Sinners (2025)

Det känns som att jag borde ha gillat Sinners mer än jag gjorde. Inledningen lovade också gott. Jag älskade miljöerna i Mississippi där tvillingarna Smoke och Stack (båda spelade av Michael B Jordan) ska öppna en juke joint efter att ha stulit pengar från maffian i Chicago (kanske från Al Capone, vem vet?). Juke joint? Ett nöjesetablissemang där det bjuds på musik och dans, spel och dobbel, mat och dryck.

Det handlar om musik, om musikens kraft. Den unge gitarristen Sammie (Miles Caton) vill vara med i tvillingarnas projekt trots att hans pappa prästen förbjuder det. Kyrkans musik med gospel och spirituals är god musik (eller kanske gud-musik). Blues är förstås djävulens påfund för lura människan till synd. Sammie lyder inte sin far.

Som sagt, jag gillade filmens första halva. Härliga miljöer, vidsträckta bomullsfält och skön musik. Mycket (sex)snack om cooch och annat. Det är ett drama om musik och vad den betyder för folk. En sorts coming of age-film i form av Sammies uppvaknande. Sen gör filmen 180 graders kursändring.

Den gör en From Dusk till Dawn. Bokstavligen. När jag såg Robert Rodriguez film då det begav sig hade jag ingen aning om vad som skulle hända. Jag undrar om Sinners hade funkat bättre om jag inte hade vetat vad som väntade. Men det är ju mer eller mindre omöjligt att inte bli spoilad i dagens social medier-samhälle.

Att blanda drama med skräck eller övernaturligt kan vara vanskligt. Här tycker jag inte det funkar. Det förekommer en (hajpad) sekvens med vibbar av magisk realism i form av ett musikkollage där vi hoppar i både tid och genrer. Det borde funka, men jag vet inte, det kändes lite konstruerat och malplacerat.

Filmen tappar mig när Jack O’Connells vampyr kliver in i handlingen och det blir våld, blod och klägg för hela slanten.

Vad vill filmen ha sagt? Ja, att mat, musik och samhörighet är bra och att vita vampyrer och KKK är onda. Det intressanta för mig var i början och relationen mellan Sammie och hans pappa och deras syn på musik.

Slutligen nåt positivt: Delroy Lindo är alltid bra och så även här och jag blev påmind om det här klippet som jag trodde var på riktigt första gången jag såg det. Apropå sociala medier och att vara ospoilad (vilket jag var den här gången). Och Lindo, vilken pondus som skådis!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Det här är dock på riktigt (och inspirerade Lindo-klippet som jag länkade till ovan)

The Fantastic Four: First Steps (2025)

1, 2, 3, 4.

Det finns en del detaljer som jag gillar med The Fantastic Four: First Steps. Förtexterna sätter tonen direkt. Det är retro! Ja, eller mer precist retrofuturistisk och det är ju ännu bättre. Jag undrade i början när filmen egentligen utspelade sig. Det kändes lite oklart. Wikipedia talar om att det var 1964 och med tanke på att människan i filmen redan varit i rymden så blir det ju inte bara retro utan även futuristiskt. Jag älskade designen på det mesta av prylarna och blev påmind om den i mina ögon något underskattade Tomorrowland.

(Jag inser nu att människan i vår verklighet varit i rymden sen 1961 men i The Fantastic Four: First Steps pratar vi stora rymdskepp som kan färdas till andra galaxer. Det är såna här ”felskrivningar” man upptäcker när man korrekturläser sin egen text.)

Som helhet håller dock inte filmen nån större klass. Den utspelar sig på Earth 828. Vem bryr sig? Alla stakes försvann ju direkt om det nu finns minst 828 Tellusar.

Tempot är så högt jämfört med de 1975-filmer jag såg under den här tiden. Jag hade vant mig vid 75-tempot. Kan man ens kalla The Fantastic Four: First Steps för en film. Det är ju inte en filmfilm i alla fall. Mer av en åktur. Vad är detta? Har jag blivit Scorsese? Men stilen på dialogen, klippningen och all cgi gör att det är ett helt annat djur än en film från 1975. Och det är ju inget konstigt med det. Det kallas utveckling.

Skurken Galactus var ingen höjdare. En planetätare, vad är det frågan om? Men jag kom faktiskt att tänka på den gamla originalserien av Star Trek. I avsnittet The Doomsday Machine stöter Enterprise nämligen på en liknande galaktisk planetätande varelse (eller maskin var det nog, en domedags sådan). Men Star Trek är Star Trek. Där funkar såna här lite fåniga over the top-saker.

Apropå Star Trek så fick vi ju här även se en sån där manöver (gravitationsslunga) runt en stor himlakropp för att färdas snabbare än ljuset. Precis så gjorde ju Kirk & Co för att färdas tillbaka i tiden (färdas långsammare än tiden?) för att hämta knölvalarna i Star Trek IV: The Voyage Home.

Några andra lite trista saker. Eller trista och trista. Trötta kanske är ett bättre ord.

  • The Thing träffar en tjej (blind!) efter att han har blivit… The Thing och alltså en stenbumling. Men det rinner helt ut i sanden och tas inte upp nåt mer. Men vem vet, vi kanske återkommer till det i senare filmer?
  • Babyfödsel rymden? Svar: nej. Det funkade inte på jorden i Hamnet heller.
  • Det är för mycket fantasy, cgi och rymd. Lex, inte Luthor, utan Guardians of the Galaxy.
  • Det hela avslutas med en typisk (trött) uppgörelse i stadsmiljö.

Och därmed avslutar jag min fåniga text.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Stepford Wives (1975)

Det första jag konstaterar när jag börjar titta på The Stepford Wives är vilka rådjursögon Katharine Ross har. Helt galet.

Ja, eller det första jag konstaterar är att filmstudion som ligger bakom filmen heter Palomar Pictures. Inte nån av de stora bolagen alltså och jag hade inte hört talas om dem tidigare även om de ligger bakom filmer som Sleuth, The Heartbreak Kid och The Taking of Pelham One Two Three.

Nåväl. The Stepford Wives påminner lite om Invasion of the Body Snatchers. En efter en av fruarna i den lilla staden Stepford tas över och förvandlas till den perfekta hemmafru-roboten. Vem kan man lita på? Filmen är lite av ett mysterium och Ross är publikens substitut som försöker reda ut vad som egentligen pågår. Det hela blir lite av en skräckis mot slutet, och just det absoluta slutet gillar jag. Det kunde bara sluta på ett sätt kändes det som. Nåt annat hade varit att fega ur. Jag undrar hur remaken från 2004 med Nicole Kidman slutar. Vågar den?

Jag kanske även borde nämna att filmen bygger på Ira Levins roman med samma titel. Så, då har jag gjort det. Levin skrev också The Boys from Brazil som ju även den blev film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Father (2025)

Jag såg två filmer på förra årets Stockholm Filmfestival. Den första var den lilla irakiska filmen Diktatorns tårta som ni kan läsa om här. Den andra var det slovakiska blytunga dramat Father (eller Otec på slovakiska). Förresten, blytung kanske låter som nåt coolt. Kolsvart är ett bättre ord för att beskriva den här tragedin.

Har ni hört talas om forgotten baby syndrom? Det är när en förälder (eller annan vårdnadshavare) glömmer ett litet barn fastspänd i en barnstol i en bil.

Father skildrar ett sånt fall där pappan i en familj åker till jobbet med sin dotter i baksätet, glömmer lämna barnet på dagis och åker istället direkt till jobbet, går ur bilen med dottern kvar och jobbar hela dagen på kontoret. Det är en varm dag och dottern dör där i bilen som står på företagets parkering hela dagen.

Pappan förstår inte vad som har hänt och blir förstås helt förtvivlad när han upptäcker den livlösa dottern när han ska åka hem. I sin hjärna minns han det som att han verkligen lämnade dottern på dagis. Går det att komma tillbaka efter en sån grej? Och vad händer med relationen till frun och vänner. Det är en mardrömsskildring vi får vara med om och Milan Ondrík som pappan gör en galen och självutlämnande insats.

Vi får även vara med om den efterföljande rättegången. Hur ska pappan dömas? Behöver han dömas? Det var ju inte medvetet och hans plågade sinne är straff nog. Eller? Ja, svåra frågor här och jag gillar att filmen inte väljer sida. Nej, det är upp till tittaren att döma.

Får man ens komma tillbaka efter en sån grej? Får man leva livet och kanske skratta igen? Som sagt, det är upp till tittaren att avgöra. För egen del är filmen kanske lite för mörk för att uppskatta fullt ut. Men det var en upplevelse.

Father vann för övrigt Bronshästen för bästa film på festivalen.

Slutord: Michael Haneke, släng dig i väggen!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Diktatorns tårta (2025)

Jag såg två filmer på förra årets Stockholm Filmfestival. Den första var den lilla irakiska filmen Diktatorns tårta. Titelns diktator är en viss Saddam Hussein och det hela utspelar sig under Gulfkriget i början av 90-talet.

I en by i träskmarkerna i södra Irak (overkliga och vackra miljöer här för övrigt) bor den föräldralösa flickan Lamia med sin mormor (eller om det var farmor, men vi kör på mormor) och tuppen Hindi. Snart är det Saddams födelsedag och Lamia får i skolan i uppdrag att baka den obligatoriska tårtan för att fira detta.

Vid den här tiden rådde ekonomiska sanktioner mot Irak och att få tag i ingredienser till en tårta är inget enkelt uppdrag. Tillsammans med mormodern (och Hindi) åker Lamia in till stan för att hitta mjöl, ägg, socker och bakpulver.

Väl på plats i stan visar det sig att mormodern har andra planer. Hon är gammal och skraltig och känner att hon inte kan ta hand om Lamia längre och tar med Lamia till en kvinna som ska adoptera henne. Lamia flyr fältet tillsammans med Hindi och är nu ensam i stan på jakt efter ingredienserna till tårtan.

Hon stöter på Saeed, grannpojken från byn som är i stan tillsammans med sin pappa. Saeed har fått i uppdrag av skolans lärare att köpa frukt. Diktatorn ska firas både med tårta och frukt nämligen. Läget ser inte bra ut och det blir inte bättre när Saeeds pappa blir arresterad, anklagad för stöld. Nu är Lamia och Saeed helt ensamma.

Ja, du, det här var en nervig och jobbig film att se. Jag tror jag aldrig har använt ordet hjärtskärande i nån text förut. Det känns alltid för överdrivet men här tycker jag det passar bra. Det är en hjärtskärande liten film som på nåt sätt känns episk trots det lilla formatet. För Lamia står allt på spel. Vid ett tillfälle blir Hindi stulen och det är som att världen rasar samman, både för Lamia och oss tittare.

Det är en film som ger en inblick i hur det ser ut i vardagen för barn som lever i ett land utsatt för krig. Här får vi se konsekvenserna av krig, och det helt utan att nån västerlänning råkar illa ut eller ska kliva in och klara biffen. Jag kände att det var nyttigt. Jag skulle till och med kunna skriva att Diktatorns tårta är en viktig film.

Baneen Ahmad Nayyef som spelar Lamia är helt otrolig. Ett litet kraftpaket. Envis, stenhård och naiv på samma gång. Man (läs: jag) hejar inte så lite på henne. Jag blir påmind om filmer som Cykeltjuven, Eldflugornas grav och Vikarien. Diktatorns tårta rekommenderas!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Diktatorns tårta vann Caméra d’Or (bästa debutfilm) i Cannes. Se den hos Cineasterna eller på bio!

Shampoo (1975)

Shampoo är något så ovanligt som en sexkomedi. Ja, den börjar i alla fall som det. Ju längre in i filmen vi kommer så förändras dock tonen och i slutet har filmen förvandlats till något annat. Fascinerande!

Regissör är Hal Ashby och det här var den första filmen jag såg med honom i registolen. För manuset står bl a Warren Beatty och han producerade även det hela.

Beatty spelar själv huvudrollen som frisören/gigolon George som klipper hår lika lätt (?) som han jonglerar med sina flickvänner. Ja, flickvänner i plural vilket med tanke på vem som skrivit manus kanske inte är så förvånande.

Förutom Ashby och Beatty så är även Goldie Hawn, Julie Christie, László Kovács (fotograf) och Paul Simon (musik) inblandade. Ja, de namnen går inte av för hackor. Idel ädel Hollywood-adel.

I början ska man kanske tro att George är cool men det framstår ganska snabbt att han är en opålitlig slarvpelle som lever på sin karisma. Lite som Brasse i En kille och en tjej kanske.

George säger ”jag kn*llar inte för pengar, jag gör det för att det är roligt” och stoppar hårfönen i byxlinningen likt en pistol, hoppar upp på hojen och drar iväg för att göra hembesök hos nån av sina kunder.

Kanske tycker George det är roligt. Men han gör det även för att lura sig själv att han inte är nån ungdom längre och nog borde växa upp. Klippa sig (ehe) och skaffa sig ett jobb typ. Ja, faktum är att han har planer på att öppna sin egen salong istället för att som nu ha chefen Norman över sig. Men han är naiv och har svårt att få ihop pengar.

Norman är förresten så gay man nog kan vara. Detta är för övrigt nåt jag noterade i de filmer jag sett från 70-talet på sistone. Väldigt ofta förekommer det rollfiguren som ultragay på ett överdrivet sätt. Det var tydligen en grej med böghumor eller vad man ska kalla det.

Som vanligt när det gäller 70-talsfilm så älskar jag miljöerna, frisyrerna (Beatty själv har ett riktigt skatbo, se bild), bilarna, kläderna. Det är en bonus som liksom följer med på köpet för mig. Själva filmen, handlingen och stämningen, är bitvis fånig och larvig. Sen kommer dock musiken av Simon och den sätter en helt annan melankolisk stämning, och mot slutet så förändras även själva handlingen som jag nämnde i första stycket.

Slutligen måste jag nämna en att en av Georges älskarinnor spelas av Lee Grant. Hon var var väldigt bra och vann till och med en Oscar. Varför nämner jag henne? Jo, för att jag upptäckte att hon spelar Bettys läbbiga granne som säger ”Something bad is happening” i Mulholland Drive. Grant lever för övrigt idag och är typ 100 år gammal. Det råder oklarheter kring vilket år på 1920-talet hon föddes. Fascinerande!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Som sagt, i slutet av filmen är stämningen: MELANKOLISK!

Spegeln (1975)

Ah, vi kör en tankeströmsrecension av Andrej Tarkovskijs Spegeln. Det känns som att Spegeln, som är mystisk och surrealistisk, är en film som passar att behandlas på det sättet. Let’s go!

Märklig inledning. En pojke slår på en tv. Detta visas i färg. Sen blir det svartvitt om en ung man som får behandling för sin stamning. Man ser skuggan av mikrofonen – medvetet?

Jag påminns om Ingmar Bergman i Persona-mode.

Den där vindpusten som kommer när mannen (spelad av en skådis från Stalker) står på fältet. Magiskt!

En berättarröst läser poesi om sin mor, eller är det om hans fru? Hmm, det är lite svårt att hänga med när man måste läsa textremsan och samtidigt titta på bilderna.

Brand (Offret), regn, vatten (Stalker), blåst, buskar, NATRUEN. Tarkovskij verkar besatt av eld och vatten, två av de gamla fyra elementen.

Saker ramlar ner från bord. Igen och igen. Hehe, det är ju en konstfilm. Vi hoppar i tid och rum, blandar färg och svartvitt. Slowmotion och baklänges.

Sadako från The Ring dyker upp med sitt hår.

Meta: vi får se en filmposter för Andrej Rubljov.

Snygg korridorstagning filmad i nån sorts märklig slowmotion som gav viss obehagskänsla.

Hon (vackra och mystiska Margarita Terechova) spelar dubbelroller som fru till sonen i nutid och sonens mor i dåtid. Tror jag.

Vad var ordet på tryckeriet? Nåt snuskigt? Jag vill veta!

Spanien. Tjurfäktning. Flyktingbarn. Krigsbarn?

Vem är berättarrösten. Syns aldrig i bild. Ryssland? Gud?

Lite skräck/spökfilms-vibbar. Personer från andra tider dyker upp för att sedan försvinna.

Jag får lite vibbar av det klassiska avsnitt 8 av Twin Peaks The Return (RIP David Lynch). Musiken är haunting.

Tarkovskij blandar in autentiska dokumentärbilder. Leker med formen.

Otroligt vackert hus (en datja) på landet. Träet.

Farväl Falkenberg. Barndom. Fjärde väggen bryts. Hon är magisk.

Förruttnelse.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Cooley High (1975)

Ja, jag har med kategorin blaxploitation på den här filmen. Jag är inte säker på att Cooley High egentligen tillhör den genren även om det är svarta rollfigurer i fokus, det begås en del brott och det är ett schysst soundtrack.

Jag minns att Filmspotting körde ett blaxploitation-tema för några år sen och då hade de med Cooley High så det är nog ok med den stämpeln även om filmen känns mer som ett ”normalt” drama, ett coming of age-drama. Jag skulle vilja säga att filmen är en föregångare inom svart film och jag skulle gissa att en viss Spike Lee har hämtat inspiration härifrån.

Till skillnad från blaxploitation-rullar som Shaft och Super Fly så känns rollfigurerna här som riktiga människor och inte svarta superhjältar. Allt känns mer på riktigt. Det hela utspelar sig i Chicago 1964 i och omkring Cooley High School som är en yrkesskola, en s.k. vocational school på engelska.

I fokus är kompisarna Preach (en ung Glynn Turman, borgmästaren från The Wire, yay!) och Cochise (Lawrence Hilton Jacobs). Preach drömmer om att bli författare. Cochise drömmer om… ja, mest om att hångla med tjejer.

Preach och Cochise och deras gäng är up to no good utan springer (ja, de bokstavligen springer hela tiden) mest runt och stökar, går på quarter parties (husfest med inträde för en quarter), dricker ”wine” som snarare verkar vara nån form av sprit (förmodligen hembränt). De går på bio och ser en Godzilla-film. Ja, fast de hånglar mest med sina ”flickvänner” så jag vet inte hur mycket de såg av filmen.

Mm, jag vet inte. Det finns inte riktigt nån historia. Preacher vill bli författare, typ. Fast det finns några fina scener mellan Preacher och hans mamma. Filmen blir också bättre mot slutet när det blir lite mer allvar och inte så mycket trams.

En lärare på skolan, Mr Mason (Garrett Morris) tar sig an Preacher och försöker gjuta mod i honom, få honom på rätt kurs. Preacher kanske kan bli den som ”klarar sig”. Filmen är kanske som en blandning av Stand By Me och Dangerous Minds med Michelle Pfeiffer.

Bra musik förstås. Motown! Det var även ett lustigt slut där vi får reda på vad som hände med alla kidsen från skolan. Lite som att man låtsades att det var en BOATS.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Coola gula förtexter med snyggt typsnitt

Let’s Do It Again (1975)

Let’s Do It Again är andra delen av en sorts trilogi där samtliga filmer är regisserade av Sidney Poitier och har Poitier och Bill Cosby i huvudrollerna. Det är inte likt mig att hoppa in i andra delen av en trilogi men jag skulle titta på filmer från 1975 så då fick det bli så, och tydligen handlar de om tre separata filmer och Cosby och Poitier gör inte samma rollfigurer. De två andra filmerna är Uptown Saturday Night (1974) och A Piece of the Action (1977).

Inte oväntat är det schysst musik i den här svarta 70-talsrullen precis som i samtida blaxploitation-filmer. Nu är nog Let’s Do It Again mer av en crime buddy comedy men den tangerar genren och musiken levererar som sagt. Det är Curtis Mayfield som ligger bakom filmens soundtrack. Han gjorde ju även musiken till Super Fly som nog är ännu mer känt. Mayfield skrev här låtarna som framfördes av familjegruppen The Staple Singers.

Filmens handling är fånig. Cosby är en pajas medan Poitier är en straight guy. Fast grejen är att Poitiers rollfigur har en talang. Han kan hypnotisera folk, och Cosby lyckas övertala honom att använda sina färdigheter för att de ska dra in storkovan på boxningsmatcher och därmed kunna bygga en ny kyrka då deras gamla ska rivas. Vinna på boxningsmatcher med hjälp av hypnos? Jo, satsa allt på underdogen, hypnotisera underdogen att tro han är Mike Tyson. Vinst varje gång.

Ja, det är fånigt men det funkar. Cosby och Poitier kompletterar varandra bra. Poitier är en favorit även om jag inte sett speciellt många filmer med honom. Nu kommer jag att tänka på Shoot to Kill (a.k.a Dead Pursuit) där han spelar en liknande roll. Fast utan hypnosen då. Eller kanske inte. Jag tror han måste ha hypnotiserat den där grizzlybjörnen (och älgen).

Cosby och Poitier ska även blåsa ett antal bookies för att få pengar från alla på samma gång. Ja, de gapar över mycket. De spelar själva gangsters med en härlig pimp stride för att lura sina offer. De tar även hjälp av sina respektive fruar som får spela dames/broads/chicks/numbers vilket kändes lite oväntat och roligt. Det hela avslutas med en, faktiskt, imponerande jakt till fots som fick mig att tänka på Point Break.

Nämnde jag att boxaren George Foreman gör en cameo som en av Cosbys kollegor på en byggplats? Well, om inte, så har jag gjort det nu.

Obs! Ja, jag har helt bortsett från allt som Bill Cosby har blivit anklagad för (om han bara gjort en sjundedel så är det illa nog) och sett filmen som den film den är.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Titellåten från filmen

Nashville (1975)

Plötsligt händer det! Vad då, undrar du? Ja, det får du se om du fortsätter läsa.

När jag började titta på Robert Altmans långfilm (och då menar jag lååång film) Nashville så trodde jag först att jag fått tag i fel film. Förtexterna var fullkomligt kaotiska med en trailerröst som gjorde reklam för filmen (ja, filmen Nashville alltså). Skådisarna presenteras och hyllas samtidigt som en countrylåt spelas ovanpå det. Stökigt! Rörigt!

När sen filmen väl började så var det visst rätt film och jag kände mig dessutom trygg i regissörens händer. Vi möter ett gäng människor, eller snarare människoöden, i Nashville, främst inom musikbranschen (Nashville aka Music City). Och när jag skriver gäng så menar ett stort gäng. Det sägs att Nashville har 24 stycken huvudkaraktärer. Nashville är The Godfather of ensemblefilmer och även vad jag brukar kalla en hyperlänkfilm, vilket har varit en favoritgenre ändå sen jag såg Short Cuts (av vilken regissör?).

Det var riktigt kul att se en del av skådisarna i tidiga roller, kanske främst Shelley Duvall och Jeff Goldblum (som inte har en enda replik men åker runt på sin trehjuliga motorcykel). Jag kände igen en skådis från Magnolia. Henry Gibson, som satt i en bar och pratade med Quiz Kid Donnie Smith (William H Macy). Gibson har ett något obehagligt över sig, både i Nashville och Magnolia. Att PTA castade Gibson i sin film måste ju vara en blinkning till Nashville. Det är ju uppenbart att Altman är en stor inspirationskälla för Anderson.

Kanske halvvägs in i filmen så har jag vaggats in i nån form av härlig känsla där jag känner att jag älskar filmen. Det är svårt att förklara varför sånt händer. Det bara händer. Filmen är ganska kaotiskt berättad och klippt. Det är mängder av karaktärer, som sagt. Ibland händer det fyra saker samtidigt. Vi hör dialog från en scen men ser en annan scen i bild. 70-tals-miljöerna är underbara. Allt från bilar, möbler, frisyrer, kläder, möbler. Titta bara på bilderna längst ner.

Hela tiden i bakgrunden så finns det ett politiskt tema. Walker, en politiker från det så kallade Replacement Party, ska försöka bli USA:s nästa president. Det pågår en valkampanj och en skåpbil med högtalare åker runt sprider muntlig propaganda på gatorna i Nashville. Hela filmen avslutas med en konsert för att samla in pengar till Walker men det hela tar en oväntad vändning.

Musiken i filmen är kanske dess största styrka. Lili Tomlin spelar Linnea, en vit gospelsångerska, helt ensam i en i övrigt svart kör. Något weird. Gibson spelar Haven Hamilton, en countrystjärna med en politisk agenda. Keith Carradine är folkmusikern (och tjejtjusaren) Tom och han gör ett helt otroligt framträdande av låten ”I’m Easy” som Linnea tittar på och blir förtrollad. En helt magisk sekvens. Även Karen Black (ytterligare en av alla skådisar som är med) gör ett bra insats på the Grand Ole Opry. Obs! Alla skådisar sjunger själva i filmen. Imponerande!

Ja, vad var det som plötsligt hände då? Jo, jag delar ut min första femma på väldigt länge. Senaste gången var det Aki Kaurismäkis Höstlöv som faller som fick den äran. Även där var det ett musikframträdande av systrarna i Maustetytöt aka Spice Girls som var pricken över i:t.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_helsep

24!