Once Upon a Time in Hollywood (2019)
9 december, 2022 7 kommentarer
En kortis om Quentin Tarantinos senaste Once Upon a Time in Hollywood kommer här. Hmm, Tarantinos filmer. Det var alltid ett event förr i tiden.
Rick Dalton (Leo) och Cliff Booth (Brad) är perfekta namn på våra huvudfigurer. Rick dricker sprit och Brad dricker selleridrink.
Det är värre att falla från en hög Hollywood-karriär som Rick gör jämfört med Cliff som bara struttat along som stuntman. Då har man liksom inget att fall från, förutom hustak.
Al Pacino dyker upp och jag tänker direkt på The Irishman.
Det förekommer en hel del riktigt starka scener. Bäst är Rick och den lilla tjejen på inspelningsplatsen.
Eftersom det handlar om Hollywood så är det givetvis mycket om film i filmen, vilket alltid är roligt.
Oj, jag gillar slutet. Hur det ändrar på verkligheten. Rick and Cliff save the day! Kanske går det bra för Rick trots allt, i alla fall i den här versionen av verkligheten.
Under långa perioder var jag tyvärr rätt så oengagerad. Som jag nämnde så förekommer det en hel del starka scener men jag känner ändå inte filmen i hjärtat. Dagen efter titten så sjönk fyran till 3,5/5.
Om Jojjenito
Jojjenito – om film... 
Ähhh. Du besudlar filmen… igen! 😉
En av årets bästa filmer! Den är helt underbar, heeeelt underbar. 5/5
https://fripp21.blogspot.com/2019/12/once-upon-time-in-hollywood-2019.html
Haha, besudlar. Du är känslig du. 😉
Alldeles för bra betyg! 🙂 Nej, jag var också ganska oengagerad, fullkomligt ointresserad att åka bil med Brad Pitt. Och jag hade lite problem med våldet i slutscenen, det blev lite exploaterande, till och med för Tarantino…
Haha, jag trodde det var jag som besudlade filmen. 😉
Just slutet tyckte jag funkade bra. Kanske inte just våldet men hur Tarantino skapade en alternativ verklighet.
Den alternativa verkligheten har jag inga problem med. Eller jo, lite också faktiskt… Vill minnas att jag tyckte att T använde Sharon T som en väl enkel väg till publikens hjärta. Bara visa upp hennes eteriska uppenbarelse för att vi ska börja oroa oss för vad som komma skall. Lågt hängade frukter.
Men ok, den alternativa verkligheten i Inglorius Basterds hade jag inga problem med 😀
Sharon T, ett lysande sätt att leka med publikens historiekunskaper och empati. Funkade bra på mig i alla fall! 🙂
Även om jag inte skulle kalla det lysande det som Tarantino gör i slutet så är jag #TeamHenke i just det fallet. 🙂