Thirst (2009)

En något smalare Song Kang-ho än vad man är van vid; babyfacet är liksom borta.

sin topplista över 2009 års filmer som Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia publicerade för ett tag sen så dök Park Chan-wooks vampyrrulle Thirst upp som gubben i lådan på plats tre. Själv såg jag och skrev en kortis om filmen under Stockholm Filmfestival 2009. Jag gillade den men för min del var den långt ifrån nån årsbästalista.

Något så ovanligt (eller inte) som en vampyrfilm dök upp på festivalen i form av Park Chan-wooks nya rulle Bakjwi, även kallad Thirst. Nja, enligt mig är detta Parks svagaste film hittills. Allt är snyggt förstås men en engagerande historia lyser med sin frånvaro. Sen kanske temat med vampyrer börjar bli aningen urvattnat. Några bra och lite annorlunda sexscener förekommer. Början var hyfsad men lite förvirrande. Jag förstod inte riktigt vad som hände, eller varför, i början. Sen i mitten blev det segt och det tog sig inte förrän i de absoluta slutscenerna som är riktigt snygga. Vissa scener är briljanta men som helhet är filmen för utdragen och framförallt blir jag inte engagerad.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: Fullsatt på stora salongen på Saga. Skratt då och då under filmen. Spontan applåd vid filmens slut. Det brukar det ju vara och den här gången kändes inte applåden så krystad som den kan vara ibland. Jag hade ett popcorn-plockande par (såna där som glufsar i sig med med öppen hand) bredvid mig men de störde egentligen bara i början. Helt ok visning.

Air Doll (2009)

Koreeda är ett regissörsnamn som jag hör då och då, och jag tänker hela tiden att jag inte har sett nån av hans filmer. Men det har jag faktiskt. Två stycken: dels Still Walking och dels Air Doll som jag såg och skrev om under Stockholm Filmfestival 2009. Kanske borde se några fler då det verkar vara fina filmer.

Den japanske regissören Hirokazu Koreeda är en regissör som jag definitivt ska försöka se mer av. Det här faktiskt den första filmen jag ser av ”Ozu 2” (mitt smeknamn på Koreeda). Air Doll, som filmen kallas i Sverige, är en sällsam film som jag skulle vilja ge ett bättre betyg. Det är en surrealistisk film med en hel del magiska ögonblick. En docka får liv, uppskattar vattendroppar, blir kär, och får luft från en ”pojkvän”. Den fick mig att tänka en massa märkliga tankar. Filmen är aningen för lång och spretig med några onödiga biroller som bara finns där. Jag gillar budskapet i filmen: Uppskatta livet, det är vackert!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: Det här var min sista film på festivalen och det rådde en mysig stämning under den här tidiga visningen i salong 1 på Grand. När vi kom ut från bion efter visningen fortsatte den sällsamma stämningen: som pricken över i:et var nämligen Sveavägen insvept i en magisk dimma.

La possibilité d’une île (2008)

Under Malmö Filmdagar som gick av stapeln häromveckan såg jag Claire Denis nya film High Life (recension kommer senare i september). När jag skrev min text om High Life kom jag att tänka på en annan fransk ”fin” sf-film, nämligen La possibilité d’une île som jag såg och skrev om under Stockholm Filmfestival 2008.

Innan visningen av Michel Houellebecqs filmatisering av sin roman (Refug som den heter på svenska) var mina förväntningar inte direkt på topp. Jag förväntade mig en skum pretto-film som försökte säga säga nåt om nåt men som inte skulle lyckas pga att den är för otillgänglig. Filmen utspelas dels i närtid och dels långt in i framtiden efter en apokalyps där människan har gått under. I den nära framtiden har man börjat experimentera med kloning och att lagra det mentala innehållet av en människas hjärna i en dator för att sen överföra det till en klon. I handlingen efter apokalypsen träffar vi en klon som är en fysisk (och mental?) kopia av Daniel, som vi möter i närtidshandlingen. Där är Daniel sonen (så förstod jag det i alla fall?) till en sektledare som jobbar för att förverkliga kloning och dessutom anser att människan härstammar från rymdvarelser.

Mmm, jaha, det var faktiskt aningen bättre än väntat, t ex med tanke på att den bara har fått 4.7 i betyg på IMDb (min kommentar: nu är betyget 3.7). Fast det brukar oftast vara de höga betygen som ljuger på IMDb; de riktigt låga brukar man kunna lita på. Men bra är filmen inte. Det är för torrt och tråkigt. Den låga budgeten (jag förmodar att de hade en låg budget) lyser igenom. Eller så ville inte Houellebecq göra nåt maffigt, helt enkelt. Miljöerna är dock bitvis riktigt coola, speciellt naturscenerier och apokalypsmiljöerna i framtiden. Men handlingen segar sig fram. Filmen försöker tala till hjärnan och det funkar nästan aldrig med film (det kan funka när man läser, men på film så måste känslan finnas där). Temat – kloning, vad är en människa, etc? – är intressant men jag behöver nåt mer som lyfter det hela över ett filosofiskt magasin på tv. Inte godkänt men en stark tvåa.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: Riktigt störande (förmodligen bara för mig, haha) var att nånting inte var ordentligt upplinjerat i projektorn vilket resulterade i att ett smalt parti högst upp på duken visade den nedersta delen av filmen. Ungefär som när bilden rullar på en tv när nåt är fel med synken. Man ser en skarv och sen nästa bildruta. Fast här var det statisk då det givetvis inte rullade. Nån biografmaskinist kan säkert förklara vad som var fel. Störande i vilket fall.

Mother (2009)

Tidigare i veckan (tisdag-torsdag) var jag nere i Malmö för de årliga filmdagarna. Det var som vanligt mycket trevligt med högsommarvärme, Vespa-lunch och -middag plus ytterligare ypperligt god mat som intogs på hög höjd och med vacker utsikt… och en massa film förstås. En av filmerna som visades var Parasit, Bong Joon-ho senaste dramakomedithriller. Under Stockholm Filmfestival 2009 såg jag och skrev om en annan av hans filmer, nämligen Mother.

Bongs stil känns igen. Filmen påminner mer om Salinui chueok (Memories of Murder) än Gwoemul (The Host). Det handlar om liv, död, skuld och förhållandet mellan mor och son. Tunga ämnen blandas med en udda humor. Jag ska ta och se några fler koreanska filmer, och främst koreanska filmer som anses bra och normala, för att se om det är Bong som är udda eller om alla koreanska filmer har den här märkliga blandningen mellan våld, drama, tragedi och humor. När jag tänker efter så är Park Chan-wooks stil också lite udda, minst sagt. Åtminstone så känns dessa två koreanska regissörer udda i Sverige. Det förekommer en hel del udda scener i Madeo, som t ex när mamman ska mata sin son när han står och kissar innan han ska ta bussen. Ja, det låter konstigt och det var det.

Vissa scener är briljanta, främst mot slutet. Och det absoluta slutet är märkligt bra. Precis som den absoluta inledningen som slutet refererar till. Jag måste säga att Bongs stil alltid känns uppfriskande. Upplösningen är ganska överraskande och inte som jag trodde. Jag är lite hård i betygsättningen den här gången. Men det är endast de sista 25 minuterna som jag tycker är riktigt bra. Början är lite för spretig och förvirrande med konstiga saker som sker. Dock är det positivt att filmen blev bättre och bättre men det räcker inte riktigt till en fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: Bong var själv på plats (kul!) och presenterade filmen och fick varma applåder. Han nämnde att han verkligen gillade Låt den rätte komma in. Det var inget regelrätt Face2Face men han sa i alla fall några ord innan den fullsatta visningen som avlöpte utan några problem vare sig ljud eller bild.

Train to Busan (2016)

Hoppsan! Jag har inte skrivit om Train to Busan inser jag nu. Det är väl lika bra att ta den surdegen direkt eftersom jag inte är så sugen på att se om den. Jag skulle ha sett den på Stockholm Filmfestival 2016 men det gick i stöpet då biljetterna hann sälja slut innan jag lyckades norpa en biljett. Nu såg jag ändå filmen medan festivalen pågick men inte på bio på festivalen och då känns det fel för mig att skriva om filmen som en festivalfilm och därför föll den mellan stolarna när det begav sig.

Jag borde kanske gilla Train to Busan mer än jag gör. Den känns nästan gjord för mig, i alla fall kändes det så då. Nu kanske det här med zombies känns något överspelat. Ja, inte om man frågar Jim Jarmusch men överlag. Oavsett det så har vi alltså sydkoreansk skräck med zombies som dessutom utspelar sig på ett tåg. Typ Snowpiercer med zombies. Det borde funka, och det gör det absolut, men inte så mycket som jag hade hoppats på. Den känns något överhajpad. Inledningen med ett zombie-rådjur var oerhört lovande och obehaglig och jag hade velat se mer av sånt men det fick jag inte. Betyget till Train to Busan blir i slutändan en stabil trea. Under festivalen visades även Seoul Station som är en animerad prequel och min text om den hittas här.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Mr. Nobody (2009)

Mr. Nobody såg jag och skrev om under Stockholm Filmfestival 2009. När jag läser min text och hur jag drar paralleller till The Fountain så går mina tankar osökt till den mycket speciella och bra Cloud Atlas.

Mr. Nobody var en film jag inte visste mycket om. Jag visste inte att det var en belgisk film t ex. Men jag antar att det faktum att den var just belgisk bidrog till att jag inte visste så mycket om den. Nu brukar det i och för sig nästan vara normalfallet när det gäller filmerna jag ser på festivalen, men Mr. Nobody var ändå en påkostad produktion visade det sig. Handlingen, eller snarare känslan, i filmen påminde mig en del om The Fountain. Dessa två filmer tillhör en genre man inte ser så ofta. Nämligen den filosofiska filmen.

Jared Leto spelar huvudrollen som Nemo Nobody i mastodontrullen som är så spretig som en film kan vara. Den består av mängder av scener och handlingen är väldigt lös. Jag fascineras ändå bitvis av historien, där en gammal Leto ser tillbaka på alla möjliga sätt som hans liv hade kunnat te sig. Bäst är väl egentligen filmen när Nemo är en yngling som upptäcker kärleken. Sen blir det väl konstigt, utan mål och mening och slutet är minst sagt krystat. Som sagt, filmen har ingen handling men den handlar om mycket och ställer många frågor.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: Efter den långa filmen var man kanske inte helt upplagd för ett Face2Face, men regissören Jaco van Dormael visade sig vara en småtjock mysfarbror som menade att filmen inte svarade på några frågor, bara ställde dem, och det hade han rätt i. Många i publiken verkade tycka att var en toppfilm och tycktes tagna och Jaco fick en hel del publikfrågor. Av nån anledning tyckte jag inte stolarna var lika hårda på Bio Rio den här gången, jämfört med när jag såg Enter the Void.


Förfilm var Mei Ling (4-/5), en annorlunda och snygg liten animerad rulle om en tjej och en bläckfisk. Jag gillade den. Märkligt korta och stilrena, enkla, scener med märkligt långa svarta pauser mellan.

I’m a Cyborg, But That’s OK (2006)

Idag skickar jag upp en kort gammal recension av Park Chan-wooks I’m a Cyborg, But That’s OK som jag såg och skrev om under Stockholm Filmfestival 2007.

I’m a Cyborg, But That’s OK är en skön (engelsk) titel på en ganska skön film som jag hörde regissören själv prata om på festivalen för två år sen. Då sa han att han höll på med en kärlekshistoria mellan två patienter på en psykiatrisk anstalt. Och ja, det var just vad det här är faktiskt. Fast det tog ett tag innan det tände till mellan de tu. Och eftersom det är Park Chan-wook som är regissör så får vi oss även till livs ett par riktigt snygga våldsorgier (även om det är fantasier i det här fallet).

Filmen kändes lite seg (eller snarare förvirrande) inledningsvis trots att den var snygg hela tiden. Efter ett tag drogs jag in i filmen mer och den blev bättre. Klart bäst är de The Science of Sleep-liknande scenerna när vi får se sånt som bara händer i de två huvudpersonernas huvuden, bl a då när cyborg-tjejen ska ta kål på alla i vita rockar (läkarna alltså). Slutomdöme: fantasifullt, snyggt, charmigt men lite segt och spretigt till en början. En stark trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Renaissance (2006)

Denna lill-lördag (svenskans fånigaste ord?) skickar jag ut en gammal preblogg-text om en fransk animerad tech noir-rulle (tyvärr med engelska röster) som jag såg och skrev om under Stockholm Filmfestival 2006.

Renaissance var en ganska skön upplevelse som ändå inte gjorde nåt större intryck med tanke på att jag dåsade till gång vid mitten. Innan filmen började nämnde jag för min kompis (min kommentar: undrar vem det var, kan inte minnas?) att vi kommer få se den engelskdubbade versionen vilket jag tyckte var lite synd. Då vände sig en kille om på raden framför och sa att man inte märkte att det var dubbat. Hmm, jag tycker nog man märker att det snackas engelska även fast det utspelas i Paris. Och dessutom får jag för mig att de franska skådisarna är bättre än de engelsktalande. Jag störde mig även på att de använt sig av motion capture-teknik med riktiga skådisar istället för att animera fullt ut.

Ett problem är att rösterna ibland inte riktigt känns som om de riktigt är med i matchen så att säga. Det känns att de i efterhand läser sina repliker utan att agera ut tillsammans med sin rollfigur. Det känns bitvis tillbakahållet och stelt, helt enkelt. Historien, kriminalhistorien, är intressant och med bra sci-fi-inslag och det är väldigt snyggt allting. Dessutom finns det en del kopplingar till utmärkt flummiga animen Akira. Då tänker jag t ex på utseendet på rollfiguren Jonas Mullers yngre bror. Men helhetsintrycket är ändå ganska svalt även om det lyfte en hel del mot slutet. Riktigt snyggt. Jag vill gärna gilla den mer eftersom jag gillar den.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. T ex Ghost in the Shell och Akira rekommenderas om man vill se nåt japanskt med någorlunda liknande känsla, fast bättre.

The Favourite (2018)

Jag såg The Favourite redan nere i Malmö under filmdagarna. Det var en film jag hade en hel del förväntningar på. Giorgos Lanthimos är en fascinerande regissör med en väldigt speciell still på sina filmer. Hans genombrottsfilm, i alla fall internationellt, Dogtooth är i mina ögon ett mästerverk. Hans uppföljare Alper har jag inte sett och den verkar ha gått under radarn även för andra.

I och med The Lobster gick han över till att göra engelskspråkiga filmer. Med lyckat resultat för man väl lov att säga, även om varken hummer-filmen eller The Killing of a Sacred Deer når upp till samma klass som Dogtooth.

Det som för mig gör filmerna speciella är hur Lanthimos skapar helt egna universum med regler som vi inte riktigt känner igen från vår egen värld. Lite som Charlie Kaufman kanske. I både The Lobster och hjort-filmen så spelar skådespelarna under så mycket de kan. De pratar med tomma känslolösa röster och man undrar om inte Data kunde vara så snäll och låna ut sitt känslochip.

The Favourite är ett avsteg från allt detta för Lanthimos, och det tycker jag känns som ett fräscht grepp. Ändå finns det likheter. Den värld som skildras, det brittiska hovet under 1700-talet, är som eget universum med sina egna regler. Det är bara det att Lanthimos inte skapat det själv. Men han låter sin film att utspela sig där.

Skådespelarna, med Rachel Weisz, Emma Stone och Olivia Colman i spetsen, får verkligen spela ut. Här talar vi inte om nåt underspel, snarare tvärtom. Det skriks, gapas, diskuteras, intrigeras, debatteras, svimmas på låtsas, knuffas och skjuts lerduvor… eh, ja, eller levande duvor. Throw!

Filmen är otroligt häftig rent visuellt. Det är ett äkta kostymdrama (Oscar för bästa kostym?) men jag tycker den har en mustigare och farligare känsla än vad som är normalt. Hela filmen är vad det verkar även inspelad med naturligt ljus, dvs ljus från stearinljus som man hade på den tiden, precis som Kubricks epos Barry Lyndon. Det ger en speciell känsla. Intimare kanske. Även användningen av fiskögeobjektiv sticker ut. En annan film som i stilen påminner mycket om The Favourite är Peter Greenaways The Draughtsman’s Contract.

Första gången jag såg The Favourite var det som den sista av fem filmer som betades av under en dag. Det kanske gjorde att jag hade lite svårt att uppskatta filmen fullt ut. Dessutom visades filmen otextad den gången, och det var inte helt lätt att hänga med i all intrikat dialog.

Jag hade hoppats att filmen skulle lyfta en eller två nivåer den här gången. Det gjorde den nog inte. Även om jag hade en betydligt trevligare visning så funkade filmen inte fullt ut. Kanske blev jag till slut lite trött på alla intriger och möjligen lite förvirrad över vem som var vem där i hovet och personerna runt omkring. Det kändes som att jag saknade nåt att hänga upp handlingen på.

Skådisarna är strålande. Rachel Weisz spelar en rollfigur som är en av de mest tåliga som jag sett. Hon är en badass med tjockt skinn på näsan som finner sig i alla situationer som uppstår utan att nånsin misströsta.

En märklig upplevelse jag hade när jag såg filmen nu under filmfestivalen är att jag kunde svära på att det var en version som var annorlunda klippt jämfört med den vi bjöds på i Malmö. Min känsla är dels att filmen inte började med samma scen. I Stockholm var den första scenen samma scen som inleder trailern, som avslutas med att Queen Anne säger ”Oh, I did not know that!”. I Malmö kom denna scen en bit in i filmen, inte som första scen. Dessutom introducerades vi denna gång till Emma Stones rollfigur nästan omedelbart (och inte efter att först ha spenderat en del tid med Rachel Weisz och Olivia Colman vilket är det jag minns från Malmö-visningen). Jag är mycket nyfiken på hur det egentligen ligger till. Upplevde jag filmen så olika eftersom det var andra gången jag såg den eller är den faktiskt omklippt?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Därmed avslutar jag rapporteringen från Stockholm Filmfestival för den här gången. 25 januari får The Favourite vanlig premiär på bio i Sverige.

The Favourite (Giorgos Lanthimos, 2018)

Barry Lyndon (Stanley Kubrick, 1975)

The Draughtsman’s Contract (Peter Greenaway, 1982)

Nicholas Hoult is in a wig but not a Whig (The Favourite)

Skate Kitchen (2018)

Den historia som berättas i Skate Kitchen är inte speciellt originell. Det är en coming of age-film med en handling som vi sett flera gånger förut. Huvudpersonen Camille (Rachelle Vinberg i vita hipsterglajjor) är en ung brädåkande tjej i New York som efter att ha skadat sig (she got credit-carded, ja, det är den riktiga Rachelle i klippet) av sin mamma förbjuds att åka bräda. Det är förstås ett orimligt förbud och det blir än mer orimligt när Camille hookar up med en crew med skejtande tjejer som går under namnet The Skate Kitchen.

Skate Kitchen var en film som växte en del efter titten. Det jag tar med mig är stämningen bland tjejerna och hur jag fick en insyn i deras värld. Det är alltid intressant att få se en glimt från nån form av subkultur. Tjejerna lever livet och åker skateboard. Det framgår att det är viktigt för tjejer att ha andra tjejer att åka med. Det är inte så jävla lätt att som tjej gå själv till en skatepark som kryllar av kaxiga killar. Med det sagt så kändes det ändå som att det rådde en rå, eller snarare ärlig, och samtidigt hjärtlig stämning mellan tjejer och killar i filmen.

Jag såg filmen på biografen Zita vilket var riktigt synd. Om jag sett den i den stora salongen på Sture eller på Grand (som tyvärr inte användes under årets filmfestival) så hade den ganska säkert fått ett högre betyg. Kanske till och med så högt som en fyra. Stämningen i filmen är nämligen underbar. Man skejtar runt i New York, nästan så att man surfar fast på asfalt, till alldeles underbar musiken och det framkallar en skön frihetskänsla, kanske lite som min pappa känner när han åker långfärdsskridsko.

En typ av sekvens som jag ofta gillar i filmer är partyscener som man kan förlora sig i. Det är bra musik, det vimlar med folk, det dricks, röks på, det är en kaos. Och har man tur så dyker Tom Cruise upp som en hitman. Det förekommer en sån sekvens i Skate Kitchen och jag gillar den. Den kändes intim, precis som en del andra scener där tjejerna pratar om allt möjligt på ett äkta sätt.

Tillbaka till biografen Zita och dess problem. Problemet är helt enkelt att det är en dålig biosalong. Salongen är bredare än den är djup och det ger en väldigt hoptryckt nästan klaustrofobisk känsla. Duken är liten. Stolarna är trånga och obekväma. Ljudet är en katastrof. Burkigt. De ansvariga för biografen behöver uppgradera sitt ljudsystem. Det är väldigt svårt att låta sig svepas med in i filmen, trots bra musik och skön känsla i skejt-scenerna.

Slutligen: regissören Crystal Moselle (The Wolfpack) har valt att kasta in (casta) en viss Jaden Smith i rollen som Camilles kärleksintresse och Smith Jr förnekar sig inte; han är som vanligt totalt okarismatisk och ointressant, och borde syssla med nåt annat än att försöka skådespela. Kan inte hans pappa ha ett allvarligt samtal med honom… aha, det är hans pappa som i själva verket driver på honom som skådis. Ridå.

Det var just dessa ”skrivna” scener med t ex Jaden som inte riktigt funkade. När filmen var dokumentär i känslan när tjejerna bara hängde med varandra var den så mycket bättre.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

%d bloggare gillar detta: