The Wolf of Wall Street

Titel: The Wolf of Wall Street
Regi: Martin Scorsese
År: 2013
IMDb | Filmtipset

På väg till visningen av Martin Scorseses senaste film (nej, kära stavningskontroll, inte Sorseles senaste film) och den här månadens filmspanarfilm (utvald av Christian från Movies – Noir) hoppade jag av tunnelbanan vid Rådmansgatan, en station innan slutmålet Hötorget. Jag gick till min favoritbiograf Grand och hämtade ut min biljett varefter jag köpte en kaffe och en kanelbulle på 7-Eleven. Sen promenerade jag vidare mot Sergelbiografen, men inspirerad av Fiffi som just tweetat att hon var kaffeuppladddad (caffellattad?) gick jag in på Wayne’s Coffee. Forfarande med min 7-Eleven-kaffe i handen beställde jag en stor cappuccino. På den förra filmspanarfilmen The Great Escape hade jag somnat under visningen. Den här gången var jag fast besluten att inte låta John Blund vinna.

Jag vet inte om det var kaffet eller filmen i sig… men jag kan säga att somna det gjorde jag inte! The Wolf of Wall Street är en BOATS, dvs den bygger på verkliga händelser (”based on a true story”). För mig var det skitsamma om det var en boats, ett fartyg, en katamaran eller en eka. Jag såg en film. Och jag var underhållen hela tiden. Martin Scorsese är en klippa när det gäller det här med att göra film. Jag tror inte jag verkligen ogillat en enda Scorsese-film (jo, Shutter Island var jag inte förtjust i). Nu finns det säkert några av hans filmer som jag inte har sett och som jag förmodligen skulle vara skeptisk till, men…

Precis som i Scorsese-klassiker som Raging Bull, Goodfellas eller Casino så är det en uppgång-och-fall-historia som berättas. Fast frågan är om fallet i det här fallet framstår så jobbigt som det brukar framställas. Det är just detta som sätter myror i huvudet på mig. Om jag tänker på Scorseses andra filmer så går det käpprätt åt helvete för vår huvudperson. Well, eller gör det det? Hur var det med Henry Hill i Goodfellas. Han tjallade och sen levde han väl ett helt ok liv. Det antyddes (om jag minns rätt) att han saknade sitt gangsterliv. Henry Hills historia berättas i ett sorts nostalgiskt skimmer. Det där livet var nåt att längta tillbaks till, hur moraliskt förkastligt det än var. Eller?

The Wolf of Wall Street inleds med att Leonardo DiCaprio snortar kokain från analöppningen på en prostituerad. Japp, det var väl lika bra att sätta ribban direkt. Varför vänta liksom? Min filmspanarkompis Jessica tyckte att om man roar sig med att kasta dvärgar, ja, då är man en ond person. Jag tänkte att ”ja, kanske det, men om båda är med på det så…” och just dvärgkastningen var kanske inte det värsta i sammanhanget. DiCaprio spelar i filmen den tydligen verkliga personen (tillika svinet) Jordan Belfort, en börsmäklare som under 90-talet gjorde sig en förmögenhet genom skumraskaffärer på Wall Street. Hans företag Stratton Oakmont tjänar grova pengar på att lura folk. Det enda man behöver veta är att det som sker är olagligt. Pengarna används till firmafester (där man bl a ägnar sig åt att kasta prick med dvärgar), lustjakter, bilar, smycken, droger, droger, horor, droger, horor, droger, droger, och allt annat du kan tänkta dig, och lite till.

En fråga som jag bl a tror filmspanarkompisen Henke har ställt till sig själv och andra är: om en film skildrar nåt sexistiskt betyder det att filmen i sig också är sexistisk? Hur ska man kunna skildra Belforts liv på film utan att det blir sexistiskt? Och när jag skriver sexistiskt menar jag alltså kvinnoförnedrande. Är The Wolf of Wall Street helt enkelt Spring Breakers men bland börsmäklare i Manhattan istället för collegetjejer i Florida? I bägge fallen är det upp till betraktaren att tolka vad som visas. Jag gillar det upplägget. Visa upp något, och sen är det upp till tittaren att avgöra vad hen tycker om det som visas. Vi får i alla fall inte några moralkakor nedstoppade i halsen.

Filmen är tre timmar lång, enligt uppgift Scorseses längsta film, men jag kände aldrig att jag hade tråkigt eller att det blev segt. Det kommer hela tiden scener som har nån sorts magi som gör att man blir indragen. Ibland är det scener med bara dialog. Ibland är det DiCaprio som håller ett inspirerande tal till sina medarbetare. Ibland är det helt galna scener med diverse utsvävningar. Ibland är det scener med lyteskomik som (nästan men bara nästan) får mig att skämmas men som jag ändå tokgillar.

Glorifierar filmen Belforts liv? Hmm, nej, jag tycker inte det. Det var väl så hans liv var och om man tycker det var coolt så handlar det väl mer om hur man som person tolkar det. Nu kan jag ändå tycka att hans fall (efter uppgången) inte får så mycket plats i filmen. Fallet skildras istället med en svart humor, t ex under helt galen scen som visar vad som kan hända om du överdoserar på metakvalon aka Quaaludes. Det här var ändå en heeeelt galen scen som kom från ingenstans och som jag tyckte var galet rolig.

Slutligen vill jag nämna Leo. När han först började jobba med Scorsese så fattade jag ingenting. Varför vill Scorsese jobba med Leo? Deras första film var Gangs of New York tror jag och jag tyckte DiCaprio kändes valpig, inte redo för en sån typ av roll. Nu tycker jag han har vuxit färdigt. Valpigheten är borta och jag njuter av hans prestation och han skulle nästan kunna sälja en penna till mig.

En avgörande scen som många av filmspanarna nämnde under den mycket intressanta diskussionen efter filmen var den när FBI-agenten (spelad av Kyle Chandler) satt på tunnelbanan på väg hem efter jobbet. Scenen utspelar sig efter att Belfort har åkt fast och fått sitt straff. Frågan var om han satt där och tittade på sina (helt vanliga och fattiga) medpassagerare på tuben och kände sig nöjd eller om han kanske tyckte att han skulle ha låtit sig bli mutad av Belfort. Eftersom jag tror på det goda inom människan, eller åtminstone inom FBI-agenten i fråga, så har i alla fall jag min tolkning klar.

Jag tror att om jag ser om The Wolf of Wall Street så finns det en chans att betyg blir snäppet högre men den här gången stannar det på en stark trea. Förresten, har jag nämnt Matthew McConaughey? Inte det? Matthew McConaughey. Hmmmhmmmhmmm.

Vad tyckte mina spanarkompisar? Hausse eller baisse på börsen?

Rörliga bilder och tryckta ord
Fredrik on Film
Filmparadiset
The Velvet Café
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (podcast)
Movies – Noir
Fripps filmrevyer
Except Fear
Moving Landscapes

Uppdatering: Nu har även distansfilmspanaren Filmitch sett (och gillat!) filmen. Även Flmr har kollat in den, och Tommy filmar Niklas och Emilio har pratat om den i sin pod. Vill ni höra negativa reaktioner på filmen så rekommenderar jag den sistnämnda podden! Slutligen, så har Sofia sett filmen en gång till och skrivit en smärre avhandling om den. Ytterligare en recension har poppat upp: Filmmusik.