Tsar (2009)

Jag dammsuger ett gammalt filmforum efter gamla texter som jag skrivit om filmer jag sett på Stockholm Filmfestival genom åren. Idag handlar det om Tsar som jag såg på 2009 års festival.

Den här filmen om den förste ryske tsaren Ivan ”den förskräcklige” (Pjotr Mamonov) var en film som jag kanske trodde lite mer på. Nu vet jag i och för sig inte riktigt vad jag väntade mig. Filmen är ändå intressant. Den framställer Ivan som en ganska svag och paranoid ledare och människa. Ok, han är inte svag när det gäller att ta livet av folk som han tror försöker störta honom.

Gamle vännen Filipp (Oleg Jankovskij) som är en kyrkans man kallas in för att Ivan ska få så många som möjligt på sin sida, Gud t ex. Ivan slits mellan sin misstänksamhet och vad han egentligen vet är rätt. Temat har jag sett i en hel del andra filmer, t ex några av Kurosawas rullar som Blodets tron. Tsar är lite för statisk, den rör sig inte framåt, och bitvis förekom ett ganska jobbigt överspel. Jag tyckte ändå huvudrollsinnehavarna var bra, främst Jankovskij som tyvärr dog i cancer i år.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: En lite sömnig morgonvisning på en liten salong på Saga. Med en 7-Eleven-kaffe och en kanelbulle så gick det dock bra trots att jag var farligt nära att nicka till några gånger. Intill mig hade jag en äldre man som andades ljudligt. Han blev liksom andfådd av den enorma ansträngningen det var att sitta i en biofåtölj och se ett ryskt kostymdrama.

Nostalghia


Titel: Nostalghia
Regi: Andrej Tarkovskij
År: 1982
IMDb
| Filmtipset

Med anledning av att Erland Josephson nyligen gick ur tiden så kommer här ytterligare en gammal recension av film där Josephson spelar en stor roll. Förutom att jobba med Ingmar Bergman så gjorde Josephson åtminstone två filmer (den andra är Offret) tillsammans med ryske mästaren Andrej Tarkovskij. Nostalghia såg jag efter att ha sett ett gäng Tarkovskij-filmer och det gjorde tydligen sitt till.

Handling: En rysk författare/poet reser genom Italien med en kvinnlig översättare, träffar galning/byfåne i en by, pratar med honom, grälar med översättaren, och tänder slutligen ett stearinljus och tar ett vandrande fotbad.

Alltså, jag måste ha fått en överdos av Tarkovskij eller nåt, detta var droppen som fick bägaren att rinna över, det slog slint helt enkelt, för det här var bland det jobbigaste filosofiska navelskådande dravlet jag sett. Jag satt fanimej och längtade efter Godzilla och Armageddon. Jag somnade som vanligt men det hör ju till. Annars var jag fullkomligt ointresserad av historien och människorna i den. Varför så dystra? Well, alla har väl sina problem och inre demoner und so weiter men det här vara bara för mycket. Jag förstod aldrig vad poeten var ute efter, eller snarare, jag var inte intresserad.

Erland Josephson var med och spelade byfånen som några år tidigare låst in sin familj (fru och barn) för att skydda dem från världens elakheter (eh, smart drag… NOT!). Jag störde mig en del på att den italienska rösten inte var Josephsons men inte mycket att göra åt då Erland väl inte snackar italiano. Annars gillade jag Josephson mycket i Fanny och Alexander, främst då han på ett ruggigt bra sätt läser en saga för Alexander och Fanny. (Jag trodde sagan var från bibeln/talmud men tydligen är det Bergman själv som står för texten.) Jag greps aldrig av vad hans rollfigur höll på med i Nostalghia. Hans tal på slutet kändes bara mysko, liksom den efterföljande majbrasan. Nä, det är med glädje jag delar ut en etta till denna stinkande kalkonrulle. Ja, ja, visst, jag glömde: fotot var hur vackert som helst.

1/5

%d bloggare gillar detta: