Mr. Nobody (2009)

Mr. Nobody såg jag och skrev om under Stockholm Filmfestival 2009. När jag läser min text och hur jag drar paralleller till The Fountain så går mina tankar osökt till den mycket speciella och bra Cloud Atlas.

Mr. Nobody var en film jag inte visste mycket om. Jag visste inte att det var en belgisk film t ex. Men jag antar att det faktum att den var just belgisk bidrog till att jag inte visste så mycket om den. Nu brukar det i och för sig nästan vara normalfallet när det gäller filmerna jag ser på festivalen, men Mr. Nobody var ändå en påkostad produktion visade det sig. Handlingen, eller snarare känslan, i filmen påminde mig en del om The Fountain. Dessa två filmer tillhör en genre man inte ser så ofta. Nämligen den filosofiska filmen.

Jared Leto spelar huvudrollen som Nemo Nobody i mastodontrullen som är så spretig som en film kan vara. Den består av mängder av scener och handlingen är väldigt lös. Jag fascineras ändå bitvis av historien, där en gammal Leto ser tillbaka på alla möjliga sätt som hans liv hade kunnat te sig. Bäst är väl egentligen filmen när Nemo är en yngling som upptäcker kärleken. Sen blir det väl konstigt, utan mål och mening och slutet är minst sagt krystat. Som sagt, filmen har ingen handling men den handlar om mycket och ställer många frågor.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: Efter den långa filmen var man kanske inte helt upplagd för ett Face2Face, men regissören Jaco van Dormael visade sig vara en småtjock mysfarbror som menade att filmen inte svarade på några frågor, bara ställde dem, och det hade han rätt i. Många i publiken verkade tycka att var en toppfilm och tycktes tagna och Jaco fick en hel del publikfrågor. Av nån anledning tyckte jag inte stolarna var lika hårda på Bio Rio den här gången, jämfört med när jag såg Enter the Void.


Förfilm var Mei Ling (4-/5), en annorlunda och snygg liten animerad rulle om en tjej och en bläckfisk. Jag gillade den. Märkligt korta och stilrena, enkla, scener med märkligt långa svarta pauser mellan.

Shazam! (2019)

För några veckor sen skrev jag om DCEU-filmerna Aquaman och Justice League och jag var inte speciellt nådig i min kritik. Filmen om vattumannen var väl snäppet bättre men de både filmerna fick betyget 1/5 av mig. Nu har jag sett den senaste rullen i DC:s utökade filmiska universum, Shazam!, regisserad svensken David F. Sandberg.

Var jag egentligen nyfiken och sugen på Shazam!?! (Många skiljtecken blir det, eller hur‽) Njae, kanske inte på filmen i sig. Men jag tyckte ändå det skulle vara kul att se vad Lights Out-Sandberg skulle åstadkomma med stor budget i en superhjältefilm. Plus att jag är en komplettist och jag hade ju sett alla andra DCEU-filmer.

(För övrigt har jag aldrig förstått det där med Extended Universe. Vad då Extended? Det handlar om en serie filmer som utspelar sig i DC:s serievärld. Är Extended tagit från serierna eller är det nåt Warner Bros myntat för att man tror att det låter coolt och för att särskilja sig från MCU? Nej, precis som många av filmerna så känns det krystat.)

Shazam! är en harmlös och totalt förglömlig barnfilm. Förgät mig ej, säger du? Tyvärr, jag har redan glömt dig. Det är alltså en barnfilm med vibbar av barn/familjefilmer från 80-talet får jag en känsla av. Jag är dålig på 80-talsfilm men jag får den känslan.

Det finns inslag av fantasy. Djimon Hounsou spelar nån form av ärkemagiker och den enda som är kvar som kan skydda världen från monster i form av de sju dödssynderna. Så, de sju dödssynderna är alltså verkliga monster och inte nåt som människorna själva fördärvas av genom sina egna laster och svagheter? Ja, men då blir ju allt så mycket tråkigare och menlöst.

Men jag får ändå ge filmen att dess skurk (Mark Strong) faktiskt brottas med inre demoner snarare än yttre under vissa delar av filmen. Och dödssynden Avund brottas med sina egna demoner, demon som han är.

Filmens huvudpoäng och det som ska sälja den är att vår hjälte, den föräldralöse Billy Batson, får magiska krafter och förvandlas till en superhjälte (Zachary Levi) när han ropar ut namnet Shazam. Lite småroligt är det kanske när Shazam utforskar sina krafter men det är lite för barnsligt och familjevänligt för min del.

Jag tycker ändå det var lite oväntat att filmen till stor del utspelar sig på ett fosterhem och att grundtemat är ganska mörkt. Billy är föräldralös och övergavs av sin mamma när han var liten. Bitvis är det en sorts high school-film som kanske för tankarna till tv-serien Buffy. Mobbning, sitta ensam vid lunchbordet, hur populär är man, såna saker.

Men, nej, Shazam! börjar alltså försvinna ur mitt sinne. Slutomdöme: Not great, not terrible. Dock är detta helt klart bättre Aquaman och Justice League.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Virgin Suicides (1999)

Sofia Coppola, vad har vi på henne? Ja, bland annat hennes första långfilm The Virgin Suicides. Min preblogg-text om den skrevs i mars 2004.

Sofia Coppolas debutfilm om familjen Lisbon, mamma (Kathleen Turner) och pappa (James Woods) och fem systrar (bl a Kirsten Dunst). Historien om systrarna berättas ur en grupp grannpojkars perspektiv som ser systrarna som mysteriska (min kommentar: mystiska?) varelser. Mamma Lisbon uppfostrar sina döttrar på ett strikt sätt, vilket inte visar sig vara hälsosamt för nån.

Sofia Coppola har en egen berättarstil. I Lost in Translation är den än mer tydlig, kanske för att hon skrev manus själv till den filmen (hon vann för övrigt en Oscar för det manuset!). The Virgin Suicides bygger på en novell av Jeffrey Eugenides. Filmen flyter fram i en ganska drömsk och bitterljuv stämning. Handlingen (självmord) är ju ganska dyster egentligen, men filmen tar egentligen inte direkt upp problemen och orsakerna som ligger bakom på mer än ett ytligt plan. På ett sätt är det en brist i filmen. Det hela döljs under en skimrande slöja av nostalgi på nåt sätt, och därför blir historien aldrig helt engagerande för mig. Fotot och bilderna är vackra och musiken, som är skriven av Air, har en air (min kommentar: ehe) av melankoli över sig. Jag gillade inledningen när alla systrar presenteras när de kliver ur en bil. Den var snyggt gjord.

Nåväl, när det gäller skådisarna så är Kirsten Dunst bra på att spela mystisk syster. Vissa säger att hon är fulsnygg. Jag vet inte, hon har ett speciellt utseende men jag gillar det. Josh Hartnett spelar hennes kärleksintresse i filmen. Hartnett sägs ju också vara snygg men jag kan inte hålla med. Dessutom hade han en helt vansinnig frisyr i den här filmen. Var det verkligen så illa på 70-talet då filmen utspelas? Jag tror inte det eftersom det bara var han som hade nåt som liknande ett fågelbo på huvudet i filmen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

I, Robot (2004)

Idag hoppar jag tillbaka i tiden till en era för länge sen när Will Smith var bra och dessutom var med i bra science fiction-filmer. Min korta preblogg-text om I, Robot skrevs i oktober 2004. Då när jag såg den så delade jag alltså ut en fyra. Jag är väl tveksam om jag skulle ge den samma betyg om jag såg om den idag. Jag tror det ska till mer för att jag ska hetsa upp mig så mycket som till en fyra. Den känns lite för clean för det.

Detta var lite av en positiv överraskning. Jag kände mig underhållen hela tiden. Will Smith var rolig då och då men filmen blev aldrig tramsig. Man fokuserade på historien och inte bara specialeffekter, som i och för sig var snygga, och Smith klarade av att spela seriöst när det behövdes. Spännande, snyggt, lagom tempo (och inte tio klipp per sekund under actionscenerna) och perfekt som matiné en söndagseftermiddag, speciellt om man som jag gillar science fiction. Ok, i viss mån är det kanske plagiat av Blade Runner (eller snarare Det femte elementet) när det gäller de framtida stadsmiljöerna och så, men det är bra gjort så det störde inte mig. Allt är dock lite mer polerat här jämfört med främst Blade Runner.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Justice League (2017)

Rullarna i DC:s filmiska universum har verkligen inte rosat marknaden, i alla fall inte min marknad. Hittills har det kommit sju filmer och så här ser det ut rent betygsmässigt för min del (klicka på länkarna för recensioner):

Man of Steel (2013) – 3/5
Batman v Superman: Dawn of Justice (2016) – 1/5
Suicide Squad (2016) – 1/5
Wonder Woman (2017) – 3/5
Justice League (2017) – 1/5
Aquaman (2018) – 1/5
Shazam! (2019) – ?/5

Shazam! har jag alltså inte sett ännu men det blir nog en titt ganska snart, om inte annat eftersom den regisserades av Lights Out-regissören David F. Sandberg. Jag får för mig att Shazam! är ett försök att göra vad Deadpool gjorde i X-Men-serien, dvs addera lite glimt i ögat.

Men idag blir det en kortis om den femte filmen i serien, Justice League. Jag utlovade ju ett omdöme om den i onsdags och jag ska väl göra rätt för mig.

När jag kollar mina korta anteckningar så ser jag att jag noterade att den inleds på ett liknande sätt som Spider-Man: Homecoming, med ett ”YouTube”-klipp som filmats med mobilkamera. Jag antar att man vill vara nere med kidzen och ge nån form av realistisk ton. Just det här greppet (nån som spelar in en YouTube-video) har jag sett i flera filmer på sistone. Eighth Grade, A Simple Favor och Juliet, Naked är tre exempel. En trend?

Filmens skurk, Steppenwolf, är supertrist. Hans introduktion utspelar sig på Wonder Womans ö Themyscira. Tyvärr var det inte alls lika vackert här som det var i Wonder Woman. Nu är allt cgi, blek cgi, inklusive skurken själv. Och actionen är tråkig.

Inget hänger ihop. Allt är greenscreen. Det är för pompöst. Det är för osammanhängande. Cgi:n är horribelt dålig. Så det mesta är dåligt med andra ord, både historiemässigt och de tekniska aspekterna. Man försöker få till scener, och jag antar att det var här som Joss Whedon hopppade in, som är lite mindre och närgångna där vi ska lära känna rollfigurerna och deras relationer, men de är för korta och betyder inget eller för lite i stora hela.

Det enda som funkar är inte oväntat Wonder Woman (Gal Gadot). Hon är badass och har dessutom en bra egen signaturmelodi. I övrigt är detta skräp.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Aquaman (2018)

Dags för en tankeströmsrecension igen. Den här gången har jag tittat på det senaste DCEU-spektaklet Aquaman. Yeauh! Eller förresten, Shazam! är ju faktiskt den senaste filmen från DC:S filmuniversum, men den har jag inte sett.

Snubben som spelar Arthur/Aquamans pappa i dåtid, är det han från Krigarens själ fast cgi-föryngrad? Han ser liksom plastig ut.

(Ja, det var han, Temuera Morrison heter han. Och han var mycket riktigt cgi-föryngrad i de inledande scenerna.)

Nicole Kidman dyker upp i en ganska överraskande roll. Inte helt väntat att se henne i en superhjältefilm. De inledande scenerna fick mig att tänka på Splash.

Kidman käkar alltså akvariefiskarna. Samtidigt så pratar Arthur med fiskar och man ska tro att han är mannen som talar med fiskar. Men mamman är alltså mamman som gillar sushi. Hmmm?

Fy fan vad dålig Aquamans introduktion under ubåtsscenerna är. Det är uselt. Äckligt våldsamt men samtidigt lökigt. Och de där skurkarna, ska man känna nåt för dem?! Totalt värdelösa.

Alltså, det här är verkligen svindåligt. Det är otroligt lökig fantasy och en märklig mischmasch av allt möjligt. Filmmakarna försöker få till en episk stämning men misslyckas kapitalt. Tonen är helt off. Nu är det plötsligt nån form av gladiatorspel som inte går ihop för fem öre. Ingenting känns inbott.

Dolph Lundgren (klicka för hans mycket bra TED-tal) är dock bra. Jag gillar honom och hans rollfigur i filmen.

Nu är det plötsligt National Treasure i form av en skattjakt runt jorden. Att hoppa från plats till plats runt jorden funkar i Fast & Furious (lökigt på rätt sätt) men inte här.

De bästa scenerna är de som inte är under vatten. De känns mer på riktigt. Inte så konstigt eftersom allt är cgi under ytan. Under ytan, kan en god själ förgås.

Black Manta? Huh? Kom igen. Hur fånig var inte den skapelsen? Sagolikt töntig med stor grodhjälm.

Nu är det plötsligt nån form av Resan till Jordens medelpunkt eller nån annan dålig filmatisering av en Jules Verne-roman. Det är rent trams detta.

Slut på tankeströmmen och betyget blir en etta.

Jag inser nu att jag missat en DCEU-film. Nämligen Justice League. Eller missat och missat. Jag har sett den men inte lyckats få ut en text. Men det kommer ett omdöme så småningom, kanske redan på fredag, vem vet? Men Aquaman, slipprig som han är, slank före i kön av misstag. Dayum!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Imaginarium of Doctor Parnassus (2009)

Som jag skrivit om tidigare på bloggen ett antal gånger så brukar jag släpa med min familj på bio på Annandagen varje jul. Jag väljer film. Ibland blir det succé (Masjävlar, Green Book). Ibland kanske inte så stor succé. The Imaginarium of Doctor Parnassus är nog ett exempel på det senare. Min text skrevs i december 2009.

Visuellt är det här en fantastisk film. Tyvärr är handlingen så spretig och rörig att man blir alldeles yr i mössan. Doktor Parnassus (en bra Christopher Plummer) har slutit avtal med Djävulen (Tom Waits) och fått evigt liv. Priset Parnassus måste betala är att hans eventuella barn vid 16 års ålder ska bli Djävulens. I nutidens London driver nu Parnassus en sorts varieté där man erbjuds att med hjälp av Parnassus tankekraft kliva in i sin egen fantasivärld. Ja, Parnassus har alltså nån sorts magiska krafter som gör att han kan skapa imaginära världar när man går in genom en ”magisk” spegel.

Nja, tyvärr var det för rörigt och jag kom aldrig in i filmen. Jag fattar aldrig vad som händer. Allt är bara rörigt och jobbigt. Ofokuserat. Vad gillade jag? Ja, jag gillade brytningen mellan Parnassus märkliga cirkusvagn och det nutida London. Fantasiscenerna var oftast bra. I slutet, med ca 20 minuter kvar då Colin Farrell spelade Heath Ledgers roll, drogs jag äntligen in i filmen. Lily Cole som spelar Parnassus dotter har ett ganska speciellt utseende som stack ut. Vad mer? Ja, för er som inte greppat det tidigare så spelas alltså Heath Ledgers rollfigur, i fantasisekvenserna, av Johnny Depp, Jude Law och slutligen Colin Farrell. Detta eftersom Ledger dog mitt under inspelningen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Creed II (2018)

Jag gillade den första filmen om Adonis ”Donnie” Creed. Det var en fin film om att hitta sig själv, inte glömma det som varit men inte heller låta det styra en. Det var helt enkelt Adonis Creeds origin story. Nu är uppföljaren här. Första filmens regissör Ryan Coogler har ”hoppat av”. Jag antar att han var upptagen med Black Panther och dessutom kanske ”färdig” med Creed-filmerna. Ny regissör är för mig helt okända Steven Caple Jr.

Jag tycker det märks att Coogler är borta. Eller så är det ett tajt manus som saknas. Filmen saknar en del finess och känns lite spretig och ofokuserad. Jag gillar ändå hur filmen inleds: i det dystra Ukraina med gamle Ivan (Dolph!) och hans son Viktor. Jag fick nästan Chernobyl-vibbar här och det är ju aldrig fel. Förutsatt att det inte är på riktigt förstås.

Konstrasten mot det glassiga L.A., dit Donnie och hans flickvän Bianca (Tessa Thompson) flyttar från Philly, kunde inte vara större. Och jag måste säga att Donnie kändes lite som en barnunge. Så den här delen av historien var inte så intressant. Speciellt inte när Donnie brottas med själv efter att han blivit slagen sönder och samman i den första matchen mot Viktor. Efter det blev filmen bara en enda lång transportsträcka mot den andra fajten i Moskva.

Positivt var ändå att Donnie framställdes som mänsklig, dvs rädd. Han var rädd. Precis som Viktor var rädd för att förlora eftersom risken då fanns att han skulle bli lämnad ensam precis som Ivan blev när han förlorade då för över 30 år sen. Men det fanns nåt här som skavde. Just hur du är ingenting om du förlorar. Fast å andra sidan så visar just Ivan motsatsen i slutet efter att han har kastat in handduken. Så filmen tycker nog inte det i slutändan. Men ändå kanske.

Jag tyckte var lite synd att Ivan och Viktor på slutet bara lämnades vind för våg. Men ändå fint att de var ute och joggade ihop i den kortkorta scen vi fick. Dessutom var det synd att de båda skulle prata ryska med varandra. Nyanser går totalt förlorade och det blev mest en massa kyrilliska skrik. Speciellt Viktor sa inte många ord och det framgick att han inte var en skådis på riktigt. Dolph gjorde så gott han kunde och spelade bra med sina ansiktsuttryck.

Creed II var ett halvt snäpp sämre än sin föregångare så det blir två och en halv hörapparater av fem möjliga.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Rocky, jag hoppas de har fixat den där gatlyktan nu, och att du har det mysigt med ditt barnbarn och din son!

PPS. Det finns andra som gillar Creed II betydligt mer än jag. Fiffi t ex.

The Quiet Earth (1985)

För ett gäng år sen köpte jag på mig ett knippe plastbitar med science fiction-filmer, och mitt fokus var främst postapokalyptiska filmer (en favoritgenre). En av filmerna var nyzeeländska The Quiet Earth och min text om den skrevs i december 2007.

En tidig film av regissören till klassiker som Young Guns 2 och Under belägring 2, kan det vara nåt? Nja, egentligen inte, men denne talanglöse filmskapare från Nya Zeeland lyckas på nåt sätt få ihop en godkänd science fiction-film. Manuset har potential. Själva temat är intressant: en man vaknar upp och finner sig, till synes, helt ensam på jorden. Alla andra människor är som bortblåsta, ivägbeamade av Scotty. Mannen (Bruno Lawrence) slits mellan djup förtvivlan och något sorts galet storhetsvansinne och bosätter sig i en lyxig mastodontvilla. Ska han träffa på några andra överlevare (ja, det gör han ganska snart kan jag avslöja) och vad är det som egentligen har hänt?

Mmm, inledningen lovar ganska gott. Bäst i hela filmen är nästan den absoluta inledningen med förtexter, musik och bilder av en soluppgång. Här etablerades en mystisk stämning som höll ett bra tag även om regissören gjorde sitt bästa för att förstöra den. Jag gillar även delen när Lawrence kämpar med sig själv (i nattlinne) och hur han ska hantera situationen. Sen tappas den där mystiska och desperata stämningen liksom bort. Fokus försvinner då filmen inte får till nåt speciellt intressant samspel mellan ”de överlevande”. Dessutom är förklaringen till vad som hänt fullständigt förvirrad och man får aldrig nån aha-upplevelse utan snarare en öhö?-upplevelse. Det som är positivt, och samtidigt negativt (men till en mindre grad), är den något b-iga 80-talsstämningen. Jag är tvungen att ge godkänt till filmen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Knock Down the House (2019)

Det är ju nästan märkligt hur amerikaniserade vi är. Inte minst inom politik. I Sverige är vi ju nästan mer insatta i vissa delar av amerikansk politik än i vad som händer i Sverige. Eller? Det är lite samma sak när det gäller film. Allt är ju så mycket större, häftigare och viktigare i USA än i Sverige. Och för att inte tala om hur fullkomligt ointressant det är med nyheter om det politiska livet i, låt säga, Finland eller Ungern (så vida det inte handlar om nåt högerextremt parti som har fått 25 procent av rösterna i ett val).

Med det sagt, så har jag sett en Netflix-dokumentär om fyra kvinnliga amerikanska (d’oh) politiker från det demokratiska partiet som försöker bli valda som partiets ledamöter i kongressen för sina respektive distrikt. Det handlar alltså om det demokratiska partiets egna primärval så det som dokumentären skildrar är deras valkampanjer mot andra (redan sittande) demokratiska politiker.

Det visar sig vara en tuff kamp. Att ens få kandidera verkar kräva en rejäl arbetsinsats där man först måste kunna visa upp ett antal tusen namnunderskrifter. Jag kan ha missförstått nåt här men jag tror det var så det var. Det är väl i och för sig inte så konstigt då man ju ändå måste börja kampanja nån gång.

Men om vi hoppar tillbaka några steg så tyckte jag det var intressant hur de kandidater vi får träffa egentligen blev kandidater. Det är nämligen så att det inte var de själva som kom idén om att de skulle bli politiker. Nej, det är olika organisationer inom det amerikanska politiska systemet som aktivt söker upp ”vanligt fôlk” som de rekryterar. Ett sätt att rensa upp och bygga om från grunden.

Om man har följt med i amerikansk politik på sistone så kanske man har snappat upp namnet Alexandria Ocasio-Cortez (eller förkortat AOC). Hon är nämligen en av kvinnorna som filmen följer. Och hon vann! Mot en äldre manlig politiker som suttit i 20 år på posten. Haha, vilken grej! Regissören av dokumentären, Rachel Lears, måste ha jublat och tackat sin lyckliga stjärna att hon valde just AOC att följa. Och inte nog med det, AOC gick även vidare och slog sin republikanske motståndare och tog därmed en plats i representanthuset för det 14:e distriktet i New York.

Jag drar paralleller till två filmer. Först är det Weiner, dokumentären om Anthony Weiner som efter sexskandal försöker göra comeback och bli borgmästare i New York. Den andra filmen är Widows där en del av handlingen fokuserar på det politiska spelet under en valkampanj, och hur det ofta på lokal nivå är samma politiker som sitter kvar år efter år eftersom de blivit en del av systemet. Gentjänster hit och gentjänster dit. Jag kliar din rygg så kliar du min.

Som dokumentär är Knock Down The House helt ok. Ämnet är intressant och precis som när det gäller Weiner var det fascinerande att följa med bakom kulisserna. Rent filmiskt är det, som så ofta med den här typen av dokumentärer, inget speciellt. Och det är väl inte det som det handlar om, men det gör ändå trots allt att betyget allt som oftast stannar på en trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

%d bloggare gillar detta: