The Trip to Italy (2014)

Den första The Trip-filmen har jag gillat och skrivit om på bloggen tidigare. Nu är det dags för uppföljaren The Trip to Italy. Precis som den första filmen så bygger det hela på en BBC-serie som man klippt ner till långfilmsformat. Vi rullar igång i ett snabbt tempo. Efter en minut och tio sekunder är vi redan i Italien och imitationerna kan dra igång. Steve och Rob betar av Michael Caine, Al Pacino, Tom Hardy (Bane) och Christian Bale (Batman). Filmen igenom växlar vi dock mellan humor och djupaste allvar. Det handlar om livet och döden. Ett citat: ”En dag kommer du ligga naken på en bår med en namnbricka runt din stortå”. Happy times. En bit in får killar… gubbarna sällskap av två tjejer och då går de ju givetvis helt bananas i sin iver att överträffa varandra i sina imitationskonster. Nu bjuds vi på klassiker som Marlon Brando och Robert de Niro. Italien-resan är inte lika bra som The Trip men värd en titt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Peter Rabbit (2018)

Efter att ha skrivit om Paddington och Paddington 2 fortsätter jag på det inslagna spåret och tar mig an Peter Rabbit medelst tankeströmsrecension.

Filmen inleds oroväckande och jag tänker att det här kommer jag inte klara av. Det är ju en musikal! God damn it! Fast filmen lurades bara. Vilken tur. Därefter introduceras vi i ett rasande tempo till alla rollfigurer: kaniner, harar, andra djur och Bea (Rose Byrne).

Haha, Domnhall Gleeson är ju perfekt i rollen som kaninernas fiende Thomas. Gleeson spelar på samma sätt som i Star Wars: The Force Awakens. Skillnaden är att det passar in i Peter Rabbit. Han är inte elak, mest besatt.

Det är lite jobbigt med all musik hela tiden. Det är som att det är en musikal trots allt.

Det förekommer mycket anakronistisk humor. Djuren har bl a ett frat party (korridorsfest?). Kanske gillar jag ändå när man slänger in lite vuxen humor mitt i alla det barnsliga. Men det är lite för högt tempo. Det hinner aldrig bli mysigt.

Jag gillar tuppen som upptäcker att det är en ny dag varje morgon.

Jag gillar Rose Byrne. Hon är perfekt i rollen, precis som hon var i Juliet, Naked.

Jag gillar hur djuren pratar med varandra men människor hör inte/förstår inte deras prat (fram tills att Thomas hör dem i slutet).

Mm, det är ganska bitsk humor. Klart godkänt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Paddington 2 (2017)

I söndags handlade det om den första Paddington-filmen och nu är det följaktligen dags för uppföljaren med den fantasifulla titeln Paddington 2. Vår favoritbjörn bor kvar hos den snälla familjen Brown, vill köpa en present till sin tant Lucy, och skaffar därför en radda jobb. Precis som i första filmen är det lite för snällt och politiskt korrekt med ett multikulturellt kvarter men där vi har en ond rasistisk person. Han är OND. Men det är ju en barnfilm, jag glömmer det hela tiden. Främst går filmen ut på att Paddington trasslar till det i form av visuella gags och hamnar till slut i fängelse. I finkan?! Really?! Lite The Grand Budapest Hotel-vibbar här (för övrigt Wes Andersons enda riktigt bra film). Alla fångar är snälla tjuvar, klädda i samma färgglada och randiga fångdräkter. Film nummer två är snäppet bättre än ettan. Det är mer karaktärsdrivet och inte lika många övertydliga poänger. Och ja, det blev dammigt i rummet när tant Lucy kom till London (spoiler!).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Paddington (2014)

Under filmens första tio minuter hinner man vara så politiskt korrekt att det nästan blir löjligt. Vi hinner med skövling av regnskogen, båtflyktingar och tiggare. Det blir kanske inte övertydligt men för mycket på en gång. Jo, förresten, det blev övertydligt. Paddington var för mycket av ren barnfilm för min smak. Det bjuds på en radda visuella gags snarare än en historia. ”Katten på råttan, råttan på repet”-humor kan man kalla det. Jag blir påmind om Pee-wee’s Big Adventure, Wallace and Gromit och Wes Anderson. Där tror jag att jag fångar känslan rätt bra, och det är inte riktigt min stil (även om delar är det). Nicole Kidman spelar en typisk barnfilmsskurk som påminner om Magica de Hex. Ja, jag förstår, det är en barnfilm men när Paddington under en del av filmen är uteliggare och får mat av en vakt vid Buckingham Palace samtidigt som ”Rule, Britannia!” spelas… Ja, jag är nog snäll när jag delar ut betyget 2/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Hallåhallå (2014)

Jag gillar Maria Bloms filmer. Det handlar om ganska enkla filmer som ändå inte blir simpla. Masjävlar och Nina Frisk har det handlat om tidigare på bloggen. Idag blir det lite kort om Hallåhallå. Som vanligt handlar det om en person som liksom fastnat i livet, eller åtminstone inte känner sig helt nöjd med tillvaron. Maria Sid spelar finlandssvenska sjuksyrran Disa som bor i Falun. Hon är skild från en man som hittat en ny kärlek medan hon själv tragglar hon på. Jag tyckte Hallåhallå var mysig, varm, vemodig, rolig och lagom tänkvärd. Anledning till att den funkar stavas nog främst Maria Sid. Precis som i Nina Frisk har vi en rolig och jobbig mamma och hon spelas precis som där av Gunilla Nyroos. Även Ann Petrén som Disas frispråkiga kollega bjuder på en del komiska små pärlor. Jag skulle kunna kalla Maria Blom för Sveriges Nicole Holofcener även om jag bara sett en Holofcener-film. Nåväl, nog sagt om Hallåhallå.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Nina Frisk (2007)

Nina Frisk är Maria Bloms uppföljare till succén Masjävlar (2004). Återigen ser vi Sofia ”Saga Norén, länskrim, Malmö” Helin i huvudrollen som även är en titelroll i det här fallet.

Filmen är en klassisk romantisk komedi som ändå bjuder på lite mer än de vanliga vändningarna som brukar förekomma i den typen av film. Vi bjuds på en del roliga och tänkvärda insikter vad gäller relationer inom en familj: mamma/dotter och bror/syster är det mest fokus på här.

Titelrollens Nina lever i nåt sorts limbo och är mest nöjd (tror hon) när hon partajar och jobbar som flygvärdinna på 10 000 meters höjd och därmed slipper sin jobbiga familj.

Givetvis träffar hon en snubbe (en jordnära cykelhjälmsman som Crescent-skjutsar sin lille son till dagis). Tycke uppstår. Komplikationer uppstår. Man löser det. Sen kommer ett jättejätteproblem som riskerar att avsluta relationen. Löser man det? Ja, påven har fortfarande en lustig hatt.

Bitvis undrar jag om det här är en reklamfilm för Hammarby sjöstad. Många drönarbilder blir det. Eller om det är helikopterbilder? Var det vanligt att drönare användes under filminspelningar redan 2007? Jag kom nu att tänka på Hypnotisören som hade grymt snygga och vintriga flygbilder på Stockholms innerstad.

Ninas nya kille spelas av Daniel Götschenhjelm som är Sofia Helins man upptäcker jag nu! Haha, vad såg hon i honom frågar jag mig?! Daniel är säkert jättetrevlig i verkliga livet men som skådis var han verkligen inte bra. Han pratar som en robot som försöker verka mänsklig. Daniel slutade förresten med skådespeleriet 2010 och sadlade om till präst. Good for him. Eller snarare God for him.

Det förekommer kanske lite för många krystade referenser till flygresor. Det är turbulenta relationer med luftgropar hit och kraschade förhållanden dit. Jag vet, jag borde uppskatta det men ordvitsar funkar sällan nedskrivna; de ska komma spontant i stundens ingivelse.

Jag gillar ändå filmen som helhet. Det är en svensk romantisk komedi som tar lite annorlunda rutter och som flyger hela vägen utan att mellanlanda.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Babylon (2022)

Jag hoppas att Damien Chazelle får fortsätta göra filmer med en budget i klass med Babylon. Den blev tyvärr något av en flopp publikmässigt (och även hos kritiker?). Själv älskade jag Chazelles dekadenta och mustiga mästerverk om Hollywoods barndom. I fokus är en up and coming it girl (Margot Robbie), en mexikan (Diego Calva) som gör allt för att bli en del av filmindustrin, en avdankad stjärna i form av Brad Pitt plus en rad andra figurer som går in och ut ur handlingen. Vi får vara med på filminspelningar och fester (och då snackar vi partaj på riktigt!) under stumfilmseran, då industrin känns som en galen karnival eller cirkus. När ljudfilmen gör sitt intåg blir allt mer seriöst och för en del är det början på fallet efter uppgången. Babylon går all in från början och släpper aldrig taget. Det är en härlig blandning av de bra delarna från Mank och de paranoida delarna från Boogie Nights och jag satt mest hela tiden som i trans.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Triangle of Sadness (2022)

Jag har sett alla Ruben Östlunds filmer utom De ofrivilliga. Den borde jag definitivt beta av. Varför borde jag beta av den? Jo, förutom att jag då blir Östlund-komplett så har jag verkligen gillat alla Östlunds filmer hittills. Samtliga har fått 4/5 i betyg. Om jag ska utse en favorit så är det nog Play.

Triangle of Sadness såg jag inför att jag skulle lista mina favoriter från 2022 men den hamnade inte på topp-10 men väl på en plats som bubblare.

Östlund är expert på att få mig att leta efter skämskudden. Jag älskar middagsscenen i början om vem i influencer-paret som ska betala notan. En till synes liten grej som bara växer och växer, och som inte heller tar slut efter att middagen är över.

Under den del av filmen som utspelar sig på lyxjakten förekommer det nog endast en sån scen, och då tänker jag på när en av de välbärgade gästerna vill få en ung tjej i personalen att bada i poolen.

Jag tyckte Triangle of Sadness kändes mindre personlig än hans tidigare filmer. Eller personlig nog är fel ord. Men istället för att det handlar om socialt obekväma situationer blev det kanske mer av övertydlig satir. Well, övertydlig satir funkade ju (för mig!) i Don’t Look Up. Fast jag är nog ute efter nåt annat när jag ser en Ruben Östlund-film. Klart godkänt blir det ändå förstås.

Slutligen: filmens titel är dålig men jag lärde mig åtminstone ett nytt uttryck.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Banshees of Inisherin (2022)

The Banshees of Inisherin är lika rolig som den är sorglig. Wikipedia kallar den för en black tragicomedy och det stämmer rätt så bra. Den bjuder på en återförening av Brendan Gleeson och Colin Farrell som vi senast såg tillsammans i Martin McDonaghs ”semesteräventyr” In Bruges. Det var en film fylld med underbar dialog och absurt komiska scener och det är samma sak med The Banshees of Inisherin eftersom den är skriven och regisserad av samma person, nämligen Martin McDonagh. Farrell är perfekt som den snälle kompisen som bara vill ta en öl med sin lite äldre kompis spelad av Gleeson som plötsligt inte vill ta en öl. Jag har varit med om samma resa med några kompisar men inte på det extrema och absurda sätt som det framställs i filmen. Sen är frågan vilken sida av ölen jag har suttit men det är en annan historia.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

PS. Filmen var nominerad för nio Oscars, däribland skådisarna Colin Farrell, Brendan Gleeson, Kerry Condon och Barry Keoghan, men vann inte en enda! Vilket ju känns väldigt konstigt. DS.

Glass Onion: A Knives Out Mystery (2022)

Jag älskade Rian Johnsons pusseldeckare Knives Out. Den sågs på bio både på Stockholm Filmfestival på en härlig visning och som familjefilm på Annandagen samma år. Det var tider det. 😦

Netflix-uppföljaren Glass Onion: A Knives Out Mystery är sevärd men långt ifrån lika bra som det första Benoit Blanc-mysteriet. Vi bjuds på en fin ensemblecast (är inte det tårta på tårta förresten?) i form av, förutom Daniel Craig, bl a Edward Norton, Janelle Monáe, Kate Hudson och Dave Bautista. Miljön (en grekisk paradisö) och kläderna (piffiga) funkar som de ska. Det blir en mysig känsla.

Jag hörde Johnson intervjuas på The Filmcast och det han är ute efter när det gäller dessa mysteriedeckare är att vi som åskådare i mångt och mycket ska veta vad som har hänt. Istället för whodunnit är frågan whyandhowdunnit.

Så var det i ettan och så är det även här. Det leder till en betydligt mer spännande film. Det är som Alfred Hitchcock säger: suspense är bättre surprise.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: