Kong: Skull Island (2017)

Kong: Skull Island visade sig bli en positiv överraskning. Den har en härlig äventyrsmatinékänsla. Rent visuellt är det lite Michael Bay över det hela med lysande svetsloppor som stänker överallt under de frekvent förekommande explosionerna. Men, och det är stort men, känslan i filmen går inte jämföra med Bays Tramsformers-filmer (well, jag har bara sett den första, men det räckte). Här finns en helt annan värme och humor och vi slipper Bays sliskighet.

Bland skådisarna hittar vi två bekantingar från Straight Outta Compton i form av Corey Hawkins (Dr Dre) och Jason Mitchell (Eazy-E). Kul! Dessutom bjuds vi på en smal (sic!) John Goodman.

Jag snappade upp referenser (homager kanske man ska kalla dem) till två filmklassiker. Dels Ape-ocalypse Now-känslan under helikopter-scenerna. Och dels en soldat som blir spetsad av ett gigantiskt spindelben på samma sätt som en olycklig figur blir i Cannibal Holocaust (well, då var det inte ett spindelben utan en träpåle).

Främsta anledningen till att jag verkligen gillade Kong: Skull Island är nog miljöerna på Skull Island och hur de gigantiska djuren inklusive Kong själv är gjorda. Det är både maffigt och vackert, och som sagt, med en underbar äventyrsmatinékänsla.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Bourne Supremacy (2004)

Jag har dragit igång ytterligare ett litet tema då det är dags för Bourne-filmerna med Matt Damon som agenten som tappat minnet. Visst satte den första filmen, och även den andra i serien från 2004, tonen för hur man skulle göra den här typen av mer gritty actionfilm. 2006 kom Bond-filmen Casino Royale som nog lånade en hel del från Bourne-filmerna vad gäller stil och känsla. Min text om The Bourne Supremacy skrevs i december 2004.

Jag tyckte faktiskt att den här var bättre än ettan. Tvåan är lite mörkare vilket gjorde den mer intressant. Efter det som händer i början av filmen har Bourne liksom inget val och Matt Damon klarar av att gestalta det desperat meninglösa i Bournes rotlösa värld (fan, vilket skitsnack, hehe). (Min kommentar:  jag antar att jag med ”skitsnack” syftar på att min formulering ”Bournes rotlös världs skulle vara aningen pretto.) Även om Damon inte är nån jättefavorit så är det ändå skönt med en seriös skådis. Samtidigt som Damon förvandlas till agent när situationen kräver det så fixar han att nånstans hitta personen Bourne också. Det blir ingen Bond-rulle av det hela (min kommentar: tänk på att det här var innan eran med Daniel Craig som Bond). Jag gillar även att filmen utspelar sig på lite olika platser i världen där jag varit, bl a i Berlin och Moskva. Det är alltid roligt att känna igen sig när man ser på film. Även om det egentligen inte gör filmen bättre rent objektivt så gör det min upplevelse bättre. Mmm, ganska oväntat (min kommentar: jaha?!) så tyckte jag detta var en spännande och välgjord film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Abre los ojos vs. Vanilla Sky

Idag skickar jag upp en gammal preblogg-text där jag ställer två filmer som har nåt gemensamt mot varandra och tar reda på vilken jag gillar mest. Jag har några liknande inlägg på bloggen sen tidigare: Post Apocalypse Now: The Road vs. The Book of Eli och The Dan Brown movies vs. National Treasures. Den här gången handlar det om ett original som tävlar mot en remake och min text om Abre los ojos och Vanilla Sky skrevs i maj 2003.

Jag har genomfört ett litet specialprojekt som vi kan kalla Abre los ojos vs. Vanilla Sky. Då vet ni förmodligen att det handlar om den spanske regissören Alejandro Amenábars film Open Your Eyes (Abre los ojos) från 1997 och den amerikanska remaken med Tom Cruise i huvudrollen som Cameron Crowe gjorde några år senare.

Grundhistorien är identisk i de bägge filmerna. Det handlar om en ung man, César/David, som ärvt ett affärsimperium av sin far. Han lever livets glada dagar, har inget fast förhållande, tar inte seriöst på sitt jobb, etc. På sin egen födelsedagsfest träffar han så Sofia (som hans bästa kompis tagit med på festen) och blir kär. Den smått psykotiska tjej, Nuria/Julie, som han har ett oseriöst förhållande med blir avis vilket får otrevliga följder, inte minst för César/David. Men vad är det som händer egentligen? Är det bara en dröm alltsammans? Dröm och verklighet glider ihop för César/David.

 

Abre los ojos (1997)

Jag såg denna först eftersom det trots allt är originalet. Det är kanske lite orättvist mot remaken men så fick det bli. Jag gillar den här filmen. Amenábar som senare gjorde The Others visar även här att han har en förmåga att med relativt små medel skapa småkusliga stämningar. Césars väg in i galenskap skildras väldigt bra. Betyget blir 4/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

 

Vanilla Sky (2001)

Crowes version är faktiskt väldigt lik originalet. Den är lite mer spektakulär och ”flashig” och lite mer av det märkliga som händer förklaras. Det är mer musik. Cruise spelar sin roll som David bra. Penélope Cruz spelar Sofia, precis som i originalet, men inte lika bra tyckte jag. Hennes engelska kändes lite inläst på nåt sätt och inte lika naturlig som hennes spanska (min kommentar: nämen, vad konstigt!). Betyget till remaken blir 3/5. Godkänt men jag tyckte originalet gav en mer obehaglig stämning.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

 

I både filmerna gillar jag bäst sekvensen där César/David går på nattklubb för att träffa Sofia. I början av filmerna råkar César/David ut för en olycka och han har inte träffat Sofia på ett tag. Han dricker sig full på tequila, ragglar runt och snackar skit. Allt till skön klubbmusik.

En parentes: jag insåg precis att jag gillar ovan nämnda sekvenser även i andra filmer. T ex i Spike Lees 25th Hour som jag såg nyligen finns en skön nattklubbssekvens där en berusad Philip Seymour Hoffman ragglar omkring och gör bort sig. Eller varför inte Ewan McGregor på disco i Trainspotting till tonerna av Underworld. Betyder detta att jag gillar dansen i Zions rave-grotta i The Matrix Reloaded? Jag återkommer till det på lämpligt ställe så snart jag hinner (min kommentar: här finns svaret på frågan).

Das Boot (1981)

Här kommer en riktigt gammal preblogg-text från juni 2003 om den klassiska ubåts-thrillern Das Boot. Regissören heter Wolfgang Petersen och det här är väl hans genombrott internationellt kan man säga. Efter Das Boot tog han klivet över till Hollywood och började göra storfilmer som The NeverEnding Story, Outbreak, In the Line of Fire, Air Force One och Troy. Relativt stabila filmer men det känns kanske som att han tappade lite av sin egen personlighet. Det blir väl lätt så när man tagit det där klivet.

Jag har sett krigsfilmen Das Boot. Jag tyckte den var bra. Den är spännande, gjord med enkla medel och välspelad. Enligt Czechflash (min kommentar: a.k.a Movies – Noir) så var det den amerikanska kortare versionen jag såg på 3:an (min kommentar: 3:an, en s.k. tv-kanal) och sen finns det tydligen en Director’s Cut också. Jag hade gärna sett den ursprungliga tv-serien på 6 avsnitt à 50 minuter. Nu blev det liksom varken hackat eller malet. Man kände att det var nedklippt ordentligt när det ibland hoppade från en scen till en annan lite väl snabbt. Men ändå kändes den ju samtidigt för lång och samma typ av scen upprepades ett par gånger. Mitt betyg för denna version blir ändå en något svag 4/5. Just det, jag tyckte det var lite lustigt att dagboksanteckningarna som man såg i bild var på engelska. Varför inte texta det som med den tyska dialogen? För jag antar att den i USA är textad på engelska och inte dubbad. Nu måste ju man ju spela in scener med texten i dagboken både på engelska och tyska. Oh, well…

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Mean Creek (2004)

Dags för ytterligare en gammal text om en film jag såg på Stockholm Filmfestival 2004. Som jag skrev i det korta inlägget om Puteri gunung ledang så blev alltså detta års festival något av ett fiasko. Jag hann bara med fyra filmer men det positiva var att jag såg åtminstone en bra film: Mean Creek. Jag nämner i texten att de unga skådisarna kommer bli stjärnor i framtiden. Well, vilka har vi i rollerna då? Ja, mest känd är väl lillbrorsan Rory Culkin. Och så har vi Josh Peck som fyra år senare dök upp i The Wackness. De andra skådisarna har jag dålig koll på men fyra till har i alla fall egna Wikipedia-sidor…

Oj, oj, oj, äntligen en positiv överraskning. Detta var en film som jag valde för att den liksom passade i tid och det var ett bra val visade det sig. Den är riktigt stark men samtidigt skrattade jag några gånger. Ja, det där med humorn, det var främst i början. Sen blir filmen ganska mörk när en grupp ungdomars lojalitet prövas och deras mörka och rädda sidor visar sig. Alla skådisar gör strålande, träffsäkra och trovärdiga porträtt. Jag kände att ”dessa unga skådisar kommer nog bli stjärnor i framtiden”. Se den när den kommer till Sverige, för det gör den väl? (Min kommentar: ja, det gjorde den faktiskt, i september 2005.)

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Lone Star (1996)

Under några veckor kommer det bli Sayles-söndagar här på bloggen då jag skickar upp gamla preblogg-texter om filmer regisserade av John Sayles. Idag handlar det om Lone Star och min text om den skrevs i januari 2004.

Sam Deeds (Chris Cooper), sonen till den legendariske sheriffen Buddy som nyss trillat av pinn, har kommit tillbaks till sin barndomsstad i Texas vid gränsen till Mexiko och tagit över som sheriff efter sin far. En dag upptäcks ett skelett ute i öknen. Det råder ingen tvekan om att det är resterna av den ökände sheriffen Charlie Wade som, sägs det, försvann spårlöst för 40 år sen. Sam börjar nysta i det hela och får hela tiden höra från byborna att hans pappa minsann var en hyvens man och hans mamma ett helgon. Själv misstänker Sam att hans pappa kanske inte var den man som han målas upp att vara.

Jag har sett en hel del filmer av John Sayles (Passion Fish, Men with Guns, City of Hope och Casa de los babys) och jag gillar samtliga, även om de inte har fått toppbetyg kanske. Jag känner igen Sayles stil även i Lone Star. Det är en ganska långsamt berättad historia som liksom flyter fram med strålande skådespelarinsatser i vissa nyckelscener. Chris Cooper (orkidéjägare i Adaptation) är perfekt i sin roll precis som Kris Kristofferson som den genomelake sheriffen Wade. Som vanligt så blandar Sayles politiska, sociala och mänskliga frågor. Här handlar det väldigt mycket om förhållandet mellan far och son, mor och dotter. Det handlar om småstaden. Det handlar om illegala mexikanska invandrare.

Jag tyckte att det hade kunnat vara lite fler scener med Kristofferson och Matthew McConaughey (som spelar Buddy) som utspelar sig för 40 år sen. Jag hade gärna velat veta lite mer om bakgrunden till allting. Med det sagt, så måste ändå säga att just övergångarna mellan nutid och dåtid var väldigt snyggt gjorda.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Jag är inte rädd (2003)

Denna första onsdag under 2022 kommer en kort preblogg-text om den italienska filmen Jag är inte rädd (Io non ho paura). Om jag minns rätt så var filmen faktiskt Italiens Oscars-bidrag för bästa utländska film men den gick inte vidare till slutomgången. Min text om Jag är inte rädd skrevs i mars 2008.

Jag skulle kalla Jag är inte rädd en film för vuxna med barn i fokus. Den här väldigt vackra filmen utspelas i en liten by på italienska landsbygden. I fokus står Michele som gör en hemsk upptäckt när han är ute och leker med sina kompisar. Han behåller hemligheten för sig själv och inser efter ett tag att det är de vuxna i byn som är ansvariga. Filmen påminner en aning om eller den fick i alla mig att tänka på Trasdockan: en ond vuxenvärld skildrad genom barns ögon. Vi har en hemlighet och inte minst vackert foto med nattdjur (!). Slutet av filmen kan kännas tillrättalagt men den här gången kände jag att det var rätt, kanske för att det var barn inblandade. Betyget blir en svag fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Jag vet att en numera inaktiv medlem, OTG, gillar filmen. Här är hans recension (obs! lite mer spoilers här).

Dråpet (2005)

Som utlovat kommer här ett recension om Dråpet som jag nu ser för första gången efter att för länge sen ha sett Bänken och Arvet, de två första delarna i Per Flys trilogi om de danska samhällsklasserna.

Fast det där med att det skulle handla om klassamhället är nog mest ett konstruerat sätt att binda samman filmerna så att man kan kalla det för en trilogi. För mig handlar det mer om hur det är att vara människa, om the human condition som det så fint heter på utrikiska. Men det kanske är det som är Flys poäng. Oavsett om du bor i slott eller koja, är fattig eller rik, så kommer du att ställas inför mänskliga problem eller dilemman. That’s life!

Om de två tidigare filmerna handlade om under- respektive överklassen så är väl det här en titt på medelklassen.

Carsten (Jesper Christensen från Bänken) är en gymnasielärare som har en affär med en tidigare elev, Pil (Beate Bille). Pil är med i nån form av aktivistgrupp och under en aktion där man bryter sig in hos en vapentillverkare går saker och ting fel vilket leder till att en polis dör. Pil och hennes två aktivistvänner flyr till Carstens sommarhus men hamnar till slut i finkan. Det hela leder till att Carstens liv, och äktenskapet med frun Nina (Pernilla August), faller samman.

Oj! Det var ett tag sen jag såg ett så här välspelat och intensivt drama. Efter några minuter är jag helt inne i filmens värld, i den värld som rollfigurerna i filmen lever i. Carsten, Nina och Pil känns som verkliga personer.

Är det nåt i den danska ölen som gör att danskarna är så bra på detta? Att få det att kännas som att det är på riktigt? Sen har vi ju även det danska språket som är underbart, underbart svårt att förstå men underbart. ”Hold nu kæft, mand!”.

Filmen hoppar i tiden lite fram och tillbaka. Från början har man (läs: jag) inte riktigt koll på när scenerna egentligen äger rum. Före eller efter filmtitelns dråp? Det här greppet ger en något mystisk stämning. Allt blir lite suddigt på nåt sätt.

Jag anar även inslag av magisk realism, eller surrealism kanske, i några scener. Främst handlar det om en sekvens där Carsten utövar skärmflygning och hans skärm börjar brinna (sic!). Hände det här på riktigt eller var det ett sätt att referera till det som verkligen händer i Carstens liv. Ja, det kan man fundera på. Flög han kanske för nära solen likt Ikaros? Härligt, härligt, men farligt, farligt. Varför har jag på sistone (två gånger åtminstone) börjat referera till svenska schlagertexter?

Filmen är högaktuell idag i våra tider med protester mot polisvåld och andra orättvisor. Orättvisor och protester mot dessa har givetvis funnits i alla tider (och kommer att finnas i alla tider) men nu är det ju så mer tydligt eller öppet med tanke på våra sociala (och på samma gång politiska) medier.

Det filmen ändå gör klart är att oavsett hur mycket orättvisor det finns så kan du ändå inte komma ifrån att du själv måste vara ärlig, mot dig själv och mot andra. Annars faller allt. Vilket det gör för Carsten, och Pil i viss mån. Det går liksom inte att komma undan med att göra fel och sen använda den danska vapenexporten som en ursäkt. #whataboutism, ni vet.

Det var inte förvånande att jag under titten blev påmind om en hel del andra danska produktioner som t ex Druk och tv-serien Bron (ja, det är en samproduktion mellan Sverige och Danmark).

Dråpet är ett episkt psykologiskt drama med strålande skådespelarinsatser som gav mig en del Bergman-vibbar (intensiva och ångestfyllda scener med ansikten i närbild!). Det blir höga betyg till alla filmerna i trilogin inklusive denna sista del. Film på riktigt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Matrix Resurrections (2021)

The Matrix från 1999 är en av mina absoluta favoritfilmer och jag är ganska säker på att det är den film jag sett om flest gånger. Första gången var på ett flygplan på väg hem från Australien. Jag har nog sett den tio gånger eller nåt sånt och då ska ni veta att jag inte alls är en omtittar-person. De två uppföljarna Reloaded och Revolutions är inte alls lika bra men ändå bra/ok där tvåan är den klart bästa.

I den fjärde filmen är Neo, ja, eller Thomas Anderson som han ju heter, en spelutvecklare som ligger bakom de populära The Matrix-spelen. Aha, så det som hände i de första The Matrix-filmerna var alltså bara ett spel? Mja, typ…

Nu kanske det är på sin plats att nämna att jag kommer att spoila skiten ur The Matrix Resurrections.

Vi börjar igen. Mja, typ… Det visar sig att Mr Anderson nämligen återigen är fast i The Matrix, alltså den av maskinerna konstruerade världen som ska hålla batteri-människorna lugna i sina slemmiga kapslar. Thomas börjar dock få svårt att skilja the dream world from the real world oavsett hur många blå piller han poppar. Men han är inte crazy i alla fall, det låter hans terapeut (Neil Patrick Harris med blå hipster-glasögon) meddela.

Thomas har en crush på en kvinna som han ser på ett kafé då och då. Tiffany heter hon och spelas av Carrie-Anne Moss och då förstår vi ju vem det egentligen är. Vem är du, vem är jag, levande charader…

Filmen inleds dock med att vi får uppleva början av The Matrix – ”I think we can handle one little girl”, ni vet – och jag undrar ett ögonblick om det här är en shot-for-shot remake av The Matrix, som Gus Van Sant gjorde med Psycho och Michael Haneke med sin egen Funny Games. Haha, ja, det vore ju inte vad man hade förväntat sig men ändå ganska roligt. Men, nej, efter tag går saker inte som det ska för Trinity och filmen tar en annan väg.

Förresten så är det inte bara vi som tittar på den här versionen av början på The Matrix. Det gör även en tjej kallad Bugs (Jessica Henwick). Tyvärr, för Bugs del, så dras hon själv in i händelserna och blir jagad av en massa solglasögonprydda agenter i kostym, varav en verkar vara en ung och färgglad (så småningom) kopia av ingen annan Morpheus.

Vad är det som händer?! Ja, fråga inte mig, haha. Jag vet inte. Men det spelar ingen roll för jag gillar det jag ser ändå. Efter den den actionfyllda inledningen lugnar filmen ner sig rejält när vi får lära känna Thomas Anderson och hans värld. Hmm, vart är filmen på väg? Under en lång stund (kanske en timme?) så får vi i princip ingen action alls utan det hela är mer av ett psykologiskt drama. Frågan som ställs är om Thomas ska våga släppa sargen och följa med Bugs och Morpheus ut ur matrisen. Plus om man han ska våga fråga chans på Trin… Tiffany.

Det förekommer ett långt collage där vi får ta del av Thomas ekorrhjulsvardag till tonerna av Jefferson Airplanes ”White Rabbit”. Nånstans här så började jag själv släppa sargen och bara njöt av filmen.

Alltså, den här filmen är så rackarns meta att det nästan är löjligt. Jag vet inte om jag har sett nåt liknande tidigare. Jag tycker det är hur kul som helst. Jag kan ju nästan The Matrix från ’99 utantill. Jag kan varenda replik, varenda actionsekvens som ett rinnande vatten. Efter ett tag kommer jag på mig själv att sitta med ett stort leende på läpparna när filmen refererar till sig själv gång på gång. Det kan handla om hela sekvenser, som t ex Neo och Morpheus träningsfajt i dojon, eller bara små detaljer som en replik eller en galen och bitter Merovingian som nostalgiskt drömmer sig tillbaka till bättre tider.

Jag kom att tänka på Star Wars: The Force Awakens under titten. De båda filmerna påminner om varandra i och med att de i stora delar är en remake på den första filmen i sin respektive filmserie. Resurrections är dock snäppet värre när det gäller att referera till sig själv. Här har Lana Wachowski och hennes team verkligen gått all in och det kanske är just därför som det funkar. Istället för en blek kopia som man glömmer efter två dagar (Obs! Jag gillade The Force Awakes) så känns det som en film jag kan se om några gånger. På samma gång som det är en sorts remake på ettan så får man så mycket annat. Det gäller väl speciellt inledningen på filmen. Avslutningen kanske är mer standard, det ska sägas.

Nej, fajtingscenerna når inte upp till den första filmens nivå men de är inte dåliga på nåt sätt. Men det är väl omöjligt att överträffa det jobb som Yuen Woo-ping gjorde i The Matrix. En positiv detalj är att vi i alla fall slipper cgi-människor som fajtas som var fallet i Reloaded och Revolutions.

Det förekommer mängder av små metaguldkorn. De är för många för att ta upp alla nu men två stycken bjuder jag på. Det första är att filmen skojar med att Keanu Reeves enligt the interwebs aldrig åldras. Är han i själva verket en vampyr? 60 år har passerat sen Revolutions men Neo verkar inte ha åldrats mer än 20 år. Samma sak kan inte sägas om Jada Pinkett Smiths rollfigur Niobe…

Det andra lilla guldkornet, och det är verkligen litet, är skämtet när en av rollfigurerna säger ”Then we’re all fucked” och tio millisekunder senare så piper svävarskeppets kommunikationsradio (för sent!), likt ett sånt där välkänt censurpip. Jag gillar såna små detaljer, och jag gillar filmen som helhet och dessutom blev det nästan dammigt i rummet när Trinity till slut valde Neo och inte Chad.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Andra åsikter om The Matrix Resurrections hittar ni här:

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer

Men with Guns (1997)

Under några veckor kommer det bli Sayles-söndagar här på bloggen då jag skickar upp gamla preblogg-texter om filmer regisserade av John Sayles. Idag handlar det om Men with Guns och min text om den skrevs i maj 2003.

Jag har sett ytterligare en film av John Sayles. Denna gång var det Men with Guns (1997). Den utspelar sig i ett okänt land i Sydamerika. Det skulle kunna vara Guatemala eller södra Mexiko t ex. Huvudperson är läkaren och stadsbon Fuentes vars fru precis har dött. Han är på väg att pensioneras och ska ha semester. Han beslutar sig för att söka upp några unga läkare som han utbildat några år tidigare. Syftet med utbildningen var att stationera de unga läkarna i små fattiga indianbyar på landsbygden. Fuentes tror att han verkligen gjort något för den fattiga befolkningen genom sin insats. Verkligheten är dock en helt annan. I by efter by (ofta jämnad med marken av militären) som han besöker visar det sig nämligen att läkarna har blivit mördade, antingen av gerillan eller militärer (men with guns). På sin väg mot en levande läkare slår han följe med en dessertör, en föräldrarlös pojke och en f.d. präst.

Filmen har ett skönt tempo och det är intressant att följa den till en början naiva gamla läkaren. För mig var det speciellt intressant eftersom jag nyligen varit i just södra Mexiko och bott i en indianby i det fattiga Chiapas där det fortfarande finns en gerilla och pågår en del oroligheter. När jag var där för att se på de mystiska Maya-ruinerna (som också förekommer i filmen) fick man ibland åka med väpnad eskort och det var ofta kontroller då minibussen genomsöktes efter eventuella vapen.

Det var skönt att det inte var en amerikansk läkare som ger sig ut i djungeln på ”göra-gott-uppdrag” och för att visa indianerna ”the american way” som det förmodligen hade varit i en Hollywoodversion av filmen. Då hade det inte heller varit spanska som pratades utan engelska med spansk brytning som vanligt. Skönt att slippa det. Hur som helst så gillade jag filmen och den får en svag 4/5 i betyg.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: