Black Widow (2021)

Oj! Jag har visst glömt att skriva om MCU-filmen om Natalja Aljanovna Romanova, även känd som Black Widow. Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings hann till och med att smita före i kön. Men nu är det dags att avhandla filmen om den ryskättade superagenten. Fast handlar Black Widow egentligen om Natasha? Jo, hon har förvisso en av huvudrollerna men för mig kändes det hela mer som en stafettpinneöverlämning från Scarlett Johansson till Florence Pugh. Nåväl.

Black Widow inleddes, något överraskande för mig, i Ohio. Jag hade förväntat mig en inledning i ett grått Ryssland där lilla Natasha och hennes familj får besök av nån kvinnlig skum men till synes snäll person som försöker locka med Natasha att börja på hennes ”skola” för unga lovande kvinnliga förmågor.

Istället börjar vi alltså i ett förortsidylliskt Ohio där Nat och hennes yngre syster Jelena bor med mamma och pappa i vad som verkar vara en… idyll. Men skenet bedrar. Mamma och pappa verkar vara ryska spioner. Under stor brådska måste de plötsligt fly efter att ha blivit avslöjade. De undkommer till Kuba och Nat och Jelena skickas till just en sån där ”skola” som jag nämnde ovan. Där de ska tränas upp för att bli svarta änkor.

Flera år passerar och när vi hoppar in i handlingen igen så är det år 2016 och det hela utspelar sig efter händelserna i Captain America: Civil War. Nat är på flykt undan myndigheterna och gömmer sig i Norge. Jelena, ja, hon har blivit en Black Widow, dvs en livsfarlig, superhemlig och ”hjärntvättad” rysk yrkesmörderska. Men deras vägar ska mötas igen…

Jag tyckte det var en hel del Bourne-känsla i filmen med mentalt kontrollerade svarta änkor som är lönnmördare som vaknar upp och försöker ta reda på vad som egentligen försigår och stoppa det. Det var för övrigt kul att se svenska Nanna Blondell som en av änkorna.

Det var bra att filmen faktiskt är inspelad i Norge och inte i… Bulgarien eller nåt. Det kändes att det var på riktigt, att det verkligen var Norge. Det gör en del för trovärdigheten precis som det faktum att norrmännen faktiskt pratar riktig norska också…. åh, nej, jag får ta tillbaka det sista då det förekommer en norsk nyhetsuppläsare som pratar nån form av Google Translate-norska (eller snarare: det är nån som inte kan norska som läser upp en norsk text och det låter bara konstigt). Varför kunde man inte hitta nån som faktiskt kan norska på riktigt? Det är onödigt och det gör att jag som skandinav kastas ur filmen.

I Norge träffar Nat på en kraftfull hejduk. En ganska otäck hejduk. Jag funderade på om det var en robot eller om det fanns en människa under masken och all metall. Ja, det får vi ju reda på så småningom.

Jag tyckte samspelet mellan Johansson och Pugh var roligt. Det förekommer ett trevligt gnabb mellan de båda. Nat är ju världskändis som en del av the Avengers och Jelena kan ju inte låta bli att reta henne för det. Speciellt kul tycker Jelena det är att pika Nat för hennes superhjälteposerande. Trepunktslandningen, ni vet.

Nat och Jelenas ”pappa” Alexej (David Harbour) visar sig vara en supersoldat och Rysslands motsvarighet till Captain America. Ja, eller, han var väl snarare det en gång i tiden. 2016 är han avdankad och sitter av nån anledning i fängelse. Första gången, under inledningen i Ohio, när han plötsligt visar sig ha superkrafter blev jag rätt så överraskad och undrade vad som pågick. Det visar väl att det alltid är bra att veta så lite som möjligt om en film.

Den är ju rätt så underhållande den här filmen. Samspelet mellan ”döttrarna” och Alexej är roligt. Harbour gör en skön insats som en skurkhjälte som varken är svart eller vit. Det gällde för övrigt även mamman i familjen (spelad av Rachel Weisz). God, ond, mittemellan.

Slutligen konstaterar jag att filmen är rejält mörk. Det är ju rent fruktansvärt vad Black Widow-programmet har gjort med de här unga föräldrarlösa tjejerna.

En sak till. Trots en bra film så har jag en litet bitter eftersmak med tanke på det som händer i Avengers: Endgame plus att jag inte kan bortse från det faktum att detta är en film som borde ha kommit för över tio år sen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Little Women (2019)

Den mest hajpade filmen under Stockholm Filmdagar får man väl ändå lov att utnämna Greta Gerwigs Little Women till. Gerwigs förra film som regissör, Lady Bird, var en stor succé med Oscarsnomineringar och allt. För egen del så gillade jag Lady Bird när jag såg den men bara några dagar efter visningen så hade den bleknat betänkligt. Min uppplevelse av Little Women var nästan den motsatta.

När jag såg Unga kvinnor, som den får heta i Sverige eftersom den bygger på en (för många, exklusive mig) känd romanklassiker, så hade jag inte speciellt roligt. I fallet Lady Bird tyckte jag åtminstone det var kul att hänga tillsammans med rollfigurerna i deras värld. Under titten av Little Women så såg jag halvintresserat på när handlingen puttrade på och jag blev inte ens berörd av scharlakansfeber.

Men efteråt så var det som att filmen växte. Fina scener poppade upp i huvudet, som den på stranden med Jo (Saoirse Ronan) och Beth (Eliza Scanlen), eller när Beth respektive Friedrich (Louis Garrel) spelade piano för framförallt gamle herr Laurence (Chris Cooper). Då var det nästan så att det fanns antydan till damm i salongen. Men bara nästan. En annan positiv detalj var att slutets metatwist framstod som bättre och bättre ju mer jag tänkte på det. Vad var det vi såg där egentligen? Det verkliga slutet för Jo eller ett fantasislut från boken i filmen? Hmm, värt att fundera på.

Timothée Chalamet, är han så rackarns bra egentligen? Jag har nu sett fyra filmer med unge herr Chalamet och jag vet inte vad jag tycker. Han är bra på att brooda och har väl markerade käkben. Jag kanske är fel målgrupp. I Little Women var jag ganska ointresserad av Chalamets rollfigur. Han spelar rikemansson och grannpojke till systrarna March. Jag vet inte om meningen är att man ska känna att han är dödskär i Jo. Jag kände inte riktigt av det där dödskära. Han var liksom bara som en i gänget (vänzonen?) fram tills att han ställde Frågan.

Filmen hoppar i tiden på ett sätt som bitvis var aningen förvirrande. Som Dale Cooper skulle ha sagt: ”What year is this?”. Filmen inleds 1868 för att sen hoppa tillbaka sju år i tiden. 1868 ska Florence Pugh, som spelar yngsta systern Amy, föreställa en tjugoåring (inga problem). Sju år tidigare är hon alltså 13 om min matematik är korrekt och, nej, det känns kanske inte klockrent. Men om man bara släpper det så är det inga problem. Jag själv tänkte nog på det eftersom jag hade hört eller läst att nån påpekat just detta faktum. Ah, dessa sociala medier…

Kostymdramer är en av mina favoritgenrer men, jag får nog lov att lägga in ett men här, det gäller främst brittiska kostymdramer. Tacka vet jag brittiska period pieces. Tacka vet jag Mr Stevens och Miss Kenton i The Remains of the Day. Där snackar vi outtalad kärlek så att det gör ont. Eller Emma Thompson och Hugh Grant i Sense and Sensibility. Där snackar vi over the top-sentimentalitet och -romantik så att det sjunger om det. Det funkar tydligen bättre för mig.

Betyg direkt efter visningen:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Betyg idag:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioLittle Women (alltså Unga kvinnor på svenska) går upp på bio idag fredag 24 januari och givetvis är det här nåt man bör se på bio. Bara för att jag är lite gnällig så betyder det ju inte att filmen inte kommer gå hem överlag, för det tror jag nämligen den kommer att göra. Mina tentakler som känner av vad andra som sett filmen tycker säger mig att den är allmänt hyllad.

Andra åsikter om filmen: Fripps filmrevyer, SoF-podden och Rörliga bilder och tryckta ord.

Midsommar (2019)

Hereditary, Ari Asters förra film, och Midsommar påminner ganska mycket om varandra i sitt upplägg. Bägge är stilrena, välgjorda filmer med strålande skådespelarinsatser, obehaglig stämning vid matbordet, obehaglig stämning överlag och slutligen en sista del av filmen som vrider upp konstigheterna till elva.

Skillnaden är att Hereditary, även om jag gillade den, tappade mig under slutdelen. Det blev för vrickat övernaturligt, och hörde för mig inte ihop med resten av filmen som mer kändes som ett kolmörkt familjedrama med vissa skräckinslag. Under de sista 30 minuterna av Midsommar däremot, då skrattade jag i princip konstant och hysteriskt och älskade det jag såg.

Florence Pugh gör en strålande insats som Dani, en tjej som drabbas av en familjetragedi och senare åker till Sverige med sin (icke perfekta men ändå… ok) pojkvän Christian (Jack Reynor) för att fira midsommar där. De har lockats dit av Christians svenske studentpolare Pelle (Vilhelm Blomgren).

Midsommar har av regissören själv beskrivits som en breakup-movie. Ja, kanske det. Förhållandet mellan Christian och Dani är inte det bästa även om det kanske inte knakar i fogarna. För mig var det kanske mer av en film om att hantera sorg och senare även att hitta hem, hitta sitt sammanhang, och komma bort från sitt jag-svaga jag.

Men att hålla på att analysera hit och dit om teman intresserar mig kanske inte så mycket, just i denna film. Jag konstaterar bara att jag gillade hela filmen, från början till slut. Ari Aster är väldigt noga med sin vision känner jag, främst visuellt och stämningsmässigt, kanske mindre när det gäller teman och manus. Aster är en mästare på att skapa obehagliga social situationer. Sociala situationer av obehag.

Filmen ska alltså utspela sig i Sverige men är inspelad i Bulgarien, vilket ger en perfekt känsla av ett bizarro-Sverige. Fast bizarro kanske är fel ord. Det betyder väl att allt är inverterat, tvärtom. Här är allt istället uppskruvat till elva, som sagt. Sillen man ska äta till nubben är stor som en gädda. Midsommar-musiken är inte svensk folkmusik utan nån form av medeltida shaman-musik. Folkdräkterna känns östeuropeiska snarare än svenska. Men midsommarstången ser ut som den ska och det förekommer en massa svenska skådisar som jag kände igen och som pratade svenska. Det var härligt. Oavsett, så älskade jag det visuella, och stämningen, fullt ut.

Men den där gruppen amerikaner som kommer till det märkliga svenska midsommarfirandet, varför åkte de inte bara därifrån? Ja, men då hade det ju inte blivit en film, och så fick jag även ”Hotel California”-vibbar:

”You can check-out any time you like
But you can never leave!”

Jag checkade aldrig ut och de sista 30 minuterna så skrattade jag alltså hysteriskt, må det vara av obehag, skräck eller nåt annat. Men filmer som får mig att reagera fysiskt på ett sånt sätt ger jag höga betyg, vilket Joker är ett annat exempel på.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

%d bloggare gillar detta: