The Peanut Butter Falcon (2019)

The Peanut Butter Falcon är en varm och mänsklig film om en snubbe som lär sig vad som är viktigt i livet. Snubben i fråga spelas av Shia LaBeouf och om man känner till LaBeoufs bakgrund så är det en händelse som ser ut som en tanke. Själv hade jag inte så bra koll på vad LaBeouf sysslat med på sistone förutom att jag snappat upp via the interwebs att han pysslat med en del… märkliga projekt. Som t ex att filma sig själv när han tittar igenom sin egen filmografi.

Faktum är att LaBeouf 2017 mådde riktigt dåligt, hade inga vänner, var inlagd på klinik, och hade nått botten. Då gjorde han det enda han kunde göra: skrev och var med i Honey Boy, en film om sitt eget liv där han spelade sin egen pappa. Ett annat avgörande projekt LaBeouf var med i är The Peanut Butter Falcon. LaBeouf träffade då Zack Gottsagen, en kille med Downs syndrom spelar titelrollen som jordnötssörsfalken. Gottsagen fick Shia totalt på fall och bli en bättre människa. Kolla in den här intervjun för att få en känsla för stämningen som rådde under inspelningen.

The Peanut Butter Falcon utspelar sig i härligt vattniga miljöer i södra USA bland North Carolinas krabbodlingar. Det hela utvecklar sig till en roadmovie där Zak (utan c i filmen) tillsammans med Shias rollfigur och Zaks vårdare (spelad av Dakota Johnson) försöker hitta en gammal wrestler. Zak älskar nämligen amerikansk proffsbrottning. It’s real!

Samtliga skådisar i filmen är strålande. Förutom Gottsagen, Shia och Dakota ser vi John Hawkes (läskig), Jon Bernthal (i en liten roll) och Bruce Dern.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bio The Peanut Butter Falcon skulle ha haft premiär nu på fredag 20 mars men som ni alla vet så har det ju hänt saker i världen som inte gör det möjligt. Om den hade haft premiär så hade jag definitivt rekommenderat den. Och vem vet, den kanske dyker upp på SF Anytime inom kort.

Uppdatering: Obs! Jag hade dålig koll och filmen går upp på andra biografer än just Filmstadens, t ex Zita och Capitol i Stockholm. Detta kan ju komma att ändras tills på fredag men just nu så är läget så.

Andra som spanat in filmen med sina falkögon: Fripps filmrevyer.

The Hateful Eight (2015)

The Hateful EightThe Hateful Eight är Quentin Tarantinos åttonde film. Kanske är det därför den heter just som den heter? Det trodde i alla fall den SF-värd som presenterade filmen (alla 70 mm av den!) innan visningen i onsdags på biografen Rigoletto i Stockholm. Jag, Fripps filmrevyer-Henke, Movies – Noir-Christian och Christians bror Patrick var på plats tillsammans med en massa andra bio- och filmälskare.

QT är besatt av analog gammal film. Den digitala tekniken lockar honom inte. QT är t.o.m. så analogt besatt att han har väckt ett gammalt filmformat till liv. 1966 spelades mastodontfilmen Khartoum in med en teknik som kallas Ultra Panavision 70 och nu valde alltså QT att spela in sin senaste västern The Hateful Eight på samma sätt. Gamla kameralinser plockades fram ur gömmorna och monterades på modernare kameror. Om detta fick man veta en del i en liten förfilm som visades innan huvudfilmen. Kul grej!

Ja, det var alltså inte en helt vanlig visning det här. Efter den lilla featurette-filmen så kom SF-värden fram och pratade en stund varefter ouvertyren drog igång. Fem minuter med Ennio Morricones strålande musik från filmen. Mysigt på nåt sätt. Efter en timme och 45 minuter så var det paus. Medan Henke ställde sig i toalettkön så hann jag och de två käcka (tjecka?) bröderna gå till 7-Eleven för att köpa kaffe och nåt gott tilltugg. (När ska SF börja sälja kaffe frågar jag mig?!) Efter en 20 minuter eller så så drog den avslutande delen av filmen igång.

Men hur var nu själva filmen då? Ja, om vi börjar med vad jag tycker om QT. Jag älskar Pulp Fiction. Kanske beror det på att jag såg den vid precis rätt tillfälle, när jag pluggade i Uppsala. Jag tyckte den var hur cool som helst med sin tidshoppande berättarteknik, dialog om fotmassage och hamburgare, och sitt övervåld.

Det var kanske i och med Kill Bill: Vol. 2 som mitt intresse sjönk en aning. Det pratas ju en massa i QT:s filmer och jag ledsnade till slut på detta. Istället för att hans filmer hade en handling som stod för sig själv så förekom det en massa berättelser i berättelsen vilket gjorde att i alla fall jag fann hans filmer lite sega och långdragna. Inte dåliga, men den där magin hade försvunnit.

Sen var det våldet. Jag kände en bit in på 2000-talet att QT hade en sadistisk ådra och det var nåt med just detta som gav mig fel vibbar. Ett spekulativt våld som var överdrivet men inte på samma sätt som i t ex mer gore-iga filmer. Jag vet inte, jag kanske var less på det helt enkelt.

Med The Hateful Eight så är QT tillbaka för min del. Filmens första del, innan pausen, tyckte jag var helt underbar. Ja, det pratas en massa förstås men jag tappade aldrig intresset eller fokus. Inledningsvis får vi fina och snöiga utomhusbilder då två prisjägare, spelade av Kurt Russell och Samuel L Jackson, möts och slår följe för att komma undan en snöstorm. Jackson har med sig tre lik medan Russell har en livs levande Jennifer Jason Leigh som dock ska hängas när och om de kommer till staden Red Rock. Även Red Rocks blivande sheriff, or so he says, ansluter i form av en skitsnackande Walton Goggins (en ny och trevlig bekantskap för mig).

Innan stormen är över dem kommer de till en raststuga där de tar sin tillflykt. I stugan befinner sig redan ett antal personer och det blir till att vänta ut stormen tillsammans. Men det ska väl inte vara nån fara? Det är väl inte nån som har en dold agenda?

Man kan tycka att QT skjuter sig själv i foten när han väljer att låta större delen av filmen utspela sig inne i stugan. Han gör alltså filmen till ett kammarspel i bredbild. Jag tyckte det funkade utmärkt. Jag älskade miljön inne i stugan. Det handlar om en mysig gammal bergsstuga med snöskor, djurhudar och bössor på väggarna, en sprakande brasa där en härlig mustig köttgryta kokar. Snö singlar snyggt ner i springor mellan de slitna träplankorna allt medan vindens vinande hörs utifrån. Och så dörren som gått sönder och därför måste spikas igen efter varje gång den öppnats. Japp, japp, både mysigt och roligt med andra ord.

Alla skådisar är strålande. Alla får sin stund. Den som pratar mest är förmodligen Samuel L Jackson – och, oj, vad han pratar! Jag kan inte låta bli att sitta på helspänn när han drar igång sina skrönor.

Filmens första del gillade jag mest. Långsamt byggs stämningen upp och det är ofrånkomligt så att filmen är som bäst här. När väl hemligheter har avslöjats och våldet drar igång efter pausen så är det fortfarande sevärt och riktigt bra men den där mysiga magin är till viss del borta för mig.

I den andra delen förekommer även ett avsnitt med till viss del helt nya skådisar som inte varit med i filmen tidigare och här kände jag att dessa skådisar inte var lika engagerande och jag tappade fokus.

När det gäller formatet 70 mm så var det egentligen inte nåt mer än en bred bild (vilket i och för sig var ganska coolt). För att få ut mer av det så tror jag det behövs en större duk. Storleken på duken är viktigare än förhållandet mellan bredd och höjd i alla fall för att man ska få den där riktigt maffiga känslan. Visningen i sig var dock mycket trevlig med engagerad personal och en publik som skötte sig exemplariskt! Tack till SF och distributören Scanbox Entertainment för en riktig heldagsföreställning.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Idag skriver även Movies – Noir om The Hateful Eight medan Henkes recension poppar upp på måndagtisdag och då lägger jag till en länk.

Ouvertyr

Bilden som visades under ouvertyren.

The Cabin

Inside the cabin!

Plansch

Fin plansch som delades ut efter visningen!

SFF13: Nebraska

sff_logoNebraskaTitel: Nebraska
Regi: Alexander Payne
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

I samband med den filmfestivalen förra året så valde jag ut den festivalfilm som jag såg fram mest emot se och gjorde sen en header baserad på den filmen. The Master var förra årets val, det var inget snack om den saken. När PTA kommer med en ny film så peppar jag. Vilken film skulle jag välja i år? När jag snabbt tittade igenom programmet så var det väl kanske inget som stack ut. Sen såg jag filmtiteln Nebraska. Jag gillade titeln, klickade på den för att få upp mer information och såg att det var Alexander Paynes nya film OCH det var dessutom en road movie. Så det blev Nebraska som jag använde som min filmfestival-header. Motsvarade filmen mina förväntningar? Både ja och nej.

Bruce Dern (från Silent Running!) spelar gamlingen Woody Grant som bor i en småstad i Montana tillsammans med sin fru. Två söner bor även i samma stad. Woody får ett reklamutskick där det står att han vunnit en miljon dollar. Problemet, förutom att det är en bluff förstås, är att han måste hämta ut priset i en stad i annan delstat, Nebraska. Det är en lång väg dit men han börjar helt enkelt promenera. Han kommer dock inte så långt innan han hittas och plockas in av polisen (”hey, where are you going there, partner?”). En av hans söner beslutar sig för att köra pappan till Nebraska. Det blir en resa med några stopp på vägen, bl a i Woodys gamla hemstad där även frun och den andra sonen ansluter för en ”släktträff”.

Nebraska är för mig en film som det inte går att ogilla. Den är mysig och puttrar på i ett behagligt tempo. Payne verkar gilla road movies. Både About Schmidt och Sideways skulle jag kalla road movies. Nebraska är en road movie även om filmen stannar upp ett ganska bra tag i Woodys hemstad. Ja, det är fruns hemstad också för den delen. Det var där de två bodde som barn och träffades. Tillbaka med sin gamla släkt, som inte verkar träffas varje jul och sommar direkt, så kommer gammalt groll upp till ytan. När det står klart att Woody är miljonär så vill alla plötsligt, först vara Woodys vän och sen egentligen bara ha pengar.

Just släkten, och inte minst släktgräl, verkar också vara ett återkommande tema för Payne. Det såg vi i både The Descendants och About Schmidt. Fru Grant (spelad av krutgumman June Squibb) har en ganska skön uppgörelse på en kyrkogård med avlidna släktingar och andra av hemstadens bekanta.

Filmen har en skön och mysig humor. Det är inte en humor som får dig att skratta dig fördärvad. Nej, det är en lite lugnare och mysigare humor, och den blandas inte sällan med svärta. Så, humor och lite svärta saknades inte men jag tyckte inte filmen tände till på riktigt allvar.

Just det, en sak till. Filmen är i svartvitt och jag hörde en del undrande frågor efter visningen om varför den var det. Hade den inte varit bättre i färg? Hmm, jo, kanske det, men det var inget jag störde mig på även om det kanske kändes som en färgfilm där man helt enkelt tagit bort färgen. Det svartvita stack inte ut som det kan göra ibland.

Jag är nästan villig att ge filmen en fyra men jag tyckte inte den riktigt höll måttet. Ibland dök det upp scener som i och för sig var bra och ofta roliga men som inte kändes som en del av resten av filmen. Kanske att Payne inte lyckades fullt ut med sin blandning av humor och allvar här. När jag tänker efter så kanske det är både Paynes styrka och svaghet och nåt som gjorde att varken About Schmidt eller The Descendants fick toppbetyg. Sideways däremot, det är en favorit.

3+/5

Om visningen: Oj, hände det nåt speciellt på den här visningen? Nej, jag tror faktiskt inte det. Men det var härligt att inte vara på Park med sina tortyrsäten utan istället på sköna Sture med sin ekorre.

****

Jag såg Nebraska med Henke och Fiffi och när recensioner finns så ska jag nebraska mig att lägga till länkar till deras inlägg och då är det bara att klicka på deras namn.

Silent Running

Silent RunningTitel: Silent Running
Regi: Douglas Trumbull
År: 1972
IMDb
| Filmtipset

Jag fortsätter med ytterligare en gammal recension av en sf-rulle från 70-talet.

Douglas Trumbull var med och gjorde specialeffekter i Kubricks 2001. Några år senare fick han regissera sin egen film och det blev givetvis en sci-fi-film. Trumbull verkar helt insnöad på det. Historien är ganska intressant och aktuell idag. Jorden har blivit fullständigt miljöförstörd och det enda som återstår av Jordens skogar finns nu uppe i rymden i stora biosfärer på ett antal rymdskepp. På ett av skeppen jobbar Freeman Lowell (Bruce Dern), hjärnan och drivkraften bakom hela projektet. När han får reda på att det hela ska skrotas och skogarna sprängas med kärnvapen blir han desperat och kapar ett skepp.

Silent Running är en lite annorlunda sci-fi där det inte är så mycket action. Det är nästan en filosofisk sci-fi skulle man kunna säga (inspirerad av 2001, helt klart). Även om det finns ”smarta” robotar som hjälper personalen på skeppen så är steget till t ex I, Robot med Will Smith väldigt stort. Det ska sägas direkt att budgeten till filmen måste ha varit ansenligt mycket mindre än den budget som Kubrick hade tillgång till i 2001. De effekter som förekommer är enkla och inte speciellt snygga. Ibland är det på gränsen till kalkon eller kult, som t ex när man plötsligt kör några sånger där Joan Baez sjunger.

Historien och hela filmens koncept är klart intressant. Det är en ganska sorglig och melankolisk film med en hel del berättigad samhällskritik, som är aktuell, än mer kanske, i våra dagar. Ibland är den lite rolig, främst pga att Bruce Dern är en lite annorlunda skådis med en speciell röst och ett speciellt sätt att agera. Han passar bra i rollen som trädkramare. Förutom Dern, och några servicerobotar, får vi bara se tre andra skådisar (resten av personalen på ett av skeppen). Det gör att det blir en ganska begränsad film. I större delen av filmen är dessutom Dern helt ensam. Det ger en lite annorlunda och, som sagt, sorglig känsla.

Jag gillar en hel del med filmen: inledningen, själva konceptet, 70-talskänslan (trots att det ska föreställa framtiden så finns en klar 70-talskänsla, bl a Derns frisyr), Derns skådespel, slutet. Men filmen känns ändå lite begränsad om man säger så. Ytterligare en kalkonvarning, förutom Baez-sångerna, är att det så tydligt syns det är en liten människa som går omkring inuti de där servicerobotarna. Betyget kan inte bli mer än en trea. Lite kult är det dock.

3/5

PS. Haha, när jag tänker på titeln Silent Running så kommer jag alltid att tänka på en helt annan film, nämligen Cool Runnings

%d bloggare gillar detta: