Pee-wee’s Big Adventure (1985)

Dags för den andra filmen i minitemat om Tim Burton och… ehe… det är ord och inga visor när jag sablar ner filmen och rollfiguren Pee-wee Herman i synnerhet. Om jag skrivit texten idag tror jag att jag kanske hade använt en del andra formuleringar och ordval än vad som förekommer i min prebloggtext om Pee-wee’s Big Adventure som skrevs i april 2004.

Hans älskade cykel blir stulen och panik utbryter hos det vuxna barnet och schlagerfjollan Pee-wee Herman (Paul Reubens), alltid klädd i för liten grå kostym med vit skjorta och röd fluga. Jakten på den röda cykeln tar Pee-wee på en odyssé över hela USA, eller åtminstone Texas.

Detta var Tim Burtons första långfilm verkar det som. Enligt IMDb i alla fall. Nåväl, det spelar mindre roll. Man känner ganska snabbt igen Burtons scenerier och den sagokänsla och fantasi som brukar genomsyra hans filmer (Apornas planet undantagen). Detta är det postiva med filmen och som alltså gör att det nånstans känns som en Burtonfilm. Men, men, men, men, men, men, men, men, men, men, men, men, men, men, men, men, men, men, men, men, men, men, men, men, men, men, men, men, men tyvärr Tim, det hjälper inte i det här fallet. Varför? Jo, för att detta inte är en Tim Burton-film i första hand utan en Pee-wee Herman-film och för att uppskatta en Pee-wee Herman-film förutsätts det att man gillar… just det, Pee-wee Herman! DET GÖR INTE JAG! Jag hatar honom. Hans otroligt enerverande skratt, läten, fjantiga gångstil och hatvärda manér försatte mig i status likvärdig med en mumie spelad av Boris Karloff på crack. Det var fruktansvärt. Efter tre sekunder av Pee-wee Herman i bild insåg jag faktum: jag hatar den karaktären. Jag vet inte hur det gick till riktigt men på något sätt lyckades jag genomlida denna fruktansvärda kavalkad av hoho, hihi, haaaa, hahahahi som denna idiotiska figur kläckte ur sig så i ett tempo snabbare än Off The Ground kutar med en kåt Lestat efter sig (min kommentar: jaha, jag gillade tydlilgen att retas med min gamla filmforumvänner). Alltså: bottenbetyg till filmen men med ett plus i kanten för den Tim Burton-känsla som skymtade bakom den avskyvärda Pee-wees fånerier.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Keif al-hal? (2006)

Dags för ytterligare en film som jag sett på Stockholm Filmfestival. Den här gången handlar det om Keif al-hal?, en saudiarabisk dramakomedi som jag såg under 2006 års festival. Keif al-hal? betyder för övrigt ”hur mår du/hur går det?”. I min text nedan nämner jag att det inte finns några biografer i Saudiarabien. Kan det verkligen fortfarande stämma?

Keif al-hal? sägs vara Saudiarabiens första långfilm – och det märktes kan jag väl säga. Filmen är en fånig familjekomedi som mest känns töntig. Visst är den rent objektivt intressant med tanke på omständigheterna och de ämnen som tas upp i filmen. Som saudier är den säkert både kul, träffande och upprörande att se då den handlar om kvinnans situation och religionens roll i Saudiarabien. Men tyvärr var i mina ögon skådisar, foto, manus, ja, det mesta, i nivå med… en albansk såpa eller nåt. Då filmen ju faktiskt kommer från ett land utan biografer så kändes filmen som fenomen mer intressant och berömvärd än själva filmen i sig. Filmupplevelsen blir nästan godkänd men inte riktigt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Sommaren i La Goulette (1996)

Som jag nämnt tidigare så kollade jag på bra mycket fler ”udda” filmer förr i tiden. Sommaren i La Goulette är väl kanske inte så rackarns smal men idag hade jag nog bara sett den typen av film på filmfestivaler eller filmdagar. Min text om filmen skrevs i mars 2005.

Sommaren i La Goulette är en i raden av franskproducerade filmer i stil med Ali Zaoua där man åker till fattig f.d. koloni och gör film, oftast med amatörskådisar. Det är väl inte bara amtörskådisar i den här filmen men en del är nog det. Handlingen utspelar sig 1967 i kuststaden La Goulette i Tunisien. Vi får möta en judisk, en katolsk och en arabisk familj som umgås och bor grannar. Döttrarna i familjen börjar intressera sig för killar men väljer killar med fel religion och får sin fäder efter sig. Ja, typ så kan man sammanfatta handlingen. Just ja, Claudia Cardinale (min kommentar: [sic!]) är med som sig sjäv i filmen.

Nä, jag tyckte det här var en tramsig och övertydlig film som jag inte vet vad den ville säga. Ok, de olika familjerna kommer överens trots religiösa olikheter (speciellt judar och araber då). Så varför funkar det inte ”på riktigt” mellan Israel och Palestina t ex är väl en poäng. Men det blir ingen bra film för det. Ibland kändes det som en svensk buskisfilm och sen fanns här inslag av en sorts märklig gubbsjuka som jag inte förstod mig på. En lustig detalj är att jag inte fattade att filmen utspelade sig 1967 förrän i slutscenerna då det stod i eftertexterna. Kanske ett tecken på att jag inte var helt fokuserad under filmen, haha. En annan rolig detalj var språket som pratades: det var en härlig blandning av franska, engelska och arabiska. Rena Rinkeby-svenskan. Flos!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

In Memory of My Father (2005)

Idag handlar det om en typisk American Independent-film som jag såg på Stockholm Filmfestival 2005. Den där skådisen som spelar en psychobrorsa från Six Feet Under som jag nämner i texten är Jeremy Sisto om ni undrar.

In Memory of My Father är en lågbudgetrulle som utspelas under en kväll/natt tillika likvaka för en gammal pappa och filmmogul i Hollywood. I fokus står de tre sönerna som alla har sina problem som kommer upp till ytan när vänner och andra dyker upp på pappans likvaka. Filmen har ett ganska roligt upplägg men den känns amatörmässigt gjord. Fotot är inte godkänt. Det är blaskigt, hafsigt, ryckigt. Filmen är helt enkelt jobbig att titta på. Det kan även ha berott på projektorn som användes då jag såg filmen men resultatet är ändå det samma så det spelar mindre roll.

Dialogen är fullpepprad med ”f*ck””f*ck” men det gör inte scenerna mer intensiva, snarare tvärtom. Klippningen är jobbigt speedad. Bitvis låter man två scener pågå parallellt och sedan klipper man mellan de två scenerna med ca fem sekunders mellanrum – en väldigt jobbig berättarteknik. Den enda ljusglimten är två snubbar, där den ena spelas av samma skådis som är Brendas psychobrorsa i Six Feet Under, som tar lite droger och flummar runt ett tag i badrock på ”partyt”. Det var av nån anledning roligt. Men också det enda som var roligt, tyckte jag. Ja, förutom att det som vanligt var kul att träffa regissören Christopher Jaymes efter visningen och att skådisen Frida Hallgren gick fram och klappade Chris på armen och sa ”I liked it. A very good movie!”.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Valdagen (2001)

Jag gillar iransk film. Jag har inte sett speciellt mycket av den varan men det jag har sett har jag nästan alltid gillat. Det finns en intressant metaaspekt i många de iranska filmskaparnas filmer. Nån gång ska jag köra ett tema och beta av kanske tio av de mest kända filmerna som jag inte har sett. Min preblogg-text om just Valdagen skrevs i augusti 2003.

Valdagen är en iransk film om en soldat och en kvinnlig valförrättare. Soldaten som är posterad på en ö utanför Irans kust och får i uppdrag att skydda valförrättaren som kommer till ön med båt en dag. De ger sig ut på jakt efter potentiella röstare. Det visar sig vara lättare sagt än gjort.

Det här var en smårolig film. Rätt så långsam. Några skulle kalla den seg men jag tycker den klarar sig undan från det tillmälet. Den visar på ett rätt så roligt sätt hur svårt det kan vara att införa demokrati i ett samhälle där religion och andra traditioner regerat länge.

Ibland är den absurd som när plötsligt ett trafikljus som visar rött dyker upp mitt i öknen vilket gör att soldaten måste stanna fast han vet att trafikljuset är trasigt och de dessutom har bråttom. Den fick mig ibland att tänka lite på den palestinska Gudomligt ingripande. Betyget blir 3/5. Som sagt, lite tålamod krävs.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Welcome to the Dollhouse (1995)

När blev cringe ett populärt ord för att beskriva extrem andrahandspinsamhet? En av de första filmmakarna som var expert på fenomenet, kanske innan det fick sitt nutida namn är Todd Solondz. När man ser hans filmer, speciellt Happiness, är det bra att ha en skämskudda nära. Min preblogg-text om Welcome to the Dollhouse skrevs i juli 2003.

Denna dramakomedi av Todd Solondz går även under namnet Middle Child och den handlar mycket riktigt om ett mellanbarn. Dawn (Heather Matarazzo) har en yngre syster som är allas favorit och en äldre nördbror som repar med sitt band i garaget. Hon blir mobbad i skolan och hennes enda kompis är en yngre grannkille som är den enda medlemen (förutom Dawn själv) i hennes klubb för ”special people”. När brorsan lyckas få med en poppiskille i sitt band blir Dawn kär, eller snarare besatt (min kommentar: samma sak?), i den äldre snyggingen och kvinnotjusaren.

Jag gillar verkligen Solondz stil som är annorlunda men som man känner igen direkt. Det handlar om hur familjer funkar (eller inte funkar) i det amerikanska förortssamhället. Det handlar om att vara rätt (eller fel). Det handlar om att komma in på college, att inte sticka ut, etc. Welcome to the Dollhouse är en rolig film med Solondz speciella humor som jag känner igen från de senare filmerna Happiness och Storytelling. Av de tre filmerna så är Happiness klart bäst, Storytelling sämst (men inte dålig) och Welcome to the Dollhouse mittemellan. Den är klart sevärd och betyget blir 4-/5. Jag tyckte ibland att Dawn kunde vara nästan för töntig i sina ruskigt töntiga kläder (min kommentar: givetvis helt medvetet av Solondz för att skapa obekvämhet hos tittaren).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Western (1997)

Jag noterar att väldigt många av de filmer jag såg under våren 2003 var diverse länders bidrag för Oscar för bästa utländska film. Jag tror att SVT hade ett tema som fokuserade på just detta vid den här tiden. Filmen det handlar om idag har en skådis, Sergi López, i en av huvudrollerna som drygt tio år efter denna film gjorde en minnesvärd insats som den sadistiske kapten Vidal i Pans labyrint. Min preblogg-text om Western skrevs i maj 2003.

Jag har sett en fransk film från 1997 som heter Om tre veckor (Western i original). Den handlar om den i Frankrike kringresande spanskinvandrade skoförsäljaren Paco som efter dvs trassel finner sig liftandes runt i Bretagne med den rysslandsinvandrade vagabonden Nico. Paco har just träffat en tjej men hon ville ta en paus i tre veckor för att de båda skulle utvärdera förhållandet och dessutom stal Nico Pacos bil till att börja med. Därför blev det som det blev.

Det här är en smålustig roadmovie som handlar om att hitta sin tjej och plats i livet. Det är en typisk fransk film med mycket dialog (snackigt skulle man kunna kalla det) men jag tyckte det funkade. En normal 3/5 blir betyget. Sen att den fick juryns pris i Cannes ’97 har jag lite svårt att förstå…

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Philadelphia Story (1940)

Idag handlar det om en av de mest kända screwballkomedierna: The Philadelphia Story. Den är regisserad av George Cukor som bl a gjort Gaslight och Adam’s Rib och så blev han sparkad ur regissörsstolen under inspelningen av Gone with the Wind. Min preblogg-text om The Philadelphia Story skrevs i augusti 2003.

Katharine Hepburn spelar societetsdamen som ska gifta sig för andra gången. Denna gång med en torrboll som hon egentligen inte är kär i. Lagom till bröllopet anländer den f.d. mannen (Cary Grant) med en journalist (James Stewart) som ska försöka hitta nåt att skriva om för en skvallerblaska. Under en blöt fest kvällen innan bröllopet händer det saker.

Nja, det här kändes inte riktigt som min typ av film. Det är smarta dialoger och säkert imponerande skådespeleri från Hepburn & Co men det känns som det inte berör mig. Jag förstår inte riktigt hur den kan ligga så högt som 119 på IMDb:s topplista. Den känns överskattad men det är ju bara vad jag tycker. Stewart är lite rolig när han blir full på festen men jag skrattade inte en enda gång och då kan denna komedi faktiskt inte få godkänt. Tiden tog ut sin rätt denna gång kändes det som. Betyget blir 2+/5. Det kan vara ett orättvist betyg men så får det bli. Jag tror humor i mångt och mycket är en färskvara och anpassas automatiskt till nya tider mer än andra genrer inom filmen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Romancing the Stone (1984)

Här kommer en kort preblogg-text om Romancing the Stone (eller Den vilda jakten på stenen som den svenska ”rida på vågen efter Jakten på den försvunna skatten”-titeln lydde), en film som jag såg när jag var hemma i Knivsta under julen 2003. Den känns som en ganska perfekt film att se vid ett sånt tillfälle. Ett halvmysigt, halvintressant matinéäventyr på juldagskvällen. Hehe, det var lite kul att läsa min gamla text. Jag verkar vara kinkig och gnällig (och vad har jag emot Staffan Lindeborg?) men ändå delar jag ut en trea.

I Den vilda jakten på stenen ser vi Michael Douglas och Kathleen Turner som omaka par i Colombias djungler på jakt efter en sten.

Njae, det blir med nöd och näppe godkänt. Det är en ren underhållningsfilm som man glömmer snabbare än ett Staffan Lindeborg-referat. Det tar för lång tid för Douglas att träda in i handlingen. Turner själv lyckas inte gripa tag alls. Det är först när Douglas uppenbarar sitt fula tryne som det slår lite gnistor, väldigt små sådana, men ändå. Filmen är aldrig spännande men ändå lite rolig och funkar om man inte är ute efter nån ny Donnie Darko-upplevelse, vilket jag inte var när jag såg Den vilda jakten på stenen. Jag gillar inte Danny DeVitos karaktär. Jag kanske inte gillar Danny DeVito, helt enkelt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Family Plot (1976)

Med anledning av att Shinypodden pratade om Family Plot i måndags som en del av sin genomgång av alla (!) Alfreds Hitchcocks filmer så tyckte jag det kunde passa att skicka upp en preblogg-text om samma film idag. Min torftiga text skrevs i oktober 2003. Tänk att titta igenom Hitchcocks alla filmer, vilket mastodontprojekt. Det måste bli uppåt eller över 50 filmer. Vem skulle komma på tanken att göra nåt sånt? Galningar! 😉

Alfred Hitchcocks sista film handlar om två par. Ett skojarpar som genom att tjejen spelar spåkvinna får pengar från en gammal rik tant om hennes arvinge kan hittas. Ett annat par utför kidnappningar för att få värdefulla ädelstenar. Deras vägar korsas.

Nej, nej, nej, nej, nej, det här var uselt tycker jag. Det är nån sorts tokrolig stämning och fullständigt ospännande, vilket inte är likt Alfred. Det blir en dålig komedi som inte är rolig, och en thriller som inte är spännande. Värst, nästan outhärdligt, var det när det ena paret åker nerför en backe i en bil vars bromsar har saboterats och kvinnan blir hysterisk och skriker. Det pågår i fem minuter. Inte roligt, bara jobbigt. Betyget blir 1+/5. Det är inte ofta jag ger ettor och det beror nog på att jag nästan bara ser filmer som jag är intresserad av och tror att jag kommer att gilla. Men nu måste yxan falla. Chop!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Hoppa nu över till Fripps filmrevyer-Henke för att kolla vad han tycker om Alfreds sista film.

%d bloggare gillar detta: