The Passion of the Christ (2004)

Jag råkade ramla på en gammal preblogg-text om The Passion of the Christ som jag skrev när jag hängde på ett numera avsomnat filmforum. I texten, som skrevs i april 2004, dyker jag relativt djupt i ner handlingen och jämför med hur det var skrivet i bibeln. När jag nu kollar igenom forumtråden om filmen så ser jag att diskussionerna var relativt heta; därav min analyserande text om huruvida filmen var antisemitisk eller ej.

Jag ska erkänna att jag gillar filmer med bibliska teman. Som Lestat (min kommentar: en gammal filmforumkompis (VIF) som avskydde kristendomen, Jesus och Mel Gibson) har nämnt tidigare så är ju bibeln rena fantasyn och fantasy gillar jag. Den senaste ”bibliska” film jag såg var den mäktiga Ben Hur som jag gillade mycket. I Ben Hur är inte Jesus med mycket alls men han spelar ändå en mycket viktigt roll och filmens fullständiga titel är faktiskt Ben Hur – A Tale of the Christ. Ok, åter till Cold Mount.. eh, The Passion of the Christ. Efter att ha läst igenom slutet av de fyra evangeliumen kan jag bara konstatera att filmen återger händelseförloppet på samma sätt som i bibeln. Det verkar som om det mesta är taget från Lukasevangeliet men vissa saker kommer från de andra snubbarna (Matteus, Markus och Johannes). Exempelvis så säger Jesus innan han dör ”Det är fullbordat” i filmen. I bibeln är det bara Johannes som har med detta medan en karaktär som Herodes bara nämns av Lukas (åtminstone i samband med att Jesus grips och förhörs). Så rent teoretiskt kan jag inte klaga på att regissören och manusförfattaren Mel Gibson återgivit nån påhittad version. T ex så är det ju fariséerna (översteprästerna) som vill korsfästa Jesus. Fariséerna var en ”sekt” inom judendomen som var renläriga och dessutom förmodligen rädda att förlora sin makt om det nu visade sig att Jesus verkligen var Messias. De kan alltså inte ses som representanter för judarna. De fick visserligen med sig folkmassan av ”vanliga” judar men detta kan ses som nån form av masspsykos. Idag dömer vi ju inte ut tyskar som ett ondskefullt folk även om det gick som det gick i 30-talets Tyskland. Sen var ju faktiskt Jesus jude själv. Och en annan sak som jag funderat på är att Jesus död (och senare återuppståndelsen) faktiskt är grunden för kristendomen (Jesus tog på sig allas synder osv). Så kristna idag ska väl snarare tacka dem som korsfäste Jesus, eller?

Vissa har klagat på att Pilatus framställs som ganska sympatisk. Nu är det i princip så han framställs i biblen också så då får klagarna klaga även på bibeln. Nu kan man ju hävda att Gibson valt att vinkla det hela till Pilatus fördel och till judarnas nackdel men för mig stämde det ganska väl med vad som hände i bibeln. Det enda lustiga och lite märkliga som jag noterade var att Herodes framställdes som en fjollig bög och hela hans hov som ett gäng After Dark-aspiranter. Jag förstår inte riktigt vad det skulle vara bra för. Det kändes lite som om Gibson här försökte säga att allt som är annorlunda är farligt och fel. Det var ganska onödigt.

Ok, nu till det rent filmiska. Eftersom jag som sagt brukar gilla bibliska historier så kunde jag inte låta bli att till en viss grad gilla filmen. Den förmedlade en ödesmättad stämning och hade vissa starka scener. Jag tyckte början i Getsemane var bra gjord. Mörkt och stämningsfullt. Vissa har klagat på Djävulen men jag tyckte denna gestalt var bäst i hela filmen. Ok, Gibson har valt att göra Djävulen till en androgyn varelse, spelad av en kvinna med rakade ögonbryn. Filmkrönikan-Orvar kallar Gibsons Satan för en David Bowie-figur och han tyckte det kändes lite konstigt. Nja, jag vet inte. Gestaltningen av Herodes kändes märkligare. Djävulen var ändå lite småläskig som sig bör. Att använda arameiska (inte armeniska!), latin (och hebreiska?) var bra och gav en helt annan känsla. Sen ska tydligen romarna i Jerusalem vid den här tiden ha pratat grekiska har jag hört, men vad fan.

Till det negativa hör att man redan i början i Getsemane började tröttna på slow motion-scenerna. Att se Jesus bli gripen i Getsemane i slow motion, att se Jesus bli piskad i en kvart i slow motion, att se Jesus falla under kortets tyngd gång på gång på sin väg upp mot Golgata i slow motion, att se Jesus få spikarna inspikade i slow motion, etc, etc, blev för mycket. Sen krävs det nog för att bli helt gripen av filmen att man helt enkelt är kristen och har en relation till Jesus. För oss andra så är det för lite s.k. backstory, dvs en bakgrund till karaktärerna, i det här fallet Jesus och t ex Maria från Magdalena. Rent känslomässigt räcker det inte med några korta tillbakablickar från Jesus tidigare liv. Exempelvis så var det en tillbakablicksscen som tydligen visade när Jesus drev ut onda demoner ur Maria från Magdalena. Jaha, det fattade ju inte jag utan läste om det först efteråt. Så filmen kräver nog att man kan sin bibel innan man ser den. Jag måste också nämna att jag tyckte det var lite lustigt, och nästan malplacerat, att Gibson ett antal gånger använder rena skräckfilmseffekter, t ex i skildringen av Judas ångest efter att ha förrått Jesus eller när Djävulen, bärandes på en mutantbebis, gled förbi för att kolla in pryglingen av Jesus. Haha, ganska kul ändå. Nåväl, Gibsons spektakel räcker till godkänt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Efter att jag sett filmen blev jag vid utgången ”överfallen” av personer som ville dela ut en broschyr vid namn ”Mannen som förändrade världen”. Me not like. Funderade på att ta en för Lestats räkning, men sket i det… 😉

Spectre (2015)

SpectreI fredagskväll var jag och Henke och kollade in den senaste Bond-filmen Spectre på den nyöppnande IMAX-biografen i Solna och Filmstaden Scandinavia. När jag kom hem råkade jag se att SVT visade Cloud Atlas och jag kom in precis i början av filmen. Rackarns vad bra Cloud Atlas är ändå tänkte jag. Jag kollade ganska länge tills jag blev trött och gick till sängs. Jag var glad och nöjd efter min andra IMAX-upplevelse nånsin och dessutom såg jag fram emot lördagen som jag visste skulle bli minst lika trevlig eftersom den skulle spenderas med filmspanarna på Stockholm Filmfestival. Sen skulle jag bara kolla in Twitter lite innan jag slöt ögonen…

Det är lite klurigt att skriva om Spectre så här precis efter det som har hänt i Paris (skrivs alltså på lördag morgon) men det är väl bara att ta tjuren vid hornen och börja skriva.

 

Filmen

Jag gillade Spectre. Jag hade hört och läst ganska mycket dålig kritik så jag förväntade mig en ganska seg och alldeles för lång film utan spänning. Det var ungefär det jag hade hört i alla fall. Men jag hade roligt hela tiden. Det är en härligt snygg film. Jag gillar samtliga miljöer. Det är en förhöjd verklighet där allt är extra snyggt. Jag tyckte dessutom att det verkligen kändes som en Bond-film. Det är snygga bilar med manicker, klockor som sprängs, snygga åtsittande klänningar, slagsmål på tåg, explosioner, fina vintermiljöer med pulkåkning medelst flygplan. Daniel Craig är isigt sval som Bond och jag gillade även Léa Seydoux. Christoph Waltz som skurk var som en skön parodi på Bond-skurkar och hans henchman Mr. Hinx (Dave Bautista) var en kraftig bit. Den nya valpiga Q och hans ständiga hackande känns lite trött. Dessutom tyckte jag inte hans slitna laptop med klisterlappar passade in tillsammans med allt annat så slicka.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep


IMAX-upplevelsen

Det här var andra gången jag klev in i en IMAX-salong. Första gången var när jag såg Mission: Impossible – Ghost Protocol i Montréal och den gången blev jag inte jätteimponerad som jag minns det. Den här upplevelsen var klart bättre. Jag sögs verkligen in i filmens värld, lät mig omslutas. Ljudet. LJUDET! Aj, jag fick ont i öronen och blev svettig. Efter kanske en timme kände jag mig åksjuk och funderade om jag skulle bli tvungen att gå ut ur salongen, men som tur var tog jag några djupa andetag och kände mig bättre efter några minuter. Bildkvaliteten var hur bra som helst och det trots att fotografen Hoyte van Hoytema (yay!) inte använt speciella IMAX-kameror, men det är möjligt att det blir än mer knivskarpt med såna kameror. Två klagomål på salongen: 1. Armstöden satt inte fast ordentligt så när grannen lutade armbågen mot stödet så vibrerade i princip hela min fåtölj. 2. Numreringen på stolarna var förvirrande oklar eller t.o.m. helt frånvarande på vissa rader vad det verkade.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Här hittar ni Henkes tankar om Spectre. Did he get what he was exspectring?

Irréversible

IrreversibleBak och fram-filmen Irréversible såg jag för ungefär två år sen och jag minns att det var med både viss bävan och förväntan. Filmen uppfyllde de positiva förväntningarna och den där bävan jag kände var inte helt obefogade den heller.

Oj oj oj. Det här var något extra. Fotot är så flytande fantastiskt att jag håller på att implodera. Inledningen är bland det bästa jag nånsin har sett. Ljudet, musiken, händelserna, kaoset, de snurrande bilderna, allt gör att jag dras in i en oändlig spiral av förtvivlan. Filmen är en trip. En trip som aldrig tar slut.

Jag vet egentligen inte vad det är som påverkar mig. Det kan vara bilderna i sig. Det finns något ogreppbart över det som sveper framför mina ögon. Att allt är berättat baklänges är faktiskt inte nåt jag tänker på så mycket när jag ser filmen. Det kanske i och för sig mest beror på att jag blev tagen på sängen av den inferno-liknande inledningen på Rectum. Det är främst mot slutet som jag tänker på det eftersom scenerna då är helt annorlunda jämfört med början.

Grejen är ju att vi redan vet vad som kommer hända vilket ju gör konstrasten ännu större. Åh, denna förtvivlan, denna frustration. Är det Marcus (Vincent Cassel) kompis, Pierre (Albert Dupontel), filmen egentligen handlar om? Och sista scenen i filmen. Hände den först eller sist? Jag hade någon tanke om att det kanske kunde finnas nåt försonande i filmen och att det kanske var några år efteråt Spoiler när hon faktiskt hade fått sitt barn Spoiler slut.

Det här är fan en konstfilm. Och en bra sådan. Det är ett foto som inte är likt något annat. Efter ambulansscenerna är det bara ett enda flytande snurrande inferno av lampor och tegelväggar som inte liknar något jag har sett tidigare. Scenerna är långa utan klipp. Det känns som om det är en berusad fluga med problem med ena vingen som har flugit omkring och fotat filmen.

Efter att nivån är satt i och med brandsläckarscenen så sitter jag mest som en zombie och försöker hindra hjärnan från att koka över. Efter scenen i tunneln så mår jag dåligt. Partyscenerna efteråt (eller alltså före egentligen) är lite småkaotiska men ändå lugna jämfört med hur det var på Rectum. Den långa kärleksscenen mellan Cassel och Bellucci var väl helt ok men jag verkar inte uppskatta den lika mycket som andra verkar göra. Min hjärna höll förmodligen på att processa det tidigare flödet av bilder så jag var liksom inte riktigt med.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Jag skrev ihop det mesta av det här precis efter att jag sett filmen, därav den ostrukturerade recensionen. Försökte få nån sorts ordning på texten men den känns mest förvirrad — vilket kanske är passande.

%d bloggare gillar detta: