Modern Times (1936)

I fredags utlovade jag en recension av Charlie Chaplins Modern Times och den kommer här. Jag såg den på den tiden när Cinemateket inte bara huserade ute vid världens ände vid Filmhuset utan även på biografen Sture. Det var en väldigt mysig upplevelse att avnjuta Moderna tider i salong 1 på Sture i de på den tiden röda biofåtöljerna. Min text om filmen skrevs i november 2003.

Precis som mitchie (min kommentar: en gammal filmforumkompis från filmsnack.se) så tog jag chansen att se Charlie Chaplins Moderna tider på bio i nyrestaurerat skick. Chaplin spelar en snubbe som inte klarar av stressen vid löpande bandet på en fabrik. Han får ett nervöst sammanbrott, tillbringar en tid på sjukhus, friskförklaras och ska ta nya tag i livet. Problemet är att han råkar ta tag i en röd flagga som ramlat från en lastbil och hamnar mitt i ett arbetaruppror och tas för ledaren, och kastas i fängelse.

Ja, så här håller filmen på. Chaplin försöker hitta sin plats i livet men kastas runt som en bricka i ett förvirrande spel. Filmen är underbart rolig. Chaplin är ett geni när det gäller att med enkla medel hitta på roliga scener med hjälp av främst kroppsspråk. Många scener fungerar som korta sketcher och är roliga även om man ser dem för sig. Samtidigt som den är rolig så innehåller den även samhällskritik och satir. Betyg är 4+/5. Helt i klass med Diktatorn tycker jag.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvsep

PS. Lade ni märke till att Neo inte var först med att kunna ducka för kulor?

Ett ypperligt exempel på hur man använder matte painting när man gör film

The Kid (1921)

Nu blir det en kort och gammal preblogg-text om en kort och gammal Charlie Chaplin-film. Filmen i fråga är The Kid och den är från 1921! Chaplin, vad har vi på honom? Ja, vi har i alla fall recensioner av följande filmer på bloggen: The Great Dictator och Limelight. Jag trodde även jag hade en recension av Modern Times men det hade jag tydligen inte. Jag tror det blir åtgärdat på söndag, om vi har tur. Min text om The Kid skrevs i september 2009.

Chaplins pojke är en tidig Chaplin som man väl nästan kan klassa som en novellfilm där luffaren Chaplin får ett litet barn på halsen. Mmhm, en hyfsad rulle men absolut inte i klass med t ex Moderna tider (kanske en orättvis jämförelse, men ändå). Jag tyckte handlingen var lite väl sentimental och enkel. Samtidigt var det bitvis både lite roligt och gripande. Lillkillen var riktigt bra och underbar när han kastar sten och sen sprintar iväg. Han (lillkillen alltså) slåss med en annan pojke och då dyker pojkens storebror upp, iklädd plommonstop och en ganska tydlig ”muskeldräkt”. Det tyckte jag var lite kul. Sen förekommer det mot slutet en drömsekvens som var ganska rolig också. Jag var lite trött när jag såg filmen vilket kan ha påverkat hur jag upplevde den.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Deadpool 2 (2018)

Den första Deadpool-filmen som kom 2016 tyckte jag var bra. Men den hade aldrig chansen att kunna bli en favoritfilm med tanke på vilken typ av film det var. De populärkulturella referenserna som haglade skapade en distans mellan mig och filmen. Jag tyckte ändå den var småputtrig och trevlig och delade ut betyget 3/5.

Nu har tvåan setts, och det mesta är sig likt. Som var fallet med ettan så är det Deadpool 2 jag beundrar på avstånd. Jag beundrar hantverket. Men det är inte min typ av film. Är nåt på riktigt? Inte ens när det är på riktigt är det på riktigt. Det är i mina ögon långt ifrån vad jag kallar en filmfilm. Jag känner inte det där mysiga med att se på film.

Referenserna kryllar det, som sagt, av och jag uppskattar dessa på nån nivå men det är som ett annat lager i filmen istället för att vara en del av filmen. Det är helt enkelt inte min typ av film. Det är som att ge en otroligt välgjord och läcker citrontårta till nån som inte gillar citron. Jag förstår att det känns lite surt men så är det.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Black Sheep (2006)

Black Sheep var en av de filmer som jag gick på bio och såg tillsammans med min torsdagbiokompis Anders. Vi hade en rätt schysst variation på de filmer vi såg. Der Untergang, Wallace and Gromit in the Curse of the Were-Rabbit, True Grit, Thank You For Smoking, Searching For Sugar Man och Cloud Atlas bl a. Min preblogg-text om Black Sheep skrevs i september 2007.

Black Sheep är en nyzeeländsk splatterbagatell i Peter Jacksons anda om genmuterade får som förvandlas till blodtörstiga bestar. Början är ok. En pojke som lever på en fårfarm får men för livet, i form av fårfobi, när hans brorsa skrämmer honom. När han flera år senare som vuxen återvänder till farmen blommar fobin för de ulliga små liven ut igen. Den här gången är det dock berättigat då det visar sig att hans bror, som tagit över farmen, bedriver tvivelaktig genforskning på fåren.

Hehe, ok, inledningsvis är den rolig. Speciellt snubbens fårfobi (han hoppar till vid minsta ”bäääh”). När sen splattret drar igång är det också kul ett tag. Snart blir det dock upprepningar och en story som går på tomgång och är fylld med klichéer. Skådisarna tillhör inte förstauppställningen utan känns ganska träiga och stela. Vissa scener och idéer är bra, men som helhet är det för tunt och fånigt, och det går inflation i de bra idéerna (man har inte dödat sina älsklingar). Det kan inte bli godkänt, trots en del bra intentioner.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Rush Hour (1998)

Jackie Chan har gjort en radda gamla favoriter i martial arts-genren som t ex Snake in the Eagle’s Shadow och Drunken Master. Chan är en verklig artist och hans filmer innehåller härlig fajtingkoreografi och makalösa stunts. I senare delen av sin karriär fick/tog Chan chansen i Hollywood och den första succén var Rush Hour. Min preblogg-text om just den filmen skrevs i september 2004.

Brett Ratner gjorde 2002 den utmärkta remaken (eller nyfilmatisering av Thomas Harris roman om man ska vara noga) Röd drake. Innan det gjorde han Rush Hour 2 och innan det Rush Hour som jag nu har sett. Ratner ska även göra Rush Hour 3. Ovanligt med filmserier där filmerna görs av samme regissör rakt igenom. Det gäller ju även X-Men-filmerna (min kommentar: ja, det här var innan Ratner själv (!) gjorde X-Men: The Last Stand). Nåväl, Rush Hour var det. Nä, jag gillar inte detta. Enda anledning att se filmen är de sköna actionsekvenserna med Jackie Chan. Han är verkligen uppfinningsrik när det gäller att utnyttja olika föremål och platser där fighterna utspelas. Sen visar han prov på ruggig spänst när det gäller att hoppa över höga murar också. Men det räcker liksom inte. Storyn är tunn och urtråkig och Chris Tucker är rolig i 20 minuter kanske men sen blir det tråkigt. Jag gillade inte scenen när den lilla flickan spelar med på slutet och börjar skrika ”tryck på knappen, spräng mig i luften”. Det kändes konstruerat och bara äckligt. Jag småskrattade några gånger, bl a när Tucker dansar som Jacko i början. Det och Jackie Chans spänst räddar filmen från fullständig katastrof. Betyget blir 2/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Populärmusik från Vittula (2004)

Jag minns känslan jag fick när jag läste Mikael Niemis roman Populärmusik från Vittula (det här var innan filmen kom). Det var en känsla av fräschhet och överraskning av att läsa en så välskriven bok på just svenska. Det svenska språket är vackert ibland. Vid den här tiden läste jag troligen oftast böcker på engelska så det var en sorts uppenbarelse att läsa på svenska igen. Min text om filmatiseringen skrevs i oktober 2004.

Mikael Niemis bok har blivit film, och jag tyckte det var en ganska lyckad sådan. I början störde jag mig på Reza Baghers Smala Sussie-klippning som blev lite förutsägbar och inte smart som i Malmros film. Efter ett tag lugnade han dock ner sig och då blev det underhållande. Jag gillade bröllopsfesten. Den där gårdfarihandlaren var en ganska ruggig figur, mycket märklig, som tagen ur en Hasse & Tage-film eller nåt. Jag vet inte varför men jag fick en sorts Äppelkriget-känsla. Det kanske var naturmystiken. Jag måste säga att Björn Kjellman var rolig som skånsk musiklärare. Ett stort minus var förstås många av skådisarnas försök att prata med norrländsk dialekt. Vissa sket i det och pratade ren stockholmska. Det sistnämnda var nästan att föredra jämfört med Sten Ljunggrens stapplande försök att snacka norrländska. Klart godkänt blir betyget till Populärmusik från Vittula.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

Adam’s Rib (1949)

För några dagar sen postade jag ett inlägg om George Cukors film Gaslight. Idag är det dags för ytterligare en Cukor-regisserad film, Adam’s Rib. Lite trivia kring filmen. Manus skrevs av ett äkta par där mannen lystrade till det härliga namnet Garson Kanin! Den äkta makan hette Ruth Gordon. Ringer det en klocka? Jo, Gordon spelade en av de nyfikna grannarna i Rosemary’s Baby. En roll hon för övrigt vann en Oscar för. Min text om Adam’s Rib skrevs i juli 2004.

Demonregissören George Cukor (En skön historia, Gasljus, Borta med vinden) står för instruktionerna till skådisarna Katherine Hepburn och Spencer Tracy i denna komedi om könsroller. Det hela kretsar kring en rättegång där en kvinna står anklagad för att ha skjutit (dock inte dödat) sin otrogne man. Advokat respektive åklagare är… rätt gissat: Hepburn och Tracy, som dessutom är äkta makar i filmen. Upplagt för familjegnabb.

Nää, me not like. Jag tyckte det hela var tillgjort och fånigt, och jag fattar inte hur den kan ha så högt betyg på allsmäktige IMDb (7.6). Men, men, smaken är ju olika. Den slog in öppna dörrar för mig. Hepburn vill i filmen försvara kvinnan som sköt sin man för att han var otrogen och Tracy tycker förstås att det är lagen som gäller. Det blir ingen vidare poäng när filmen till slut kommer fram till att skjuta nån ska man ju inte göra. Dessutom var dialogen mellan de två kombatanterna löjlig. Rättegångsscenerna likaså. Vissa av frågorna är väl fortfarande aktuella med tanke på vissa våldtäktsrättegångar på senare år, men här blev det bara löjligt. Tidens tand hade ätit för mycket kändes det som. Det fanns några guldkorn dock. Om jag säger lakrits så förstår ni som har sett filmen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

La nuit américaine (1973)

Jag såg dagens film när SVT körde ett François Truffaut-tema för ett gäng år sen. Först ut var De 400 slagen. Jag tyckte den var ok men jag var inte direkt imponerad av den hyllade filmen. Andra filmen Jules och Jim levererade inte alls. Frågan var nu om nästa film skulle falla mig på läppen? Min text om La nuit américaine (Dag som natt var den svenska titeln) skrevs i mars 2004.

François Truffaut igen. Dag som natt är en metafilm. Alltså en film om en film. Vi får följa en filminspelning ta två steg fram och ett steg bak. Truffaut själv spelar regissören med mardrömmar. Jacqueline Bisset spelar den kvinnliga stjärnan i filmen i filmen.

Ja, det var rätt så intressant att följa med bakom kulisserna på filminspelningen och se vilket jobb det är att göra film. Omtagning efter omtagning. Valentina Cortese hade en skön roll som den lite äldre dalande stjärnan Severine som har svårt att komma ihåg sina repliker. Själv föreslår hon under en scen att de kanske kunde köra som de brukar göra med Federico (Fellini får man gissa), dvs att man bara säger nonsensrepliker (en slumpmässig rad med siffror t ex, 13, 1, 5, 46, 34, 56). Men det gick ju inte eftersom Truffaut spelar in ljudet direkt till skillnad från i italienska filmer där man dubbar efteråt.

Just det där har jag lagt märke till i italienska filmer. Rätt så ofta så stämmer inte ljudet med munrörelserna och det framgår tydligt att ljudet är inspelat vid ett annat tillfälle. Det ser inte bra ut.

Vid ett tillfälle får Truffaut ett gäng böcker med posten som han har beställt. Mina falkögon registrerade att en av böckerna var om Ingmar Bergman och en annan om Alfred Hitchcock. Det är kul med såna här filmreferenser om man är filmfreak.

Filmen rullar väl på och är lite smårolig ibland men fortfarande har jag svårt att se storheten med Truffaut. Den får dock godkänt och det är kärleken till filmen som gör detta. Den lyser igenom. Men – om man vill se en roligare film om kaoset som kan råda på en filminspelning så rekommenderar jag Tystnad, tagning! (Living in Oblivion, 1997).

”Dag som natt” är för övrigt ett uttryck som betyder att man spelar in en nattscen på dagen med mörkerfilter framför kameran. Lite kul är också att Jean-Pierre Léaud spelar med i en stor roll. Léaud är ju pojken Antoine i De 400 slagen (1959). I ett flertal andra Truffaut-filmer spelar Léaud just den pojken i olika stadier av livet (dock inte i Dag som natt).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Trolls World Tour (2020)

Dags att avsluta den här resan till penntrollens värld med Trolls World Tour, från i år, och nu kommer vi till anledningen till att jag har suttit trollbunden (nåja) framför dessa filmer. På nåt sätt råkade jag snappa upp att min husgud inom musikens värld, funköversteprästen George Clinton, skulle vara med i den avslutande filmen. Och jag kunde ju inte göra som Sofia och hoppa direkt på den sista filmen så jag fick snällt kolla in ettan och även den där kortisen som jag skrev om igår.

I Trolls World Tour får prinsessan Poppy och hennes unga vänner reda på att det finns fler penntroll som alla ser annorlunda ut och alla gillar olika musikstilar. Poppy och hennes kompisar är pop-troll och nån annan musik kan de inte tänka sig ens existerar och varför skulle man i såna fall ens lyssna på den.

Once upon a time så fanns det sex stycken strängar, en för varje musikstil: pop, rock, klassiskt, country, techno och, hör och häpna, funk! Alla trollen levde i harmoni. Så småningom började trollen emellertid bli less på de andra musikstilarna. De ville bara höra sin egen musik! Till slut blev det så att trollen tog sina respektive strängar och drog iväg till olika delar av trollvärlden för att där lyssna på sin musik ifred.

Eller var det verkligen det som hände? Var det kanske så att en viss musikstil försökte ta över de andra stilarna genom att stjäla element från dem och på så sätt skapa en bred och mer urvattnad musik som dominerar? Och så slutade det med att de andra fem trolltyperna helt enkelt fick fly för att bevara sin musik. Hmmm, jag undrar vilken stil som var boven?

I filmens inledning har en av trolltyperna blivit rebelliska och nu vill de, ledda av Queen Barb, ta över världen med sin musik. Vilka troll handlar det om? Jo, givetvis de farliga rock-trollen. Återigen är det nu upp till Poppy och hennes team att få alla att bli sams och spela i harmoni igen.

Ja, som sagt i tidigare inlägg, det här är väldigt förutsägbara och harmlösa filmer. Man vet efter en kvart vad som ska hända och i princip i detalj hur det kommer att ske. Det finns inget att bli överraskad över. Inget farligt. Inget tänkvärt. Det är öppna dörrar.

George Clinton då? Jo, han är med väldigt lite, men de få sekunder han är med gillade jag. Clinton spelar givetvis kungen över funk-trollen, King Quincy. Det är alltid kul när ens egna underskattade favoriter får lite välförtjänt uppskattning och uppmärksamhet. Gubben är närmare åttio nu och det känns som ett under att han överlevt så länge med tanke på de substanser som han tagit under årens lopp. De senaste tio åren har han dock ändrat livsstil och är nu helt ren. Good för him!

Jag hade räknat med lite mer skön funk än det bjöds på. När Poppy kommer till funk-trollens huvudstad Vibe City fick vi höra lite kort på ”Atomic Dog” som inte är nån av mina P-Funk-favoriter, snarare tvärtom. Det var dock kul att Vibe City var ett rymdskepp och såg ut precis som det berömda moderskeppet, The Mothership, från P-Funks konserter på 70-talet.

Slutar filmen med att konstatera att vi INTE är lika, att vi ska uppskatta och vara tacksamma för våra olikheter, att vi ska leva i harmoni pga olikheterna och inte trots dem? Har påven en rolig mössa?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

George Clinton a.k.a. Dr Funkenstein och King Quincy

Trolls Holiday (2017)

Inget gott som har nåt ont med sig, eller vad är det man säger? I den första filmen om våra penntroll så såg prinsessan Poppy till att de deppiga bergerna hittade den inre lyckan och inte längre behövde fira helgdagen Trollafton med att äta penntroll. Problemet som det medförde var dock att bergerna nu inte har några helgdagar alls att fira då Trollafton var den enda de hade. Penntrollen däremot, de firar nånting i princip varje dag.

I Trolls Holiday, en kortfilmsuppföljaren (25 minuter) till den första filmen, så är det återigen upp till prinsessan Poppy och hennes team att rycka ut (slå till, avslöja) för att hjälpa bergerna att hitta på en ny dag att fira. Varför inte ge bort en av sina egna?

Poppy har en uppsjö idéer som förmedlas till kungen och drottningen av Bergenstaden medelst sång- och dansnummer. Bergerna är inte roade. Men så när allt ser som mörkast ut så inser bägge parter vad som är viktigt: att fira det som är fint i livet och inte ytliga saker. Vad bergernas nya helgdag egentligen gick ut på minns jag knappt trots att det bara var några dagar sen jag såg filmen. Men jag tror det var sång, dans och girlanger – och inga trolltacos.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: