#SFF20: Memory House (2020)

Jag skrev i recensionen av den grisliga och gräsligt bra dokumentären Gunda att man (eller i alla fall jag) under Stockholm Filmfestival ibland går på en trampmina och ibland hittar en pärla. Gunda var en sån pärla.

Memory House var inte en sån pärla. Memory House var en trampmina.

Filmen handlar om en svart infödd man, Cristovam (Antonio Pitanga) som jobbar på en österrikisk mjölkfabrik i södra Brasilien. En dag kallas han in till chefen och får veta att den ekonomiska krisen gör att han tvingas sänka sin lön. Som tack får han en t-tröja, en kampanj-tisha med ett budskap om att södra Brasilien ska bli självständigt för att slippa betala skatt.

Ok. Så vi har ett ont, vitt, företag som behandlar sin gamle infödde svarte man dåligt. Cristovam har en hund som misshandlas av österrikiska snorungar som tydligen vill se djur lida. Cristovam använder kampanj-tröjan för att binda hundens sår.

Efter jobbet är det after work på en Tyrolerbar. Österrikarna spelar Tyrolermusik medan Cristovam sitter ensam och spelar på nåt sorts brasilianskt didgeridoo-horn (som troligen används för att locka på kossor). Alla onda vita män skrattar åt galningen som spelar på det kolockande och lustigt utformade hornet. ”Ompa ompa ompa ompa”.

På baren finns även en infödd svart kvinna som säljer ut sig själv till de vita mjölkfabrikjobbande männen.

Cristovam går mest hela tiden omkring i nån sorts koma, vare sig han är på jobbet eller inte. Han bor, eller inte, han kanske bara råkar hitta ett övergivet gammalt hus där han spenderar vad som tycks vara timmar med att stå och titta på gamla foton. Är det han själv och en numera avliden fru på bilderna? Oklart. Har han bott i huset själv? Oklart.

Utspelar sig filmen i en verklig österrikisk koloni eller är det hela nån form av fantasihelvete som den gamle mannen är fast i. Oklart.

Nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej. Det här är inte bra. Det är både övertydligt och obegripligt på samma gång. Det är den värsta tänkbara kombinationen.

Är det ett inlägg i ”inte utnyttja djur”-debatten? Oklart.

Är Memory House ett exempel på en ny form av latinamerikansk konstfilm? Oklart, men jag tänker lite på Post Tenebras Lux som jag såg på festivalen 2012. Den var riktigt sevärd och arty på samma gång. Till Memory House blir det däremot en etta. Filmen är minnesvärd på sitt sätt… men på fel sätt. Den är endast 87 minuter lång men känns som en evighet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Ascension (2002)

Dags för en söndagskalkon i form av filmen Ascension som jag såg och skrev om under 2003 års Stockholm Filmfestival. Min text skrevs i form av ett inlägg på Filmsnack.se i tråden om det årets filmfestival. Jag fick ett mycket trevligt mothugg på min sågning och det försvarstalet för filmen kan ni läsa här. Det är intressant det här med hur en film kan uppfattas så olika. Eller snarare så kanske man ser filmen på samma sätt men det är bara att man tycker olika om vad den är.

Ascension är en riktig kalkon faktiskt. Inspirationen känns som den till stor del är hämtad från Tarkovskijs blytunga rulle Stalker men här blir det bara tråkigt och jobbigt. Tre kvinnor på väg upp för en trappa i en och en halv timme till tonerna av ett sövande brus. Njae, jeg liker det ikke (jag har varit i Norge nyligen, unskuld). Det finns några ljusglimtar. Den första är att jag älskar de miljöer som förekommer i filmen. Gamla, öde, övergivna och förfallna industrier är bland det bästa som finns. De utomhusbilder som visas är således vackra enligt mig. En andra ljuspunkt är när, helt oväntat, en låt med syntgruppen Ladytron (min kommentar: om jag minns rätt såg jag Ladytron på Arvikafestivalen 2003) får chansen att smeka våra öron. Men – filmen är alltså en kalkon. Handlingen känns genomkrystad. Replikerna och dess framförande är zombie-aktiga. Det är väldigt synd eftersom det här hade kunnat vara en väldigt bra film. Se istället SVT:s bortglömda men utmärkta serie De drabbade. Ett tips i senaste laget kanske men jag har nämnt det tidigare här på forumet. 1+/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Den Hans Rosenfeldt-skrivna tv-serien De drabbade finns övrigt att se på SVT:s Öppet arkiv.

Ladytron – ”Playgirl”

Murder, She Wrote: The Celtic Riddle (2003)

Idag handlar det om en film som jag förmodligen aldrig skulle ha sett om jag inte sett den när jag var hemma i Knivsta över julen. På Annandagen hade vi varit på julbio och kollat in Masjävlar (perfekt val av film av mig!) och på kvällen visade SVT denna fullkomligt harmlösa och, som det är tänkt, mysiga film. Min preblogg-text om filmen skrevs i december 2004.

Angela Lansbury spelar i denna tv-film deckarförfattarinnan Jessica Fletcher som hamnar mitt i ett mordmysterium som vanligt. Denna gång hittar vi henne på Irland där hon blir indragen i en strid om ett testamente och påföljande skattjakt.

Mordmysterium i Agatha Christie-stil kan vara rätt så mysiga att titta på ibland. I Murder, She Wrote: The Celtic Riddle har vi de vanliga ingredienserna: ett mord (till att börja med), ett gäng personer som alla kan ha gjort det, och så kluriga och snokande Jessica Fletcher mitt i allt. Dessutom utspelas det hela på ett irländskt gods. Tyvärr blir det ändå patetiskt. Fjantigt manus, töntig dialog, karaktärer som har mindre liv än skyltdockorna på NK. Det är aldrig spännande eller mystiskt. Däremot otroligt förutsägbart, speciellt då Fletcher i början går runt på godset och i trädgården och alltid, av en slump, lyckas tjuvlyssna när de andra grälar eller liknande.

Som vanligt är det meningen att man ska tycka ”åh, vad smart att koppla ihop den och den detaljen med den och den personen” när mördaren, som alltid framställs som trevlig i början, slutligen avslöjas. Ibland kan just detta sista avslöjande vara värt besväret även om resan dit är småtråkig, men här är resan trist och målet tråkigt vilket gör att denna rulle faktiskt får en stark etta. Det här har gjorts så mycket bättre i andra filmer (t ex valfri Agatha Christie-rulle med Peter Ustinov som Hercule Poirot). (Min kommentar: Eller varför inte Knives Out!)

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Van Helsing (2004)

Vampyrfilmer var rätt poppis under 2000-talet. Blade-filmerna (den första kom ’98) och Underworld-serien är två exempel. Ja, och sen kom ju Twilight-sagan med start 2008. Kate Beckinsale från Underworld är med även i den vampyrjägarrulle det handlar om idag. I huvudrollen ser vi Wolverine själv, nämligen Hugh Jackman. Uppenbarligen funkade Jackman bättre som järv eftersom jag inte ens nämner honom i min text om Van Helsing som skrevs i juni 2004.

Då har jag sett Van Helsing. Stephen ”Mumien” Sommers slår till igen med en effektspäckad äventyrsfilm. Denna gång är det vampyrjägaren Van Helsing som kämpar mot Dracula men även Frankensteins monster, varulvar och Dr Jekyll & Mr Hyde finns med på ett eller flera hörn. Van Helsing jobbar för Vatikanen som utrotare av ondska i världen. Denna gång skickas han alltså till Transsylvanien, men innan det tar han sig an Mr Hyde.

Nä, det här var inte bra. Jag börjar med det som var lite bra ändå. Jag gillade Mr Hyde, och Van Helsings fajt med honom. Där fanns lite fantasi och humor. Idén med det hemliga sällskapet i Vatikanen var lite småkul. Sen tappade filmen mer och mer. Dracula var enbart töntig. Dialekten alla i Transsylvanien envisades med var pinsam. Av nån anledning krävs det en Gary Oldman i högform för att det ska funka. Värst tyckte jag Draculas brudar var. Otroligt dåligt animerade och bara pinsamma när de öppnade munnen. Då är Astrid Lindgrens vildvittror i Rönja Rövardotter 100 gånger bättre.

Känslan i filmen saknas helt. Jag ville ha ett mysigt matinéäventyr men fick ett ytligt, hoppigt, ryckigt, taskigt hafsverk helt utan känsla där 99% av budgeten lagts på specialeffekter och ändå har inte ens dessa blivit bra. Det som jag hade kunnat gilla stressades förbi. T ex gällde detta tolkningen av den där målningen och vad den betydde. Vad tycker du, Manetheren? Inte ens du kan gilla det här. Eller? (Min kommentar: Manetheren var en gammal filmforumkompis som älskade Mumien-filmerna av Sommers.)

Även om inte Underworld var speciellt bra så var det ändå nästan en trea och ett givet val om man måste välja nån av vårens två vampyrfilmer. Van Bajsing säger jag. 1+/5. Pluset får Mr Hyde.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

A Ghost Story (2017)

Är det så att A Ghost Story är den där filmen som många hyllar men som jag fann mördande tråkig och pretto? Ja, jag tror faktiskt det.

Filmens regissör heter David Lowery och spontant, nu när jag skriver den här texten, så tänker jag att det här är den enda filmen som jag sett av honom. Men det visade sig inte stämma. Lowery står nämligen bakom Robert Redfords adieu till filmskådespeleriet, The Old Man & the Gun, som jag såg under 2018 års filmfestival (undrar om det blir nån festival i år?).

De två filmerna känns väldigt olika. The Old Man & the Gun är mysig, snäll och charmig, precis som Robert Redford i filmen. A Ghost Story är långsam, trist och övertydlig. Nu kanske jag tar i här, men vafan, ibland måste man (läs: får man) vara digital.

Långsam alltså. Om ni gillar det här, så kom nu inte och klaga på att Michael Haneke gillar statisk kamera för mycket. Lowery tar det till nya nivåer. Det är konstnärligt och under min kulturtantsperiod så hade jag kanske älskat det, men nu föll det platt tyvärr. Men jag kan fortfarande gilla kulturtantsfilmer. Är Mother! en kulturtantsfilm? I vilket fall så älskar jag den.

Spöket Laban. Hur funkade Casey Affleck som spöke under ett lakan med hål för ögonen? Bitvis funkade det och bitvis inte. När det är som mest långsamt och pretto och lakanspöket är fast i en längtande pose så blir jag nästan full i skratt och mina tankar går till svenska ångestrullen Korparna.

Tiden. Det är en film om tid, tiden, tidens gång. Det är verkligen snyggt fångat i några scener. För Laban är tiden annorlunda. Omvärlden snurrar på men Laban hinner knappt vrida på huvudet så har en ny familj flyttat in i det hus han en gång bodde i när han inte var ett spöke.

Jag blir påmind om när mina föräldrar flyttade från min barndoms gamla hus där jag växte upp. Nostalgi blandat med melankoli. Det är en bra påminnelse och ett plus för filmen. Men det räcker inte på långa vägar för att lyfta A Ghost Story till ett godkänt betyg. Jag gillade vissa delar men som helhet funkade den tyvärr inte alls.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Barbarella (1968)

Podden Snacka om film med Steffo och Fiffi pratade igår om knäppa framtidsvisioner. En film som nämndes var Zardoz (ja, det var t.o.m. Steffos numer ett) och man drog paralleller till en annan vrickad sf-rulle, nämligen Barbarella. Jag får hålla med SoF-podden då det känns som att de bägge filmerna är två konstiga kusiner. Min preblogg-text om Barbarella skrevs i februari 2010.

Detta var horribelt dåligt. Det är inte speciellt ofta jag ser b-filmer eller kalkonfilmer, och när jag gör det så brukar jag ha svårt att uppskatta det jag ser. Andra ser kanske glädjen till filmmediet, det roliga, dråpliga, charmen, att det är så b att det blir bra. Jag är inte riktigt funtad så. Om det är dåligt så är det dåligt. Senaste jag såg en så här dålig rulle var nog när jag genomled Zardoz med Sean Connery i röda hotpants. Nu var det Jane Fonda i hotpants, eller inga hotpants alls, vilket borde ha borgat för en något bättre upplevelse. Men nej, den här fullständigt intelligensbefriade sf-kalkonen är så dålig att det inte finns. Fonda får inte en enda replik att låta rätt i filmen. Eller rätt och rätt. Man märker att hon faktiskt är en duktig skådis men det passar helt enkelt inte i den här filmen eftersom den är så dålig. Den enda som faktiskt på nåt sätt känns trovärdig är John Phillip Law som ängeln Pygar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Texas Chain Saw Massacre (1974)

The Texas Chain Saw Massacre, mer känd i Sverige som Motorsågsmassakern, visade sig bli (ytterligare) en skräckklassiker som inte gick hem hos mig.

Det fanns ändå en del saker jag uppskattade. Leatherface själv var en obehaglig figur. Plötsligt dyker han upp som en omutlig mördarmaskin. Han är metodisk, rakt upp och ner, och behandlar sina offer som vore de djur som ska slaktas.

Fotot, magic hour-fotot, var överraskande fint och gav en känsla av en äkta film. Man har även använt en del halvroliga kameravinklar när man t ex filmar underifrån. Musik och ljudspår funkade bra i mina öron.

Inledningen använde ett grepp som förde mina tankar till en found footage-film som The Blair Witch Project. En berättarröst konstaterar att det handlar om verkliga händelser. Jag undrar om det var ett tidigt försök till nån sorts variant av found footage?

Jaha, det verkar ju som att jag nästan gillar filmen? Men, nej, jag gillar den inte. Skådisarna är nämligen usla, genomusla. Speciellt gäller det Paul A Partain som spelar Franklin som sitter i rullstol. Eller det är möjligt att han spelar bra men att jag fullkomligt hatade hans rollfigur. Ibland är det ju svårt att skilja på det där. Även resten av skådisarna är usla. För mig gör det tyvärr att filmen faller tokplatt.

Trots att miljöerna var white trash-rysliga (lite True Detective säsong 1-vibbar kanske) och Leatherface till en början var otäck så blev det ändå till slut fånigt när han sprang omkring med sin motorsåg och jagade skrikande tjejer. Bitvis gjorde även våldet, framförallt mot kvinnorna, att jag kände en känsla av äckel, och jag vet inte om det var rätt form av äckel.

Slutsatsen är att jag gillade Leaterface men hatade alla andra. Äcklad.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

High Life (2018)

Trots att jag bara har sett en enda film av den franska regissören Claire Denis så hade jag faktiskt ganska stora förhoppningar på High Life. Varför? Jo, för att jag tyckte den film jag hade sett, White Material, var helt ok och så var ju High Life science fiction. Det är alltid intressant att se vad regissörer som normalt sett inte gör den här typen av ”genre-film” ska hitta på.

Tyvärr föll detta platt för mig. Jag insåg under titten att min pretto-gen som ska se till att jag gillar den här typen av väldigt ”konstnärlig” film (konstfilm/artfilm/artsy-fartsy/pretto), kalla det vad du vill) inte är lika stark som den en gång har varit.

Men det är nog bara en del av förklaringen. Under 2008 års Stockholm Filmfestival såg jag fram emot en annan sf-rulle, eller en sorts sf-rulle i alla fall. Det handlade om en filmatisering av Michel Houellebecqs roman La possibilité d’une île. Jag fick lite samma vibbar av High Life som jag fick av den filmen. Ett problem är nämligen att framtidsmiljöerna rent visuellt inte funkar för fem öre, i nån av filmerna.

Jag vet inte om det beror på att budgeten är för liten eller om det bara handlar om ointresse. I High Life får jag aldrig (aldrig!) känslan av att filmens huvudpersoner befinner sig ute i rymden på ett rymdskepp. Inte alls. Rymdskeppets interiörer känns som mitt gamla testlabb på Ericsson när jag gjorde x-jobb där. Fast byt ut riktiga väggar mot pappkartonger i en studio.

Jag tyckte scenografin var rätt och slätt undermålig. Och då har jag inte ens nämnt de nästan skrattretande sekvenserna med skeppet sett utifrån. Det kändes som nån gymnasieelev suttit i slutet av 90-talet med nån beta-version av världens första animationsprogram och gjort de visuella effekterna.

Historien är förvirrad och olinjärt berättad. När jag nu kollar upp min text om White Material så beskriver jag den filmen på ungefär samma sätt. Så här skriver jag:

”Det här är nästan en konstfilm. Den är fragmentariskt berättad och dessutom inte i rätt tidsordning. Det förekommer även vissa nästan surrealistiska sekvenser. Huppert är tunn, bräcklig, envis när hon gör allt för att rädda och vara kvar vid sin kaffeplantage. Stämningen är subtilt obehaglig. Otäckt våld hänger i luften. Inte mycket, men en del, av det våldet visas. Huppert är en osannolik figur i det afrikanska landskapet i sina ljusa klänningar, vita ansikte, röda hår och läppstift. Men hon är alltså vrångt envis, på gränsen till dåraktig.”

Det är lustigt. Byt ut Huppert mot Binoche och ”sin kaffeplantage” mot ”sina experiment” så har du ju en beskrivning av handlingen och känslan i High Life. Men i White Material så föll alltså bitarna på plats. Jag undrar om det har att göra science fiction-genren? Om det flummas för mycket så faller liksom vetenskaps-delen i den vetenskapliga fiktionen. Fast flummet i Annihilation funkade ju klockrent!

Jag känner inte för nån av huvudpersonerna i High Life – förutom bebisen i början kanske. Ingen av skådisarna gör nåt dåligt jobb. De är t.o.m. riktigt bra, men historien och hur rollfigurerna framställs gör att jag känner mig noll indragen i det som händer.

Nej, ta och titta på Aniara istället, en film med en fjärdedels budget jämfört med High Life men där jag hela tiden kände att jag var ute i den stora svarta rymden… på en Finlands-färja. Nej, men allvarligt, de visuella effekterna i Aniara är flera klasser bättre och funkade klockrent, vilket tyvärr inte var fallet med High Life.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

bioHigh Life har biopremiär nu på fredag men jag kan nog inte rekommendera ett biobesök. Fast det verkar i och för sig som att jag är i minoritet som inte låter mig trollbindas av flummet i rymden. Som alltid så är det ju bäst att bilda sig sin egen uppfattning.

Fler tankar om High Life (a.k.a. White Fluids) får du från Fiffi i SoF-podden.

The Wandering Earth (2019)

Kinesisk science fiction! Det är inte varje dag man ser, men nu har det hänt. The Wandering Earth gjorde dundersuccé hemma i Kina när den hade premiär. Under en tid var den den t.o.m. den tredje mest inkomstbringande filmen världen över under 2019. Kineserna gick till tydligen man ur huse för att se den. I skrivande stund har den sjunkit till plats sju men det är inte fy skam.

I resten av världen dök den direkt upp på Netflix utan nån vidare marknadsföring, i alla fall inte vad jag märkte av. Men Netflix har väl gjort sig kända för att smyga in filmer utan nåt vidare pompa och ståt.

Konceptet, som är hämtat från en kortroman med samma namn, gillade jag. Det kändes totalt over the top på ett spännande vis.

Året är 2067 och solen håller på att bli en röd jätte som kommer sluka jorden inom kort. Hmm, solen blir en röd jätte redan 2067 alltså? Jag trodde det skulle ta typ 5 miljarder år? Jag kan inte minnas att det gavs nån förklaring till detta i filmen men det måste man väl ha gjort. Det lustiga, och möjligen kopplat till att det är en kinesisk film, är att filmen handlar väldigt mycket om ett skenande klimat men ändå nämns inte växthuseffekten. Nej, felet är enbart solens då det lysande klotet ju har fått för sig att expandera i förtid.

Lösningen på problemet? Jo, att bygga en mängd gigantiska raketmotorer runt om på jorden som ska användas för att föra ut jorden från sin omloppsbana och sen vidare till Alfa Centauri-systemet 4.37 ljusår bort. Jo, men då så!

Oj, vad dåligt det här var. Det var ju synd, men kanske väntat. Även om jag nu läser på Wikipedia att forskare faktiskt leker med lösningar om att flytta jorden längre ifrån solen om några miljarder år (eftersom solens strålningsenergi ökar allt eftersom) så kändes det här ändå alltför överdrivet och totalt osannolikt, speciellt eftersom det utspelar sig redan 2067.

Jag brukar gilla postapokalyps, dystopi och övergivna miljöer men här är det alltså så överdrivet att det inte funkar alls. Dessutom framställs allt med en supertrist cgi som gav en iskall, ytlig känsla.

När det inte är tråkig cgi så är det trams i form av ruggigt jobbig och lökig humor. Filmen är en tråkig blandning av 2012, The Day After Tomorrow och Gravity kryddat med den värsta formen av asiatisk humor. Pajaserier och dålig fars. Lägg även till en sirapsmässig sentimentalitet.

Filmen avslutas med en fem minuter lång hyllning av både filmen och Kina som land. Ren propaganda men framförallt lökigt och tråkigt. Peter Berg hade varit stolt. I filmen samarbetar Kina med många av världens länder som Frankrike, Kanada och givetvis Ryssland. USA nämns överhuvudtaget inte förutom i form av en amerikansk flagga när nåt dåligt händer.

Om ni vill se en välgjord propagandafilm så rekommenderar jag istället Pansarkryssaren Potemkin. Där hittar man lika mycket, om inte mer, propaganda men att den är från 1925 gör det lättare att se förbi detta och istället se det skickliga hantverket.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Blindness (2008)

I fredags handlade det om Fernando Meirelles lyckade och klart sevärda Guds stad. Varför inte följa upp det med ytterligare en Meirelles-film. Blindness var en film som jag trodde på men det blev platt fall. Min preblogg-text skrevs i oktober 2009.

Fernando Meirelles tidigare filmer Guds stad och The Constant Gardener har jag verkligen gillat. När jag satte mig ner för att se hans senaste rulle så hoppades jag i alla fall på en sevärd film. Blindness utspelar sig i en okänd stad där plötsligt en märklig sjukdom sprider sig; folk blir helt enkelt blinda. Panik sprider sig och de som har smittats sätts i karantän. Vi får följa en grupp personer (de första att bli smittade), däribland en ögonläkare (Mark Ruffalo) och hans fru (Julianne Moore). Frun har i själva verket inte blivit smittat men simulerar för att få följa med sin man in på den anstalt där de blinda spärras in.

Upplägget lät riktigt intressant och i händerna på en skicklig (trodde jag) regissör så borde det inte gå att sabba detta. Men ack så fel jag hade. Det visade sig att filmen var en sorts sf-rulle med konstnärliga ambitioner. Och inget fel med det, men här tröttnade jag efter fem minuter på fotot (liksom mättat med stor kontrast), den jobbiga ljudbilden (kaos) och den vildsinta klippningen. Det där med ”konstnärligt” foto/klippning är intressant. I The Constant Gardener gillade jag det tydligen skarpt men här tyckte jag det sög. Själva historien i filmen känns helt ologisk. Varför placerar man de smittade på en anstalt helt utan kontroll, och varför går man inte på toaletten bara för att man är blind? Nä, men vi är ju blinda nu, då bajsar vi på golvet.

Den där anstalten de placeras på, hela den miljön, jag var less på den nästan direkt. Alla rollfigurer kändes bara för jobbiga. Det var aldrig en lugn stund i filmen. Det fanns ingen som helst spänning. Jag saknade en ramhistoria. Nu skulle allt berättas i det lilla formatet och det kan funka men då måste det bli intensivt och rollfigurer måste byggas upp. Här skulle det bli intensivt bara med hjälp av foto/musik/klippning och det funkade inte. Det blev bara irriterande efter ett tag. Filmen blev bättre när de kom ut från anstalten, då jag fick mer av ”efter katastrofen”-känsla. Men det var för lite, för sent. Många av miljöerna i filmen var snygga, främst stadsmiljöerna, och jag borde gilla apokalyps-temat också men den här rullen var bara jobbig, ointressant, jobbig, ointressant hela tiden. Jag fick Ascension-vibbar och ville bara att Blindness skulle ta slut, eller att jag själv blev blind, möjligen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Filmen bygger på en boken Blindheten (som förmodligen är riktigt läsvärd) av portugisen José Saramago.

%d bloggare gillar detta: