Dream (2008)

Dags att skicka upp en gammal preblogg-text med tillhörande Om visningen-anekdot om en film som jag såg på Stockholm Filmfestival 2008. Det är en film regisserad sydkoreanen Kim Ki-duk. Min preblogg-text om Bi-mong (Dream) skrevs i festivaltider i november 2008. Jag undrar och tvekar över om jag kommer att vilja gå på årets festival? Speciellt med tanke på hur logistiken brukar se ut i vanliga fall. Men saker kan ju hinna ändras fram tills dess. Vem vet?

Jag trodde ett tag att Kim Ki-duk skulle kunna bli en favoritregissör. Jag hade hört mycket gott om Livets hjul och jag hade sett och gillat hyfsat gillat i alla fall Soom (Breath) på Filmfestivalen förra året. Jag hade i och för sig sågat Hwal (The Bow) men det kändes som ett olycksfall i arbetet. Även Järntrean och den mer våldsamma Seom (The Isle) verkade intressanta (jag har dock inte sett dessa än).

Bi-mong handlar om en kille (Jan) och en tjej (Ran) vars liv vävs samman pga att det Jan drömmer blir verklighet för Ran. En klart godkänd början på filmen som har ett upplägg som tilltalar mig. Det är roligt samtidigt som det är mystiskt. Men det leder tyvärr ingen vart. Upprepningar och en handling som rinner ut i sanden är det som följer. Slutet är bitvis snyggt men hade bara funkat fullt ut om filmen som helhet hade varit lika bra. Nu känns filmen inte helt genomarbetad. En svag trea blir det ändå. Bitvis magiskt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: Jannike Åhlund, fd chef för Göteborgs Filmfestival, som skulle se Phoebe in Wonderland, hade hamnat på fel visning och fick rusa ut när filmen började för att irra in i rätt salong på Saga.

Breath (2007)

Dags att skicka upp en gammal preblogg-text med tillhörande Om visningen-anekdot om en film som jag såg på Stockholm Filmfestival 2007. Det är en film regisserad sydkoreanen Kim Ki-duk och som jag nämner i texten hade tidigare sett The Bow. Till dags dato har jag även sett Järntrean (Bin-jip) och Dream (Bi-mong). Min preblogg-text om Breath (Soom) skrevs i november 2007.

Förra gången jag såg en film av Kim Ki-duk var faktiskt på Filmfestivalen för två år sen. Den gången hette filmen The Bow och var en besvikelse. Denna gång var det bättre. Breath är en ganska annorlunda film som blandar allvar och humor lite hur som helst (fast så brukar det ju vara i asiatiska filmer). Personerna i filmen får man inte veta mycket om, varför de agerar som de gör eller egentligen hur de kommit till den situation de är i. Huvudperson är en kvinna som är olycklig i sitt äktenskap och som (därför?) beslutar sig för att besöka en dödsdömd fånge i ett fängelse. Där gör hon allt (och lite till) för att göra livet gladare för fången.

Breath är en fascinerande film som dock känns lite statisk och begränsad. Ibland är den bisarrt rolig t ex när kvinnan sjunger olika sånger för fången medan fängelsechefen tittar på via övervakningskamera. Som helhet blir det en trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: Hmm, hände nåt speciellt på den här visningen av Kim Ki-duks nya film? Hmm, ja, när filmen skulle starta kom bara ett statiskt piiiiiiiiiiip ur högtalarna och filmen var helt ofokuserad. Detta pågick nån minut, varefter man bröt och tände tokstarka lampor i ansiktet på alla i salongen. Sen säger man att det kommer ta ca 10 minuter innan filmen ska starta om från början. När den väl startar om så är ljudet fixat (halleluja). Däremot är filmen fortfarande fantastiskt oskarp. Detta åtgärdas efter en kvart eller så. Men det var ändå en ok visning. Det är ju trots allt festival med folk som jobbar ideellt och så. Eller nåt. 😛

La nana (2009)

Jag fortsätter att skicka ut fler gamla recensioner av filmer som jag såg under Stockholm Filmfestival 2009. Den här gången handlar det om en chilensk film som fungerade som en nödvändig motvikt till en Gaspar Noé-chock.

Efter svårsmälta Enter the Void var det passande med en, vad det visade sig, liten pärla som bröt av skönt mot Gaspar Noés tripfilm. La nana är en chilensk rulle som handlar om tjänstekvinnan Raquel (Catalina Saavedra) som arbetat hos samma familj i över tjugo år. Hon har levt större delen av sitt liv hos familjen och sett dess barn växa upp, uppfostrat dem. Själv har hon liksom stannat i växten och lyckas inte skapa sig ett eget liv. Hon äter ständigt piller för att hålla ångest och huvudvärk borta. När hon en dag svimmar, av vad mamman i familjen anser vara överansträngning, beslutar sig familjen för att ta in extrahjälp. Raquel gillar inte detta alls (det är ju hennes familj och hennes jobb!) och hon gör sitt allra bästa för att sabotera för de nya tjänsteflickorna. I början var det lite jobbigt att komma in i filmen. Digitalkameran gjorde att det kändes som ett hemma hos-reportage på tv. Men när jag väl var inne i filmens verklighet så var den både rolig och sorglig.

Catalina Saavedra är strålande som Raquel. La nana är en egentligen en ganska typisk må bra-film. Raquel är en person som fastnat i livet men som hjälps ur sitt skal av en av de nyanställda tjänsteflickorna. De två första slutar ganska snabbt när Raquel visar upp sin sämsta sida. Den tredje, Lucy, ser dock Raquel för vad hon är: en person som verkligen behöver någon som ser henne som person. En sak som jag hade i bakhuvudet var att filmen nånstans var en ganska läskig skildring av ett klassamhälle där en människa i princip inte har ett eget liv utan slavar hos en rik familj. La nana var inget mästerverk men en mysig rulle som både var lite sorglig och rolig, främst då det gällde Raquels olika metoder för att sabotera för de andra tjänsteflickorna. (Nu kommer ju ändå Enter the Void sitta kvar längre i sinnet trots att den fick ett sämre betyg som filmupplevelse just när jag såg den.)

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: Allt var helt ok. Det var en redig tjej som presenterade innan visningen, påminde om att stänga av mobiltelefonerna osv, och inte släntrade in som nån jävla dröshans som lodaren på London River-visningen. Grand 1 är också en skön salong med gott om plats, bra med benutrymme, trevlig utsmyckning.

London River (2009)

Tidigare i veckan skrev jag om filmen Infödd soldat i regi av Rachid Bouchareb. Under Stockholm Filmfestival 2009 såg jag Boucharebs uppföljare London River och det är den det handlar om idag.

Rachid Bouchareb (Infödd soldat) är tillbaka med en film som handlar om fördomar som kommer upp till ytan efter terrorbombningarna i London 2005. Det här var en klart intressant historia där en mor (Brenda Blethyn) letar efter sin dotter, och en far (en timid och mysig Sotigui Kouyaté) letar efter sin son. Filmen tar upp den rädsla och sorg man känner när man förlorar någon nära och hur det nästan kan vara värre att inte veta vad som har hänt. Lever sonen/dottern eller inte? Hela detta känsloregister gestaltas strålande av Brenda Blethyn. Det tog ett tag innan jag sögs in i filmen. Inledningen, innan jag lärde känna karaktärerna, var ganska intetsägande med bilder utan dialog som kanske var tänkta att vara poetiska och vackra. Den tekniska kvaliteten på fotot gjorde dock att det inte riktigt funkade. Dessutom var skärpan dålig i början av visningen eller så var det så i fotot helt enkelt. Oavsett så funkade det inte.

Ibland är filmen nästan dråpligt rolig när mamman inte vill förstå att dottern t ex studerar arabiska (eller behandlar Kouyatés karaktär som luft). Mamman bor på kanalön Guernsey och dottern i London. De två ses inte speciellt ofta och dottern verkar inte berätta allt när de två talas vid på telefon. Mamman inser helt enkelt att hon inte känner till sin dotters liv. Fast då hade hon ändå mer kontakt med sin dotter än vad pappan hade med sin son. Pappan är dessutom rädd att sonen faktiskt är en av självmordsbombarna. Trots det allvarliga temat så är filmen ändå ganska rolig och samma grundhandling i en annan film skulle ge en ren komedi. Jag tänker då på det udda paret i huvudrollerna: en vit konservativ kvinna möter lång, gänglig, svart rastamuslim.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: En mjukstart och kanske ingen riktig festivalstämning. Halvfullt på Sture med en lodare som trodde han var cool som hälsade välkommen innan filmen (”London… eh River… Burning… nice”). Skämtare där. Viktigare då att t ex ställa in skärpan rätt. Men det är sånt man (tyvärr) får ta på festivalen då folk jobbar ideellt.

Kill Bill: Vol. 1 (2003)

Borta hos Henke på Fripps filmrevyer så har det varit Kill Bill-tider på sistone. Därför tyckte jag att det kunde passa bra att skicka upp mina gamla preblogg-texter om dessa filmer (denna film, hävdar en del). Den första delen såg jag under Stockholm Filmfestival i november 2003 i den härliga men numera nedlagda salongen Röda Kvarn på Biblioteksgatan. Det var för övrigt på Röda Kvarn som man under samma festival höll ett underhållande Face2Face med David Lynch.

Mmm, jag kan inte låta bli att ge filmen en fyra. Några sekvenser är så ruggigt coola att det måste bli så. Men som helhet finns det brister. Jag blir inte helt engagerad. Det är lite för spretigt på nåt sätt. Uma Thurman är bra men tyvärr ingen kvinnlig Jet Li, vilket är synd eftersom man då och då tydligt ser att det är en stuntkvinna med helt annorlunda kroppsbyggnad jämfört med den långbenta Uma som utför kung fu-konsterna. Fajten med skolflickan med metallkulan var bäst tror jag. Nåt som störde en del var att ljudet var för högt och öronproppar hade nästan varit på sin plats. Ibland blev det smärtsamt eftersom högtalarsystem inte klarade av volymen heller. Sekvensen när Uma anländer till Tokyo och vi får se Lucy Liu & Co gå i samlad tropp ser jag gärna igen. Ruggigt snygga bilder och bra musik. 4-/5.

Inför Kill Bill Vol. 2 såg jag om ettan och här är mina tankar efter den omtitten.

Jag såg om Kill Bill: Vol.1 som uppladdning inför tvåan. Obs! Spoilers nedan! Mmmm, den är ju väldigt snygg och välgjord. Ytan är ruskigt välpolerad. Jag trodde ett tag under filmen att jag skulle ta bort minustecknet från betyget 4-/5 som den fick första gången jag såg den. Men i slutändan så känner jag att nånting saknas. Ibland brukar man ju säga att summan av delarna är större än delarna var för sig. Här blir det lite tvärtom tycker jag. Tarantino har ju delat upp filmen i olika kapitel och givetvis i fel tidsordning. Vissa av de enskilda delarna är grymma och underbara att se men det blir nånstans bara en uppvisning i coolhet. Känslan saknas lite. En uppvisning och hyllning, men var är Tarantino själv? Förmodligen är det det som är Tarantino. Hur som helst, med det sagt, så kan jag bara konstatera att jag gillar filmen mycket och den är värd en fyra, om än lite svag. En sak som har nämnts tidigare är ju att den som dödade O-Rens pappa skulle vara Bill och efter denna andra titt så kändes det helt säkert att så var fallet. Det var bara att jämföra ringarna på fingrarna, dels på Bill när han snackar med Elle Driver i telefon och dels på ”anime-Bill” efter att han huggit ihjäl O-Rens pappa. Detta kanske bekräftas i tvåan som jag inte sett än (men kommer att se snart).

Bäst gillar jag nog sekvenserna när The Bride (Uma) anländer till Tokyo, åker motorcykel, samtidigt som O-Ren & Co samlas på restaurangen. Grym musik och hur coolt som helst. Bra var också när O-Ren läxade upp sin kollega som var ohyfsad nog att ta upp hennes kines-amerikanska ursprung. Hehe. Animeavsnittet var bra. Jag störde mig på att ”den stora slakten” visades i svartvitt även om övergångarna från och och tillbaka till färg var ganska snygga. Det blev liksom vatten som sprutade och inte blod. Nja. Jag har hört att det hade med censur i USA att göra på nåt sätt. Nån som vet nåt mer? Tofu? (min kommentar: Tofu är en gammal filmforumkompis som var insnöad på bl a asiatisk film). I detta avsnitt såg man också väldigt tydligt vid ett tillfälle att det inte var Uma utan en stunttjej som hoppade runt i den gula dräkten. Lite dåligt, men kanske oundvikligt. Slutfajten mellan O-Ren och The Bride var vacker. Den fallande snön var smått poetisk. En fråga: i slutet visas en kort scen (i svartvitt) med Uma som säger typ: ”How did you find me?”. En man svarar: ”I’m the man”. Var det Bill som sa det sista och när hände detta? Jag fick för mig att det var för fyra år sen under hennes bröllop. Nåja, det kanske framgår av tvåan… Slutbetyget till del ett blir alltså 4-/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Song Without a Name (2019)

Sista söndagen på Stockholm Filmfestival har jag som tradition att bjuda in min bror från Uppsala för en dag på festivalen då vi ser två eller tre filmer. I år blev den första filmen Taika Waititis nazisatir och publikprisvinnare Jojo Rabbit. Efter en del funderande så blev den andra och sista filmen… Vinnnarfilmen!

Japp, festivalen brukar alltid ha med en extra visning av den film som vinner Bronshästen och varför inte välja den när det visade sig att jag inte hade sett den tidigare under festivalen. Jag menar, om den nu vann, hur dålig kan den vara?

Song Without a Name eller Canción sin nombre är en peruansk poetisk misärfilm som förde mina tankar till Alfonso Cuaróns Roma. Den utspelar sig i Peru istället för Mexiko men är en svartvit film med ett långsamt berättande om en fattig kvinna som mister sitt barn och har en pojkvän som går med i en rebellgrupp.

Skillnaden med Roma är att huvudpersonen Georgina föder sitt barn på en bluffklinik där personalen sedan stjäl hennes bebis för att sälja den vidare för adoption utomlands. Just detta var en vidrig och Kafka-liknande sekvens där Georgina skickas hem utan sitt barn. Kom tillbaka imorgon säger man. När hon kommer tillbaka nästa dag är det igenbommat och tomt. Här var desperationen massiv. När hon går till polisen och andra myndigheter får hon ingen som helst respons. Till slut går hon till en tidning där hon får kontakt med en journalist som börjar gräva i fallet.

Jag tyckte det här trots sitt ämne var en skön film att se (och sova lite till, ehe). Den är vackert fotad med lugna och långa tagningar i cinéma vérité-stil à la H:r Landshövding (yay!). När journalisten kom i handlingen blev den lite mer intressant och jag trodde ett tag att det skulle bli en sorts konspirationsthriller. Nu blev det aldrig riktigt det. Istället är det en film som liksom händer i mellanrummen mellan det som normalt sätt lyfts fram som avgörande scener. Det hela ger en känsla av nåt saknas, fast inte på ett negativt sätt. Filmen slutar också helt abrupt mitt i vad som jag trodde skulle vara en längre avslutande sekvens.

Jag delar ut en trea till Song Without a Name och avslutar därmed rapporteringen från festivalen för den här gången. Vad tyckte min bror om Song Without a Name? 4,5/5! Bra filmval av mig. 🙂

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Jojo Rabbit (2019)

Det är för mig nu uppenbart att jag tycker olika jämfört med majoriteten när det gäller Taika Waititis filmer. Innan Jojo Rabbit hade jag sett tre av dem: Boy (2/5), Hunt for the Wilderpeople (2,5/5) och Thor: Ragnarok (2,5/5) och. Inga toppbetyg direkt.

Under visningen av hans senaste alster så rullade skratten runt i salongen på Park. Själv skrattade jag inte en enda gång förutom ett litet skrock vid ett tillfälle. Henke nämnde efter visningen att inledningen påminde lite om Wes Anderson och jag kan hålla med. Det är stiliserat och snyggt. En sorts konstruerad värld som ger mig en känsla av att den inte innehåller riktiga människor.

Det är nåt med Waititis stil som inte riktigt funkar för mig. Frågan är vad? Kan det vara så att just den typen av satir som Waititi använder inte funkar för mig? Är problemet att han ofta har barn i huvudrollerna? De populärkulturella referenserna kanske? Dessa referenser lyser i och för sig för det mesta med sin frånvaro i just Jojo Rabbit. I slutändan är det nog helt enkelt så att Waititis humor inte är min stil. Jag gillar intern meta, Waititi extern meta. Waititi tycker si, jag tycker så. Humor.

När jag kollade upp mina texter om hans tidigare filmer såg jag att jag nämnde ovan nämnde Wes Anderson. När jag såg Hunt for the Wilderpeople tyckte jag mig nämligen känna av vissa quirky Wes Anderson-vibbar. Så, ja, Henke, Wes Anderson har nog haft ett inflytande på Waititi.

Det fanns saker med Jojo Rabbit som jag uppskattade. Sam Rockwell var nog bäst i filmen och som vanligt sevärd och rolig. Scarlett Johansson var bra men jag fick aldrig en känsla för vem hon egentligen var så när en viss sak skedde kände jag inget speciellt, och tonskiftet skavde snarare än berörde. Stephen Merchant som Gestapo-agent var underbar (och lång!) och scenerna med honom och hans kompanjoner var bra. ”Heroes” med David Bowie och tillhörande dans var fin.

Men som helhet blir det inte mer än så där lite lagom godkänt till Jojo Rabbit.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Lille-skutta nu över till Fripps filmrevyer, Movies – Noir, SoF-podden, Rörliga bilder och tryckta ord och Filmitch för att kolla in vad de tyckte om Jojo Rabbit.

Knives Out (2019)

Visningen av Knives Out på Filmfestivalen i fredags var en mycket trevlig upplevelse. En perfekt festivalvisning med många kompisar, en fullsatt salong, en film som jag älskade, och slutligen en person i salongen som man kunde störa sig på. Precis som det ska vara!

Knives Out är Rian Johnsons comeback efter hans härliga Star Wars-film The Last Jedi. Det är en Agatha Christie-inspirerad whodunit-deckare (eller snarare whatreallyhappened-deckare) med en skådespelarensamble som inte går av för hackor: Daniel Craig, Chris Evans, Ana de Armas (Filmitch, du kommer gå ner i brygga!), Jamie Lee Curtis, Michael Shannon, Don Johnson (Sonny Crockett himself!), Toni Collette, Lakeith Stanfield (Snoop Dog himself!), och sist men äldst Christopher Plummer (89 år ung!).

Jag gillade filmen från första till sista stund. Det är en skådespelarnas film och jag tycker det märks att de har haft en rolig inspelning. Undrar om det finns några roliga ”behind the scenes”-klipp, t ex från slutuppgörelsen, som kan liknas vid ett uppkast (fast inte i basket), med Ana de Armas och den bäste (!) Chris.

Jag skulle kalla filmen för en fars. Rollfigurerna beter sig överdrivet och som om de var med i just en fars. Det är en fars. Brittiske Daniel Craig har lagt sig till med en sydstatsdialekt som jag fann underhållande. Jag har hört andra klaga på den men den funkade för mig. Craig gjorde ett val helt enkelt, som Nicolas Cage brukar göra. Det var även kul att se Jamie Lee Curtis skådespela, och ha roligt, eftersom det för egen del var ett tag sen jag överhuvudtaget såg henne i en film.

Själva mysteriet funkade utmärkt. Jag gillade upplägget där man fick reda på vad som hade hänt ganska tidigt, eller man trodde i alla fall att man fick reda på det. Filmen visade sina kort överraskande tidigt för att sen twista till det hela på slutet. Trevligt!

Vem var personen i salongen som man kunde störa sig på? Jo, givetvis en manisk skrattare. Mannen i fråga, kanske en släkting till skrattaren från Hell or High Water, satt på raden framför oss och skrattade inledningsvis åt allt och inget. Ingen annan i salongen skrattade, enbart skrattaren. Lugna ner dig, människa! Turligt nog gjorde han det. Senare när resten av salongen skrattade gemensamt hade skrattaren skrattade klart och höll inne sitt garv. Mycket märkligt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Hoppa nu över till Fripps filmrevyer, Movies – Noir och Letterboxd-Carl för att kolla vad de tyckte om Knives Out. Var det nåt som skar sig i filmen eller fanns det inte ens en knivsudd av nåt att klaga på? Och nu har även Rörliga bilder och tryckta ord skrivit om filmen.

Grâce à Dieu (2018)

Grâce à Dieu är en sorts fransk Spotlight. Om jag skulle skriva en kort beskrivning av filmen i en festivaltidning så skulle jag i alla fall referera till Spotlight, och mycket riktigt gör Stockhohlm Filmfestival just det. Det handlar alltså om den katolska kyrkan och dess pedofilpräster som fick fortsätta jobba med barn trots att ansvariga inom kyrkan hade kännedom om vad som pågick.

I Spotlight var det journalister i Boston som nystade i härvan. I Grâce à Dieu är det istället vissa av offren själva som i Lyon bildar en sorts arbetsgrupp och tar sig an sina egna och andras fall. I många fall har preskriptionstiden gått ut så det går inte att väcka åtal. Men den lilla men envisa arbetsgruppen letar idogt efter flera fall, och viktigast av allt försöker man se till att pedofilprästerna åtminstone blir avstängda.

Det är intressant att jämföra de bägge filmerna. Båda är procedurfilmer som är upplagda på liknande sätt. Känslan i Grâce à Dieu är ändå ganska annorlunda. Det är trots allt i grunden en fransk snackfilm. Det förekommer med andra ord en hel del rödvinspimplande och snackelisnack vid middagsbordet.

Grâce à Dieu är även intressant när det gäller sättet fokus skiftar från person till person under filmens gång. Detta gjorde den en aning oförutsägbar, men även kanske en aning för lång. Vi träffar först Alexandre (Melvil Poupaud), ett offer som har fru och barn och lever ett till synes stabilt liv. Just därför kanske han har kraft och vilja att ta upp striden med kyrkan. Sen försvinner Alexandre plötsligt ur handlingen och vi hoppar vidare till nästa offer och får ta del av hans liv. Slutligen träffar vi ett tredje offer och så småningom går trådarna ihop och och de tre huvudpersonerna möts.

En störande detalj som inte har med filmen som sådan att göra är den svenska titeln. I Guds namn fick den heta i Sverige. Detta är en direkt felaktig titel. Grâce à Dieu betyder (Med) Guds försyn och har en direkt koppling till nåt som sägs i filmen i en avgörande scen. Med Guds försyn, I Guds namn, det kan tyckas spela mindre roll men när originaltiteln syftar på en replik som faktiskt sägs så känns det galet att ändra betydelsen. På engelska heter filmen mycket riktigt By the Grace of God.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Jag såg Grâce à Dieu ihop med Carl (tack för att du höll en plats åt mig!). Kolla in hans Letterboxd-recension för att se vad han tyckte.

The Report (2019)

The Report kändes som en blandning av två andra BOATS-filmerna, nämligen Kathryn Bigelows supertajta Zero Dark Thirty och den svenska filmen Quick. En skillnaden var tyvärr att The Report var svintråkig i princip hela tiden.

Efter visningen pratade Henke om hur filmen Spotlight sopade banan med The Report. Min första tanke var: Spotlight, vad har den med The Report att göra? Ja, det är väl egentligen självklart. Bägge filmerna handlar om det envisa arbetet med att avslöja övergrepp och fel som begåtts, och de som utför arbetet spelar ett sorts schackspel med sin motpart. I fallet Spotlight, den katolska kyrkan, och fallet The Report, CIA.

Men i mitt huvud efter filmen så hade jag alltså främst Zero Dark Thirty och Quick så jag kopplade av nån anledning först inte till Spotlight. Det hade jag dock på ett sätt redan gjort tidigare. Min bloggkompis Filmitch och jag körde ett bloggprojekt för några år sen då jag ”tvingade” Filmitch att titta på ”terrorister i Mellanöstern”-filmer varav en av filmerna givetvis var Zero Dark Thirty. Så här skrev jag i samband med det:

”När jag nu läser igenom min recension [av ZD30] så drar jag direkt paralleller till en film som Spotlight som jag också gillar väldigt mycket. Bägge filmerna skildrar det envisa gnetandet som krävs för att nå fram till ett mål.”

Cirkeln är alltså sluten och vi är tillbaka vid Spotlight.

Varför drar jag paralleller till Quick? Jo, för om man pratar om inkompetenta förhörsledare så kan man ta fram Quick och The Report som två exempel. Det som skildras i de bägge filmerna är ungefär lika obehagligt och omoraliskt. Det handlar om pajaser som får ett väldigt ansvar och som missbrukar det fullkomligt.

Problemet med The Report är alltså att den är tråkig. Det handlar om en (tortyr-)rapport som vår huvudperson Daniel Jones (Adam Driver) har jobbat med i flera år. Den har tagit över hans liv. Frågan är om den nånsin ska göras publik. Filmen lyckas tyvärr inte förmedla nån spänning eller förklara vad det är som gör att man eventuellt inte kan publicera rapporten. Republikanerna vill det inte. CIA vill det inte. Men djupare än så går man inte. Eller så missade jag några detaljer när jag nickade till.

När jag såg The Report kändes det som att man klätt en historia som kanske inte var så intressant i en konspirationsteori-kostym som inte riktigt passade. Det blir underkänt men det är inte jättedåligt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Hoppa nu över till Fripps filmrevyer och Movies – Noir för att kolla vad de tyckte om The Report. Kanske kan de komma med en lite positivare rapport än vad jag levererade.

%d bloggare gillar detta: