La dolce vita (1960)

För några fredagar sen drog jag återigen igång ett litet regissörs-tema. Federico Fellini! Det kom att handla om fem Fellini-filmer och den sista filmen ut är La dolce vita (Det ljuva livet) från 1960. Min preblogg-text skrevs i augusti 2004.

Det ljuva livet, Federico Fellinis mest kända film får man väl säga. Marcello Mastroianni spelar kändisjournalisten Rubini som härjar i Roms kändiskretsar. Med sig har han även fotografen Paparazzo (som ju alla vet är ursprunget till dagens namn på denna yrkeskategori). Rubini har en flickvän, Emma (Yvonne Furneaux), men deras förhållande är inte det bästa och Rubini som nog inte mår så bra egentligen verkar vänstra både till vänster och höger. Anita Ekberg, som bara är med i en dryg kvart, spelar stjärnan Sylvia som kommer till Rom för att göra reklam för sin nya film.

Nej, Fellini visar sig återigen inte vara min termos med nyponsoppa. Hans filmer är så där ”mustiga” och personer går in i och ut ur handlingen men jag tycker den röda tråden saknas. Det snackas en massa men jag tycker mest det är trams. Tyvärr är det så att Fellini ibland visar att han skulle ha kunnat göra en så mycket bättre film. Vissa scener är riktigt bra, bl a den kända scenen…

<spoiler>
där alla (inklusiva oss tittare) vet vad en kvinna inte vet, nämligen att hennes man har mördat deras två små barn och sen tagit sitt eget liv. När hon kommer hem med bussen väntar en hord med journalister och fotografer utanför hennes hem samtidigt som polisen ska meddela det tragiska som hänt.
</spoiler>

En bra och gripande scen som det tyvärr alltså fanns för lite av. Jag gillade även slutscenen som är underbar. Men i stället för liknande bra scener så lägger Fellini i stället tyngdpunkten på evighetslånga cocktailpartyn där folk snackar trams eller har nån sorts seanser. Sen förstår jag inte det här med att italienska filmmakare ska envisas med att dubba ljudet i efterhand i stället för att spela in det live. Det blir inte bra helt enkelt. Bäst i filmen tyckte jag var den vackra Anouk Aimée som spelar Rubinis ”väninna/älskarinna”. Hon var även med i Fellinis ”mästerverk” och har en mystisk utstrålning men är med för lite i Det ljuva livet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Jag har nu sett fem Fellini-filmer och det är inget vidare betyg de får.

Amarcord (1973) 2/5
Roma (1972) 3+/5
(1963) 2/5
La strada (1954) 2/5
Det ljuva livet (1960) 2/5

Amarcord (1973)

För några fredagar sen drog jag återigen igång ett litet regissörs-tema. Federico Fellini! Det kommer handla om fem Fellini-filmer och fjärde filmen ut är Amarcord från 1973. Min korta preblogg-text skrevs i maj 2003.

Jag har skrivit lite om den här filmen i Federico-tråden (min kommentar: en gammal filmforumtråd med lite intressanta diskussioner om betyg, förutom Fellini) och det är väl bara att konstatera: Fellini är ingen personlig favorit. Undantaget än så länge är Roma som jag gillade. I Amarcord berättar Fellini om ett år i sin barndom i Rimini. Bitvis glimtar filmen till, exempelvis när man får se en kavalkad av ett antal märkliga lärare i skolan. Annars har jag svårt att ta till mig den här filmen. Mitt betyget blir 2/5. Det är kanske värt att nämna att det här är mångas favorit bland Fellinis filmer men alltså inte min.

Och så här skrev jag i Federico-tråden: Amarcord som jag såg igår tyckte jag var bitvis rolig, t ex kavalkaden av underliga lärare i början. Sen förekom det en del av den där jobbiga humorn som jag inte gillar, som pappan som blir arg hela tiden. Det känns överdrivet och ska förstås vara det men jeg liker det ikke. En del av Fellinis humor tycker jag påminner om Emir Kusturica, typ när den sjuke brorsan satte sig uppe i trädet och skrek efter kvinnor (eller så tänker jag bara på ”trädorkestern” i Svart katt, vitt katt). Men jag vet inte… jag tyckte inte det var speciellt kul.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

8½ (1963)

För tre veckor sen drog jag återigen igång ett litet regissörs-tema. Federico Fellini! Det kommer handla om fem Fellini-filmer och åtto… eh, tredje filmen ut är från 1963. Min korta preblogg-text om 8½ skrevs i maj 2003.

Jag skriver i PS:et att titeln syftar på antalet filmer Fellini hade gjort innan denna film. Varför en halva? Jo, Fellini hade gjort sju långfilmer, plus bidragit med segment i två antologifilmer som då räknades som en halv film totalt. Aningen självupptaget kanske?

Det här sägs vara Fellinis bästa film, men jag vet inte. Jag var trött och somnade till lite grann efter ett tag. Jag vet inte om filmen blev dålig för att jag missade en del när jag slumrade till eller om den verkligen var dålig och det var därför jag somnade. (min kommentar: ja, detta eviga dilemma).

Hur som helst, filmen handlar om en filmregissör som… ja, vad gör han? Han försöker spela in en film men fantiserar mest en massa, vilket vi som tittare får se i förvirrade scener blandat med det som verkligen händer. Det finns ingen rätlinjig handling alls, precis som i Roma, men jag gillade det inte alls denna gång. Jag kan inte ge mer än 2/5. Sorry, Federico!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. 8½ syftar på antalet filmer Fellini hade gjort innan denna film. Detta är alltså film nummer åtta och en halv i ordningen.

Roma (1972)

Förra fredagen drog jag återigen igång ett litet regissörs-tema. Federico Fellini! Det kommer handla om fem Fellini-filmer och andra filmen ut är Roma från 1972. Det är ett rejält hopp i tiden från den förra filmen La strada från 1954. Under tiden mellan La strada och Roma gjorde Fellini filmer som Cabirias nätter, La dolce vita och som väl får sägas vara hans mest kända. 8½ handlar det för övrigt om nästa fredag. Ordningen blir lite omkastad eftersom det var i den ordningen som SVT visade filmerna och jag såg dem. Min korta preblogg-text om Roma skrevs i maj 2003.

Precis som *Éowyn* (min kommentar: en gammal filmforumkompis) tyckte jag inte La strada var nåt vidare alls, så jag hade inga förväntningar på denna Fellini-film om Rom. Men jag blev positivt överraskade, i alla fall lite grann. Fellini skildrar sitt Rom i ett knippe scener utan nån egentligen handling eller röd tråd (förutom att det handlar om Rom). Jag gillade när de åkte lastbil och bara filmade vad de åkte förbi i nästan 10 minuter utan att det sas något. Likaså uppskattade jag när de hittade freskerna när de grävde för tunnelbanan, och motorcyklarna på slutet. Det blir en stark 3/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

”Motorcyklarna på slutet”

Conte d’automne (1998)

Nu blir det fransk snackfilm i form av ett nytt regissörstema. Éric Rohmer, eller Maurice Schérer som han föddes som, var en av fronfigurerna inom den franska nya vågen. Han var under flera år chefredaktör för det klassiska franska filmmagasinet Cahiers du Cinéma där han träffade ”kändisar” som Jean-Luc Godard, François Truffaut och Claude Chabrol. På 60-talet började han göra egna filmer och fortsatte med det resten av livet. På 90-talet gjorde han sina årstidsfilmer, helt naturligt fyra till antalet, och det är dem det kommer handla om i detta tema. Fjärde och sista filmen är Conte d’automne med den svenska titeln En höstsaga och min preblogg-text om den skrevs i juli 2004.

Okidoki, äntligen har jag sett klart den där franske tråkmånsen Rohmers filmserie som av nån anledning kallas årstidsfilmerna (ja, ja, de utspelas under respektive årstid men än sen då?). Denna handlar om inte fullt så löjliga personer. Huvudperson är den runt 40-åriga vinodlerskan Magali som har utflugna barn och ingen man. Hennes sons flickvän och hennes kompis försöker båda fixa en ny man till henne på sina egna sätt. Kompisen använder tricket att sätta in en kontaktannons och sen spela Magali själv. Det är upplagt för förvecklingar.

Hmm, jag blev faktiskt positivt överraskad av denna. Jag trodde till en början att det skulle vara samma gamla visa igen, dvs ointressanta personer som gör ointressanta saker men filmen hade, efter ett tag i alla fall, en viss charm. Personerna var betydligt mer sympatiska och kändes lite mer mänskliga och normala. Romansen mellan snubben som nappade på den där kontaktannonsen och Magali är skildrad på ett ganska skönt sätt. Filmen är ingen höjdare men den får i alla fall godkänt. Men det blir inga mer filmer av Éric Rohmer för min del, det kan jag lova (min kommentar: och nej, det har det inte blivit).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Conte d’été (1996)

Nu blir det fransk snackfilm i form av ett nytt regissörstema. Éric Rohmer, eller Maurice Schérer som han föddes som, var en av fronfigurerna inom den franska nya vågen. Han var under flera år chefredaktör för det klassiska franska filmmagasinet Cahiers du Cinéma där han träffade ”kändisar” som Jean-Luc Godard, François Truffaut och Claude Chabrol. På 60-talet började han göra egna filmer och fortsatte med det resten av livet. På 90-talet gjorde han sina årstidsfilmer, helt naturligt fyra till antalet, och det är dem det kommer handla om i detta tema. Tredje filmen ut är Conte d’été med den svenska titeln En sommarsaga och min preblogg-text om den skrevs i juli 2004.

Del tre i Rohmers årstidsfilmer handlar om den unge Gaspar som har semester. Han är i Bretagne och väntar på sin tjej som ska komma senare. Under tiden träffar han två andra tjejer och när väl hans flickvän kommer har han målat in sig i ett flickvänshörn.

Nä, inte bra åter igen. Jag fattar inte vad folk ser i dessa filmer egentligen och det här tjafset med att det ska vara årstidsfilmer?! Richard Hobert-varning (min kommentar: hmm, jag antar att jag syftar på Hoberts filmer om de sju dödssynderna).

Som vanligt handlar det om nån kille eller tjej som har nåt sorts kärleksproblem. Haken är att det hela känns fullständigt ointressant. Ok, om det hade varit roligt på nåt sätt men här händer liksom inget speciellt och personerna beter sig dessutom väldigt märkligt. Men, ja, ja, helt värdo var det väl inte. Den puttrade på lite småtrevligt och slutet var lite halvkul, det vill säga hur killen lyckades lösa sina problem utan att tappa ansiktet helt. Men, som sagt, icke godkänt, monsieur Rohmer!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Moln på drift (1996)

”Happy days!” eller ”Vi har roligt på jobbet”

För tre veckor sen drog jag igång ett nytt litet regissörstema. Det handlar om finländaren Aki Kaurismäki och det blir fem filmer som ingår i temat. Idag fortsätter jag med hans film från 1996 med titeln Moln på drift. Som jag skriver i nedan så ingår den i Kaurismäkis Finlandstrilogi där de andra filmerna är Mannen utan minne och Ljus i skymningen. Min text om Moln på drift (Kauas pilvet karkaavat) skrevs i maj 2009.

SVT visade nyligen Aki Kaurismäkis s.k. Finlandstrilogi och nu har jag sett den första av den här trojkan med filmer om den lilla människan vilse i det stora anonyma samhället. I Moln på drift möter vi ett vad det verkar ganska lyckligt par där hon är hovmästare på en gammaldags dansrestaurang och han är spårvagnsförare. De har inte mycket pengar men hankar sig ändå fram. Ända fram tills att båda blir av med jobben vill säga. Då börjar det gå utför. Men kanske finns det ljus i tunneln.

För några år sen såg jag en rad Kaurismäki-filmer. Nu kände jag direkt igen stilen, främst från Flickan från tändsticksfabriken. Kaurismäki har en ganska egen avskalad och enkel stil. Ofta handlar det om den enkla människan i hopplös kamp mot samhället. I Moln på drift får vi även en hel del lågmäld humor. Skådespeleriet är ett sorts icke-skådespeleri. Det är lite åt Roy Andersson-hållet fast inte lika extremt. Stora känslor förmedlade med små medel. Musiken är cool och sentimental och ger rätt stämning.

Vissa dialoger är helt underbara. T ex när paret diskuterar möblemanget (som är köpt på avbetalning) i vardagsrummet och mannen säger ”Nu kan vi köpa böcker till bokhyllan om fyra år”. Eller när kvinnan söker jobb som servitris och följande dialog utspelar sig:

”Du är väl lite gammal för att vara servitris”
”Jag är 38”
”Precis, du kan dö när som helst”

Slutomdömet är att det är en snygg, stilren, rolig och sentimental rulle. Nackdelen med allt avskalat är att det kan bli lite väl torrt men Moln på drift får nästan en fyra av mig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Conte de printemps (1990)

”Snackelisnack”

Nu blir det fransk snackfilm i form av ett nytt regissörstema. Éric Rohmer, eller Maurice Schérer som han föddes som, var en av fronfigurerna inom den franska nya vågen. Han var under flera år chefredaktör för det klassiska franska filmmagasinet Cahiers du Cinéma där han träffade ”kändisar” som Jean-Luc Godard, François Truffaut och Claude Chabrol. På 60-talet började han göra egna filmer och fortsatte med det resten av livet. På 90-talet gjorde han sina årstidsfilmer, helt naturligt fyra till antalet, och det är dem det kommer handla om i detta tema. Först ut är Conte de printempts (En vårberättelse) och min preblogg-text om den skrevs i juli 2004.

Filmklubben i SVT har visat fyra filmer av den franske regissören Éric Rohmer. Det handlar om Rohmers s.k. årstidsfilmer. Vad årstiderna har med filmerna att göra har jag inte förstått förutom att de utspelas under just vår, vinter, sommar och höst. Den första heter alltså En vårberättelse och handlar om filosofiläraren Jeanne som inte vill bo i sin pojkväns lilla lägenhet när han är bortrest. Av en slump träffar hon den unga Natacha och får bo hemma hos Natacha och hennes pappa eftersom pappan alltid bor hos sin flickvän. Lite förvecklingar uppstår.

Jag skulle kunna sammanfatta den här filmen med ett ord (och ett utropstecken): prat! Mmm, det snackas alltså en väldig massa, som vanligt i franska filmer kan jag väl tillägga. Man är oftast i en lägenhet eller ett hus på landet, dricker lite vin, äter lite middag och snackar skit i princip. Inget händer egentligen. Det blir lite förvecklingar kanske men det känns bara konstigt. Oftast brukar franska filmer kännas ganska realistiska och down to earth och handla om vanliga människor. Det gör det väl delvis här också men mest är det bara jobbigt prat som inte känns intressant för mig. Kanske beter sig fransmän så här men filmen får underkänt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Flickan från tändsticksfabriken (1990)

”Happy days!” eller ”En familj har roligt tillsammans”

För två veckor sen drog jag igång ett nytt litet regissörstema. Det handlar om finländaren Aki Kaurismäki och det blir fem filmer som ingår i temat. Idag fortsätter jag med hans film från 1990 med titeln Flickan från tändsticksfabriken. Originaltiteln på finska är förmodligen den bästa titeln nånsin: Tulitikkutehtaan tyttö. Enbart på grund av den titeln så hamnade filmen på plats 6 på min lista över 1990 års bästa filmer. Min text om Tulitikkutehtaan tyttö skrevs i augusti 2005.

Jag har sett ytterligare en film av Finlands svar på Akira Kurosawa. Denna gång var det dags för den tokroliga bananskalskomedin Flickan från tändsticksfabriken… hehe, nä, skämtar bara. Aki Kaurismäki gör varken filmer i stil med De sju samurajerna eller Dum & dummare-komedier. Det är som vanligt frågan om en film med en svart, stram och melankolisk humor som man liksom låter sig sjunka in efter ett tag. Nu såg jag i och för sig att jag i min recension av Kaurismäkis Bohemernas liv jämförde med just Kurosawas filmer… och stämmer faktiskt när det gäller just den rättframma enkelheten i de bådas filmer.

Flickan från tändsticksfabriken handlar om en flicka, Iris, som har ett dötrist jobb på en tändsticksfabrik och bor hemma hos sina föräldrar i en stensunkig lägenhet. Förutom att laga mat till mammsen och pappsen så betalar hon även en rejäl hyra. Hon drömmer om ett annat liv och en dag köper hon en klänning för att ha på sig när hon går ut på en av Finlands mytomspunna dansställen. Efter detta blir livet inte sig riktigt likt för Iris.

Mmmm, jag tror nog kanske att det här var den bästa filmen, eller i alla fall den som är mest Aki Kaurismäki, av de tre som jag nyligen har sett. Kanske beror det på att den utspelas i Finland; de andra filmerna jag har sett, Bohemernas liv och I Hired a Contract Killer, har haft handlingen förlagd till Paris respektive England. Som vanligt är det en vacker film i det avseendet att Kaurismäki tar parti för den enkla snälla människan. Iris vill bara vara fri och leva sitt eget liv och hitta nån att älska. Det blir inte enklare än så. Som vanligt är också scenografin och fotot väldigt enkelt. Det hela utspelas på barer eller i trista lägenheter. Folk röker en hel del. Även om det är enkelt allting så känns det ändå väldigt genomtänkt.

Just en regissör som Kaurismäki har kanske inte så stora problem att göra en film på andra språk än sitt modersmål eftersom dialogen är sparsam och enkel. Den är inte oviktig utan väldigt kärnfull i sin enkelhet. Men ofta är det i stället tystnaden som talar. Humor finns i Flickan från tändsticksfabriken som i de andra av hans filmer som jag har sett. Det är en lite absurd och ganska mörk humor men ändå rolig och mänsklig på nåt sätt. Håhåjaja, ett betyg – mja, det får bli en stark trea. Det är en vacker och sorgsen film som vanligt när det gäller Aki, men som vanligt när det gäller Aki är det inte heller nån fullträff. Jag måste även säga att originaltiteln är en av de skönaste nånsin: Tulitikkutehtaan tyttö.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

I Hired a Contract Killer (1990)

”Happy days!” eller ”Vuxna män har roligt tillsammans”

Förra fredagen drog jag igång ett nytt litet regissörstema. Det handlar om finländaren Aki Kaurismäki och det blir fem filmer som ingår i temat. Idag fortsätter jag med hans film från 1990 med titeln I Hired a Contract Killer som får mig att tänka på John Cassavetes The Killing of a Chinese Bookie. De filmerna har nog inget speciellt gemensamt men titlarna ger samma känsla. Min text om Kaurismäkis film skrevs i juli 2005.

Då så, då har jag sett ytterligare en av de Aki Kaurismäki-filmer som SVT visat. Det handlar om den delvis brittiskproducerade I Hired a Contract Killer där en inflyttad fransman i England lever ett tråkigt liv. Han har jobbat i 15 år vid samma firma och när han en dag blir uppsagd tycker han att han inte har nåt att leva för utan beslutar sig för att ta sitt liv. Det är bara det att han misslyckas första gången han försöker och sen är han för feg för att genomföra det. Då kommer han på idén att anlita en yrkesmördare för att genomföra mordet på sig själv. Det är bara det att han träffar en tjej och blir kär och vill stoppa mordet, vilket är lättare sagt än gjort.

Jag känner igen stilen från den förra filmen jag såg, Bohemernas liv. Kaurismäki har en egen stil som just i den här filmen påminner lite om i känslan om Terry Gilliams, ändå helt annorlunda, Brazil. Jag tänker även på den humor och det bildspråk som man ser i Roy Anderssons filmer. Det är ganska långsamt och den humor som finns känns som den inte är gjord för att vara humor men ändå skrattar man då och då för att det är så udda. Vissa repliker är klockrena. Mmm, Kaurismäki gör klart annorlunda filmer med helt orealistisk dialog och avskalad scenografi. Det känns som om han vill fokusera på enbart det som han vill säga och göra det så enkelt som möjligt. Detta är både en styrka och svaghet tycker jag. Det är kärnfullt och tydligt men nästan för enkelt och ganska tråkigt ibland.

Av de hittills tre Kaurismäki-rullar jag har sett så har inte nån fått mer än en trea i betyg från mig. Det är bra filmer men det blir aldrig den där riktigt sköna intensiva filmkänslan som jag vill ha. I just den här filmen är det kul att återigen se Jean-Pierre Léaud (han var även med i Bohemernas liv) och filmen blir mot slutet faktiskt lite dramatisk och man vill veta vad som ska hända. Som vanligt är det en film som står på den lilla människans sida och det handlar om losers som försöker få ordning på sina liv. Bitvis tänkvärt också men, som sagt, riktigt bra blir det aldrig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: