Silent Running

Titel: Silent Running
Regi: Douglas Trumbull
År: 1972
IMDb | Filmtipset

Jag fortsätter med ytterligare en gammal recension av en sf-rulle från 70-talet.

Douglas Trumbull var med och gjorde specialeffekter i Kubricks 2001. Några år senare fick han regissera sin egen film och det blev givetvis en sci-fi-film. Trumbull verkar helt insnöad på det. Historien är ganska intressant och aktuell idag. Jorden har blivit fullständigt miljöförstörd och det enda som återstår av Jordens skogar finns nu uppe i rymden i stora biosfärer på ett antal rymdskepp. På ett av skeppen jobbar Freeman Lowell (Bruce Dern), hjärnan och drivkraften bakom hela projektet. När han får reda på att det hela ska skrotas och skogarna sprängas med kärnvapen blir han desperat och kapar ett skepp.

Silent Running är en lite annorlunda sci-fi där det inte är så mycket action. Det är nästan en filosofisk sci-fi skulle man kunna säga (inspirerad av 2001, helt klart). Även om det finns ”smarta” robotar som hjälper personalen på skeppen så är steget till t ex I, Robot med Will Smith väldigt stort. Det ska sägas direkt att budgeten till filmen måste ha varit ansenligt mycket mindre än den budget som Kubrick hade tillgång till i 2001. De effekter som förekommer är enkla och inte speciellt snygga. Ibland är det på gränsen till kalkon eller kult, som t ex när man plötsligt kör några sånger där Joan Baez sjunger.

Historien och hela filmens koncept är klart intressant. Det är en ganska sorglig och melankolisk film med en hel del berättigad samhällskritik, som är aktuell, än mer kanske, i våra dagar. Ibland är den lite rolig, främst pga att Bruce Dern är en lite annorlunda skådis med en speciell röst och ett speciellt sätt att agera. Han passar bra i rollen som trädkramare. Förutom Dern, och några servicerobotar, får vi bara se tre andra skådisar (resten av personalen på ett av skeppen). Det gör att det blir en ganska begränsad film. I större delen av filmen är dessutom Dern helt ensam. Det ger en lite annorlunda och, som sagt, sorglig känsla.

Jag gillar en hel del med filmen: inledningen, själva konceptet, 70-talskänslan (trots att det ska föreställa framtiden så finns en klar 70-talskänsla, bl a Derns frisyr), Derns skådespel, slutet. Men filmen känns ändå lite begränsad om man säger så. Ytterligare en kalkonvarning, förutom Baez-sångerna, är att det så tydligt syns det är en liten människa som går omkring inuti de där servicerobotarna. Betyget kan inte bli mer än en trea. Lite kult är det dock.

3/5

PS. Haha, när jag tänker på titeln Silent Running så kommer jag alltid att tänka på en helt annan film, nämligen Cool Runnings…