Black Widow (2021)

Oj! Jag har visst glömt att skriva om MCU-filmen om Natalja Aljanovna Romanova, även känd som Black Widow. Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings hann till och med att smita före i kön. Men nu är det dags att avhandla filmen om den ryskättade superagenten. Fast handlar Black Widow egentligen om Natasha? Jo, hon har förvisso en av huvudrollerna men för mig kändes det hela mer som en stafettpinneöverlämning från Scarlett Johansson till Florence Pugh. Nåväl.

Black Widow inleddes, något överraskande för mig, i Ohio. Jag hade förväntat mig en inledning i ett grått Ryssland där lilla Natasha och hennes familj får besök av nån kvinnlig skum men till synes snäll person som försöker locka med Natasha att börja på hennes ”skola” för unga lovande kvinnliga förmågor.

Istället börjar vi alltså i ett förortsidylliskt Ohio där Nat och hennes yngre syster Jelena bor med mamma och pappa i vad som verkar vara en… idyll. Men skenet bedrar. Mamma och pappa verkar vara ryska spioner. Under stor brådska måste de plötsligt fly efter att ha blivit avslöjade. De undkommer till Kuba och Nat och Jelena skickas till just en sån där ”skola” som jag nämnde ovan. Där de ska tränas upp för att bli svarta änkor.

Flera år passerar och när vi hoppar in i handlingen igen så är det år 2016 och det hela utspelar sig efter händelserna i Captain America: Civil War. Nat är på flykt undan myndigheterna och gömmer sig i Norge. Jelena, ja, hon har blivit en Black Widow, dvs en livsfarlig, superhemlig och ”hjärntvättad” rysk yrkesmörderska. Men deras vägar ska mötas igen…

Jag tyckte det var en hel del Bourne-känsla i filmen med mentalt kontrollerade svarta änkor som är lönnmördare som vaknar upp och försöker ta reda på vad som egentligen försigår och stoppa det. Det var för övrigt kul att se svenska Nanna Blondell som en av änkorna.

Det var bra att filmen faktiskt är inspelad i Norge och inte i… Bulgarien eller nåt. Det kändes att det var på riktigt, att det verkligen var Norge. Det gör en del för trovärdigheten precis som det faktum att norrmännen faktiskt pratar riktig norska också…. åh, nej, jag får ta tillbaka det sista då det förekommer en norsk nyhetsuppläsare som pratar nån form av Google Translate-norska (eller snarare: det är nån som inte kan norska som läser upp en norsk text och det låter bara konstigt). Varför kunde man inte hitta nån som faktiskt kan norska på riktigt? Det är onödigt och det gör att jag som skandinav kastas ur filmen.

I Norge träffar Nat på en kraftfull hejduk. En ganska otäck hejduk. Jag funderade på om det var en robot eller om det fanns en människa under masken och all metall. Ja, det får vi ju reda på så småningom.

Jag tyckte samspelet mellan Johansson och Pugh var roligt. Det förekommer ett trevligt gnabb mellan de båda. Nat är ju världskändis som en del av the Avengers och Jelena kan ju inte låta bli att reta henne för det. Speciellt kul tycker Jelena det är att pika Nat för hennes superhjälteposerande. Trepunktslandningen, ni vet.

Nat och Jelenas ”pappa” Alexej (David Harbour) visar sig vara en supersoldat och Rysslands motsvarighet till Captain America. Ja, eller, han var väl snarare det en gång i tiden. 2016 är han avdankad och sitter av nån anledning i fängelse. Första gången, under inledningen i Ohio, när han plötsligt visar sig ha superkrafter blev jag rätt så överraskad och undrade vad som pågick. Det visar väl att det alltid är bra att veta så lite som möjligt om en film.

Den är ju rätt så underhållande den här filmen. Samspelet mellan ”döttrarna” och Alexej är roligt. Harbour gör en skön insats som en skurkhjälte som varken är svart eller vit. Det gällde för övrigt även mamman i familjen (spelad av Rachel Weisz). God, ond, mittemellan.

Slutligen konstaterar jag att filmen är rejält mörk. Det är ju rent fruktansvärt vad Black Widow-programmet har gjort med de här unga föräldrarlösa tjejerna.

En sak till. Trots en bra film så har jag en litet bitter eftersmak med tanke på det som händer i Avengers: Endgame plus att jag inte kan bortse från det faktum att detta är en film som borde ha kommit för över tio år sen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Stockholm Filmfestival: Lore

Titel: Lore
Regi: Cate Shortland
År: 2012
IMDb
| Filmtipset

Jag tyckte Lore var en klart intressant film. Den har ett tema som jag tror jag aldrig har sett på film tidigare. Ändå tänker jag på filmer som Casablanca, 5 Fingers och The Third Man som utspelas i en kaosartat värld under eller efter andra världskriget. Det är filmer som använder just den miljön för att skapa en intressanta intima historier om personliga relationer. Lore utspelas i slutskedet av det andra världskriget. Lore är namnet på en ung tjej. Hon är ett barn men precis på gränsen till att växa upp. Hennes familj, dvs hennes mamma och pappa, är anhängare av Hitler och Nazi-Tyskland.

När Tyskland i slutet av kriget faller samman så faller även Lores värld samman. Hon och hennes tre syskon måste ta sig en lång mödosam väg genom Tyskland till sin mormor. Kaos råder då Tyskland har blivit indelat i en fransk, en brittisk, en amerikansk och en rysk zon. Ingen verkar riktigt veta om kriget fortfarande pågår eller ej. Lore vet i alla fall en sak och det är att judar är avskum. Det har hon lärt sig av sin familj. Men vad händer när en jude faktiskt räddar hennes syskon?

Och vad händer när hon själv bidrar till människors död för att hon själv och hennes familj ska överleva? Jo, it ain’t pretty kan man väl säga. Lore blir en allt mer vuxen människa. Hon går verkligen från barn till vuxen under de nästan två timmarna som filmen pågår.

Det är inte en perfekt film, långt därifrån, men det är en bra film. Fotot är ett flytande vackert foto där naturen visar sig från sin bästa sida mitt i allt kaos. Kanske att det blir lite segt ibland med den poetiska stilen. Det kan vara svårt att få den där känslan av att det här faktiskt utspelas på 1940-talet när det är en film i en så liten skala och med en, vad jag tror, ganska liten budget. Det förekommer ju liksom inga storslagna krigsscener. Men när man väl accepterat formatet så är det en bra film.

3/5

Om visningen: Hmm, hände det nåt speciellt på den här visningen? Nej, det var en sån där perfekt söndagsvisning vid halvtre på eftermiddagen där det mesta är lugnt och man har gott om tid. Jag hämtade en kaffe (cappuccino den här gången) på Espresso House innan visningen på den trevliga biografen Grand. Jag hade varit förbi Grand några minuter tidigare och då var det ganska tomt där och man hade inte öppnat insläppet så jag gick och fixade min kaffefix men när jag kom tillbaka var salongen välfylld men jag fick ändå en bra plats. Volontären, en tjej, körde en slentrianversion av det obligatoriska pratet innan en visning. Hon läste innantill på väg upp på scenen om vilken film det var hon skulle presentera och sen var det rena nyhetsrapporteringen. Men, men, hon uttalade Lore rätt i alla fall, till skillnad från mig själv. Det är en förkortning av det tyska kvinnonamnet Hannelore noterar klubben för ordursprung. En klubb jag är medlem i.

%d bloggare gillar detta: