Irréversible
18 juni, 2011 9 kommentarer
Bak och fram-filmen Irréversible såg jag för ungefär två år sen och jag minns att det var med både viss bävan och förväntan. Filmen uppfyllde de positiva förväntningarna och den där bävan jag kände var inte helt obefogade den heller.
Oj oj oj. Det här var något extra. Fotot är så flytande fantastiskt att jag håller på att implodera. Inledningen är bland det bästa jag nånsin har sett. Ljudet, musiken, händelserna, kaoset, de snurrande bilderna, allt gör att jag dras in i en oändlig spiral av förtvivlan. Filmen är en trip. En trip som aldrig tar slut.
Jag vet egentligen inte vad det är som påverkar mig. Det kan vara bilderna i sig. Det finns något ogreppbart över det som sveper framför mina ögon. Att allt är berättat baklänges är faktiskt inte nåt jag tänker på så mycket när jag ser filmen. Det kanske i och för sig mest beror på att jag blev tagen på sängen av den inferno-liknande inledningen på Rectum. Det är främst mot slutet som jag tänker på det eftersom scenerna då är helt annorlunda jämfört med början.
Grejen är ju att vi redan vet vad som kommer hända vilket ju gör konstrasten ännu större. Åh, denna förtvivlan, denna frustration. Är det Marcus (Vincent Cassel) kompis, Pierre (Albert Dupontel), filmen egentligen handlar om? Och sista scenen i filmen. Hände den först eller sist? Jag hade någon tanke om att det kanske kunde finnas nåt försonande i filmen och att det kanske var några år efteråt Spoiler när hon faktiskt hade fått sitt barn Spoiler slut.
Det här är fan en konstfilm. Och en bra sådan. Det är ett foto som inte är likt något annat. Efter ambulansscenerna är det bara ett enda flytande snurrande inferno av lampor och tegelväggar som inte liknar något jag har sett tidigare. Scenerna är långa utan klipp. Det känns som om det är en berusad fluga med problem med ena vingen som har flugit omkring och fotat filmen.
Efter att nivån är satt i och med brandsläckarscenen så sitter jag mest som en zombie och försöker hindra hjärnan från att koka över. Efter scenen i tunneln så mår jag dåligt. Partyscenerna efteråt (eller alltså före egentligen) är lite småkaotiska men ändå lugna jämfört med hur det var på Rectum. Den långa kärleksscenen mellan Cassel och Bellucci var väl helt ok men jag verkar inte uppskatta den lika mycket som andra verkar göra. Min hjärna höll förmodligen på att processa det tidigare flödet av bilder så jag var liksom inte riktigt med.
PS. Jag skrev ihop det mesta av det här precis efter att jag sett filmen, därav den ostrukturerade recensionen. Försökte få nån sorts ordning på texten men den känns mest förvirrad — vilket kanske är passande.
Om Jojjenito
Jojjenito – om film... 
Bra skrivet om en av mina favoritfilmer men jag ser inte om den alltför ofta då den tär på själen. Ett mästerverk! Men jag har inte tänkt på slutet i försonande drag, så det kanske blir dags för en omtitt och eventuell omtolkning.
Förvirrad, där satte du huvudet på spiken. Jag tror vi är många som kände oss just det både under filmen och efteråt. Vad hände egentligen? Vad var det vi fick se? Var allt i omvänd kronologisk ordning eller var sista scenen (precis som du tänkte) en epilog? Filmer som denna som får hjärnan att gå på högvarv och funderingar som fortsätter snurra lång efteråt växer verkligen inte på träd.Konstfilm, javisst, men inte pretentiös alls och DET är en ovanlig kombination 😉
Ja jisses – har laddat/återhämtat mig inför en omtitt av den här i många år nu. Börjar känna mig mentalt redo. 🙂
Tillägg: Enter the Void är dessutom på ingång, så blir kanske en liten Noé-helg här hemma inom kort.
filmitch: Tack. Ja, det är ett mästerverk. Mja, det där med slutet är nog mer jag som vill att det ska finnas nåt hopp liksom. Jag tror det inte själv om jag ska vara ärlig. Det vara bara det att det kändes som om den utspelades en lång tid efteråt. Men det berodde nog snarare på den omvända tidsordningen.
Fiffi: Jag tycker inte filmen är förvirrande pga av att den är komplicerad i sitt berättande egentligen. Den berättas i omvänd tidsordning, det är klart. Fast det går inte ut på att det hela ska vara ett mysterium som i Memento. I Irréversible tycker jag det mer handlar om känslor (inte att sitta och klura), man får reda på vad som leder fram till de hemska och kaotiska scenerna på Rectum.Det enda som man skulle kunna tänka sig att tolka är just sista scenen som känns så annorlunda jämfört med resten av filmen.Varför är filmen förvirrande? Ja, jag vet inte om filmen är förvirrande, om det är rätt ord. Filmen bjuder på en åktur, med bilder som bara flödar, när den är slut torkar man svetten ur pannan.
Plox: Hehe, jag vet inte om jag är nånsin kommer vara redo för en omtitt. Ja, och sen har vi det där med att se om filmer rent allmänt. ;)Aha, så du har inte sett Enter the Void än? Du har möjligen chansen att se den på bio i sommar (om du missat det). Se mitt senaste inlägg.filmitch: Ställer samma fråga till dig. Har du sett Enter the Void?
Nä, inte än. Beställde hem den från amerikat för några veckor sedan, väntade och väntade – filmen dök dock aldrig upp (och har fortafrande inte kommit). Ska klicka mig in och beställa om den nu, sjukt pepp på att se den. :)Återkommer när jag sett den.
Plox: Maybe the dvd entered the void and disappeared. ;)Ser fram emot recension!