Eighth Grade (2018)

Eighth Grade är Bo Burnhams debutfilm som både regissör och manusförfattare. Den skolvärld som skildras i filmen är helt uppslukad av yta, likes och sociala medier. Men det är kanske inte så stor skillnad jämfört med 10, 20, 30 eller 40 år sen även om det var en annan typ av likes det handlade om då.

Är det alltid så att det är de snygga som är de populära? Ja, det är nog så, och så har det nog alltid varit. Men det är nog inte så lätt för nån, oavsett om man är den tysta och blyga Kayla (perfekt spelad av Elsie Fisher) eller nån av snyggingarna.

En sak jag lärde var att man i USA går till åttan och sen är det high school som gäller. Apropå USA så har Kaylas skola en omröstning under skolavslutningen om Most Quiet Student. Kayla vinner givetvis. CRIIIIIINGE.

Men allvarligt, skulle en skola verkligen ordna en sån omröstning, i Sverige eller i USA? Att eleverna själva gör det är en sak men i skolans regi? Om världen verkligen är så här för ungdomar idag så känns det skönt att inte ha växt upp i den.

I slutändan är Eighth Grade en fin skildring om att komma överens med sig själv och hitta sin klick.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Zack Snyder’s Justice League (2021)

Rullarna i DC:s filmiska universum har verkligen inte rosat marknaden, i alla fall inte min marknad. Hittills har det kommit 12 filmer (inklusive Zack Snyder’s Justice League som det lite kort handlar om idag) och så här ser det ut rent betygsmässigt för min del (klicka på länkarna de recensioner som finns). The Suicide Squad och Black Adam har jag inte sett… och frågan är om det nånsin kommer att ske? Jo, troligen, bara för att.

Man of Steel (2013) – 3/5
Batman v Superman: Dawn of Justice (2016) – 1/5
Suicide Squad (2016) – 1/5
Wonder Woman (2017) – 3/5
Justice League (2017) – 1/5
Aquaman (2018) – 1/5
Shazam! (2019) – 2/5
Birds of Prey (2020) – 2/5
Wonder Woman 1984 (2020) – 1,5/5
Zack Snyder’s Justice League (2021) – 2,5/5
The Suicide Squad (2021)
Black Adam (2022)

Historien om #ReleaseTheSnyderCut behöver vi inte dra igen men 2021 fick Snyder i alla fall en massa kosing ($70000000) från Warner Bros. Pictures/HBO Max för att göra om Justice League som kom ut 2017. Vad gör Snyder då? Jo, han förlänger filmen till fyra timmar, bleker bort alla färger, och klipper bort alla de scener som Joss Whedon skrev och spelade in efter att Snyder fått hoppa av (pga anledningar) under efterproduktionen.

Resultatet? Jo, det funkar faktiskt hyfsat. Den version av filmen som kom ut 2017 är i mina ögon usel och jag delade alltså ut en etta. Det som nog gör att Snyders version funkar bättre är att vi har EN vision och inte en mischmasch där man (filmbolaget mha Whedon) försökt få ihop nåt. Filmen är lååååång men det lustiga är att jag började titta ganska sett en kväll och sen kunde jag inte sluta titta.

Ett grepp som man kan tycka vad man vill om är kapitelindelning i filmer. Här funkade det bra eftersom det gjorde att filmen kändes mindre överväldigande. Efter ett kapitel kunde man liksom göra en omstart, fylla på kaffe, och titta vidare, som man ju inte har några problem med att göra när man ser en tv-serie.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Booksmart (2019)

Booksmart är en film som jag buntar ihop med filmer som The Edge of Seventeen, Eighth Grade och Lady Bird. Filmer om tjejer som försöker ta sig levande genom plugget, högstadiet eller gymnasiet.

Här är det två tjejer, Molly (Beanie Feldstein) och Amy (Kaitlyn Dever), som har fokuserat på att plugga snarare än att parta. Sista kvällen får de dock för sig att det är dags för FEST.

Hmm, inledningen gjorde mig nästan sugen på att stänga av. Det var för hysteriskt. Jag är inte så förtjust i de flitigt förekommande musikmontagen med modern hiphop och slowmotion. Och jag vet inte om den ”råa” sexdialogen är så rolig egentligen.

En sak jag uppskattade var att Molly och Amys party-klasskompisar hade fokuserat på att både festa OCH plugga och till tjejernas förvåning minsann hade kommit in på fina college. Aj då! Vi har varit nördar i onödan.

Filmen lyfter en hel del när Molly och Amy skiljs åt på FESTEN och kör sitt eget race. Då blir det plötsligt mer på riktigt och inte så hysteriskt.

Jag delar ut en stabil trea (och en halv) till Olivia Wildes regidebut.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Don’t Look Up (2021)

Ibland prickar man in en perfekt tidpunkt för att se en film. Så var fallet för mig när det gäller Don’t Look Up.

Eftersom det var kaos på jobbet när jag såg filmen så kunde jag verkligen relatera till Jennifer Lawrence och Leonardo DiCaprios forskarfigurer i filmen. Ska du förklara nåt för en chef, gå inte in på detaljer för att det ska bli trovärdigt. Det funkar inte. Nej, säg bara att kometen är en planetdödare. Fast inte ens det funkade i det här fallet.

Normalt sett brukar jag inte vara så förtjust i Adam McKays filmer men Don’t Look Up funkade. Well, när jag tänker efter har jag faktiskt bara sett The Big Short.

Ja, filmen slår förmodligen in samma öppna dörr flera gånger om, men det hindrar inte det faktum att jag var rejält underhållen under hela titten. När det dessutom inleds med att Jennifer Lawrence lyssnar på och rappar med till Wu-Tang Clans ”Wu-Tang Clan Ain’t Nuthing ta F’ Wit”, ja, då var filmen i princip hemma hos mig. Lite ”Michael Bolton i Office Space”-vibbar kanske.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

The Meyerowitz Stories (2017)

Son och far Meyerowitz (Adam Sandler och Dustin Hoffman)

När jag kollar igenom betygen på de filmer jag har sett av Noah Baumbach tidigare så framstår han som något en favorit. Betygsraden är 43434. The Meyerowitz Stories hoppade jag av nån anledning över men nu är den sedd. Jag gillar den ganska så direkt. Allt sätts upp genom relationer, dialog och repliker. Efter hand förstår man att det finns en hel del gammalt groll i familjen Meyerowitz. Kramar förekommer men de är märkligt kalla. Just den där kylan kan jag ibland tycka är ett sorts signum för Baumbach (men inte på ett negativt sätt). Ofta är rollfigurerna inte speciellt sympatiska. Relationen mellan Adam Sandlers rollfigur och hans dotter var dock mycket fin. Filmens finaste. Det där grollet jag nämnde tidigare, kommer det komma upp till ytan? Har påven en lustig hatt? En stark trea blir Baumbach-betyget denna gång.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Once Upon a Time in Hollywood (2019)

En kortis om Quentin Tarantinos senaste Once Upon a Time in Hollywood kommer här. Hmm, Tarantinos filmer. Det var alltid ett event förr i tiden.

Rick Dalton (Leo) och Cliff Booth (Brad) är perfekta namn på våra huvudfigurer. Rick dricker sprit och Brad dricker selleridrink.

Det är värre att falla från en hög Hollywood-karriär som Rick gör jämfört med Cliff som bara struttat along som stuntman. Då har man liksom inget att fall från, förutom hustak.

Al Pacino dyker upp och jag tänker direkt på The Irishman.

Det förekommer en hel del riktigt starka scener. Bäst är Rick och den lilla tjejen på inspelningsplatsen.

Eftersom det handlar om Hollywood så är det givetvis mycket om film i filmen, vilket alltid är roligt.

Oj, jag gillar slutet. Hur det ändrar på verkligheten. Rick and Cliff save the day! Kanske går det bra för Rick trots allt, i alla fall i den här versionen av verkligheten.

Under långa perioder var jag tyvärr rätt så oengagerad. Som jag nämnde så förekommer det en hel del starka scener men jag känner ändå inte filmen i hjärtat. Dagen efter titten så sjönk fyran till 3,5/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

The Square (2017)

Ruben Östlund är något av en svensk favoritregissör. Jag har sett alla av hans filmer utom hans andra (De ofrivilliga) och hans senaste (Triangle of Sadness). Medelbetyget är högt på de fyra jag har sett: 4/5. The Square var alltså inget undantag. Det är möjligt att Östlund har upprepat sig själv ett tag. Trots att Play kanske är hans bästa film så kände jag redan då att han kanske borde testa nåt nytt. Men varför ändra ett vinnande koncept? The Square är både rolig och pinsamt obehaglig. Claes Bang är strålande i huvudrollen som en museichef som råkar ut för ett mediedrev. Apimitatören Terry Notary (bättre än Andy Serkis?) dominerar fullkomligt i filmens bästa sekvens som i steg för steg eskalerar från rolig via jobbig till läskig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Keep an Eye Out (2018)

Quentin Dupieux är en speciell figur i filmvärlden. Han gör filmer som ingen annan. Jo, kanske som Charlie Kaufman och filmer i stil med Leos Carax-rullen Holy Motors. Möjligen lite David Lynch. Det handlar om surrealistiska och absurda komedier där man aldrig riktigt vet vad som ska hända, eller vad som egentligen händer när det väl händer. Själv har jag faktiskt bara sett tre filmer av Dupieux. Förutom denna: Deerskin (3/5) och Reality (4/5). Keep an Eye Out (eller Au poste! som den heter på franska) bryter väl ingen ny mark men det är som vanligt som att kliva in i hjärnan på nån som drömmer en bisarr dröm. Jag kan inte inte gilla det.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Nätrullarna – Weird: The Al Yankovic Story

Nätrullarna är tillbaka med ett nytt avsnitt! Den här gången pratar Daniel och Johan om en märklig film, nämligen biopic-parodin Weird: The Al Yankovic Story. När betyg ska delas ut blir en av värdarna rejält förvånad och får det inte riktigt att gå ihop.

Förutom det så blir det tips om två Netflix-serier, en som Guillermo del Toro ligger bakom och så en svensk om en viss musik-app.

Podden hittas på Spotify eller i din vanliga poddspelare.

Vi finns på Instagram, Facebook och har även en e-postadress: natrullarna@gmail.com om du vill komma med feedback den vägen.

BlacKkKlansman (2018)

Spike Lee gjorde en av mina favoritfilmer från 2020 i och med Da 5 Bloods. Det var nåt med Lees lågmälda och substila stil som verkligen funkade i den filmen. Haha, nej, Lee var ju förstås sin vana trogen lika subtil som ett kylskåp. Det är samma sak i BlacKkKlansman där Denzels son och Adam Driver spelar ett polispar som infiltrerar KKK. Washington sköter KKKkommunikationen via telefon och om man ska träffas på riktigt så kliver Driver in. Ja, vi förstår varför.

Jag tar och betar av The Wire-skådisen direkt. Yay! Det är Isiah ”Sheeeeeeeit” Whitlock Jr som dyker upp tidigt i en liten roll. Alltid lika kul att höra honom prata. När jag ändå betar av svarta skådisar så kan jag ju nämna Corey Hawkins (Dr Dre från Straight Outta Compton). Här spelar han medborgarrättskämpen Stokely Carmichael (aka Kwame Ture).

Jag brukar ofta gilla undercover-filmer. För personen som är undercover är det tröstlöst på nåt sätt. När ska man slå till? Nu? Eller vänta lite längre och bli ännu mer vän med de man ska förråda? Det är en oerhört utsatt position och när det gestaltas i filmer brukar det skapas en intensiv spänning, en sån där utdragen Hitchcock-spänning som inte bygger på att publiken överraskas utan istället vet förutsättningar och därav blir mer indragen.

BlacKkKlansman är bitvis en sorts komedi där man bl a skämtar om… rasism. Ja, för det finns ju något humoristiskt med en svart polisman som ringer och pratar med David Duke och säger att han hatar alla som inte har vit ariskt blod i sina ådror och att han gärna vill bli medlem. Apropå den typen av humor så kommer jag osökt att tänka på Chappelle’s Show från 2003 och sketchen om Clayton Bigsby, World’s Only Black White Supremacist. Triggervarning! Nu är jag ute och på gungfly här känner jag. Eller?

Mot slutet blir det hela mer allvarligt och på riktigt. Det blir även lite övertydligt med (för) tydliga referenser till MAGA och Tr*mp. Och så förekommer det ett speciellt musiktema som återkommer alldeles för ofta.

Ja, slutet med nyhetsklipp från 2017 i Charlottesville är starkt och en väckarklocka. Ändå tyckte jag nånstans att filmen då övergick till att bli ”propaganda” istället för att berätta en historia och därför når filmen inte riktigt fram till fyran.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Höjdpunkter med senator Clay Davis (Isiah Whitlock Jr) från The Wire

%d bloggare gillar detta: