Morbius (2022)

Vad kände jag till om Morbius innan jag såg den ihop med några andra comebackande (yay!) filmspanare? Ja, innan visningen i lördags spelade jag som vanligt tennis med min Nätrullarna-podcastkompis Daniel och nämnde att jag skulle se den. När jag skulle beskriva den sa jag det jag visste: det är baserat på en skurk från DC Comics och det kanske har nåt med vampyrer att göra.

Haha, ja, noll koll hade jag. Morbius är en Marvel-figur. Att han är en sorts vampyr låg det ändå en viss sanning i. Om han är skurk eller ej verkar fortfarande vara lite oklart. I en av scenerna under eftertexterna slår sig Morbius av nån anledning ihop med en skurk från en av de senaste Spider-Man-filmerna. Lite oklart varför, då Morbius under hela filmen i alla fall försökt vara snäll.

Efter visningen och under efterdiskussionen intill några skateboard-åkande kids på ungdomsgården Sergel så fick jag lära mig att Morbius är en del av SSU, dvs Sony’s Spider-Man Universe. Ja, det exakta namnet på detta senaste filmiska universum googlade jag fram när jag kom hem senare på kvällen. Vilka filmer ingår i SSU? Ja, det verkar vara fokus på (Spindelmannens) skurkmotståndare och det kanske är logiskt då väl MCU lagt beslag på alla hjältarna. Filmerna som ingår är Venom, Venom: Let There Be Carnage, Morbius och så den kommande Kraven the Hunter.

Det är lite galet vilka turer det bjuds på i den här branschen. Jag blir nästan lite yr i mössan och dessutom är det ju ingenting som gör att jag blir speciellt peppad på filmerna. Alls.

Hur var filmen då? Mja, till en början var den helt ok. Jared Leto var… helt ok. Det var till och med nästan så att han var nedtonad, som Emma Gray Munthe beskrev det i sin positiva recension. Men efter att Leto gått in i vampyr-mod så blev det trist och ointressant. All form av logik, förklaring till vad som egentligen händer, eller hur allt hänger ihop kastas ut genom fönstret. Effekterna var mest irriterande och mest irriterande av de irriterande effekterna var nån form av bisarr rökeffekt när vampyr-Morbius rörde sig snabbt.

Det var alltså lite oklart om det här var Morbius ursprungshistoria till att bli skurk eller hjälte. Däremot fanns det en tydlig skurk i filmen och det var Morbius barndomsvän Milo som lider av samma blodsjukdom som Morbius. Då Morbius fann det jobbigt att bli vampyr så tyckte Milo det var desto roligare. (”Botemedlet” mot blodsjukdomen var att använda sig av DNA från vampyrfladdermöss.) Mja, jag gillade inte Matt Smith som Milo speciellt. Han var inte nedtonad, om man säger så. Trots att jag inte har sett ett enda avsnitt av Doctor Who (jag håller mig till Star Trek) så tror jag mig veta att Smith under en period har spelat doktorn i den serien. Han kanske funkar bättre där.

Det sämsta med Morbius i mina ögon var den undermåliga klippningen. Det finns inget flyt. Det är ryckigt och hoppigt och ofta känns det som att det saknas hela sekvenser. Jag funderar på om det kanske inte är slappt eller slarvigt utan ett medvetet grepp för att skapa nån form häftig effekt. Ett exempel: nu är Morbius på ett tak och fast i utsuget från en fläkt (fråga inte), och sen en tiondel senare är han i en orange sparkdräkt i en fängelsecell. Sånt här kan funka ibland och ge en viss komiskt effekt. Funkar det här? Svar: nej!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Senaste gången jag såg en film med filmspanarna var på Cinemateket i december 2019 då animen Cowboy Bebop avnjöts. Nu var det alltså dags igen, vilket borgade för en mycket trevlig lördagseftermiddag med fika och en efterföljande bra biovisning. Publiken i den näst intill fullsatta salongen var verkligen med på noterna. Det var till och med applåder under eftertexterna. Huh?!

Fler, eller åtminstone två, tankar om Morbius hittar ni här:

Rörliga bilder och tryckta ord
Letterboxd-Carl

F9 (2021)

Jag gillar de flesta filmerna i The Fast and the Furious-serien. Visst har det funnits några bottennapp (ja, jag tittar på dig Tokyo Drift) men överlag är det underhållande over the top-filmer som gör sig bäst på bio. Jag har t.o.m. varit så hängiven att jag ägnat ett bloggtema åt att lyssna på Vin Diesels mörka stämma prata om #family. Serien har gått från producera heist-filmer i ganska liten skala (stulna dvd-spelare!) till att vara larger than life och mer lik Mission: Impossible-filmerna än Point Break.

De bästa filmerna (eller mest underhållande kanske man ska säga) i serien har för mig varit Fast Five och Furious 7. Bespottade 2 Fast 2 Furious är inte bra men inte såååå dålig som ryktet säger (”Ejecto seato, cuz!”).

Nu var det dags för den nionde (sic!) filmen i serien. Den har fått den klatschiga titeln F9. Ja, varför göra det svårt för sig?

Oj, oj, det börjar inte bra det här. Inledningen är en smörig, sentimental tillbakablick där vi får träffa både Doms pappa och bror. Det skär sig mellan bröderna, rejält. Efter denna ganska märkliga inledning (jag tänker på Doms brors något ologiska agerande) så hoppar vi till en lugn(are) nutid där Dom slagit sig ned med barn och Michelle Rodríguez på en gård ute på landet. Lugnet kommer givetvis inte bestå. Doms bror Jakob (John Cena) är ute efter hämnd! Vänta, hämnd?! För vad? Som sagt, Jakobs motiv är för mig oklara.

Tyvärr är fortsättningen inte speciellt mycket bättre. Det är smörigt, såsigt, lökigt, mycket cgi-action och inga Joel moments. Det är macho. Macho på ett dåligt sätt. Det förekommer en biljakt i en djungel som är trist. Ungefär lika trist och fylld med cgi som den i Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull. Varför finns det till synes breda landsvägar mitt i djungeln?

Vi får stifta bekantskap med en magnetisk lastbil. Allt som har med denna lastbil att göra är ologiskt. I början vill filmen visa upp en massa coola effekter när alla möjliga metallföremål, stora som små, dras till den. I slutet så är det plötsligt bara en enda bil som attraheras. That’s one sophisticated lastbil. Eller det kanske var en buss eller husbil när jag tänker efter.

Nej, det här var skräp. Det är dålig action, dåliga skådisar, dåli… inget manus. Jag blev inte underhållen alls och då har ju filmen misslyckats kapitalt. Det enda som hade kunnat rädda den hade väl varit att se den på bio med Joel. Och slutligen, nämnde jag att Tyrese och Ludacris kör bil i rymden? Inte? Ok, då gör jag det nu. Löjligt orimligt!

Och slutligen, igen. Han dyker upp också. Han? Vem då? Han! Orimligt löjligt.

tiresep

Vad har jag tyckt om de tidigare filmerna i serien? Klicka på filmtitlarna för att komma till mina recensioner.

The Fast and the Furious
2 Fast 2 Furious
The Fast and the Furious: Tokyo Drift
Fast & Furious
Fast Five
Furious 6
Furious 7
The Fate of the Furious
Fast & Furious Presents: Hobbs & Shaw

Pee-wee’s Big Adventure (1985)

Dags för den andra filmen i minitemat om Tim Burton och… ehe… det är ord och inga visor när jag sablar ner filmen och rollfiguren Pee-wee Herman i synnerhet. Om jag skrivit texten idag tror jag att jag kanske hade använt en del andra formuleringar och ordval än vad som förekommer i min prebloggtext om Pee-wee’s Big Adventure som skrevs i april 2004.

Hans älskade cykel blir stulen och panik utbryter hos det vuxna barnet och schlagerfjollan Pee-wee Herman (Paul Reubens), alltid klädd i för liten grå kostym med vit skjorta och röd fluga. Jakten på den röda cykeln tar Pee-wee på en odyssé över hela USA, eller åtminstone Texas.

Detta var Tim Burtons första långfilm verkar det som. Enligt IMDb i alla fall. Nåväl, det spelar mindre roll. Man känner ganska snabbt igen Burtons scenerier och den sagokänsla och fantasi som brukar genomsyra hans filmer (Apornas planet undantagen). Detta är det postiva med filmen och som alltså gör att det nånstans känns som en Burtonfilm. Men, men, men, men, men, men, men, men, men, men, men, men, men, men, men, men, men, men, men, men, men, men, men, men, men, men, men, men, men tyvärr Tim, det hjälper inte i det här fallet. Varför? Jo, för att detta inte är en Tim Burton-film i första hand utan en Pee-wee Herman-film och för att uppskatta en Pee-wee Herman-film förutsätts det att man gillar… just det, Pee-wee Herman! DET GÖR INTE JAG! Jag hatar honom. Hans otroligt enerverande skratt, läten, fjantiga gångstil och hatvärda manér försatte mig i status likvärdig med en mumie spelad av Boris Karloff på crack. Det var fruktansvärt. Efter tre sekunder av Pee-wee Herman i bild insåg jag faktum: jag hatar den karaktären. Jag vet inte hur det gick till riktigt men på något sätt lyckades jag genomlida denna fruktansvärda kavalkad av hoho, hihi, haaaa, hahahahi som denna idiotiska figur kläckte ur sig så i ett tempo snabbare än Off The Ground kutar med en kåt Lestat efter sig (min kommentar: jaha, jag gillade tydlilgen att retas med min gamla filmforumvänner). Alltså: bottenbetyg till filmen men med ett plus i kanten för den Tim Burton-känsla som skymtade bakom den avskyvärda Pee-wees fånerier.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Det brinnande paradiset (2001)

I onsdags skrev jag om den kurdiska filmen De druckna hästarnas tid. Idag blir det film på kurdiska igen! Det är en svenskproducerad film som heter Det brinnande paradiset. När jag skulle hitta information om filmen så inträffade nåt märkligt: filmen finns inte på IMDb. Det är inte ofta det händer. Min preblogg-text om Det brinnande paradiset skrevs i januari 2004. Obs! Eftersom filmen knappt existerar enligt det annars allsvetande nätet så fick jag tillverka en egen poster.

Det här är något så ovanligt som en kurdisk film. Den utspelar sig i Irak och handlar om en veterinär som hjälper en pojke som blivit skjuten av irakisk militärpolis. De flyr upp i bergen till en liten kurdisk by kontrollerad av den kurdiska gerillan. Veterinären bestämmer sig för att stanna och hjälpa till eftersom det inte finns nån läkare där. Han blir även kär i borgmästarens dotter.

Om ni vill se en film om kurdernas situation, se då för allt i världen inte den här filmen. Om ni vill se en film där i princip samtliga skådisar känns som hämtade ur en irakisk motsvarighet till Glamour och där replikerna känns upplästa och historien ungefär lika töntig som i Glamour, se då för allt i världen den här filmen. Om ni vill se en bra film om kurder så ska ni se De druckna hästarnas tid. Det är en gripande skildring där amatörskådisarna gör strålande insatser som sig själva. I Det brinnande paradiset försöker de spela roller och det funkar inte alls. Ibland är detta komiskt dåligt. 1/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Family Plot (1976)

Med anledning av att Shinypodden pratade om Family Plot i måndags som en del av sin genomgång av alla (!) Alfreds Hitchcocks filmer så tyckte jag det kunde passa att skicka upp en preblogg-text om samma film idag. Min torftiga text skrevs i oktober 2003. Tänk att titta igenom Hitchcocks alla filmer, vilket mastodontprojekt. Det måste bli uppåt eller över 50 filmer. Vem skulle komma på tanken att göra nåt sånt? Galningar! 😉

Alfred Hitchcocks sista film handlar om två par. Ett skojarpar som genom att tjejen spelar spåkvinna får pengar från en gammal rik tant om hennes arvinge kan hittas. Ett annat par utför kidnappningar för att få värdefulla ädelstenar. Deras vägar korsas.

Nej, nej, nej, nej, nej, det här var uselt tycker jag. Det är nån sorts tokrolig stämning och fullständigt ospännande, vilket inte är likt Alfred. Det blir en dålig komedi som inte är rolig, och en thriller som inte är spännande. Värst, nästan outhärdligt, var det när det ena paret åker nerför en backe i en bil vars bromsar har saboterats och kvinnan blir hysterisk och skriker. Det pågår i fem minuter. Inte roligt, bara jobbigt. Betyget blir 1+/5. Det är inte ofta jag ger ettor och det beror nog på att jag nästan bara ser filmer som jag är intresserad av och tror att jag kommer att gilla. Men nu måste yxan falla. Chop!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Hoppa nu över till Fripps filmrevyer-Henke för att kolla vad han tycker om Alfreds sista film.

Pixar: Cars (2006)

Cars är utan tvekan den Pixar-film jag hade hört klart minst gott om innan jag drog igång det här temat. Ja, även i samband med att projektet rivstartade för några veckor sen så lyftes inte Cars-serien med filmer upp som några mästerverk direkt. Mina förväntningar var därmed låga, och det är väl egentligen aldrig fel. Här fanns en chans för en positiv överraskning!

Resultatet? Det blev en dikeskörning.

Men vi börjar från början. Min första tanke under filmens inledning var ”vad är detta?!”. Är bilar människor och människor bilar? Det är ju helt bisarrt! Det är vår jord, vår planet Tellus, det är USA, men det finns inga människor. Istället är det bilar som är som människor. Bilarna finns inte för att transportera människor utan transporterar sig själva. Hur tillverkas bilarna? Finns det barn-bilar? När två bilar ska ta en biltur tillsammans så sitter de alltså inte i samma bil utan det är två bilar som är ute och kör. Haha, jag höll på att bli tokig när jag tänkte på vissa av dessa konstigheter.

Vi kastas direkt in i handlingen utan nån som helst backstory vad gäller huvudpersonen Lightning McQueen. Ett avgörande, visar det sig, race pågår i full kareta. Jag har aldrig tyckt det varit speciellt kul att kolla på vare sig F1, Indycar eller Nascar. Varv efter på banor, ofta ovala, nja, jag vet inte. Förmodligen är det betydligt roligare att vara på plats. Men att se en animerad version av ett lopp var inte speciellt kul.

Cars är otroligt amerikansk. Den är lika amerikansk som Ratatouille var fransk. Allt är stort och bröligt. Jag undrade oroligt om hela filmen skulle utspela sig i den ointressanta racingvärlden. Som tur var gjorde filmen efter ett tag en kraftig sväng som jag inte hade väntat mig. Vad som däremot inte svängde var musiken. En jobbig typ av smörcountry som jag inte uppskattar. Tacka vet jag bluegrass.

Filmens nya riktning ledde både mig och McQueen till en sömnig håla längs med Route 66. Efter den hetsiga inledningen lugnar filmen nu ner sig lite grann, vilket både jag och McQueen behövde. Det blev aningen mer uthärdligt att se filmen. Den odräglige och själviske McQueen får lära sig ett par läxor om livet – det är roligare att glädja sig åt vinster tillsammans med andra (nähä!) – samtidigt som hans närvaro i det lilla samhället rör om ordentligt i grytan.

Det som hindrar att filmen får ett absolut bottenbetyg är att jag verkligen gillade miljöerna i Radiator City, ökenstaden som McQueen kommer till. Det är americana i kubik. 50- och 60-tals-nostalgi. Det är mackar, diners, motell och neon. Hur fint som helst. Dessutom påminde det mig om en bilsemester i USA i slutet av 90-talet där bl a Route 66 ingick. Jag älskar lost highways och övergivna ökenstäder. Det är underbara miljöer.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Searchers (1956)

Tidigare i veckan skrev jag om västern-rullen News of the World och jag drog en uppenbar parallell till John Ford-filmen The Searchers (eller Förföljaren på svenska). Som Henke påpekade i en kommentar så hänger de bägge filmerna samman tematiskt men inte när det gäller den direkta handlingen. Men att dra den parallellen var ofrånkomligt. När jag nu läser igenom min korta preblogg-text om The Searchers, som skrevs i augusti 2003, så blir jag nästan chockad över hur mycket jag ogillade filmen. Jag menar, man måste ju ta hänsyn till vilken tidsera filmen gjordes i. Eller hur? Att fokusera på fördomar, rasism och förlegad kvinnosyn gör ju att man inte ser filmens verkliga kärna, vad den egentligen handlar om? Ska man verkligen underkänna en film på såna grunder? Oklart.

Jag har sett Förföljaren (The Searchers, 1956) regisserad av John Ford med John Wayne i huvudrollen som indianhataren Ethan som är på jakt efter det indiangäng som dödat hans familj (bror med fru och barn) och tillfångatagit en systerdotter.

Jag orkar inte berätta mer om handlingen för faktum är att jag tyckte det här var en rent ut sagt usel film. För det första tycker jag skådisarna (t.o.m. John Wayne) mest hör hemma i nån buskisrevy med Stefan & Krister (*kräk*). För det andra är den full med fördomar, rasism och förlegad kvinnosyn så att det blir jobbigt. Nån förklaring till varför indianerna gjort som de gjort ges inte. De är bara vildar och framställs inte som riktiga människor. De har i princip inga repliker överhuvudtaget.

Kvinnorna gör ingenting i filmen, förutom att bli tillfångatagna, duka bordet, bjuda på kaffe, läsa brev, eller stå utanför dörren på ranchen för att antingen ta farväl eller välkomna sina stora starka cowboysare. För det sista och det viktigast när det gäller betyget som filmen får: den är helt och absolut ospännande. Betyget blir alltså 1+/5. Pluset är för Natalie Wood, som den kidnappade systerdottern, och de vackra naturbilderna.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Wonder Woman 1984 (2020)

Den första DCEU-filmen om Wonder Woman tyckte jag var bra och ett välbehövligt uppsnäpp jämfört med de andra mer eller mindre katastrofalt dåliga bidragen till DC Comics filmiska universum. Nu skulle jag få reda på hur uppföljaren Wonder Woman 1984 fungerade.

Något överraskande inleddes filmen med en 15 minuters version av Mästarnas Mästare (Themyscira style) med lilla Diana i fokus. Ja, att början skulle utspela sig på den osynliga paradisön var kanske inte så överraskande. Problemet med hela den sekvensen var dock att den överhuvudtaget inte återkopplades till senare i filmen. Den var helt lösryckt från resten av handlingen och dess tema stod för sig själv. Nåväl, den var rätt så snygg i alla fall och det vara ganska kul att se Connie Nielsen och Robin Wright. Uppdatering: Ja, ok då, lite kanske den hade med resten av handlingen att göra; att det inte går, eller snarare inte är moraliskt försvarbart, att ta genvägar till framgång.

Efter den sportiga inledningen hoppar vi fram till 80-talets USA där vi möter Diana Prince som 80 år efter den första filmen fortfarande inte har kommit över att pojkvännen Steve Trevor är död. Get over it!

Wonder Woman verkar nu vara en form av Stålmannen-kvinna som rycker in och hjälper folk när det behövs (om nån som inte ser sig för håller på att bli överkörd) eller stoppar fumliga juveltjuvar. De där tjuvarna påminde mest om tjuvarna Dunder-Karlsson och Blom från Pippi Långstrump. Är det en barnfilm vi tittar på?

Resten av handlingen går ut på att Max Lord, en makttörstande man spelad av Mando himself, vill skapa rikedom för sig själv och kaos för andra genom nån form av önskesten. Vi har även Kristen Wiig, en arbetskamrat till Diana som önskar att hon var lika cool, omtyckt och populär som sin kollega. Är det en high school-film vi tittar på?

Alltså, jag kanske låter lite överdrivet neggig när jag skriver om filmen. Jag tyckte ändå den länge var… helt ok. Det är långt ifrån den charmiga och roliga film som den första filmen var men den har ändå en del roliga inslag, främst när Steve återkommer i handlingen. SPOILER!

Ett av de största problemen är att eftersom filmen utspelar sig på 80-talet så tyckte man att det var en bra idé att kopiera manus från en daterad 80-talsfilm, som t ex Superman IV: The Quest for Peace. Det var inte en bra idé, vilket blir smärtsamt tydligt i slutet av filmen.

Slutet är en smetig, sentimental, skrattretande sörja där till och med terrorister visar sig vara goda under sin onda yta. Hela slutsekvensen funkade ungefär lika dåligt som när Wiigs rollfigur lite tidigare förvandlades till superskurken Cheetah. Har ni sett bilder eller klipp från musikalfilmen Cats så vet ni ungefär hur Cheetah såg ut.

Jag ger Wonder Woman 1984 en stark etta till slut och då känns det som att jag är snäll.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Jag såg filmen på HBO Max på min laptop på ett hotellrum i New York när jag var där i förra veckan.

Kolla även in vad Fripps filmrevyer-Henke tyckte om den underbara kvinnan.

The Diary of Ellen Rimbauer (2003)

The Diary of Ellen Rimbauer såg jag under en period när jag var besatt av allt som hade med Stephen King att göra (i viss men inte samma mån är jag det fortfarande). Jag läste allt, såg allt. The Diary of Ellen Rimbauer var en del av ett sorts försök att återupprepa vad The Blair Witch Project gjorde 1999. King själv skrev manus till en tv-serie, Rose Red, som föregicks av en fejkdokumentär (finns att se på YouTube för den nyfikne) om ”spöket” i den serien och tidigare hade det även givits även ut en bok med titeln The Diary of Ellen Rimbauer: My Life at Rose Red (som jag givetvis köpte). Det spekulerades på diverse forum om författaren Ridley Pearson i själva verket var King själv. Men, nej, Pearson är en riktig person och har även skrivit manus till tv-filmen The Diary of Ellen Rimbauer som gjordes i samma veva och min korta text om den skrevs i juli 2008.

Sämre än så här blir det nog inte. Det ska vara en läskig skräckis om ett ondskefullt hus där folk försvinner. Det är en tv-film av c-klass med fullständigt talanglösa skådisar och dessutom en sorts prequel till en redan usel tv-miniserie, Rose Red, som hade manus av Stephen King. King själv är oskyldig den här gången även om historien bygger på karaktärer han skapat. Jag har inte så mycket att säga (jag ber om ursäkt för det men filmen är inte värd bättre) förutom att man bör undvika att se smörjan. Det gäller även om man har väldigt tråkigt en regnig söndag i november. Risken är nämligen att man får det ännu tråkigare om man slår sig ner framför den här urvattnade skräckpekoralen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

#SFF20: Memory House (2020)

Jag skrev i recensionen av den grisliga och gräsligt bra dokumentären Gunda att man (eller i alla fall jag) under Stockholm Filmfestival ibland går på en trampmina och ibland hittar en pärla. Gunda var en sån pärla.

Memory House var inte en sån pärla. Memory House var en trampmina.

Filmen handlar om en svart infödd man, Cristovam (Antonio Pitanga) som jobbar på en österrikisk mjölkfabrik i södra Brasilien. En dag kallas han in till chefen och får veta att den ekonomiska krisen gör att han tvingas sänka sin lön. Som tack får han en t-tröja, en kampanj-tisha med ett budskap om att södra Brasilien ska bli självständigt för att slippa betala skatt.

Ok. Så vi har ett ont, vitt, företag som behandlar sin gamle infödde svarte man dåligt. Cristovam har en hund som misshandlas av österrikiska snorungar som tydligen vill se djur lida. Cristovam använder kampanj-tröjan för att binda hundens sår.

Efter jobbet är det after work på en Tyrolerbar. Österrikarna spelar Tyrolermusik medan Cristovam sitter ensam och spelar på nåt sorts brasilianskt didgeridoo-horn (som troligen används för att locka på kossor). Alla onda vita män skrattar åt galningen som spelar på det kolockande och lustigt utformade hornet. ”Ompa ompa ompa ompa”.

På baren finns även en infödd svart kvinna som säljer ut sig själv till de vita mjölkfabrikjobbande männen.

Cristovam går mest hela tiden omkring i nån sorts koma, vare sig han är på jobbet eller inte. Han bor, eller inte, han kanske bara råkar hitta ett övergivet gammalt hus där han spenderar vad som tycks vara timmar med att stå och titta på gamla foton. Är det han själv och en numera avliden fru på bilderna? Oklart. Har han bott i huset själv? Oklart.

Utspelar sig filmen i en verklig österrikisk koloni eller är det hela nån form av fantasihelvete som den gamle mannen är fast i. Oklart.

Nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej. Det här är inte bra. Det är både övertydligt och obegripligt på samma gång. Det är den värsta tänkbara kombinationen.

Är det ett inlägg i ”inte utnyttja djur”-debatten? Oklart.

Är Memory House ett exempel på en ny form av latinamerikansk konstfilm? Oklart, men jag tänker lite på Post Tenebras Lux som jag såg på festivalen 2012. Den var riktigt sevärd och arty på samma gång. Till Memory House blir det däremot en etta. Filmen är minnesvärd på sitt sätt… men på fel sätt. Den är endast 87 minuter lång men känns som en evighet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

%d bloggare gillar detta: