A Festa da Menina Morta (2008)

19 november, 2021 Lämna en kommentar

Jag har publicerat texter om alla filmer jag såg på 2008 års Stockholm Filmfestival, förutom en och den handlar det om idag. När jag läser min gamla text om A Festa da Menina Morta så blir jag nästan sugen på att leta upp den för att se om den. Det är ett typexempel på en sån där film som man uteslutande ser på en filmfestival, på samma sätt som Gunda förra året.

För 20 år sen försvinner och dör en ung flicka. En hund hittar flickans klänning och tar den till sin husse, en ung pojke som efter detta tros vara besatt av flickans själ och han upphöjs därför till ett helgon.

Den första halvan av filmen kändes som obegriplig smörja. Trots vackra bilder kändes det som pretto på fullständigt fel sätt. Jag förstod noll. Sen nån gång efter halva filmen så kom en fantastisk scen där en snubbe (en indian, om det betyder nåt) går omkring på en utomhusfest – den 20:e festen för den döda flickan och helgonet – och plötsligt börjar den här indian dansa electric boogie. Snart kommer två snubbar till och börjar dansa breakdance och slå volter. Helt sjukt. Nånstans där makade sig filmen för min del upp på ett godkänt betyg. Men det var en mycket märklig upplevelse där jag inte förstod mycket. Väldigt snygg var den dock.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Anekdot från visningen: Ja, inte så mycket att säga, förutom att minsta salongen på Grand knappt var halvfull under visningen av den här minst sagt skumma filmen vars internationella titel är The Dead Girl’s Feast.

Filed under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2008 Tagged with , , , , , , ,

Ballast (2008)

8 januari, 2021 Lämna en kommentar

I onsdags handlade det om Henry Poole Is Here, en film som jag såg under Stockholm Filmfestival 2008. Även dagens film avnjöts (kanske fel ord) under 2008 års festival. Nu ska sägas att Ballast nog är mer lik den dystra Wendy and Lucy (även det en festivalfilm från 2008) än Luke Wilson-filmen/komedin om Henry Poole.

Tjoho! Sista festivalrecensionen kommer här. Ballast är faktiskt mer avskalad och dyster än Wendy and Lucy som jag också såg på festivalen. Den utspelar sig på landslandsbygden i Mississippi där 12-årige James försöker växa upp med trasiga familjeförhållanden: pappan har precis tagit sitt liv och James farbror verkar ha blivit apatisk. Man kastas direkt in i den dystra handlingen utan nån som helst uppbyggnad. Samtliga personer är dystra och deppiga, i princip handlingsförlamade. Och alla verkar arga på varandra. Alla utom den snälle vite grannen som försöker hjälpa till genom att bjuda på stek. Det lyckas sådär. Hur lyckas då filmen? Nja, sådär. Den är för seg helt enkelt. Det var i dystraste laget. Jag gillade de avskalade miljöerna men istället för att vara fängslande blir filmen tråkig. Kanske hade jag uppskattat den mer om det hade varit den första filmen jag såg på festivalen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Anekdot från visningen: Två ord: fransk text. Ja, det var textat på franska (!) vilket kan ha bidragit till ett lägre betyg. Det störde, främst i början när man inte kunde låta bli att titta ner på texten. Lite kul var det dock eftersom man (läs: jag) kunde fräscha upp sin (läs: min) franska. En annan sak som nog bidrog till att jag inte uppskattade filmen var att det var min sista film på festivalen och jag helt enkelt var mätt… på s.k. kvalitetsfilm.

Filed under Betyg 2, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2008 Tagged with , , , , , , , , ,

Henry Poole Is Here (2008)

6 januari, 2021 Lämna en kommentar

Under Stockholm Filmfestival i höstas så blev det en online-festival för min del. Sex filmer sågs plus 3 Face2Face. Nu när Göteborg Filmfestival står för dörren så funderar jag på att uppleva den festivalen på samma sätt. Ja, nu går det ju inte att uppleva den på nåt annat sätt eftersom inga fysiska visningar kommer att äga rum. Ja, förutom visningarna för den ensamma besökaren på Pater Noster. Tillbaka till Stockholm Filmfestival och filmen Henry Poole Is Here som jag såg och skrev om under 2008 års festival.

Luke Wilson spelar en man som flyttar in i ett hus i en förort för att fly undan livet <>och döden</spoiler>. Hans försök att hålla sig ensam hindras dock av snälla och ”jobbiga” grannar, speciellt Esperanza (Adriana Barraza från Babel) som påstår att en fuktfläck på Wilsons hus i själva verket är Jesus ansikte.

Henry Poole Is Here är en typisk indiedramakomedi och det behöver ju inte vara fel. Vi får ganska skön laid back humor och så lite dramatik och romantik på det. Filmen puttrar på i ett mysigt tempo. Vissa verkar anse att filmen är kristen propaganda men jag tänkte inte alls på det. Jag tyckte det handlade om att leva i nuet, rent generellt. Vissa verkar också anse att soundtracket är strålande. Själv tyckte jag det blev lite väl många partier med musik och då mest i form av en typisk indiegitarrpop. Filmen är lite väl stöpt i indie-formen helt enkelt, i alla fall för att sticka ut. Wilson är bra men det finns tendenser till att han har ett lite påklistrat lidande ansiktsuttryck i stora delar av filmen (min kommentar: lite som Maria Falconetti i La passion de Jeanne d’Arc). Det blir i slutändan godkänt till Henry Poole Is Here.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Anekdot från visningen: Nja, skön lite loj stämning på eftermiddagen och en amerikansk indiefilm. Helt rätt.

Filed under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2008 Tagged with , , , , , , , , , ,

Dream (2008)

4 september, 2020 6 kommentarer

Dags att skicka upp en gammal preblogg-text med tillhörande Om visningen-anekdot om en film som jag såg på Stockholm Filmfestival 2008. Det är en film regisserad sydkoreanen Kim Ki-duk. Min preblogg-text om Bi-mong (Dream) skrevs i festivaltider i november 2008. Jag undrar och tvekar över om jag kommer att vilja gå på årets festival? Speciellt med tanke på hur logistiken brukar se ut i vanliga fall. Men saker kan ju hinna ändras fram tills dess. Vem vet?

Jag trodde ett tag att Kim Ki-duk skulle kunna bli en favoritregissör. Jag hade hört mycket gott om Livets hjul och jag hade sett och gillat – hyfsat gillat i alla fall – Soom (Breath) på Filmfestivalen förra året. Jag hade i och för sig sågat Hwal (The Bow) men det kändes som ett olycksfall i arbetet. Även Järntrean och den mer våldsamma Seom (The Isle) verkade intressanta (jag har dock inte sett dessa än).

Bi-mong handlar om en kille (Jan) och en tjej (Ran) vars liv vävs samman pga att det Jan drömmer blir verklighet för Ran. En klart godkänd början på filmen som har ett upplägg som tilltalar mig. Det är roligt samtidigt som det är mystiskt. Men det leder tyvärr ingen vart. Upprepningar och en handling som rinner ut i sanden är det som följer. Slutet är bitvis snyggt men hade bara funkat fullt ut om filmen som helhet hade varit lika bra. Nu känns filmen inte helt genomarbetad. En svag trea blir det ändå. Bitvis magiskt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: Jannike Åhlund, fd chef för Göteborgs Filmfestival, som skulle se Phoebe in Wonderland, hade hamnat på fel visning och fick rusa ut när filmen började för att irra in i rätt salong på Saga.

Filed under Asiatiskt, Övernaturligt, Betyg 3, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2008 Tagged with , , , , , , , , ,

La possibilité d’une île (2008)

6 september, 2019 Lämna en kommentar

Under Malmö Filmdagar som gick av stapeln häromveckan såg jag Claire Denis nya film High Life (recension kommer senare i september). När jag skrev min text om High Life kom jag att tänka på en annan fransk ”fin” sf-film, nämligen La possibilité d’une île som jag såg och skrev om under Stockholm Filmfestival 2008.

Innan visningen av Michel Houellebecqs filmatisering av sin roman (Refug som den heter på svenska) var mina förväntningar inte direkt på topp. Jag förväntade mig en skum pretto-film som försökte säga säga nåt om nåt men som inte skulle lyckas pga att den är för otillgänglig. Filmen utspelas dels i närtid och dels långt in i framtiden efter en apokalyps där människan har gått under. I den nära framtiden har man börjat experimentera med kloning och att lagra det mentala innehållet av en människas hjärna i en dator för att sen överföra det till en klon. I handlingen efter apokalypsen träffar vi en klon som är en fysisk (och mental?) kopia av Daniel, som vi möter i närtidshandlingen. Där är Daniel sonen (så förstod jag det i alla fall?) till en sektledare som jobbar för att förverkliga kloning och dessutom anser att människan härstammar från rymdvarelser.

Mmm, jaha, det var faktiskt aningen bättre än väntat, t ex med tanke på att den bara har fått 4.7 i betyg på IMDb (min kommentar: nu är betyget 3.7). Fast det brukar oftast vara de höga betygen som ljuger på IMDb; de riktigt låga brukar man kunna lita på. Men bra är filmen inte. Det är för torrt och tråkigt. Den låga budgeten (jag förmodar att de hade en låg budget) lyser igenom. Eller så ville inte Houellebecq göra nåt maffigt, helt enkelt. Miljöerna är dock bitvis riktigt coola, speciellt naturscenerier och apokalypsmiljöerna i framtiden. Men handlingen segar sig fram. Filmen försöker tala till hjärnan och det funkar nästan aldrig med film (det kan funka när man läser, men på film så måste känslan finnas där). Temat – kloning, vad är en människa, etc? – är intressant men jag behöver nåt mer som lyfter det hela över ett filosofiskt magasin på tv. Inte godkänt men en stark tvåa.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: Riktigt störande (förmodligen bara för mig, haha) var att nånting inte var ordentligt upplinjerat i projektorn vilket resulterade i att ett smalt parti högst upp på duken visade den nedersta delen av filmen. Ungefär som när bilden rullar på en tv när nåt är fel med synken. Man ser en skarv och sen nästa bildruta. Fast här var det statisk då det givetvis inte rullade. Nån biografmaskinist kan säkert förklara vad som var fel. Störande i vilket fall.

Filed under Drama, Film, Recension, Science fiction, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2008 Tagged with , , , , , , , ,

$9.99 (2008)

26 oktober, 2018 Lämna en kommentar

Jag skickar ut ytterligare en gammal text om en film som jag såg på filmfestivalen för tio år sen. Den här gången handlar det om den leranimerade filmen $9.99. Ja, fast det är inte lera utan man har använt silikon för att skapa figurerna.

$9.99 är en stop motion-animerad australiensisk film om ett bostadsområde i Sydney där alla har sina stora och små problem. Skön och underfundig humor kännetecknade filmen. Ibland överraskade den med drömsekvenser eller surrealistiska scener (låtsasvänner, livs levande änglar och annat). $9.99 syftar på kostnaden för en bok som en av karaktärerna köper som ska lära ut meningen med livet. Ja, litet närmare svaret på den frågan kommer kanske filmen. $9.99 är väl en må-bra-film fast med lite svärta. Men nånstans så är det ofta så att en animerad film bara kan göra intryck till en viss gräns. Den kan vara skön och rolig,men nåt riktigt avtryck gör den kanske inte. Undantaget är väl Eldflugornas grav. $9.99 får en stark trea. En skön film, helt klart.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

Om visningen: Mja, inte så mycket att säga. Halvbesatt på Saga så där lagom till lunch. Men en skön visning och skön stämning.

Filed under Animerat, Betyg 3, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2008, Surrealism Tagged with , , , , , , , , , ,

Transsiberian (2008)

24 oktober, 2018 4 kommentarer

Stockholm Filmfestival äger i år rum 7-18 november. För tio år sen besökte jag festivalen som vanligt och då såg jag hela tolv filmer. Ja, det är väl inte så jättemånga kanske. Jag såg ju lika många filmer under tre dagar nere i Malmö i år. Men det är en annan grej när man är hemma i Stockholm och jobbar som vanligt. Vi får se hur många det blir i år. En av filmerna jag såg under 2008 års festival var Transsiberian. Så här tyckte jag om den efter visningen.

Brad Andersons förra film The Machinist var en helt ok paranoid mysteriethriller. I hans nya film möter vi Woody Harrelson och Emily Mortimer som efter att ha hjälparbetat i Kina bestämmer sig för att ta transsibiriska järnvägen till Moskva på sin väg hem till USA. En bit in på resan får de sällskap av ett ungt och lite halvskumt par, spelade av Kate Mara och Eduardo Noriega.

Mmm, filmen är godkänd ganska länge. Harrelson gör en lustig karaktär som både är naiv och kul. Mortimer funkar inledningsvis som hans fru men det ändras efter hand. Många av miljöerna är också riktigt snygga. Bl a en fantastiskt snygg ortodox kyrka i vintermiljö (nån som vet om den finns på riktigt?).

Tyvärr tar filmen mot slutet en vändning mot kalkonens rike. Saker och ting händer som man inte kan undvika att skratta åt trots att det ska vara spännande. Ett problem är att Mortimer inte är trovärdig i sin roll då hon ska förställa en f.d. bad girl som haft problem med droger men som nu gift sig med den kristna Harrelson. Ett annat problem är att handlingen mot slutet är så förvirrad och ologisk att man bara häpnar. Många scener är helt ok och spännande men handlingen och logiken som fört filmen fram till dessa scener är skrattretande. Tyvärr.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Om visningen: Brad Anderson var på plats och tyckte att Stockholms vinterväder passade som inramning av filmen. Sen skulle filmen börja. Det vara bara det att man startade fel film. Leonera gick igång till publikens protester. Vissa lät dock höra ”det är bara en förfilm!”. Efter fem-tio minuter började till slut rätt film.

Filed under Betyg 2, Brott, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2008 Tagged with , , , , , , , , , ,

The Wrestler (2008)

1 juli, 2014 2 kommentarer

MickeyVi kör ytterligare en gammal recension av en modern klassiker som avnjöts på Stockholm Filmfestival 2008!

Efter att ha sett den usla Ashes of Time hoppades jag på nåt bättre i och med att jag skulle få se Darren Aronofskys The Wrestler med en omskriven Mickey Rourke i ”titelrollen” som wrestlern som var som bäst för 20 år sen. Nåväl, efter några öl och en konjak var jag i perfekt stämning och som tur var så levererade även filmen ett skönt rus. Mickey Rourke är inte bra. Han är sjukt bra. Han är sin roll. I början, och även återkommande filmen igenom, följer kameran Rourke i en position bakom honom, så där i nacken som i Elephant om ni sett den. Rourke frustar och stönar vad han än ska göra. Jag känner tydligt att han är sliten människa. Filmen är så äkta en äkta vara kan vara.

Som jag läste i någons recension så är kanske inte historien så himla speciell. Det som gör filmen är skådespelarnas insatser: Mickey Rourke, Marisa Tomei (som Rourkes strip-vännina) och Evan Rachel Wood (som Rourkes dotter). Filmen har en äkta känsla av white trash som inte går av för hackor. Rourke försöker efter en hjärtattack att börja ett nytt liv men det är givetvis svårt om man spenderat en stor del av sitt liv med att tjusa en publik, precis som Marisa Tomeis rollfigur för övrigt. Ja, jag vet inte vad mer jag ska säga förutom att det var en fin och sorglig film med en skrämmande övertygande Rourke. Var det en dokumentär frågar jag mig nästan? En klockren fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: Efter de redan nämnda alkoholhaltiga dryckerna så var det inte mycket som kunde störa mig. Det enda störningsmomentet visade sig vara tjejen i sätet bredvid som åt nåt godis som luktade starkt som av lösningsmedel. Hon kommenterade det t.o.m. själv, ha ha. Men, men, en riktigt bra visning.

Filed under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Sportfilm, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2008 Tagged with , , , , , , , , ,

Wendy and Lucy (2008)

30 juni, 2014 13 kommentarer

WendyJag kör en gammal recension av en festivalfilm från 2008…

Jaha, det blir inte så mycket mer indie än så här. Jo, kanske i den sista filmen som jag såg på festivalen, Ballast (kommer en recension av den senare). I Wendy and Lucy spelar Michelle Williams en avig tjej, Wendy, som är på väg till Alaska med sin hund Lucy för hitta nåt jobb och leva i fred. När bilen går sönder och hunden försvinner blir det jobbigt för Wendy att komma vidare och hon är fast i en amerikansk håla utan pengar och det mesta verkar gå fel. Men Wendy är envis och träffar i alla fall en trevlig parkeringsvakt (Wally Dalton).

Alltså, jag bara måste lyfta fram Michelle Williams här. Hon gör en grym rolltolkning så långt bort ifrån Dawson’s Creek som man kan komma. Hon känns helt äkta som tjejen som går sin egen väg. Wendy är en sån där person som vill sköta sig själv och när hon tvingas konfronteras med andra så blir hon ganska tvär. Hon är envis, nästan lite så där dumt envis. Efter ett tag bara önskar jag mig att Wendy ska få hitta sin hund. Jag gillar miljöerna i filmen. Det är många järnvägsspår, parkeringsplatser, ödsliga snabbköp och andra avsides miljöer. Till slut landar filmen på en stark trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

Om visningen: Ett par på raden framför hade beslutat sig för att inta lunchen i biosalongen och kom därför in i salongen med varma, osande mackor med tillhörande prasslande papper. Utvisning tio minuter.

Filed under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Roadmovie, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2008 Tagged with , , , , , , , ,

WKW: Ashes of Time

7 september, 2013 2 kommentarer

Ashes of TimeTitel: Ashes of Time
Regi: Wong Kar-wai
År: 1994
IMDb | Filmtipset

Ashes of Time såg jag i en redux-version på Stockholm Filmfestival 2008. Jag såg fram emot den väldigt mycket…

Wong Kar-wai är något av en favoritregissör. Hans filmer brukar ofta ha en känsla som jag gillar. Filmerna brukar flyta omkring i en skön känsla av poesi och romantik istället för att ha en rätlinjig handling från a till b. Det krävs nog en hel del för att få det att funka. Wuxia-svärdeposet Ashes of Time gjorde WKW 1994 (parallellt med att han gjorde Chungking Express) och nu visade han sin redux-version här på festivalen. Det visade sig vara den värsta smörjan jag sett på väldigt länge. Det var en enda lång plåga, trots att filmen inte var speciellt lång. Fotot, av min husgud Chris Doyle, är en katastrof. Handlingen upplöses i en flummig poesisession. Actionscenerna förstörs av Doyles sönderklippta och suddiga slow motion-foto som får en att må illa. Inget är bra i denna totala katastrof. Pluset i kanten får Tony Leung Chiu Wai och Maggie Cheung som nånstans ändå ger nån sorts nerv åt denna kalkon.

1+/5

Om visningen: Inte mycket att säga. Jag satt och vred mig och hoppades filmen skulle ta slut nån gång. Ingen kan ha gillat det här. Ja, jo, jag kan väl säga att jag betraktar det här som en film som heter Ashes of Time. Sen finns det två versioner. Både IMDb och Filmtipset verkar tycka att det är två olika filmer men det tycker jag inte funkar. För mig är det en film men två versioner. Och den får en etta.

Filed under Action, Betyg 1, Drama, Film, Martial arts, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2008 Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

%d bloggare gillar detta: