Waves (2019)

Trey Edward Shults är en intressant regissör som poppat upp på min radar under de senaste åren. Shults är en sån där amerikansk indie-regissör som gör ganska små filmer, än så länge. Det handlar om typiska festivalfilmer. Men det som skiljer honom från en del andra filmskapare är att de tre filmer (Krisha, It Comes at Night och Waves) jag har sett inbördes är väldigt olika.

Krisha är ett mörkt litet familjedrama med Lars Norén-vibbar. It Comes at Night är en lågintensiv apokalyps/zombie-skräckis. Shults verkar vara inne i ett kreativt stim och hans senaste film har alltså titeln Waves och fokuserar på sonen (Kelvin Harrison Jr) och dottern (Taylor Russell) i en familj i en förort till Miami.

Sonen Tyler växer upp med en krävande pappa (Sterling K Brown). Det är mycket macho, både hemifrån och under brottningsträningarna på high school. Men livet leker ändå tills vidare. Han är poppis, bra på sin sport och har en härlig flickvän. Men när Tyler skadar axeln så vågar han inte säga nåt sin familj, och speciellt inte till pappan. Det vore ju att visa sig svag. Han kan inte, vågar inte, öppna sig. Sen blir hans tjej gravid och saker och ting börjar spinna out of control

Apropå att spinna så är kameraarbetet ofta helt crazy. Är det så att Shults har hämtat inspiration från Gaspar Noé tro? Kameran snurrar ofta runt, runt, runt, runt, samtidigt som filmens soundtrack dundrar och rollfigurerna pratar med varandra. Det blir nästan en överdos av intryck. Om jag ska beskriva Waves rent audiovisuellt så är det som en blandning av Irréversible och David Lynch.

En intressant aspekt är hur filmen skildrar ungdomar och specifikt hur de använder social medier. Det är som att deras mobiler är fastvuxna i händerna. Instagram används för att kolla upp den person man ska dejta och den mesta av kommunikationen sker via nån form av mess-program. Det känns realistiskt framställt. Men när Tyler har nåt väldigt viktigt att säga till sin flickvän så ringer han faktiskt upp.

Om den första halvan av filmen är intensivt jobbig för både själen och sinnena så är den andra halvan djupt och fint mänsklig. En poetisk lisa. Det handlar om livet, döden och allt däremellan. Det är vackert både vad gäller det tematiska och det bild- och ljudmässiga. Och vilka scener och skådespelarinsatser! Jag blev tagen flera gånger om. Pappan, alltså spelad av en mästerlig Sterling K Brown, lär sig sin läxa om tillit: om du öppnar upp dig och pratar så kommer folk i din närhet och vilja öppna sig och prata med dig.

Jag måste även passa på att berömma Renée Elise Goldsberry som spelar Tylers styvmamma. Hon och Brown har en uppgörelsescen som i mina ögon slår den stora grälscenen i Marriage Story, i alla fall vad gäller det känslomässiga intrycket den gav.

Waves är en film som blöder av färg, svett, tårar, det mesta, av allt. Den får högt betyg av mig och kommer att konkurrera om en plats på min topp-10-lista för 2019 som så sakteliga börjar formera sig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioWaves har biopremiär nu på fredag 7 februari och jag tycker definitivt att den är värd att se på bio. Var beredd på en överdos av alla former av intryck bara. Det är en intensiv film som ger stora svallvågor.

Fler åsikter om filmen: Movies – Noir och Fripps filmrevyer.

Om Jojjenito
And all that is good is nasty

5 Responses to Waves (2019)

  1. Henke says:

    Oj, det var ett rackarns högt betyg. Kul att du uppskattade hela filmen!

    Jag gillade andra halvan mycket.

    Första halvan var undermålig, ett kaos av olika filmtekniska idéer; hysteriska klippningen, ljudmixen, ljudnivån som gick upp och ner, kamerarörelserna, bildformatet. Nej det funkade inte för mig. Är dock övertygad om att man kan hylla den första halvan för samma saker som jag fann distraherande. 🙂

    • Henke says:

      OBS, jag förstår att Shults ville ha kontrast mellan första och andra delen, och spegla de två barnens lynne osv. Jag tycker bara att han kunde gjort första delen lika effektivt på annat sätt plus klippt ner den lite… Peace!

    • Jojjenito says:

      Ja, jag blev hypnotiserad av filmen. Hamnade bitvis i nån sorts trance, och då brukar jag dela ut högt betyg.

      Andra halvans ton var välbehövlig. Jag förstår precis hur du kände. Det var en på många sätt hysterisk inledning. Jag gillade att första delens stil skildrade det kaos som Ty kände (precis som du är inne på). Inledningsvis var det väl mer ett positivt kaos för att sen bli en ond spiral. Och så kom andra halvan som en mjuk filt som kontrast.

  2. Jag har inga direkta invändningar. Vi är överens om det mesta. En upplevelse som även om det inte är en wow-upplevelse fick mig att dras med på ett sätt som inte händer så ofta. Dessutom uppskattade jag filmens två halvor på olika sätt, men ungefär lika mycket. Finns mycket att hämta från den här filmen, en hel del att smälta och tänka på.

    Lite av en ”sleeper” från 2019 får man nog säga och håller med om att den har stor chans att återfinnas på topp tio från året.

    • Jojjenito says:

      Vi verkar ha upplevt filmen på liknande sätt där vi uppskattade de två halvorna och dess olikheter.

      Inte en wow-upplevelse? Det tyckte jag nog det var, för mig. Är det bara 5/5-filmer som får wow-stämpeln av dig? 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: