Super Fly (1972)

Mannen med det coola namnet Youngblood Priest är en svart knarkkung i Harlem. Han vaknar upp med en vit älskarinna, drar en lina för att vakna upp ännu mer. När han lämnar lägenheten frågar kvinnan: ”Will you be back soon?”. Först ute på gatan på väg till bilen drar Priest upp gylfen. Han är super fly med andra ord (gylf… fly…) och bra spelad av Ron O’Neal som har ett sofistikerat och underhållande sätt att föra sig.

Priest vill fortsätta vara super fly men i en annan bransch, en laglig bransch. Stick it to the Man, lagligt? Hur ska det gå till? Ja, det är som det brukar vara i såna här filmer. En sista stöt. En sista stöt för att fixa ett avgångsvederlag och startkapital på samma gång.

New York är skitigt, på flera sätt än ett. Det är skitigt på ytan, det är skitigt på djupet. Staden är fylld med ödetomter med stora grushögar efter rivna byggnader. Poilsen är korrupt. Hela systemet är korrupt. Mina tankar går bl a till The Wire (yay!).

Musiken av Curtis Mayfield är otroligt bra. Det förekommer ett stillbildsmontage till tonerna av Mayfields ”Pusherman” där vi får följa kokainets väg från langarna till slutanvändarna. Underbart kanske är fel ord, men det var underbart.

Black Panthers är med också. De vill inte att Priest ska sluta i knarkbranschen utan fortsätta och dessutom vill de få drogpengar och använda dem för att kämpa för sin sak. The Cause. Ja, jag sa ju att systemet var korrupt.

Super Fly känns ganska vågad eller revolutionerande för sin tid. En svart man skäller ut sin vita langare, kallar honom för en ”white honky motherf****r”, och hyr vita lönnmördare för att ta kål på honom. Black power kan man kanske säga. En sak jag fann intressant var hur Priest har en relativt ljus hudfärg. Ja, eller snarare, det jag fann intressant var hur filmen refererade till detta. Priest får höra att han inte är äkta utan en ”white looking n****r”. Ja, jag sa ju att den var vågad.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Det av YouTube åldersbegränsade kokainmontaget

The Poseidon Adventure (1972)

The Poseidon Adventure är en klassisk katastroffilm som följaktligen innehåller klassiska ingredienser: en idiotisk ägare av titelfartyget som utmanar elementen, en hjälte i form av en präst spelad av Gene Hackman, ett gulligt gammalt par och kontroverser inom den grupp vi får följa på väg ut från det uppochnervända fartyget. Ingen hund dock, tror jag. Däremot två barn.

Inledningen är härlig med sinister musik och ett leksaksfartyg i ett badkar. Haha, kanske inte riktigt ett badkar men det syns att det är en fartygsmodell och att vattnet inte har samma volym som ett riktigt hav.

Det var riktigt kul att se Gene Hackman här. Han är perfekt som prästen som vill rädda så många han kan (och sin egen själ?). Hans motpart är en polis spelad av veteranskådisen Ernest Borgnine. De båda har en del intensiva diskussi… gräl om vad man ska göra för att rädda sig själva.

Shelley Winters från The Night of the Hunter var också härlig att se igen. Hon är en riktig queen och påminner mig om mormorn (eller vad hon nu var) i Dante’s Peak. Det är bara att konstatera att det är en riktigt bra cast (rollbesättning heter det väl på svenska) och då har jag inte ens nämnt Leslie Nielsen som kaptenen.

Det jag nog uppskattar mest med filmen är att man har gjort historierna och rollfigurerna personliga. Det hela blir en metafor för att våga leva livet. Take the jump! Det var även intressant hur filmen skildrar människor i grupp och hur de fungerar. Det blir en klockren fyra till The Poseidon Adventure. Och plats sju på min topplista över 1972 års bästa filmer.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Across 110th Street (1972)

Är detta en underskattad klassiker? En klassiker är det defintivt! Underskattad? Oklart. Jag har inte riktigt koll på det, men Fripps filmrevyer-Henke hade inte ens hört talas om filmen när jag hade den på plats två på min årsbästalista för 1972. Då får man nog säga att den flugit lite under radarn. Om nu en film från 1972 kan flyga under radarn.

Across 110th Street är inte en blaxploitation-film även om den utspelar sig i samma miljöer och hämtar många element från den genren. Men det här är liksom på riktigt. Det är intensivt, svettigt och skitigt och med många närbilder på svettiga ansikten, lite som i Sergio Leones westerns. Märkliga kameravinklar används också, holländska såna kanske? Hmm, filmen hämtar nog en del inspiration från film noir. Det förekommer även ett fuskblod som inte ser äkta ut nånstans men det är nästan så att det bidrar på ett positivt sätt. Nästan.

Vi har två giganter i huvudrollerna: Anthony Quinn som den åldrade kommissarien Mattelli och Yaphet Kotto som nykomlingen Pope. De båda mer eller mindre tvingas samarbeta (nej, det är inte en buddy-komedi) kring en utredning om ett rån som gick fel och resulterade i handfull döda. Nu gäller det för Pope och Mattelli att hitta de svarta rånarna innan den italienska maffian gör det.

Filmens inledning är helt underbar med otroligt bra musik av Bobby Womack. Det är inte för inte som Quentin Tarantino använde titellåten under öppningssekvensen i Jackie Brown.

Allt i filmen är politik och/eller korruption. Jag känner igen det från The Wire (yay!). New York framstår som en rutten svamp. Rasmotsättningar är den del av en smutsig vardag. Den italienska maffian samarbetar med svarta men kallar dem för n-ordet eller värre saker. Det är en otäck film med en rad hyperintensiva scener med där folk ska utpressas eller lynchas för att nån vill göra en poäng. Skådisarna dominerar.

Mattelli är en utdöende figur, en dinosaurie. När han går igenom polishuset känner han alla intagna och säger att han ska ordna allt. Han tar mutor men har kanske ett hjärta för alla. Kottos Pope kommer in som ny och opåverkad men får växa upp snabbt.

Slutet är något av klassisker, en klassiker i klassikern, och höjer filmen ytterligare så att det nästan blir toppbetyg.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Öppningssekvensen från Jackie Brown med ”Across 110th Street” av Bobby Womack

Roma (1972)

Förra fredagen drog jag återigen igång ett litet regissörs-tema. Federico Fellini! Det kommer handla om fem Fellini-filmer och andra filmen ut är Roma från 1972. Det är ett rejält hopp i tiden från den förra filmen La strada från 1954. Under tiden mellan La strada och Roma gjorde Fellini filmer som Cabirias nätter, La dolce vita och som väl får sägas vara hans mest kända. 8½ handlar det för övrigt om nästa fredag. Ordningen blir lite omkastad eftersom det var i den ordningen som SVT visade filmerna och jag såg dem. Min korta preblogg-text om Roma skrevs i maj 2003.

Precis som *Éowyn* (min kommentar: en gammal filmforumkompis) tyckte jag inte La strada var nåt vidare alls, så jag hade inga förväntningar på denna Fellini-film om Rom. Men jag blev positivt överraskade, i alla fall lite grann. Fellini skildrar sitt Rom i ett knippe scener utan nån egentligen handling eller röd tråd (förutom att det handlar om Rom). Jag gillade när de åkte lastbil och bara filmade vad de åkte förbi i nästan 10 minuter utan att det sas något. Likaså uppskattade jag när de hittade freskerna när de grävde för tunnelbanan, och motorcyklarna på slutet. Det blir en stark 3/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

”Motorcyklarna på slutet”

Borgarklassens diskreta charm (1972)

Under fyra onsdagar framöver blir det ytterligare ett litet regissörstema. Den här gången kommer det att handla om spanjoren och surrealisten Luis Buñuel. Tredje filmen i temat är Borgarklassens diskreta charm (Buñuels mest kända film?) och min korta preblogg-text om den skrevs i september 2008. Jag funderar även på om jag kanske borde passa på att förstagångstitta på Un chien andalou och L’âge d’or, Buñuels två första filmer och även samarbeten med Salvador Dalí. Ja, så får det bli!

Hur den här filmen kan ha 8.1 på IMDb är för mig ett mysterium (min kommentar: nu har det sjunkit till 7.9, ha!). Borgarklassens diskreta charm är nämligen inget mer än en småputtrig och pratig komedi med surrealistiska inslag. Nåväl. Ett sällskap i den övre medelklassen försöker äta middag tillsammans. Varje gång middagssällskapet ska till att äta så går något fel. Det kanske tycks som om jag inte gillar filmen men det gör jag faktiskt (inte så att jag skiter på mig av lycka men filmen är sevärd). Det är bara det att man ibland har svårt att förstå varför vissa filmer lyfts till skyarna.

Ok, om jag ser objektiv på det så är filmen som sagt en ganska rolig surrealistisk komedi. Precis som i två andra Buñuel-filmer, Dagfjärilen och Tristana, som jag nyligen sett så är det drömsekvenserna som sticker ut och känns bäst. Grejen är väl att om filmen bara skulle bestå av liknande scener så skulle det bara bli flum av det hela (hehe, ungefär som i Inland Empire, även fast det var bra flum där…). Jag måste säga att jag gillar Fernando Rey som verkar vara en favorit hos Buñuel. Rey har en snobbig stil, en speciell ”jag bryr mig inte vad du tycker”-stil som är skön. Avslutningsvis så tycker jag att filmen sammfattar sig själv ganska bra i flumscenerna då vårt sällskap promenerar på en väg mitt i ett åkerlandskap utan att de verkar veta vart de är på väg.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Hit Man (1972)

Inför min årsbästalista för 1972 så kollade jag igenom en hel del osedda filmer. Med tanke på tidsperioden så är det inte så konstigt att det blev en del blaxploitation-rullar. Tre av dem kvalade in på topp-10: Trouble Man, Super Fly och Across 110th Street, om man nu får genrebestämma den sista som en blaxploitation-film.

En film som inte tog sig in på listan var Hit Man. Det började dock lovande. För det första så visste jag att Pam Grier skulle vara med. För det andra så inleddes den lockande med härliga förtexter och skönt funksväng från soundtracket. Efter det så gick det mesta dock utför. Inte alls till några usla djup men speciellt bra blev det aldrig.

Tyvärr visade det sig att Grier inte var med värst mycket alls. Visst, när hon väl är med så får vi se… ehe… en hel del av henne, men hon har en relativt liten biroll. I huvudrollen ser vi istället Bernie Casey som hitmannen Tyrone som återvänder hem till södra Kalifornien för sin brors begravning och för att ta reda på vad som egentligen hände med brorsan.

Vad jag inte visste men fick reda på när jag nu läser på om Hit Man var att det var en ny version av Michael Caine-rullen Get Carter från 1971. Bägge filmerna bygger nämligen på crime-romanen Jack’s Return Home (1970). I Get Carter är det grådaskiga brittiska miljöer som Caine befinner sig i. Byt ut det mot bordeller i södra Kalifornien och du får en helt annan känsla.

Hit Man är en spretig film. Det bjuds på bröst (givetvis), bra musik (som sagt), buskishumor när Tyrone blir full tillsammans med en gammal kollega till brorsan, en foot chase som inte matchar den i Point Break, skitskumma scener när Tyrone spelar squash, fast utan racket, med en vit höjdare.

Vad som jag tyckte var väldigt onödigt var att man hade filmat en, som jag uppfattade det, autentisk dog fight mellan två kamphundar. Hade de inte kunnat spela på hundar som springer istället? Fast jag antar att i den miljö, den afroamerikanska undre världen, som skildrades i filmen så var det det som gällde.

Jag gillar de senare filmerna (Coffy och Foxy Brown) med Pam Grier betydligt mer, där hon utnyttjar sina tillgångar för att sätta dit onda män. Vad händer här? Jo, det slutar med att hon blir uppäten av en tiger. Nej, jag gillade inte några av djurinslagen i filmen.

Jag avslutar dock med nåt positivt. Det förekommer en mängd coola namn på rollfigurer i filmen. Några exempel: Antoinette, Yolanda, Theotis, Tyrone, Cordell, Rochelle, Irvelle, Sherwood och slutligen Gozelda.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

10 i topp: Filmer 1972

1972: Parliament-Funkadelic spelar live på klubben The Sugar Shack i Boston. Parliament gav inte ut några skivor eftersom de inte hade rätt till namnet Parliament vid den här tiden. Funkadelic var däremot aktiva och gav ut dubbelalbumet America Eats Its Young.

Muhammad Ali gick hela fem matcher under 1972 och han vann samtliga, varav en mot svenskbekantingen Floyd Patterson.

Filmer då? Jo då, visst gjordes det ett antal filmer som är värda en topp-10-lista, kanske t.o.m. en topp-11-lista om det hade varit tillåtet. Förresten, varför inte? Jag tror faktiskt det blir en topp-11-lista. På så sätt kan jag knöka in två blaxploitation-filmer där i slutet av listan.

Det är kul att äntligen plocka upp årsbästalistorna igen. Jag har arbetat mig bakåt genom åren men efter 1973 tog det stopp. Andra teman har pockat på uppmärksamheten och för att få ihop listor för dessa 70-talsår behövde jag se en massa tidigare osedda filmer. Nu när mitt Bergman-tema fullbordats så finns det tid för just detta. Förhoppningsvis kommer 1971 inom en inte alltför avlägsen framtid.

Den här gången såg jag alltså en hel del tidigare osedda filmer och det berodde helt enkelt på att jag annars inte hade fått ihop nån lista, i alla fall inte en lista som jag kunde stå för till 100%. Nytittarna är markerade med * nedan och hela sex stycken av dessa tog sig in på listan. Nice!

 

11. Trouble Man*
Trouble Man

För den funkiga musiken och den coola huvudpersonen.

10. Super Fly*
Super Fly

För den funkiga musiken och den coola huvudpersonen.

9. Jeremiah Johnson*
Jeremiah Johnson
För Robert Redfords skägg och de fina naturscenerierna inklusive snö.

8. Aguirre, the Wrath of God*
Aguirre, the Wrath of God
För de magnifika inlednings- och avslutningsscenerna.

7. The Poseidon Adventure*
The Poseidon Adventure

För att det är en klassisk 70-talskatastroffilm som engagerar.

6. Frenzy
Frenzy
För den nerviga spänningen bland potatisarna när jag nästan hejade på mördaren, och förstås för middagsscenerna med poliskommissarien och hans fru.

5. Viskningar och rop
Viskningar och rop

För Ingmar Bergmans talang som skräckfilmsregissör och allt det röda.

4. Deliverance
Deliverance

För Burt Reynolds (vila i frid) och för banjoduellen förstås.

3. What’s Up, Doc?
What's Up, Doc?

För att det är en screwball-komedi som jag älskar.

2. Across 110th Street*
Across 110th Street
För den underbara musiken och för de skitiga New York-miljöerna som får staden att framstå som en rutten svamp.

1. The Godfather
The Godfather
För att det är The Godfather of movies.

 

Bubblare? Japp, en hel del: The GetawaySilent RunningBorgarklassens diskreta charmDr. Phibes Rises AgainFive Fingers of DeathHit Man*, SolarisRoma och The Candidate*.

Kolla nu in vad de andra filmspanarna hyllar från ’72.

Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Movies – Noir
Filmitch
Flmr
Filmfrommen

Söndagar med Bergman: Viskningar och rop (1972)

Gissa om Sven Nykvist vann en Oscar för bästa foto?

Jag skriver i min gamla text om Viskningar och rop att det är Bergmans första färgfilm. Ni som mot förmodan följt mitt Bergman-tema vet att detta inte stämmer då ju Bergman redan 1964 gjorde färgfilmsfiaskot För att inte tala om alla dessa kvinnor. Ytterligare en kommentar gäller det jag skriver inom spoilertaggarna i slutet om Bergman som en skräckmästare. Här var jag helt klart inne på nåt som fler snappat upp. Under 2018 har jag med stort nöje lyssnat på SR:s Bergmanpodden och skräck-Bergman är ett ämne som poppat upp flera gånger. Min text om Viskningar och rop skrevs i september 2003.

Det här var Ingmar Bergmans första färgfilm, fotad av mästaren Sven Nyqvist, och den handlar om tre systrar och en piga skulle man kunna säga. Den utspelar sig i början på 1900-talet på en herrgård där Agnes ligger döende i cancer och hennes två systrar och en piga vakar och sköter om henne. Ganska snart märker man att allt inte står rätt till, för att ta till en underdrift, i deras relationer. Pigan, Anna, är egentligen den enda som vågar närma sig Agnes för att trösta henne.

Handlingen låter inte alltför munter och det är den inte heller. Bergman tar med oss på en resa i svår ångest. Som vanligt handlar det om att våga tycka om sig själv, att våga vara öppen med sina känslor. Det finns en obehaglig scen som fick mig att tänka på en liknande scen i Michael Hanekes Pianisten (där Isabelle Huppert spelar en störd kvinna). Om jag säger att i Viskningar och rop så är det Ingrid Thulins tur att skära sig, så vet ni som sett Pianisten vad jag menar. Viskningar och rop är en jobbig men gripande film. Betyget blir 4+/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Nåt lite annorlunda som jag kom att tänka på under filmen var att Bergman faktiskt skulle kunna göra skräckfilm rätt så bra.

<spoiler>
Jag tyckte nämligen följande scen var riktigt läskig. Detta utspelas efter det att Agnes har dött och hon ligger i sin säng i väntan på begravning. Anna går upp på natten för att hon hör gråt och då träffar hon på de två systrarna stående som skyltdockor utanför Agnes rum. Hon går in till den döda Agnes (samtidigt som man hör hennes häftiga andhämtning) och vi ser Agnes ligga död i sin säng. Plötsligt zoomas Agnes ansikte in och vi ser tårar rinna på hennes kinder. Det var riktigt läskigt. Faktiskt.
</spoiler>

Hitchcock: Frenzy

Alfred i profilFrenzyTitel: Frenzy
Regi: Alfred Hitchcock
År: 1972
IMDb
| Filmtipset

Frenzy har jag sett tidigare så först kommer mina gamla tankar om den.

Hmmm, jag var tveksam till denna senkomna Hitchcock-film. Jag har ganska nyligen sett Alfreds sista film, Family Plot (Arvet), och den var ruskigt dålig. Men, efter en lite seg start blev Frenzy mycket bra och spännande. Mördarens tur i potatisbilen var det mest gastkramande jag har sett på länge. Inte läskigt alltså, men otroligt välgjort för att skapa mesta möjliga spänning (suspense). Som vanligt i Hitchcocks filmer kretsar handlingen kring en man som blir oskyldigt anklagad för mord, och det förekommer också en del typiskt Hitchcockska klippningar och bildlösningar. Sen var den även obetalbart rolig, och då tänker jag på scenerna med polischefen och hans matlagande fru. Helt underbart kul. Haha, vilka rätter han tvingas äta. En klar fyra blir betyget.

Och nu till mina uppdaterade tankar.

Ja, jag minns att jag var ganska tveksam till Frenzy när jag såg den första gången men jag minns också att jag verkligen gillade den. Hur skulle jag uppfatta den vid den här omtitten? Det första som slår mig är: Tillbaka till London, England! Filmen inleds med pampiga flygbilder på the fine city of London. Känslan är helt annorlunda jämfört med de Hollywood-produktioner jag sett tidigare i temat. Det är en brittisk film och det känns. Det har blivit 70-tal med allt vad den innebär i form av kläder, frisyrer, glasögon, inredning. Dessutom är det som sagt en brittisk film och jag kan säga så här: snyggt är det inte.

Vi bjuds omgående på Hitchcocks torra humor. En prominent person håller tal om hur man ska rena Themsen, ”The river shall be rid of all foreign objects” (referens till invandringsfientliga britter månntro?). Under talet flyter det i land en naken kvinnokropp, ja, naken förutom en slips som används som strypsnara. Den prominenta personen utrbrister ”It’s not my club tie, is it?!”. Ja, haha, varför det nu skulle vara det? Hmmm. Mordet är ett i raden som utförs av den så kallade necktie murderer.

Slackerslarvern Richard Blaney får en dag sparken från sitt jobb som bartender på en sunkig pub. Han söker tröst hos sin kompis Bob Rusk (Barry Foster) som säljer frukt i Covent Garden. Foster som spelar Rusk är väl inte ruskigt lik Michael Caine men han är i alla fall britt och rödhårig och jag kunde låta bli att tänka på Caine. Blaney besöker senare sin f.d. fru för att kanske få låna pengar fast han inte vill låna pengar. Strax efter besöket hittas ex-frun våldtagen och mördad – med en slips runt halsen. Blaney blir givetvis misstänkt, och givetvis är han oskyldig (det är ju en Hitchcock-film) och det vet vi tittare. I själva verket vet vi som tittar ganska snart vem mördaren är, och det gör ju att vi har två spänningsmoment: ska Blaney kunna hålla sig undan och kommer den riktige mördaren bli avslöjad.

Det som stack ut med filmen så här i efterhand är den torra och svarta humorn. Jag måste även säga att den sköna brittiska engelskan kändes skön som omväxling efter Hitchcocks Hollywood-filmer. Det finns nåt rått och fult i språket som ger en extra dimension. Konstigt kanske men så är det. Humorn var det. I filmen möter vi poliskommissarien Oxford (Alec McCowen) som utreder slipsmorden. Egentligen har han bara en biroll, i alla fall är det så det verkar från början. Han är bara den som utreder morden men nån speciellt viktigt roll har han inte. I Frenzy har Hitchcock av nån anledning valt att ha med långa scener där Oxford är hemma med sin fru (Vivien Merchant) för att äta middag. Frun har nyligen gått på fransk matlagningskurs och bjuder på den ena ”läckerheten” efter den andra. När Oxford kommer till kontoret på morgonen så köper han sig en redig engelsk frukost efter att inte ätit mycket till middagen kvällen innan och sen på kontinentalt vis bjudits på en espresso och en croissant.

Dessa middagsscener med frun är helt underbara (vad det säger om Hitchcocks kvinnosyn låter jag vara osagt). Det är så satans märkliga scener att stoppa in bara, i en sån här film. Det handlar inte heller om korta klipp, nej, det är i princip kortfilmer eller sketcher som skulle kunna visas separat. Ungefär som Mr. Bean, Papphammar eller Fawlty Towers, kanske.

Apropå Fawlty Towers, jag kände igen pubägaren i filmen som ger Blaney sparken men jag kunde inte placera honom. Nu tror jag till slut att jag kommit på vem det är. Jag tror det är en skådis som spelade hotellinspektör (eller möjligen nån som Basil trodde var hotellinspektör) i ett Fawlty Towers-avsnitt, och… några googlingar senare… japp, stämmer han heter Bernard Cribbins. Bra, då kan vi släppa det.

Om jag säger potatis och slipsnål så vet ni som sett filmen vilken scen jag syftar på. Det är en helt galet spännande scen. Det är så typiskt Hitchcock. Med till synes enkla medel så får Alfred till en ruggig spänning. Det är suspense i kubik.

Betyg när jag såg den 2004:

Alfred Alfred Alfred Alfred
Betyg när jag såg den nu:

Alfred Alfred Alfred Alfred
Frenzy är kanske inte en vanvettigt bra film men det var en värdig avslutning på temat för min del, och Filmitch avslutar faktiskt med samma film.

Silent Running

Silent RunningTitel: Silent Running
Regi: Douglas Trumbull
År: 1972
IMDb
| Filmtipset

Jag fortsätter med ytterligare en gammal recension av en sf-rulle från 70-talet.

Douglas Trumbull var med och gjorde specialeffekter i Kubricks 2001. Några år senare fick han regissera sin egen film och det blev givetvis en sci-fi-film. Trumbull verkar helt insnöad på det. Historien är ganska intressant och aktuell idag. Jorden har blivit fullständigt miljöförstörd och det enda som återstår av Jordens skogar finns nu uppe i rymden i stora biosfärer på ett antal rymdskepp. På ett av skeppen jobbar Freeman Lowell (Bruce Dern), hjärnan och drivkraften bakom hela projektet. När han får reda på att det hela ska skrotas och skogarna sprängas med kärnvapen blir han desperat och kapar ett skepp.

Silent Running är en lite annorlunda sci-fi där det inte är så mycket action. Det är nästan en filosofisk sci-fi skulle man kunna säga (inspirerad av 2001, helt klart). Även om det finns ”smarta” robotar som hjälper personalen på skeppen så är steget till t ex I, Robot med Will Smith väldigt stort. Det ska sägas direkt att budgeten till filmen måste ha varit ansenligt mycket mindre än den budget som Kubrick hade tillgång till i 2001. De effekter som förekommer är enkla och inte speciellt snygga. Ibland är det på gränsen till kalkon eller kult, som t ex när man plötsligt kör några sånger där Joan Baez sjunger.

Historien och hela filmens koncept är klart intressant. Det är en ganska sorglig och melankolisk film med en hel del berättigad samhällskritik, som är aktuell, än mer kanske, i våra dagar. Ibland är den lite rolig, främst pga att Bruce Dern är en lite annorlunda skådis med en speciell röst och ett speciellt sätt att agera. Han passar bra i rollen som trädkramare. Förutom Dern, och några servicerobotar, får vi bara se tre andra skådisar (resten av personalen på ett av skeppen). Det gör att det blir en ganska begränsad film. I större delen av filmen är dessutom Dern helt ensam. Det ger en lite annorlunda och, som sagt, sorglig känsla.

Jag gillar en hel del med filmen: inledningen, själva konceptet, 70-talskänslan (trots att det ska föreställa framtiden så finns en klar 70-talskänsla, bl a Derns frisyr), Derns skådespel, slutet. Men filmen känns ändå lite begränsad om man säger så. Ytterligare en kalkonvarning, förutom Baez-sångerna, är att det så tydligt syns det är en liten människa som går omkring inuti de där servicerobotarna. Betyget kan inte bli mer än en trea. Lite kult är det dock.

3/5

PS. Haha, när jag tänker på titeln Silent Running så kommer jag alltid att tänka på en helt annan film, nämligen Cool Runnings

%d bloggare gillar detta: