The Whale (2022)

Jag gillar Darren Aronofsky. Han gör inga halvmesyrer till filmer. Visst, han kan framstå som pretto men det är i såna fall ett pretto som jag gillar. När jag tittar igenom hans filmografi så ser jag att jag faktiskt sett alla hans filmer och faktum är att jag inte inte gillar nån av dem (ja, dubbla negationer där). Till och med Noah gick hem hos mig även om det nog är hans sämsta.

The Filmcast (tidigare The Slashfilmcast) kallar Aronofskys senaste för ”deeply problematic”. Jag kallar The Whale för ett intensivt kammarspel om en sorgsen man som kämpar mot sina inre demoner genom att äta ihjäl sig. Varför skulle det vara djupt problematiskt? Skitsamma.

Jag satt på helspänn från början. Det kändes som att jag tittade på en pjäs med strålande skådisar som bjöd på den ena förhäxande scenen efter den andra. Att det kändes som en pjäs är inte så konstigt då ju filmen bygger på just en pjäs. En pjäs skriven av Samuel D Hunter som även plitat ned filmens manus. Är det första gången Aronofsky själv inte skrivit manus?

En detalj som jag uppskattade mitt i all misär är att det förekommer en del humor (ja, faktiskt!). Det är främst mellan Brendan Fraser och Hong Chaus rollfigurer som vi bjuds på ett kul samspel och det märks att deras karaktärer inte har några filter (oftast) gentemot varandra. De vet var de har varandra även om det inte alltid sägs rakt ut.

Både Chau och Fraser är strålande i sina roller och varför Jamie Lee Curtis och inte Chau blev Oscarsnominerad är och förblir ett mysterium. Eller inte. Lång och trogen tjänst och överhajp kallas det.

Mot slutet kommer Frasers Oscarsreplik men för min del så var den inte så berörande. Den kändes inte som nåt man säger så där rätt ut utan istället tänker inombords. Då var det istället när Gambinos-budet Dan sa hej som var sekvensen som fick mig att bli berörd. Det är nånting med att se sina medmänniskor som ofta gör mig berörd. Att det sen att det visade sig att Dan förmodligen var en idiot som bara ville se vad det var för freak som dolde sig där inne i lägenheten är en annan sak. 🐳

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Pig (2021)

Jag har beskrivit filmen Pig som en perfekt stekt pilgrimsmussla. Jag vet inte, det kanske är en liknelse som haltar, men jag känner att filmen ger mig nästan för lite men absolut inte för mycket och är på gränsen till rå inuti.

Nicolas Cage är perfekt och strålande dyster som stjärnkocken som dragit sig tillbaka till Oregons skogar tillsammans med sitt tryffelsvin.

Tryffelindustrin är som en underjordisk knarkvärld med leverantörer, köpare, dealers… och grisar. När Alex Wolffs uppköpare luktar på tryffeln så känner han doften av pengar. Jag tror inte Cages rollfigur känner på samma sätt.

Jag kom att tänka på Debra Graniks utmärkta Leave No Trace som förutom att utspela sig i Oregons skogar även skildrar ett sorts parallellsamhälle (trailer park-folk i det fallet). I Pig förekommer det förutom den där tryffelvärlden även en hemlig Fight Club-värld för restaurangmänniskor. Mycket märkligt.

När den trevliga suggan blir stulen tvingas Rob (som Cages före detta kock heter) ge sig till stan (Portland) för att om möjligt leta reda på den. Filmen blir nu en serien möten/uppgörelser mellan Rob och olika figurer med koppling till restaurangbranschen i Portland och Robs förflutna. Favoritscenen är när Rob fullkomligt dekonstruerar en snobbig kock som inte vill inse att han producerar fel typ av mat som han inte brinner för.

En film som jag kom att tänka på i samband med den ovan nämnda scenen var den underbara Chef. Även där har vi en kock som kommer till insikt, både med livet och vilken typ av mat han ska göra. Ostmackor!

Pig är en härlig, sorglig, kort och koncis film, och i det närmaste perfekt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Babylon (2022)

Jag hoppas att Damien Chazelle får fortsätta göra filmer med en budget i klass med Babylon. Den blev tyvärr något av en flopp publikmässigt (och även hos kritiker?). Själv älskade jag Chazelles dekadenta och mustiga mästerverk om Hollywoods barndom. I fokus är en up and coming it girl (Margot Robbie), en mexikan (Diego Calva) som gör allt för att bli en del av filmindustrin, en avdankad stjärna i form av Brad Pitt plus en rad andra figurer som går in och ut ur handlingen. Vi får vara med på filminspelningar och fester (och då snackar vi partaj på riktigt!) under stumfilmseran, då industrin känns som en galen karnival eller cirkus. När ljudfilmen gör sitt intåg blir allt mer seriöst och för en del är det början på fallet efter uppgången. Babylon går all in från början och släpper aldrig taget. Det är en härlig blandning av de bra delarna från Mank och de paranoida delarna från Boogie Nights och jag satt mest hela tiden som i trans.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Banshees of Inisherin (2022)

The Banshees of Inisherin är lika rolig som den är sorglig. Wikipedia kallar den för en black tragicomedy och det stämmer rätt så bra. Den bjuder på en återförening av Brendan Gleeson och Colin Farrell som vi senast såg tillsammans i Martin McDonaghs ”semesteräventyr” In Bruges. Det var en film fylld med underbar dialog och absurt komiska scener och det är samma sak med The Banshees of Inisherin eftersom den är skriven och regisserad av samma person, nämligen Martin McDonagh. Farrell är perfekt som den snälle kompisen som bara vill ta en öl med sin lite äldre kompis spelad av Gleeson som plötsligt inte vill ta en öl. Jag har varit med om samma resa med några kompisar men inte på det extrema och absurda sätt som det framställs i filmen. Sen är frågan vilken sida av ölen jag har suttit men det är en annan historia.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

PS. Filmen var nominerad för nio Oscars, däribland skådisarna Colin Farrell, Brendan Gleeson, Kerry Condon och Barry Keoghan, men vann inte en enda! Vilket ju känns väldigt konstigt. DS.

I’m Thinking of Ending Things (2020)

Charlie Kaufman är en favorit, i alla fall som manusförfattare. Filmer som Being John Malkovich och Adaptation är filmer jag älskar. Jag uppskattar även Eternal Sunshine of the Spotless Mind om än inte lika mycket. När Kaufman själv regisserar sina manus har det en tendens att bli för mörkt, dystert och konstigt. Anomalisa är ett typexempel. Den är alltför apatisk, eller dess rollfigurer är det i alla fall. Debuten Synecdoche, New York är klart bättre och renderar en fyra i betyg. I’m Thinking of Ending Things tycker jag funkar. Här har vi en Lars Norén-middag, surrealism, David Lynch-stämning, Mother!, allt flyter ihop, barndom, ungdom, vuxenliv, en enda röra, en analys av A Woman Under the Influence, en nervig och skrattig Toni Collette och två väldigt bra Jess(i)es (Plemons och Buckley). I’m Thinking of Ending Things hamnade till slut på plats sju på min topplista över 2020 års bästa filmer.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Cold War (2018)

Jag har bara sett en film tidigare av den polske regissören Paweł Pawlikowski och det är den väldigt vackra filmen Ida. Precis som Ida så är Cold War en svartvit film, och lika vacker. Paweł verkar vara ett fan av svartvitt. Cold War är en bitterljuv och tragisk kärlekshistoria som utspelar sig i den polska musikvärlden. Det handlar om Wiktor och Zula som under det kalla krigets dagar har ett passionerat förhållande under flera år men utan att egentligen kunna leva ihop. Filmen gör nedslag i olika städer och tidsperioder (1949-1964) när de båda möts efter att inte ha sett varandra på flera år. Vi befinner oss bl a i Polen (surpise!), Berlin, Jugoslavien och Paris. Zula, som är sångerska, spelas av Joanna Kulig och när hon sjunger påminde hon mig om Lykke Li. Det finns nåt plågat i uttrycket. Cold War var en historia om olycklig kärlek i kubik som jag gillade väldigt mycket.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Druk (2020)

Fyra uttråkade, eller snarare apatiska, medelålders manliga lärare är inte nöjda med tillvaron. Den ena är mer apatisk än den andra och Martin (Mads Mikkelsen) kanske det är värst ställt med. De bestämmer sig för att göra ett experiment: ha alltid en halv promille alkohol i blodet och se om det blir roligare.

Det var tydligen en norsk filosof som hävdade att människan är född med för lite alkohol i kroppen. Ja, det förstår ju vem som helst att det här inte kommer att funka. Inledningsvis kanske men inte i längden.

Thomas Vinterberg är en rackare att få till pinsam stämning, lite på samma sätt som vår egen Ruben Östlund. Eller pinsam kanske är fel ord. Intensiv stämning är bättre. Det förekommer en middagsscen i början av Druk som var just… intensiv.

Egentligen handlar det om ett tankesätt och om livet snarare än om alkohol. Men visst, alkohol kan väl hjälpa till med detta tankesätt om än temporärt. Le så blir du gladare och ler. Det funkar faktiskt. Man lurar hjärnan. Eller att säga ja till allt. Har inte Jim Carrey gjort en sån film? Jo, det har han: Yes Man.

Marie Bonnevie är med också, precis som i den mästerliga Vinterberg-filmen Jakten.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Forty-Year-Old Version (2020)

Jag såg nog Radha Blanks The Forty-Year-Old Version precis vid rätt tillfälle. Den gick hem klockrent hos mig. Om du inleder en film med A Tribe Called Quest (RIP Phife) och deras låt ”Electric Relaxation” så är man nästan hemma direkt. Precis som Tribes musikvideo så är filmen svartvit och staden New York och dess människor spelar en huvudroll.

Radha spelar i princip sig själv. Hon var (i alla fall i filmen) för några år sen, kanske lite för många, en lovande pjäsförfattare men jobbar nu som teaterlärare. Det hon brinner för, upptäcker hon, är dock rap och hiphop.

The Forty-Year-Old Version är en härlig film med underbara miljöer och musik. När Radha aka RadhaMUSprime spelar in sin första rap-låt fick jag gåshud och tårar i ögonen. Vilket tunggung! Och texten!

Precis som i en film som Blindspotting handlar det om gentrifiering och om hur Radha måste ställa upp på kompromisser från vita producenter om hur hennes nya pjäs ska sättas upp vad gäller ändringar i manus. Vad ska hon göra? Stå på sig och kämpa för SIN pjäs, lägga sig platt eller kanske satsa på hiphopen ett tag?

Det här var 2020 års roligaste film. Glömde jag säga det kanske? Ja. För det här var nämligen väldigt roligt. Jag både skrattade och blev berörd av Radhas resa. Snudd på högsta betyg.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

A Tribe Called Quest – ”Electric Relaxation”

The Quiet Girl (2022)

The Quiet Girl är en hjärtskärande vacker irländsk film om en flicka som får uppleva en på många sätt magisk sommar hos några släktingar på landet som driver en bondgård. För flickan blir det en respit från hennes egen dysfunktionella familj. Hos släktingarna får hon känna på ett hem med värme och kärlek men inledningsvis även en viss distans. Nånting döljer sig under ytan…

Jag såg The Quiet Girl på Stockholm Filmfestival i höstas och som jag skrev så är det en otroligt vacker film. Den är poetisk, finstämd, rar, tyst, stilla och berörande. Slutscenen är nog en av de finaste och sorgligaste som jag har upplevt. Det blev dammigt i salongen på Skandia. Här kan jag faktiskt dra en parallell till slutet av Aliens då en viss flicka säger en viss sak. En annan film jag osökt kommer att tänka på är den svenska Hoyte van Hoytema-fotade Flickan.

The Quiet Girl (An Cailín Ciúin) är en irländsk liten pärla där det dessutom pratas en härlig iriska. Rekommenderas! Enligt Filmstaden kommer den på bio 7 april men då med titeln Den tysta flickan.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

First Cow (2019)

First Cow kan vara urtypen för distributören A24:s filmer. Eller kanske inte urtypen; jag tror inte det finns nån sån urtyp. Men det är inte förvånande att det är en A24-film. Kelly Reichardt är en lågmäld favorit som gör lågmälda filmer om ofta lågmälda personer. I First Cow möts två sådana personer och blir vänner i ett lerigt och ganska farligt Oregon på 1820-talet. Tillsammans startar de upp en affärsverksamhet där de med stor framgång säljer kakor. Inledningen av filmen knyter ihop nutid med dåtid på ett smart sätt som gör att man undrar vad som har hänt och hur det har hänt. Hela tiden vilar en känsla av doom över filmen vilket givetvis beror på det vi fick se under inledningen i nutid. Det handlar om mat, och mer specifikt om kakor, och om hur det får en att minnas tillbaka på kanske bättre tider.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: