You Hurt My Feelings (2023)

22 november, 2023 5 kommentarer

Det blev ett par (bokstavligen) filmer på Stockholm Filmfestival till slut. Med en mugg Pressbyrån-kaffe i näven anslöt jag mig till Sofia och Carl för att på en klockan 1o-visning på Skandia (#saveskandia) kolla in Nicole Holofceners senaste dramakomedi You Hurt My Feelings.

I huvudrollerna ser vi Julia Louis-Dreyfus och Tobias Menzies som det gifta paret Beth och Don. De är väl lagom lyckliga i sitt äktenskap och lite lagom framgångsrika i sina karriärer. Men så händer nåt som vänder upp och ner på deras värld, lite som i Ruben Östlunds Turist kan man säga. Som vanligt undrar man om de verkligen har råd med sin lägenhet i New York (Brooklyn frågetecken).

Om ni vill veta absolut ingenting om själva upplägget i filmen och vad det är som gör att det börjar knaka i fogarna i Beth och Dons relation så får ni sluta läsa nu.

För er andra så kan jag berätta att Beth råkar överhöra Don (utan att han märker det) prata om att han inte ALLS gillar Beths senaste roman (ja, eller kommande roman då den är bara ett utkast än så länge). Och det trots att han hela tiden säger till Beth hur mycket han gillar den. Ooooops! Det gäller att tänka på vad man säger.

Beth blir minst sagt besviken, generad, illamående, arg och ledsen. Ja, typ alla dåliga känslor man kan ha. Säger hon om det till Don? Nej, givetvis inte. I alla fall inte till en början. Först kör vi lite passiv aggressivitet. Det funkar ju alltid. NOT.

Vad tyckte jag om det här då? Ja, jag gillade den. Det är en underhållande och ibland lite tänkvärd (vita lögner: bra, dåliga, nödvändiga?) indie-rulle. Den känns väldigt rakt upp och ner gjord. Enkel. Det förekommer inget fancy stuff. Vi går från scen till scen utan några drönar-bilder på New York eller andra typer av transportsträckor. Det kändes fräscht, lätt och ledigt. Fick jag kanske lite Woody Allen-känsla av filmen?

Don är en terapeut och en ganska trött sådan. Han verkar ha tappat gnistan och zonar ibland ut under sina sessioner. Han kommer heller inte med några speciellt handfasta förslag på lösningar för sina klienter. Dessa sekvenser tyckte jag var lågmält underhållande och jag fnissade till några gånger.

Beth är författare/lärare i kreativt skrivande och jag vet inte om hon är mer eller mindre framgångsrik i sitt yrkesutövande än Don. Men tydligen får de båda tydligen ihop tillräcklig med cash för den tidigare nämnda lägenheten i vad vi tror är Brooklyn.

Bitvis kanske dialogen var lite väl snackig för min smak men det ska ju pratas väldigt mycket i den här typen av film. Det är en del av genren. Jag delar ut tre stabila örhängen som ser ut som guldlöv.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Hoppa nu över till Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia för att kolla in vad hon tyckte om You Hur My Feelings.

Nog sagt om You Hurt My Feelings. Mina tankar om den andra Nicole Holofcener-filmen jag har sett, Enough Said, hittas här.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2023 Tagged with , , , , , , , , , , ,

Pixar: Onward (2020)

28 maj, 2021 7 kommentarer

Onward kan vara Pixars mest ooriginella film hittills. Efter den i mina ögon originella, färgsprakande och berörande Coco känns det som att vi är tillbaka i gamla och lite trötta Pixar-hjulspår igen. Det vimlar av referenser till diverse populärkultur och jag tycker att filmen har svårt att stå på egna ben.

Det är en klassisk coming of age-historia där den unge alven Ian försöker hitta sin plats i tillvaron. Ian bor med sin mamma Laurel, sin äldre dude-bror Barley och mammans nya snubbe, kentaurpolisen Colt. Ians pappa gick bort innan Ian föddes vilket har påverkat relationerna inom familjen (obviously!) och det hänger som en sorts skugga över deras liv. När Ian fyller ”nästan en riktigt man” (16 år) får han en present som pappan har lämnat efter sig. Det visar sig att det kanske finns en magisk chans att Ian, och mamman och Barley, kan få träffa sin pappa igen och för första gången.

Vänta nu? Alver, kentaurer och magi? Ja, Onward utspelar sig i en värld som bebos av fantasivarelser som alver, drakar, kentaurer, småfolk, fauner och cykloper. En gång i tiden var även magi och trollkarlar en viktig del av den här världen. Men i och med teknikens utveckling så behövs inte längre magi för att exempelvis få ljus och värme i sitt hus. Nej, nu räcker det ju att tända en helt vanlig glödlampa och sätta på elementet. De gamla tidernas trollformler och spännande skattkartor ses numera som nåt förgånget och barnsligt. Ians bror Barley är emellertid besatt av dessa gamla tider och spenderar all sin vakna tid med att… vara besatt av dessa gamla tider. Men frågan är vem av bröderna som har den magiska gåvan? Ja, det är inte så svårt att gissa.

Brooooo! Duuuude! Onward är en bro-ig (broey) film. Den känns som en mix av Monsters University, alla high school-filmer som gjorts, Jakten på den försvunna skatten, The Goonies (som jag inte ens har sett) och Bill & Ted’s Excellent Adventure (som jag inte heller har sett). Försöker man rida på nån fantasy-våg efter Harry Potter, Games of Thrones och annat undrar jag? Ja, förmodligen är det därför man valt att låta filmen utspela sig i den magiska värld som den utspelar sig i. Jag vet inte hur mycket dessa magiska element egentligen tillförde. I grunden är Onward en film om en brödrarelation och jag tyckte alla referenser hit och dit mer störde än tillförde.

Ytterligare en annan film som jag inte har sett men som Onward måste vara en sorts hyllning till är Weekend at Bernie’s. Eller hur? Ni som sett bägge filmerna måste hålla med.

Som jag skrev inledningsvis tycker jag inte filmen står på egna ben. Storyn har vi sett tusen gånger förut. En ung kille ska hitta sig själv och är samtidigt The One. Mammans nya kille är polis (givetvis, som i Ant-Man) och ingen av sönerna gillar honom. Har vi sett det förut?

Det är dock intressant hur Pixar verkar besatta av döden. Helt rätt i och för sig. Det är ju en del av livet och ett tema som ofta gör sig bra på film.

Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia brukar ofta gnälla på genusperspektivet i Pixars filmer. Själv är det sällan nåt jag tänker på när jag ser på film. Den här gången kände jag dock av det. Mamma Laurel och hennes nyfunna vän, mantokoran Corey, sidsteppas rejält en bit in i filmen. Efter att bröderna ger sig ut på en quest så följer Laurel och Corey efter för att försöka hitta dem och förhindra en katastrof men vi får inte följa deras äventyr överhuvudtaget. De försvann helt ur handlingen bara för att i slutet dyka upp som en deus ex machina. Jag hade gärna sett lite mer av dessa kvinns då jag blev lite less på bröderna.

Blev det dammigt i rummet i slutet? Nej, inte alls. Jag delar ut två Fenix-stenar till Onward och då kanske jag är lite snäll.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Idag får jag sällskap av Sofia från Rörliga bilder och tryckta ord. Kolla in hennes tankar om Onward här. Dessutom har podden Snacka om film! som av en händelse som ser ut som en tanke tagit sig en titt på Onward. Hur upplevde de filmen? Filmisk magi eller funkade inte formeln?

Tiden går fort när man har roligt! Nästa fredag är det dags att avsluta Pixar-temat med den senaste filmen Soul och då ansluter Fripps filmrevyer-Henke med sina funderingar om själen. Cirkeln är sluten.

Arkiverad under Animerat, Äventyr, Betyg 2, Film, Komedi, Pixar, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Pixar: A Bug’s Life (1998)

19 februari, 2021 8 kommentarer

Efter att ha sett och gillat (men inte älskat) Toy Story-filmerna är det nu dags att hoppa tillbaka i tiden till Pixars andra långfilm, nämligen insektsfilmen A Bug’s Life. Just det, det är alltså A Bug’s Life som är Pixar-filmen och Antz är DreamWorks version på samma tema. Kanske är detta det mest klockrena exemplet på tvillingfilmer där Armageddon och Deep Impact är ett annat.

Ja, jag kände direkt att det handlade om ett rejält tidshopp bakåt när filmen började. Animeringen ser helt annorlunda ut jämfört med Toy Story 4 som jag hade i färskt minne. Det ser mer ut som ett datorspel. Ja, eller vänta, idag ser datorspel förmodligen ut som Toy Story 4 men grejen är att jag inte är nån gamer så jag vet inte.

En gång i tiden var jag… kanske inte nån gamer men jag spelade i alla fall Doom (”idbehold A”). Känslan jag fick av inledningen, speciellt naturmiljöerna, gjorde att jag tänkte på det gamla spelet Myst (ja, det var läääänge sen jag spelade datorspel). Det var nåt med ytorna som gav samma vibbar.

Lite udda var kanske att jag även ett tag trodde att det var en animerad version av Sagan om ringen jag skulle få se. Naturmiljöerna och musiken tog mig tillbaka till Fylke och inledningen av den första filmen. Undrar om det är samma kompositör?

Huvudperson i filmen är en arbetsmyra som heter Flik (Dave Foley) och han är ganska jobbig, i alla fall till att börja med. Han är en typisk strulpelle som vill väl men pga dåligt självförtroende och otur så ställer han ändå till det. Det kändes lite förutsägbart hela det här upplägget. Alla som ser filmen vet att han kommer att lyckas i slutändan och vinna prinsessans hjärta. Prinsessan i det här fallet heter Atta (Julia Louis-Dreyfus).

Myrornas onda motståndare är gräshopporna ledda av Hopper (Kevin Spacey), den störste och elakaste gräshoppan av dem alla. När grässhopporna anfaller så blir filmen en andra världskriget-film med nattliga flygbombningar av en stad. Det förekommer även många blinkningar till helikopterscener i Vietnam-filmer som Valkyriornas ritt i Apocalypse Now.

Efter ett tag inser jag att A Bug’s Life, precis som ”Sanctuary” (avsnitt fyra av säsong ett av The Mandalorian), är en remake av/homage till De sju samurajerna. Istället för bönder har vi myror, istället för banditer har vi gräshoppor, och istället för samurajer har vi – wait for it – cirkusartiser.

Det blir Fliks uppgift att i ”storstaden” hitta hjälp mot gräshopporna och det visar sig alltså bli en grupp cirkusartister.

Hela den här sekvensen när Flik var i stan var relativt olidlig. Det är för högt och farsartat tempo. Jag höll på att bli tokig. Jag tänkte: låt inte dessa cirkusclowner bli huvudpersoner i resten av filmen, låt inte dessa cirkusclowner bli huvudpersoner i resten av filmen, låt inte dessa cirkusclowner bli huvudpersoner i resten av filmen, låt inte dessa cirkusclowner bli huvudpersoner i resten av filmen…

Fem minuter senare: cirkusclownerna är nu huvudpersoner och kommer så att förbli i resten av filmen. LOL.

Men som tur var så blev det faktiskt bättre när Flik och hans nyfunna vänner kom tillbaka till myrstacken. Jag fick mer känsla för vilka de var: en udda familj som inte sviker varandra utan kämpar vidare ihop. Här gick mina tankar även till Ingmar Bergmans Gycklarnas afton. Cirkus och revy för folket: den lägsta av konstformer. Jag undrar det var nåt som filmmakarna också hade i tankarna.

Som vanligt i den här typen av filmer med pratande djur i rollerna så börjar man fundera på de antropomorfistiska (är det ett ord?) aspekterna. Vem äter vem, och vilka kan prata? Varför är just gräshopporna ett skurkgäng? Nåja, några måste ju vara det annars blir det ju ingen film.

Under eftertexterna noterar jag att greppet med outtakes introducerades här. Dock önskar jag att det faktiskt hade varit bloopers under själva röstinspelningen som man sen animerade, och inte tvärtom. Men det är ett kul grepp oavsett.

Jag delar ut en stark tvåa till A Bug’s Life. Den är snäppet sämre än den sämsta av Toy Story-filmerna men samtidigt nästan något av en positiv överraskning. Det som sänkte den var de hektiska scenerna när Flik letar efter hjälp i den stora stack… staden. Plus att filmen avslutas med en slow clap-scen. Kom igen!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Animerat, Äventyr, Betyg 2, Film, Komedi, Pixar, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Enough Said (2013)

12 april, 2014 8 kommentarer

Gapa stort

”Gapa stort”

Enough Said är en film som Henke och Fiffi har hyllat. Christian var mer sansad. Sorgligt nog är det också James Gandolfinis sista film. Jag såg filmen som en del av mitt projekt att få till en lista över 2013 års bästa filmer. Den hamnar tyvärr inte på topp-10-listan men det betyder inte att jag inte gillade den här mysiga, vardagliga filmen, gjord med en enkelhet av regissören Nicole Holofcener. Nu kanske jag får skit från några men är inte Nicole en kvinnlig motsvarighet till Woody Allen? Jag menar det i en positiv bemärkelse. Just den där lättheten med hur filmen flyter fram. Julia Louis-Dreyfus funkar perfekt. Eftersom det var ett tag sen jag såg henne i Seinfeld så var det inte Elaine jag såg. Enough Said är bra men det är inget jag går *bananas* över.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Deconstructing Harry

19 juni, 2012 5 kommentarer

Titel: Deconstructing Harry (Harry bit för bit)
Regi: Woody Allen
År: 1997
IMDb | Filmtipset

Då tar vi upp Woody Allen-tråden igen och bjuder på en gammal recension av Allens version av Ingmar Bergmans Smultronstället. Min bloggarkollega Addepladde har för övrigt just nu Woody Allen i fokus. Läs mer här.

Harry Block är sexfixerad, otrogen och neurotisk, men framgångsrik som författare. Han skriver om sitt eget liv, och hänger ut släktingar och vänner vilket gör att han inte är speciellt omtyckt. Nu ska han få pris på sitt gamla universitet och ska köra bil dit. På vägen dit kidnappar han sin son och får sällskap med en hjärtsjuk man och en prostituerad. Under resan minns han händelser från sitt liv och vi får även se dessa scener, ibland i den form de tog sig när han skrev ner dem i bokform.

Den påminner en hel del i upplägget om Bergmans Smultronstället, som det sägs vara en sorts hyllning till. Jag tyckte den var rolig och jag skrattade en hel del. Woody Allens författare är en person som man inte kan låta bli att skratta åt. Han är så otroligt osympatisk och kläcker ur sig de mest hänsynslösa repliker man kan tänka sig. Roligt, roligt. Jag blev förvånad eftersom det inte lät som en höjdarrulle när jag läste vad den handlade om. Men Allen använder här, precis som i bl a Annie Hall och Mighty Aphrodite, fantasifulla lösningar i berättandet. Bl a får vi se Harry på besök i helvetet där Billy Crystal är en sorts djävul (inte så konstigt eftersom Crystals rollfigur, enligt Harry, stal hans flickvän).

I helvetet är det fullt med nakna damer och det spelas jazzmusik så det låter i och för sig som Allen skulle trivas där. Lite kul var att Richard Benjamin, från The Last of Sheila som jag såg nyligen, dök upp som karaktären Ken (egentligen Harry själv) från en av Harrys böcker. Ibland blev det lite snurrigt faktiskt med en skådis som spelade en riktig person och sen en annan skådis som spelade samma person fast då med annat namn i en scen ur en av Harrys böcker. Robin Williams gör en suddig cameo som en skådis som inte är fokuserad. Han kan helt enkelt inte bli skarp, vare sig i kamerabilden eller i verkliga livet. Roligt.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,