Silent Running

Silent RunningTitel: Silent Running
Regi: Douglas Trumbull
År: 1972
IMDb
| Filmtipset

Jag fortsätter med ytterligare en gammal recension av en sf-rulle från 70-talet.

Douglas Trumbull var med och gjorde specialeffekter i Kubricks 2001. Några år senare fick han regissera sin egen film och det blev givetvis en sci-fi-film. Trumbull verkar helt insnöad på det. Historien är ganska intressant och aktuell idag. Jorden har blivit fullständigt miljöförstörd och det enda som återstår av Jordens skogar finns nu uppe i rymden i stora biosfärer på ett antal rymdskepp. På ett av skeppen jobbar Freeman Lowell (Bruce Dern), hjärnan och drivkraften bakom hela projektet. När han får reda på att det hela ska skrotas och skogarna sprängas med kärnvapen blir han desperat och kapar ett skepp.

Silent Running är en lite annorlunda sci-fi där det inte är så mycket action. Det är nästan en filosofisk sci-fi skulle man kunna säga (inspirerad av 2001, helt klart). Även om det finns ”smarta” robotar som hjälper personalen på skeppen så är steget till t ex I, Robot med Will Smith väldigt stort. Det ska sägas direkt att budgeten till filmen måste ha varit ansenligt mycket mindre än den budget som Kubrick hade tillgång till i 2001. De effekter som förekommer är enkla och inte speciellt snygga. Ibland är det på gränsen till kalkon eller kult, som t ex när man plötsligt kör några sånger där Joan Baez sjunger.

Historien och hela filmens koncept är klart intressant. Det är en ganska sorglig och melankolisk film med en hel del berättigad samhällskritik, som är aktuell, än mer kanske, i våra dagar. Ibland är den lite rolig, främst pga att Bruce Dern är en lite annorlunda skådis med en speciell röst och ett speciellt sätt att agera. Han passar bra i rollen som trädkramare. Förutom Dern, och några servicerobotar, får vi bara se tre andra skådisar (resten av personalen på ett av skeppen). Det gör att det blir en ganska begränsad film. I större delen av filmen är dessutom Dern helt ensam. Det ger en lite annorlunda och, som sagt, sorglig känsla.

Jag gillar en hel del med filmen: inledningen, själva konceptet, 70-talskänslan (trots att det ska föreställa framtiden så finns en klar 70-talskänsla, bl a Derns frisyr), Derns skådespel, slutet. Men filmen känns ändå lite begränsad om man säger så. Ytterligare en kalkonvarning, förutom Baez-sångerna, är att det så tydligt syns det är en liten människa som går omkring inuti de där servicerobotarna. Betyget kan inte bli mer än en trea. Lite kult är det dock.

3/5

PS. Haha, när jag tänker på titeln Silent Running så kommer jag alltid att tänka på en helt annan film, nämligen Cool Runnings

2 x Woody Allen

Då kör vi en duo korta omdömen av två Woody Allen-rullar. Även dessa ”recensioner” skrevs under 2003 och nu förväntade jag mig inte länge stordåd från klarinettisten. Den här gången blir det två 90-talsfilmer och det är väl kanske inte vår glasögonprydda väns bästa tid.

Titel: Manhattan Murder Mystery
Regi: Woody Allen
År: 1993
IMDb
| Filmtipset

Ja, det här var en typisk Woody Allen-film (på gott och ont), speciellt eftersom Allen själv spelar en av huvudrollerna. När Allen är med så blir det en hel del snack från hans sida. Lite för mycket för min smak. Ändå förekommer många sköna oneliners med hans sedvanliga cyniska svart humor med glimten i ögat. Mysteriet i filmen är bara lite småkul. Filmen består mest av gnabbande mellan Allen och Diane Keaton. Kul att de två gör film 20 år efter 70-talet och t ex suveräna Annie Hall. Det som inte riktigt funkar i MMM är väl helheten. Mysteriet får inte tillräckligt med fokus eftersom det är så rackarns flamsigt. Det är ändå ganska roligt när Allen strular till det mesta, och är sitt vanliga jobbiga jag. Jag vet inte, det känns ändå som något av en halvmesyr. Men, som sagt, det är ändå hyfsat roligt. Jag skrattar ett flertal gånger när Allen kommer med sin repliker. Ah, förvirrad recension, det blir en svag trea.

3-/5

Titel: Bullets Over Broadway
Regi: Woody Allen
År: 1994
IMDb
| Filmtipset

Manusförfattaren/regissören David (John Cusack) får sätta upp teaterpjäs men på ett villkor: maffiabossen som finansierar det hela vill att hans flickvän Olive (Jennifer Tilly) ska ha en roll i pjäsen. Repetitionerna börjar och det visar sig inte oväntat att Olive inte är nån strålande skådis. Dessutom har hon hela tiden en livvakt i släptåg som så småningom lägger sig i pjäsens utformning vilket får oväntade resultat. Bullets Over Broadway är en Woody Allen-film utan Allen själv som skådis. Hans roll, skulle man kunna säga som den neurotiske regissören spelas i stället av John Cusack. Det gör han bra, tycker jag. Jag gillade filmen. Skådisarna tar ut svängarna och det uppstår många roliga situationer. Jag tyckte att Dianne Wiest, som spelar en tidigare teaterstjärna som vill göra come-back, var bäst.

3+/5

<span>%d</span> bloggare gillar detta: