Bird Box (2018)

Huh, jag ser nu att postapokalyps-thrillern Bird Box regisserades av danskan Susanne Bier. Jag vet inte varför men jag blir något överraskad av den informationen. Filmens manus skrevs av Eric Heisserer som ju även låg bakom manuset till mästerverket Arrival, även den filmen baserad på en bokförlaga för övrigt.

Efter en katastrof som liknar den i The Happening, M. Night Shyamalans katastrof till film, lever Sandra Bullock med en man och två barn i en ensligt belägen stuga. De får höra rapporter om en fristad med andra överlevande och beslutar sig för att försöka ta sig dit.

Det är vibbar av både The Happening och The Walking Dead här, och jag sitter och hoppas på att förklaringen till apokalypsen kommer att vara betydligt bättre än den i The Happening. Svar: ja, det är den, kanske för att man egentligen inte får nån förklaring alls.

Filmen utspelar sig både precis när katastrofen inträffar och fem år senare. I scenerna under katastrofen tar en grupp människor sin tillflykt i ett hus. Här fick vi några riktigt intensiva och bra sekvenser. Ni vet, vem är god, vem är ond, vad ska gruppen göra, stanna kvar eller fly vidare?

Det var även en riktigt bra rollbesättning. En efter en dyker de upp, toppskådisarna: bl a Sarah Paulson, Trevante Rhodes från Moonlight och en härligt intensiv John Malkovich. Jag undrar om inte Susanne Bier hoppade på som regissör just för att få jobba med så bra skådisar i scener som jag beskrev i stycket ovan.

Jag kan inte låta bli att dela ut en fyra pga att jag gillade upplägget och stämningen så pass mycket. Bättre än A Quiet Place!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Maze Runner: The Death Cure (2018)

Enligt postern handlar det fortfarande väldigt mycket om att springa…

Då går jag… springer jag äntligen (yeah, right) i mål med den här filmserien. Den tredje och asvlutande delen har fått titeln Maze Runner: The Death Cure. Tidigare i trilogin har vi sett The Maze Runner och Maze Runner: The Scorch Trials. Hehe, vilka dramatiska undertitlar det ska vara då! Bränder, död och prövningar.

Hur mycket jag än gillar postapokalyptiska miljöer så tycker jag att det här blir cgi-fult. Det blir kliniskt och plastigt och känns inte på riktigt. Känslan som jag vill ha försvinner. Men sen kastas vi direkt in i en riktigt bra actionsekvens. Våra hjältar ska frita sina vänner från ett tåg, och det är ju sen gammalt att tåg på film alltid är bra. Här bjöds vi på riktig action, riktiga bilar och det såg farligt ut på riktigt. Jag menar det, på rikigt.

Rollfigurerna från de tidigare filmerna ska presenteras på ett utstuderat vis. Man ska förväntas reagera: ”Oj, vad coolt, det är ju Thomas (Dylan O’Brien) från de tidigare filmerna!!!!”. Hehe, det blir lite fånigt. Det är ju liksom inte Darth Vader-nivå vi pratar om här. Det var samma sak när The Jerk dök upp igen. Det framställs som att det är världens coolaste grej. The Jerk är namnet jag gett på rollfiguren som spelas av Will Poulter (som ju är en riktig jerk även i exempelvis Midsommar, och även i Narnia-filmerna när jag tänker efter).

Men det här var överraskande bra! Förutom inledningen är det filmat i verkliga miljöer med ganska tät action. Jag fick bitvis lite Fast & Furious-känsla. Tågsekvensen påminde inte så lite om Fast Five och även en annan del av filmen där man lyfter en buss över en hög mur med en lyftkran för tankarna till F&F.

Apropå den där muren så är det en mur som separerar två typer av människor. Innanför muren har vi The Last City och friska och välmående människor. Utanför muren har vi desperata och sjuka människor som vill bli insläppta. Hmm, jag anar en samhällskommentar här? Kanske inte subtilt direkt.

Maze Runner: The Death Cure är lite för långdragen, lite för lång, men jag förvånar ändå mig själv och ger den en stabil trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Alita: Battle Angel (2019)

Jag hade inte jättemycket koll på Alita: Battle Angel innan jag satte mig ner för att titta på den. Det jag hade hört om den hade inte gjort mig lockad att se den. Men som en fredagsfilm efter jobbet skulle den nog passa tänkte jag.

Ja, det gjorde den. Filmen är riktigt snygg. Miljöerna och världsbyggandet funkar. Roboten Alita själv är välgjord även om jag då och då tyckte att hennes ansiktsuttryck inte riktigt funkade. En sak man har gjort är att förstora Alitas ögon, som i manga/anima. Detta gör ju att hennes ögon inte riktigt ser ut som människoögon och då sitter man inte heller och jämför med människoögon. Just ögonen funkade. Jag vet inte om de berodde på att de var just stora eller om de helt enkelt var välgjorda. Det som ibland inte funkade för mig resten av ansiktet som kändes lite stelt. Men det var små detaljer och inget som sänker filmen.

Det förekommer en del action i filmen (nähä!). Det jag uppskattade mest var vissa av fajtingscener som funkade oväntat bra trots att det är cgi-tjej som slåss. Här har datoranimerarna verkligen lyckats. Bl a förekommer en sekvens på en bar som var både häftig och rolig. Det som var bra med den var att den var lite mindre också, mer personlig. Senare blir det mer bombastiskt och tråkigare. Dessutom hade jag blivit rejält berusad om jag tagit en sup varje gång Alita gör en superhero landing.

Filmens teman har vi sett behandlas förut i både sci-fi och vanliga actionthrillers. Inget nytt under solen här. Jag kommer att tänka på filmer som Ex Machina, The Matrix, Ghost in the Shell, The Long Kiss Goodnight och Metropolis.

Apropå Ghost in the Shell och anime så tänkte jag en bit i filmen att det här bara måste bygga på manga/anime. Mycket riktigt så visade det sig att så var fallet. Battle Angel Alita heter mangan och det finns även en anime-videoserie (a.k.a OVA) med titeln Battle Angel. Obs! Jag hade faktiskt inte koll på detta innan men manga-vibbarna var så starka att det kändes uppenbart.

Ibland när jag ser anime-filmer baserade på manga-serier så kan det hända att det är lite svårt att hänga med i handlingen. Det kan vara klurigt att komprimera ner en manga-serie på 15 volymer till en två timmar lång film utan att det blir förvirrande. Även om man har gjort ett hyfsat jobb här så hängde jag inte med på hur allt hängde ihop. Vem var egentligen Vector? Fick han blå ögon när den mystiske Nova kopplade in sig i hans hjärna? Och vem var Nova och hur var hans relation till Alita? Många frågor, inte så många svar.

Christoph Waltz är med. Jag gillade hans rollfigur, Dr Ido, som när han inte trixade med Alitas robotmekatronik, mystiskt svepte omkring i skumma kvarter på nätterna iklädd trenchcoat. Trevliga film noir-vibbar här.

Jag blev positivt överraskad av Alita: Battle Angle och betyget blir en trea med lite mersmak, kanske i form av en uppföljare?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Maze Runner: The Scorch Trials (2015)

the-scorch-trialsDen första filmen i den här YA-franchisen såg jag faktiskt nere i Malmö under Filmdagarna 2014. Jag lät mig underhållas lite så där lagom av The Maze Runner och delade ut en mellanmjölkstrea. Precis som i den filmen så kastas vi även här direkt in i handlingen. Våra unga hjältar har nu klarat sig ut ur labyrinten men kastas ur i askan i elden kan man väl säga. Elden i det här fallet är en forskningsanstalt där ungdomarna hålls inspärrade. Personalen lockar med guld och gröna skogar till den som har lyckan att bli utvald. Ni som har sett The Island vet på ett ungefär vad det innebär att bli utvald. Det är inte högsta vinsten direkt.

Den grupp vi följer, ledd av Thomas (Dylan O’Brien), får höra talas om några rebeller som befinner sig i bergen på andra sidan en vidsträckt och farlig öken och beslutar sig för att rymma. Klara, färdiga, gå. Spring!

I filmens inledning presenteras en massa begrepp i en strid ström i ett lamt försök till världsbyggande: Cranks, Scorch, Wicked, Flare virus, etc. Alla begrepp inleds med stor bokstav för att markera tyngden av begreppen, precis som i den förra filmen för övrigt. Det känns mest fånigt skulle jag säga.

Det förekommer mängder av referenser till andra filmer i samma genre som t ex The Matrix, nyss nämnda The Island, THX 1138 och Mad Max-filmerna. Eller referenser är nog fel ord. Man kanske ska säga att de nämnda filmerna är inspirationskällor. Tyvärr lyser frånvaron av tyngd igenom. Det är nåt med att det är ungdomar i fokus som bara inte funkar. Det blir tråkigt. Kanske beror det på att skådisarna helt enkelt inte håller måttet?

Ta t ex Dylan O’Brien som spelar Thomas. Han har noll karisma plus att han spelar över i actionscenerna när han ska springa. Han springer i en sorts panik som gör att det i själva verket bara måste gå långsammare. Lugna ner dig lite. Men, nej, han fortsätter stressa och snubblar över sina egna fötter för att visa hur stressad han är.

Det är intressant att jämföra med en annan huvudperson, Minho spelad av Ki Hong Lee. Nu var han i och för sig en av de specialduktiga Springarna i den första filmen och han tar med sig den kunskapen här. I vilket fall så springer han effektivt och ekonomiskt, trippar inte, viftar inte med armarna utan pumpar som Tom Cruise.

Det springs för övrigt väldigt mycket i filmen. Den vanligast förekommande repliken är ”Let’s go! We gotta go! C’mon!”. Spring!

När gruppen befinner sig i öknen kunde jag inte låta bli att tänka på Stephen Kings The Dark Tower-serie och speciellt en episod när Roland & Co korsar en stor öken på väg mot bergen i fjärran. Ja, det finns några fler kopplingar då vi även får uppleva ruiner av storstäder från en svunnen tid. Nu är ju inte postapokalyptiska miljöer nåt unikt för just The Dark Tower men så gick i alla fall mina tankar. Jag ser för övrigt, med skräckblandad förtjusning, fram emot filmatiseringen av The Dark Tower som ska komma i sommar.

Slutligen konstaterar jag att det fortfarande är väldigt luddigt varför ungdomarna placerades i labyrinten från första början. Vi får veta nåt om att de har ett unikt enzym i sina hjärnor, ett enzym som ska vara botemedlet mot det virus som härjar på jorden. Producerades enzymet när en person känner rädsla/stress? Var labyrinten ett sätt att få deras hjärnor att producera mer av enzymet? Hmm, känns som att det borde finnas lättare sätt.

Nej, det är en ganska krystad historia det här. Den försöker vara tung men blir lättviktig och fånig istället. Nu är jag en sucker för postapokalyptiska miljöer och känner mig lite snäll idag (nytt år och allt) så Maze Runner: The Scorch Trials får faktiskt en svag tvåa.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: