The Searchers (1956)

Tidigare i veckan skrev jag om västern-rullen News of the World och jag drog en uppenbar parallell till John Ford-filmen The Searchers (eller Förföljaren på svenska). Som Henke påpekade i en kommentar så hänger de bägge filmerna samman tematiskt men inte när det gäller den direkta handlingen. Men att dra den parallellen var ofrånkomligt. När jag nu läser igenom min korta preblogg-text om The Searchers, som skrevs i augusti 2003, så blir jag nästan chockad över hur mycket jag ogillade filmen. Jag menar, man måste ju ta hänsyn till vilken tidsera filmen gjordes i. Eller hur? Att fokusera på fördomar, rasism och förlegad kvinnosyn gör ju att man inte ser filmens verkliga kärna, vad den egentligen handlar om? Ska man verkligen underkänna en film på såna grunder? Oklart.

Jag har sett Förföljaren (The Searchers, 1956) regisserad av John Ford med John Wayne i huvudrollen som indianhataren Ethan som är på jakt efter det indiangäng som dödat hans familj (bror med fru och barn) och tillfångatagit en systerdotter.

Jag orkar inte berätta mer om handlingen för faktum är att jag tyckte det här var en rent ut sagt usel film. För det första tycker jag skådisarna (t.o.m. John Wayne) mest hör hemma i nån buskisrevy med Stefan & Krister (*kräk*). För det andra är den full med fördomar, rasism och förlegad kvinnosyn så att det blir jobbigt. Nån förklaring till varför indianerna gjort som de gjort ges inte. De är bara vildar och framställs inte som riktiga människor. De har i princip inga repliker överhuvudtaget.

Kvinnorna gör ingenting i filmen, förutom att bli tillfångatagna, duka bordet, bjuda på kaffe, läsa brev, eller stå utanför dörren på ranchen för att antingen ta farväl eller välkomna sina stora starka cowboysare. För det sista och det viktigast när det gäller betyget som filmen får: den är helt och absolut ospännande. Betyget blir alltså 1+/5. Pluset är för Natalie Wood, som den kidnappade systerdottern, och de vackra naturbilderna.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Wonder Woman 1984 (2020)

Den första DCEU-filmen om Wonder Woman tyckte jag var bra och ett välbehövligt uppsnäpp jämfört med de andra mer eller mindre katastrofalt dåliga bidragen till DC Comics filmiska universum. Nu skulle jag få reda på hur uppföljaren Wonder Woman 1984 fungerade.

Något överraskande inleddes filmen med en 15 minuters version av Mästarnas Mästare (Themyscira style) med lilla Diana i fokus. Ja, att början skulle utspela sig på den osynliga paradisön var kanske inte så överraskande. Problemet med hela den sekvensen var dock att den överhuvudtaget inte återkopplades till senare i filmen. Den var helt lösryckt från resten av handlingen och dess tema stod för sig själv. Nåväl, den var rätt så snygg i alla fall och det vara ganska kul att se Connie Nielsen och Robin Wright. Uppdatering: Ja, ok då, lite kanske den hade med resten av handlingen att göra; att det inte går, eller snarare inte är moraliskt försvarbart, att ta genvägar till framgång.

Efter den sportiga inledningen hoppar vi fram till 80-talets USA där vi möter Diana Prince som 80 år efter den första filmen fortfarande inte har kommit över att pojkvännen Steve Trevor är död. Get over it!

Wonder Woman verkar nu vara en form av Stålmannen-kvinna som rycker in och hjälper folk när det behövs (om nån som inte ser sig för håller på att bli överkörd) eller stoppar fumliga juveltjuvar. De där tjuvarna påminde mest om tjuvarna Dunder-Karlsson och Blom från Pippi Långstrump. Är det en barnfilm vi tittar på?

Resten av handlingen går ut på att Max Lord, en makttörstande man spelad av Mando himself, vill skapa rikedom för sig själv och kaos för andra genom nån form av önskesten. Vi har även Kristen Wiig, en arbetskamrat till Diana som önskar att hon var lika cool, omtyckt och populär som sin kollega. Är det en high school-film vi tittar på?

Alltså, jag kanske låter lite överdrivet neggig när jag skriver om filmen. Jag tyckte ändå den länge var… helt ok. Det är långt ifrån den charmiga och roliga film som den första filmen var men den har ändå en del roliga inslag, främst när Steve återkommer i handlingen. SPOILER!

Ett av de största problemen är att eftersom filmen utspelar sig på 80-talet så tyckte man att det var en bra idé att kopiera manus från en daterad 80-talsfilm, som t ex Superman IV: The Quest for Peace. Det var inte en bra idé, vilket blir smärtsamt tydligt i slutet av filmen.

Slutet är en smetig, sentimental, skrattretande sörja där till och med terrorister visar sig vara goda under sin onda yta. Hela slutsekvensen funkade ungefär lika dåligt som när Wiigs rollfigur lite tidigare förvandlades till superskurken Cheetah. Har ni sett bilder eller klipp från musikalfilmen Cats så vet ni ungefär hur Cheetah såg ut.

Jag ger Wonder Woman 1984 en stark etta till slut och då känns det som att jag är snäll.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Jag såg filmen på HBO Max på min laptop på ett hotellrum i New York när jag var där i förra veckan.

Kolla även in vad Fripps filmrevyer-Henke tyckte om den underbara kvinnan.

The Diary of Ellen Rimbauer (2003)

The Diary of Ellen Rimbauer såg jag under en period när jag var besatt av allt som hade med Stephen King att göra (i viss men inte samma mån är jag det fortfarande). Jag läste allt, såg allt. The Diary of Ellen Rimbauer var en del av ett sorts försök att återupprepa vad The Blair Witch Project gjorde 1999. King själv skrev manus till en tv-serie, Rose Red, som föregicks av en fejkdokumentär (finns att se på YouTube för den nyfikne) om ”spöket” i den serien och tidigare hade det även givits även ut en bok med titeln The Diary of Ellen Rimbauer: My Life at Rose Red (som jag givetvis köpte). Det spekulerades på diverse forum om författaren Ridley Pearson i själva verket var King själv. Men, nej, Pearson är en riktig person och har även skrivit manus till tv-filmen The Diary of Ellen Rimbauer som gjordes i samma veva och min korta text om den skrevs i juli 2008.

Sämre än så här blir det nog inte. Det ska vara en läskig skräckis om ett ondskefullt hus där folk försvinner. Det är en tv-film av c-klass med fullständigt talanglösa skådisar och dessutom en sorts prequel till en redan usel tv-miniserie, Rose Red, som hade manus av Stephen King. King själv är oskyldig den här gången även om historien bygger på karaktärer han skapat. Jag har inte så mycket att säga (jag ber om ursäkt för det men filmen är inte värd bättre) förutom att man bör undvika att se smörjan. Det gäller även om man har väldigt tråkigt en regnig söndag i november. Risken är nämligen att man får det ännu tråkigare om man slår sig ner framför den här urvattnade skräckpekoralen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

#SFF20: Memory House (2020)

Jag skrev i recensionen av den grisliga och gräsligt bra dokumentären Gunda att man (eller i alla fall jag) under Stockholm Filmfestival ibland går på en trampmina och ibland hittar en pärla. Gunda var en sån pärla.

Memory House var inte en sån pärla. Memory House var en trampmina.

Filmen handlar om en svart infödd man, Cristovam (Antonio Pitanga) som jobbar på en österrikisk mjölkfabrik i södra Brasilien. En dag kallas han in till chefen och får veta att den ekonomiska krisen gör att han tvingas sänka sin lön. Som tack får han en t-tröja, en kampanj-tisha med ett budskap om att södra Brasilien ska bli självständigt för att slippa betala skatt.

Ok. Så vi har ett ont, vitt, företag som behandlar sin gamle infödde svarte man dåligt. Cristovam har en hund som misshandlas av österrikiska snorungar som tydligen vill se djur lida. Cristovam använder kampanj-tröjan för att binda hundens sår.

Efter jobbet är det after work på en Tyrolerbar. Österrikarna spelar Tyrolermusik medan Cristovam sitter ensam och spelar på nåt sorts brasilianskt didgeridoo-horn (som troligen används för att locka på kossor). Alla onda vita män skrattar åt galningen som spelar på det kolockande och lustigt utformade hornet. ”Ompa ompa ompa ompa”.

På baren finns även en infödd svart kvinna som säljer ut sig själv till de vita mjölkfabrikjobbande männen.

Cristovam går mest hela tiden omkring i nån sorts koma, vare sig han är på jobbet eller inte. Han bor, eller inte, han kanske bara råkar hitta ett övergivet gammalt hus där han spenderar vad som tycks vara timmar med att stå och titta på gamla foton. Är det han själv och en numera avliden fru på bilderna? Oklart. Har han bott i huset själv? Oklart.

Utspelar sig filmen i en verklig österrikisk koloni eller är det hela nån form av fantasihelvete som den gamle mannen är fast i. Oklart.

Nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej. Det här är inte bra. Det är både övertydligt och obegripligt på samma gång. Det är den värsta tänkbara kombinationen.

Är det ett inlägg i ”inte utnyttja djur”-debatten? Oklart.

Är Memory House ett exempel på en ny form av latinamerikansk konstfilm? Oklart, men jag tänker lite på Post Tenebras Lux som jag såg på festivalen 2012. Den var riktigt sevärd och arty på samma gång. Till Memory House blir det däremot en etta. Filmen är minnesvärd på sitt sätt… men på fel sätt. Den är endast 87 minuter lång men känns som en evighet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Ascension (2002)

Dags för en söndagskalkon i form av filmen Ascension som jag såg och skrev om under 2003 års Stockholm Filmfestival. Min text skrevs i form av ett inlägg på Filmsnack.se i tråden om det årets filmfestival. Jag fick ett mycket trevligt mothugg på min sågning och det försvarstalet för filmen kan ni läsa här. Det är intressant det här med hur en film kan uppfattas så olika. Eller snarare så kanske man ser filmen på samma sätt men det är bara att man tycker olika om vad den är.

Ascension är en riktig kalkon faktiskt. Inspirationen känns som den till stor del är hämtad från Tarkovskijs blytunga rulle Stalker men här blir det bara tråkigt och jobbigt. Tre kvinnor på väg upp för en trappa i en och en halv timme till tonerna av ett sövande brus. Njae, jeg liker det ikke (jag har varit i Norge nyligen, unskuld). Det finns några ljusglimtar. Den första är att jag älskar de miljöer som förekommer i filmen. Gamla, öde, övergivna och förfallna industrier är bland det bästa som finns. De utomhusbilder som visas är således vackra enligt mig. En andra ljuspunkt är när, helt oväntat, en låt med syntgruppen Ladytron (min kommentar: om jag minns rätt såg jag Ladytron på Arvikafestivalen 2003) får chansen att smeka våra öron. Men – filmen är alltså en kalkon. Handlingen känns genomkrystad. Replikerna och dess framförande är zombie-aktiga. Det är väldigt synd eftersom det här hade kunnat vara en väldigt bra film. Se istället SVT:s bortglömda men utmärkta serie De drabbade. Ett tips i senaste laget kanske men jag har nämnt det tidigare här på forumet. 1+/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Den Hans Rosenfeldt-skrivna tv-serien De drabbade finns övrigt att se på SVT:s Öppet arkiv.

Ladytron – ”Playgirl”

Murder, She Wrote: The Celtic Riddle (2003)

Idag handlar det om en film som jag förmodligen aldrig skulle ha sett om jag inte sett den när jag var hemma i Knivsta över julen. På Annandagen hade vi varit på julbio och kollat in Masjävlar (perfekt val av film av mig!) och på kvällen visade SVT denna fullkomligt harmlösa och, som det är tänkt, mysiga film. Min preblogg-text om filmen skrevs i december 2004.

Angela Lansbury spelar i denna tv-film deckarförfattarinnan Jessica Fletcher som hamnar mitt i ett mordmysterium som vanligt. Denna gång hittar vi henne på Irland där hon blir indragen i en strid om ett testamente och påföljande skattjakt.

Mordmysterium i Agatha Christie-stil kan vara rätt så mysiga att titta på ibland. I Murder, She Wrote: The Celtic Riddle har vi de vanliga ingredienserna: ett mord (till att börja med), ett gäng personer som alla kan ha gjort det, och så kluriga och snokande Jessica Fletcher mitt i allt. Dessutom utspelas det hela på ett irländskt gods. Tyvärr blir det ändå patetiskt. Fjantigt manus, töntig dialog, karaktärer som har mindre liv än skyltdockorna på NK. Det är aldrig spännande eller mystiskt. Däremot otroligt förutsägbart, speciellt då Fletcher i början går runt på godset och i trädgården och alltid, av en slump, lyckas tjuvlyssna när de andra grälar eller liknande.

Som vanligt är det meningen att man ska tycka ”åh, vad smart att koppla ihop den och den detaljen med den och den personen” när mördaren, som alltid framställs som trevlig i början, slutligen avslöjas. Ibland kan just detta sista avslöjande vara värt besväret även om resan dit är småtråkig, men här är resan trist och målet tråkigt vilket gör att denna rulle faktiskt får en stark etta. Det här har gjorts så mycket bättre i andra filmer (t ex valfri Agatha Christie-rulle med Peter Ustinov som Hercule Poirot). (Min kommentar: Eller varför inte Knives Out!)

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Van Helsing (2004)

Vampyrfilmer var rätt poppis under 2000-talet. Blade-filmerna (den första kom ’98) och Underworld-serien är två exempel. Ja, och sen kom ju Twilight-sagan med start 2008. Kate Beckinsale från Underworld är med även i den vampyrjägarrulle det handlar om idag. I huvudrollen ser vi Wolverine själv, nämligen Hugh Jackman. Uppenbarligen funkade Jackman bättre som järv eftersom jag inte ens nämner honom i min text om Van Helsing som skrevs i juni 2004.

Då har jag sett Van Helsing. Stephen ”Mumien” Sommers slår till igen med en effektspäckad äventyrsfilm. Denna gång är det vampyrjägaren Van Helsing som kämpar mot Dracula men även Frankensteins monster, varulvar och Dr Jekyll & Mr Hyde finns med på ett eller flera hörn. Van Helsing jobbar för Vatikanen som utrotare av ondska i världen. Denna gång skickas han alltså till Transsylvanien, men innan det tar han sig an Mr Hyde.

Nä, det här var inte bra. Jag börjar med det som var lite bra ändå. Jag gillade Mr Hyde, och Van Helsings fajt med honom. Där fanns lite fantasi och humor. Idén med det hemliga sällskapet i Vatikanen var lite småkul. Sen tappade filmen mer och mer. Dracula var enbart töntig. Dialekten alla i Transsylvanien envisades med var pinsam. Av nån anledning krävs det en Gary Oldman i högform för att det ska funka. Värst tyckte jag Draculas brudar var. Otroligt dåligt animerade och bara pinsamma när de öppnade munnen. Då är Astrid Lindgrens vildvittror i Rönja Rövardotter 100 gånger bättre.

Känslan i filmen saknas helt. Jag ville ha ett mysigt matinéäventyr men fick ett ytligt, hoppigt, ryckigt, taskigt hafsverk helt utan känsla där 99% av budgeten lagts på specialeffekter och ändå har inte ens dessa blivit bra. Det som jag hade kunnat gilla stressades förbi. T ex gällde detta tolkningen av den där målningen och vad den betydde. Vad tycker du, Manetheren? Inte ens du kan gilla det här. Eller? (Min kommentar: Manetheren var en gammal filmforumkompis som älskade Mumien-filmerna av Sommers.)

Även om inte Underworld var speciellt bra så var det ändå nästan en trea och ett givet val om man måste välja nån av vårens två vampyrfilmer. Van Bajsing säger jag. 1+/5. Pluset får Mr Hyde.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

A Ghost Story (2017)

Är det så att A Ghost Story är den där filmen som många hyllar men som jag fann mördande tråkig och pretto? Ja, jag tror faktiskt det.

Filmens regissör heter David Lowery och spontant, nu när jag skriver den här texten, så tänker jag att det här är den enda filmen som jag sett av honom. Men det visade sig inte stämma. Lowery står nämligen bakom Robert Redfords adieu till filmskådespeleriet, The Old Man & the Gun, som jag såg under 2018 års filmfestival (undrar om det blir nån festival i år?).

De två filmerna känns väldigt olika. The Old Man & the Gun är mysig, snäll och charmig, precis som Robert Redford i filmen. A Ghost Story är långsam, trist och övertydlig. Nu kanske jag tar i här, men vafan, ibland måste man (läs: får man) vara digital.

Långsam alltså. Om ni gillar det här, så kom nu inte och klaga på att Michael Haneke gillar statisk kamera för mycket. Lowery tar det till nya nivåer. Det är konstnärligt och under min kulturtantsperiod så hade jag kanske älskat det, men nu föll det platt tyvärr. Men jag kan fortfarande gilla kulturtantsfilmer. Är Mother! en kulturtantsfilm? I vilket fall så älskar jag den.

Spöket Laban. Hur funkade Casey Affleck som spöke under ett lakan med hål för ögonen? Bitvis funkade det och bitvis inte. När det är som mest långsamt och pretto och lakanspöket är fast i en längtande pose så blir jag nästan full i skratt och mina tankar går till svenska ångestrullen Korparna.

Tiden. Det är en film om tid, tiden, tidens gång. Det är verkligen snyggt fångat i några scener. För Laban är tiden annorlunda. Omvärlden snurrar på men Laban hinner knappt vrida på huvudet så har en ny familj flyttat in i det hus han en gång bodde i när han inte var ett spöke.

Jag blir påmind om när mina föräldrar flyttade från min barndoms gamla hus där jag växte upp. Nostalgi blandat med melankoli. Det är en bra påminnelse och ett plus för filmen. Men det räcker inte på långa vägar för att lyfta A Ghost Story till ett godkänt betyg. Jag gillade vissa delar men som helhet funkade den tyvärr inte alls.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Barbarella (1968)

Podden Snacka om film med Steffo och Fiffi pratade igår om knäppa framtidsvisioner. En film som nämndes var Zardoz (ja, det var t.o.m. Steffos numer ett) och man drog paralleller till en annan vrickad sf-rulle, nämligen Barbarella. Jag får hålla med SoF-podden då det känns som att de bägge filmerna är två konstiga kusiner. Min preblogg-text om Barbarella skrevs i februari 2010.

Detta var horribelt dåligt. Det är inte speciellt ofta jag ser b-filmer eller kalkonfilmer, och när jag gör det så brukar jag ha svårt att uppskatta det jag ser. Andra ser kanske glädjen till filmmediet, det roliga, dråpliga, charmen, att det är så b att det blir bra. Jag är inte riktigt funtad så. Om det är dåligt så är det dåligt. Senaste jag såg en så här dålig rulle var nog när jag genomled Zardoz med Sean Connery i röda hotpants. Nu var det Jane Fonda i hotpants, eller inga hotpants alls, vilket borde ha borgat för en något bättre upplevelse. Men nej, den här fullständigt intelligensbefriade sf-kalkonen är så dålig att det inte finns. Fonda får inte en enda replik att låta rätt i filmen. Eller rätt och rätt. Man märker att hon faktiskt är en duktig skådis men det passar helt enkelt inte i den här filmen eftersom den är så dålig. Den enda som faktiskt på nåt sätt känns trovärdig är John Phillip Law som ängeln Pygar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Texas Chain Saw Massacre (1974)

The Texas Chain Saw Massacre, mer känd i Sverige som Motorsågsmassakern, visade sig bli (ytterligare) en skräckklassiker som inte gick hem hos mig.

Det fanns ändå en del saker jag uppskattade. Leatherface själv var en obehaglig figur. Plötsligt dyker han upp som en omutlig mördarmaskin. Han är metodisk, rakt upp och ner, och behandlar sina offer som vore de djur som ska slaktas.

Fotot, magic hour-fotot, var överraskande fint och gav en känsla av en äkta film. Man har även använt en del halvroliga kameravinklar när man t ex filmar underifrån. Musik och ljudspår funkade bra i mina öron.

Inledningen använde ett grepp som förde mina tankar till en found footage-film som The Blair Witch Project. En berättarröst konstaterar att det handlar om verkliga händelser. Jag undrar om det var ett tidigt försök till nån sorts variant av found footage?

Jaha, det verkar ju som att jag nästan gillar filmen? Men, nej, jag gillar den inte. Skådisarna är nämligen usla, genomusla. Speciellt gäller det Paul A Partain som spelar Franklin som sitter i rullstol. Eller det är möjligt att han spelar bra men att jag fullkomligt hatade hans rollfigur. Ibland är det ju svårt att skilja på det där. Även resten av skådisarna är usla. För mig gör det tyvärr att filmen faller tokplatt.

Trots att miljöerna var white trash-rysliga (lite True Detective säsong 1-vibbar kanske) och Leatherface till en början var otäck så blev det ändå till slut fånigt när han sprang omkring med sin motorsåg och jagade skrikande tjejer. Bitvis gjorde även våldet, framförallt mot kvinnorna, att jag kände en känsla av äckel, och jag vet inte om det var rätt form av äckel.

Slutsatsen är att jag gillade Leaterface men hatade alla andra. Äcklad.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: