The Birds (1963)

En dryg vecka in på det nya året gick jag tillsammans med Carl för att titta på Fåglarna, invigningsfilmen på Cinematekets Hitchcock-retrospektiv. Det var fullproppat i foajén när jag kom till Filmhuset och jag ställde mig i kö för att köpa min biljett. Dum som jag var så hade räknat med att det inte skulle vara några problem alls att få tag i en biljett. När det var två framför mig i kön så sa tjejen i den ena av två kassor att det var tre biljetter kvar. Oj, oj, vilken suspense! Så fort jag kunde tog jag mig fram till en kassa och sa ”En biljett, tack!”. Jag fick den sista biljetten. Seger! Glad i hågen viftade jag med min biljett medan jag gick mot salongen och samtidigt passerade den långa kön. ”Jag fick sista biljetten!”. ”Jag fick sista biljetten!”.

Det var alltså i princip fullsatt i salongen. Det fanns dock några få lediga platser. Jag antar att det handlade om folk som hade årskort eller köpt biljett online men sen inte dykt upp av olika anledningar. Stämningen var trevlig i salongen på samma sätt som stämningen i filmen var trevlig. Jag har sett Fåglarna tidigare men jag mindes inte riktigt hur rolig den var. Framförallt tyckte jag Tippi Hedren var helt underbar. Hon är så där lite retsamt retsam mot alla sin omgivning. Offret för hennes senaste upptåg spelas av Rod Taylor som väl ärligt talat var lite trist och träig. Men det var så de manliga skådisarna var stöpta på den här tiden.

Var Fåglarna läskig? Som barn hörde man ju att Fåglarna och Psycho var det värsta man kunde se. Och jag minns att jag såg den som barn och nog tyckte den var rejält läbbig. Hur var det nu då? Jo, faktum är att Hitchcock faktiskt lyckas bygga upp en ganska otäck spänning med smarta och enkla medel. Ett typexempel är när Hedren sitter på en bänk utanför en skola och en klätterställning sakta fylls på med svarta kråkor. En effektiv och helt ljudlös scen, förutom fåglarnas olycksbådande småflaxande med vingarna.

När Hitchcock tar till specialeffekter som bakprojektion eller uppstoppade fåglar blir det genast sämre, för att inte säga skrattretande. Skådisar som skriker, springer och flaxar med armarna mot ingenting funkar inte riktigt.

Det var kul att se Jessica Tandy i rollen som Taylors mor (det kan inte ha skiljt så värst många år mellan dem). Tandy var otroligt lik Gunn Wållgren. Dessutom är Veronica Cartwright med som en irriterande unge. Vem sjutton är Veronica Cartwright undrar ni? Jo, men hon är ju med Alien för fasen.

Allt som allt, en trevlig visning och en trevlig film som förresten bygger på en historia skriven av Daphne du Maurier.

Jag undrar när Cinemateketet kan öppna igen eller att man överhuvudtaget kan gå ut och träffa folk, gå på bio, ta en fika, luncha ihop med en kompis?

Nu: tillbaks till Netflix.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Mad Max 2: The Road Warrior (1981)

Medan jag är på skidresa, om den nu blir av, i Pyrenéerna så skickar jag upp preblogg-recensioner av de tre första Mad Max-filmerna. Andra filmen är The Road Warrior, som den fick heta i Sverige eftersom den första filmen totalförbjöds i Sverige så ingen visste vem den där Max var för filur. Min text skrevs i februari 2008.

Del två av Mad Max-serien är en ren uppföljare till ettan. Av nån anledning hade jag fått för mig att ettan liksom levde sitt eget liv och inte hade så mycket med de följande två delarna att göra. Jag tror det var roadie själv som lurade mig för länge sen (min kommentar: roadie (a.k.a. The Road Warrior), en gammal kompis från ett filmforum). Hur som helst, tvåan utspelar sig några år efter ettan och världen är ett kaos där det handlar om att få tag på bensin. Max (en fortfarande ung Mel Gibson) har blivit en känslolös och cynisk vägkrigare vars liv i princip går ut på att hitta bensin, men nånstans döljer sig väl ändå ett gott hjärta.

Oväntat bra var detta. Stämningen är riktigt bra där ute i den australiensiska outbacken. Det är smutsigt, dammigt men ändå vackert, och skön apokalypskänsla på det. Bäst är ändå the bad guys: Lord Humungus (spelad av svenske tyngdlyftaren Kjell Nilsson) och Vernon Wells som biker i gay-suite. Underbart. Ett barn har en ganska framträdande roll men är mer som en liten Neandertalare så han var bara bra. Dessutom väckte han faderskänslor hos Max även fast Max själv inte ville veta av dem. Detta gav filmen lite extra djup, speciellt om man sett ettan. Schyssta biljakter, skön stämning och hyfsat spännande. Det blir faktiskt en svag fyra till The Road Warrior.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Waves (2019)

Trey Edward Shults är en intressant regissör som poppat upp på min radar under de senaste åren. Shults är en sån där amerikansk indie-regissör som gör ganska små filmer, än så länge. Det handlar om typiska festivalfilmer. Men det som skiljer honom från en del andra filmskapare är att de tre filmer (Krisha, It Comes at Night och Waves) jag har sett inbördes är väldigt olika.

Krisha är ett mörkt litet familjedrama med Lars Norén-vibbar. It Comes at Night är en lågintensiv apokalyps/zombie-skräckis. Shults verkar vara inne i ett kreativt stim och hans senaste film har alltså titeln Waves och fokuserar på sonen (Kelvin Harrison Jr) och dottern (Taylor Russell) i en familj i en förort till Miami.

Sonen Tyler växer upp med en krävande pappa (Sterling K Brown). Det är mycket macho, både hemifrån och under brottningsträningarna på high school. Men livet leker ändå tills vidare. Han är poppis, bra på sin sport och har en härlig flickvän. Men när Tyler skadar axeln så vågar han inte säga nåt sin familj, och speciellt inte till pappan. Det vore ju att visa sig svag. Han kan inte, vågar inte, öppna sig. Sen blir hans tjej gravid och saker och ting börjar spinna out of control

Apropå att spinna så är kameraarbetet ofta helt crazy. Är det så att Shults har hämtat inspiration från Gaspar Noé tro? Kameran snurrar ofta runt, runt, runt, runt, samtidigt som filmens soundtrack dundrar och rollfigurerna pratar med varandra. Det blir nästan en överdos av intryck. Om jag ska beskriva Waves rent audiovisuellt så är det som en blandning av Irréversible och David Lynch.

En intressant aspekt är hur filmen skildrar ungdomar och specifikt hur de använder social medier. Det är som att deras mobiler är fastvuxna i händerna. Instagram används för att kolla upp den person man ska dejta och den mesta av kommunikationen sker via nån form av mess-program. Det känns realistiskt framställt. Men när Tyler har nåt väldigt viktigt att säga till sin flickvän så ringer han faktiskt upp.

Om den första halvan av filmen är intensivt jobbig för både själen och sinnena så är den andra halvan djupt och fint mänsklig. En poetisk lisa. Det handlar om livet, döden och allt däremellan. Det är vackert både vad gäller det tematiska och det bild- och ljudmässiga. Och vilka scener och skådespelarinsatser! Jag blev tagen flera gånger om. Pappan, alltså spelad av en mästerlig Sterling K Brown, lär sig sin läxa om tillit: om du öppnar upp dig och pratar så kommer folk i din närhet och vilja öppna sig och prata med dig.

Jag måste även passa på att berömma Renée Elise Goldsberry som spelar Tylers styvmamma. Hon och Brown har en uppgörelsescen som i mina ögon slår den stora grälscenen i Marriage Story, i alla fall vad gäller det känslomässiga intrycket den gav.

Waves är en film som blöder av färg, svett, tårar, det mesta, av allt. Den får högt betyg av mig och kommer att konkurrera om en plats på min topp-10-lista för 2019 som så sakteliga börjar formera sig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioWaves har biopremiär nu på fredag 7 februari och jag tycker definitivt att den är värd att se på bio. Var beredd på en överdos av alla former av intryck bara. Det är en intensiv film som ger stora svallvågor.

Fler åsikter om filmen: Movies – Noir och Fripps filmrevyer.

Blood Diamond (2006)

Efter att ha sett Blood Diamond i juli 2007 så kände jag mig väldigt kluven inför filmen. Å ena sidan tyckte jag det var en mycket välgjord actionthriller. Å andra sidan kände min sida som tyckte att film ska vara ”viktig” att trots att det var en ok actionthriller så drogs filmen ner av ett antal pinsamma plumpar i handlingen. För att gestalta mina tankar så postade jag på det filmforum jag frekventerade två recensioner av samma film. Mina forumkompisar var smått sagt förvirrade men till slut fattade de vad jag försökte säga.

Handlingen beskriven av neutral-Jojje:

Blood Diamond är en actiondramathriller om ett ämne som börjat dyka upp mer och mer som tema i ”Hollywoodfilmer”: Afrika och hur den rika västvärlden efter kolonialtiden fortfarande i stort bara tänker på pengar och står handfallna när katastrofer som inbördeskrig och svält inträffar. I Blood Diamond handlar det om, som titeln antyder, den smutsiga diamanthandeln och om hur västvärlden i princip sponsrar inbördeskrig genom att köpa s.k. konfliktdiamanter. Danny Archer (Leo DiCaprio) är fd legosoldaten som nu övergått till att smuggla diamanter. Maddy Bowen (Jennifer Connelly) är journalisten som vill avslöja den smutsiga handeln. Solomon Vandy (Djimon Hounsou) är fiskaren som blir bortrövad och utnyttjad för att leta diamanter. Och mitt i allt pågår ett blodigt inbördeskrig.

Vad tyckte Jojje som såg filmen som ren actionthriller och var nöjd så:

Jag gillade blandningen av drama, thriller och action. Alla delar väger in ungefär lika mycket och alla delar är välgjorda. Krigs- och actionscenerna känns realistiska och intensiva. Tempot i filmen är ganska högt och därför känns de dryga två timmarna inte speciellt långa. DiCaprio känns (kanske konstigt nog) helt rätt som luttrad fd legosoldat. Djimon Hounsou gestaltar den desperata fiskaren som letar efter sin familj, och han gör det mycket bra. Det är möjligt att Connelly är lite svagare än vanligt i sin roll. Sen finns en del brister där Hollywood gör sig påmint och det blir lite smörigt och tillrättalagt. Men överlag är det en spännande äventyrsfilm med allvar i botten som jag ger en svag fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Vad tyckte Jojje som behandlade filmen som en ”viktig” film:

Givetvis måste det vara en vit (om än rollfiguren är afrikan) Hollywoodskådis i huvudrollen. Och givetvis har han vid sin sida en tapper och gigantisk ”inföding” som ska representera det goda och ursprungliga Afrika. Och givetvis kan vi även klämma in en västerländsk välgörare i form av en kvinnlig journalist som dessutom ska försöka omvända den omoraliske smugglaren och göra honom ”god”. Nä, det är lite för mycket. Och det blir inte bättre när smugglaren dessutom kärar ner sig i journalisten och i en pinsam scen berättar snyfthistorien om sitt tragiska liv, varefter journalisten jesuslikt smeker honom på handen. Och så då det politiskt korrekta slutet då alla ondingar ska få på nöten och publiken nöjda kan gå hem. Slutbetyget blir ändå precis godkänt. Mellan vissa bottennapp så är det en välgjord och spännande actionthriller.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

1917 (2019)

För mig kändes Sam Mendes 1917 som en blandning av Christopher Nolans Dunkirk, handlingen med Frodo och Sam i Sagan om ringen och den intensiva rymdactionen med Sandra Bullock i Gravity.

Detta borde ju borga för en superupplevelse med tanke på att de filmer jag nämner har fått 4,7/5 i medelbetyg. Dessutom såg jag 1917 i IMAX på Mall of Scandinavia, precis som var fallet med Dunkirk för övrigt.

Blev det en superupplevelse? Ja och nej får väl svaret bli. Rent visuellt och tekniskt är det en rejält maffig upplevelse. Kameraarbetet är sällsynt bra. Det känns nästan som att kameran är en tredje rollfigur som följer med våra två soldater under deras uppdrag. Den sveper med precis bakom eller framför de båda.

Obs! Om ni inte vill veta mer om det som är visuellt speciellt med filmen och tycker att det är en form av spoiler så får ni sluta läsa nu.

Ytterligare en film att nämna i sammanhanget är nämligen entagningsfilmen Victoria från 2017. Victoria ÄR verkligen inspelad under en enda (138 minuter) lång tagning. Grejen med 1917 är att det känns som att den är inspelad på samma sätt eftersom det vi får se på vita duken är ett enda långt skeende till synes utan klipp (förutom ett uppenbart). Nu är inte 1917 inspelad så utan man har använt sig av Rope/Birdman-tricks för att få det att verka så. I vilket fall så är det imponerande och ger en stark närvarokänsla.

Bristen med denna visuella stil är att ju klipp helt saknas och till slut blev i alla jag aningen less på den eviga tagningen. Istället för att det kändes dynamiskt intensivt så blev det statiskt, med samma förföljande kamera hela tiden. Det kändes som ett filmiskt element saknades, vilket det ju också gjorde.

Känslomässigt blev jag aldrig berörd, och ej heller så där spänningsmässigt indragen som jag blev i både Gravity och Dunkirk. Jag tycker ljudspåret i 1917 var aningen sämre än i Cuaróns och Nolans filmer och kanske bidrog det.

Slutligen undrar jag om det finns nåt hos mig som gör att jag tycker att filmen romantiserar krig och att denna romantisering stör mig. Fast gör filmen det? Romantiserar krig alltså? Mot slutet förekommer en romantisk och nostalgisk sång som en soldat sjunger för männen i kompaniet. Den påminde mig om en liknande sång som Pippin (var det väl?) framförde innan våra Sagan om ringen-hjältar skulle ut i strid mot orch-armén. Det funkar i fantasy men inte i första världskriget?

Nej, förresten, jag tar tillbaka hela stycket ovan. Soldaterna var ju i en helt galen situation, uttröttade, rädda, långt hemifrån. Att få höra en vackert framfört sång som beskriver deras hem med poetiska fomuleringar måste ha varit en lisa för deras själar. Fast scenen pågick aningen för länge.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bio1917 har premiär på fredag 31 januari och det är bara att släpa sig till biografen, helst en IMAX-biograf om ni har en i närheten. Den här filmen är som gjord för att se på bio, så är det bara. Se den och låt er svepas med.

Kolla nu in om Movies – Noir håller med mig, och klicka er även vidare till Rörliga bilder och tryckta ord och Fripps filmrevyer för fler tankar om 1917.

21 Grams (2003)

Under en period i början av 2000-talet var Alejandro González Iñárritus en klar favoritregissör. Filmer som Amores Perros, Babel och dagens film gick verkligen hem hos mig. Vill ni förresten få reda på min filmbloggarkollega Movies – Noirs favoriter bland Iñárritus filmer så listade han igår sin topp-5. Min preblogg-text om 21 Grams skrevs i mars 2004.

21 Grams är Alejandro González Iñárritus första engelskspråkiga långfilm (förmodligen inte den sista) och handlar om tre personer, spelade av Naomi Watts, Sean Penn och Benicio Del Toro, och hur deras liv flätas samman genom en tragisk händelse. Det är ingen större idé att säga mer om handlingen än så eftersom filmens berättandet inte sker i tidsordning. Vi får i stället se olika händelser i personernas liv spelas upp i ”fel” ordning i lösryckta scener. Detta gör, tycker jag, att man mår bäst av att veta så litet som möjligt av handlingen innan man ser filmen.

Jag gillade 21 Grams. Kanske var det min typ av film. Man måste nog ha sett en hel del film för att uppskatta den. Men mig sög den in direkt. Sen vet jag inte om jag kan hålla med alla som klagar på tidshoppen och tycker att filmen hade blivit bättre med ett linjärt berättande. Nu har ju regissören valt att göra så här av nån anledning och jag vill liksom inte lägga mig i hans val. Det är ju inte säkert att det hade blivit bättre om man ändrat. Hela känslan i filmen hade ändrats och resultatet hade blivit nåt annat, kanske bättre, kanske sämre, jag vet inte. Hur som helst så störde jag mig i alla fall inte på det så mycket.

Filmen har en domedagsstämning över sig som jag gillar. Den är kolsvart. Ämnena som tas upp är liv, död, gudstro, sorg, hämnd, ångest och alla möjliga trevliga saker. Många scener är starka och med realistiska (som jag kände det) skådespelarinsatser och filmade med närgången kamera. Skådisarna lämnar verkligen ut sig själva. Jag måste säga att jag nog gillade Benicio Del Toro mest. Jag tyckte han, liksom Penn och Watts förstås, gjorde en helgjuten insats som den kriminellt belastade mannen som försöker göra rätt för sin familj, och sätter sin tillit till Jesus. Sen vill vill jag även nämna att Melissa Leo, som spelade Del Toros fru, gjorde en bra insats. Lite kul var också att jag kände igen henne från amerikanska polisserien Uppdrag: Mord (Homicide: Life on the Street).

Det här med tidshoppen gör ju att man som tittare i vissa scener vet mer än vad karaktärerna i filmen vet om vad som händer sen. Ibland är det tvärtom och man förstår inte riktigt vad som har hänt eller varför. Det gör att det skapas en annorlunda spänning när man t ex får se vad som ligger bakom en viss scen som har hänt tidigare. Trots att man fick se händelser i början av filmen som rent tidsmässigt händer senare så kände jag ändå att filmen byggs upp efterhand, bit för bit. Först när filmen är slut är det färdigt och bitarna har fallit på plats i Iñárritus filmpussel. Sen måste jag tillägga att om Iñárritus nästa film även den är berättad med tidshopp så börjar det bli nåt av en gimmick och kanske en belastning.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Apollo 11 (2019)

Jag grät tre gånger under den här dokumentärfilmen som skildrar Apollo 11:s resa till månen och tillbaka. Det är nog inte så svårt att gissa när tårarna kom. Jo, just precis, det var vid uppskjutningen av Saturn 5-raketen från Kennedy Space Center, när Neil Armstrong landar Eagle på månen, och slutligen när kommandomodulen Columbia med de tre fallskärmarna utvecklade slår ner i säkerhet i Stilla havet. Vilken resa!

Jag blev alltså fullkomligt blown away av den här filmen. Det var nånting med bilderna vi fick se som gav mig en känsla av både nostalgi och hoppfullhet. Bilderna, förresten, är helt otroliga och av sanslös kvalitet. Filmmakarna har fått lov att gräva i NASA:s arkiv och hittat en bortglömd vrå med med en hög filmrullar.

Vad det handlar om är sagolikt fina inspelningar gjorda med 65 mm film och de var en del av NASA:s egna dokumentärfilmsprojekt om månfärden. När dokumentären var redo att släppas hade dock världen och USA tröttnat på dessa rymdresor och rullarna stoppades undan och glömdes bort. Fram tills nu.

The crawler-transporter (largest self-powered land vehicle in the world)

Inledningen, där vi får se det gigantiska, GIGANTISKA, fordonet som transporterar ut Saturn 5-raketen till uppskjutningsplatsen, gav mig rysningar. Männen som går omkring framför och omkring denna rullande bjässe ser ut som myror i jämförelse.

Vi får se hur det ser ut bland de oändliga raderna av personal, både vid Kennedy Space Center och vid Mission Control i Houston. Hur mycket personal behövs det inte för att ro ett sånt här projekt i hamn?

”BOOSTER, how you?”
”We’re go, Flight.”
”EECOM?”
”Go, Flight.”
”GNC?”
”Go, Flight.”
”TELCOM?”
”Go, Flight.”
”CONTROL.”
”Go.”
”NETWORK, got it there?”
”That’s affirmative, Flight.”
”Mission director, CBTS 111, verify go for launch.”
”Go for launch!”

Sen har vi uppståndelsen runt omkring. Området omkring uppskjutningen är fullt med folk (på tryggt avstånd förstås) som kommit dit för att bevittna det hela. Familjer har bilat dit och spenderat natten där. Det är ett spektakel med journalister, tv-personligheter och mat- och godisstånd. Kläderna, frisyrerna, bilarna, glasögonen, allt är ju autentiskt. Det känns som att se den mest välgjorda rymdfilmen när det gäller att skapa miljöerna från den tiden. Det är bara det att detta är på riktigt. Men jag förväntade mig nästan ändå att se Tom Hanks eller Ryan Gosling dyka upp där i sina bylsiga rymddräkter.

Standing tall

Vad vi slipper är de standardmässiga pratande huvudena som ju annars brukar dyka upp i dokumentärer som skildrar en historisk händelse. Det hade ju kanske varit naturligt att ha med såna inslag men nu har man haft tillgång till ett helt unikt bildmaterial så det finns ju ingen anledning att låta nån prata om det skedde när man kan visa det. Det är samma angreppssätt som Senna använde för övrigt och även där hade man rikligt med dokumentärt material att tillgå.

När vi kommer upp i rymden och börjar närma oss månen ändrar bilderna helt naturligt kvalitet. Det blir svartvitt och grynigt. Men det känns ändå rätt på nåt sätt. Filmens ton ändras från majestätiskt spännande till mer nervigt spännande. Själva månlandningen är en liten rysare i sig. Bränslet håller på att ta slut och Neil vid rodret får styra manuellt efter att datorn försökt få dem att landa i en massa sten och moras.

Blandat med de verkliga bilderna från olika kameror så får vi se stilfulla och enkla små grafiska filmer som visar vad som sker. Hur man lämnar jordens dragningskraft, rör sig mot månen för att hamna i bana runt månen, hur de olika dockningsmanövrerna går till, osv. Effektivt och enkelt berättat.

Is Neil thinking of Karen?

Som avslutning blir det en liten anekdot. En av de ansvariga på Mission Control i Houston och som vi även ser ofta i filmen var Charlie Duke. Han var själv var en del av Apollo-programmet och gick på månen 1972 i och med Apollo 16. När jag jobbade på Ericsson i slutet av 90-talet satt denne Duke med i styrelsen för våra amerikanska underleverantörer, och en dag kom han på besök till Sverige och höll en presentation om sin tid som astronaut. Det var en ganska cool känsla att ha en livs levande astronaut som gått på månen framför sig. Givetvis var det ändå nån som var tvungen att ställa den där frågan. Ni vet vilken. Och, nej, det var inte jag.

Apollo 11 är en ytterst fascinerande och nästan overklig dokumentär som jag rekommenderar skarpt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Saturn V at night (cinematographer: Roger Deakins?)

Lots of switches and buttons

Lots of people looking at switches and buttons

Camping!

Looking through binoculars is always exciting

White shirt, black tie

Lift off!

Sonic boom!

Standing on the moon next to Eagle

Leaving a mark

Back to Earth, back to reality

Splash!

The Irishman (2019)

The Irishman är både mysig och otäck på samma gång. Det mysiga är den där filmfilm-känslan som Martin Scorsese får till. Som tittare dras jag in i den värld som skildras och jag vill stanna där – ja, i alla fall fram tills att Joe Pesci gör sallad och säger till Robert De Niro: ”Don’t call him”. Då blev det ruggigt.

The Irishman är en episk och i slutändan sorglig gangsterhistoria om irländaren Frank Sheeran (De Niro) som blir hitman åt den italienska maffian i Philadelphia och så småningom även personlig livvakt åt ingen mindre än Jimmy Hoffa (Al Pacino).

Fasiken, vad jag gillade den här filmen. Som jag skrev inledningsvis så är den för himla mysig. Joe Pesci spelar exempelvis en helt annan rollfigur än han normalt spelar. Pescis gangsterhöjdare Russ är inte en skrikande bullterrier med kort stubin. Nej, Russ är en tystlåten och eftertänksam man. Mysig kan man säga. Efter ett tag inser dock vi tittare att han även är hänsynslöst otäck också, och hans lugna sätt gör det hela ännu kyligare.

The Irisman är en våldsam film. Våldet är realistiskt och vardagligt. Det Frank Sheeran sysslar med är allt annat än Tarantino-coolt. Och Frank får även betala ett pris mot slutet av sitt långa och våldsamma liv.

Med jämna mellanrum fryser Scorsese bilden på en ”cool” gangster och upp kommer en text som talar om vem det är vi tittar på och hur han dog. Det kan stå: ”Allen Dorfman – skjuten i huvudet på en parkering i Chicago, 1979”. Nice. Här har våldet verkliga följder.

Det är alltså en episk film som spänner över flera decennier, från 40-talet fram till 00-talet. Om ni missat det (nej, det kan ni inte ha gjort) så har Scorsese använt samma skådisar och gjort dem yngre med datorns hjälp. Funkar det? Ja. Men det kan kännas lite konstigt ibland när det liksom inte är en ung Robert De Niro utan snarare en gammal Robert De Niro fast med ett helt slätt ansikte. Som helhet och när man vant sig så funkar det lika bra som cgi:n i en random MCU-film.

Filmens absoluta höjdpunkt är en sekvens på runt 20 minuter som inleds med att Joe Pesci gör sallad och avslutas med att Pesci ger De Niro hans solglasögon. Oj, oj, oj, vilken sekvens. Det kan vara de bästa 20 minuter jag har sett på film i år. Ruggigt spännande utan att filmen försöker för mycket att vara spännande. En sakta uppbyggnad fram till det enda slutet.

Mot slutet av filmen så blev det faktiskt lite dammigt i rummet när ålderdom och den sorgliga verkligheten tränger sig på för ”stackars” Frank. Detta hade jag inte riktigt väntat mig. Jo, det var nog äkta cinema det här. ”It’s what it is”.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Dolemite Is My Name (2019)

Dolemite Is My Name var rena lyckopillret för mig. Snällare film får man leta efter. Dolemite Is My Name är lika fylld med mys som Rudy Ray Moores texter är fyllda med vulgariteter och ”under bältet”-humor. Filmen har ett härligt flow och ett soundtrack (fuuunkeee!) som svänger som Daytona 500.

Ett annat sätt att uttrycka det är: Eddie Murphy är tillbaka! Och han är tillbaka i en biopic om komikern Rudy Ray Moore som till slut når framgång efter att oförtrutet ha kämpat i flera år utan att ge upp. Framgången kommer till slut med filmen Dolemite, Moores humoristiska hyllning till blaxploitation-genren.

Mysig och snäll frågar ni er? Trots att filmen är fylld med grova sexskämt, strippklubbar, uteliggare och knarkarkvartar? Japp, mysig! Ja, det kan hända att miljöerna och Moores egen historia är skönmålade men det svalde jag. I grunden är det en film om att inte ge upp, att kämpa vidare trots att andra kanske inte tror på dig. Gör din grej, med andra ord.

En viktig detalj som filmen har på plussidan är att det känns som att hela skådespelarensemblen har haft roligt när de spelat in den. Här kommer jag osökt att tänka på Knives Out där det verkar som att skådisarna också har haft fun on set.

En som verkar ha haft extra roligt under inspelning av Dolemite Is My Name är Wesley Snipes. Den, i mina ögon, seriöse Snipes är helt underbar som skådisen (och även regissör av filmen i filmen) med det underbara namnet D’Urville Martin. Tydligen har Snipes en stark komisk ådra som jag inte upptäckt tidigare.

Vill ni titta på den bästa filmen om att göra film sedan The Disaster Artist så rekommenderar jag Dolemite Is My Name starkt, och den finns på Netflix. Put your weight on it!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Kill Bill: Vol. 1 (2003)

Borta hos Henke på Fripps filmrevyer så har det varit Kill Bill-tider på sistone. Därför tyckte jag att det kunde passa bra att skicka upp mina gamla preblogg-texter om dessa filmer (denna film, hävdar en del). Den första delen såg jag under Stockholm Filmfestival i november 2003 i den härliga men numera nedlagda salongen Röda Kvarn på Biblioteksgatan. Det var för övrigt på Röda Kvarn som man under samma festival höll ett underhållande Face2Face med David Lynch.

Mmm, jag kan inte låta bli att ge filmen en fyra. Några sekvenser är så ruggigt coola att det måste bli så. Men som helhet finns det brister. Jag blir inte helt engagerad. Det är lite för spretigt på nåt sätt. Uma Thurman är bra men tyvärr ingen kvinnlig Jet Li, vilket är synd eftersom man då och då tydligt ser att det är en stuntkvinna med helt annorlunda kroppsbyggnad jämfört med den långbenta Uma som utför kung fu-konsterna. Fajten med skolflickan med metallkulan var bäst tror jag. Nåt som störde en del var att ljudet var för högt och öronproppar hade nästan varit på sin plats. Ibland blev det smärtsamt eftersom högtalarsystem inte klarade av volymen heller. Sekvensen när Uma anländer till Tokyo och vi får se Lucy Liu & Co gå i samlad tropp ser jag gärna igen. Ruggigt snygga bilder och bra musik. 4-/5.

Inför Kill Bill Vol. 2 såg jag om ettan och här är mina tankar efter den omtitten.

Jag såg om Kill Bill: Vol.1 som uppladdning inför tvåan. Obs! Spoilers nedan! Mmmm, den är ju väldigt snygg och välgjord. Ytan är ruskigt välpolerad. Jag trodde ett tag under filmen att jag skulle ta bort minustecknet från betyget 4-/5 som den fick första gången jag såg den. Men i slutändan så känner jag att nånting saknas. Ibland brukar man ju säga att summan av delarna är större än delarna var för sig. Här blir det lite tvärtom tycker jag. Tarantino har ju delat upp filmen i olika kapitel och givetvis i fel tidsordning. Vissa av de enskilda delarna är grymma och underbara att se men det blir nånstans bara en uppvisning i coolhet. Känslan saknas lite. En uppvisning och hyllning, men var är Tarantino själv? Förmodligen är det det som är Tarantino. Hur som helst, med det sagt, så kan jag bara konstatera att jag gillar filmen mycket och den är värd en fyra, om än lite svag. En sak som har nämnts tidigare är ju att den som dödade O-Rens pappa skulle vara Bill och efter denna andra titt så kändes det helt säkert att så var fallet. Det var bara att jämföra ringarna på fingrarna, dels på Bill när han snackar med Elle Driver i telefon och dels på ”anime-Bill” efter att han huggit ihjäl O-Rens pappa. Detta kanske bekräftas i tvåan som jag inte sett än (men kommer att se snart).

Bäst gillar jag nog sekvenserna när The Bride (Uma) anländer till Tokyo, åker motorcykel, samtidigt som O-Ren & Co samlas på restaurangen. Grym musik och hur coolt som helst. Bra var också när O-Ren läxade upp sin kollega som var ohyfsad nog att ta upp hennes kines-amerikanska ursprung. Hehe. Animeavsnittet var bra. Jag störde mig på att ”den stora slakten” visades i svartvitt även om övergångarna från och och tillbaka till färg var ganska snygga. Det blev liksom vatten som sprutade och inte blod. Nja. Jag har hört att det hade med censur i USA att göra på nåt sätt. Nån som vet nåt mer? Tofu? (min kommentar: Tofu är en gammal filmforumkompis som var insnöad på bl a asiatisk film). I detta avsnitt såg man också väldigt tydligt vid ett tillfälle att det inte var Uma utan en stunttjej som hoppade runt i den gula dräkten. Lite dåligt, men kanske oundvikligt. Slutfajten mellan O-Ren och The Bride var vacker. Den fallande snön var smått poetisk. En fråga: i slutet visas en kort scen (i svartvitt) med Uma som säger typ: ”How did you find me?”. En man svarar: ”I’m the man”. Var det Bill som sa det sista och när hände detta? Jag fick för mig att det var för fyra år sen under hennes bröllop. Nåja, det kanske framgår av tvåan… Slutbetyget till del ett blir alltså 4-/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: