RBG (2018)

RBG är en lite lustig titel på en film kan jag tycka, och lätt att förväxla med färgsystemet RGB. Att jag tycker så kanske beror på att jag som svensk och person med uppenbar noll koll inte kände till nånting om en viss dam vid namn Ruth Bader Ginsburg. Det är just detta jag gillar med dokumentärfilmer. Ja, eller det är ju snarare motsatsen jag gillar. Nu efter att ha sett dokumentären RBG så är jag nämligen en person MED koll. Jag vet vem Ruth Bader Ginsburg är och hur viktig hon har varit för det amerikanska rättssystemet och i amerikansk politik.

I dokumentären får vi följa Ruth från det att hon växer upp, läser juridik, träffar sin man, börjar jobba inom rättsväsendet och kämpa för lika rättigheter mellan män och kvinnor. Snabbspolning fram till 1993 när hon blir invald i USA:s Högsta domstol.

Det som fascinerar mig med dokumentären eller snarare det som fascinerar mig med Ruth är hur otroligt viljestark och envis hon är när det gäller att få saker gjort, och det samtidigt som hon i grunden är en ganska tillbakadragen och blyg person. När hon ger sig in i den extremt manliga rättsvärlden vet hon att det inte hjälper att skrika, att gnälla, att demonstrera, att tjafsa, att försöka få saker att hända på ett år.

Nej, det Ruth ställer in sig på är ett långsiktigt, tidskrävande, engagerat och envist arbete. Det är det som ger resultat. Tur att inte Twitter fanns på den tiden säger jag. Ja, eller Twitter är det väl inget fel på. Det är mer känslan av att ett tålamod saknas idag. Det ska vara snabba lösningar. Så funkar det inte. Så har det aldrig funkat. Då smälter lösningen bara bort som ett musselskum på en rimmad torskrygg.

Dokumentären som ett rent hantverk är inget speciellt. Det är de vanliga gamla fotona eller klippen från förr i tiden. Ett antal pratande huvuden berättar om Ruth och hur mycket de beundrar henne. Ja, det är svårt att inte beundra henne men det blir kanske inte så spännande att titta på.

En detalj som störde mig var att filmen inleddes med vad som i princip var en trailer för sig själv. De första minuterna var som en best of av det vi skulle få se. De pratande huvudena gjorde korta kärnfulla uttalande som hyllade Ruth. Snabba klipp visar höjdpunkterna från hennes karriär och vad filmen kommer att fokusera på. Nja, det kändes billigt och väldigt amerikanskt. Men så är det en dokumentär producerad av CNN också.

En gång under filmen så tryckte den plötsligt på de där känsloknapparna som verkar vara väldigt lätta att hitta just under filmdagarna i Malmö. Det är som att mitt motstånd sakta bryts ned och mitt hjärta är blottat för känslomässiga intryck när jag ser fem filmer per dag. Ögonblicket som fick mig tårögd är när Ruth besöker en militärskola i Virginia, en skola som fram till 1996 bara var för män. Det var inte tillåtet för kvinnor att utbilda sig där.

1996 upphävdes detta av Högsta domstolen, med Ruth i spetsen. Skolan öppnades upp för kvinnor och i filmen får vi se hur Ruth besöker skolan i nutid, blir hyllad, och en rad kvinnliga studenter berättar om hur mycket det betydde för dem att utbilda sig på skolan. Jag är en sucker för sånt här.

Slutligen måste jag bara nämna en smart grej som Ruth gjorde som en del av sitt arbete för kvinnors rättigheter. Hon vände helt enkelt på steken och satsade på ett fall där en man hade nekats vårdnadsbidrag efter att hans fru dött. Han var ju man! Han behövde ju inga bidrag! Ja, det vill säga fram tills att Notorious R.B.G. hade sagt sitt i rätten.

RBG som film:

RBG som person:

RBG hade premiär i fredags i Stockholm och man kan se den på den trevliga biografen Sture. Om du bor i Uppsala så har den premiär idag och den går på den anrika Fyrisbiografen.

Fler som skrivit om filmen: Rörliga bilder och tryckta ord.