Pixar: Onward (2020)

28 maj, 2021 7 kommentarer

Onward kan vara Pixars mest ooriginella film hittills. Efter den i mina ögon originella, färgsprakande och berörande Coco känns det som att vi är tillbaka i gamla och lite trötta Pixar-hjulspår igen. Det vimlar av referenser till diverse populärkultur och jag tycker att filmen har svårt att stå på egna ben.

Det är en klassisk coming of age-historia där den unge alven Ian försöker hitta sin plats i tillvaron. Ian bor med sin mamma Laurel, sin äldre dude-bror Barley och mammans nya snubbe, kentaurpolisen Colt. Ians pappa gick bort innan Ian föddes vilket har påverkat relationerna inom familjen (obviously!) och det hänger som en sorts skugga över deras liv. När Ian fyller ”nästan en riktigt man” (16 år) får han en present som pappan har lämnat efter sig. Det visar sig att det kanske finns en magisk chans att Ian, och mamman och Barley, kan få träffa sin pappa igen och för första gången.

Vänta nu? Alver, kentaurer och magi? Ja, Onward utspelar sig i en värld som bebos av fantasivarelser som alver, drakar, kentaurer, småfolk, fauner och cykloper. En gång i tiden var även magi och trollkarlar en viktig del av den här världen. Men i och med teknikens utveckling så behövs inte längre magi för att exempelvis få ljus och värme i sitt hus. Nej, nu räcker det ju att tända en helt vanlig glödlampa och sätta på elementet. De gamla tidernas trollformler och spännande skattkartor ses numera som nåt förgånget och barnsligt. Ians bror Barley är emellertid besatt av dessa gamla tider och spenderar all sin vakna tid med att… vara besatt av dessa gamla tider. Men frågan är vem av bröderna som har den magiska gåvan? Ja, det är inte så svårt att gissa.

Brooooo! Duuuude! Onward är en bro-ig (broey) film. Den känns som en mix av Monsters University, alla high school-filmer som gjorts, Jakten på den försvunna skatten, The Goonies (som jag inte ens har sett) och Bill & Ted’s Excellent Adventure (som jag inte heller har sett). Försöker man rida på nån fantasy-våg efter Harry Potter, Games of Thrones och annat undrar jag? Ja, förmodligen är det därför man valt att låta filmen utspela sig i den magiska värld som den utspelar sig i. Jag vet inte hur mycket dessa magiska element egentligen tillförde. I grunden är Onward en film om en brödrarelation och jag tyckte alla referenser hit och dit mer störde än tillförde.

Ytterligare en annan film som jag inte har sett men som Onward måste vara en sorts hyllning till är Weekend at Bernie’s. Eller hur? Ni som sett bägge filmerna måste hålla med.

Som jag skrev inledningsvis tycker jag inte filmen står på egna ben. Storyn har vi sett tusen gånger förut. En ung kille ska hitta sig själv och är samtidigt The One. Mammans nya kille är polis (givetvis, som i Ant-Man) och ingen av sönerna gillar honom. Har vi sett det förut?

Det är dock intressant hur Pixar verkar besatta av döden. Helt rätt i och för sig. Det är ju en del av livet och ett tema som ofta gör sig bra på film.

Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia brukar ofta gnälla på genusperspektivet i Pixars filmer. Själv är det sällan nåt jag tänker på när jag ser på film. Den här gången kände jag dock av det. Mamma Laurel och hennes nyfunna vän, mantokoran Corey, sidsteppas rejält en bit in i filmen. Efter att bröderna ger sig ut på en quest så följer Laurel och Corey efter för att försöka hitta dem och förhindra en katastrof men vi får inte följa deras äventyr överhuvudtaget. De försvann helt ur handlingen bara för att i slutet dyka upp som en deus ex machina. Jag hade gärna sett lite mer av dessa kvinns då jag blev lite less på bröderna.

Blev det dammigt i rummet i slutet? Nej, inte alls. Jag delar ut två Fenix-stenar till Onward och då kanske jag är lite snäll.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Idag får jag sällskap av Sofia från Rörliga bilder och tryckta ord. Kolla in hennes tankar om Onward här. Dessutom har podden Snacka om film! som av en händelse som ser ut som en tanke tagit sig en titt på Onward. Hur upplevde de filmen? Filmisk magi eller funkade inte formeln?

Tiden går fort när man har roligt! Nästa fredag är det dags att avsluta Pixar-temat med den senaste filmen Soul och då ansluter Fripps filmrevyer-Henke med sina funderingar om själen. Cirkeln är sluten.

Filed under Animerat, Äventyr, Betyg 2, Film, Komedi, Pixar, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

The Shape of Water (2017)

20 maj, 2020 7 kommentarer

The Shape of Water är en turkos film. Det känns som att de flesta av miljöerna har en turkos blågrön ton. Även filmens amfibieman (spelad av Doug Jones) är av samma kulör. Filmen påminner en om Amélie i stilen tycker jag. En sorts sagokänsla. Ja, The Shape of Water är en saga. Miljöerna är en saga. Michael Shannon spelar en sagoskurk.

Den stumma Elisa (Sally ”Poppy” Hawkins) är en person som det är lätt att gilla. Hon är likeable som det heter på ett annat språk än svenska. Sympatisk.

Eftersom filmen är sagoaktig så kan jag känna att det blir lite övertydligt ibland. Men det är ju kanske så det ska vara i en saga. Jag tror det är en ganska svår konst att blanda magisk realism och saga som Guillermo del Toro gör här, och mest framgångsrikt i Pans labyrint.

Det är en jättefin film, det måste jag säga. Elisas ”tal” till Richard Jenkins rollfigur om varför de måste rädda vattenvarelsen i slutet var fint, och det fick ju en extra twist eftersom Elisa handteckade och Jenkins uttalade orden. Det blev faktiskt lite dammigt i rummet.

Apropå Jenkins så tyckte jag inte riktigt hans rollfigurs historia fick nån riktig avslutning. Det var en historietråd vars avslutning lös med sin frånvaro och därmed förblev lös.

The Shape of Water var i mina ögon nog inte värd att vinna en Oscar för bästa film, och kanske inte heller att få ett högre betyg än en stark trea från mig. Men så är det ibland. Blir det dammigt i rummet så blir det.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Äventyr, Betyg 4, Drama, Fantasy, Film, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , ,

Zootopia (2016)

2 juni, 2018 4 kommentarer

Jag har sett en nygjord animerad Disney-film och det är inte det vanligaste ska jag säga. Jag kan nog räkna dem på ena handens fingrar skulle jag tro och då räknar jag även med Pixar.

Zootopia fick heta Zootropolis i Europa eftersom ”Disney tyckte det var en bättre titel i just Europa”. Jo, just det, och sen fanns det tydligen ett danskt zoo som hade registrerat namnet Zootopia. Fånerier från Disney. Säg som det är istället.

Filmen handlar om kaninen Judy som flyttar från landet till storstan Zootopia för att bli polis, typ den första kaninpolisen nånsin. Hon blir placerad som trafikpolis men drömmer om att jobba med viktigare fall. Var försiktig med vad du drömmer om…

Jo, men det var väl trevligt det här. Det finns en hel del jag gillar och en del som inte riktigt funkar. Vad gillar jag? Jo, jag gillar själva detektivhistorien, utredningen som Judy och hennes nya kompis räven Nick grottar ner sig i. Det kändes som en film noir, eller i alla fall som en homage till klassiska noir-filmer. Många andra referenser till andra filmer dyker för övrigt upp, bl a Gudfadern och Hulken.

Utredningen har att göra med att en del av stadens rovdjur försvunnit spårlöst. När Judy och Nick till slut hittar dem visar det sig att de har blivit ”vilda”. Hehe, jaha, och vad var de tidigare? Hur som helst, i Zooptopia lever i alla fall rovdjur och byten sida vid sida och alla är lyckliga och kramas. Ingen äter ingen. Så det som har hänt är en stor kris.

Innan jag glömmer det, eftersom jag kommer gnälla en del, så kommer här mer positivt. Jag gillade lämlarna. De var roliga. Jag gillade sengångarna. Helt rätt jobb för dem och inte stressande alls för de som står i kö och bara vill få en liten liten sak gjort. Jag gillade mössen som var gangsters och hade isbjörnar som hejdukar. Kul. Miljöerna som filmen bygger upp är väldigt njutbara och det är ett stort plus.

Men. Som så ofta när jag ser filmer med antropomorfiska djur så kan jag inte låta bli att fundera på en del saker. Man gör tydligt att rovdjur är, eller i alla fall har varit, just rovdjur. Vad ska de äta nu? Har de blivit vegetarianer? Och växterna? Har inte de känslor och ett medvetande också om nu en mask har det? Eller har en mask det? Inget av detta berörs.

Poängerna som görs känns lite för övertydliga och samtidigt märkliga i den värld som filmen skapat. En kanin får kalla en annan kanin söt men inte kalla ett annat djur söt. Det är tydligen vilket N-ord man syftar på här. Man drar hela tiden paralleller till vår verkliga värld men jag förstår aldrig kopplingen mellan vårt samhälle och ”rovdjur versus växtätare”-frågan. Jag får inte ihop det fullt ut och därmed hamnar jag på det ändå höga betyget 3,5/5. Avslutningssången: njaaaeee.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

I den version jag såg, på Viaplay med engelskt tal, hade man överallt där det skulle ha stått Zootopia animerat om det till Zootropolis. Dessutom hade alla skådisar spelat in repliker på nytt och där sagt Zootropolis istället. Vilket roligt extrajobb.

Filed under Animerat, Äventyr, Betyg 3, Disney, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Hidden Figures (2016)

24 februari, 2017 9 kommentarer

hidden-figuresJag är en sucker för filmer om utforskandet av rymden. Jag är en sucker för filmer om kampen för de svartas rättigheter i USA. Hidden Figures kombinerar dessa två ämnen och lägger dessutom till matematik, datorteknik och ingenjörsvetenskap. Det kan ju egentligen inte gå fel och det gör det heller inte.

Här får vi följa tre svarta kvinnor som jobbar på NASA med att skicka upp astronauten John Glenn i en omloppsbana runt jorden. Och det är bråttom. Amerikanarna kan ju hamna efter ryssarna i rymdracet.

En viktig del i arbetet är att utföra beräkningar för att förstå fysiken bakom. Vilken hastighet behövs för att lämna jorden. Hur ska man göra för att hamna i en omloppsbana istället för att åka iväg bort från jorden ut i oändligheten.

De människor som jobbar med detta kallades på engelska computers, vilket är en helt logisk titel. Det som inte var lika logiskt var att svarta (enbart kvinnor vad det verkade?) kallades colored computers. Helt bisarrt men så var det.

Kvinnan i fokus är mattegeniet Katherine Johnson (Taraji P. Henson) som jag aldrig hört talas om tidigare. Hidden Figures är en riktigt bra historielektion.

Filmen bygger på verkliga händelser man jag har en känsla av att man tagit sig en del friheter när det gäller detaljer. Det spelar mindre roll. Filmen är ändå äkta även om den inte är sann i detaljerna.

Det förekommer egentligen ingen spektakulär rasism med lynchningar och våld. Men rasismen var en helt naturlig del av samhället på den här tiden (början av 60-talet). Allt var segregerat. Toaletter, bussar och kaffekannor. Från det stora till det lilla (kan tyckas). Men det lilla blir ju nästan mer påtagligt. Inte ens kaffe kan man dricka ur samma kanna.

Kanske blev det lite för mycket med tre huvudpersoner. Katherine är ju viktigast. Men Henson har ett bra samspel med sina medsystrar som görs av Octavia Spencer och Janelle Monáe.

Man har även lagt till en romantisk historia mellan Henson och Mahershala Ali, som jag kanske lite förvånande föll pladask för. Det blev t.o.m. lite dammigt i salongen vid ett tillfälle.

White savior brukar man prata om. Är det ett problem här? Förekommer det en white savior här? John Glenn? Kevin Kostners rollfigur? Är det inte bra att en vit person står upp för rättvisan? Ett klagomål är att det då blir det fokus på den personen istället för att man får se det hela ur de drabbades synvinkel. Här tycker jag man hittar rätt balans eftersom det är de tre damerna som dominerar. Dock har Kostner en aningen ostig scen som involverar en viss skylt.

Hidden Figures får tre starka omloppsbanor runt jorden, lika många som Glenn gjorde för övrigt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioHidden Figures (Dolda tillgångar) har premiär idag och det är bara att ta sig biografen tycker jag. Samtidigt som den är en historielektion så är det även en riktigt härlig må-bra-film.

Andra åsikter om filmen.

Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm

Filed under Betyg 3, BOATS, Drama, Film, Historisk film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Snowpiercer (2013)

14 juli, 2014 19 kommentarer

SnowpiercerSnowpiercer genomborrade mitt frusna filmhjärta! Det gör mig glad men samtidigt ledsen. Glad för att filmens regissör heter Bong Joon-ho och han har lyckats att behålla sin personliga stil i sin första ”Hollywood-produktion” (eller om vi ska kalla det hans första amerikanskt producerade och till största delen engelskspråkiga film). Ledsen för att filmen av anledningar som gör mig trött inte kommer upp på bio i Sverige. Varför kommer filmen inte upp på bio i Sverige? Förmodligen för att svenska filmdistributörer är fega och helt enkelt inte vågar satsa på den. Man har ju alltid Transformers 4. Filmen gick upp i Finland 11 juli. Kanske skulle man ta semester där? Sverige, kom igen nu, missa inte tåget utan låt filmen komma upp bio. Idioter.

Handlingen: Efter ett misslyckat försök att lösa problemet med den globala uppvärmningen drabbas jorden istället av en ny istid. De enda (?) överlevande efter fryskatastrofen är passagerarna ombord på ett hypermodernt och självförsörjande tåg som åker jorden runt, varv efter varv. Ombord på tåget har ett eget och nytt samhälle uppstått med en tydlig klassindelning. De passagerare som klev ombord i första klass är de som styr och lever i överflöd längst fram i tåget. Längst bak lever de fattiga och här hittar vi Curtis (Captain America himself Chris Evans), Edgar (Jamie Bell) och den vise mannen Gilliam (John Hurt). Nu är året 2031, 17 år efter katastrofen, och upproret kokar.

Jag gillar filmens upplägg direkt. Det är tillspetsat, överdrivet, övertydligt, crazy och jag känner igen mig i den sydkoreanska stilen. Postapokalytiska dystopier är nästan aldrig fel för mig så redan där var filmen på plus. Ombord på tåget är tåget världen, speciellt för de barn som fötts ombord. De vet ingen annan värld än tåget. En pojke vi möter utbrister en gång ”in the whole wide train?”. För pojken är även THE BALL en dyrgrip. Japp, det är en fotboll, gjord av ihoplindade tygstycken.

Det där sydkoreanska, varför nämner jag det? Jo, för att filmen påminde mig om hur det ibland är när jag ser just sydkoreanska filmer. Det finns nåt tillskruvat, nåt extra, med filmerna. Ofta får man en udda blandning av humor och allvar. Nu var det ett tag sen jag såg en sydkoreansk rulle och därför var det så kul att se att den tillspetsade stilen som vissa sydkoreanska regissörer kan ha fanns kvar här. Den hade inte försvunnit, nedslipad av västerländska producenter. Just Bong Joon-ho är en favorit. Hans filmer Memories of Murder, The Host och Mother är bra eller mycket bra filmer.

Nu vet jag att det varit en hel del kontrovers kring Snowpiercer vad gäller just det jag nämner om att förenkla och göra filmen mer tillgänglig för en västerländsk publik. De amerikanska distributörerna The Weinstein Company ville klippa 20 minuter av filmen samt lägga till en förklarande berättarröst i början och slutet av filmen. Bong Joon-ho vägrade, filmen sattes i karantän, amerikanska fans protesterade och The Weinsteins släppte till slut filmen men som hämnd bara i en mycket begränsad ”art house cinema”-release. MEN, efter postiva recensioner och word of mouth så kommer den få en bredare release… i USA alltså, inte i Sverige. Eller?

Tilda Swinton är med i filmen. Det kan man lätt missa om man inte läser skådespelarlista eller är ouppmärksam under filmen. Hon är minst lika oigenkännlig som i The Grand Budapest Hotel. Swinton spelar en sorts tågets premiärminister och är den som med jämna mellanrum kommer på besök längst bak i tåget för att kungöra olika beslut som man tagit längst fram i tåget. Hon har haft roligt under inspelningen tror jag. Det verkar så i alla fall. Hon är ”over the top”-skön.

Andra skådisar som det var kul att se var (förstås) Babyface himself Song Kang-ho och Ewen Bremner som jag alltid kommer att se som Spud från Trainspotting.

Ju längre filmen fortskrider desto längre fram i tåget kommer vi. Det var kul att se de olika delarna av tåget. Allt är stiliserat till det yttersta. Förmodligen är allt helt orealistiskt och det finns med all sannolik hur många plot holes och ologiska detaljer som helst… Varför överlevde bara folk ombord på tåget? Var får man mat ifrån? Hur många är man egentligen ombord? Var sover alla? Hur kan man upplåta en hel vagn till att vara nattklubb? Haha, när jag tänker efter så tror jag faktiskt i slutändan filmen nästan (i princip) ger svar på alla frågor. I vilket fall så bryr jag mig inte eftersom jag redan svalt filmens upplägg och stil.

Filmens slut gav mig gåshud. Den sista varelsen i bild tittar på oss med en lugn men lite road blick som säger ”Vad håller ni på med?” och ”Här tuffar livet på som vanligt”.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Även Henke skriver om Snowpiercer idag och tidigare har Fiffi, Filmitch och Movies-Noir skrivit om den, och TNE-pod pratat om den.

Filed under Action, Betyg 4, Dystopi, Film, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

SFF13: Fruitvale Station

6 november, 2013 5 kommentarer

sff_logoFruitvale StationTitel: Fruitvale Station
Regi: Ryan Coogler
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Ny header har jag redan haft några dagar men nu kommer den första recensionen av en Stockholm Filmfestival-film. Själv såg jag den här tungrullen i augusti under Malmö Filmdagar.

Fruitvale Station är en film som jag hade hört talas om ganska länge. Första gången var på podcasten The Film Pasture där man hade en gäst i form av Shala som hade besökt filmfestivalen i Sundance. När hon blev tillfrågad om vilken film som var den bästa av de hon sett blev svaret Fruitvale Station. Fruitvale Station, det kändes som en konstig titel. Det är namnet på en t-banestation i Oakland utanför San Francisco där en ung svart kille, Oscar Grant, sköts till döds av polisen nyårsnatten 2009. Filmen skildrar Oscars sista dygn i livet. Oh, det kändes tungt. Japp, det var tungt, no doubt.

Filmen har redan från början en domedagsstämning över sig, ungefär på samma sätt som i United 93 eller Elephant där man vet att katastrofen kommer att komma. Här är det kanske inte en lika stor katastrof men det gör inte att den blir mindre påtaglig. Det som gör filmen både sevärd och jobbig är att det är en skildring av en människa. Oscar är ung svart i Oakland och då är det inte så konstigt att han har hamnat i trubbel i livet. Han har dealat knark och suttit inne. Nu har han dock bestämt sig en gång för alla att sköta sig, att ta hand om sin flickvän och sin fyraåriga dotter.

Det jobbiga i detta är att jag dras in i Oscars liv och hoppas att han ska sköta sig, att han inte ska ta några genvägar. Samtidigt vet jag att det förgäves eftersom slutet ändå kommer att komma.

Jag skrev att Oscar hade bestämt sig. Men hade han verkligen det? Hur mycket research har regissören gjort? Hur mycket vet vi egentligen om Oscars inre liv. Det är en svår balansgång för en regissör som ska göra film om verkliga människor, speciellt människor som inte längre är i livet. I fallet Oscar Grant så har man inte framställt honom som nån ängel men absolut som en god människa som vill göra rätt i en jobbig sits. Det förekommer vissa scener som jag tyckte gick lite över gränsen, som t ex när Oscar tar ”farväl” av sin dotter. Dottern är rädd för smällarna som hörs på nyårskvällen, rädd för att pappan ska bli skadad. Pappan Oscar lugnar sin dotter och säger att inget kommer hända mig. Det är ganska tydligt att det är en delvis eller helt påhittad scen för att skapa en känslosam reaktion hos publiken. Här tycker jag man har brett på lite för mycket. Det behövdes inte. Jag kände ändå.

En sak som jag tror är korrekt återgivet är när Oscar i filmen använder sin mobil. Då visas en bild av mobildisplayen där vi ser vem Oscar ringer upp eller sms:ar. Det här är sånt som borde finnas tillgängligt så att det blir korrekt. Jag antar att det är med hjälp av bl a sånt material som man har följt Oscars sista timmar. Nu är det ändå möjligt att man har lagt in lite väl mycket under de timmarna. Det känns som att allt viktigt i Oscars liv händer just då.

Men trots mina funderingar kring det här så är Fruitvale Station en väldigt stark film, en äkta och mänsklig film, med skådespelare som känns väldigt naturliga. Ett litet klagomål är kanske att poliserna i slutet framställs som lite väl onda och som monster. Men vad vet jag, jag var ju inte med.

Förresten, en sak till. När filmen först visades på Sundance i vintras kallades den Fruitvale. När jag såg den under filmdagarna i somras hette den Fruitvale Station. Gott så. Men nu under Stockholm Filmfestival är namnet plötsligt Last Stop Fruitvale Station. Skämtar de, eller? Last Stop? Really? Kan det bli mer övertydligt. Sluta nu.

Förresten, en sak till. 😉 Undrar ni om det är en film värd att se under festivalen? JA, det är det absolut. Passa på nu, då den får inte vanlig biopremiär förrän i januari.

4-/5

Malmö FilmdagarFiffis filmtajm skriver om filmen mot slutet av festivalen och då kommer jag lägga till en länk till den recensionen. Uppdatering: Nu finns Fiffis recension att läsa. Uppdatering 2: Nu har Jessica också skrivit om Fruitvale Station.

Filed under Betyg 4, Biografifilm, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2013 Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

The Help

1 januari, 2013 4 kommentarer

The HelpTitel: The Help (Niceville)
Regi: Tate Taylor
År: 2011
IMDb | Filmtipset

The Help kom ut som bok 2009 så man måste säga att det var ganska snabbt marscherat att få fram en film redan två år senare. Det hela utspelar sig i amerikanska södern i början av 1960-talet och rasismen är mer eller mindre öppen. Men det kokar under ytan bland de svarta hembiträdena. Det är just från ett engelskt ord för hembiträde som titeln ”the help” kommer ifrån. Här hittar vi även den självständiga unga tjejen Eugenia ”Skeeter” (Emma Stone) med skinn på näsan som skaffat sig en utbildning istället för en man och som vill bli författare. När Skeeter skriver en bok om hembiträdenas situation ställs allt på sin spets. De vita unga hemmafruarna ser inte med blida ögon på Skeeter eller på svarta hembiträden som vill behandlas mänskligt.

Ja, det här var en riktig Oscarsfilm där allt skruvas till några varv extra. Bryce Dallas Howards karaktär är nästan en karikatyr av karikatyren. Så överdriven är hon som Hilly Holbrook som anser att svarta ska ha separata toaletter (de bär ju på andra sjukdomar än vanligt folk!). Hon kallar det hela för Home Help Sanitation Initiative. Well, well, det fanns kanske den här typen av personer men kontrasterat mot den öppna rätt tänkande Skeeter så blir det nästan för mycket. Hela historien påminner lite om tv-serien Lilly Harpers dröm (I’ll Fly Away) om nån minns den.

Filmen är fylld med stereotyper och för mig blir det nästan för mycket och roligt istället för nåt annat. Men det var kul och annorlunda med en film fylld med kvinnoroller där männen spelar andrafiolen för att inte säga tredjefiolen. Jag gillar filmen. Den är snygg, dramatisk och välspelad. Tyvärr förstör slutlåten kring eftertexterna en hel del. Sentimental dynga. Och förresten, jag har hört en del klaga på den svenska titeln Niceville (som boken heter på svenska) men jag tycker den är helt ok. The Help är lite svårt att förstå direkt och Niceville hette ju faktiskt boken som Skeeter skriver om jag minns rätt.

3+/5

PS. Lika som bär: Emma Stone och Michelle Monaghan… och det här är förmodligen ensam om men Michael Jackson platsar här också. Det är nåt med Stones utseende som gör att jag alltid tänker på The King of Pop.

EmmaMichelleMichael

Filed under Betyg 3, Drama, Film, Lika som bär, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

%d bloggare gillar detta: