The Draughtsman’s Contract (1982)

Medan jag är på semester i Dalarna sköter bloggen sig själv och det kommer handla om två filmer av Peter Greenaway, en regissör vars filmer jag var sugen på att se men sen när jag såg två stycken så var jag inte så sugen på att se fler. Min text om The Draughtsman’s Contract skrevs i juni 2009.

Den andra filmen i paret med Greenaway-filmer blev Tecknarens kontrakt. Den är ganska annorlunda jämfört med Dränkta i nummerordning. Men även i den här tidiga Greenaway-filmen är både scenografin och fotot otroligt genomtänkt. Greenaway är intresserad av konst (han ville som barn bli konstnär) och hans filmer är konstverk i sig. Tecknarens kontrakt utspelar sig på en herrgård i slutet av 1600-talet i England. En ganska självgod tecknare får i uppdrag att måla av herrgården. Samtidigt pågår en hel massa intriger, kanske det t.o.m. förekommer mord.

Inledningsvis då det förekommer vackra scener med endast stearinljus som belysning gjorde jag kopplingar till Kubricks mästerverk Barry Lyndon men sen blev det mest pratfilm. Om man jämför med Dränkta i nummerordning är det inte lika mycket explicit sex och död. Däremot är det mer dialog (snackelisnack!), och ganska tråkig dialog, tyckte jag. I och för sig brukar jag ofta gilla brittisk överklassengelska på film, men här blev det för mycket och intetsägande. Det känns som Greenaway bildmässigt är väldigt skicklig men har svårare att få ihop en hel film som håller ihop.

Jag skrev att Tecknarens kontrakt skilde sig från Dränkta i nummerordning. Det som man slipper är den där studentikosa Monty Python-humorn. Här är det som jag tidigare skrev istället väldigt dialogtungt. Det snackas en hel massa och jag började efter ungefär två tredjedelar av filmen nicka till så smått. Det kan i och för sig berott på att jag precis sett Dränkta i nummerordning och sen ätit upp en halv kyckling. Trots kaffe kan ju sånt sätta sina spår. Nja, jag kan inte ge filmupplevelsen (eller filmen) godkänt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Hehe, jag upptäckte precis att Bernard Hill även spelade kaptenen i Titanic. Annorlunda roller, minst sagt.

Drowning by Numbers (1988)

Medan jag är på semester i Dalarna sköter bloggen sig själv och det kommer handla om två filmer av Peter Greenaway, en regissör vars filmer jag var sugen på att se men sen när jag såg två stycken så var jag inte så sugen på att se fler. Min text om Drowning by Numbers skrevs i juni 2009.

Brittiske Peter Greenaway har varit en regissör som jag haft i bakhuvudet under en längre tid. En sån där regissör vars filmer man tycker man borde ta och se nån gång eftersom det verkar handla om annorlunda filmer som inte riktigt liknar något annat. När så en kompis tyckte det var dags för en dubbelvisning av Greenaway-filmer så tackade jag glatt ja. Första filmen blev Dränkta i nummerordning.

Vi möter tre generationer kvinnor (mor, dotter och dotterdotter) som samtliga har vissa problem med männen de lever ihop med. Det är upplagt för en del mord med vatten inblandat om man säger så. Greenaway är besatt av död och sex, något som förmodligen återkommer i fler filmer. I Dränkta i nummerordning dör folk på ett helt naturligt onaturligt sätt, vilket känns uppfriskande men lite skumt.

Lite kul var att jag kände igen en av skådespelarna (han spelar en ”coroner” (ung. rättsläkare) som är nära vän med de tre kvinnorna). Men jag kunde inte för allt i världen inte komma på var jag hade sett honom. Efter 2/3 av filmen trillade slutligen polletten ner: det var snubben – well, eller gubben – som spelade Théoden i Sagan om ringen-filmerna. Bernard Hill heter han. I Dränkta i nummerordning får vi för övrigt se honom endast iklädd en slips.

Greenaway verkar vara en regissör som skapar helt egna världar med egen logik. Miljön vi befinner oss i känns väldigt brittisk men allting är liksom skruvat två varv till. Filmen utspelas på brittiska landsbygden vid havet, och scenografin och fotot håller hög klass. Handlingen och skådespelarnas stil är tyvärr lite studentikost jobbig. Det förekommer en tröttsam variant av Monty Python-humor som jag inte gillar. Vissa saker är bra medan andra bara känns… interna, i brist på bättre beskrivning.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Hehe, jag upptäckte precis att Bernard Hill även spelade kaptenen i Titanic. Annorlunda roller, minst sagt.

Shazam! (2019)

För några veckor sen skrev jag om DCEU-filmerna Aquaman och Justice League och jag var inte speciellt nådig i min kritik. Filmen om vattumannen var väl snäppet bättre men de både filmerna fick betyget 1/5 av mig. Nu har jag sett den senaste rullen i DC:s utökade filmiska universum, Shazam!, regisserad svensken David F. Sandberg.

Var jag egentligen nyfiken och sugen på Shazam!?! (Många skiljtecken blir det, eller hur‽) Njae, kanske inte på filmen i sig. Men jag tyckte ändå det skulle vara kul att se vad Lights Out-Sandberg skulle åstadkomma med stor budget i en superhjältefilm. Plus att jag är en komplettist och jag hade ju sett alla andra DCEU-filmer.

(För övrigt har jag aldrig förstått det där med Extended Universe. Vad då Extended? Det handlar om en serie filmer som utspelar sig i DC:s serievärld. Är Extended tagit från serierna eller är det nåt Warner Bros myntat för att man tror att det låter coolt och för att särskilja sig från MCU? Nej, precis som många av filmerna så känns det krystat.)

Shazam! är en harmlös och totalt förglömlig barnfilm. Förgät mig ej, säger du? Tyvärr, jag har redan glömt dig. Det är alltså en barnfilm med vibbar av barn/familjefilmer från 80-talet får jag en känsla av. Jag är dålig på 80-talsfilm men jag får den känslan.

Det finns inslag av fantasy. Djimon Hounsou spelar nån form av ärkemagiker och den enda som är kvar som kan skydda världen från monster i form av de sju dödssynderna. Så, de sju dödssynderna är alltså verkliga monster och inte nåt som människorna själva fördärvas av genom sina egna laster och svagheter? Ja, men då blir ju allt så mycket tråkigare och menlöst.

Men jag får ändå ge filmen att dess skurk (Mark Strong) faktiskt brottas med inre demoner snarare än yttre under vissa delar av filmen. Och dödssynden Avund brottas med sina egna demoner, demon som han är.

Filmens huvudpoäng och det som ska sälja den är att vår hjälte, den föräldralöse Billy Batson, får magiska krafter och förvandlas till en superhjälte (Zachary Levi) när han ropar ut namnet Shazam. Lite småroligt är det kanske när Shazam utforskar sina krafter men det är lite för barnsligt och familjevänligt för min del.

Jag tycker ändå det var lite oväntat att filmen till stor del utspelar sig på ett fosterhem och att grundtemat är ganska mörkt. Billy är föräldralös och övergavs av sin mamma när han var liten. Bitvis är det en sorts high school-film som kanske för tankarna till tv-serien Buffy. Mobbning, sitta ensam vid lunchbordet, hur populär är man, såna saker.

Men, nej, Shazam! börjar alltså försvinna ur mitt sinne. Slutomdöme: Not great, not terrible. Dock är detta helt klart bättre Aquaman och Justice League.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Söndagar med Bergman: F & A – Humoristen Bergman

Ingmar Bergmans filmer är ju rena skrattfesterna, det vet väl alla? Eller inte. Nej, jag får ju för mig att det allmänna intrycket, den allmänna sanningen, är att det handlar om rejält dystra och ångestfyllda saker. Och, visst, filmer som Jungfrukällan, Tystnaden och Nattvardsgästerna får mig inte direkt att dra på smilbanden. Men faktum är ändå att Bergman gjorde en del komedier, speciellt i början av karriären. Och jag tycker humorn ofta även följde med i de mer dramatiska filmerna.

När jag på Filmtipset söker på ”Ingmar Bergman” och ”Komedi” får jag upp sju träffar. Hehe, ja, om man har gjort över 50 filmer så kanske inte sju är en så stor siffra. Hur som helst, bland dessa hittar vi t ex den underbara Sommarnattens leende, som kanske är Bergmans varmaste och roligaste film. En annan komedi är Kvinnors väntan som innehåller en klassisk scen i en hiss med Gunnar Björnstrand och Eva Dahlbeck. Dialogen mellan dessa båda, i Kvinnors väntan och i andra filmer, är svårslagen. Det är skruvad kulsprutedialog fylld med fyndiga förolämpningar.

På listan av komedier har vi även totalfiaskot För att inte tala om alla dessa kvinnor. Detta måste vara Bergmans mest renodlade komedi. Tyvärr är det även en av hans absolut sämsta filmer och rent trams. En liten trivia som kopplar ihop den filmen med Fanny och Alexander är att vi ser Jarl Kulle och Mona Malm i bägge filmerna. Ja, Bergman gillar ju att återkomma till samma skådisar.

En film som Det sjunde inseglet dök inte upp i sökresultatet men jag vill nog ändå hävda att den innehåller en hel del komiska inslag. Fast drama med komiska inslag är kanske den rätta beskrivningen av den filmen. För det finns komiska inslag. Ta bara scenen där Döden (den suveräne Bengt Ekerot) sågar ner trädet där en skådespelare har klättrat upp för att komma undan.

Döden: ”Jag sågar ner ditt träd för att din tid är ute.”
Skådespelaren: ”Det går inte. Jag har inte tid. Jag har min föreställning.”
Döden: ”Den är inställd. På grund av dödsfall. Ditt kontrakt är uppsagt.”

Nu till Fanny och Alexander. Har vi några lustigheter här? Jo, men det tycker jag väl. Det mest uppenbara och som många känner till är väl Börje Ahlstedt och hans stearinljus-show. Nu tycker jag själv att just den scenen inte är speciellt rolig. Den är mest konstig. Det var alltså sånt här man roade sig med på tidigt 1900-tal i Sverige. Nej, då gillar jag nog en del av scenerna mellan Ahlstedts farbror Carl och hans tyska fru Lydia (spelad av Christina Schollin) mer. Lydia är trängtande och klängig och pratar som drottning Silvia. Carl, eller mein Carlschen som Lydia kallar honom, är en slarver som inte gör många rätt och behandlar sin fru som skräp.

Jag vet inte varför, men det är så överdrivet att jag fann det hela roligt. Som t ex när Carl, denna ekonomiska katastrof till man som alltid i behov av pengar, vill att Lydia ska tala med Helena Ekdahl om ett lån. Just Ahlstedts sätt att säga ”Åh fy satan! Mitt ben!” är obetalbart. Och när Schollin byter till tyska med ”Du bist böse!” men avslutar med ”Jag måste gråta”. Varför tycker jag det här är roligt? Jag tror väldigt mycket hänger på skådisarna och hur de framför sina repliker. Klockrent i det här fallet.

Lydia: ”Jag talar inte med din mor. Jag går hem. Du bist böse! Jag måste gråta.”

Carl: ”Herregud min skapare, att ständigt behöva medverka i denna dåliga fars, usla fars.”

Oooooooops!

Lydia: ”Mein Carlschen, mein liebling.”

Carl: ”Åh fy satan! Åh fy satan! Mitt ben! Åh fy satan! Mitt ben! Åh fy satan! Mitt ben!”

En hel del av scenerna som utspelar sig på teatern har små humoristiska guldkorn. Som t ex när mysige Sune Mangs efter att Emilie låtit meddela att hon ska sluta på teatern efter en dyster tystnad utbrister ”Nu behöver jag en sup och en smörgås. Är det nån som följer med?”. Ja, en sup och en smörgås med Sune Mangs skulle jag inte tacka nej till. Och Heinz Hopf hakade ju också.

Jag gillar även (förstås!) Gunn Wållgrens leverans av sin dialog och hennes spel överlag. Hennes återkommande samtal med bäste vännen Jacobi (Erland Josephson) är både roliga och mysiga. Det är varmt mänskligt och roligt på samma gång.

”Tycker du det skulle vara otrevligt om jag gråter en liten stund?”
*Helena försöker gråta*
”Äh, min själ, det går ju inte. Det blir ju ingenting. Jag får lov att dricka lite mer konjak.”

Den kanske roligaste scenen är väl ändå den där Gusten (Jarl Kulle) och Carl (Ahlstedt) besöker biskopen. Det är en ren uppvisning i framförandet av skriven dialog. Det är inte realism det handlar om. Alls. Det är så skrivet det kan bli. Det är Bergmans grej. Det här är en show, inte diskbänk. Alla tre i scenen briljerar men det är Kulle som ju får de där underbara monologerna när han mejar ner biskopen. Tror han. Men vi som sett Fanny och Alexander vet ju att scenen fortsätter och att det är biskopen (och Emilie) som får sista ordet. Men resan dit är Gustens.

Och därmed har vi kommit ett steg närmare på vår resa mot Bergman-temats slut. Nästa söndag handlar det om Gunn Wållgren och Fanny.

The Beach Bum (2019)

Harmony Korine, vad har vi på honom? Mest känd är han väl kanske för Spring Breakers, en film som jag drev en Twitter-kampanj för att den skulle komma upp på bio (vilken den faktiskt gjorde till slut). Korine har även skrivit manus till Larry Clark-filmerna Kids och Ken Park. För egen del är min favorit från denne white trash-skildrare nog ändå den mycket speciella Gummo. Spaghetti och köttfärssås i badkaret!

Nu är Korine, mästaren på de sedeslösa utsvävningarna, tillbaka med fler excesser i form av komedin (?) The Beach Bum. I titelrollen hittar vi ingen mindre än Matthew McConaughey som strandlodaren/poeten/Hunter S. Thompson-wannaben Moondog (givetvis) som glider runt i The Florida Keys utan nån som helst riktning i livet. Förutom att bli hög. Ungefär som filmen alltså.

Ja, vafan, jag gillar det här. När jag såg filmen så greppade jag inte att det var en stonerkomedi men så här i efterhand är det uppenbart. Men jag hade inte läst på nånting alls om filmen så jag visste inte vad som var att vänta. Jag blev nog lite förvirrad när filmen liksom inte hade nån egentlig story att berätta. Ingen av rollfigurerna genomgår nån förändring eller kommer till insikt, allra minst Moondog själv.

Korines stil är udda. Hans filmer är sällan (aldrig?) rätlinjiga berättelser från a till ö. Nej, istället är det en stämning och känsla som ska förmedlas, hamras in. Lite som David Lynch jobbar ibland kom jag att tänka på nu. Klippningen sticker ut. Scener blandas, kommer tillbaka, lite som att man blandat en kortlek med klipp som man sen delar ut till tittarna lite som man vill. Det ger en hög stämning.

Filmens foto är vackert. Alla scener, mer eller mindre, utspelar sig under the magic hour. Terrence Malick skulle vara stolt.

Under filmens sista del undrar jag om inte allt som händer är en feberdröm i Moondogs hjärna. Haschplantorna är stora som träd. Delfinguider kan inte skilja på delfiner och hajar. Piloter har grön starr och röker blunts större än foten på en stolt fjällskivling. 46 miljoner dollar i sedlar eldas upp.

Matthew McConaughey ger allt i sin roll och kunde inte vara bättre castad. Snoop Dogg är med också som nån form av ganjaälskande (nähä?) storfräsare/gangster/vän till familjen. Snoop Dogg är smooth men han är inte nånstans en bra skådis, det är uppenbart. Vi hittar även Isla Fisher (snygg), Jonah Hill (smal) och Zac Efron (randigt skägg) i några av de andra rollerna. Jag undrar om det bara är jag som fortfarande inte har förstått storheten med Efron. Dessutom gillade jag inte att det verkade vara tänkt att man skulle skratta när han slog en hjälplös pensionär i huvudet för att stjäla hans pengar. Nu tyckte i och för sig även Moondog att Efrons rollfigur gick för långt just i den scenen.

Man kan säga att The Beach Bum är som en systerfilm till Spring Breakers där Moondog är en sorts version av James Francos Alien. The Beach Bum är dock mindre intressant, då de kvinnliga huvudrollerna saknas och allt fokus är på Moondog, och det finns liksom inte så mycket att fundera på efter filmtitten. Jag kan ändå inte låta bli att dela ut en trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Om visningen på Bio Capitol: Detta var mitt första besök på Bio Capitol. Anledningen till att jag inte känt mig lockad är förstås att det serveras mat och att det finns små bord med lampor intill sätena i salongen. Angående maten så var det inget problem för mig. Det kommer inte kypare in i salongen under visningen och det handlar inte heller om varm eller starkt doftande mat. På raden framför mig så var det några som hade beställt den dyraste delikatesslådan med skinka, salami och ostar och jag kände inget alls, och då har jag ändå en väldigt känslig näsa. Själv beställde jag en bit choklad när jag köpte mina biljetter via nätet och den låg fint vid min plats när jag kom in i salongen. Chokladen var dock aningen för kall och hård. För ni vet väl att man absolut inte ska förvara choklad i kylen. Det går även att köpa ett glas vin eller en öl om man så vill och ta med in i salongen. Det tror jag att jag ska testa nästa gång.

De där små bordslamporna som fanns släcktes inte under filmen så det blev ju aldrig helt mörkt vilket gjorde att man (läs: jag) aldrig fick det där fulla fokuset på filmen som man ju önskar när man går på bio. Jag tycker ändå det var helt rätt att man som besökare själv inte kunde tända eller släcka de där lamporna. Om så vore fallet så skulle det bara ge upphov till gnäll, irritation och blinkande lampor.

Jag tror Bio Capitol funkar bra för rätt typ av film. The Beach Bum kändes som en sån. Jag tror även att konceptet  funkar för omtittar av gamla klassiker. Senare i juni kommer t ex komedifavoriten Office Space att visas och jag känner mig sugen på att se den. Men jag skulle ju aldrig gå på Bio Capitol för att se en lågmäld idébaserad science fiction-film som jag sett fram emot länge. Det vore alltför riskabelt.

Jag såg The Beach Bum tillsammans med Carl och Henke. Klicka på deras namn för att komma till deras recensioner. Tack för tips om filmen, Carl! Själv hade jag missat den totalt, vilket förmodligen beror på att det förekommit noll marknadsföring av filmen – och den visas dessutom bara tre gånger på Bio Capitol. Vad jag förstått har den förpassats till att få en s.k. technical release. Distributören, i det här fallet SF Studios, har förbundit sig att visa den på bio men gör det i minsta möjliga skala eftersom de egentligen inte tror på filmen. Varför köpte de då rättigheterna från början kan man fråga sig?

 

Skål!

I’m a Cyborg, But That’s OK (2006)

Idag skickar jag upp en kort gammal recension av Park Chan-wooks I’m a Cyborg, But That’s OK som jag såg och skrev om under Stockholm Filmfestival 2007.

I’m a Cyborg, But That’s OK är en skön (engelsk) titel på en ganska skön film som jag hörde regissören själv prata om på festivalen för två år sen. Då sa han att han höll på med en kärlekshistoria mellan två patienter på en psykiatrisk anstalt. Och ja, det var just vad det här är faktiskt. Fast det tog ett tag innan det tände till mellan de tu. Och eftersom det är Park Chan-wook som är regissör så får vi oss även till livs ett par riktigt snygga våldsorgier (även om det är fantasier i det här fallet).

Filmen kändes lite seg (eller snarare förvirrande) inledningsvis trots att den var snygg hela tiden. Efter ett tag drogs jag in i filmen mer och den blev bättre. Klart bäst är de The Science of Sleep-liknande scenerna när vi får se sånt som bara händer i de två huvudpersonernas huvuden, bl a då när cyborg-tjejen ska ta kål på alla i vita rockar (läkarna alltså). Slutomdöme: fantasifullt, snyggt, charmigt men lite segt och spretigt till en början. En stark trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Du levande (2007)

I onsdags skrev jag att Ken Loach väl är en sån där regissör som man antingen älskar eller hatar. Det samma gäller kanske även Roy Andersson? Själv tappade jag intresset för Andersson efter att jag sett dagens film och i skrivande stund har jag fortfarande inte sett Duv-filmen. Min text om Du levande skrevs i oktober 2007.

Aah, den nya filmen från Roy Andersson var jag bara tvungen att se på bio. Trots att jag inte var överförtjust i Sånger från andra våningen (en fyra får den nog i alla fall) misstänkte jag att det skulle bli en annorlunda och bra biokväll. Och Du levande inleder strålande med en rad roliga och tänkvärda scener med samma estetik som i Sånger från andra våningen. Det är dock aningen lättsammare och lite mer jordnära (även om slutscenen utspelar sig i luften). Det har sagts att det inte finns nån handling och inga huvudpersoner men jag tycker det finns en klar röd tråd och det är inte färre huvudpersoner än i den kommande ensemblefilm från PTA.

Hehe, jag skrev stycket här ovan för en vecka sen eller så (jag kom inte längre då) och nu vet jag inte riktigt hur jag ska fortsätta. Well, jag tyckte i alla fall att Du levande hade en liten svacka i mitten. Några av scenerna kändes inte så välgjorda, snygga och intensiva som resten av filmen. Mot slutet höjdes nivån dock igen, främst i och med ”lägenhetståget” som kommer in på stationen med brudparet. En riktigt vacker scen. Några andra scener jag gillade var hela sekvensen med snubben som (kapitalt) misslyckades med sitt partytrick med duken och den efterföljande rättegången där domarna bjöds på öl. Helt underbart. Jag gillade även ”punkarparet” med kvinnan som tyckte att ingen förstod henne samt snubben på balkongen. Jag kan ändå inte ge Roy Andersson mer än en stark trea den här gången.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Om ni vill se lite mörkare, och i mitt tycke, bättre filmer av Roy Andersson så rekommenderar jag verkligen hans två kortfilmer Någonting har hänt (1987) och Härlig är jorden (1991). Dessa filmer känns som en sorts förlagor till Sånger från andra våningen, och att de är bättre kan bero på att de är just korta filmer. Överdoser är (nästan) aldrig bra. På YouTube kan man beskåda Härlig är jorden i sin helhet.

Borat (2006)

Jag minns Borat (eller Borat: Cultural Learnings of America for Make Benefit Glorious Nation of Kazakhstan som den fullständiga titeln lyder) som en väldigt hajpad film, en film som gick hem hos både publik och kritiker. Upplagt för fenomenet för högt ställda förväntningar som inte infrias med andra ord. En sak jag noterade nu är att filmen på sin Wikipedia-sida beskrivs som en mockumentär. Jag vet inte, är det egentligen en mockumentär? Jag skulle nästan kalla den för en vanlig dokumentär då ju reaktionerna hos de personer som Borat möter är genuina, och det är just det som filmen går ut på. Min korta text om Borat skrevs i november 2006.

Hmmm, Borat blev något av en besvikelse. Men Manetheren (min kommentar: en gammal forumkompis från Filmsnack.se) behöver egentligen inte oroa sig när det gäller det här med att driva med ”vanliga” personer som det möjligtvis görs i scenerna i ”Kazakstan”. 90% av filmen utspelar sig i USA och bilden av USA blir allt annat än smickrande. (Min kommentar: jag antar att jag menar att de personer som det drivs med inte är hyvens utan idioter och att de är värda att drivas med.) Så här i efterhand känns filmen nästan inte som en komedi. Snarare en skräckfilm. En del scener är obehagligt roliga men på nåt sätt så fastnar skrattet i halsen även fast det är sjukt roligt (gäller t ex middagsbjudningen och nationalsången). Vissa skämt och hela karaktären Borat tröttnar jag kanske på efter ett tag. Filmen känns lite lång. Dock är den underhållande, och det blir en trea. Men det där med att man skulle skratta så man får kramp förstår jag inte. Jag småskrattar några gånger men det var allt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Söndagar med Bergman: Trollflöjten (1975)

En Hagegård-hobbit med panflöjt

Jag vet inte varför jag kände mig ganska peppad och hade en del förväntningar på Ingmar Bergmans tv-version av Mozarts opera Trollflöjten. Kanske berodde det på att jag har hört en hel del gott om den samt att jag faktiskt sett en uppsättning av Trollflöjten (på Dalhalla av alla ställen), en föreställning som jag gillade ganska mycket om jag minns rätt.

Om jag ska välja ett ord som sammanfattar min upplevelse av Bergmans Trollflöjten så väljer jag… PLÅGA. Ja, det var en riktigt jobbig hemläxa som jag var tvungen att dela upp i två sittningar. Det som jag hade förträngt var att jag i grunden avskyr opera. Jag tror det är så enkelt. Speciellt har jag oerhört svårt för de kvinnliga sångarna (männen går an). Mina öron håller på att sprängas när sopranerna tar i från diafragman och skriker som stuckna grisar. Hur tekniskt skickliga sångerskorna i den här uppsättningen än var så var det så långt från örongodis man kan komma för mig. Nu finns det säkert undantag som jag antingen inte minns nu eller inte lyssnat på (än).

Förutom själva ljudet som kommer ur sångerskornas strupar så är framförandet och agerandet teatralt och plågsamt pompöst. Teatralt, verkligen? De är ju på en teater! Vad hade du förväntat dig, din idiot?! Ja, jo, så är det ju. Tv-filmen är inspelad på Drottningholms slottsteater… eller faktiskt inte. Bergman byggde nämligen upp en fullskalig kopia av scenen på Filmhuset, och det hela blev den dyraste tv-produktionen nånsin i Sverige.

Åter till det här med det teatrala. Jag har egentligen inget problem med det teatrala sätt som Bergmans skådisar har i hans filmer. Det är en del av stilen, och jag gillar det. Bara man accepterar att hoppa upp en nivå från nån sorts tänkt realism så funkar det. Problemet med opera, och musikaler, är att man här hoppar upp ytterligare ett steg i och med att man lägger på sången. Jag kan bara inte med det utan tappar intresset för vad som händer nästan omedelbart.

Om det var nåt jag gillade med Trollflöjten så var det scenografin, kostymerna, maskerna och en del filmiska grepp som Bergman och fotografen Sven Nykvist använde. Exempelvis gillade jag visualiseringen av Tamino och Paminas helevetesvandring. När det gäller stilen på scenografin och kostymerna så gick mina tankar till Sagan om ringen eller kanske Mio, min Mio. Snyggt gjort, helt klart, och pengarna som östes in i produktionen märks i slutresultatet.

Jag tycker även att filmen inleddes lovande. Ouvertyren är fin med bra musik och jag slapp den vedervärdiga sången. Bergman använder sig av metagrepp som så ofta förr. Vi får se publiken, eller i alla fall en tänkt publik, sitta och lyssna på musiken. Mängder av människor av alla möjliga raser och åldrar flimrar förbi. Klippningen är snygg, perfekt i takt med musiken. Jag antar att Bergman vill säga att konst, och opera i synnerhet, är för alla, unga som gamla och var du än kommer ifrån. Speciellt stannar vi med en ung flicka som intresserat ser på föreställningen. Hon återkommer då och då även senare och vi får se hur hon reagerar på det som händer på scenen. Metatilltagen fortsätter förresten då vi får se sångarna vänta bakom scenen under pausen. Papageno spelar schack medan Nattens drottning tar en cigg.

Håkan Hagegårds insats som fågelfångaren Papageno som söker en käresta ger en välbehövlig lättnad från det pompösa. Det är på gränsen till buskis och det förekommer en del sexistiska inslag där Papageno är väldigt intresserad av kvinnobröst. Scener som inte hade gjorts eller gått hem idag. Men i slutändan så var det ändå Hagegårds scener som gjorde att jag till slut tog mig igenom hela föreställningen med sinnet i någorlunda behåll.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Kuso (2017)

Kuso dök upp på Monsters of Film 2017 och jag passade på att se den, inte på bio utan via SF Anytime. Den verkade tillräckligt bisarr för att vara sevärd men den främsta anledningen till att jag valde den var att min musikhusgud George Clinton skulle vara med. Även att Aphex Twin bidragit musikaliskt till filmen lockade mig.

Det här var en äkta skitfilm, bokstavligen. Det finns nån sorts ramhandling om en jordbävning som drabbat Los Angeles. I övrigt handlar det om kroppsskräck, kiss, bajs, bölder, anusvarelser, sex med bölder. Ja, ni hör ju. Det hela berättas i form av fyra kortfilmer och till filmens försvar får jag säga att den röda tråden är betydligt tydligare här än i Stimulantia som det handlade om i söndags.

George Clinton spelar en doktor i en av filmerna. Han får en patient som är rädd för kvinnobröst och patienten vill bli botad från sin fobi. Botemedlet är en stor larvliknande varelse som lever i doktor Clintons anus. Japp.

Att George Clinton är med känns helt galet men sen kommer jag på att han har gjort låtar med titlar som ”Promentalshitbackwashpsychosis Enema Squad (The Doo-Doo Chasers)” och tänker att det är i sin ordning.

Som Movies – Noir brukar uttrycka det: ja, vad ska man säga? Jag hatar inte filmen. Den är äcklig men inte tillräckligt äcklig för att ge mig total avsmak. Musiken är rätt så schysst. Inledningsvis får jag Frank Zappa-vibbar. När det gäller andra filmer så kommer jag då och då att tänka på David Lynch och främst hans ”rädd för att få barn”-skräckis Eraserhead. Lite Troma-vibbar också kanske?

Kuso är regisserad av musikern Flying Lotus a.k.a. Steven Ellison och om man tittar på en av hans musikvideor så får man en känsla för stilen i Kuso. Udda och äckligt på ett konstigt sätt. Det är liksom nåt som är fel, väldigt fel.

Det kan givetvis inte bli i närheten av ett godkänt betyg till Kuso. Nej, då tittar jag hellre på några av Chris Cunninghams musikvideor (se nedan) som han gjort ihop med Aphex Twin. Där får man en lagom dos obehag och äckel. Här blev det en överdos av äckelhumor. Ett problem är att Kuso är en ganska kort film men den känns ändå väldigt lång.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Aphex Twin – ”Rubber Johnny”

%d bloggare gillar detta: