The Greatest Night in Pop (2024)

4 maj, 2024 5 kommentarer

The Greatest Night in Pop är en sorts lyxversion av SVT:s underbara serie Hitlåtens historia. Här har filmmakarna, med regissören Bao Nguyen i spetsen, fått tillgång till allt (tror jag) filmat material från när monsterhitten ”We Are the World” spelades in 1985.

En sak jag inte hade klart för mig var att Bob Geldof & Co var först ut, så att säga, med Band Aid och ”Do They Know It’s Christmas?”. Jag trodde ordningen var omvänd. Geldof dyker förresten upp under inspelningskvällen och talar allvar med artisterna som plötsligt känner allvaret i det hela, och varför de egentligen spelar in låten.

Låten var det, ja. Den skrevs av gentlemannen Lionel Richie och blyge Michael Jackson. Lionel själv är med i nutid och berättar om hur allt gick till. Om logistiken kring att samla ihop alla artisterna på samma tid och samma plats för inspelningen. Inte det lättaste. Och skulle man få Prince att komma? Ja, man försökte i alla fall genom att bjuda in Sheila E.

Innan Lionel vet ordet av så ska plötsligt inspelningen äga rum men de har ju inget låt. Det är ju så där när man inte har en tydlig deadline. Då kan man låta tiden gå. Sen blir det skarpt läge och då gäller det att leverera! Känner jag igen mig från mitt eget arbetsliv? Kanske. 😉

Det var riktigt kul att se alla artisterna under inspelningen vilken ägde rum på kvällen och natten efter American Music Awards i januari 1985. Det var liksom enda chansen eftersom alla artister var i stan (L.A.!). Det mest fascinerande var kanske att se stjärnorna som de helt vanliga (ja, nästan) människor de ändå är. Lite osäkra, lite blyga, lite obekväma, lite upphetsade, lite glada, lite eller mycket nervösa.

En kul episod är när Stevie Wonder tycker att de ska sjunga en del av texten på swahili. Det tycker inte Weylon Jennings och stormar ut. ”I’m not recording no song in no Swahili”. Typ. Efter en het debatt blir det ingen swahili och nån konstaterar ju också att man inte talar swahili i Etiopien. Men Jennings kom inte tillbaka.

Det var nästan rörande att se hur obekväm Bob Dylan var med hela situationen. Han skulle även göra några rader av sången solo men visste inte hur han skulle sjunga (mhm, jo, hans röst är ju lite speciell). Fint av skojaren och empaten Stevie Wonder att hjälpa honom genom att själv härma Bob och sen konstatera att: var dig själv! Och det var Bob och verkade i slutändan tycka att det var kul. Kul!

Just det, en grej jag inte hade koll på var att det från början var ett svart initiativ inlett av Harry Belafonte tillsammans med Quincy Jones (som producent)och så då Jackson och Richie som låtskrivare. Efter hand växte det hela och alla möjliga artister kallades in och ville vara med.

Det är en fin dokumentär det här. Se den om ni inte gjort det. Den finns på Netflix.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Tack till YouTube-användaren navirise som listade alla artister i en kommentar till den här videon

Lionel Richie 0:25
Stevie Wonder 0:32
Paul Simon 0:42
Kenny Rogers 0:54
James Ingram 0:59
Tina Turner 1:05
Billy Joel 1:12
Michael Jackson 1:18
Diana Ross 1:32
Dionne Warwick 1:48
Willie Nelson 2:02
Al Jarreau 2:08
Bruce Springsteen 2:14
Kenny Loggins 2:21
Steve Perry 2:27
Daryl Hall 2:35
Michael Jackson 2:41
Huey Lewis 2:48
Cyndi Lauper 2:53
Kim Carnes 3:01
Bob Dylan 3:48
Ray Charles 4:41
Stevie Wonder & Bruce Springsteen 4:53
Bruce Springsteen 5:31
James Ingram 6:13
Ray Charles 6:27

plus alla i kören

Arkiverad under Betyg 4, Dokumentär, Film, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Past Lives (2023)

17 april, 2024 Lämna en kommentar

Barndomsvännerna Na Young och Hae Sung skiljs åt som barn när Na Youngs familj emmigrerar från Sydkorea till Kanada. Tolv år senare ”träffas” de igen via Facebook. Nu bor Na Young i New York och har bytt namn till Nora Moon (Greta Lee). De håller en ivrig kontakt under en tid. Man kan nästan säga att de inleder ett distansförhållande. Men det hela rinner ut i sanden när ingen vågar eller vill ta steget att besöka den andra.

Tolv år passerar igen och nu har båda gått vidare i livet. Hae Sung (Teo Yoo) har träffat en tjej (som vi som tittare knappt får se) och Nora har gift sig med Arthur (John Magaro) efter att ha träffat honom på ett författarläger. Nu bestämmer sig Hae Sung för att åka till New York för att träffa Nora. Bättre sent än aldrig. Eller?

Jag tyckte Past Lives var en helt underbar film. Det känns otroligt att det är Celine Songs debutfilm. Song har en bakgrund som pjäsförfattare men att kliva in och lyckas som regissör på det sättet hon gör i Past Lives är imponerande.

Att Song är pjäsförfattare i grunden känns rimligt med tanke på att Past Lives är en film som fokuserar på människor som pratar med varandra. Vi får många långa scener med fin dialog, mellan Nora och Hae Sung och mellan Nora och Arthur.

Det är även en vacker film rent visuellt. Miljöerna känns inlevda. Parker, speglar, fönster, vattenpölar och regn, allt känns levande. Som vanligt regnar det på film i Sydkorea. VSB!

En detalj jag gillade var hur Hae Sung i de olika tidsperioderna hänger med samma kompisar i Seoul. Först är det häng på den lokala syltan där man dränker sina sorger i sprit. Senare är det mer ordentliga sammakomster på BBQ-restaurang i kostym.

Noras man Arthur skulle kunna vara en rollfigur som man ska ogilla i en annan film. Här är han en sympatisk, ödmjuk och lite osäker snällis. Han vill lära sig koreanska för att förstå Nora när hon pratar i sömnen på koreanska. Höjden av romantik. (Eller creepy?). Det är som Hae Sung säger till Nora: ”Jag visste inte att det skulle göra så ont att tycka om din man”.

Jag är en sucker för den här typen av bitterljuv melankoli och filmen var inneboende i min hjärna några dagar efter titten. Det blir ett högt betyg.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Past Lives hamnade faktiskt på första plats på min lista när jag var med i Shinypodden (yay!) och pratade om 2023 års bästa filmer. På bloggen kommer min slutliga 2023-lista lite senare när jag sett alla 2023-filmer jag vill se. Då får vi se om Past Lives fortfarande toppar listan. Här hittas avsnittet av Shinypodden där vi pratar om Past Lives: Spotify.

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 4, Drama, Film, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , ,

John Wick: Chapter 4 (2023)

22 mars, 2024 6 kommentarer

Nedan följer en tankeströmsrecension av det fjärde kapitlet i filmerna om John Wick. Det är en osannolikt lång film det här och ska jag vara ärlig så tog det mig hela tre sittningar att ta mig igenom den.

Som vanligt är John Wick excommunicado och Det Höga Bordet är efter honom.

Larry Fishburne har en bisarr monolog i inledningen och ger John en kostym och senare i öknen dödar John en Äldste.

Scener staplas på varandra i glassiga miljöer. Alla får i uppdrag att döda Wick. Det känns som en AI-film. Med Bill Skarsgård är det åtminstone lite roligt.

Det följer en helt bisarr (igen) scen i Berlin där alla dansar på ett party utan en tanke på vad som sker runt omkring dem för att sen plötsligt få panik när situationen egentligen är över.

Efter det bjuds vi på ett märkligt möte vid Eiffeltornet helt utan andra besökare eller turister.

Jag gillar att radiostationen heter WUXIA.

Cgi-blodet känns dåligt om nu stuntsten ska vara på riktigt. Men filmmakarna måste liksom vissa vem som blir skjuten i virrvarret under de förvirrade masscenerna när Wick slaktar över 100 motståndare.

Nej, det blir fånigt, eller snarare tråkigt. Jag påminns om The Raid 2. Overkill. Kevlarkostymerna är bara löjliga. Nej, John Wick: Chapter 4 är en svulstig och meningslös film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Så här har jag tyckt om de tidigare tre filmerna i serien. Det började bra i alla fall.

John Wick 3,5/5
John Wick: Chapter 2 4/5
John Wick: Chapter 3 – Parabellum 2/5

Slutligen. Vila i frid, Lance Reddick aka Cedric Daniels i The Wire (yay!)

Arkiverad under Action, Betyg 1, Brott, Film, Martial arts, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Fast X (2023)

4 mars, 2024 4 kommentarer

Jag såg Fast X mest för att ha sett den och för att jag har sett alla de föregående filmerna i serien inklusive Hobbs & Shaw. Den förra filmen F9 var usel och den här är inte speciellt mycket bättre. Under titten fick jag känslan av att det var en AI som skrivit filmens manus (och det kan ju mycket möjligt vara så). Det är alldeles för många rollfigurer inblandade. Vi hoppar från plats till plats, från person till person utan att nånsin få en känsla för nånting. Varför är Brie Larson med i filmen? Var det så att hon strök med till och med? Jag minns inte, och det säger väl det mesta. Jason Momoa var väl hyfsat rolig som over the top-skurk. Ja, det var väl det jag har att säga. Kommer jag att se uppföljaren när den kommer? Ja, tyvärr.

tiretire_halvsep

Vad har jag tyckt om de tidigare filmerna i serien? Klicka på filmtitlarna för att komma till mina recensioner.

The Fast and the Furious
2 Fast 2 Furious
The Fast and the Furious: Tokyo Drift
Fast & Furious
Fast Five
Furious 6
Furious 7
The Fate of the Furious
Fast & Furious Presents: Hobbs & Shaw
F9

Arkiverad under Action, Betyg 1, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Mission: Impossible – Dead Reckoning Part One (2023)

28 februari, 2024 4 kommentarer

Som vanligt (numera) i Mission: Impossible-filmerna så bjuds vi på äventyr i en rad olika miljöer och städer från alla världens hörn. Inledningsvis tar vi oss från en ubåtsjakt under havsisen i Berings sund till en arabisk ökenjakt på hästryggen. Från kyla och is till värme och sand med andra ord.

Den där ubåtssekvensen fick mig att tänka på en hel del avsnitt och filmer från Star Trek-världen där rymdskeppen likt ubåtar deltar i katt och råtta-lekar med eller utan bemantlingsenhet (den svenska benämningen på cloaking device enligt www.startrekdb.se). Ökensekvensen fick mig att tänka på Lawrence av Arabien… nej, kanske inte.

Apropå ubåtsfilmer så användes samma språktrick som i Jakten på Röd Oktober, dvs att den ryska besättning under några sekunder i början pratar ryska men sen släpper man det och går över till normal engelska istället för att köra nån fånig engelska med rysk brytning. Det gillar vi.

Handlingen hoppar (precis som Ethan) sen till Washington, Abu Dhabi, Rom, Venedig och… Orientexpressen (inte den klassiska dock, som är nedlagd, utan Venice-Simplon Orient Express).

Vem är skurken? Fel fråga. ”Vad är skurken?” är mer rätt. Det förekommer visserligen en mänsklig gammal skurkbekant till Ethan men i dessa ChatGPT-tider så handlar det givetvis om en AI. En AI kallad The Entity… uuuuuh, så spännande. Haha, nej, kanske inte. Men i filmer som denna så är handlingen av underodnad betydelse. Frågor om vad skurken har för agenda och varför eller vad det är för pryl, harfötter eller annat, man letar efter är ointressanta. Det handlar istället om att hänga med gamla (och nya) vänner, fara på äventyr och vara med om häftiga stunts.

Vi får träffa det gamla gänget igen. Det är nästan #family-varning nu. Faktum är att MI-filmerna börjar bli mer och mer lika Fast & Furious-filmerna. Nej, de är inte lika fåniga men Benji (Simon Pegg) hade ju passat som handen i handsken i en F&F-film.

Nya bekantskapen Hayley Atwell sköter sig utmärkt, kanske på bekostnad av Rebecca Ferguson vars öde kändes riktigt ruttet och meningslöst.

Vad gäller actionsekvenserna går det inte annat än att säga att de håller hög klass. Att ett tåg är inblandat är mer eller mindre en garant för att det blir bra. Vi får även lite trevligt raffel i mindre skala på en flygplats som kontrast till alla storslagna stunts.

Jag blev underhållen av Mission: Impossible – Dead Reckoning Part One (puh, put that on the poster… oh, they did) och det var målet för titten. Gott så.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Killers of the Flower Moon (2023)

19 februari, 2024 4 kommentarer

Inledningen av Killers of the Flower Moon kändes kanske lite pompös och jag förstod inte riktigt vad som ägde rum. Men vi har ju alla våra ceremonier. Jag menar, vi dansar ju runt en midsommarstång på sommaren och en julgran på vintern. Så att man här skulle begrava nån typ av pipa är det väl inget konstigt med. Jag antar att det var en fredspipa. Obs! Fredspipa är ett felaktigt uttryck som används av vita. Ett bättre namn är ceremonipipa.

Efter detta så drog filmen igång på riktigt med nån typ av montage till tonerna av underbar musik av Robbie Robertson (vila i frid). Vi får en bakgrund till ursprungsbefolkningen osagerna och hur de fann olja på sin mark och därmed blev snorrika. Den svängiga musiken och bilderna på välbärgade osager som också dansar runt sprutande olja gjorde att det infann sig en hoppfull stämning. Men det här skulle ju vara en dyster historia? Jo, vänta bara.

Apropå Robbie Robertson så var hans mamma från ursprungsbefolkningen och han växte upp i ett reservat i Kanada. Martin Scorsese har ju även regisserat den härliga konsertfilmen The Last Waltz om The Bands sista konsert, och när jag nu läser på mer om Robertson ser jag att han har skrivit filmmusik till många av Scorseses filmer genom åren. It all makes sense.

Nu kliver även Leonardo DiCaprios Ernest in i handlingen (eller av tåget) tillsammans med Robert De Niro och Lily Gladstone. DiCaprio spelar en något trögtänkt man som får i uppgift av De Niros farbror William King Hale att gifta sig med osage-kvinnan Mollie (Gladstone) för att de ska komma åt Mollies familjs pengar genom att mörda resten av familjen. Japp, nu blev det dystert.

Det är helt vidrigt det som skedde och det som vi får se spelas upp i filmen. Det förekommer några helt vidriga doktorer som inte har i uppgift att rädda liv utan snarare tvärtom, då de ska se till att långsamt ha ihjäl folk medelst gift. Men vidrigast av alla är De Niros King Hale. Han låtsas bry sig, har lärt sig osagernas språk, håller fina tal men beordrar mord på de han orerar om för oljepengarnas skull.

DiCaprios Ernest då? Ja, i filmen framställs han som både som en kallsinnig mördare och en bricka i spelet. Mina tankar gick till Billy Bob Thorntons gestaltning av Karl Childers i Sling Blade. Det är inte riktigt samma nivå men DiCaprio har säkert hämtat inspiration härifrån.

Martin Scorsese kan sina grejor och Killers of the Flower Moon är en äkta filmfilm som jag ger ett högt betyg. De dryga tre timmarna gick betydligt snabbare än jag trodde de skulle göra. Jag gillade dessutom metaavslutningen där Scorsese själv medverkade.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Billy Bob Thornton i Sling Blade (mmm hmm)

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Recension, Western Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Oppenheimer (2023)

8 februari, 2024 6 kommentarer

Inledningsvis var Oppenheimer (filmen alltså) inte riktigt som jag trodde den skulle vara. Det var flummigt. Oppenheimer (J. Robert alltså) ser syner, drömmer och har visioner om kvantmekanik, svarta hål och avancerade ekvationer. Det är som att han ser ekvationerna i bilder och då kanske även dess lösningar.

Jag vet inte om jag gillade de här nästan surrealistsiak inslagen. Men, ja, det kanske var passande med lite flum då kvantmekanik kan kännas just flummigt. Faktum är att mina tankar gick till Twin Peaks: The Return och speciellt det episka avsnitt åtta.

I övrigt är det förstås en välgjord film. Det mesta är top notch. Skådisarna? Hmm, ja, jag tyckte det bitvis kändes som en kavalkad av kända skådisar. Det blev lite av ett who’s who in Hollywood och jag kände mig distraherad av att försöka placera var och en av dem. Ta Josh Hartnett t ex. Jag hade ingen aning om att det var han förrän jag såg hans namn i eftertexterna. Det är uppenbarligen länge sen The Virgin Suicides kom ut.

Börjar jag trötta på Nolans tidslekar? Kanske. Här såg jag inte riktigt poängen med att hoppa mellan de ganska trista svartvita förhörsdelarna med Robert Downey Jr och färgdelarna där vi fick följa Oppenheimer och hans väg till att bli atombombens fader.

Men jag ska erkänna att det var snyggt när scenerna mot slutet smälte samman när vi fick se en sekvens ur de bägge perspektiven. Plus att själva Trinitytestet var ruggigt snyggt. Tystnad har inte använts så effektivt sen Star Wars: The Last Jedi.

Slutligen en annan positiv detalj: inga bilder med de verkliga personerna i slutet av filmen, vilket jag oftast tycker känns kladdigt och meningslöst (förutom i Chernobyl). Istället för att sitta och jämföra hur lika skådisarna är kan man fundera på filmen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 3, Biografifilm, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Maestro (2023)

29 januari, 2024 8 kommentarer

Maestro lockade mig inte speciellt mycket men så är ju en biopic aldrig speciellt lockande. Den var dock en snackis och med i Oscars-racet så det kändes självklart att kryssa den.

Filmen inleds med att Leo på gamla dar sitter och spelar piano och blir intervjuad för ett tv-program. Jag måste säga att ålderssminkningen var imponerande. Det kändes att den läderartade huden hade varit med en del och även varit med om en hel del cigaretter.

Just hur man fångat Leos utseende under de olika tidsperioderna som filmen utspelar sig var för övrigt klockrent.

Efter den korta inledningen (i färg) hoppar filmen tillbaka i tiden och blir svartvit. Jag minns inte om man även lekte på andra sätt med formatet (bredbild, 4:3, osv). Kanske.

Regissör Bradley Cooper leker på flera sätt rent visuellt. Det finns inslag av magisk realism när vi förflyttas från en plats till en annan på ett sömlöst sätt. Snyggt.

Maestro fångade tyvärr inte mig. Jag är inte speciellt förtjust i Bernsteins musik. Skådespeleriet i filmen är för bombastiskt, för teatralt. Det är skådespeleri i kubik, som gjort för en Oscarsjury. Jag känner mig inte heller intresserad av nån av rollfigurerna, vilket kanske har med skådespelarstilen att göra.

En detalj jag gillade var dock hur filmen såg ut. Det är en filmfilm, helt klart. Familjen Bernsteins villa och omgivande marker var attraktiva, speciellt den där mysiga altanen. Där skulle man kunna spendera en weekend.

Slutbetyg till Maestro: helt ok.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 2, Biografifilm, Drama, Film, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Indiana Jones and the Dial of Destiny (2023)

17 januari, 2024 7 kommentarer

Jag var nog på helt rätt humör jag såg den senaste (sista?) Indiana Jones-filmen: allmänt seg och trött i huvudet.

Indiana Jones and the Dial of Destiny inleds som ett klassiskt matinéäventyr. Vi bjuds på onda nazister, konstartefakter, motorcyklar med sidovagn, skenande tåg och Mads Mikkelsen som herr Flick. Det var bara snön som fattades.

Ja, Harrison Fords föryngrade ansikte ser kanske animerat ut. Å andra sidan tyckte jag allt annat också såg animerat ut.

Efter inledningen under andra världskriget hoppar vi fram i tiden till slutet av 60-talet vilket kändes lite udda i en Indy-film. Men det funkade. Och nu spelade ju Ford sin egen ålder också utan föryngrings-cgi.

Förutom Phoebe Waller-Bridge (som var en frisk fläkt) så var det verkligen gubbarnas afton. Förutom Ford själv (och Mikkelsen, som kanske inte är gubbe än?) träffar vi på Toby Jones, Antonio Banderas och min favorit från Ivanhoe: Front-de-Boeuf (dvs John Rhys-Davies).

Istället för äventyr på tåg blir det nu en båttur i Medelhavet och dykning efter ödets nummerskiva (Who Ya Gonna Call?). När jag tänker efter var det nog en vägbeskrivning till nummerskivan som det döks efter.

Jag får lite vibbar av Clive Cusslers äventyrsromaner. Där brukar en del av inledningen utspela sig nån gång långt tillbaka i tiden och sen får vi följa Dirk Pitt på en nutida skattjakt efter det som begravdes för länge sen.

Här tar man det ett steg längre. SPOILER! Indy & Co åker via en tidsportal tillbaka i tiden till det antika Grekland och träffar Arkimedes. Ja, det är over the top men funkar i alla fall bättre än utomjordingarna i slutet av Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull.

Jag var underhållen i princip hela tiden och eventuella brister i form av logiska luckor i manus hade jag överseende med.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Olivier Richters spelade förmodligen den störste hejduk jag någonsin har sett

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Avgrunden (2023)

5 januari, 2024 2 kommentarer

En svensk katastroffilm, yay! Det var givet att jag skulle se Avgrunden. Jag har alltid gillat genren och nu skulle jag dessutom bjudas på en svensk version.

Det är uppenbart att man låtit sig inspireras av föregångare från grannlandet Norge, som t ex Vågen och Skalvet.

Det är ett klassiskt upplägg (även om det saknas en hund): en familj med interna problem hamnar mitt i en katastrof och behöver både klara livhanken och lappa ihop sina relationer.

Tuva Novotny spelar Frigga som är säkerhetschef i gruvan i Kiruna. Hon är separerad från sin man och har en ny snubbe som lite oväntat dyker upp efter att ha tagit tåget från Stockholm (eller om det var Uppsala). Komplikationer uppstår och Frigga får mycket att stå i, och det gäller både gruvan och familjen.

En sak som faktiskt skiljer den här katastroffilmen från andra är att man faktiskt lyssnar på experten här. När Frigga säger att man måste utrymma gamla Kiruna så lyder folk. Det spelar väl in att man redan börjat flytta hela staden och skapat nya Kiruna. Folk är redan medvetna om faran.

När väl skiten träffar fläkten så blir det ganska intensivt. Som vanligt är frågan vilka som kommer att gå åt. För vi vet att några måste stryka med, annars är ju insatsen för låg.

Det är många unga skådisar med i filmen och jag tycker man har fått till rätt attityd på ungdomarna. Det är en rå och, vad jag kände, äkta jargong bland dem. Ungdomarna är irriterande (för en boomer) men de kändes som ungdomar är (dvs jobbiga).

Delar av manus är klumpigt skrivet. Bl a försöker filmmakarna lura tittarna när det gäller familjens son som har försvunnit. Det kändes bara krystat och ”skrivet” och dessutom innebar det att en sidohistoria där några rollfigurer råkar riktigt illa ut helt sonika bara glöms bort. Filmens sista 20 minuter kändes även som något av en epilog snarare än en homogen del av filmen.

I slutändan är detta ändå en svensk katastrofrulle som levererar det den ska och det ska premieras.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Betyg 3, Drama, Film, Katastroffilm, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg