Breath (2007)

Dags att skicka upp en gammal preblogg-text med tillhörande Om visningen-anekdot om en film som jag såg på Stockholm Filmfestival 2007. Det är en film regisserad sydkoreanen Kim Ki-duk och som jag nämner i texten hade tidigare sett The Bow. Till dags dato har jag även sett Järntrean (Bin-jip) och Dream (Bi-mong). Min preblogg-text om Breath (Soom) skrevs i november 2007.

Förra gången jag såg en film av Kim Ki-duk var faktiskt på Filmfestivalen för två år sen. Den gången hette filmen The Bow och var en besvikelse. Denna gång var det bättre. Breath är en ganska annorlunda film som blandar allvar och humor lite hur som helst (fast så brukar det ju vara i asiatiska filmer). Personerna i filmen får man inte veta mycket om, varför de agerar som de gör eller egentligen hur de kommit till den situation de är i. Huvudperson är en kvinna som är olycklig i sitt äktenskap och som (därför?) beslutar sig för att besöka en dödsdömd fånge i ett fängelse. Där gör hon allt (och lite till) för att göra livet gladare för fången.

Breath är en fascinerande film som dock känns lite statisk och begränsad. Ibland är den bisarrt rolig t ex när kvinnan sjunger olika sånger för fången medan fängelsechefen tittar på via övervakningskamera. Som helhet blir det en trea.

Om visningen: Hmm, hände nåt speciellt på den här visningen av Kim Ki-duks nya film? Hmm, ja, när filmen skulle starta kom bara ett statiskt piiiiiiiiiiip ur högtalarna och filmen var helt ofokuserad. Detta pågick nån minut, varefter man bröt och tände tokstarka lampor i ansiktet på alla i salongen. Sen säger man att det kommer ta ca 10 minuter innan filmen ska starta om från början. När den väl startar om så är ljudet fixat (halleluja). Däremot är filmen fortfarande fantastiskt oskarp. Detta åtgärdas efter en kvart eller så. Men det var ändå en ok visning. Det är ju trots allt festival med folk som jobbar ideellt och så. Eller nåt. 😛