Apollo 11 (2019)

Jag grät tre gånger under den här dokumentärfilmen som skildrar Apollo 11:s resa till månen och tillbaka. Det är nog inte så svårt att gissa när tårarna kom. Jo, just precis, det var vid uppskjutningen av Saturn 5-raketen från Kennedy Space Center, när Neil Armstrong landar Eagle på månen, och slutligen när kommandomodulen Columbia med de tre fallskärmarna utvecklade slår ner i säkerhet i Stilla havet. Vilken resa!

Jag blev alltså fullkomligt blown away av den här filmen. Det var nånting med bilderna vi fick se som gav mig en känsla av både nostalgi och hoppfullhet. Bilderna, förresten, är helt otroliga och av sanslös kvalitet. Filmmakarna har fått lov att gräva i NASA:s arkiv och hittat en bortglömd vrå med med en hög filmrullar.

Vad det handlar om är sagolikt fina inspelningar gjorda med 65 mm film och de var en del av NASA:s egna dokumentärfilmsprojekt om månfärden. När dokumentären var redo att släppas hade dock världen och USA tröttnat på dessa rymdresor och rullarna stoppades undan och glömdes bort. Fram tills nu.

The crawler-transporter (largest self-powered land vehicle in the world)

Inledningen, där vi får se det gigantiska, GIGANTISKA, fordonet som transporterar ut Saturn 5-raketen till uppskjutningsplatsen, gav mig rysningar. Männen som går omkring framför och omkring denna rullande bjässe ser ut som myror i jämförelse.

Vi får se hur det ser ut bland de oändliga raderna av personal, både vid Kennedy Space Center och vid Mission Control i Houston. Hur mycket personal behövs det inte för att ro ett sånt här projekt i hamn?

”BOOSTER, how you?”
”We’re go, Flight.”
”EECOM?”
”Go, Flight.”
”GNC?”
”Go, Flight.”
”TELCOM?”
”Go, Flight.”
”CONTROL.”
”Go.”
”NETWORK, got it there?”
”That’s affirmative, Flight.”
”Mission director, CBTS 111, verify go for launch.”
”Go for launch!”

Sen har vi uppståndelsen runt omkring. Området omkring uppskjutningen är fullt med folk (på tryggt avstånd förstås) som kommit dit för att bevittna det hela. Familjer har bilat dit och spenderat natten där. Det är ett spektakel med journalister, tv-personligheter och mat- och godisstånd. Kläderna, frisyrerna, bilarna, glasögonen, allt är ju autentiskt. Det känns som att se den mest välgjorda rymdfilmen när det gäller att skapa miljöerna från den tiden. Det är bara det att detta är på riktigt. Men jag förväntade mig nästan ändå att se Tom Hanks eller Ryan Gosling dyka upp där i sina bylsiga rymddräkter.

Standing tall

Vad vi slipper är de standardmässiga pratande huvudena som ju annars brukar dyka upp i dokumentärer som skildrar en historisk händelse. Det hade ju kanske varit naturligt att ha med såna inslag men nu har man haft tillgång till ett helt unikt bildmaterial så det finns ju ingen anledning att låta nån prata om det skedde när man kan visa det. Det är samma angreppssätt som Senna använde för övrigt och även där hade man rikligt med dokumentärt material att tillgå.

När vi kommer upp i rymden och börjar närma oss månen ändrar bilderna helt naturligt kvalitet. Det blir svartvitt och grynigt. Men det känns ändå rätt på nåt sätt. Filmens ton ändras från majestätiskt spännande till mer nervigt spännande. Själva månlandningen är en liten rysare i sig. Bränslet håller på att ta slut och Neil vid rodret får styra manuellt efter att datorn försökt få dem att landa i en massa sten och moras.

Blandat med de verkliga bilderna från olika kameror så får vi se stilfulla och enkla små grafiska filmer som visar vad som sker. Hur man lämnar jordens dragningskraft, rör sig mot månen för att hamna i bana runt månen, hur de olika dockningsmanövrerna går till, osv. Effektivt och enkelt berättat.

Is Neil thinking of Karen?

Som avslutning blir det en liten anekdot. En av de ansvariga på Mission Control i Houston och som vi även ser ofta i filmen var Charlie Duke. Han var själv var en del av Apollo-programmet och gick på månen 1972 i och med Apollo 16. När jag jobbade på Ericsson i slutet av 90-talet satt denne Duke med i styrelsen för våra amerikanska underleverantörer, och en dag kom han på besök till Sverige och höll en presentation om sin tid som astronaut. Det var en ganska cool känsla att ha en livs levande astronaut som gått på månen framför sig. Givetvis var det ändå nån som var tvungen att ställa den där frågan. Ni vet vilken. Och, nej, det var inte jag.

Apollo 11 är en ytterst fascinerande och nästan overklig dokumentär som jag rekommenderar skarpt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Saturn V at night (cinematographer: Roger Deakins?)

Lots of switches and buttons

Lots of people looking at switches and buttons

Camping!

Looking through binoculars is always exciting

White shirt, black tie

Lift off!

Sonic boom!

Standing on the moon next to Eagle

Leaving a mark

Back to Earth, back to reality

Splash!

The Irishman (2019)

The Irishman är både mysig och otäck på samma gång. Det mysiga är den där filmfilm-känslan som Martin Scorsese får till. Som tittare dras jag in i den värld som skildras och jag vill stanna där – ja, i alla fall fram tills att Joe Pesci gör sallad och säger till Robert De Niro: ”Don’t call him”. Då blev det ruggigt.

The Irishman är en episk och i slutändan sorglig gangsterhistoria om irländaren Frank Sheeran (De Niro) som blir hitman åt den italienska maffian i Philadelphia och så småningom även personlig livvakt åt ingen mindre än Jimmy Hoffa (Al Pacino).

Fasiken, vad jag gillade den här filmen. Som jag skrev inledningsvis så är den för himla mysig. Joe Pesci spelar exempelvis en helt annan rollfigur än han normalt spelar. Pescis gangsterhöjdare Russ är inte en skrikande bullterrier med kort stubin. Nej, Russ är en tystlåten och eftertänksam man. Mysig kan man säga. Efter ett tag inser dock vi tittare att han även är hänsynslöst otäck också, och hans lugna sätt gör det hela ännu kyligare.

The Irisman är en våldsam film. Våldet är realistiskt och vardagligt. Det Frank Sheeran sysslar med är allt annat än Tarantino-coolt. Och Frank får även betala ett pris mot slutet av sitt långa och våldsamma liv.

Med jämna mellanrum fryser Scorsese bilden på en ”cool” gangster och upp kommer en text som talar om vem det är vi tittar på och hur han dog. Det kan stå: ”Allen Dorfman – skjuten i huvudet på en parkering i Chicago, 1979”. Nice. Här har våldet verkliga följder.

Det är alltså en episk film som spänner över flera decennier, från 40-talet fram till 00-talet. Om ni missat det (nej, det kan ni inte ha gjort) så har Scorsese använt samma skådisar och gjort dem yngre med datorns hjälp. Funkar det? Ja. Men det kan kännas lite konstigt ibland när det liksom inte är en ung Robert De Niro utan snarare en gammal Robert De Niro fast med ett helt slätt ansikte. Som helhet och när man vant sig så funkar det lika bra som cgi:n i en random MCU-film.

Filmens absoluta höjdpunkt är en sekvens på runt 20 minuter som inleds med att Joe Pesci gör sallad och avslutas med att Pesci ger De Niro hans solglasögon. Oj, oj, oj, vilken sekvens. Det kan vara de bästa 20 minuter jag har sett på film i år. Ruggigt spännande utan att filmen försöker för mycket att vara spännande. En sakta uppbyggnad fram till det enda slutet.

Mot slutet av filmen så blev det faktiskt lite dammigt i rummet när ålderdom och den sorgliga verkligheten tränger sig på för ”stackars” Frank. Detta hade jag inte riktigt väntat mig. Jo, det var nog äkta cinema det här. ”It’s what it is”.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Dolemite Is My Name (2019)

Dolemite Is My Name var rena lyckopillret för mig. Snällare film får man leta efter. Dolemite Is My Name är lika fylld med mys som Rudy Ray Moores texter är fyllda med vulgariteter och ”under bältet”-humor. Filmen har ett härligt flow och ett soundtrack (fuuunkeee!) som svänger som Daytona 500.

Ett annat sätt att uttrycka det är: Eddie Murphy är tillbaka! Och han är tillbaka i en biopic om komikern Rudy Ray Moore som till slut når framgång efter att oförtrutet ha kämpat i flera år utan att ge upp. Framgången kommer till slut med filmen Dolemite, Moores humoristiska hyllning till blaxploitation-genren.

Mysig och snäll frågar ni er? Trots att filmen är fylld med grova sexskämt, strippklubbar, uteliggare och knarkarkvartar? Japp, mysig! Ja, det kan hända att miljöerna och Moores egen historia är skönmålade men det svalde jag. I grunden är det en film om att inte ge upp, att kämpa vidare trots att andra kanske inte tror på dig. Gör din grej, med andra ord.

En viktig detalj som filmen har på plussidan är att det känns som att hela skådespelarensemblen har haft roligt när de spelat in den. Här kommer jag osökt att tänka på Knives Out där det verkar som att skådisarna också har haft fun on set.

En som verkar ha haft extra roligt under inspelning av Dolemite Is My Name är Wesley Snipes. Den, i mina ögon, seriöse Snipes är helt underbar som skådisen (och även regissör av filmen i filmen) med det underbara namnet D’Urville Martin. Tydligen har Snipes en stark komisk ådra som jag inte upptäckt tidigare.

Vill ni titta på den bästa filmen om att göra film sedan The Disaster Artist så rekommenderar jag Dolemite Is My Name starkt, och den finns på Netflix. Put your weight on it!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Kill Bill: Vol. 1 (2003)

Borta hos Henke på Fripps filmrevyer så har det varit Kill Bill-tider på sistone. Därför tyckte jag att det kunde passa bra att skicka upp mina gamla preblogg-texter om dessa filmer (denna film, hävdar en del). Den första delen såg jag under Stockholm Filmfestival i november 2003 i den härliga men numera nedlagda salongen Röda Kvarn på Biblioteksgatan. Det var för övrigt på Röda Kvarn som man under samma festival höll ett underhållande Face2Face med David Lynch.

Mmm, jag kan inte låta bli att ge filmen en fyra. Några sekvenser är så ruggigt coola att det måste bli så. Men som helhet finns det brister. Jag blir inte helt engagerad. Det är lite för spretigt på nåt sätt. Uma Thurman är bra men tyvärr ingen kvinnlig Jet Li, vilket är synd eftersom man då och då tydligt ser att det är en stuntkvinna med helt annorlunda kroppsbyggnad jämfört med den långbenta Uma som utför kung fu-konsterna. Fajten med skolflickan med metallkulan var bäst tror jag. Nåt som störde en del var att ljudet var för högt och öronproppar hade nästan varit på sin plats. Ibland blev det smärtsamt eftersom högtalarsystem inte klarade av volymen heller. Sekvensen när Uma anländer till Tokyo och vi får se Lucy Liu & Co gå i samlad tropp ser jag gärna igen. Ruggigt snygga bilder och bra musik. 4-/5.

Inför Kill Bill Vol. 2 såg jag om ettan och här är mina tankar efter den omtitten.

Jag såg om Kill Bill: Vol.1 som uppladdning inför tvåan. Obs! Spoilers nedan! Mmmm, den är ju väldigt snygg och välgjord. Ytan är ruskigt välpolerad. Jag trodde ett tag under filmen att jag skulle ta bort minustecknet från betyget 4-/5 som den fick första gången jag såg den. Men i slutändan så känner jag att nånting saknas. Ibland brukar man ju säga att summan av delarna är större än delarna var för sig. Här blir det lite tvärtom tycker jag. Tarantino har ju delat upp filmen i olika kapitel och givetvis i fel tidsordning. Vissa av de enskilda delarna är grymma och underbara att se men det blir nånstans bara en uppvisning i coolhet. Känslan saknas lite. En uppvisning och hyllning, men var är Tarantino själv? Förmodligen är det det som är Tarantino. Hur som helst, med det sagt, så kan jag bara konstatera att jag gillar filmen mycket och den är värd en fyra, om än lite svag. En sak som har nämnts tidigare är ju att den som dödade O-Rens pappa skulle vara Bill och efter denna andra titt så kändes det helt säkert att så var fallet. Det var bara att jämföra ringarna på fingrarna, dels på Bill när han snackar med Elle Driver i telefon och dels på ”anime-Bill” efter att han huggit ihjäl O-Rens pappa. Detta kanske bekräftas i tvåan som jag inte sett än (men kommer att se snart).

Bäst gillar jag nog sekvenserna när The Bride (Uma) anländer till Tokyo, åker motorcykel, samtidigt som O-Ren & Co samlas på restaurangen. Grym musik och hur coolt som helst. Bra var också när O-Ren läxade upp sin kollega som var ohyfsad nog att ta upp hennes kines-amerikanska ursprung. Hehe. Animeavsnittet var bra. Jag störde mig på att ”den stora slakten” visades i svartvitt även om övergångarna från och och tillbaka till färg var ganska snygga. Det blev liksom vatten som sprutade och inte blod. Nja. Jag har hört att det hade med censur i USA att göra på nåt sätt. Nån som vet nåt mer? Tofu? (min kommentar: Tofu är en gammal filmforumkompis som var insnöad på bl a asiatisk film). I detta avsnitt såg man också väldigt tydligt vid ett tillfälle att det inte var Uma utan en stunttjej som hoppade runt i den gula dräkten. Lite dåligt, men kanske oundvikligt. Slutfajten mellan O-Ren och The Bride var vacker. Den fallande snön var smått poetisk. En fråga: i slutet visas en kort scen (i svartvitt) med Uma som säger typ: ”How did you find me?”. En man svarar: ”I’m the man”. Var det Bill som sa det sista och när hände detta? Jag fick för mig att det var för fyra år sen under hennes bröllop. Nåja, det kanske framgår av tvåan… Slutbetyget till del ett blir alltså 4-/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Eternal Sunshine of the Spotless Mind (2004)

Charlie Kaufman är en udda figur i filmvärlden. Hans manus ligger bakom några av de senaste 20 årens mest vrickade filmer som Being John Malkovich och Adaptation, filmer som jag verkligen gillar. Min preblogg-text om Eternal Sunshine of the Spotless Mind skrevs i september 2004.

När Joel (Jim Carrey) upptäcker att hans vilda flickvän Clementine (Kate Winslet) genom en ny metod har raderat minnet av honom bestämmer han sig för att göra samma sak för att komma över henne. Mitt under raderingsproceduren ångrar han sig dock.

Jaha, jag hade sett fram emot den här filmen ganska länge eftersom jag gillat både I huvudet på John Malkovich och framförallt Adaptation. Det som gjorde att jag sänkte förväntningarna något var att jag inte alls gillade manussnickaren Kaufmans förra samarbete med regissören Michel Gondry, Human Nature.

Så vad tyckte jag då? Nja, det var lite både och. Filmen är klart bättre än Human Nature men inte i klass med Adaptation tycker jag. Carrey är behagligt nedtonad (som man brukar säga). Winslet är skön och om hon kanske hade varit lite lugnare hade jag velat ta en fika med henne. På nåt sätt växte filmen i efterhand. Jag hade inte direkt tråkigt när jag såg den men fick aldrig den där häftiga aha-upplevelsen som när jag såg Adaptation.

Jag gillar stämningen i filmen och bäst är på nåt sätt att över hälften av filmen är en visualisering av Joels minne och hans försök att fly undan minnesraderarna. Övergångar mellan olika scener och miljöer är snyggt gjorda. Här använder sig Gondry av modern datorteknik på ett smart och snyggt sätt, utan att det egentligen syns. Sämst tyckte jag den där sidohistorien med Kirsten Dunst, Mark Ruffalo och Elijah Wood var. Jag gillade varken Ruffalos eller Woods karaktärer. Det sänker betyget en del, men det blir ändå en svag fyra till Det fläckfria sinnets eviga solsken, som kan vara värd att se en gång till.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Only the Brave (2017)

Only the Brave var BOATS som överraskade mig en hel del var brandmansfilmen Only the Brave. Jag vet inte riktigt vad jag väntade mig men inte att jag skulle vara i princip rörd till tårar i slutet.

Inledningsvis var det det gamla vanliga med macho-män som säger hej då till fru och barn. Det spelas rockmusik i bilen på väg ut mot skogen. Det grabbsnackas under pauserna mellan släckningsarbete. Macho.

Miles Teller spelar en slarver och är urtypen av en figur som ska skärpa till sig, växa upp, klippa sig, skaffa sig ett jobb, och ta hand om sin familj under filmens gång.

Så kanske inte så mycket nytt under solen och ingenting speciellt upphetsande. Det är som sagt macho så det förslår och filmen är superamerikansk. Americana! Och det kanske just därför jag gillar den, just att den känns ärlig. Under titten satt jag och funderade på om jag hade gillat den lika mycket om huvudpersonerna hade varit soldater. Det är mycket möjligt att det inte hade funkat då, som i Lone Survivor. Det är nåt med soldater som dör ärofyllt i slow motion som bara inte funkar för mig.

En liten detalj som stack ut med Only the Brave var dess klippning. Det var ett grepp som förekommer då och då. Nämligen att man klipper över till nästa scen innan den pågående scenen kommit till ett normalt avslut. Jag gillade det eftersom det gav ett bra tempo till filmen.

Filmen visade sig även som tur var innehåll mer än brandmän som släcker bränder och fruar som väntar hemma och barn. Fruarna är riktiga människor som får andra scener än där de väntar vid telefonen.

Mot slutet får jag en tryckande känsla av en kommande katastrof, och när slutet väl kom var jag helt oförberedd eftersom jag inte hade koll på den verkliga historien. Mycket rörande. Enda lilla plumpen var att man envisades med att veva bilder på de verkliga personerna under eftertexterna. För mig blir det bara lök på laxen, tårta på tårta, och övertydligt smetigt. Det hade räckt med bilden med trädet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Greppet att visa de verkliga personer funkade dock givetvis utmärkt i Chernobyl. Där kändes det helt berättigat.

Knives Out (2019)

Visningen av Knives Out på Filmfestivalen i fredags var en mycket trevlig upplevelse. En perfekt festivalvisning med många kompisar, en fullsatt salong, en film som jag älskade, och slutligen en person i salongen som man kunde störa sig på. Precis som det ska vara!

Knives Out är Rian Johnsons comeback efter hans härliga Star Wars-film The Last Jedi. Det är en Agatha Christie-inspirerad whodunit-deckare (eller snarare whatreallyhappened-deckare) med en skådespelarensamble som inte går av för hackor: Daniel Craig, Chris Evans, Ana de Armas (Filmitch, du kommer gå ner i brygga!), Jamie Lee Curtis, Michael Shannon, Don Johnson (Sonny Crockett himself!), Toni Collette, Lakeith Stanfield (Snoop Dog himself!), och sist men äldst Christopher Plummer (89 år ung!).

Jag gillade filmen från första till sista stund. Det är en skådespelarnas film och jag tycker det märks att de har haft en rolig inspelning. Undrar om det finns några roliga ”behind the scenes”-klipp, t ex från slutuppgörelsen, som kan liknas vid ett uppkast (fast inte i basket), med Ana de Armas och den bäste (!) Chris.

Jag skulle kalla filmen för en fars. Rollfigurerna beter sig överdrivet och som om de var med i just en fars. Det är en fars. Brittiske Daniel Craig har lagt sig till med en sydstatsdialekt som jag fann underhållande. Jag har hört andra klaga på den men den funkade för mig. Craig gjorde ett val helt enkelt, som Nicolas Cage brukar göra. Det var även kul att se Jamie Lee Curtis skådespela, och ha roligt, eftersom det för egen del var ett tag sen jag överhuvudtaget såg henne i en film.

Själva mysteriet funkade utmärkt. Jag gillade upplägget där man fick reda på vad som hade hänt ganska tidigt, eller man trodde i alla fall att man fick reda på det. Filmen visade sina kort överraskande tidigt för att sen twista till det hela på slutet. Trevligt!

Vem var personen i salongen som man kunde störa sig på? Jo, givetvis en manisk skrattare. Mannen i fråga, kanske en släkting till skrattaren från Hell or High Water, satt på raden framför oss och skrattade inledningsvis åt allt och inget. Ingen annan i salongen skrattade, enbart skrattaren. Lugna ner dig, människa! Turligt nog gjorde han det. Senare när resten av salongen skrattade gemensamt hade skrattaren skrattade klart och höll inne sitt garv. Mycket märkligt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Hoppa nu över till Fripps filmrevyer, Movies – Noir och Letterboxd-Carl för att kolla vad de tyckte om Knives Out. Var det nåt som skar sig i filmen eller fanns det inte ens en knivsudd av nåt att klaga på?

Parasite (2019)

Jag vet inte hur det gick till men jag höll på att missa Bong Joon-hos senaste film, den allmänt hyllade Parasite, under årets Malmö Filmdagar som gick av stapeln i slutet augusti. Om jag minns rätt så räddades jag av Carl som lyfte den som nåt man bör se i programmet. Jag hade sett titeln Parasite men helt missat att det var Bong som låg bakom.

Bong Joon-ho har under ett flertal år gjort en hel del personliga favoriter som t ex Memories of Murder, The Host, Snowpiercer och Okja. En återkommande Bong-skådis och favorit är Song ”Babyface” Kang-ho och han är med även i Parasite. Så det var upplagt för en trevlig visning i salong 1 på Filmstaden i Malmö.

Så, levererade filmen är frågan? Mitt spontana Twitter-omdöme efter visningen skvallrade om att svaret var JA:

”Wow. Film nummer 7: Bong Joon-hos PARASITE var ju inte en besvikelse. Jag kände direkt att jag var i en skicklig regissörs trygga händer. Filmen kändes som en sorts version av Jordan Peeles Us fast klart bättre.”

Ja, jag håller med mig själv. Parasite är mycket bra och kan mycket väl jämföras med Us. Hantverksmässigt är det rent guld och det känns att det är en filmfilm det handlar om.

Song Kang-ho (lite mindre babyfejsig än vanligt; han kanske börjar bli gammal?) spelar pappan i en fattig familj, familjen Kim, som livnär sig på diverse småjobb men även ganska intrikata heister. Deras nya mål är den rika familjen Park som bor i en fancy arkitektvilla på höjderna ovanför staden, långt ifrån Kims trånga och sunkiga källarlägenhet. Sonen Kim inleder infiltrationen genom att bli personlig engelsklärare åt dotter Park. Snart har även resten av familjen Kim jobb i hushållet Park.

Det jag gillade mest med hela filmen var de välskrivna heistdelarna. Just hur Kim en efter en lyckas få anställning hos Park genom att få den nuvarande chauffören och hushållerskan sparkade. Manuset är verkligen tajt när det gäller just de här delarna. Lite som kugghjul som välsmorda hakar i varandra. Jag satt och njöt.

En lång bit in i filmen har vi fortfarande inte sett nåt våld alls. Nej, det är en ganska mysig dramakomedi om än med en del vrickade inslag. Mot slutet blir det dock ändring på det, minst sagt. Innan våldet drar igång har vi introducerats till en twist, en twist som kanske inte funkade fullt ut för mig. Det kändes för osannolikt. Å andra sidan passade det in ihop resten av filmens ton, en oförutsägbar ton som gav mig en känsla av en annan värld.

Min favoritscen och samtidigt den jobbigaste scenen under filmen utspelar sig på en soffa och under ett bord. Ni som sett filmen vet vilken scen jag tänker på. Nästan Ruben Östlund-skämskudde-varning där.

Så kommer vi då till våldet. Det var kanske här som filmen lite lite lite tappade mig. I alla fall en aning. Pappa Kims reaktion på att pappa Park rynkade på näsan kändes, återigen, för osannolikt. Efter den här våldsorgien så kände jag att filmen egentligen var slut men den fortsatte kanske tio minuter till i form av en epilog som kändes onödig.

Parasite är en film om Klasskampen med stort K om ni inte fattat det. Det är samma tema som vi hittar i både Joker (mästerverk!) och Us (halvdan), två andra filmer från 2019. Kanske är just detta ett vanligt förekommande tema detta filmår? Men ska jag vara ärlig så var det knappt nåt jag tänkte på under filmtitten. Jag hade nog med att följa med i själva handlingen och njuta av det visuella och känslan överlag. Det är mer i efterhand som just detta har poppat upp i mitt huvud då jag har lyssnat på diverse podcaster om filmen.

Slutligen: det här är ju en sydkoreansk film och då ställer sig vän av ordning (dvs jag själv) frågan: regnar det? Svaret är ett störtskurande JA!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Nu går bloggen in i Stockholm Filmfestival-läge eftersom höstens filmfest drar igång just idag, och därav en ny header i form av The Lighthouse. Bong Joon-hos Parasite visas tre gånger under festivalens sista helg men just nu är alla visningar slutsålda, så jag är glad att jag såg den redan i Malmö.

The Andromeda Strain (1971)

För några dagar sen skrev jag lite kort om Daniel Espinosas rymdskräckis Life och drog paralleller till 70-talsfilmen The Andromeda Strain (eller Hotet som den svenska titeln lyder). Min sparsmakade preblogg-text om filmen skrevs i juni 2003.

Hotet är en lite halvdålig svenska översättning måste jag säga. Men filmen i sig är mycket bra. En satellit störtar i ett litet samhälle i öknen i USA. När den ska hämtas upptäcks att hela befolkningen har dött, förutom ett spädbarn och ett fyllo. En grupp forskare kallas in och samlas i en topphemlig och toppmodern anläggning under jorden för att ta reda på vad som har hänt. Har satelliten fört med sig nån smitta från rymden?

Det här är verkligen en seriös och snustorr thriller där man helt enkelt får se forskarna med olika metoder försöka hitta smittokällan. Just därför är den bra och faktiskt rejält spännande. Betyget blir 4/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

<spoiler>
Efter ungefär halva filmen insåg jag att jag hade sett den tidigare. Men jag mindes bara en sekvens egentligen. Det var när de upptäckte den lilla stenen i satelliten och speciellt när den plötsligt pulserar och växer. Bra, speciellt eftersom forskarna först missade det och jag skrek till: Titta, den rörde på sig för fan!
</spoiler>

Man kan fråga sig om inte Ingmar Bergman och Sven Nykvist hämtade inspiration från The Andromeda Strain när de gjorde Viskningar och rop

Under the Shadow (2016)

Under the Shadow är en film som via skräckfilmsgenren skildrar situationen för många kvinnor i Iran. Den är proppfull med symbolisk skräck och även verklig skräck då den utspelar sig under Iran-Irak-kriget på 80-talet.

Shideh (Narges Rashidi) och hennes man bor i Teheran tillsammans med dottern Dorsa. När mannen drar ut i kriget stannar Shideh kvar i staden med dottern alltmedan Iraks robotattacker intensifieras. En oexploderad robot träffar deras hus, och Shideh (eller om det var Dorsa) misstänker att den förde med sig nåt… annat, en s.k. djinn. Muahaha.

Shideh är en modern kvinna som studerar till läkare (tills hon blir förbjuden att göra det), gympar till Jane Fonda-videor (i hemlighet) och lyssnar på Yazoo (yay!). Det gnabbas inom familjen, som i vilken familj som helst. Det är bara det att det är lite andra förutsättningar här jämfört med hur det är i Solsidan. Shidehs man tycker kanske Shideh är lite fööör modern och därmed jobbig (eller snarare att det skapar jobbiga situationer). Jag kom att tänka på den briljanta Nader och Simin – en separation, en film som i grunden kanske berättar samma historia men är ett rent drama.

Jag kom även att tänka på en film som Hidden Figures. Det kan vara små detaljer i vardagen som gör att en person känner sig nedtryckt. I Iran, i alla fall på 80-talet, får man inte ha videoband t ex. Det kan tyckas som en småsak men det är ju en form av bisarrt förtryck. Kvinnor får inte köra bil. Kvinnor ute på stan måste ha slöja för att dölja sitt hår. Det är ju lika galet som slöjförbjud.

En sak jag insåg under titten är att jag älskar att lyssna på persiska; det är ett vackert språk. Mjukt och poetiskt. Det flyter liksom som en lugn flod. Jag har haft ett antal jobbkollegor från Iran och de pratar svenska med en skön brytning som ger samma känsla.

Tillbaka till slöjan. Under en sekvens i filmen får Shideh panik och rusar ut ur huset ut på gatan. I all hast glömmer hon slöjan, blir ertappad och riskerar därför prygling. Hon blir utskälld av en domare för sitt allvarliga brott. Shidehs blick på mannen säger allt. Irakiska bomber faller tätt men jag har ingen slöja. Det gäller att prioritera rätt. Senare i filmen tittar Shideh på sig själv i spegeln med sin slöja och hon känner inte igen sig själv. ”Vem är det?” frågar hon sig själv. En främling i spegeln. Hon känner att hennes egen identitet förminskas.

Filmen är fylld med symbolik, möjligen övertydlig symbolik, om kvinnans roll i Iran. Bl a vandrar Shideh i varm och kladdig asfalt, som i kvicksand, och kan inte ta sig framåt. Men till slut bryter hon sig loss, hoppar in i bilen och kör rätt igenom garagedörren i sin flykt bort från det hemsökta huset. Krasch!

Under the Shadow var för övrigt det brittiska bidraget till Oscar för bästa utländska film 2016 och den går lämpligt nog att se på Netflix. Jag tyckte kombinationen av drama, samhällskritik, skräck – bl a en riktigt effektiv hoppscen – fungerade utmärkt, så om du är vilse bland alla filmer på Netflix så är detta ett tips.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: