A Quiet Place (2018)
11 april, 2018 12 kommentarer
Senaste gången filmspanarna såg en skräckis blev det succé, åtminstone för mig. Om jag minns rätt var det nämligen då vi lät oss skrämmas av Scott Derricksons Sinister.
I lördags var det dags igen när vi i en förvånansvärt tyst och lugn salong avnjöt A Quiet Place. I huvudrollerna ser vi äkta paret Emily Blunt och John Krasinski. Filmen är även regisserad av Krasinski själv, och jag skulle kunna tänka mig att Blunt i praktiken även fungerande som medregissör.
I en nära framtid har Jorden intagits av nån form av monster som attackerar och dödar människor. Varelserna är blinda men har oerhört bra hörselsinne och gör du minsta ljud så är du rostat bröd (ping Cecilia!).
Blunt och Krasinski bor kvar på sin gård ute på landet med sina barn och tillökning väntas. De har gjort ganska omfattande anpassningar för att vara ljudlösa. Det tassas barfota fram på stigar med utlagd sand. Porslin och metallbestick är inte tillåtet, nej, här serveras maten på blad och man äter med händerna. Högljudda barnleksaker går bort. Men om tystnad hade rått hela filmen så hade det ju inte blivit nån film…
Jag gillar verkligen filmens upplägg och koncept. Allt med filmen är egentligen bra. Stämningen borde gå att ta på. Dialogen pratas fram med hjälp av teckenspråk eller möjligen viskande. Om du gör minsta ljud som är högre än omgivningens bakgrundsljud så är du illa ute. Det är som upplagt för en svettig och intensiv upplevelse.
Jag gillar även hur filmen är kompakt och utan nåt extra fett. 90 minuter från start till mål. Precis som en skräckfilm ska vara. Vi får inte veta nåt om vad som har hänt (varför är monstren där?) och vi håller oss hela tiden i anslutning till familjen och deras gård. Helt rätt grepp för att skapa en känsla av att vara där som tittare.
Ibland kan en filmupplevelse emellertid saboteras av de minsta detaljer, som t ex en spik. Det spelade ingen roll hur mycket jag på ett objektivt plan uppskattade det jag såg och (inte) hörde. Just detaljen med spiken förstörde filmen för mig.
Sen var det här med spänningen och att jag borde sitta på kanten av biosätet. Det gjorde jag inte, förutom vid en sekvens som länge var briljant (andas!) men som i slutändan ändå gjorde mig lite besviken efter all uppbyggnad. Upplösningen (eller förlossningen) kom lite väl snabbt.
Jag vet inte varför jag inte kände av mer av spänningen på samma sätt som andra verkar ha gjort. För mig var det knappt en skräckfilm utan snarare en thriller med cgi-monsterangrepp. Jag blir inte rädd av sånt. Inte den här gången i alla fall. I en skräckis så vill jag mer få den där känslan av att nåt är fel, riktigt fel, men ändå inte så långt ifrån det normala. Den där obehagskänslan av att nån kanske är besatt av en demon. Eller vardagliga ting som plötsligt inte är så vardagliga. Eller grangrenar i den dunkla skogen som susar i vinden. Hörde jag David Lynch?
Om jag ska ge mig på att förklara varför den där spiken förstörde så mycket så behöver jag nog spoila filmen. Om man ska prata mer generella termer så kände jag att filmens rollfigurer bröt mot sina egna regler på ett ologiskt och märkligt sätt. Hela deras tillvaro bygger på att de gör rätt. Det som sen fäller dem funkade inte för mig. Att ett barn gör fel, det köper jag rakt av. Men inte att Emily Blunt gör som hon gör. Det var helt obegripligt.
Det fanns ytterligare en ologisk detalj som involverade en sorts svängdörr. Det borde heller aldrig ha kunnat hända. Det var dock inte lika ologiskt och konstigt som spiken.
Äh, jag vet inte. Filmen funkade helt enkelt inte fullt ut för mig. Det var nog en rad småsaker som gjorde det. En del av dessa småsaker har jag inte nämnt. Egentligen är det en effektiv skräckis och jag kan se att det är så med ett öga men mitt andra öga gnäller och tar mig ur filmen. Så är det ibland. Betyget blir HELT OK. Ok?
Och nu får jag be om största möjliga tyssssstnad så att alla kan fokusera på att läsa de andra filmspanarnas texter om A Quiet Place.
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
The Nerd Bird
Om Jojjenito
Jojjenito – om film... 
Pingback: A Quiet Place (2018) | The Nerd Bird
Toasted! 😉 Sannerligen.
Nu blir jag jättenyfiken: svängdörr?! Vad har jag glömt…
Håller med dig om spiken i sak, även om jag inte störde mig lika mycket på det som du. Jag tyckte att filmens konfliktytor var något krystade (pun intended) rakt igenom. Att skaffa barn under de här premisserna är väl inte supersmart, och att ha lite koll på sin ägglossning är inte så svårt ärligt talat… Jag tänkte faktiskt en hel del på det efteråt, hur i h-e tänkte de hålla truten på barnet under alla dessa år när det ännu inte kan reglera sina impulser (eller röstnivå)?? Den ungen, och kanske hela familjen, var helt klart ”toast” ur det perspektivet.
Och slutet var alldeles för tillrättalagt. Hade jag haft halvor hade det nog blivit 2,5 för mig också.
Ah, svängdörr och svängdörr. Fel ord tror jag. Det är luckan i silon jag syftar på. För mig kändes det märkligt att den inte var ordentligt säkrad.
Åh, ”krystade”. Klockren pun! 😉
Nej, att skaffa unge just då var kanske inte det smartaste valet. Nu hade de ju ändå tänkt till hur det skulle funka i början under födseln och så, i rummet under madrassen. Men ändå. Hur länge ska de ha bebisen ”instängd” där? Jag hade inte vågat ta ut den på flera år. Vi såg ju hur det gick med yngsta barnet i början…
Aha, silon. Ha ha, du hängde verkligen upp dig på detaljerna… Själv tyckte jag bygget knakade även i det stora.
Kanske såg de det som sin uppgift, att återbefolka världen 😉
Att jag hängde upp mig på detaljerna berodde nog på att filmen inte funkade fullt ut i det stora, och främst då att jag inte fann den speciellt spännande. Då började jag notera detaljerna.
Ja, iofs, om människor känner att det inte är rätt eller värt att skaffa barn då är vi väl mer eller mindre ”toast”. 😉
Fast den där spänningen som du beskriver, den tycker ju jag blir läskig eftersom man inte vet hur det ska gå (och man vill att det ska gå bra…)
Det skymtade ju förbi en viss tidningsrubrik som kunde antyda en viss jordisk utgångspunkt i alla fall. Jag funderade på om den skulle vara en blinkning till Monsters.
Spänningen blev aldrig läskig för mig. Inte så att jag satt och spände mig. 😉 Sekvensen när hon fick värkar och trampade på spiken var mest intensiv men ändå inget jämfört med t ex Sinister.
Missade nog tidningsrubriken. Blinkning till Monsters? Fast monstren i Monsters kom ju från rymden… fast nu när jag läser på om Monsters ser jag att det tydligen var en NASA-prob som kom tillbaka från rymden med ”nåt” och kraschade. Samma här kanske.
Jag kan även tänka på Cloverfield, typ att det här hade kunnat vara en uppföljare. Hörde på en podd att man i nåt skede bollade med idén att använda manuset för en Cloverfield-film. Men så blev det alltså inte.
OBS! Spoilerkommentar!
Tidningsrubriken handlade om en meteorit i Mexico, så det var nog främst landet som gjorde att jag associerade till Monsters
Ah, jag förstår. Missade den rubriken.
Blir man inte rädd så blir man inte rädd, det är verkligen en känsla som inte kan (eller inte bör) tvingas fram. Ditt gnälliga öga gnäller helt enkelt högst den här gången och då är det så det är. Mina ögon gnällde å andra inte det minsta. Jag tror knappt jag blinkade på dom där 90 minuterna.
Jag ville verkligen bli rädd eller åtminstone känna av intensiv spänning och nerv. Lite av det senare fick jag när det var som mest jobbigt för Blunt. Men uppenbarligen inte tillräckligt. Som sagt, så är det ibland. Kul att den funkade för dig!
Pingback: A Quiet Place (2018) | Rörliga bilder och tryckta ord