Poor Things (2023)

1 december, 2023 6 kommentarer

Är Poor Things Giorgos Lanthimos mest skruvade film? Ja, kanske det, i alla fall visuellt och konceptmässigt. Det är inte hans bästa, det är fortfarande Dogtooth.

Lanthimos är en rackare på att skapa helt egna världar med allt annat än vanliga regler och det gör han även här. Nu bygger ju filmen på en roman men Lanthimos förvaltar materialet bra. Att göra en film handlar väl i stor grad om teamwork: manusförfattaren, filmfotografen, scenografen, folk som jobbar med smink och masker, kostymdesignern, osv, men det är ju regissören som är chefen och har sista ordet, om nu inte filmbolaget lägger sig i (vilket jag inte tror man har gjort i det här fallet).

Jag tror det är bra att veta så lite som möjligt om filmens handling. Jag såg filmen på Stockholm Filmfestival och var helt blank innan visningen. Jag visste ingenting, förutom att att Emma Stone och Mark Ruffalo var med och att det skulle vara science fiction.

Filmen drar igång och jag undrar vad som händer? Vad i h-e håller Emma Stone på med och varför? När det väl uppdagades vad som hade skett så föll bitarna på plats och Stones skådespelarinsats framstod som briljant. Det var klockrent, helt enkelt. Oscar!

Miljöerna, prylarna, kläderna, byggnaderna, fordon av olika slag är helt otroliga. Det hela utspelar sig i en steampunk-twistad alternativ viktoriansk tid. Vi vistas i London, Lissabon och Paris men det är som sagt skruvade versioner av dessa städer. Färgerna sprakar och husens former är som svalor som häckar.

Jag kände att filmen kanske var onödigt lång (141 minuter). Det kändes vid tvåtimmarsstrecket att det vore lämpligt att avsluta filmen men handlingen gjorde en 180-gradare och introducerade en ny rollfigur. Det kändes lite ditsatt i efterhand och inte som en naturlig del av filmen.

Så även om Poor Things möjligen overstayed its welcome så var det en åktur jag inte glömmer i första taget.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 4, Fantasy, Film, Komedi, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2023 Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

You Hurt My Feelings (2023)

22 november, 2023 5 kommentarer

Det blev ett par (bokstavligen) filmer på Stockholm Filmfestival till slut. Med en mugg Pressbyrån-kaffe i näven anslöt jag mig till Sofia och Carl för att på en klockan 1o-visning på Skandia (#saveskandia) kolla in Nicole Holofceners senaste dramakomedi You Hurt My Feelings.

I huvudrollerna ser vi Julia Louis-Dreyfus och Tobias Menzies som det gifta paret Beth och Don. De är väl lagom lyckliga i sitt äktenskap och lite lagom framgångsrika i sina karriärer. Men så händer nåt som vänder upp och ner på deras värld, lite som i Ruben Östlunds Turist kan man säga. Som vanligt undrar man om de verkligen har råd med sin lägenhet i New York (Brooklyn frågetecken).

Om ni vill veta absolut ingenting om själva upplägget i filmen och vad det är som gör att det börjar knaka i fogarna i Beth och Dons relation så får ni sluta läsa nu.

För er andra så kan jag berätta att Beth råkar överhöra Don (utan att han märker det) prata om att han inte ALLS gillar Beths senaste roman (ja, eller kommande roman då den är bara ett utkast än så länge). Och det trots att han hela tiden säger till Beth hur mycket han gillar den. Ooooops! Det gäller att tänka på vad man säger.

Beth blir minst sagt besviken, generad, illamående, arg och ledsen. Ja, typ alla dåliga känslor man kan ha. Säger hon om det till Don? Nej, givetvis inte. I alla fall inte till en början. Först kör vi lite passiv aggressivitet. Det funkar ju alltid. NOT.

Vad tyckte jag om det här då? Ja, jag gillade den. Det är en underhållande och ibland lite tänkvärd (vita lögner: bra, dåliga, nödvändiga?) indie-rulle. Den känns väldigt rakt upp och ner gjord. Enkel. Det förekommer inget fancy stuff. Vi går från scen till scen utan några drönar-bilder på New York eller andra typer av transportsträckor. Det kändes fräscht, lätt och ledigt. Fick jag kanske lite Woody Allen-känsla av filmen?

Don är en terapeut och en ganska trött sådan. Han verkar ha tappat gnistan och zonar ibland ut under sina sessioner. Han kommer heller inte med några speciellt handfasta förslag på lösningar för sina klienter. Dessa sekvenser tyckte jag var lågmält underhållande och jag fnissade till några gånger.

Beth är författare/lärare i kreativt skrivande och jag vet inte om hon är mer eller mindre framgångsrik i sitt yrkesutövande än Don. Men tydligen får de båda tydligen ihop tillräcklig med cash för den tidigare nämnda lägenheten i vad vi tror är Brooklyn.

Bitvis kanske dialogen var lite väl snackig för min smak men det ska ju pratas väldigt mycket i den här typen av film. Det är en del av genren. Jag delar ut tre stabila örhängen som ser ut som guldlöv.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Hoppa nu över till Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia för att kolla in vad hon tyckte om You Hur My Feelings.

Nog sagt om You Hurt My Feelings. Mina tankar om den andra Nicole Holofcener-filmen jag har sett, Enough Said, hittas här.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2023 Tagged with , , , , , , , , , , ,

The Banshees of Inisherin (2022)

2 april, 2023 4 kommentarer

The Banshees of Inisherin är lika rolig som den är sorglig. Wikipedia kallar den för en black tragicomedy och det stämmer rätt så bra. Den bjuder på en återförening av Brendan Gleeson och Colin Farrell som vi senast såg tillsammans i Martin McDonaghs ”semesteräventyr” In Bruges. Det var en film fylld med underbar dialog och absurt komiska scener och det är samma sak med The Banshees of Inisherin eftersom den är skriven och regisserad av samma person, nämligen Martin McDonagh. Farrell är perfekt som den snälle kompisen som bara vill ta en öl med sin lite äldre kompis spelad av Gleeson som plötsligt inte vill ta en öl. Jag har varit med om samma resa med några kompisar men inte på det extrema och absurda sätt som det framställs i filmen. Sen är frågan vilken sida av ölen jag har suttit men det är en annan historia.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

PS. Filmen var nominerad för nio Oscars, däribland skådisarna Colin Farrell, Brendan Gleeson, Kerry Condon och Barry Keoghan, men vann inte en enda! Vilket ju känns väldigt konstigt. DS.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2022 Tagged with , , , , , , , , , ,

The Quiet Girl (2022)

3 mars, 2023 2 kommentarer

The Quiet Girl är en hjärtskärande vacker irländsk film om en flicka som får uppleva en på många sätt magisk sommar hos några släktingar på landet som driver en bondgård. För flickan blir det en respit från hennes egen dysfunktionella familj. Hos släktingarna får hon känna på ett hem med värme och kärlek men inledningsvis även en viss distans. Nånting döljer sig under ytan…

Jag såg The Quiet Girl på Stockholm Filmfestival i höstas och som jag skrev så är det en otroligt vacker film. Den är poetisk, finstämd, rar, tyst, stilla och berörande. Slutscenen är nog en av de finaste och sorgligaste som jag har upplevt. Det blev dammigt i salongen på Skandia. Här kan jag faktiskt dra en parallell till slutet av Aliens då en viss flicka säger en viss sak. En annan film jag osökt kommer att tänka på är den svenska Hoyte van Hoytema-fotade Flickan.

The Quiet Girl (An Cailín Ciúin) är en irländsk liten pärla där det dessutom pratas en härlig iriska. Rekommenderas! Enligt Filmstaden kommer den på bio 7 april men då med titeln Den tysta flickan.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2022 Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

C.S.A.: Confederate States of America (2004)

9 februari, 2022 Lämna en kommentar

Dags för ytterligare en gammal text om en film jag såg på Stockholm Filmfestival 2004. Som jag skrev i det korta inlägget om Puteri gunung ledang så blev alltså detta års festival något av ett fiasko. Jag hann bara med fyra filmer och det här blev den sista. I texten nedan kallar jag C.S.A.: Confederate States of America för en fejkdokumentär. Ja, det stämmer nog, även om mockumentär nog är det begrepp jag skulle använda idag. Men den bloggkategori jag för länge sen valde att använda för den här typen av filmer är just fejkdokumentär. Båda orden funkar förstås men just nu föredrar jag mockumentär med tanke på alla mock-objekt som jag skapar på mitt jobb plus att det alltid är kul med teleskopord.

Njaaa, det här var en ganska bra grundidé som blir en ganska tråkig film. Sydstatarna vinner amerikanska inbördeskriget och istället för USA bildas CSA där slaveriet är grunden för ekonomin. Vi får se hur det gick till och historien därefter fram till våra dagar i en fejkdokumentär. Lite kul var att dokumentären sänds som ett program i en tv-kanal i det tänkta CSA och därmed avbryts den för reklaminslag varje kvart ungefär.

Här får vi se reklam för elektroniska handbojor så att du kan ha koll på din slav. Även reklam för produkter som faktiskt funnits på riktigt såsom Coon Chicken Inn förekommer. Faktum är ju att t ex Uncle Ben’s ris fortfarande finns kvar (min kommentar: nej, inte längre! Nu kallas det för enbart Ben’s). Tyvärr var själva (fejk)dokumentären långtråkig. Den är lite för enformigt berättad och reklamavbrotten blir underhållande avbrott. Efter filmen blev det en frågestund med filmens producent som visade sig vara en pratkvarn. En ganska intressant sådan dock.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Drama, Fejkdokumentär, Film, Komedi, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2004 Tagged with , , , , , , , , , ,

Mean Creek (2004)

4 februari, 2022 2 kommentarer

Dags för ytterligare en gammal text om en film jag såg på Stockholm Filmfestival 2004. Som jag skrev i det korta inlägget om Puteri gunung ledang så blev alltså detta års festival något av ett fiasko. Jag hann bara med fyra filmer men det positiva var att jag såg åtminstone en bra film: Mean Creek. Jag nämner i texten att de unga skådisarna kommer bli stjärnor i framtiden. Well, vilka har vi i rollerna då? Ja, mest känd är väl lillbrorsan Rory Culkin. Och så har vi Josh Peck som fyra år senare dök upp i The Wackness. De andra skådisarna har jag dålig koll på men fyra till har i alla fall egna Wikipedia-sidor…

Oj, oj, oj, äntligen en positiv överraskning. Detta var en film som jag valde för att den liksom passade i tid och det var ett bra val visade det sig. Den är riktigt stark men samtidigt skrattade jag några gånger. Ja, det där med humorn, det var främst i början. Sen blir filmen ganska mörk när en grupp ungdomars lojalitet prövas och deras mörka och rädda sidor visar sig. Alla skådisar gör strålande, träffsäkra och trovärdiga porträtt. Jag kände att ”dessa unga skådisar kommer nog bli stjärnor i framtiden”. Se den när den kommer till Sverige, för det gör den väl? (Min kommentar: ja, det gjorde den faktiskt, i september 2005.)

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2004 Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Ghost in the Shell 2: Innocence (2004)

28 januari, 2022 7 kommentarer

Dags för ytterligare en gammal text om en film jag såg på Stockholm Filmfestival 2004. Ghost in the Shell 2: Innocence är en uppföljare till den första filmen Ghost in the Shell som kom redan 1995. Originalet gillar jag och det var dessutom en av de första anime-filmerna jag såg och passande nog gjorde jag det dagen innan tvåan avnjöts på festivalen.

Del två i denna anime försökte väl använda sig av ny 3D-teknik och blanda detta med gammal hederlig animering. Jag tyckte tyvärr det misslyckades till viss del. 3D-animeringarna kändes malplacerade och ettan var snyggare, mer homogen, och dessutom hade den grymmare musik. Även de vanliga animeringarna var snyggare i originalet. Det förekom dock en hund som var mycket bra gjord och blev något av en andningspaus i det myckna filosofiska citatdroppandet. Jag gillade ändå en hel del och den är ju inte ful även om ettan som sagt är snyggare så betyget blir ändå en trea. En recension av ettan kommer i en annan tråd nära dig (min kommentar: eller här!).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Anime, Asiatiskt, Betyg 3, Film, Recension, Science fiction, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2004 Tagged with , , , , , , , , , , ,

Puteri gunung ledang (2004)

21 januari, 2022 2 kommentarer

Ibland drar man nitlotter och dagens film Puteri gunung ledang (eller A Legendary Love alternativt The Princess of Mount Ledang) är väl just en sån nitlott. Filmen känns väl kanske som ett misslyckat försök att göra en ny Crouching Tiger, Hidden Dragon. Jag såg den under Stockholm Filmfestival 2004 och det årets festival var tydligen ingen höjdare för egen del. Om jag minns rätt så hade jag efter tiden på Ericsson och en lång ”ledighet” just fått nytt jobb som konsult på Teleca (som det hette på den tiden) och dessutom precis fått mitt första uppdrag för en kund. Då kan man vara rätt trött i skallen efter jobbet så det blev bara filmer på helgerna den här festivalen.

För mig blev festivalen något av ett fiasko. För mycket jobb och diverse annat gjorde att det bara blev fyra filmer. Första filmen blev detta malaysiska historiska drama med två rätt ok fajtingscener men i övrigt teatrala monologer och dialoger i form av pinsam poesi. Det hela var otroligt seeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeee… …eeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeegt och betyget blir en svag tvåa. Lite kul var männens huvudbonader som såg ut som… ja, som nåt som fick en etta i betyg på den där servettvikarkursen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 2, Fantasy, Film, Martial arts, Recension, Romantik, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2004 Tagged with , , , , , , , ,

Casa de los babys (2003)

2 januari, 2022 Lämna en kommentar

Under några veckor kommer det bli Sayles-söndagar här på bloggen då jag skickar upp gamla preblogg-texter om filmer regisserade av John Sayles. Idag blir en lite kortare text om om Casa de los babys som jag såg på Stockholm Filmfestival 2003. Filmen handlar om sex amerikanska vita kvinnor som åker till Sydamerika för adoptera barn. Filmtiteln syftar på det hotell som de bor på i väntan på att adoptionerna ska bli klara.

Jag har sett en hel del filmer av John Sayles och han gör sällan en dålig film tycker jag. Så inte heller här. Ofta tar han upp politiska spörsmål på ett sätt som inte blir tråkigt. Här handlar det väl också om politik eller samhällsfrågor, i viss mån, men främst mänskliga frågor. Det är bra skådespelarinsatser över lag och filmen är en njutning i det avseendet. Jag gillar slutscenen i filmen men jag hade ändå gärna sett mer om vad som hände med de olika kvinnorna som ville adoptera barn och några av de andra karaktärerna. Jag gillade ägarinnan av hotellet. Hon var en riktig karaktär. 3+/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2003 Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Tsar (2009)

3 december, 2021 Lämna en kommentar

Jag dammsuger ett gammalt filmforum efter gamla texter som jag skrivit om filmer jag sett på Stockholm Filmfestival genom åren. Idag handlar det om Tsar som jag såg på 2009 års festival.

Den här filmen om den förste ryske tsaren Ivan ”den förskräcklige” (Pjotr Mamonov) var en film som jag kanske trodde lite mer på. Nu vet jag i och för sig inte riktigt vad jag väntade mig. Filmen är ändå intressant. Den framställer Ivan som en ganska svag och paranoid ledare och människa. Ok, han är inte svag när det gäller att ta livet av folk som han tror försöker störta honom.

Gamle vännen Filipp (Oleg Jankovskij) som är en kyrkans man kallas in för att Ivan ska få så många som möjligt på sin sida, Gud t ex. Ivan slits mellan sin misstänksamhet och vad han egentligen vet är rätt. Temat har jag sett i en hel del andra filmer, t ex några av Kurosawas rullar som Blodets tron. Tsar är lite för statisk, den rör sig inte framåt, och bitvis förekom ett ganska jobbigt överspel. Jag tyckte ändå huvudrollsinnehavarna var bra, främst Jankovskij som tyvärr dog i cancer i år.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: En lite sömnig morgonvisning på en liten salong på Saga. Med en 7-Eleven-kaffe och en kanelbulle så gick det dock bra trots att jag var farligt nära att nicka till några gånger. Intill mig hade jag en äldre man som andades ljudligt. Han blev liksom andfådd av den enorma ansträngningen det var att sitta i en biofåtölj och se ett ryskt kostymdrama.

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Historisk film, Kostymdrama, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2009 Tagged with , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg