänkte jag för mig själv ”jaha, då får vi se hur det här går”.

Inledningen var dock ganska lovande. Blodröda droppande förtexter och en knallröd mun utan ansikte stack ut visuellt. Det förekom en massa referenser till gamla filmer inom genren skräck och science fiction. The Day the Earth Stood Still, The Invisible Man, King Kong och It Came from Outer Space med flera. Mm, den här filmen är medveten om att den är just en film. Meta!

En återkommande detalj är en berättare, spelad av Bond-skurken Charles Gray, som kommenterar det som händer i filmen och han pratar direkt in i kameran och bryter alltså den fjärde väggen. Meta igen!

Som sagt, när väl musikaleriet drog igång kände jag hur min skepticism triggades, och mycket riktigt så var det här inget för mig. Det är showmusikalrevy med viftande jazz hands… och, nej, det är inte min stil. Det kändes ofta som studentikost flams och trams.

Jag får ändå ge Tim Curry att han i rollen som transvestiten Dr Frank-N-Furter visar upp en väldig pondus, utan tvekan. ”How ‘bout that”. Men som helhet, njae.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_helsep

Spock hade inte gjort det bättre

Arkiverad under Betyg 2, Film, Musikal, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg