Jumanji: The Next Level (2019)

Jumanji: The Next Level kan nog vara den perfekta fredagsfilmen. Den är totalt harmlös. Mysig och politiskt korrekt samtidigt som den faktiskt kan skämta lite om ras och andra stereotyper. De fyra avatarerna i huvudrollerna från den första filmen är tillbaka, dvs den store Dwayne Johnson, den lille Kevin Hart, den snygga Karen Gillan och den lagom lille Jack Black.

Den här gången är det inte bara ett gäng kids som dras in i spelet. Nej, ungdomarna får sällskap av två gnabbande old-timers i form av den lille Danny DeVito och den långsampratande Danny Glover. Fast de förvandlas ju som sagt till sina avatarer väl inne i spelet.

En nykomling i gänget är Awkwafina som jag senast såg i The Farewell. Awkwafina är inte speciellt stor hon heller. Dessutom har hon en hes röst, vilket passar bra då det är den likaledes hese Danny DeVito som vid ett tillfälle intar just hennes avatar, som är nån form av figur med speciella ninjakrafter.

Skådisarna bjuder på sig själva och har nog haft rätt kul under inspelningen. De byter kroppar med varandra titt som tätt så det blir att spänna en del skådespelarmuskler eller kanske snarare imitationsmuskler. Hart och Johnson har en skön kemi som nästan blir rörande mot slutet.

Inte oväntat är de sämre delarna av filmen två på tok för långa cgi-tunga actionsekvenser, en där gänget blir jagade av en flock strutsar (eller heter det hjord eftersom de inte kan flyga?) och så en sekvens som involverade hängbroar och apor.

Som helhet om jag nu ska runda av och tänka på refrängen och sammanfatta så är Jumanji: The Next Level till slut hur man än ser på det i slutändan en mer eller mindre perfekt fredagsfilm.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

The Peanut Butter Falcon (2019)

The Peanut Butter Falcon är en varm och mänsklig film om en snubbe som lär sig vad som är viktigt i livet. Snubben i fråga spelas av Shia LaBeouf och om man känner till LaBeoufs bakgrund så är det en händelse som ser ut som en tanke. Själv hade jag inte så bra koll på vad LaBeouf sysslat med på sistone förutom att jag snappat upp via the interwebs att han pysslat med en del… märkliga projekt. Som t ex att filma sig själv när han tittar igenom sin egen filmografi.

Faktum är att LaBeouf 2017 mådde riktigt dåligt, hade inga vänner, var inlagd på klinik, och hade nått botten. Då gjorde han det enda han kunde göra: skrev och var med i Honey Boy, en film om sitt eget liv där han spelade sin egen pappa. Ett annat avgörande projekt LaBeouf var med i är The Peanut Butter Falcon. LaBeouf träffade då Zack Gottsagen, en kille med Downs syndrom spelar titelrollen som jordnötssörsfalken. Gottsagen fick Shia totalt på fall och bli en bättre människa. Kolla in den här intervjun för att få en känsla för stämningen som rådde under inspelningen.

The Peanut Butter Falcon utspelar sig i härligt vattniga miljöer i södra USA bland North Carolinas krabbodlingar. Det hela utvecklar sig till en roadmovie där Zak (utan c i filmen) tillsammans med Shias rollfigur och Zaks vårdare (spelad av Dakota Johnson) försöker hitta en gammal wrestler. Zak älskar nämligen amerikansk proffsbrottning. It’s real!

Samtliga skådisar i filmen är strålande. Förutom Gottsagen, Shia och Dakota ser vi John Hawkes (läskig), Jon Bernthal (i en liten roll) och Bruce Dern.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bio The Peanut Butter Falcon skulle ha haft premiär nu på fredag 20 mars men som ni alla vet så har det ju hänt saker i världen som inte gör det möjligt. Om den hade haft premiär så hade jag definitivt rekommenderat den. Och vem vet, den kanske dyker upp på SF Anytime inom kort.

Uppdatering: Obs! Jag hade dålig koll och filmen går upp på andra biografer än just Filmstadens, t ex Zita och Capitol i Stockholm. Detta kan ju komma att ändras tills på fredag men just nu så är läget så.

Andra som spanat in filmen med sina falkögon: Fripps filmrevyer.

Un divan à Tunis (2019)

Un divan à Tunis är en fransktunisisk dramakomedi om Selma som kommer tillbaka hem till Tunisien efter att ha bott i Paris under flera år. Hennes mamma och pappa (eller om det var moster och morbror?) undrar om hon är helt frisk när hon meddelar att hon ska öppna en terapeutmottagning i stan. Psykoanalys, det kommer aldrig gå hem. Det vet man inte ens vad det är och än mindre nåt man skulle vilja testa. Men Selma ger sig inte utan kämpar på mot fördomar och korrumperade myndigheter som kräver att det ska ansökas tillstånd för såna här tokigheter.

Ja, men det här var väl inte så illa, eller? Selma spelas av en skådis med det underbara namnet Golshifteh Farahani, som jag kände igen från den mysiga Jim Jarmusch-rullen Paterson. Farahani har en skön tillbakalutad stil som funkar, och ett trollkrulligt hår som också funkar. Hår och huvuddukar spelar för övrigt en ganska viktigt roll i filmen.

Filmens fokus är väl hur Selmas idé och tankar om tillvaron krockar med hennes familj, som helst nog hade velat gifta bort henne för över tio år sen. Släktingarna har dock sina egna problem som så småningom kommer upp till ytan. Själva terapi-sessionerna blir givetvis uppskattade av lokalbefolkningen (det är ju en komedi!) för folk behöver uppenbarligen prata av sig om allt möjligt.

Selmas problem med myndigheterna ger en viss Kafka-stämning till filmen. När Selma försöker vara seriös och fixa sitt tillstånd verkar kvinnan som ska ta emot ansökan mer intresserad av att sälja underkläder till henne. Kommer hon få sitt tillstånd? Insha’Allah.

Det jag kanske gillar mest med filmen är att få uppleva annorlunda kulturer och miljöer. Hur saker både funkar på samma sätt men ändå annorlunda. Språket i filmen är härligt. Franska och arabiska blandas hejvilt. I slutändan kanske filmen är lite väl lättviktig. Alla problem som diverse personer har, t ex olika medlemmar i Selmas familj, löses mot slutet alldeles för lätt genom ett montage. Men nu är det en ganska lättsam komedi det handlar om, inte Magnolia, så då kan jag köpa det.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bio Un divan à Tunis har premiär idag fredag 6 mars och ja, varför inte ta sig till biografen för en lite annorlunda och samtidigt mysig film om mänskliga problem och relationer. Obs! Filmen heter Terapi i Tunisien i Sverige bara så ni vet. Jag tyckte dock originaltiteln var så mycket vackrare så jag vill lyfta fram den.

Andra som psykoanalyserat sina åsikter om filmen: Henke och Carl.

La nana (2009)

Jag fortsätter att skicka ut fler gamla recensioner av filmer som jag såg under Stockholm Filmfestival 2009. Den här gången handlar det om en chilensk film som fungerade som en nödvändig motvikt till en Gaspar Noé-chock.

Efter svårsmälta Enter the Void var det passande med en, vad det visade sig, liten pärla som bröt av skönt mot Gaspar Noés tripfilm. La nana är en chilensk rulle som handlar om tjänstekvinnan Raquel (Catalina Saavedra) som arbetat hos samma familj i över tjugo år. Hon har levt större delen av sitt liv hos familjen och sett dess barn växa upp, uppfostrat dem. Själv har hon liksom stannat i växten och lyckas inte skapa sig ett eget liv. Hon äter ständigt piller för att hålla ångest och huvudvärk borta. När hon en dag svimmar, av vad mamman i familjen anser vara överansträngning, beslutar sig familjen för att ta in extrahjälp. Raquel gillar inte detta alls (det är ju hennes familj och hennes jobb!) och hon gör sitt allra bästa för att sabotera för de nya tjänsteflickorna. I början var det lite jobbigt att komma in i filmen. Digitalkameran gjorde att det kändes som ett hemma hos-reportage på tv. Men när jag väl var inne i filmens verklighet så var den både rolig och sorglig.

Catalina Saavedra är strålande som Raquel. La nana är en egentligen en ganska typisk må bra-film. Raquel är en person som fastnat i livet men som hjälps ur sitt skal av en av de nyanställda tjänsteflickorna. De två första slutar ganska snabbt när Raquel visar upp sin sämsta sida. Den tredje, Lucy, ser dock Raquel för vad hon är: en person som verkligen behöver någon som ser henne som person. En sak som jag hade i bakhuvudet var att filmen nånstans var en ganska läskig skildring av ett klassamhälle där en människa i princip inte har ett eget liv utan slavar hos en rik familj. La nana var inget mästerverk men en mysig rulle som både var lite sorglig och rolig, främst då det gällde Raquels olika metoder för att sabotera för de andra tjänsteflickorna. (Nu kommer ju ändå Enter the Void sitta kvar längre i sinnet trots att den fick ett sämre betyg som filmupplevelse just när jag såg den.)

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: Allt var helt ok. Det var en redig tjej som presenterade innan visningen, påminde om att stänga av mobiltelefonerna osv, och inte släntrade in som nån jävla dröshans som lodaren på London River-visningen. Grand 1 är också en skön salong med gott om plats, bra med benutrymme, trevlig utsmyckning.

Give Me Liberty (2019)

När jag tänker på den här filmen och dess titel dyker av nån anledning tv-serien Seinfeld upp i huvudet och mer specifikt Georges pappa (spelad av Ben Stillers pappa för övrigt) som med jämna mellanrum utropar ”Serenity now!” när saker och ting blir för jobbiga.

Om man inte gillar stilen i den här filmen så kan jag tänka mig att man vill skrika ”Serenity now!” alternativt lämna biosalongen.

Jag kan även tänka mig att huvudpersonen i Give Me Liberty skulle vilja vråla ”Serenity now!” och skita i allt. Men det kan han inte, den gode Vic (Chris Galust). Vic kör färdtjänst i Milwaukee och är en man som inte kan säga nej. Man skulle även kunna säga att han tar ansvar när resten av samhället inte gör det.

Filmen utspelar sig till stor del bland invandrade ryssar i stan så vi bjuds på mycket ryskt prat, sång, pälsmössor och en burk med nån inlagd grönsak som inte går att öppna. Jag får för mig att 95% av skådisarna är amatörer och att mycket av filmen utspelar sig i verkliga miljöer som används på riktigt på samma sätt som i filmen. Detta ger bitvis, eller snarare ofta, en dokumentär känsla.

Vic åker runt omkring i stan med sin färdtjänstbil och skjutsar allt och alla, inklusive sin egen familjs begravningssällskap som ska gravsätta en avliden faster.

En kaoshetsig blandning av bröderna Dardenne, Safdie-brödernas Good Time och Sean Bakers Tangerine. Så beskrev jag Give Me Liberty på Twitter direkt efter visningen. Ja, det stämmer väl rätt bra. Det råder kaos. Alla skriker. Inget går rätt. Vics vanligaste replik är ”I’m on my way. I’ll be there in 10!”.

Till slut fann jag det hela rätt så underhållande, konstigt nog.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioGive Me Liberty har premiär nu på fredag 21 februari på Folkets Bios biografer. Kan jag med rent sinne rekommendera ett biobesök? Svårt. Det finns risk att man blir irriterad av filmen eller får en ångestattack, och det är ju inget bra. Men om man bara härdar ut så är det som att man kommer ut på andra sidan och plötsligt gillar den. Eller?

Andra åsikter om filmen: Fripps filmrevyer och Carl. Behövdes färdtjänst efter visningen?

Dolemite Is My Name (2019)

Dolemite Is My Name var rena lyckopillret för mig. Snällare film får man leta efter. Dolemite Is My Name är lika fylld med mys som Rudy Ray Moores texter är fyllda med vulgariteter och ”under bältet”-humor. Filmen har ett härligt flow och ett soundtrack (fuuunkeee!) som svänger som Daytona 500.

Ett annat sätt att uttrycka det är: Eddie Murphy är tillbaka! Och han är tillbaka i en biopic om komikern Rudy Ray Moore som till slut når framgång efter att oförtrutet ha kämpat i flera år utan att ge upp. Framgången kommer till slut med filmen Dolemite, Moores humoristiska hyllning till blaxploitation-genren.

Mysig och snäll frågar ni er? Trots att filmen är fylld med grova sexskämt, strippklubbar, uteliggare och knarkarkvartar? Japp, mysig! Ja, det kan hända att miljöerna och Moores egen historia är skönmålade men det svalde jag. I grunden är det en film om att inte ge upp, att kämpa vidare trots att andra kanske inte tror på dig. Gör din grej, med andra ord.

En viktig detalj som filmen har på plussidan är att det känns som att hela skådespelarensemblen har haft roligt när de spelat in den. Här kommer jag osökt att tänka på Knives Out där det verkar som att skådisarna också har haft fun on set.

En som verkar ha haft extra roligt under inspelning av Dolemite Is My Name är Wesley Snipes. Den, i mina ögon, seriöse Snipes är helt underbar som skådisen (och även regissör av filmen i filmen) med det underbara namnet D’Urville Martin. Tydligen har Snipes en stark komisk ådra som jag inte upptäckt tidigare.

Vill ni titta på den bästa filmen om att göra film sedan The Disaster Artist så rekommenderar jag Dolemite Is My Name starkt, och den finns på Netflix. Put your weight on it!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Jojo Rabbit (2019)

Det är för mig nu uppenbart att jag tycker olika jämfört med majoriteten när det gäller Taika Waititis filmer. Innan Jojo Rabbit hade jag sett tre av dem: Boy (2/5), Hunt for the Wilderpeople (2,5/5) och Thor: Ragnarok (2,5/5) och. Inga toppbetyg direkt.

Under visningen av hans senaste alster så rullade skratten runt i salongen på Park. Själv skrattade jag inte en enda gång förutom ett litet skrock vid ett tillfälle. Henke nämnde efter visningen att inledningen påminde lite om Wes Anderson och jag kan hålla med. Det är stiliserat och snyggt. En sorts konstruerad värld som ger mig en känsla av att den inte innehåller riktiga människor.

Det är nåt med Waititis stil som inte riktigt funkar för mig. Frågan är vad? Kan det vara så att just den typen av satir som Waititi använder inte funkar för mig? Är problemet att han ofta har barn i huvudrollerna? De populärkulturella referenserna kanske? Dessa referenser lyser i och för sig för det mesta med sin frånvaro i just Jojo Rabbit. I slutändan är det nog helt enkelt så att Waititis humor inte är min stil. Jag gillar intern meta, Waititi extern meta. Waititi tycker si, jag tycker så. Humor.

När jag kollade upp mina texter om hans tidigare filmer såg jag att jag nämnde ovan nämnde Wes Anderson. När jag såg Hunt for the Wilderpeople tyckte jag mig nämligen känna av vissa quirky Wes Anderson-vibbar. Så, ja, Henke, Wes Anderson har nog haft ett inflytande på Waititi.

Det fanns saker med Jojo Rabbit som jag uppskattade. Sam Rockwell var nog bäst i filmen och som vanligt sevärd och rolig. Scarlett Johansson var bra men jag fick aldrig en känsla för vem hon egentligen var så när en viss sak skedde kände jag inget speciellt, och tonskiftet skavde snarare än berörde. Stephen Merchant som Gestapo-agent var underbar (och lång!) och scenerna med honom och hans kompanjoner var bra. ”Heroes” med David Bowie och tillhörande dans var fin.

Men som helhet blir det inte mer än så där lite lagom godkänt till Jojo Rabbit.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Lille-skutta nu över till Fripps filmrevyer, Movies – Noir, SoF-podden, Rörliga bilder och tryckta ord och Filmitch för att kolla in vad de tyckte om Jojo Rabbit.

Knives Out (2019)

Visningen av Knives Out på Filmfestivalen i fredags var en mycket trevlig upplevelse. En perfekt festivalvisning med många kompisar, en fullsatt salong, en film som jag älskade, och slutligen en person i salongen som man kunde störa sig på. Precis som det ska vara!

Knives Out är Rian Johnsons comeback efter hans härliga Star Wars-film The Last Jedi. Det är en Agatha Christie-inspirerad whodunit-deckare (eller snarare whatreallyhappened-deckare) med en skådespelarensamble som inte går av för hackor: Daniel Craig, Chris Evans, Ana de Armas (Filmitch, du kommer gå ner i brygga!), Jamie Lee Curtis, Michael Shannon, Don Johnson (Sonny Crockett himself!), Toni Collette, Lakeith Stanfield (Snoop Dog himself!), och sist men äldst Christopher Plummer (89 år ung!).

Jag gillade filmen från första till sista stund. Det är en skådespelarnas film och jag tycker det märks att de har haft en rolig inspelning. Undrar om det finns några roliga ”behind the scenes”-klipp, t ex från slutuppgörelsen, som kan liknas vid ett uppkast (fast inte i basket), med Ana de Armas och den bäste (!) Chris.

Jag skulle kalla filmen för en fars. Rollfigurerna beter sig överdrivet och som om de var med i just en fars. Det är en fars. Brittiske Daniel Craig har lagt sig till med en sydstatsdialekt som jag fann underhållande. Jag har hört andra klaga på den men den funkade för mig. Craig gjorde ett val helt enkelt, som Nicolas Cage brukar göra. Det var även kul att se Jamie Lee Curtis skådespela, och ha roligt, eftersom det för egen del var ett tag sen jag överhuvudtaget såg henne i en film.

Själva mysteriet funkade utmärkt. Jag gillade upplägget där man fick reda på vad som hade hänt ganska tidigt, eller man trodde i alla fall att man fick reda på det. Filmen visade sina kort överraskande tidigt för att sen twista till det hela på slutet. Trevligt!

Vem var personen i salongen som man kunde störa sig på? Jo, givetvis en manisk skrattare. Mannen i fråga, kanske en släkting till skrattaren från Hell or High Water, satt på raden framför oss och skrattade inledningsvis åt allt och inget. Ingen annan i salongen skrattade, enbart skrattaren. Lugna ner dig, människa! Turligt nog gjorde han det. Senare när resten av salongen skrattade gemensamt hade skrattaren skrattade klart och höll inne sitt garv. Mycket märkligt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Hoppa nu över till Fripps filmrevyer, Movies – Noir och Letterboxd-Carl för att kolla vad de tyckte om Knives Out. Var det nåt som skar sig i filmen eller fanns det inte ens en knivsudd av nåt att klaga på? Och nu har även Rörliga bilder och tryckta ord skrivit om filmen.

The Climb (2019)

Ibland (läs: ofta) är det rätt svårt att skriva nåt vettigt om en film. Det svåraste är när man inte har en stark åsikt om filmen i fråga. Om jag hatar eller älskar den så brukar det ofta finnas massor att säga. The Climb var en film som jag varken hatade eller älskade och därmed jobbar den lite i uppförsbacke redan från början, i alla fall när det gäller att hitta på smarta saker att skriva om den.

The Climb handlar om två snubbar, Mike och Kyle, och deras snåriga relation till varandra och till kvinnorna i deras liv. Carl nämnde nån gång efter visningen att filmen ursprungligen bygger på en kortfilm med titeln The Climb, och om jag inte är helt ute och cyklar så förmodar jag att den kortfilmen i princip var den första scenen i filmen då Mike och Kyle cyklar och snackar upp för en backe under en semester på sadeln i Frankrike.

Den här första scenen gillade jag. Ja, faktum är att jag gillade en hel del scener i filmen när jag tänker efter. Jag gillade dem rent visuellt och tekniskt. The Climb är uppbyggd av ett antal namngivna episoder där de flesta består av en enda lååååång tagning, helt utan klipp. Det är imponerande gjort. Inte lika imponerande som i Victoria men ändå.

Problemet var att jag inte kände nånting alls för varken Mike eller Kyle. Eller nån annan i filmen. Jag vet inte om det beror på att filmen försöker vara för quirky eller om det är nån form av mumblecore-stil som inte lirar oss mig. Apropå mumblecore så var det ganska ofta jag inte hörde vad som sas i filmen (som var otextad). Speciellt gällde det Mike som liksom viskade fram sina repliker. Jag tyckte inte heller skådespelarinsatserna nådde några större höjder. Filmer där skådespelarna har samma namn som rollfigurerna gör mig alltid lite misstänksam. Liksom: spelar de bara sig själva?

The Climb imponerade på mig rent tekniskt, fotot tänker jag på främst, men lämnade mig helt oberörd när det gäller själva berättelsen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The Climb var en av de filmer som vi såg på den stora filmspanardagen under festivalen och här hittar ni fler åsikter om filmen:

Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Letterboxd-Carl

Deerskin (2019)

Quentin Taran… eh Dupieux kommer nog aldrig göra mig besviken. Nu har jag inte sett speciellt många av hans surrealistiska pärlor men de jag har sett, Reality och Au poste!, har funkat bra. Jag upptäckte nu att jag missat att skriva om Au poste!! Aj då, det var ju en miss.

Deerskin är den senaste i raden av hans filmer som visas på Stockholm Filmfestival. Om man jämför med både Reality och Au poste! så är det en ovanligt normal film eftersom det som händer i filmen rent logiskt kan hända även i vår verklighet. I framförallt Reality så går Dupieux full Lost Highway genom att bita sig själv i svansen i form av en film i en film i en film…

Det som händer i Deerskin skulle faktiskt kunna hända rent praktiskt. Sen att det inte skulle kunna hända ändå, det är en annan sak. Dupieux har som vanligt byggt upp en egen verklighet där personer beter sig udda.

Huvudperson är Georges (Jean Dujardin från The Artist) som är besatt av först en hjortskinnjacka och sen alla andra klädesplagg gjorda av hjortskinn. Dessutom vill han (eller egentligen hans nya jacka av hjortskinn) bli den enda i världen som har jacka. Det ska alltså finnas endast en jacka i hela världen och den ska Georges bära själv. Ingen annan får ha jacka.

Georges är på flykt undan sitt eget liv och filmen kanske kan betraktas som en sorts absurd tragedi. I en liten by träffar han servitrisen Denise, spelad av Adèle Haenel som jag kände igen från bröderna Dardennes Den okända flickan. Tillsammans börjar de spela in en film. Georges filmar och Denise klipper.

Nej, Dupieux gjorde mig inte besviken den här gången heller. Det finns nåt väldigt lockande över hans stil. Man vet aldrig vad som väntar i filmerna – och det är en skön känsla. Inget hänger ihop men samtidigt gör det just det. Dupieux gör inte heller speciellt långa filmer. Nej, det handlar om tätpackade filmer på runt 90 minuter. Det kan jag uppskatta, speciellt när man sitter i salong 2 på Sture i bastuvärme, ingen luft och noll benutrymme.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Deerskin var en av de filmer som vi såg på den stora filmspanardagen under festivalen och här hittar ni fler åsikter om filmen:

Fripps filmrevyer
Fiffi pratar om den i SoF-podden
Letterboxd-Carl

%d bloggare gillar detta: