Uncut Gems (2019)

Bröderna Safdie! Coolt namn på två coola filmmakarbröder. Uncut Gems är den andra filmen jag ser av dem.

Jag har nog aldrig var nåt jättefan av Adam Sandler. Samtidigt har jag nog aldrig varit ett större Adam Sandler-fan som just när jag såg Safdie-brödernas Uncut Gems. Sandler blev inte ens Oscarsnominerad för sin stressframkallande insats som New York-juveleraren, optimisten, opportunisten och spelmissbrukaren Howard Ratner, vilket väl får betraktas som en stöld.

Om jag jämför med bröderna Safdies förra film, Good Time, så är det ganska mycket som jag känner igen. Det är samma nerviga och närgångna stil. Det är samma typ av intensiva färger. Den strålande elektroniska musiken är även i Uncut Gems gjord av Oneohtrix Point Never a.k.a Daniel Lopatin.

Vi har en huvudroll som inte är en idiot (nåja) men som tar ständiga risker och felbeslut (vilket kanske är definitionen på ”idiot”). I Uncut Gems är det nog uppskruvat några snäpp till då Ratner är en obotlig spelare, som när han för en gångs skull får till nåt bra bara väntar på första bästa tillfälle att förstöra allt igen. Det är både fascinerande och jobbigt att se på.

När skrev en kort blänkare om Uncut Gems i mitt inlägg där jag listade 10 i topp: Filmer 2019 så jämförde jag med Curb Your Enthusiasm. Där är det ju Larry David som ständigt hamnar i den ena situationen efter den andra som han måste ta sig ur. Uncut Gems är Curb Your Enthusiasm på crack eftersom insatserna (!) är så höga, och det gäller både pengarna Ratner spelar för och följderna det får om han skulle förlora.

Ratner är på ett sätt den evige optimisten. Jag tror aldrig jag har sett en så optimistisk rollfigur på film. Han dominerar trots att han är i underläge, som om att han inte förstår att han är i underläge. Istället för optimistisk skulle man förstås kunna säga att Ratner är dumdristig och har ett allvarligt problem med spelberoende…

…och ja, till slut visar det sig att även Ratner har en gräns som överskrids och det leder till en total hopklappning.

Slutet involverar en basketmatch som Ratner har spelat på och det är knappt jag kan titta. Jag vet ju att det kommer att gå åt helvete. Den sista kvarten eller så kan vara det svettigaste jag har sett. Det kommer gå helvete. Det kommer gå åt helvete. Det kommer gå åt helvete. Nej, vänta, vad händer?! Det gick inte åt helvete. Fast, vänta, det gjorde visst det ändå. Eller? <spoiler>Men han dog lycklig ändå där han gjorde det han älskade</spoiler>. Snudd på toppbetyg från mig!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Good Time (2017)

Bröderna Safdie! Coolt namn på två coola filmmakarbröder. Good Time är den första filmen jag ser av dem.

A good time är väl det sista man säga att Robert Pattinsons rollfigur, Connie, har i filmen. Ett rån går år helvete, Connies brorsa grips, och sen spenderar Connie resten av filmen på flykt undan både rättvisan och andra kriminella i ett New York som inte ser ut som i en Nora Ephron-romcom. Som om inte det vore nog försöker Connie även fixa 10000 dollar för att betala borgen för att få ut brorsan ur finkan.

Oj! Vilken intensitet. Färgerna, närheten, neonen, den elektroniska musiken av Oneohtrix Point Never. Filmen tar vändningar jag inte är med på. Alls. Det ständiga flödet, drivet, påminner mig lite om entagningsfilmen Victoria. Skillnaden är att Good Time är mycket bättre, både vad gäller handlingen och skådespelarna. Dessa element är viktigare än att en film är gjord i en tagning, det inser man rätt snart.

Allting sker i ett desperat flöde, nästan utan paus, och känslan är att det här ju aldrig kan gå bra. Jag önskar mig nästan ett The Florida Project-slut för att ge rollfigurerna, Connie främst, nåt, även om det skulle vara filmens önskedröm. En annan film jag kommer att tänka på är faktiskt svenska Tjuvheder. Även den har en sorts känsla av undergång över sig. En känsla som nästan blir komisk när allt går åt helvete i kubik

Om jag ska slänga in en brasklapp här så är det att filmens huvudpersoner inte är jordens smartaste och det kan möjligen vara svårt att relatera till dem. Jag vet att vissa har problem med filmer där korkade personer tar idiotiska beslut. Haha, och när jag uttrycker mig så, så dyker ju förstås Give Me Liberty upp som ett exempel på en sån film. Och den gillar jag också. Jag har tydligen en förkärlek för hetsiga filmer där rollfigurerna trasslar in sig i ett nät av korkade eller överilade beslut.

När det gäller Connie så är han en person som kan vara svår att tycka om. Han är i grunden, i alla fall som det framställs i filmen, en skitstövel som utnyttjar allt och alla, inklusive sin förståndshandikappade bror Nick. (Förståndshandikappade, är det rätt ord? Nej, det är det förmodligen inte… Intellektuellt funktionsnedsatte säger 1177.se.) Nick behöver absolut inte vara med på ett bankrån och sen slängas in i ett fängelse. Han behöver vård och omsorg. Men Connie har en plan. De brukar ju ha det. En sista stöt som ska ge pengar för att ge den vården och omsorgen. Men Connie skulle inte ha valt just den där satans eftermiddagen att göra rånet på…

Jag gillar filmens titel eftersom den i mina ögon snyggt knöt ihop vad som till slut händer med Connies rollfigur, att det som hände på ett sätt var värt det.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Good Time hamnade på plats 12 på min lista över 2017 års bästa filmer. Den är kanske något av en oslipad diamant, men kanske kan brödernas nästa film ta sig in på en årsbästalista?

Mother! (2017)

Jag borde förstås ha klämt ur mig en text om Darren Aronofskys Mother! så fort jag hade sett den. Det finns ju en del att hålla reda på vad gäller den filmen. Det händer mycket, det är kaotiskt, surrealistiskt, och tempot är rätt så uppskruvat. Om jag minns rätt. Dessutom gillade jag filmen skarpt, så mycket vet jag. Men jag kom aldrig till skott.

Däremot har jag kvar mina anteckningar från när jag såg den så här kommer en tankeströmsrecension, en sorts transkribering av de omedelbara tankar som poppade upp i mitt huvud under titten. Förmodligen lika oförklarliga tankar som filmen i sig är.

Obs! Varning för spoilers om du inte har sett filmen.

Det är väl inte J-Law som brinner i början? Det känns direkt att det är en speciell film. Den är utstuderad, udda (pretto?). Jag gillar stämningen. Vad är det folk ogillar med filmen?! Min kommentar nu: haha, kanske att den är just pretto.

Det känns lite som en home invasion-film. Eller kanske Roman Polanskis Carnage.

Så. De bor alltså i samma hus som brann ner (med hans familj i?). Sen mötte han ”Mother” som renoverade alla rum. Jag tolkar det som att Ed Harris och Michelle Pfeiffer är personer som representerar de båda: Mannen och Mother.

Paranoia! Lite skräckkänsla. Jag tänker på Polanski igen. Repulsion. Hjärtat i toaletten. Där gick mina tankar till Dirty Pretty Things.

Filmen är så intressant och öppen för tolknig. Handlar den om att privatlivet invaderas på Twitter? Hur folk tror sig kunna ta sig friheter och låtsas som att de känner kändisar.

Hahahahahaha. Rolig replik: ”You’re an arrogant cunt”. Min kommentar nu: ooooook. Men jag censurerar inte mig själv. Jag tyckte tydligen det var en rolig replik i sammanhanget.

De sitter och hoppar på diskbänken som inte är säkrad.

Det är nu uppenbart, för mig, att den handlar om friheter som folk tar sig på sociala medier.

”They’re ruining everything!”
”It’s just things, they can be replaced!”

Falska profeter, ja, visst. Surrealism. Jag gillar’t. Den enfaldige mördaren. Sociala medier. Sorg på Internet. Alla ska ha en piece. Palestina vs Israel. Vänster vs höger. Folk man trott på visar sig vara svin. Folk som inte visar hänsyn (i verkligheten och på nätet).

Ja, så mycket att smälta.

Varför har ingen jämfört den med Sauls son?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Mother! hamnade på plats sju på min topplista för 2017.

The Parallax View (1974)

Konspirationsteorier funkar väl alltid bra på film, eller hur? Det är något av en favoritgenre för mig. Filmer som Three Days of the Condor och Marathon Man är underbara. Min text om The Parallax View skrevs i november 2004.

Journalisten Frady (Warren Beatty) börjar gräva i ett mord på en politker efter att vittnena tre år senare har dött en efter en. Han blir mer och mer besatt av att avslöja den sammansvärjning som han tror ligger bakom.

Det kändes rätt snart att det här var en speciell film. Flera sekvenser är överraskande pga att filmen inte följer nån standardmall. I en mer vanlig film hade man t ex visat mer vad som hänt i vissa scener. Här klipps det direkt till något annat på ett ganska udda sätt. Jag nämner två såna scener för er som har sett filmen inom spoilermarkeringar:

<spoiler>
1. När Beatty kramar om sin kvinnliga vän (tv-journalisten) på balkongen. I nästa scen ligger samma kvinna död på ett bårhus.
2. Efter båtexplosionen får man aldrig se vad som händer med Beatty. I scenen efter är han bara på kontoret för att snacka med sin chef.
</spoiler>

I en mer vanlig film hade man känt att nåt var på gång, det hade byggts upp med hjälp av musik eller klippning på nåt sätt. Här puttrar en scen på, på ett nästan tråkigt sätt, för att plötsligt slå till helt från vänster med nåt överraskande. Två exempel: <spoiler>När båten exploderade (ut ur det blå) och när polisen plötsligt tar fram pistolen när Beatty står och fiskar framför dammen.</spoiler>

En annan sak jag la märke till vara att det ofta var ganska sparsamt med musik eller dialog. Jag vet att bl a Czechflash (min kommentar: a.k.a. Movies – Noir, som jag fick låna filmen av för övrigt) gillade musiken som skapade rätt stämning, och det gjorde den säkert i vissa scener, men jag måste erkänna att jag inte minns den riktigt. Då var ”ledmotivet” i Blood Simple effektfullare tycker jag. Däremot tycke jag som sagt att det ibland blev bättre stämning pga att det just inte var nån musik. Ett exempel är i början när den ena hitmannen jagas upp på taket av tornet av några män och de brottas. Här förekom ingen musik, utan man hörde bara ett obehagligt ljud från männens skor. En annan scen där man (eller regissören Pakula snarare) bygger upp stämningen utmärkt är ju ”flygplansscenen”. Ni som har sett filmen vet vad jag menar. Detta var det bästa avsnittet i hela filmen.

Skådisarna är bra. Beatty spelar så där envis och lite tjurskallig och sen gillade jag veteranen Hume Cronyn som hans chef på tidningen.

Som helhet tyckte jag dock det fattades lite för att den ska vara den där riktiga toppfilmen. Jag har sagt till Czech att den liksom var för smart för sitt eget bästa. Jag vet inte riktigt om det är vad jag menar, men jag kände ibland att jag inte kunde komma igenom den smarta ytan med mystiska händelser och organisationer och verkligen känna nåt för filmen. Kanske var det den sparsmakade dialogen som på gott och ont skapde en stämning som var effektiv i vissa scener men ibland gjorde filmen lite svåråtkomlig. I vilket fall som helst så blir det en fyra till denna konspirationsklassiker.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Crossing Guard (1995)

Sean Penn kanske är en pretentiös regissör (och skådis) men jag tycker ändå han gör stabila filmer. The Indian Runner och Into the Wild är bra filmer, helt klart. En av de minst kända Penn-regisserade filmen handlar det om idag och min text om The Crossing Guard skrevs i oktober 2004.

The Crossing Guard är en mycket märklig film om ett par (spelade av Jack Nicholson och Anjelica Huston) vars dotter blivit ihjälkörd av en rattfull förare (David Morse). När vi kommer in i handlingen har de två skilt sig och Huston bor ihop med en ny man. Filmen har en obehaglig stämning över sig. Detta bidrar mest Nicholson till. I filmen glider han runt som en storrökande zombie, med horor och på stripbarer. Han är besatt av att döda Morses rollfigur. Detta var Sean Penns andra film som regissör och han gör inte några lättviktiga filmer direkt. Ibland finns det dock en märklig humor i denna film. Egentligen känns den helt orealistisk när det gäller hur Morse och Nicholson agerar och de situationer som uppstår, men det spelar liksom ingen roll eftersom det ändå blir scener som berör och är gripande. Men en konstig film, som jag inte blir riktigt klok på.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Ponyo på klippan vid havet (2008)

Borta hos Filmitch pågår ett Ghibli-projekt där Karlstads filmguru kollar igenom de Ghibli-filmer som finns på Netflix. Störst inom Ghibli är medgrundaren och regissören Hayao Miyazaki som ligger bakom filmer som Prinsessan Mononoke, Spirited Away, Det levande slottet, Min granne Totoro och en massa andra klassiker. Själv hade jag sett alla hans filmer… utom en och det är just den om Ponyo. Kanske berodde det på att jag kände att den skulle vara för barnslig, enbart för barn. Samtidigt säger jag till alla, inklusive mig själv, att Miyazakis anime-filmer inte är rena barnfilmer utan filmer för alla.

Nu när Ponyo på klippan vid havet dök upp på Netflix hade jag inte längre nån ursäkt för att inte se den. Sagt och gjort så kröp jag upp i soffhörnet för att förhoppningsvis ha en mysig stund framför tv-skärmen.

Inledningen av filmen kändes något skum. Jag förstod inte vad som hände egentligen. Det förekom ingen dialog och jag ställde mig frågor hela tiden. Vem är kvinnan i bubblan? Uppdatering: det var en man i bubblan. Är det där en ubåt? Är det en blandning mellan människa och fisk? Är de små fiskmänniskorna den större fiskmänniskans barn? Efter den förvirrande men vackra inledningen bjöds det på barnteckningar och opera. Ja, varför inte (även om jag har svårt för opera)?

Ganska snart har jag dock koll på vad som händer och dras in i filmens värld. Inte oväntat så visar det sig att den är så mycket mer än en barnfilm. Den har ett djup och nyanser i form av vardagliga men fina detaljer. Hur det funkar på ett dagis, eller ett ålderdomshem. Familjerelationer som känns äkta. En mamma som efter jobbet öppnar ölen och blir full och bitter på sin man som ständigt är frånvarande. Mysig matlagning i form av läcker ramen. Detaljer som gör det där lilla extra.

Vattnet är så rackarns snyggt. Det är flytande fantastiskt som Christopher Doyles foto i en Wong Kar-wai-film. Samtidigt är det förstås farligt med tanke på tsunami-faran. Filmen har ett miljöbudskap också som så ofta i en Miyazaki-film. Haven och dess invånare är nåt vi ska vara rädda om. Jag har svårt att förstå hur man inte kan gilla den här filmen. Jag gillar den i alla fall, så mycket kan jag lova.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Ramen-upphetsning – Ramen-koma

Duck, You Sucker! (1971)

Åsa-Nisse-vibbar, någon?

Jag hade dålig koll på den här filmen visade det sig. Jag visste nog att Sergio Leone hade gjort ytterligare en western efter Once Upon a Time in the West men jag vad den hette eller handlade om visste jag inte. Dessutom blandade jag kanske ihop den med Hang ‘Em High, eller i alla fall så lägger jag dessa filmer i samma genrekorg: nämligen westernkomedin.

Både de svenska och engelska titlarna bidrar till de här vibbarna, speciellt utropstecknet (som i och för sig ofta saknas på engelska när det gäller Ducka, skitstövel!). Nu vet jag inte om Häng dom högt! är en westernkomedi (troligen inte) eftersom jag inte har sett.

Vad är då Duck, You Sucker!? Jag skulle beskriva den som episk buddywestern (Wikipedia beskriver den som en Zapata Western Film). Vi har det klassiska omaka paret som motvilligt, eller inte alls motvilligt, slår sina påsar ihop och försöker navigera sig igenom den mexikanska revolutionen.

John (eller mer korrekt, Sean) spelas av James Coburn och är en IRA-medlem på flykt undan rättvisan (ja, det beror ju på hur man ser det) som bytt en revolution mot en annan. Juan (Rod Steiger) är en mexikansk bandledare som rånar dilligenser men drömmer om att tömma banken i Mesa Verde på allt sitt guld.

När Juan och John möts första gången, under mindre vänskapliga former, och Juan upptäcker att John är något av ett sprängämnesgeni ser han till att rekrytera honom för att råna banken i Mesa Verde. Men hur var det egentligen, vem rekryterade vem? Det finns ju nobla motiv och mindre nobla motiv, apropå dynamit och dess uppfinnare…

Inledningen av filmen var inte så lovande för mig. Dubbningen, dvs att man spelar in ljudet i efterhand inklusive skådespelarnas tal, tar alltid lite tid att vänja sig vid (för mig). Jag tyckte ändå att det var bra gjort den här gången.

Sekvensen på dilligensen där de rika grisarna pratar ner till Juan och hans gelikar som vore de djur, samtidigt som de smaskande äter gourmet-mat, kändes nåååågot övertydlig. Till de bidrog även de extrema närbilderna på de smackande munnarna. Ja, vi fattar, de är grisaktiga smackande rasister och fascister.

Däremot blev jag lite tagen på sängen (på ett positivt sätt) av avslutningen på den här sekvensen, vilket är ett bevis på att det är alltid bra att gå in helt blank till en film.

Efter det här blev filmen bara bättre och bättre. När väl John (i form av en underbar James Coburn) gjorde entré var det bara att slappna av och njuta av filmen. Juans och Johns första möte var njutbart, och det var även första gången den klassiska repliken ”Duck, you sucker!” yttrades. Haha, helt underbart. Jag var tvungen att se om den scenen några gånger eftersom Coburns dialogleverans var så skön. Juan, han bara: ”vad är det som händer?!”. Booooom! Shakalak.

Så, ja, det förekommer alltså en del humor men den funkade för mig, och det blev aldrig buskis vilket jag var lite rädd för. En bit in i filmen så blev även buddy-elementet tydligt. John och Juan gillar varandra! De får respekt för varandra. Båda lurar varandra till höger och vänster men till slut finns det inget mer att luras om och då återstår respekten och vänskapen. Fint.

Filmen är episk. Den innehåller episka scener, eller scenerier är kanske ett bättre ord. Jag undrar vilken budget man haft? Mängden statister (både mänskliga och de inom släktet Equus) är imponerande. Jag såg inte att det stod ”Inga djur skadades under inspelningen av denna film”. Hmm, jag undrar varför? Inte. Det var andra tider, helt klart. Att Steiger spelar mexikan är också en tidsmarkör och inget som skulle hända idag (och då syftar jag inte på att Steiger inte finns med oss längre).

Tillbaka till det episka. Explosionerna var episka. Episka säger jag! Grymt välgjorda och de slår vilken cgi-explosion som helst. Vid ett tillfälle spränger man en stor stenbro och jag trodde inte mina ögon. Man måste ju ha byggt upp den där stenbron ute i öknen? Eller var det så att det var en gammal bro som ändå skulle rivas? Oavsett så var det grymt imponerande.

Det förekommer även en tågkrasch mellan två lok som var ruggigt välgjord. Och ni vet ju vad som gäller för tågkrascher: de går inte att titta bort från.

Duck, You Sucker! är även en sorglig film. Den utspelar sig under en revolution (eller två, mer korrekt) och det är upplagt för martyrer och/eller förrädare. Med andra ord är det upplagt för starka känslor. Jag tyckte den här filmen hade ett hjärta som bultade. Kanske har det varit nåt jag har saknat i Leones tidigare westerns. Relationen mellan John och Juan bidrog förstås också till hjärtat.

Ennio Morricones musik var ytterligare en detalj som funkade klockrent för mig. Jag tyckte det var en sällsam musik med märkliga ljud och röster. Udda instrument som inte var vackra men gav helt rätt stämning. Röstkörer som gav en sorts romantisk känsla ibland, och en obehagskänsla ibland. Jag gillade musiken!

Jag skulle kunna skriva mer om Rod Steigers bra tal om revolutioner (”Don’t tell me about revolutions!”), om de bisarra flashback-sekvenser där Coburn i slowmotion hånglar med sin flickvän samtidigt som hans bästa kompis tittar på, om hur man spränger en kyrka sönder och samman, om hur filmen inleds med ett citat av Mao, om hur den klipptes ner från 157 minuter till 120 minuter när den hade premiär i USA, om hur filmen är känd under en mängd olika titlar (kärt barn har många namn), etc, etc, etc.

Men jag nöjer mig så och delar ut en fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Explosioner i filmen och då har jag ändå inte med alla

Fler tankar om Duck, You Sucker!:

Rörliga bilder och tryckta ord: del 1 och del 2
Filmitch
Fripps filmrevyer

Gaslight (1944)

Det är lustigt, eller inte alls lustigt, men jag får alltid för mig att Gaslight är en Hitchcock-film. Det beror förmodligen på att den har en Hitchcock-stämning över sig, att Ingrid Begman är med, och att den i handlingen påminner om Hitchcocks Rebecca. Min preblogg-text om Gaslight, som för övrigt är bättre än Rebecca, skrevs i juli 2004.

Ingrid Bergman fick en Oscar för sin insats i den här dramathrillern regisserad av George Cukor, som ligger bakom bl a En skön historia, Adams revben och Borta med vinden (min kommentar: cancelled!). Bergman spelar Paula Alquist, systerdotter till en världsberömd och mördad sångerska. Tio år efter mordet på sin moster så återvänder Paula med sin nya man Gregory (Charles Boyer) till lägenheten i London där mordet ägde rum. Obs! spoilers i texten nedan.

Gasljus är en riktigt mysig historia där Bergman spelar bra. Givetvis skulle jag kunna säga. Jag gillar varje film jag sett med Ingrid tror jag. Men främst är det faktiskt Charles Boyer som imponerar, här håller jag med Tjeckblixten och Grönlövet (min kommentar: gamla filmforumkompisar), som den slemmige äkta mannen med orent mjöl i påsen som försöker driva Paula till sinnesjukdom och isolera henne i lägenheten. Jag har sett att vissa klagar på att man lätt förstår vem som är mördaren, men det är ju det som är poängen (!) och gör filmen bättre eftersom Paula inte förstår det. Jag gillar stämningen som filmen skapar. Det känns som en klassisk spökhistoria/Hitchcock-thriller. Sevärt och mysigt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Once Upon a Time in America (1984)

Sergio Leone, vad har vi på honom? Ja, det är väl främst hans spaghetti-westerns som man kommer att tänka på. Jag är inte nåt jättefan av dollartrilogin eller Once Upon a Time in the West. Det är bra men lite trista filmer. Jag ser nu att jag inte publicerat några texter om dem på här bloggen, men jag vet att jag har gamla preblogg-texter liggande så det kommer nog inom kort. Min text om Once Upon a Time in America skrevs i juni 2004.

Jag tar och aktiverar den här tråden (min kommentar: en Sergio Leone-tråd) genom att skriva om Sergio Leones magna opus, Once Upon a Time in America (1984), som SVT visade för ett tag sen. Jag hade den inspelad men det tog ett tag innan jag kände att jag hade tid att se den. Ändå så blev det så att såg jag den uppdelad på två kvällar. Först såg jag 2/3 (precis fram till ”intermission” faktiskt) och kvällen efter den sista timmen. Vi får följa Noodles (Robert De Niro) och hans kompisar från pojkar som gatugangsters till unga män som spritlangare under förbudstiden. Noodles och Max (James Woods) är de två som är närmast kompisar och ledare i gänget, men det ska uppstå konflikter dem emellan. Men innan dess får gänget, och Noodles i synnerhet, problem med gangsterbossen Bugsy.

Det är en väldigt ambitiös saga. Ja, det känns verkligen som en saga, inte minst titeln då. Den sträcker sig över lång tid. Ibland kände jag att den hade lämpat sig väl som en miniserie på tv, kanske över tre avsnitt, dels pga längden och dels pga av hur den är berättad. Jag vet inte, men jag fick miniseriekänsla helt enkelt. Skådespelarinsatserna är utmärkta (inte oväntat) och jag tyckte barnskådisarna gjorde ok insatser. Jag gillade sekvensen innan vårt gäng möter Bugsy med den minsta killen dansande i täten. Jag la märke till Jennifer Connely som Noodles kärleksintresse Deborah. Filmen har nåt episkt och mystiskt över sig. Detta skapas av att det finns en ramberättelse som utspelas i ”nutid” då Noodles som gammal kommer tillbaks till New York som han tvingades fly ifrån. Just bakgrunden till varför han tvingades fly får vi se när Noodles minns diverse ”kompisar och händelser från förr”.

Övergångarna mellan nutid och dåtid är snyggt gjorda och jag undrar om det funkar lika bra i den klippta versionen. Troligen inte. (Min kommentar: jag såg alltså den långa versionen.) Om det var nåt jag störde mig på så var det Noodles kärlekshistoria med Deborah och då framför allt hon som spelade Deborah som vuxen, Elizabeth McGovern. Jag gillade inte henne alls. Sen tyckte jag Leone på nåt sätt tappar tråden den sista timmen. Det känns som det hela rinner ut i sanden. Spänningen försvinner på nåt sätt, och jag känner egentligen aldrig för nån av karaktärerna. Det är välgjort allting men nånting saknas. Ok, det blir ändå klart godkänt för Leone. En svag fyra, men ändå en fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

<spoiler>
Jag vet att det förmodligen finns en mängd teorier om det, men om nån tror sig veta så får ni gärna säga varför Noodles skrattar på slutet i opiumhålan. Var allt ett opiumrus? Det tror inte jag i alla fall. Kanske det är så att han förstod att det inte var Max som var det förbrända liket?
</spoiler>

Da 5 Bloods (2020)

Ett tecken på att en film funkar för mig är att jag efter titten går in på YouTube och kollar in intervjuer med de som har varit med och gjort filmen. Precis så var fallet efter att jag avnjutit Spike Lees senaste fi… joint Da 5 Bloods. Många Zoom-intervjuer blev det. Alla inblandade skådisar verkade vara väldigt sympatiska och det märktes att de trivdes tillsammans under inspelningen. Lee själv är dessutom en rolig och lurig liten rackare.

Jag råkade se en trailer för Netflix-filmen Da 5 Bloods på Twitter och min reaktion var ”That looks a-m-a-z-i-n-g!”. Jag kände direkt att det här kunde vara en film för mig. Levererade Lee? Svar: hell yeah!

Filmen inleds på ett sätt som vi börjar vänja oss vid vid det här laget när det gäller Lee. Vi får se och höra autentiska klipp med Muhammad Ali där han pratar om varför han vägrade göra militärtjänst i Vietnam. Sen drar skön Marvin Gaye-musik igång och vi får klipp på svarta soldater i Vietnam och på diverse figurer och händelser från medborgarrättsrörelsen. Lee är en utbildare och vill leverera ett budskap, det sticker han inte under stol med.

Jag älskade inledningen på filmen. De fyra veteranerna träffas i Vietnam där de ska hitta kvarlevorna av sin gruppchef (Chadwik Boseman i flashback-sekvenser) samt även försöka hitta en försvunnen guldskatt. Rena rama äventyret! Men först får vi lite party i störtsköna scener där gubbarna svingar sina lurviga och dricker paraplydrinkar. Störtsköna scener, som sagt, och extra kul att se Clarke Peters (Lester Freamon från The Wire, yay!) visa några schyssta moves.

Apropå världens bästa tv-serie så spelas en annan av gubbarna av ytterligare en The Wire-alumn. Nämligen ingen annan än Isiah Whitlock Jr (senator Clay ”shiiiiiiiit” Davis). Just att dessa The Wire-skådisar är med gör att filmen, vare sig jag vill eller inte höjer sig, för mig. Det är som att träffa gamla vänner igen trots att de spelar helt andra rollfigurer.

Ett intressant grepp, som kanske mer kom sig av kostnadsskäl, är att det är samma skådisar (alltså Clarke Peters, Isiah Whitlock Jr, Norm Lewis och sist men inte minst Delroy Lindo) som spelar samma personer i de flashback-sekvenser från Vietnam-kriget som förekommer. Då får vi även träffa den femte medlemmen av gruppen, Stormin’ Norman, spelad av en betydligt yngre Chadwick Boseman. Jag tyckte det här greppet funkade utmärkt. Det gav en känsla av magisk realism, att gubbarna är en sorts spöken som inte har kunnat släppa det som skedde i Vietnam.

Ett annat grepp som stack ut var att det under hela filmen förekommer inklippta stillbilder som refererar till vad som händer och sägs i filmen. Det kan vara allt från svarta krigshjältar, Aretha Franklin och Edwin Moses. Jag gillade det. Lee är en regissör som vill visa sin närvaro och att både han och vi som tittar är fullt på det klara med att det vi tittar på är just en film. Det är motsatsen till cinéma vérité.

En annan sån där medveten liten grej som jag kände igen från Malcolm X är att klippningen ibland är lite udda. Det är allra tydligast i inledningen när gubbarna träffas för första gången och kramar (kramar?!) varandra. Vi får se kramarna två gånger ur två olika vinklar, liksom upphackat. Även här blir det tydligt att det är en film som har en uppenbar person bakom spakarna, eller klippbordet i det här fallet. Mmm, jag gillar det.

Det var härligt att se Da 5 Bloods. Det är en spretig film som är för lång och som har en del stickspår som kändes krystade (exempelvis de där minröjarna). Filmen är tydlig, jättetydlig, övertydlig. Men ändå gillar jag den skarpt. När väl stämningen hade kommit över mig så släppte den aldrig trots brister. Dessutom blev det rörande dammigt i rummet mot slutet.

Delroy Lindo kommer för övrigt att bli Oscarsnominerad och troligen även vinna guldgubben. Vi får väl se i april [sic!].

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Lee och gubbarna plus unge Jonathan Mayors under inspelningen

Idag skriver även Fripps filmrevyer om Da 5 Bloods. Vad tyckte Henke? Paraplydrink eller trampmina?

Även Steffo och Fiffi har snackat om filmen i SoF-podden. Och nu har även Rörliga bilder och tryckta ord låtit sig imponeras av Lees hantverk.

%d bloggare gillar detta: