I Lost My Body (2019)

I Lost My Body (J’ai perdu mon corps) är en fin fransk film. Det är en rar film. Animerad och fylld med innovationer och fantasi. Jag gillar animeringsstilen som är enkel och påminner lite om klassisk anime. Musiken och stämningen ger nostalgi-vibbar av en barndom som fanns en gång.

Det förekommer ingen handling egentligen på ett vanligt vis. En mamma dog i en bilolycka (?) i Marocko och pappan och den lille sonen flyttar till Paris.

Nu har sonen vuxit upp och försöker hitta sig själv som främling i sin stad. Han jobbar som pizzabud och en leverans leder till ett slumpmässigt möte med en madam i ett trapphus i en fin scen. Efter det följer fler fina sällsamma scener.

Fasiken så fin vacker den är, filmen. Den kanske inte levererar (förutom pizza) nåt nybakat rent innehållsmässigt. Men det är berättat på ett underbart sätt. Miljöerna är härliga, de urbana miljöerna i Paris. Musiken (av Dan Levy) sätter som sagt helt rätt stämning.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Titelstycket från Dan Levys soundtrack till filmen

Bird Box (2018)

Huh, jag ser nu att postapokalyps-thrillern Bird Box regisserades av danskan Susanne Bier. Jag vet inte varför men jag blir något överraskad av den informationen. Filmens manus skrevs av Eric Heisserer som ju även låg bakom manuset till mästerverket Arrival, även den filmen baserad på en bokförlaga för övrigt.

Efter en katastrof som liknar den i The Happening, M. Night Shyamalans katastrof till film, lever Sandra Bullock med en man och två barn i en ensligt belägen stuga. De får höra rapporter om en fristad med andra överlevande och beslutar sig för att försöka ta sig dit.

Det är vibbar av både The Happening och The Walking Dead här, och jag sitter och hoppas på att förklaringen till apokalypsen kommer att vara betydligt bättre än den i The Happening. Svar: ja, det är den, kanske för att man egentligen inte får nån förklaring alls.

Filmen utspelar sig både precis när katastrofen inträffar och fem år senare. I scenerna under katastrofen tar en grupp människor sin tillflykt i ett hus. Här fick vi några riktigt intensiva och bra sekvenser. Ni vet, vem är god, vem är ond, vad ska gruppen göra, stanna kvar eller fly vidare?

Det var även en riktigt bra rollbesättning. En efter en dyker de upp, toppskådisarna: bl a Sarah Paulson, Trevante Rhodes från Moonlight och en härligt intensiv John Malkovich. Jag undrar om inte Susanne Bier hoppade på som regissör just för att få jobba med så bra skådisar i scener som jag beskrev i stycket ovan.

Jag kan inte låta bli att dela ut en fyra pga att jag gillade upplägget och stämningen så pass mycket. Bättre än A Quiet Place!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The Poseidon Adventure (1972)

The Poseidon Adventure är en klassisk katastroffilm som följaktligen innehåller klassiska ingredienser: en idiotisk ägare av titelfartyget som utmanar elementen, en hjälte i form av en präst spelad av Gene Hackman, ett gulligt gammalt par och kontroverser inom den grupp vi får följa på väg ut från det uppochnervända fartyget. Ingen hund dock, tror jag. Däremot två barn.

Inledningen är härlig med sinister musik och ett leksaksfartyg i ett badkar. Haha, kanske inte riktigt ett badkar men det syns att det är en fartygsmodell och att vattnet inte har samma volym som ett riktigt hav.

Det var riktigt kul att se Gene Hackman här. Han är perfekt som prästen som vill rädda så många han kan (och sin egen själ?). Hans motpart är en polis spelad av veteranskådisen Ernest Borgnine. De båda har en del intensiva diskussi… gräl om vad man ska göra för att rädda sig själva.

Shelley Winters från The Night of the Hunter var också härlig att se igen. Hon är en riktig queen och påminner mig om mormorn (eller vad hon nu var) i Dante’s Peak. Det är bara att konstatera att det är en riktigt bra cast (rollbesättning heter det väl på svenska) och då har jag inte ens nämnt Leslie Nielsen som kaptenen.

Det jag nog uppskattar mest med filmen är att man har gjort historierna och rollfigurerna personliga. Det hela blir en metafor för att våga leva livet. Take the jump! Det var även intressant hur filmen skildrar människor i grupp och hur de fungerar. Det blir en klockren fyra till The Poseidon Adventure. Och plats sju på min topplista över 1972 års bästa filmer.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Fall (2006)

The Fall är faktiskt en film som det tog mig flera år att se klart. Jag minns inte riktigt när jag skulle se den första gången. Men jag minns att jag slocknade efter kanske 20 minuter och sen blev det aldrig av att jag såg klart den. Det där gnagde i bakhuvudet genom åren ända tills att jag gjorde slag i saken igen. Denna gång somnade jag inte.

Regissören Tarsem Singh gjorde tidigare den vackra och förbluffande The Cell med Jennifer Lopez som letade efter ett kidnappat barn i en seriemördares sinneslabyrint. Även här får vi fantasifulla bilder då en skadad stuntman (Lee Pace) berättar en saga för en liten flicka med bruten arm.

Den lilla flickan (Catinca Untaru) är alldeles bedårande. Låt inget hända henne. Skydda henne till varje pris. Så tänker man typ. Direkt när sagan börjar har hon målat upp en inre bild av hur det ser ut och börjar ställa ett barns nyfikna frågar till stuntmannen. Till slut säger stuntmannen ”Vill du höra historien eller ej?”. 🙂

Ett av filmens teman är historieberättande (nähä?) och hur vardagen påverkar det vi berättar. Vi berättar om oss själva. Och de bilder som vi målar upp inombords när vi hör en berättelse är unika för varje person. Haha, ja, det var kanske inga revolutionerande insikter filmen bjöd på men det gick hem hos mig.

The Fall är även en hyllning till filmkonsten och stuntmän som Buster Keaton. Grejen med Keaton är ju att han både var stuntman och stjärna. Det är otroligt vad Keaton & Co gjorde på den tiden. Idag hade han förmodligen varit en relativt okänd stuntman. Obs! Filmen utspelar sig 1915 i Los Angeles under en filminspelning.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Hold the Dark (2018)

Inledningen av Jeremy Saulniers senaste rulle Hold the Dark gjorde att mina tankar gick till en annan snöfilm, nämligen den utmärkta Wind River. Precis som i den så är det snö, kallt, bistert och det utspelar sig i en white trash-by.

Jeffrey Wright är en av mina absoluta favoritskådisar inser jag när jag ser Hold the Dark. Exempelvis var han ju det enda sevärda med ”en film som ger mig klåda”-filmen The French Dispatch. Det är nåt med hans röst som gör det. Wright har ett lugnt sätt att prata och som samtidigt gör att man spetsar öronen. Orden vägs på guldvåg.

I Hold the Dark gör han en kanske en något udda roll för att vara honom. Han spelar en viltdjursexpert som får i uppdrag att spåra en flock vargar som sägs ha ”rövat bort” barn. Vad som egentligen har hänt är oklart… och förblir oklart filmen igenom. Eller?

En bit in i filmen inser jag att Hold the Dark är ganska annorlunda jämfört med Wind River. Varför? Jo, för att ganska snart får vi obegripligheter och flum och jag förstår inte vad som pågår, överhuvudtaget. I Wind River fanns ett mysterium som skulle lösas. I Hold the Dark finns väl ett mysterium men hela filmen är ett mysterium i sig och nån lösning har jag på känn att jag inte kommer att bjudas på. Jag kan tänka mig att vissa kan uppleva detta som frustrerande.

Alexander Skarsgård spelar en mystisk (nähä?!) figur som är pappa till ett av det försvunna barnen. Han är en soldat som precis återvänt från Irak-kriget och verkar lida av svår PTSD eller nån annan förkortning. Alla hästar verkar i alla fall inte vara hemma i stallet.

Det är även lite True Detective (första säsongen) över filmen kan jag tycka. Det är nåt med naturmystiken, magin, flummet och konstigheterna. Är det övernaturligt på riktigt eller inte? Och vad händer egentligen på slutet? Och vad betyder det? Jag har ingen aning i nuläget. Det är nästan så att jag skulle vilja se om filmen och sen göra en YouTube-video där jag går igenom vad som händer scen för scen bara för att försöka förstå.

Hold the Dark är nog en film som man antingen hatar eller älskar. Jag gillade stämningen från början till slut så det blir ett högt betyg.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Jeremy Saulnier är nog lite av en favoritregissör då han ligger bakom bl a Blue Ruin och Green Room. Det nästan en till färgfilm denna gång. Om den bara fått heta Hold the Black. Nej, den titeln hade inte funkat. Men ändå. DS.

Across 110th Street (1972)

Är detta en underskattad klassiker? En klassiker är det defintivt! Underskattad? Oklart. Jag har inte riktigt koll på det, men Fripps filmrevyer-Henke hade inte ens hört talas om filmen när jag hade den på plats två på min årsbästalista för 1972. Då får man nog säga att den flugit lite under radarn. Om nu en film från 1972 kan flyga under radarn.

Across 110th Street är inte en blaxploitation-film även om den utspelar sig i samma miljöer och hämtar många element från den genren. Men det här är liksom på riktigt. Det är intensivt, svettigt och skitigt och med många närbilder på svettiga ansikten, lite som i Sergio Leones westerns. Märkliga kameravinklar används också, holländska såna kanske? Hmm, filmen hämtar nog en del inspiration från film noir. Det förekommer även ett fuskblod som inte ser äkta ut nånstans men det är nästan så att det bidrar på ett positivt sätt. Nästan.

Vi har två giganter i huvudrollerna: Anthony Quinn som den åldrade kommissarien Mattelli och Yaphet Kotto som nykomlingen Pope. De båda mer eller mindre tvingas samarbeta (nej, det är inte en buddy-komedi) kring en utredning om ett rån som gick fel och resulterade i handfull döda. Nu gäller det för Pope och Mattelli att hitta de svarta rånarna innan den italienska maffian gör det.

Filmens inledning är helt underbar med otroligt bra musik av Bobby Womack. Det är inte för inte som Quentin Tarantino använde titellåten under öppningssekvensen i Jackie Brown.

Allt i filmen är politik och/eller korruption. Jag känner igen det från The Wire (yay!). New York framstår som en rutten svamp. Rasmotsättningar är den del av en smutsig vardag. Den italienska maffian samarbetar med svarta men kallar dem för n-ordet eller värre saker. Det är en otäck film med en rad hyperintensiva scener med där folk ska utpressas eller lynchas för att nån vill göra en poäng. Skådisarna dominerar.

Mattelli är en utdöende figur, en dinosaurie. När han går igenom polishuset känner han alla intagna och säger att han ska ordna allt. Han tar mutor men har kanske ett hjärta för alla. Kottos Pope kommer in som ny och opåverkad men får växa upp snabbt.

Slutet är något av klassisker, en klassiker i klassikern, och höjer filmen ytterligare så att det nästan blir toppbetyg.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Öppningssekvensen från Jackie Brown med ”Across 110th Street” av Bobby Womack

Dekalogen 7: Du skall icke stjäla (1988)

Söndagen är väl Guds lediga dag och då passar det kanske att dra igång ytterligare ett litet tema med religiös anknytning. Tio söndagar framöver så kommer det nämligen handla om Dekalogen, Krzysztof Kieślowskis tv-filmer om De tio budorden. Rackarns vad man (läs: jag) var seriös förr i tiden! 👨‍🎓 Federico Fellini och Kieślowskis Dekalogen-filmer bara så där rakt upp och ner. Nuförtiden får jag vara glad om jag lyckas se en film som Jurassic World: Dominion på bio. Min korta preblogg-text om Dekalogen 7 skrevs i februari 2004.

Den sjunde delen handlar om Majka, en tjej som blir gravid när hon bara är 16 år gammal. Hennes mamma Ewa adopterar barnet som sitt eget. Sex år senare inser Majka att hon själv vill ta hand om sin dotter Ania men Ewa kan inte släppa taget. Majka rymmer och tar Ania med sig.

Det är lustigt. Nu börjar tyngden av hela serien liksom ge sig till känna. De första delarna tyckte jag var ganska sega och tråkiga men jag vet inte om jag har vant mig vid tempot nu eller om just den här delen faktiskt var bättre. Hur som helst så kändes det som den här historien passade bättre in i 55-minutersformatet. Tidigare har jag tyckt att jag inte hunnit lära känna personerna för att bli riktigt engagerad men här var själva konflikten så självklar från början. När Majka har rymt tar hon med sig Ania hem till hennes pappa (min kommentar: Anias pappa alltså) som var lärare i skolan Majka gick i för sex år sen. Ania somnar så småningom och i sömnen greppar hon tag i pappans finger med sin lilla hand och vill inte släppa taget. En vacker scen som var ganska talande i sig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Kong: Skull Island (2017)

Kong: Skull Island visade sig bli en positiv överraskning. Den har en härlig äventyrsmatinékänsla. Rent visuellt är det lite Michael Bay över det hela med lysande svetsloppor som stänker överallt under de frekvent förekommande explosionerna. Men, och det är stort men, känslan i filmen går inte jämföra med Bays Tramsformers-filmer (well, jag har bara sett den första, men det räckte). Här finns en helt annan värme och humor och vi slipper Bays sliskighet.

Bland skådisarna hittar vi två bekantingar från Straight Outta Compton i form av Corey Hawkins (Dr Dre) och Jason Mitchell (Eazy-E). Kul! Dessutom bjuds vi på en smal (sic!) John Goodman.

Jag snappade upp referenser (homager kanske man ska kalla dem) till två filmklassiker. Dels Ape-ocalypse Now-känslan under helikopter-scenerna. Och dels en soldat som blir spetsad av ett gigantiskt spindelben på samma sätt som en olycklig figur blir i Cannibal Holocaust (well, då var det inte ett spindelben utan en träpåle).

Främsta anledningen till att jag verkligen gillade Kong: Skull Island är nog miljöerna på Skull Island och hur de gigantiska djuren inklusive Kong själv är gjorda. Det är både maffigt och vackert, och som sagt, med en underbar äventyrsmatinékänsla.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Bourne Supremacy (2004)

Jag har dragit igång ytterligare ett litet tema då det är dags för Bourne-filmerna med Matt Damon som agenten som tappat minnet. Visst satte den första filmen, och även den andra i serien från 2004, tonen för hur man skulle göra den här typen av mer gritty actionfilm. 2006 kom Bond-filmen Casino Royale som nog lånade en hel del från Bourne-filmerna vad gäller stil och känsla. Min text om The Bourne Supremacy skrevs i december 2004.

Jag tyckte faktiskt att den här var bättre än ettan. Tvåan är lite mörkare vilket gjorde den mer intressant. Efter det som händer i början av filmen har Bourne liksom inget val och Matt Damon klarar av att gestalta det desperat meninglösa i Bournes rotlösa värld (fan, vilket skitsnack, hehe). (Min kommentar:  jag antar att jag med ”skitsnack” syftar på att min formulering ”Bournes rotlös världs skulle vara aningen pretto.) Även om Damon inte är nån jättefavorit så är det ändå skönt med en seriös skådis. Samtidigt som Damon förvandlas till agent när situationen kräver det så fixar han att nånstans hitta personen Bourne också. Det blir ingen Bond-rulle av det hela (min kommentar: tänk på att det här var innan eran med Daniel Craig som Bond). Jag gillar även att filmen utspelar sig på lite olika platser i världen där jag varit, bl a i Berlin och Moskva. Det är alltid roligt att känna igen sig när man ser på film. Även om det egentligen inte gör filmen bättre rent objektivt så gör det min upplevelse bättre. Mmm, ganska oväntat (min kommentar: jaha?!) så tyckte jag detta var en spännande och välgjord film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Abre los ojos vs. Vanilla Sky

Idag skickar jag upp en gammal preblogg-text där jag ställer två filmer som har nåt gemensamt mot varandra och tar reda på vilken jag gillar mest. Jag har några liknande inlägg på bloggen sen tidigare: Post Apocalypse Now: The Road vs. The Book of Eli och The Dan Brown movies vs. National Treasures. Den här gången handlar det om ett original som tävlar mot en remake och min text om Abre los ojos och Vanilla Sky skrevs i maj 2003.

Jag har genomfört ett litet specialprojekt som vi kan kalla Abre los ojos vs. Vanilla Sky. Då vet ni förmodligen att det handlar om den spanske regissören Alejandro Amenábars film Open Your Eyes (Abre los ojos) från 1997 och den amerikanska remaken med Tom Cruise i huvudrollen som Cameron Crowe gjorde några år senare.

Grundhistorien är identisk i de bägge filmerna. Det handlar om en ung man, César/David, som ärvt ett affärsimperium av sin far. Han lever livets glada dagar, har inget fast förhållande, tar inte seriöst på sitt jobb, etc. På sin egen födelsedagsfest träffar han så Sofia (som hans bästa kompis tagit med på festen) och blir kär. Den smått psykotiska tjej, Nuria/Julie, som han har ett oseriöst förhållande med blir avis vilket får otrevliga följder, inte minst för César/David. Men vad är det som händer egentligen? Är det bara en dröm alltsammans? Dröm och verklighet glider ihop för César/David.

 

Abre los ojos (1997)

Jag såg denna först eftersom det trots allt är originalet. Det är kanske lite orättvist mot remaken men så fick det bli. Jag gillar den här filmen. Amenábar som senare gjorde The Others visar även här att han har en förmåga att med relativt små medel skapa småkusliga stämningar. Césars väg in i galenskap skildras väldigt bra. Betyget blir 4/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

 

Vanilla Sky (2001)

Crowes version är faktiskt väldigt lik originalet. Den är lite mer spektakulär och ”flashig” och lite mer av det märkliga som händer förklaras. Det är mer musik. Cruise spelar sin roll som David bra. Penélope Cruz spelar Sofia, precis som i originalet, men inte lika bra tyckte jag. Hennes engelska kändes lite inläst på nåt sätt och inte lika naturlig som hennes spanska (min kommentar: nämen, vad konstigt!). Betyget till remaken blir 3/5. Godkänt men jag tyckte originalet gav en mer obehaglig stämning.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

 

I både filmerna gillar jag bäst sekvensen där César/David går på nattklubb för att träffa Sofia. I början av filmerna råkar César/David ut för en olycka och han har inte träffat Sofia på ett tag. Han dricker sig full på tequila, ragglar runt och snackar skit. Allt till skön klubbmusik.

En parentes: jag insåg precis att jag gillar ovan nämnda sekvenser även i andra filmer. T ex i Spike Lees 25th Hour som jag såg nyligen finns en skön nattklubbssekvens där en berusad Philip Seymour Hoffman ragglar omkring och gör bort sig. Eller varför inte Ewan McGregor på disco i Trainspotting till tonerna av Underworld. Betyder detta att jag gillar dansen i Zions rave-grotta i The Matrix Reloaded? Jag återkommer till det på lämpligt ställe så snart jag hinner (min kommentar: här finns svaret på frågan).

%d bloggare gillar detta: