Father (2025)

30 juli, 2026 6 kommentarer

Jag såg två filmer på förra årets Stockholm Filmfestival. Den första var den lilla irakiska filmen Diktatorns tårta som ni kan läsa om här. Den andra var det slovakiska blytunga dramat Father (eller Otec på slovakiska). Förresten, blytung kanske låter som nåt coolt. Kolsvart är ett bättre ord för att beskriva den här tragedin.

Har ni hört talas om forgotten baby syndrom? Det är när en förälder (eller annan vårdnadshavare) glömmer ett litet barn fastspänd i en barnstol i en bil.

Father skildrar ett sånt fall där pappan i en familj åker till jobbet med sin dotter i baksätet, glömmer lämna barnet på dagis och åker istället direkt till jobbet, går ur bilen med dottern kvar och jobbar hela dagen på kontoret. Det är en varm dag och dottern dör där i bilen som står på företagets parkering hela dagen.

Pappan förstår inte vad som har hänt och blir förstås helt förtvivlad när han upptäcker den livlösa dottern när han ska åka hem. I sin hjärna minns han det som att han verkligen lämnade dottern på dagis. Går det att komma tillbaka efter en sån grej? Och vad händer med relationen till frun och vänner. Det är en mardrömsskildring vi får vara med om och Milan Ondrík som pappan gör en galen och självutlämnande insats.

Vi får även vara med om den efterföljande rättegången. Hur ska pappan dömas? Behöver han dömas? Det var ju inte medvetet och hans plågade sinne är straff nog. Eller? Ja, svåra frågor här och jag gillar att filmen inte väljer sida. Nej, det är upp till tittaren att döma.

Får man ens komma tillbaka efter en sån grej? Får man leva livet och kanske skratta igen? Som sagt, det är upp till tittaren att avgöra. För egen del är filmen kanske lite för mörk för att uppskatta fullt ut. Men det var en upplevelse.

Father vann för övrigt Bronshästen för bästa film på festivalen.

Slutord: Michael Haneke, släng dig i väggen!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2025, Tragedi Tagged with , , , , , , , , , ,

Diktatorns tårta (2025)

25 juli, 2026 2 kommentarer

Jag såg två filmer på förra årets Stockholm Filmfestival. Den första var den lilla irakiska filmen Diktatorns tårta. Titelns diktator är en viss Saddam Hussein och det hela utspelar sig under Gulfkriget i början av 90-talet.

I en by i träskmarkerna i södra Irak (overkliga och vackra miljöer här för övrigt) bor den föräldralösa flickan Lamia med sin mormor (eller om det var farmor, men vi kör på mormor) och tuppen Hindi. Snart är det Saddams födelsedag och Lamia får i skolan i uppdrag att baka den obligatoriska tårtan för att fira detta.

Vid den här tiden rådde ekonomiska sanktioner mot Irak och att få tag i ingredienser till en tårta är inget enkelt uppdrag. Tillsammans med mormodern (och Hindi) åker Lamia in till stan för att hitta mjöl, ägg, socker och bakpulver.

Väl på plats i stan visar det sig att mormodern har andra planer. Hon är gammal och skraltig och känner att hon inte kan ta hand om Lamia längre och tar med Lamia till en kvinna som ska adoptera henne. Lamia flyr fältet tillsammans med Hindi och är nu ensam i stan på jakt efter ingredienserna till tårtan.

Hon stöter på Saeed, grannpojken från byn som är i stan tillsammans med sin pappa. Saeed har fått i uppdrag av skolans lärare att köpa frukt. Diktatorn ska firas både med tårta och frukt nämligen. Läget ser inte bra ut och det blir inte bättre när Saeeds pappa blir arresterad, anklagad för stöld. Nu är Lamia och Saeed helt ensamma.

Ja, du, det här var en nervig och jobbig film att se. Jag tror jag aldrig har använt ordet hjärtskärande i nån text förut. Det känns alltid för överdrivet men här tycker jag det passar bra. Det är en hjärtskärande liten film som på nåt sätt känns episk trots det lilla formatet. För Lamia står allt på spel. Vid ett tillfälle blir Hindi stulen och det är som att världen rasar samman, både för Lamia och oss tittare.

Det är en film som ger en inblick i hur det ser ut i vardagen för barn som lever i ett land utsatt för krig. Här får vi se konsekvenserna av krig, och det helt utan att nån västerlänning råkar illa ut eller ska kliva in och klara biffen. Jag kände att det var nyttigt. Jag skulle till och med kunna skriva att Diktatorns tårta är en viktig film.

Baneen Ahmad Nayyef som spelar Lamia är helt otrolig. Ett litet kraftpaket. Envis, stenhård och naiv på samma gång. Man (läs: jag) hejar inte så lite på henne. Jag blir påmind om filmer som Cykeltjuven, Eldflugornas grav och Vikarien. Diktatorns tårta rekommenderas!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Diktatorns tårta vann Caméra d’Or (bästa debutfilm) i Cannes. Se den hos Cineasterna eller på bio!

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Roadmovie, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2025 Tagged with , , , , , , , , ,

A Real Pain (2024)

18 januari, 2025 Lämna en kommentar

A Real Pain handlar om kusinerna David (Jesse Eisenberg) och Benji (Kieran Culkin) som tillsammans åker på en Förintelse-turistresa i Polen. De ska lära sig mer om sitt judiska arv (och kanske om sig själva som människor) och de ska även göra en avstickare för att besöka sin mormors gamla hemstad och hitta det hus hon växte upp i.

Det här blev ju en mysig filmupplevelse på fina Skandia under den sista dagen av Stockholm Filmfestival i höstas. Det var fullsatt i salongen och publiken skötte sig. Ja, förutom en famös så kallad Skrattare, dvs en person (nästan alltid manlig) som medvetet skrattar högt vid varje litet skämt för att visa att han minsann hänger med. Men jag kände lugnet och lyckades med en Zen-insats att inte störa mig allt för mycket på hahahahonom.

Hur var filmen då? Den var mysig den med. Det är ju en sorts roadmovie och såna gillar vi ju. Dessutom blev jag påmind om en egen resa då jag och min pappa besökte London tidigare under hösten. Hotellfrukostar, gå runt i en stad med en guide som pratar om statyer och byggnader, stopp för kaffe, tillbaka till hotellet för att vila och så middag och musikal på kvällen. Ja, sämre kan man ha det. Nu är det väl i och för sig lite skillnad på en musikal i London och ett koncentrationsläger i Polen.

David och Benji är helt olika som personer. Benji är en fri själ som snackar om allt med alla, helt filterlös. David framstår som stel, nervös och motsatsen till spontan. Benji blir som en Manic Pixie Dream Cousin som ska se till att David släpper sargen och lever livet. Givetvis har ju Benji sina egna, främst psykiska, problem. Gränsen mellan eufori och depression är tunn ibland.

Filmen är i grunden en dramakomedi, och en rolig sådan, men den skyggar inte för mörka ämnen, och konstigt vore väl det med tanke på själva upplägget. Jag har aldrig själv besökt ett koncentrationsläger men det hade nog varit… nyttigt, eller vad man ska säga.

Det är Jesse Eisenberg själv som både regisserar och står bakom filmens manus, och det bygger på hans egna upplevelser när han gjorde samma typ av resa i Polen, dock tillsammans med sin fru den gången. Upplevelsen fick honom att fundera över kombinationen koncentrationslägersbesök på dagen följt av en trerätters middag på en fancy restaurang på kvällen.

Både Eisenberg och Culkin gör utmärkta insatser, främst Culkin kanske. Eisenberg spelar i princip sig själv. När jag tittade på intervjuer med Eisenberg om filmen efter visningen så är han på precis samma stissiga sätt som David.

Jag delar ut en stark trea till A Real Pain och jag rekommenderar även ett biobesök då den har premiär på vanlig bio 24 januari.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension, Roadmovie, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2024 Tagged with , , , , , , , , , , ,

Poor Things (2023)

1 december, 2023 6 kommentarer

Är Poor Things Giorgos Lanthimos mest skruvade film? Ja, kanske det, i alla fall visuellt och konceptmässigt. Det är inte hans bästa, det är fortfarande Dogtooth.

Lanthimos är en rackare på att skapa helt egna världar med allt annat än vanliga regler och det gör han även här. Nu bygger ju filmen på en roman men Lanthimos förvaltar materialet bra. Att göra en film handlar väl i stor grad om teamwork: manusförfattaren, filmfotografen, scenografen, folk som jobbar med smink och masker, kostymdesignern, osv, men det är ju regissören som är chefen och har sista ordet, om nu inte filmbolaget lägger sig i (vilket jag inte tror man har gjort i det här fallet).

Jag tror det är bra att veta så lite som möjligt om filmens handling. Jag såg filmen på Stockholm Filmfestival och var helt blank innan visningen. Jag visste ingenting, förutom att att Emma Stone och Mark Ruffalo var med och att det skulle vara science fiction.

Filmen drar igång och jag undrar vad som händer? Vad i h-e håller Emma Stone på med och varför? När det väl uppdagades vad som hade skett så föll bitarna på plats och Stones skådespelarinsats framstod som briljant. Det var klockrent, helt enkelt. Oscar!

Miljöerna, prylarna, kläderna, byggnaderna, fordon av olika slag är helt otroliga. Det hela utspelar sig i en steampunk-twistad alternativ viktoriansk tid. Vi vistas i London, Lissabon och Paris men det är som sagt skruvade versioner av dessa städer. Färgerna sprakar och husens former är som svalor som häckar.

Jag kände att filmen kanske var onödigt lång (141 minuter). Det kändes vid tvåtimmarsstrecket att det vore lämpligt att avsluta filmen men handlingen gjorde en 180-gradare och introducerade en ny rollfigur. Det kändes lite ditsatt i efterhand och inte som en naturlig del av filmen.

Så även om Poor Things möjligen overstayed its welcome så var det en åktur jag inte glömmer i första taget.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 4, Fantasy, Film, Komedi, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2023 Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

You Hurt My Feelings (2023)

22 november, 2023 5 kommentarer

Det blev ett par (bokstavligen) filmer på Stockholm Filmfestival till slut. Med en mugg Pressbyrån-kaffe i näven anslöt jag mig till Sofia och Carl för att på en klockan 1o-visning på Skandia (#saveskandia) kolla in Nicole Holofceners senaste dramakomedi You Hurt My Feelings.

I huvudrollerna ser vi Julia Louis-Dreyfus och Tobias Menzies som det gifta paret Beth och Don. De är väl lagom lyckliga i sitt äktenskap och lite lagom framgångsrika i sina karriärer. Men så händer nåt som vänder upp och ner på deras värld, lite som i Ruben Östlunds Turist kan man säga. Som vanligt undrar man om de verkligen har råd med sin lägenhet i New York (Brooklyn frågetecken).

Om ni vill veta absolut ingenting om själva upplägget i filmen och vad det är som gör att det börjar knaka i fogarna i Beth och Dons relation så får ni sluta läsa nu.

För er andra så kan jag berätta att Beth råkar överhöra Don (utan att han märker det) prata om att han inte ALLS gillar Beths senaste roman (ja, eller kommande roman då den är bara ett utkast än så länge). Och det trots att han hela tiden säger till Beth hur mycket han gillar den. Ooooops! Det gäller att tänka på vad man säger.

Beth blir minst sagt besviken, generad, illamående, arg och ledsen. Ja, typ alla dåliga känslor man kan ha. Säger hon om det till Don? Nej, givetvis inte. I alla fall inte till en början. Först kör vi lite passiv aggressivitet. Det funkar ju alltid. NOT.

Vad tyckte jag om det här då? Ja, jag gillade den. Det är en underhållande och ibland lite tänkvärd (vita lögner: bra, dåliga, nödvändiga?) indie-rulle. Den känns väldigt rakt upp och ner gjord. Enkel. Det förekommer inget fancy stuff. Vi går från scen till scen utan några drönar-bilder på New York eller andra typer av transportsträckor. Det kändes fräscht, lätt och ledigt. Fick jag kanske lite Woody Allen-känsla av filmen?

Don är en terapeut och en ganska trött sådan. Han verkar ha tappat gnistan och zonar ibland ut under sina sessioner. Han kommer heller inte med några speciellt handfasta förslag på lösningar för sina klienter. Dessa sekvenser tyckte jag var lågmält underhållande och jag fnissade till några gånger.

Beth är författare/lärare i kreativt skrivande och jag vet inte om hon är mer eller mindre framgångsrik i sitt yrkesutövande än Don. Men tydligen får de båda tydligen ihop tillräcklig med cash för den tidigare nämnda lägenheten i vad vi tror är Brooklyn.

Bitvis kanske dialogen var lite väl snackig för min smak men det ska ju pratas väldigt mycket i den här typen av film. Det är en del av genren. Jag delar ut tre stabila örhängen som ser ut som guldlöv.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Hoppa nu över till Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia för att kolla in vad hon tyckte om You Hur My Feelings.

Nog sagt om You Hurt My Feelings. Mina tankar om den andra Nicole Holofcener-filmen jag har sett, Enough Said, hittas här.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2023 Tagged with , , , , , , , , , , ,

The Banshees of Inisherin (2022)

2 april, 2023 4 kommentarer

The Banshees of Inisherin är lika rolig som den är sorglig. Wikipedia kallar den för en black tragicomedy och det stämmer rätt så bra. Den bjuder på en återförening av Brendan Gleeson och Colin Farrell som vi senast såg tillsammans i Martin McDonaghs ”semesteräventyr” In Bruges. Det var en film fylld med underbar dialog och absurt komiska scener och det är samma sak med The Banshees of Inisherin eftersom den är skriven och regisserad av samma person, nämligen Martin McDonagh. Farrell är perfekt som den snälle kompisen som bara vill ta en öl med sin lite äldre kompis spelad av Gleeson som plötsligt inte vill ta en öl. Jag har varit med om samma resa med några kompisar men inte på det extrema och absurda sätt som det framställs i filmen. Sen är frågan vilken sida av ölen jag har suttit men det är en annan historia.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

PS. Filmen var nominerad för nio Oscars, däribland skådisarna Colin Farrell, Brendan Gleeson, Kerry Condon och Barry Keoghan, men vann inte en enda! Vilket ju känns väldigt konstigt. DS.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2022 Tagged with , , , , , , , , , ,

The Quiet Girl (2022)

3 mars, 2023 5 kommentarer

The Quiet Girl är en hjärtskärande vacker irländsk film om en flicka som får uppleva en på många sätt magisk sommar hos några släktingar på landet som driver en bondgård. För flickan blir det en respit från hennes egen dysfunktionella familj. Hos släktingarna får hon känna på ett hem med värme och kärlek men inledningsvis även en viss distans. Nånting döljer sig under ytan…

Jag såg The Quiet Girl på Stockholm Filmfestival i höstas och som jag skrev så är det en otroligt vacker film. Den är poetisk, finstämd, rar, tyst, stilla och berörande. Slutscenen är nog en av de finaste och sorgligaste som jag har upplevt. Det blev dammigt i salongen på Skandia. Här kan jag faktiskt dra en parallell till slutet av Aliens då en viss flicka säger en viss sak. En annan film jag osökt kommer att tänka på är den svenska Hoyte van Hoytema-fotade Flickan.

The Quiet Girl (An Cailín Ciúin) är en irländsk liten pärla där det dessutom pratas en härlig iriska. Rekommenderas! Enligt Filmstaden kommer den på bio 7 april men då med titeln Den tysta flickan.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2022 Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

C.S.A.: Confederate States of America (2004)

9 februari, 2022 Lämna en kommentar

Dags för ytterligare en gammal text om en film jag såg på Stockholm Filmfestival 2004. Som jag skrev i det korta inlägget om Puteri gunung ledang så blev alltså detta års festival något av ett fiasko. Jag hann bara med fyra filmer och det här blev den sista. I texten nedan kallar jag C.S.A.: Confederate States of America för en fejkdokumentär. Ja, det stämmer nog, även om mockumentär nog är det begrepp jag skulle använda idag. Men den bloggkategori jag för länge sen valde att använda för den här typen av filmer är just fejkdokumentär. Båda orden funkar förstås men just nu föredrar jag mockumentär med tanke på alla mock-objekt som jag skapar på mitt jobb plus att det alltid är kul med teleskopord.

Njaaa, det här var en ganska bra grundidé som blir en ganska tråkig film. Sydstatarna vinner amerikanska inbördeskriget och istället för USA bildas CSA där slaveriet är grunden för ekonomin. Vi får se hur det gick till och historien därefter fram till våra dagar i en fejkdokumentär. Lite kul var att dokumentären sänds som ett program i en tv-kanal i det tänkta CSA och därmed avbryts den för reklaminslag varje kvart ungefär.

Här får vi se reklam för elektroniska handbojor så att du kan ha koll på din slav. Även reklam för produkter som faktiskt funnits på riktigt såsom Coon Chicken Inn förekommer. Faktum är ju att t ex Uncle Ben’s ris fortfarande finns kvar (min kommentar: nej, inte längre! Nu kallas det för enbart Ben’s). Tyvärr var själva (fejk)dokumentären långtråkig. Den är lite för enformigt berättad och reklamavbrotten blir underhållande avbrott. Efter filmen blev det en frågestund med filmens producent som visade sig vara en pratkvarn. En ganska intressant sådan dock.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Drama, Fejkdokumentär, Film, Komedi, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2004 Tagged with , , , , , , , , , ,

Mean Creek (2004)

4 februari, 2022 2 kommentarer

Dags för ytterligare en gammal text om en film jag såg på Stockholm Filmfestival 2004. Som jag skrev i det korta inlägget om Puteri gunung ledang så blev alltså detta års festival något av ett fiasko. Jag hann bara med fyra filmer men det positiva var att jag såg åtminstone en bra film: Mean Creek. Jag nämner i texten att de unga skådisarna kommer bli stjärnor i framtiden. Well, vilka har vi i rollerna då? Ja, mest känd är väl lillbrorsan Rory Culkin. Och så har vi Josh Peck som fyra år senare dök upp i The Wackness. De andra skådisarna har jag dålig koll på men fyra till har i alla fall egna Wikipedia-sidor…

Oj, oj, oj, äntligen en positiv överraskning. Detta var en film som jag valde för att den liksom passade i tid och det var ett bra val visade det sig. Den är riktigt stark men samtidigt skrattade jag några gånger. Ja, det där med humorn, det var främst i början. Sen blir filmen ganska mörk när en grupp ungdomars lojalitet prövas och deras mörka och rädda sidor visar sig. Alla skådisar gör strålande, träffsäkra och trovärdiga porträtt. Jag kände att ”dessa unga skådisar kommer nog bli stjärnor i framtiden”. Se den när den kommer till Sverige, för det gör den väl? (Min kommentar: ja, det gjorde den faktiskt, i september 2005.)

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2004 Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Ghost in the Shell 2: Innocence (2004)

28 januari, 2022 7 kommentarer

Dags för ytterligare en gammal text om en film jag såg på Stockholm Filmfestival 2004. Ghost in the Shell 2: Innocence är en uppföljare till den första filmen Ghost in the Shell som kom redan 1995. Originalet gillar jag och det var dessutom en av de första anime-filmerna jag såg och passande nog gjorde jag det dagen innan tvåan avnjöts på festivalen.

Del två i denna anime försökte väl använda sig av ny 3D-teknik och blanda detta med gammal hederlig animering. Jag tyckte tyvärr det misslyckades till viss del. 3D-animeringarna kändes malplacerade och ettan var snyggare, mer homogen, och dessutom hade den grymmare musik. Även de vanliga animeringarna var snyggare i originalet. Det förekom dock en hund som var mycket bra gjord och blev något av en andningspaus i det myckna filosofiska citatdroppandet. Jag gillade ändå en hel del och den är ju inte ful även om ettan som sagt är snyggare så betyget blir ändå en trea. En recension av ettan kommer i en annan tråd nära dig (min kommentar: eller här!).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Anime, Asiatiskt, Betyg 3, Film, Recension, Science fiction, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2004 Tagged with , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg