The King (2019)

The Brood King

I onsdags skrev jag om Outlaw King och idag kommer det en tankeströmsrecension av The King med Timothée Chalamet.

Det är ganska klassiskt om brittiska kungar och maktkamp på 1400-talet. Det är England vs Wales vs Skottland. Det är det vanliga: intriger, lögner och spel bakom kulisserna.

Skådisarna är lite för unga för att ge tillräcklig tyngd åt filmen. Men flickfavoriten Chalamet är bra. Än så länge.

Musiken får mig att tänka på Aguirre, the Wrath of God. Det är samma typ av drömska elektroniska musik. Apropå Aguirre så har den filmen en av de absolut bästa öppningarna i filmhistorien. Galet bra.

Hmm, den är kanske lite överdriven den där musiken. Den ligger på ständigt och glider över från en scen till en annan. Det funkar ibland, som i Sicario, men inte här.

Att kriga eller inte kriga, det är frågan. Ett krig kan ju ena en nation. Istället för att kriga mot walesare och skottar så krigar man tillsammans mot de onda fransmännen.

Hmm, Chalamet är lite för valpig. Han har samma ansiktsuttryck hela tiden. Han är dyster och broodar i kubik.

Det är fascinerande hur lång tid allt tog på den tiden. Det finns liksom inte sms eller epost. Krig tog tid. (Ja, det verkar det ju göra idag också.)

Haha, Robert Pattinson är rolig som den franske prinsen. Han pratar engelska med perfekt fransk brytning. Jag vet, eftersom jag för tillfället jobbar ihop med ett gäng franska kollegor.

Chalamet tittar och tittar mot fjärran men förmedlar mest brood. Är jag kinkig om jag sätter 2,5/5?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Öppningen av Aguirre, the Wrath of God

Outlaw King (2018)

Relationen mellan Storbritannien, England och Skottland är intressant. Skottland och England har krigat genom århundradena och idag är de bägge ”länderna” hyfsat självständiga delar av Storbritannien och har egna fotbollslag (!). Men när det ska tävlas i OS så är det Storbritannien som gäller för både engelsmän och skottar. Nåväl.

Kanske är det delvis Ivanhoe på Nyårsdagen som bidragit till mitt intresse kring Englands historia. Saxare, normander, Rikard Lejonhjärta, tempelriddare, tornerspel och inte minst Rebecca. Ja, det är ju spännande prylar.

Outlaw King utspelar sig under samma tidsperiod, början av 1300-talet, som Braveheart. William Wallace (som Mel Gibson spelade i Braveheart) är med på ett hörn. Han blir avrättad av engelsmännen men inte i bild (vilken respektlöshet!). Hans död leder emellertid till en upprorisk och enande stämning bland de internt stridande skottarna. Filmtitelns fredlöse kung, Robert the Bruce, spelas av Chris Pine. Han ser det som sin uppgift att ena skottarna och ta upp striden mot England för att få självständighet.

I början av filmen är det mycket intriger och politik. Det är aningen svårt att hänga med bland alla namn på diverse viktiga lorder som Robert vill få med sig.

Kvinnans roll under den här tiden var intressant och absurd. Hon ska fungera som en länk mellan länder. En dotter ges bort som en fredsgåva. En schackpjäs att offra.

En sak man inte kan klaga på är kungar som sitter på sin kammare och skickar ut soldater för att dö. Nej, här slåss man bokstavligen om makten. En kniv i strupen på din motståndare och så har du förtjänat att vara kung.

Det var en brutal tid. Avrättningar sker genom att hänga kroppen upp och ner och skära upp magen. Kvinnor som ska straffas placeras i en järnbur och firas ned för att hänga utanför borgmuren.

Outlaw King bjuder inte på nåt nytt. Vi får det vanliga. Lera, uppeldade krigstal inför mannarna före strid, lera, en slemmig Prince of Wales som påminner om Prince John i Ivanhoe och så lite mer lera.

Filmmakarna har valt att göra det hela till en saga. Engelsmännen är onda som nazister. Skottarna är reko rödhåriga gubbar som sjunger sånger.

Mitt stora problem med filmen är dock dess klippning. Det finns inget flyt. Det är både ointressant klippt och stressat på samma gång. Det är svårt att förklara men det flyter helt enkelt inte.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Svart krabba (2022)

Jag läste Jerker Virdborgs debutroman Svart krabba när den kom ut 2002. Jag minns den som en sorts filosofisk och mystisk thriller. Netflix-filmatiseringen av boken är en mer rakt berättad dystopikrigsthriller. Noomi Rapace bidrar, eller ska bidra, med viss stjärnglans i huvudrollen.

Jag tycker regissör Adam Berg har fått till bra miljöer i inledningen. Det är lite Children of Men-vibbar med kaos, krig och förvirring. Det är även svårt att låta bli att tänka på ett visst krig som pågår inte långt härifrån. Vare sig filmen ville det eller ej så kom den i rätt tid. Eller fel tid. Det beror ju på hur man ser det.

En annan film, förutom Children of Men, som jag kom att tänka på är Ingmar Bergmans Skammen. Bergman och krigsfilm kanske man inte tycker borde höra ihop men faktum är att Skammen har en hel del likheter med Svart krabba. Båda filmerna får till en känsla av desperation, förvirring och flykt som nog präglar en krigsskådeplats. Dessutom utspelar sig bägge filmerna i onämnda länder men som har väldigt mycket likheter med Sverige.

När vi efter inledningen befinner oss ute på isen med våra skridskoåkande hjältar så blir handlingen kanske lite förutsägbar. Filmen blir en klassisk ”en efter en går åt”-thriller, och så har vi förstås en förrädare. Till slut återstår bara Rapace (och en till) och då byter filmen skepnad igen och blir nån form av forskningslabbs-thriller. Dessutom blir den väldigt mörk och dyster. Faktiskt för dyster för min smak. Den sista delen av filmen känns även ditsatt i efterhand som om det vore en annan film.

Överlag är Svart krabba ändå en välgjord actionrulle med dystopiinslag, snö, is, krig, snyggt foto och pang pang. Dessutom tycker jag det ska hyllas att det görs den här typen av film i Sverige. Vi kan ju också! Jag kände samma sak när Den blomstertid nu kommer kom för några år sen. Skillnaden där var att den filmen var några snäpp sämre än Svart krabba. Framförallt brast det på skådespelarsidan vilket jag inte tycker det gör i Svart krabba.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Mitt eget förslag till poster. Vad tycks?

Their Finest (2016)

Their Finest är brittiskt mys av bästa märke, och det trots att den utspelar sig under andra världskriget. Det är en film om film då vi får följa arbetet med en propagandafilm om två systrar som räddade soldater från Dunkerque. Filmen kom ut på bio i Sverige några månader innan Christopher Nolans Dunkirk och de båda filmerna funkar bra som en double feature. Brittiska skådisar som Gemma Arterton, Bill Nighy, Eddie Marsan(sås) och Richard E Grant bidrar till myset. Det fanns en del metaaspekter kring BOATS-genren och hur man oftast inte följer sanning blint. Nej, för bättre effekt behöver man skarva lite ibland. Their Finest måste vara tidernas mysigaste krigsfilm. Jag konstaterar också att det här är så patriotisk som brittisk film nånsin kan sträcka sig att bli. Ja, kanske Darkest Hour då. Varför inte komplettera Their Finest och Dunkirk med den så får vi en triple feature.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Das Boot (1981)

Här kommer en riktigt gammal preblogg-text från juni 2003 om den klassiska ubåts-thrillern Das Boot. Regissören heter Wolfgang Petersen och det här är väl hans genombrott internationellt kan man säga. Efter Das Boot tog han klivet över till Hollywood och började göra storfilmer som The NeverEnding Story, Outbreak, In the Line of Fire, Air Force One och Troy. Relativt stabila filmer men det känns kanske som att han tappade lite av sin egen personlighet. Det blir väl lätt så när man tagit det där klivet.

Jag har sett krigsfilmen Das Boot. Jag tyckte den var bra. Den är spännande, gjord med enkla medel och välspelad. Enligt Czechflash (min kommentar: a.k.a Movies – Noir) så var det den amerikanska kortare versionen jag såg på 3:an (min kommentar: 3:an, en s.k. tv-kanal) och sen finns det tydligen en Director’s Cut också. Jag hade gärna sett den ursprungliga tv-serien på 6 avsnitt à 50 minuter. Nu blev det liksom varken hackat eller malet. Man kände att det var nedklippt ordentligt när det ibland hoppade från en scen till en annan lite väl snabbt. Men ändå kändes den ju samtidigt för lång och samma typ av scen upprepades ett par gånger. Mitt betyg för denna version blir ändå en något svag 4/5. Just det, jag tyckte det var lite lustigt att dagboksanteckningarna som man såg i bild var på engelska. Varför inte texta det som med den tyska dialogen? För jag antar att den i USA är textad på engelska och inte dubbad. Nu måste ju man ju spela in scener med texten i dagboken både på engelska och tyska. Oh, well…

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Mudbound (2017)

En anledning till att jag gillar historiska filmer är att det är som att transporteras till en annan tid, nästan till en fantasy-värld. Yes, stupid, det är ju precis det som är tanken. Nej, men allvarligt, jag tycker det är intressant att ta del av miljöerna, kostymerna, företeelserna och prylarna. Jag får en känsla av en annan tid. Ehe, stupid, det är ju en annan tid som skildras!

Just det där att uppleva hur saker funkade förut är också det jag gillar med att titta på filmer från förr men som utspelar sig i den nutid som filmen gjordes, 1940-talet t ex. Film noir är en utmärkt genre för just detta då dessa filmer skildrar samhället rakt upp och ner så att säga. Hur funkar det med manuella telefonväxlar, mjölkbud och andra samhällsfunktioner som inte finns längre? Det kan man få reda på om man har tur.

Jag kom in på dessa tankar när jag såg Netflix-filmen Mudbound som utspelar sig på under och efter andra världskriget, främst i amerikanska Södern i Mississippi. Två soldater, Jamie och Ronsel, från en vit och en svart familj kommer tillbaka från Europa efter att ha besegrat nazisterna. Båda två har problem, till viss del samma, till viss del olika, med att anpassa sig till verkligheten i Mississippi. De kan dock vända sig till varandra med sina problem.

Nja, det här var lite för enahanda, lite för övertydligt. Jag känner att inget som händer inte är det förväntade. Det är vita som vill göra gott, vara en frälsare, men det blir förstås bara värre (för Ronsels familj). Det funkade i tv-serien Lilly Harpers dröm när jag såg den som betydligt yngre och möjligen mer optimistisk.

De få krigsscener från Europa som finns med är inte speciellt bra. De känns som tagna ur en dramadokumentär. Däremot förekommer det en del fina scener bl a mellan Ronsel och Jamie där de har en sorts terapisessioner. I filmen är det endast de två som kan prata med varandra om vad de har varit med om i kriget. Ingen annan förstår. Unfortunately, no one can be told what The Matrix is”. Jag gillade även en scen mellan Ronsels föräldrar när de dansar i köket och eftersom de inte har nån grammofon så hummar de (eller snarare mmmar à la Crash Test Dummies) en sång tillsammans. Fint.

Det var kul att se den grymma R&B-sångerskan Mary J. Blige i rollen som Ronsels mamma. Hon var bra (och har skådespelat förr men jag tror det här var första gången jag såg henne i en film). Som helhet kan det dock inte bli mer än ett sånt där typiskt mellanmjölksbetyg till Mudbound.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Mary J. Blige – ”My Life”.

Det brinnande paradiset (2001)

I onsdags skrev jag om den kurdiska filmen De druckna hästarnas tid. Idag blir det film på kurdiska igen! Det är en svenskproducerad film som heter Det brinnande paradiset. När jag skulle hitta information om filmen så inträffade nåt märkligt: filmen finns inte på IMDb. Det är inte ofta det händer. Min preblogg-text om Det brinnande paradiset skrevs i januari 2004. Obs! Eftersom filmen knappt existerar enligt det annars allsvetande nätet så fick jag tillverka en egen poster.

Det här är något så ovanligt som en kurdisk film. Den utspelar sig i Irak och handlar om en veterinär som hjälper en pojke som blivit skjuten av irakisk militärpolis. De flyr upp i bergen till en liten kurdisk by kontrollerad av den kurdiska gerillan. Veterinären bestämmer sig för att stanna och hjälpa till eftersom det inte finns nån läkare där. Han blir även kär i borgmästarens dotter.

Om ni vill se en film om kurdernas situation, se då för allt i världen inte den här filmen. Om ni vill se en film där i princip samtliga skådisar känns som hämtade ur en irakisk motsvarighet till Glamour och där replikerna känns upplästa och historien ungefär lika töntig som i Glamour, se då för allt i världen den här filmen. Om ni vill se en bra film om kurder så ska ni se De druckna hästarnas tid. Det är en gripande skildring där amatörskådisarna gör strålande insatser som sig själva. I Det brinnande paradiset försöker de spela roller och det funkar inte alls. Ibland är detta komiskt dåligt. 1/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

De druckna hästarnas tid (2000)

Nu blir det kvalitetsfilm här på bloggen! Även om jag nog ser viktig och fin film även i dessa dagar så var jag en rackare på det för 20 år sen. Jag sprang på Zita och såg polska filmer som SVT visade. Filmen med den långa titeln De druckna hästarnas tid skrev jag om i september 2003.

De druckna hästarnas tid är en iransk film (min kommentar: eller en kurdisk film skulle man också kunna säga) om en syskonskara som bor i kurdiska Iran, precis intill gränsen till Irak. Här handlar det om att överleva. Deras pappa är smugglare vilket många i området är. Det är i princip det enda man kan tjäna pengar på. Man smugglar varor på mulor från Iran till Irak i kraftigt minerade bergsområden. Barnen hjälper till med småsysslor åt smugglarna. När pappan dör efter att en mina exploderat är det upp till äldste sonen, Ayoub, att ansvara för inkomsten. Bl a behöver han tjäna ihop pengar till sin sjuke bror som behöver opereras. Ayoub ger sig in i smugglarbranschen.

Det här var en gripande film om stark syskonvänskap. Man får verkligen perspektiv på sin egen tillvaro. Vi (de flesta) har det rätt så bra i Sverige. Allt känns realistisk eftersom det hela bygger på verkliga händelser och ”skådisarna” spelar i princip sig själva. En bit in i filmen så vill man verkligen veta hur det ska gå för barnen i filmen. Barnens omtanke om sin sjuke bror är rörande.

Titeln undrade jag över innan jag såg filmen, ”de druckna hästarna”?! Jo, det var nämligen så att innan smugglarna börjar färden över bergen i det kalla klimatet så fick hästarna (ja, egentligen var det mulor) dricka vatten spetsat med sprit. Hästarna fick en eller två flaskor beroende på hur kallt det var. Oftast var det två flaskor kallt. Jag rekommenderar denna film. 4-/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Pianist (2002)

Roman Polanski må vara kancellerad men det betyder väl inte nödvändigtvis att hans filmer är det. Åtminstone inte hans gamla filmer. Eller? Just The Pianist såg jag på den trevliga biografen Sture under Franska Filmfestivalen i maj 2003.

Jag har sett Roman Polanskis The Pianist (2002). Filmen som bygger på verkliga händelser utspelar sig i Warszawa under andra världskriget och handlar om pianisten och juden Władysław Szpilman. Han och hans familj (mamma, pappa, två systrar och en bror) utsätts för tyskarnas förföljelse av judar.

Jag tänker inte nämna mer om handlingen utan säger bara att filmen handlar om överlevnad, mänsklighet och vad som händer med människor under krig och extrema situationer. Adrian Brody är strålande i rollen som pianisten och jag tycker han är värd sin Oscar.

Andra Polanski-filmer jag har sett som Chinatown, Rosemary’s Baby, The Ninth Gate och Vampyrernas natt har inte varit dåliga men inte heller gripit tag i mig riktigt. Det gjorde däremot The Pianist. Det är den bästa Polanski-film jag har sett och den får faktiskt högsta betyg 5/5 av mig. Kanske en svag femma men trots allt en femma. Se den när den kommer på bio i augusti! (min kommentar: ja, det här var alltså i augusti 2003.)

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Harrison’s Flowers (2000)

För några dagar sen såg jag Chloé Zhaos Oscarsnominerade film Nomadland. I huvudrollen i den filmen ser vi Frances McDormand som den kringresande Fern. I en biroll, bland alla verkliga nomader som spelar sig själva, hittar vi David Strathairn. I dagens film, Harrison’s Flowers, spelar Strathairn rollen som just Harrison och trots att titeln antyder att det är en stor roll så är det i själva verket en ganska liten roll (som jag minns det, är väl bäst att säga). Min preblogg-text om filmen skrevs i juni 2003.

Harrison’s Flowers är ett krigsdrama som inleds i USA hösten 1991 där fotografen Harrison Lloyd (David Strathairn) börjar tröttna på att skildra krigszoner runt om i världen. Chefen på tidningen som anlitar honom övertalar honom dock att jobba ett tag till och han skickas till Jugoslavien för att plåta vad som händer där i kriget mellan serber och kroater. Fru och barn lämnar han hemma som vanligt men lovar att vara tillbaka i tid till sin sons födelsedag. Men – det blir inte så. Efter några dagar kommer besked om han har omkommit när ett hus har rasat samman. Dock har ingen kropp hittats. Frun Sarah (Andie MacDowell) vägrar acceptera att Harrison är död och åker på eget bevåg till Jugoslavien och kriget för att leta rätt på honom, vare sig han är död eller levande. Väl där träffar hon ett gäng fotografer, bl a Kyle spelad av Adrien Brody (från The Pianist som ni ju ska se på bio när den kommer!).

Från att de första 20-30 min ha utspelats i lugna och trygga (relativt sett) New York så förflyttas filmen och Sarah till Jugoslavien och hamnar bokstavligt talat mitt i kriget. Varken Sarah eller jag var riktigt beredda på detta vilket gör att det blir rätt så omskakande för oss båda. Kriget skildras på ett grymt sätt och vi får uppleva det ur krigsfotografernas perspektiv.

Skådisarna pratar engelska men filmen är fransk (regissören, en man, heter Élie Chouraqui) och kanske var det därför som den kändes äkta på nåt sätt och man slapp det vanliga värsta dravlet där amerikaner ska spela hjälte även om det är en amerikan som ska ”räddas”. Det är en helt ok och spännande rulle som får betyget 4/5, en svag fyra men ändå en fyra. Slutet hade kunnat vara bättre men jag rekommenderar den ändå.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: