Buenos Aires 1977 (2006)

Idag blir det en gammal preblogg-text om en film, Crónica de una fuga som originaltiteln lyder, som jag såg under 2006 års Stockholm Filmfestival. När jag läser de sista meningarna i min lilla text påminns jag hur mycket en visning, en festivalvisning, verkligen kan lyfta en film(upplevelse).

Buenos Aires 1977 är ett intensivt drama som avslutas som en ”sitta på helspänn”-thriller om fyra män som försöker fly från fångenskap under juntatiden i Argentina på 70-talet. Riktigt bra var detta! Det är en otäck och närgången skildring av hur människor bryts ned av rädsla och hot om våld. Det är också en film om människors vilja att leva, att ha kvar sitt mänskliga värde trots att man behandlas som djur. Dessutom är den som sagt en riktig nagelbitare mot slutet. Nåt som lyfte filmen, som skildrar en verklig händelse, och själva visningen var att en av männen som var med om flykten, Claudio Tamburrini, fanns på plats på biografen Sture och intervjuades efteråt. Tamburrini kom till Sverige efter flykten och har även skrivit boken som filmen bygger på.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Road to Perdition (2002)

Tom Hanks som maffia-hitman! Det är inte så ofta man ser. Tom Hanks som kriminell, bara en sån sak. Den enda andra filmen som jag kommer att tänka på så här spontant är bröderna Coens The Ladykillers, och den är ju iiiiiinte bra. Jag tror inte Hanks funkar i den här typen av roller generellt och det är just därför det är så sällan man ser honom i såna roller. Just Road to Perdition verkar dock vara ett undantag om man ska lita på mig. Och det ska man ju! Min preblogg-text om filmen skrevs i juli 2003.

Jag var nyfiken på denna film som var regissören Sam Mendes nya film efter succén med American Beauty. Den handlar om maffiatorpeden Michael Sullivan som tvingas på flykt tillsammans med sin son undan den maffia han jobbar för efter att resten av hans familj mördats (pga diverse anledningar).

Eftersom Tom Hanks, som inte är min favorit, spelade rollen som maffiatorpeden så var jag lite rädd att det skulle bli dåligt. Lite sliskigt kanske. Men Hanks överraskar (mig). Han funkar som hänsynslös mördare fast med känslor förstås, för sin familj och son. Fotot i filmen är helt underbart. En av de snyggaste filmer jag sett på länge. Historien flyter på bra och är spännande fast man på nåt sätt känner på sig hur det ska slut. Filmen heter ju Road to Perdition = väg till undergång/fördärv. Tyler Hoechlin (född ’87) som spelar sonen kan bli nåt stort. Paul Newman är också mycket bra i sin roll som maffiaboss. Det är förresten den irländska maffian det handlar om, om ni undrar. Betyget blir 4/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Welcome to the Dollhouse (1995)

När blev cringe ett populärt ord för att beskriva extrem andrahandspinsamhet? En av de första filmmakarna som var expert på fenomenet, kanske innan det fick sitt nutida namn är Todd Solondz. När man ser hans filmer, speciellt Happiness, är det bra att ha en skämskudda nära. Min preblogg-text om Welcome to the Dollhouse skrevs i juli 2003.

Denna dramakomedi av Todd Solondz går även under namnet Middle Child och den handlar mycket riktigt om ett mellanbarn. Dawn (Heather Matarazzo) har en yngre syster som är allas favorit och en äldre nördbror som repar med sitt band i garaget. Hon blir mobbad i skolan och hennes enda kompis är en yngre grannkille som är den enda medlemen (förutom Dawn själv) i hennes klubb för ”special people”. När brorsan lyckas få med en poppiskille i sitt band blir Dawn kär, eller snarare besatt (min kommentar: samma sak?), i den äldre snyggingen och kvinnotjusaren.

Jag gillar verkligen Solondz stil som är annorlunda men som man känner igen direkt. Det handlar om hur familjer funkar (eller inte funkar) i det amerikanska förortssamhället. Det handlar om att vara rätt (eller fel). Det handlar om att komma in på college, att inte sticka ut, etc. Welcome to the Dollhouse är en rolig film med Solondz speciella humor som jag känner igen från de senare filmerna Happiness och Storytelling. Av de tre filmerna så är Happiness klart bäst, Storytelling sämst (men inte dålig) och Welcome to the Dollhouse mittemellan. Den är klart sevärd och betyget blir 4-/5. Jag tyckte ibland att Dawn kunde vara nästan för töntig i sina ruskigt töntiga kläder (min kommentar: givetvis helt medvetet av Solondz för att skapa obekvämhet hos tittaren).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Ressources humaines (1999)

Rackarns vad jag såg mycket fransk film i början av 2000-talet. Just Ressources humaines såg jag på bio och jag slår vad om att den visades på Zita. Zita, denna biograf att både gilla och ogilla. Jag har sett många bra filmer där som t ex Det vita bandet och Take Shelter. Men salong ett är verkligen under all kritik. Det är trångt, varmt, dåligt ljud och dålig luft och om du inte ser upp så kan du förstöra din mobil där. Min preblogg-text om Ressources humaines skrevs i juli 2003 och lämpligt nog hade jag precis blivit uppsagd från Ericsson.

Jag har sett den franska filmen Överflödiga människor (Ressources humaines, 1999). Den är gjord av Laurent Cantet som även gjorde Time Out (L’emploi du temps, 2001) som kanske en del har sett. Precis som Time Out handlar Överflödiga människor om arbete. Sonen, Franck, i en familj kommer hem från studier i Paris för att jobba som praktikant på personalavdelningen på fabriken där hans pappa jobbat i 30 år. Tiderna har varit dåliga och året innan har företaget sagt upp ett antal personer. Franck ska jobba med införandet av 35-timmars arbetsvecka. Han är lite naiv och har sina idéer om hur det ska gå till och hamnar därför mitt i korselden mellan facket och företagsledningen. När han sen upptäcker ett dokument på personalchefens dator som involverar hans egen far får Franck det ännu svårare.

Det här är ingen spektakulär film men den handlar om, så kändes det i alla fall, verkliga människor. Den har liksom många andra franska filmer en dokumentär känsla. Den handlar om stolthet, klasstillhörighet och arbete. Låter kanske som blaha blaha men det är en engagerande film som är politisk utan att vara tråkig. Den kvinnliga fackledaren är en riktig karaktär. Betyget blir 4-/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Rider (2017)

När jag var på skolresa i Finland för länge sen slog jag huvudet i ett element under ett kuddkrig. Det blev en tur till akuten för att sy ihop mig. Under några veckor efter det fick jag duscha med duschmössa tills stygnen var borta, precis som vår rodeoryttare Brady i filmen The Rider. Bradys skador efter en rodeo-olycka var dock betydligt värre än mitt jack som krävde fyra stygn eller så.

The Rider är en udda blandning av poetisk konstfilm, vardaglig realism och dokumentär. Den är skriven och regisserad av Chloé Zhao och känns som en ny typ av film med amatörskådisar som spelar sig själva. Även Sean Baker tycker jag rör sig i samma vatten med sina filmer Tangerine och The Florida Project.

The Rider innehåller en hel del starka scener. Det gäller t ex när Brady (spelad av Brady Jandreau) kollar på YouTube-klipp från när han tävlade innan sin olycka. Förmodligen är det hans syster som har filmat. Jag undrar om han kommer att kolla på olycksklippet?

Ännu starkare och finare blir det när Brady besöker sin vän Lane som har skadats ännu allvarligare än Brady efter en liknande rodeo-olycka (tolkade jag det som men det var en bilolycka i verkligheten).

Allra finast är dock alla scener när Brady jobbar med hästar. Mannen som talar med hästar. Det är tydligt att det här är Bradys kall. Det känns som hästar är gjorda för att Brady ska rida på dem. En scen där Brady tämjer en vild häst är väldigt fin. Jag sitter som på helspänn men känner ett intensivt lugn. Ett fokus. Precis som Brady skulle jag tro.

Efter sin olycka råder läkarna honom att aldrig tävla i rodeo igen. Men finns ett tryck på Brady att komma tillbaka, att komma upp på hästryggen (sic!) igen. Ett sorts macho-tryck. Kom igen, var en man! Back at it. För vännen Lane är det inte ens en möjlighet då han är betydligt värre skadad (förlamad). Jag påminns lite om The Wrestler med Mickey Rourke. När en viss sak är allt är det jobbigt att komma igen om den saken rycks bort.

Landskapet de vistas i är så vackert att det av nån anledning nästan ser ut som kulisser eller matte paintings. Filmen är inspelad i the Badlands of South Dakota. Ett mycket vackert område.

Ursprungsbefolkningen och deras kultur är och har en stark närvaro i området. Brady och hans familj ber en bön för rodeo-kompisen Lane vid en eld och det känns som en urceremoni. Intressant hur det här är en naturlig del av allas kultur.

D’oh! Nu när jag läser på lite mer om filmen igen ser jag att alla huvudpersoner är av Lakota-folket och att filmen är inspelad i indianreservatet Pine Ridge. Ja, inte så konstigt då att deras kultur förekom i filmen. Jag blev nog lurad av skådisarnas namn. Jandreau, det låter ju kreolskt. Alla skådisarna som förekommer i filmen spelar för övrigt i princip sig själva.

En liten brist i The Rider kan vara att den har lite för lite av en story. Samtidigt kan den inte ha mer story för då blir den nåt annat, nåt den inte är. Kanske är det här egentligen en dokumentär. Eller? Det blir luddigt det hela. Frågan är om jag ger filmen en fyra trots mina svaga invändningar vad gäller formatet. Ja, ni ser svaret nedan.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

De druckna hästarnas tid (2000)

Nu blir det kvalitetsfilm här på bloggen! Även om jag nog ser viktig och fin film även i dessa dagar så var jag en rackare på det för 20 år sen. Jag sprang på Zita och såg polska filmer som SVT visade. Filmen med den långa titeln De druckna hästarnas tid skrev jag om i september 2003.

De druckna hästarnas tid är en iransk film (min kommentar: eller en kurdisk film skulle man också kunna säga) om en syskonskara som bor i kurdiska Iran, precis intill gränsen till Irak. Här handlar det om att överleva. Deras pappa är smugglare vilket många i området är. Det är i princip det enda man kan tjäna pengar på. Man smugglar varor på mulor från Iran till Irak i kraftigt minerade bergsområden. Barnen hjälper till med småsysslor åt smugglarna. När pappan dör efter att en mina exploderat är det upp till äldste sonen, Ayoub, att ansvara för inkomsten. Bl a behöver han tjäna ihop pengar till sin sjuke bror som behöver opereras. Ayoub ger sig in i smugglarbranschen.

Det här var en gripande film om stark syskonvänskap. Man får verkligen perspektiv på sin egen tillvaro. Vi (de flesta) har det rätt så bra i Sverige. Allt känns realistisk eftersom det hela bygger på verkliga händelser och ”skådisarna” spelar i princip sig själva. En bit in i filmen så vill man verkligen veta hur det ska gå för barnen i filmen. Barnens omtanke om sin sjuke bror är rörande.

Titeln undrade jag över innan jag såg filmen, ”de druckna hästarna”?! Jo, det var nämligen så att innan smugglarna börjar färden över bergen i det kalla klimatet så fick hästarna (ja, egentligen var det mulor) dricka vatten spetsat med sprit. Hästarna fick en eller två flaskor beroende på hur kallt det var. Oftast var det två flaskor kallt. Jag rekommenderar denna film. 4-/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Whale Rider (2002)

Jag gillar att på filmfestivaler försöka välja olika typer av filmer, från olika länder. Jag tycker variation förnöjer. Just under Stockholm Filmfestival 2003 såg jag smala asiatiska filmer som Bright Future eller Good Bye, Dragon Inn men även en bredare filmer The School of Rock (nu råkade det vara festivalens överraskningsfilm, men ändå) och filmen det handlar om idag, nyzeeländska Whale Rider.

Det här var en riktig familjefilm var och en riktig snyftare också för den delen. Keisha Castle-Hughes som spelar den unga girl power-tjejen är mycket bra. Hon ska tydligen vara med i Star Wars: Episode III – Revenge of the Sith (min kommentar: japp, det var hon och spelar Queen of Naboo). De sista ca 25 minuterna är berörande. Det gick inte att värja sig.

<spoiler>
När Paikea mot slutet ska sjunga och tala och dessutom tillägnar det hela sin farfar, och farfar inte dyker upp, ja, då var det svårt att hålla tårarna borta (och varför skulle man göra det?). Snyft.

Lite löjligt var det när Paikea satte sig upp på valen och liksom sparkade den i sidan ungefär som med en häst för att få igång den. Det hade väl räckt med att hon satt där liksom.
</spoiler>

Hur som helst, jag gillade filmen och det kommer bli en succé (hoppas jag) när den går upp på bio nu i dagarna här i Sverige. Jag har sett reklamen i tunnelbanan. En riktig familjefilm, som sagt. Och en bra sådan. 4-/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Any Way the Wind Blows (2003)

Any Way the Wind Blows känns som en klassisk festivalfilm, inte bara för att jag såg den under Stockholm Filmfestival 2003. När jag läser min korta preblogg-text får jag vibbar av andra slice of life-filmer, sköna filmer, helt enkelt. Filmer där handlingen inte är det viktiga utan det är stämningen det handlar om och om att hänga med personerna i filmen. Dessutom är det en belgisk film och det är inte ofta man (läs: jag) ser belgiska filmer utanför festivaler och liknande events.

Any Way the Wind Blows är en belgisk debutfilm som jag, precis som Jonas (min kommentar: en gammal filmforumkompis vars betydligt matigare recension jämfört med mitt omdöme går att läsa här), tyckte var riktigt skön. Jag är svag för vissa typer av filmer. Jag kan nämna två typer. Jag gillar filmer med flera parallella och ibland sammanlänkade historier, som t ex Short Cuts eller Lantana. Sen gillar jag även filmer som innehåller partysekvenser som t ex Spike Lees 25th Hour eller Abre los ojos. Den här filmen innehåller faktiskt både och. De olika människorna vi får följa sammanstrålar nämligen på en galen fest hemma hos en av huvudpersonerna. Vindmannen är skön. I sekvensen när en kvinna (Jonas, du vet förläggarens blonda assistent) är ute och går på stan händer det egentligen ingenting men den är helt enkelt skön bara. Precis som resten av filmen. 4-/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Pixar: Coco (2017)

Under mitt Pixar-tema har en sak blivit väldigt tydlig. De filmer som funkar absolut bäst för mig är de som känns lite vuxnare, de som inte har så rackarns många populärkulturella referenser och de som har människor som huvudpersoner. Filmer om bilar, dinosaurier, leksaker, myror, monster eller fiskar funkar överlag sämre. Så är det bara.

Coco visade sig vara en film som gick hem hos Pixar-skeptikern Jojjenito. Den gick till och med hem rejält. Ja, den gick hem så rejält att det blev dammigt i rummet. Inte bara nästan dammigt. Nej: dammigt!

I Coco har Pixar åkt till Mexiko där vi träffar den stora och mustiga familjen Rivera som förbereder firandet av Día de Muertos. Den unge Miguel drömmer om att bli musiker men det kan bli svårt om man är en del av familjen Rivera. Mörka familjehemligheter har gjort att musik är bannlyst. Flera generationer tillbaka så lämnade mannen som Miguels mormors mormor (ja, jag tror det blev rätt) var gift med sin fru och lilla dotter Coco för att göra karriär som musiker. Han kom aldrig tillbaka, och därmed var musik a big no-no i familjen Rivera.

I hemlighet vill Miguel uppträda på en talangjakt under festligheterna kring Día de Muertos. Han behöver dock en gitarr, och kommer på idén att sno den gitarr som förvaras inne i gravkammaren där byns musikhjälte Ernesto de la Cruz sover den stora sömnen. Well, det kanske Miguel inte skulle ha gjort. Eller så skulle han gjort just det. Miguel transporteras nämligen till De dödas land där han träffar på sina gamla döda släktingar och kanske kan han även få reda på vad som egentligen hände med Cocos far. Arriba!

Ja, jag tyckte det var en härlig film. Inledningsvis kunde jag tycka att det var en lite överdriven reaktion att vara så totalt emot musik. Att musik skulle vara helt förbjudet att vare sig lyssna på eller än värre spela själv. Men efter hand så insåg jag att det handlade om en gammal familjehistoria som ärvts ner från generation till generation. Det sätter sig i väggarna. Gammalt groll.

Miguel är ju ännu oförstörd och när alltså på en hemlig dröm om att lyckas som musiker. Han har inrett en (hemlig, förstås) vindsvrå till en sorts musikstudio där han tittar på gamla VHS-band med sin hjälte de la Cruz och lär sig sjunga och spela gitarr.

Vi har alltså ett av Pixars återkommande teman: en ung pojke eller flicka (eller dinosaurie) som känner sig hämmad av sin familj och inte får göra det som hen själv vill, som inte får skapa sig sin egen framtid. Brave är väl det andra tydligaste exemplet.

Ett annat tema som jag känner igen vid det här laget är skildringen av en parallell men dold värld där ett annat liv fortgår samtidigt som vårt eget. I det här fallet är det ju De dödas land vi får lära oss mer om. En skillnad är att i Coco så är ju personerna i filmen medvetna om att det finns en sån värld. De tror på den även om de inte kan se den och de som befolkar den. Ja, förutom Miguel då som via magins (?) hjälp får tillgång till den.

Coco har ett väldigt fint budskap. Eller kanske inte ett budskap. Det kändes mer som en filosofisk tanke. Så länge människor i vår värld minns och tänker på sina döda släktingar så lever dessa vidare i De dödas land. Men om inte historierna om de sedan länge bortgångna inte berättas så kommer förr eller senare en tid när ingen längre minns, och då försvinner man även från De dödas land in i intet. *snyft*

Slutet är en känslobomb som briserade med stor styrka. Det gick inte att värja sig när Miguel sjunger sången ”Remember Me” för sin mormors mor Coco för att hon ska minnas sin far så att han ska få chansen att besöka sin levande familj under nästa års Día de Muertos. Dammigt!

Förutom detta rörande slut har filmen en del andra plus. Givetvis är animeringen supersnygg. De färgsprakande miljöerna i De dödas land var underbara. De döda själva var skönt framställda som löst sammansatta skelett. Här snackar vi att man faktiskt tappar hakan på riktigt om man blir överraskad.

Efter att filmen nu har marinerat ett dygn så känner jag mig tvungen att dela ut temats andra 4/5-betyg till Coco. Det är denna och Ratatouille som hittills har förärats med så höga betyg.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Singin’ in the Rain (1952)

Musikaldags igen på bloggen och det hör ju inte direkt till vanligheterna då jag inte är nåt större fan av musikalfilmer. Moulin Rouge! som jag skrev om för en vecka sen gick ju inte alls hem. Nu hoppar vi tillbaka till en av 50-talets klassiska musikaler för att se om det funkar bättre. Min preblogg-text om Singin’ in the Rain skrevs i december 2003.

Jaha, det är väl bara att erkänna direkt! Jag gillar aldrig musikalfilmer. Åtminstone nästan aldrig. Jag kommer ihåg att när jag såg Moulin Rouge! så tänkte jag att nu kanske jag gillar det jag ser. Men icke. Jag tyckte den var ganska kass…

…men Singin’ in the Rain däremot är en helt underbar film som jag blev positivt överraskad av. Gene Kelly spelar stumfilmsskådisen Don Lockwood som tillsammans med Lina Lamont (Jean Hagen) formar ett stjärnpar i 1920-talets Hollywood. Det uppstår dock stora problem när filmbolaget ska gå över till ljudfilm, nåt som de först tror bara är en övergående fluga.

Problemet är först Lina Lamonts röst som har stora likheter med rösten som tillhör gangsterbruden som John Cusack tvingas inkludera i sin pjäs i Woody Allens Kulregn över Broadway. Just det, ni som sett Allens film vet vad jag menar: nasal, gnällig och nåt man orkar lyssna på i två sekunder ungefär. Nästa problem är att stumfilmskådespeleri är nåt helt annat än det som krävs i ljudfilm. Ni som sett några stumfilmer vet att alla rörelser är överdrivna. Allt för att visa en känsla på bästa sätt, t ex de klassiska knutna händerna över bröstet. Med ljudfilm så blir det här bara löjligt. Nästa problem är att man måste spela in ljudet också på nåt sätt. Här finns några roliga scener när Lamont för allt i världen inte kan komma ihåg var mikrofonen sitter under inspelningen. Regissören sliter sitt hår.

Don och kompisen Cosmo Brown (Donald O’Connor) kommer så småningom på en lösning: japp, de gör en musikal med sång- och dansnummer i stället. Apropå dansnummer så är filmen förutom sång fylld av just dans, dans och dans. Det är inga dansnummer som går av för hackor heller. O’Connor stjäl nästan hela filmen med ”Make ‘em laugh”, ett helt otroligt roligt nummer som är klassiskt, där O’Connor sjunger, hoppar runt som en tok, dansar i det närmaste breakdance, blandat med slapstick-humor. Själv tappade jag nästan hakan när O’Connor gör en Neo, dvs springer upp för en vägg, gör en bakåtvolt och landar på fötterna. Skillnaden är att det inte är ett trick med en massa klipp på något sätt och han gör det dessutom i slutet av en lång sammanhängande tagning. Ok, det är förmodligen nåt som man kan träna upp och kanske inte är så himla svårt och det har säkert förekommit i mängder av kung fu-filmer som Tofu (min kommentar: en filmforumkompis som var expert på asiatisk film) kan namedroppa men det var bara så överraskande att se det i den här filmen.

Filmen innhåller mängder av härlig dialog, roliga scener och schyssta dansnummer. Den är ruskigt klämkäck, om man säger så, men jag sväljer det. Mot slutet kanske Kelly tar det hela ett steg för långt med en hel kvarts sång- och dansnummer som känns lite för långt. Men i det stora hela är det en underbar och medryckande må-bra-film som jag rekommenderar. En härlig film att se under julen, typ en söndageftermiddag precis när det börjar skymma vid 15-tiden med glögg och pepparkakor. 4/5.

Hehe, Manetheren (min kommentar: en filmforumkompis som gillade musikaler), visst är det lustigt, jag som ”hatar” musikalfilmer gillade den här. Du har väl sett Singin’ in the Rain!? Om inte, så har du inte sett den bästa i genren.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: