Slaget om Alger (1966)

Det här känns ju som en ”viktig” film! Till och med Jan Guillou rekommenderar den. Jag är säker på att den förekommer på i princip alla topplistor med världens bästa filmer, eller filmer som du måste se innan du dör. Kul då att den levererade, för mig. Min text om Slaget om Alger skrevs i september 2009.

Ända sen Jan Guillou i nåt tv-program nämnde att det här var hans favoritfilm så har jag velat se den. Nu har jag sett Slaget om Alger – och jag blev inte besviken. Filmen är realistisk, spännande, mänskligt gripande och aktuell. Den behandlar svåra ämnen, som t ex frågan om vad som är värt att offra för att uppnå sitt mål (i det här fallet frihet från kolonialmakten Frankrike). Är väpnad kamp nödvändig i nåt skede för att t ex kunna demokratisera en diktatur? I Slaget om Alger vill algererna göra sig fria från Frankrike och samtidigt göra om Algeriet till en muslimsk stat. I det här fallet – i alla fall är det så det framställs i filmen – så känns det tydligt att den franska staten är fel ute och att de för en kamp som inte går att vinna även om man kan dra ut på den.

De fransmän som vi möter i filmen framställs däremot inte som onda utan de är istället mänskliga precis som de algeriska ”rebellerna”. Översten Mathieu (Jean Martin) är en smart militär med pondus men han är alltså inte nån genomond förtryckare. Trots sitt metodiska sätt så lyckas inte Mathieu med sitt uppdrag, även om han till en början lyckas isolera rebellerna. När väl upproret får folklig förankring så är det kört. Lite annorlunda är dock att vi egentligen inte får se revolten lyckas utan det som skildras i filmen äger rum några år innan Algeriets självständighetsförklaring 1962. Rent filmiskt är Slaget om Alger välgjord. Fotot är stilrent svartvit, ibland svettigt intensivt, ibland med en dokumentär känsla. En spännande film helt enkelt som tar upp politiska ämnen utan att själv ta ställning politiskt (i alla fall inte så det blir övertydligt).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Duck, You Sucker! (1971)

Åsa-Nisse-vibbar, någon?

Jag hade dålig koll på den här filmen visade det sig. Jag visste nog att Sergio Leone hade gjort ytterligare en western efter Once Upon a Time in the West men jag vad den hette eller handlade om visste jag inte. Dessutom blandade jag kanske ihop den med Hang ‘Em High, eller i alla fall så lägger jag dessa filmer i samma genrekorg: nämligen westernkomedin.

Både de svenska och engelska titlarna bidrar till de här vibbarna, speciellt utropstecknet (som i och för sig ofta saknas på engelska när det gäller Ducka, skitstövel!). Nu vet jag inte om Häng dom högt! är en westernkomedi (troligen inte) eftersom jag inte har sett.

Vad är då Duck, You Sucker!? Jag skulle beskriva den som episk buddywestern (Wikipedia beskriver den som en Zapata Western Film). Vi har det klassiska omaka paret som motvilligt, eller inte alls motvilligt, slår sina påsar ihop och försöker navigera sig igenom den mexikanska revolutionen.

John (eller mer korrekt, Sean) spelas av James Coburn och är en IRA-medlem på flykt undan rättvisan (ja, det beror ju på hur man ser det) som bytt en revolution mot en annan. Juan (Rod Steiger) är en mexikansk bandledare som rånar dilligenser men drömmer om att tömma banken i Mesa Verde på allt sitt guld.

När Juan och John möts första gången, under mindre vänskapliga former, och Juan upptäcker att John är något av ett sprängämnesgeni ser han till att rekrytera honom för att råna banken i Mesa Verde. Men hur var det egentligen, vem rekryterade vem? Det finns ju nobla motiv och mindre nobla motiv, apropå dynamit och dess uppfinnare…

Inledningen av filmen var inte så lovande för mig. Dubbningen, dvs att man spelar in ljudet i efterhand inklusive skådespelarnas tal, tar alltid lite tid att vänja sig vid (för mig). Jag tyckte ändå att det var bra gjort den här gången.

Sekvensen på dilligensen där de rika grisarna pratar ner till Juan och hans gelikar som vore de djur, samtidigt som de smaskande äter gourmet-mat, kändes nåååågot övertydlig. Till de bidrog även de extrema närbilderna på de smackande munnarna. Ja, vi fattar, de är grisaktiga smackande rasister och fascister.

Däremot blev jag lite tagen på sängen (på ett positivt sätt) av avslutningen på den här sekvensen, vilket är ett bevis på att det är alltid bra att gå in helt blank till en film.

Efter det här blev filmen bara bättre och bättre. När väl John (i form av en underbar James Coburn) gjorde entré var det bara att slappna av och njuta av filmen. Juans och Johns första möte var njutbart, och det var även första gången den klassiska repliken ”Duck, you sucker!” yttrades. Haha, helt underbart. Jag var tvungen att se om den scenen några gånger eftersom Coburns dialogleverans var så skön. Juan, han bara: ”vad är det som händer?!”. Booooom! Shakalak.

Så, ja, det förekommer alltså en del humor men den funkade för mig, och det blev aldrig buskis vilket jag var lite rädd för. En bit in i filmen så blev även buddy-elementet tydligt. John och Juan gillar varandra! De får respekt för varandra. Båda lurar varandra till höger och vänster men till slut finns det inget mer att luras om och då återstår respekten och vänskapen. Fint.

Filmen är episk. Den innehåller episka scener, eller scenerier är kanske ett bättre ord. Jag undrar vilken budget man haft? Mängden statister (både mänskliga och de inom släktet Equus) är imponerande. Jag såg inte att det stod ”Inga djur skadades under inspelningen av denna film”. Hmm, jag undrar varför? Inte. Det var andra tider, helt klart. Att Steiger spelar mexikan är också en tidsmarkör och inget som skulle hända idag (och då syftar jag inte på att Steiger inte finns med oss längre).

Tillbaka till det episka. Explosionerna var episka. Episka säger jag! Grymt välgjorda och de slår vilken cgi-explosion som helst. Vid ett tillfälle spränger man en stor stenbro och jag trodde inte mina ögon. Man måste ju ha byggt upp den där stenbron ute i öknen? Eller var det så att det var en gammal bro som ändå skulle rivas? Oavsett så var det grymt imponerande.

Det förekommer även en tågkrasch mellan två lok som var ruggigt välgjord. Och ni vet ju vad som gäller för tågkrascher: de går inte att titta bort från.

Duck, You Sucker! är även en sorglig film. Den utspelar sig under en revolution (eller två, mer korrekt) och det är upplagt för martyrer och/eller förrädare. Med andra ord är det upplagt för starka känslor. Jag tyckte den här filmen hade ett hjärta som bultade. Kanske har det varit nåt jag har saknat i Leones tidigare westerns. Relationen mellan John och Juan bidrog förstås också till hjärtat.

Ennio Morricones musik var ytterligare en detalj som funkade klockrent för mig. Jag tyckte det var en sällsam musik med märkliga ljud och röster. Udda instrument som inte var vackra men gav helt rätt stämning. Röstkörer som gav en sorts romantisk känsla ibland, och en obehagskänsla ibland. Jag gillade musiken!

Jag skulle kunna skriva mer om Rod Steigers bra tal om revolutioner (”Don’t tell me about revolutions!”), om de bisarra flashback-sekvenser där Coburn i slowmotion hånglar med sin flickvän samtidigt som hans bästa kompis tittar på, om hur man spränger en kyrka sönder och samman, om hur filmen inleds med ett citat av Mao, om hur den klipptes ner från 157 minuter till 120 minuter när den hade premiär i USA, om hur filmen är känd under en mängd olika titlar (kärt barn har många namn), etc, etc, etc.

Men jag nöjer mig så och delar ut en fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Explosioner i filmen och då har jag ändå inte med alla

Fler tankar om Duck, You Sucker!:

Rörliga bilder och tryckta ord: del 1 och del 2
Filmitch
Fripps filmrevyer

Da 5 Bloods (2020)

Ett tecken på att en film funkar för mig är att jag efter titten går in på YouTube och kollar in intervjuer med de som har varit med och gjort filmen. Precis så var fallet efter att jag avnjutit Spike Lees senaste fi… joint Da 5 Bloods. Många Zoom-intervjuer blev det. Alla inblandade skådisar verkade vara väldigt sympatiska och det märktes att de trivdes tillsammans under inspelningen. Lee själv är dessutom en rolig och lurig liten rackare.

Jag råkade se en trailer för Netflix-filmen Da 5 Bloods på Twitter och min reaktion var ”That looks a-m-a-z-i-n-g!”. Jag kände direkt att det här kunde vara en film för mig. Levererade Lee? Svar: hell yeah!

Filmen inleds på ett sätt som vi börjar vänja oss vid vid det här laget när det gäller Lee. Vi får se och höra autentiska klipp med Muhammad Ali där han pratar om varför han vägrade göra militärtjänst i Vietnam. Sen drar skön Marvin Gaye-musik igång och vi får klipp på svarta soldater i Vietnam och på diverse figurer och händelser från medborgarrättsrörelsen. Lee är en utbildare och vill leverera ett budskap, det sticker han inte under stol med.

Jag älskade inledningen på filmen. De fyra veteranerna träffas i Vietnam där de ska hitta kvarlevorna av sin gruppchef (Chadwik Boseman i flashback-sekvenser) samt även försöka hitta en försvunnen guldskatt. Rena rama äventyret! Men först får vi lite party i störtsköna scener där gubbarna svingar sina lurviga och dricker paraplydrinkar. Störtsköna scener, som sagt, och extra kul att se Clarke Peters (Lester Freamon från The Wire, yay!) visa några schyssta moves.

Apropå världens bästa tv-serie så spelas en annan av gubbarna av ytterligare en The Wire-alumn. Nämligen ingen annan än Isiah Whitlock Jr (senator Clay ”shiiiiiiiit” Davis). Just att dessa The Wire-skådisar är med gör att filmen, vare sig jag vill eller inte höjer sig, för mig. Det är som att träffa gamla vänner igen trots att de spelar helt andra rollfigurer.

Ett intressant grepp, som kanske mer kom sig av kostnadsskäl, är att det är samma skådisar (alltså Clarke Peters, Isiah Whitlock Jr, Norm Lewis och sist men inte minst Delroy Lindo) som spelar samma personer i de flashback-sekvenser från Vietnam-kriget som förekommer. Då får vi även träffa den femte medlemmen av gruppen, Stormin’ Norman, spelad av en betydligt yngre Chadwick Boseman. Jag tyckte det här greppet funkade utmärkt. Det gav en känsla av magisk realism, att gubbarna är en sorts spöken som inte har kunnat släppa det som skedde i Vietnam.

Ett annat grepp som stack ut var att det under hela filmen förekommer inklippta stillbilder som refererar till vad som händer och sägs i filmen. Det kan vara allt från svarta krigshjältar, Aretha Franklin och Edwin Moses. Jag gillade det. Lee är en regissör som vill visa sin närvaro och att både han och vi som tittar är fullt på det klara med att det vi tittar på är just en film. Det är motsatsen till cinéma vérité.

En annan sån där medveten liten grej som jag kände igen från Malcolm X är att klippningen ibland är lite udda. Det är allra tydligast i inledningen när gubbarna träffas för första gången och kramar (kramar?!) varandra. Vi får se kramarna två gånger ur två olika vinklar, liksom upphackat. Även här blir det tydligt att det är en film som har en uppenbar person bakom spakarna, eller klippbordet i det här fallet. Mmm, jag gillar det.

Det var härligt att se Da 5 Bloods. Det är en spretig film som är för lång och som har en del stickspår som kändes krystade (exempelvis de där minröjarna). Filmen är tydlig, jättetydlig, övertydlig. Men ändå gillar jag den skarpt. När väl stämningen hade kommit över mig så släppte den aldrig trots brister. Dessutom blev det rörande dammigt i rummet mot slutet.

Delroy Lindo kommer för övrigt att bli Oscarsnominerad och troligen även vinna guldgubben. Vi får väl se i april [sic!].

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Lee och gubbarna plus unge Jonathan Mayors under inspelningen

Idag skriver även Fripps filmrevyer om Da 5 Bloods. Vad tyckte Henke? Paraplydrink eller trampmina?

Även Steffo och Fiffi har snackat om filmen i SoF-podden. Och nu har även Rörliga bilder och tryckta ord låtit sig imponeras av Lees hantverk.

The Men Who Stare at Goats (2009)

Jag undrar om jag inte gick och såg The Men Who Stare at Goats på bio med min torsdagsbiokompis Anders. Jag tror det. Det känns som en sån film. Regissören heter Grant Heslov och det ringer ingen klocka när jag hör det namnet. Det visar sig att han mest sysslat med att producera och jag ser att han varit inblandad i några riktigt bra rullar:  Good Night, and Good Luck, Argo och The Ides of March bl a. Min preblogg-text om The Men Who Stare at Goats skrevs i februari 2010.

Den här filmen har fått lite oförtjänt dålig kritik tycker jag. Visst, det är ingen superrulle men ändå småputtrig hela tiden. Det är ju en bagatell men en ganska trevlig sådan. En av de saker jag gillar är kontrasten mellan den militära hårdförheten och hippie-armén the New Earth Army med en skön Jeff Bridges i spetsen. George Clooney och Ewan McGregor är charmiga. Historien är crazy. Jag gillade inte Kevin Spacey men det var förmodligen meningen; han var helt enkelt osympatisk som rollfigur. Det känns som en ganska annorlunda film eftersom det är en Irakkrigs-komedi. Man driver med den nu gällande situationen i Irak t ex med privata företag som ansvarar för säkerheten men skjuter på varandra. Jag vet inte hur många komedier som det har gjorts om Irakkrigen? Jag kommer att tänka på t ex Three Kings som utspelas under Gulfkriget.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Infödd soldat (2006)

Nej, det handlar alltså inte om en filmatisering av den finska krigsromanen Okänd soldat vilket man skulle kunna tro om man läser titeln slarvigt. Jag undrar om inte de svenska distributörerna hade det i åtanke när de satte den svenska titeln. Min korta preblogg-text om Infödd soldat (Indigènes i original) skrevs i november 2008.

Infödd soldat är ett franskt krigsdrama om soldater från nordafrikanska franska kolonier som slåss på Frankrikes sida under andra världskriget men behandlas enbart som kanonmat. Det är en klart sevärd film som ibland blir lite upprepande och därför stampar på samma punkt utan att historien riktigt går framåt. Ordentligt intensivt och gripande blir det inte förrän mot slutet då de arabiska soldaterna har fått i uppgift att befria Alsace från nazisterna. Kanske var det bara en rent ytlig spänning pga att männen kämpade för sina liv. Men det var först då det kändes att de arabiska soldaterna verkligen slogs med sina liv som insats. Och vare sig det blev en rent ytlig spänning eller inte så var det nödvändigt att ha med intensiva, svettiga krigsscener för att filmens budskap skulle funka.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

1917 (2019)

För mig kändes Sam Mendes 1917 som en blandning av Christopher Nolans Dunkirk, handlingen med Frodo och Sam i Sagan om ringen och den intensiva rymdactionen med Sandra Bullock i Gravity.

Detta borde ju borga för en superupplevelse med tanke på att de filmer jag nämner har fått 4,7/5 i medelbetyg. Dessutom såg jag 1917 i IMAX på Mall of Scandinavia, precis som var fallet med Dunkirk för övrigt.

Blev det en superupplevelse? Ja och nej får väl svaret bli. Rent visuellt och tekniskt är det en rejält maffig upplevelse. Kameraarbetet är sällsynt bra. Det känns nästan som att kameran är en tredje rollfigur som följer med våra två soldater under deras uppdrag. Den sveper med precis bakom eller framför de båda.

Obs! Om ni inte vill veta mer om det som är visuellt speciellt med filmen och tycker att det är en form av spoiler så får ni sluta läsa nu.

Ytterligare en film att nämna i sammanhanget är nämligen entagningsfilmen Victoria från 2017. Victoria ÄR verkligen inspelad under en enda (138 minuter) lång tagning. Grejen med 1917 är att det känns som att den är inspelad på samma sätt eftersom det vi får se på vita duken är ett enda långt skeende till synes utan klipp (förutom ett uppenbart). Nu är inte 1917 inspelad så utan man har använt sig av Rope/Birdman-tricks för att få det att verka så. I vilket fall så är det imponerande och ger en stark närvarokänsla.

Bristen med denna visuella stil är att ju klipp helt saknas och till slut blev i alla jag aningen less på den eviga tagningen. Istället för att det kändes dynamiskt intensivt så blev det statiskt, med samma förföljande kamera hela tiden. Det kändes som ett filmiskt element saknades, vilket det ju också gjorde.

Känslomässigt blev jag aldrig berörd, och ej heller så där spänningsmässigt indragen som jag blev i både Gravity och Dunkirk. Jag tycker ljudspåret i 1917 var aningen sämre än i Cuaróns och Nolans filmer och kanske bidrog det.

Slutligen undrar jag om det finns nåt hos mig som gör att jag tycker att filmen romantiserar krig och att denna romantisering stör mig. Fast gör filmen det? Romantiserar krig alltså? Mot slutet förekommer en romantisk och nostalgisk sång som en soldat sjunger för männen i kompaniet. Den påminde mig om en liknande sång som Pippin (var det väl?) framförde innan våra Sagan om ringen-hjältar skulle ut i strid mot orch-armén. Det funkar i fantasy men inte i första världskriget?

Nej, förresten, jag tar tillbaka hela stycket ovan. Soldaterna var ju i en helt galen situation, uttröttade, rädda, långt hemifrån. Att få höra en vackert framfört sång som beskriver deras hem med poetiska fomuleringar måste ha varit en lisa för deras själar. Fast scenen pågick aningen för länge.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bio1917 har premiär på fredag 31 januari och det är bara att släpa sig till biografen, helst en IMAX-biograf om ni har en i närheten. Den här filmen är som gjord för att se på bio, så är det bara. Se den och låt er svepas med.

Kolla nu in om Movies – Noir håller med mig, och klicka er även vidare till Rörliga bilder och tryckta ord och Fripps filmrevyer för fler tankar om 1917.

Jojo Rabbit (2019)

Det är för mig nu uppenbart att jag tycker olika jämfört med majoriteten när det gäller Taika Waititis filmer. Innan Jojo Rabbit hade jag sett tre av dem: Boy (2/5), Hunt for the Wilderpeople (2,5/5) och Thor: Ragnarok (2,5/5) och. Inga toppbetyg direkt.

Under visningen av hans senaste alster så rullade skratten runt i salongen på Park. Själv skrattade jag inte en enda gång förutom ett litet skrock vid ett tillfälle. Henke nämnde efter visningen att inledningen påminde lite om Wes Anderson och jag kan hålla med. Det är stiliserat och snyggt. En sorts konstruerad värld som ger mig en känsla av att den inte innehåller riktiga människor.

Det är nåt med Waititis stil som inte riktigt funkar för mig. Frågan är vad? Kan det vara så att just den typen av satir som Waititi använder inte funkar för mig? Är problemet att han ofta har barn i huvudrollerna? De populärkulturella referenserna kanske? Dessa referenser lyser i och för sig för det mesta med sin frånvaro i just Jojo Rabbit. I slutändan är det nog helt enkelt så att Waititis humor inte är min stil. Jag gillar intern meta, Waititi extern meta. Waititi tycker si, jag tycker så. Humor.

När jag kollade upp mina texter om hans tidigare filmer såg jag att jag nämnde ovan nämnde Wes Anderson. När jag såg Hunt for the Wilderpeople tyckte jag mig nämligen känna av vissa quirky Wes Anderson-vibbar. Så, ja, Henke, Wes Anderson har nog haft ett inflytande på Waititi.

Det fanns saker med Jojo Rabbit som jag uppskattade. Sam Rockwell var nog bäst i filmen och som vanligt sevärd och rolig. Scarlett Johansson var bra men jag fick aldrig en känsla för vem hon egentligen var så när en viss sak skedde kände jag inget speciellt, och tonskiftet skavde snarare än berörde. Stephen Merchant som Gestapo-agent var underbar (och lång!) och scenerna med honom och hans kompanjoner var bra. ”Heroes” med David Bowie och tillhörande dans var fin.

Men som helhet blir det inte mer än så där lite lagom godkänt till Jojo Rabbit.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Lille-skutta nu över till Fripps filmrevyer, Movies – Noir, SoF-podden, Rörliga bilder och tryckta ord och Filmitch för att kolla in vad de tyckte om Jojo Rabbit.

The Last Samurai (2003)

The Last Samurai är en, kanske något bortglömd, samuraj-rulle (Shogun, någon?!) som kom ut i början av 2000-talet. Om den hade kommit ut idag vet jag med 100 procents säkerhet hur kritiken hade sett ut. Min text om filmen skrevs i mars 2004.

Handlingen i korthet är att Tom Cruise är en nedsupen veteran från amerikanska armén som på 1870-talet får i uppdrag att åka till Japan för att hjälpa kejsaren där att slå ned ett uppror från de, vid den tiden, utdöende samurajerna. Obs! en del spoilers förekommer nedan.

Den siste samurajen är en episk, välgjord och vacker film med en del humor (i alla fall till att börja med). Tom Cruise passar i rollen. Ken Watanabe, som samurajernas högsta höns, är värd det beröm han har fått. Början av filmen var en fyra för min del. Jag tyckte det var kul och lite intressant att se Cruises första kontakt med sina ”fiender”, dvs samurajerna. Jag gillade fajterna när ninjorna överföll byn och Cruise valde sida. Jag gillade dessa fajter i mindre skala mer än de storslagna krigsscenerna som kommer i slutet. Då mot slutet tyckte jag också det blev alltför svulstigt och stoiskt <spoiler>som när kejsarens soldaterna knäböjer i vördnad för sin fallne samuraj, njae, inte min stil riktigt</spoiler>. Droppen var kejsarens tal i slutet. Jag skrattade nästan; talet kändes helt fel. Slutbetyget blir ändå klart godkänt men det räcker inte till en fyra. Bra var också att man pratade japanska och inte efter ett tag, som det brukar vara, övergick till engelska med brytning.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Wind that Shakes the Barley (2006)

Ken Loach är väl en sån där regissör som man antingen älskar eller hatar. Han är ju inte direkt subtil om man säger så. Med det sagt så varken hatar eller älskar just jag Loachs filmer. Men jag gillar dem. Min text om The Wind that Shakes the Barley skrevs i juni 2007. Här förstår jag faktiskt att man har översatt originaltiteln då det ju kanske är lite svårt att ha koll på poängen med den som obildad svensk. Nu blev det tyvärr en ganska tråkig och generisk svensk titel. Men ändå.

Frihetens pris handlar om irländarnas kamp för frihet från britterna omkring år 1920. Well, det här var en hyfsad historia. Cillian Murphy är bra. Han har nåt märkligt sårbart över sig, som även syns i Sunshine). Det mesta är bra, från skådisar till foto. Det som är problemet är väl manuset. Ken Loach försöker, ganska illa dolt, att få in lite vänsterpropaganda. Inget fel i att försöka säga något men här kändes det vinklat. Inget fel i att vinkla heller kanske, men ibland blir det krystat.

Historien och karaktärerna (min kommentar: rollfigurerna) grep tag i mig i inledningen av filmen men efter ett tag tappade jag intresset då jag tyckte att handlingen blev lite väl utstuderad med bl a två bröder som hamnar på varsin sida i inbördeskriget som följde på upproret mot britterna. Nja, och sen fanns det ett lite obehagligt drag av revolutions- och martyrromantik i filmen. Jag vet inte riktigt vad regissören Loach vill ha sagt med filmen. Av nån anledning vann filmen Guldpalmen i Cannes 2006. Cannes som oftast brukar belöna riktigt bra filmer. För mig är filmen en trea. Kanske var jag på fel humör.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Söndagar med Bergman: Skammen (1968)

Efter den i mina ögon inte helt lyckade Vargtimmen gav sig Bergman på att göra krigsfilm. Ett tidigare försök i s.k. genrefilm blev ju ett totalfiasko. Jag pratar alltså om Bergmans spionfilm Sånt händer händer inte här från 1950. Nu vet jag inte om Skammen ska kallas genrefilm men den sticker i alla fall ut i Bergmans produktion. Min text om filmen skrevs i april 2007.

Namnet på filmen och regissören gör kanske inte att man tänker på krigsfilm men faktum är att Bergman med Skammen har gjort ett krigsdrama. Det hela utspelar sig ute på en ö i havsbandet i ett odefinierat land. (Ön skulle kunna vara Gotland och landet skulle kunna vara Sverige.) På ön har Jan (Max von Sydow) och Eva (Liv Ullman) bosatt sig för att komma undan ett härjande inbördeskrig. Men en dag invaderas ön av fallskärmssoldater.

Jag läste på den alldeles suveräna sidan IngmarBergman.se att Bergman själv inte alls var nöjd med inledning på filmen, kanske de första 45 minuterna. Bergman tyckte att han själv helt enkelt inte dög som skildrare av det explicita yttre våldet. Han skriver bl a om filmen:

”I samma ögonblick som det yttre våldet upphör och det inre tar vid, blir Skammen en bra film. När samhället slutar fungera mister huvudpersonerna sina referenspunkter. Deras sociala relationer upphör. De faller handlöst. Den svage mannen blir brutal. Kvinnan, som varit den starkare, bryter samman. Allting glider ut i ett drömspel som avslutas i flyktbåten. Allt är berättat i bild, som i en mardröm. I mardrömmens värld var jag hemma. I krigets verklighet var jag förlorad.”

Jag kan inte riktigt hålla med Bergman. Jag tycker inledningen har en intensitet som nog skildrar krigets extrema situation ganska bra. Actionscenerna som förekommer tycker jag är välgjorda och här förekommer en del läskiga scener. Jag fick ibland vibbar från Elem Klimovs Gå och se, även om den filmen är både bättre och otäckare. Precis som Bergman skriver så förändras de två huvudpersonerna under filmens gång. Det står klart att Jan är den psykiskt mest instabila, och för att skydda sig mot krigets vansinnigheter blir han själv hård och brutal istället för känslig och svag som i början av filmen.

Jag håller också med Bergman om att filmen blir intressant på ett annat sätt när samhället faller sönder. Relationerna mellan de inblandade personerna ändras i takt med att de yttre förutsättningarna ändras. Vem är vän, vem är fiende och hur hantera detta? Skådespelarinsatserna är väldigt bra. Förutom de två huvudrollerna är Gunnar Björnstrand bra som en aningen obehaglig borgmästare som vänder kappan efter vinden. Jag stör mig till och med inte längre på Ullmans norska. Filmen har lite av samma abrupta och, som jag tycker, passande slut som den nyligen sedda Vargtimmen som dock är en sämre film som helhet. Skammen får en svag fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Det är lite kul att jämföra den svenska respektive italienska postern…

%d bloggare gillar detta: