Järntrean (2004)

Jag har fortfarande inte sett några fler filmer av Kim Ki-duk men om det dyker upp nån av hans filmer på Stockholm Filmfestival framöver så kommer nog försöka se dem (som jag gjorde med Dream och Breath). Min text om Järntrean skrevs i oktober 2009.

Kim Ki-duk gör annorlunda filmer och jag tror det här är den bästa jag har sett. Nu har sett långt ifrån alla; främst återstår väl Samaria (Samaritan Girl) och Livets hjul (min kommentar: och även The Isle kanske). Järntrean är vacker, säregen, dialoglös, meditativ, långsam och ganska kort. Den är intressant hela tiden och urartar inte i flum eller poetiska tråkigheter som en del av hans andra filmer… ehe, då tänker jag kanske främst på Hwal (The Bow).

Handlingen i filmen påminner en hel del om Bi-mong (Dream) och Soom (Breath) där också två udda karaktärer möts. Egentligen känns inte Järntrean speciellt realistisk men det ska liksom vara så – en sorts stiliserad verklighet. I och för sig brukar jag ofta få den känslan när jag ser asiatiska filmer. Miljöerna i filmerna ger en känsla av att ”nåt är annorlunda” eftersom jag inte ser asiatiska filmer lika ofta som amerikanska och europeiska. Men det är en skön känsla och jag gillar verkligen stads- och bostadsmiljöerna i Järntrean och andra risrullar (min kommentar: ”risrullar”, what, hur tänkte jag där? Inställd!). Sen tror jag att jag kände igen en bro från Gwoemul (The Host) som också utspelas i Seoul. Vad det nu har med saken att göra? Betyget blir en svag fyra.

PS. Originaltiteln Bin-jip betyder Tomma hus och jag tycker faktiskt det är en bättre svensk titel. Dessutom är den vanligaste titeln i Sverige en särskriven version som sticker i ögonen på mig.