Summer of Soul (2021)

19 maj, 2023 4 kommentarer

Billy Davis Jr och Marilyn McCoo från The 5th Dimension reagerar på sig själva

Summer of Soul är en musikdokumentär som kom till på ungefär samma sätt som månresedokumentären Apollo 11. Båda bygger nämligen på filmmaterial inspelat under sommaren 1969 som sen föll i glömska och hamnade i ett arkiv i en källare. Många år senare återupptäcks filmrullarna och sätts ihop till två underbara dokumentärfilmer.

Summer of Soul skildrar en musikfestival i Harlem, New York (the Harlem Cultural Festival) som ägde rum under the summer of ’69 med artister som Stevie Wonder, B.B. King, Mahalia Jackson, Nina Simone, The 5th Dimension, Gladys Knight & the Pips, Mavis Staples, Sly and the Family Stone och The Chambers Brothers.

Inledningen av Summer of Soul var inte klockren. Jag tycker inte vi får fokus på varken musiken eller politiken. Filmen hoppar mellan de båda ämnena på ett rörigt snarare än smart sätt.

En bit in tar dock musiken helt över, i alla fall för mig, och jag sveps in i filmen och häpnar inför kraften i musiken. Vi bjuds på en rad olika stilar av svart musik: rock, pop, soul, R&B, funk, jazz, blues och gospel.

Mycket gospel blir det, och jag trodde inte jag gillade gospel egentligen. Men här var det nåt med rösterna från Mahalia Jackson och Mavis Staples som gjorde att jag började gråta. Det där händer ibland: att jag börjar gråta i princip enbart av en röst. En gång det hände var när jag såg Lisa Ekdahl på Stockholm Jazz Festival på Skeppsholmen i början av 2000-talet.

The Chambers Brothers är med, helt okända för mig, och de påminner en del om tidiga Funkadelic (funky rock, typ). Det är lustigt det där. Jag känner till ett visst gammalt band (Parliament-Funkadelic i det här fallet, mitt favoritband) och tror kanske nånstans att de är unika men de är ju ett resultat av sin samtid. P-Funk har även, främst i Parliaments skepnad, använt sig en hel del av gospel i sina sånger men twistar ofta till det så att det handlar om rymdvarelser snarare än om Gud.

En briljant grepp filmen använder sig av är YouTube-fenomenet ”reaction videos”. Man låter två medlemmar av The 5th Dimension för första gången titta på filmerna från sin egna spelning på festivalen. De blir berörda när de minns tillbaka. The 5th Dimension gjorde pop som the black community tyckte var för vit. Här får de spela inför en svart publik som älskade dem.

Apropå det här med vitt och svart så var nog Sly and the Family Stone en föregångare. Sly hade i sitt band kvinnor (som spelade trumpet!) och vita snubbar som spelade trummor och sax. Tydligen var detta inte vanligt på den här tiden. Jag noterade även att The Chambers Brothers hade en vit trummis. Music unites. Ja, jag tror faktiskt det. Eller hoppas. I’m a softy.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Betyg 5, Dokumentär, Film, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Pig (2021)

21 april, 2023 4 kommentarer

Jag har beskrivit filmen Pig som en perfekt stekt pilgrimsmussla. Jag vet inte, det kanske är en liknelse som haltar, men jag känner att filmen ger mig nästan för lite men absolut inte för mycket och är på gränsen till rå inuti.

Nicolas Cage är perfekt och strålande dyster som stjärnkocken som dragit sig tillbaka till Oregons skogar tillsammans med sitt tryffelsvin.

Tryffelindustrin är som en underjordisk knarkvärld med leverantörer, köpare, dealers… och grisar. När Alex Wolffs uppköpare luktar på tryffeln så känner han doften av pengar. Jag tror inte Cages rollfigur känner på samma sätt.

Jag kom att tänka på Debra Graniks utmärkta Leave No Trace som förutom att utspela sig i Oregons skogar även skildrar ett sorts parallellsamhälle (trailer park-folk i det fallet). I Pig förekommer det förutom den där tryffelvärlden även en hemlig Fight Club-värld för restaurangmänniskor. Mycket märkligt.

När den trevliga suggan blir stulen tvingas Rob (som Cages före detta kock heter) ge sig till stan (Portland) för att om möjligt leta reda på den. Filmen blir nu en serien möten/uppgörelser mellan Rob och olika figurer med koppling till restaurangbranschen i Portland och Robs förflutna. Favoritscenen är när Rob fullkomligt dekonstruerar en snobbig kock som inte vill inse att han producerar fel typ av mat som han inte brinner för.

En film som jag kom att tänka på i samband med den ovan nämnda scenen var den underbara Chef. Även där har vi en kock som kommer till insikt, både med livet och vilken typ av mat han ska göra. Ostmackor!

Pig är en härlig, sorglig, kort och koncis film, och i det närmaste perfekt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Betyg 4, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

10 i topp: Filmer 2021

29 mars, 2023 12 kommentarer

Jag var med i Shinypodden och pratade om filmåret 2021 förra sommaren men jag har fortfarande inte publicerat min topp-10-lista här på bloggen. Nu är det dock dags!

Anledningen till att jag till slut fick ändan ur vagnen är att jag i helgen återigen var med i Shinypodden men den här gången avhandlade Henke, Niklas, Carl och jag filmåret 2022 (första avsnittet kommer på måndag!). Då kändes det helt enkelt som att det var dags att göra bokslut för 2021. Jag hade tänkt se ikapp en del 2021-filmer som jag missat innan jag spikade min lista på bloggen men… så mycket film, så lite tid och så vidare.

Jag har sett extremt få filmer från det här filmåret jämfört med hur det normalt brukar vara. Jag skyller på pandemin som ju ledde till att en hel filmer sköts upp plus att det bidrog till en viss apati rent personligen. Att en film som Eternals är med som en av fyra bubblare är väl ett tecken på att det inte var nåt toppenår.

Håll till godo!

14. Eternals – Underskattad MCU-rulle med ett kul koncept.
13. Parallella mödrar – En av Pedro Almodóvars bättre filmer på senare år.
12. King Richard – Will Smith knep Oscarn för den här tennisrullen efter The Slap.
11. Benedetta – Paul Verhoeven gör återigen en film som man kan undvika att se med föräldrarna.

10. No Time to Die
No Time to Die
För de grymma actionscenerna och för att det var en värdig avslutning för Daniel Craig som James Bond. Ani de Armas var en frisk fläkt men kanske ändå inte Guds gåva till mänskligheten. Snö på film är som vanligt bra. Då återstår frågan om vem som blir nästa Bond?

9. Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings
Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings
Den här filmen passade mig som handen i handsken: en martial arts-film med sköna fajter och samtidigt ett sorts episkt fantasydrama med drakar och demoner. Fajterna för handlingen framåt och visar vilka rollfigurerna är. Vi har bl a kärleksfajten, bussfajten, utbildningsfajten och försoningsfajten.

8. Nightmare Alley
Nightmare Alley
 Den imponerar inte oväntat rent visuellt. Jag älskar alla miljöerna, både på karnevalen (mystiskt och obehagligt) och i staden (art deco?!). Cate Blanchett är strålande sval som is, och har världens snyggaste kontor. Dessutom kan det vara första gången jag verkligen uppskattar Bradley Cooper.

7. Don’t Look Up
Don't Look Up
En härlig övertydlig satir som slog in öppna dörrar flera gånger om. Kanske funkade den för mig eftersom jag såg den under en kaotisk period på jobbet där folk betedde sig som man gör i filmen. Cate Blanchett är med igen och bra även här. Och så inleds filmen med att Jennifer Lawrence rappar med i Wu-Tang Clans ”Ain’t Nuthing ta F’ Wit!”. Bara en sån sak.

6. Licorice Pizza
Licorice Pizza
Det vilar ett varmt och mysigt 1970-tals-skimmer över hela flmen. En underbar hängfilm! Philip Seymour Hoffmans son Cooper spelar den unge Gary och gör honom till en person med rejält självförtroende men utan att framstå kaxig. Bradley Cooper är med igen och är riktigt bra som Barbra Streisands pojkvän.

5. The Matrix Resurrections
The Matrix Resurrections
The Matrix är en av mina absoluta favoritfilmer och den fjärde filmen i serien är klart bättre än åtminstone den tredje filmen. Jag gillade att följa Neo och Trin… Tiffany i den nya Matrix-världen. Fajtingscenerna är bra men förstås inte lika bra som i ettan. Dessutom är det metafilmernas metafilm och det var en njutning att snappa upp alla referenserna till de tre föregångarna.

4. Dune
Dune
Jag älskar den otroligt maffiga känslan i filmen och Hans Zimmers ljudbild bidrar kanske mest till den känslan. Allting känns på riktigt: rymdskeppen, byggnaderna, sanden. De går att ta på. Precis som The Voice! Vi har fina svenska bidrag i form av Stellan Skarsgård och Rebecca Ferguson. Ja, det är ”bara” del 1, men jag bryr mig inte alls. Tvåan är ju på g!

3. Pig
Pig
Jag älskar matprogram som t ex MasterChef. Det här var som en artsyfartsy variant av MasterChef och som gjord för mig. Nicolas Cage är suverän och perfekt i rollen. Filmen är som en perfekt stekt pilgrimsmussla. Den ger dig nästan för lite men absolut inte för mycket och är på gränsen till rå inuti.

2. Summer of Soul
Summer of Soul
Parliament-Funkadelic är mitt favoritband och jag känner igen så mycket av deras tidiga stil i den musik som vi får höra och se framföras här. Vi bjuds på blues, gospel, rock, soul, psychedelia och funk i en härlig blandning. Filmen är även en s.k. reaktionsvideo där vi får se medlemmarna i The 5th Dimension bli berörda av sitt eget framträdande där i Harlem sommaren 1969.

1. Drive My Car
Drive My Car
En mystisk och magisk film som har så många lager och detaljer att hålla reda på. Filmen hade kunnat pågå hur länge som helst för mig. Främlingar som möts och läker varandra. Det är fint. Efter titten snurrade filmen runt i huvudet i flera dagar.

 

Filmer som återstår att se: Massor!

 

Vilka andra har gjort en topplista över 2021 års bästa filmer? Här är några:

Fripps filmrevyer
Movies – Noir
Fiffis filmtajm

Filed under 10 i topp, Best of, Film, Listor Tagged with , , , , , , , , , , ,

Judas and the Black Messiah (2021)

4 januari, 2023 4 kommentarer

Judas and the Black Messiah hade kunnat heta The Assassination of Fred Hampton by the Coward William O’Neal. Det är en en tragisk historia om en ung kriminell snubbe (LaKeith Stanfield, Snoop i Straight Outta Compton!) som blir värvad av FBI för jobba undercover bland Svarta pantrarna. Ledaren, Fred Hampton, spelas av Daniel Kaluuya och han vann faktiskt en Oscar för bästa manliga biroll. Hmm, jag kan tycka att Stanfield, som var nominerad i samma kategori, faktiskt är den bättre av de båda. Kanske borde Stanfield egentligen varit nominerad som huvudroll. Det hela handlar om den hopplösa situation O’Neal har hamnat i och Hampton känns mer som en bifigur. Det är O’Neals dilemma som är filmens fokus. En lustig detalj är att filmen var nominerad som en av 2020 års bästa filmer men den hade premiär i februari 2021. En pandemieffekt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Filed under Betyg 3, BOATS, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

No Time to Die (2021)

18 december, 2022 6 kommentarer

Vem blir den nya Bond? Ja, det är frågan eftersom No Time to Die är Daniel Craigs sista film som 007. Jag har gillat Craigs Bondfilmer överlag. Casino Royale är en toppfilm. Är No Time to Die en värdig avslutning? Mm, hyfsat bra får man väl säga. Vi är i London, Kuba, Italien och Lofoten. Lite lustigt är det inte står med text var vi är nånstans. Brukar inte det alltid stå? Kanske ville man att det skulle vara lite mer mystiskt här? Rami Malek är skurken och han är varken bättre eller sämre än nån annan skurk. Lite halvtrist som det brukar vara i de flesta av Bondfilmerna. Vi bjuds på schyssta actionsekvenser och Ana de Armas var en frisk fläkt men kanske inte Guds gåva till mänskligheten. Den engelska som pratas med brytning i filmen funkar inte. Det blir för överdrivet och framstår som parodiskt. Slutet av filmen motsäger sin egen titel.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Filed under Action, Betyg 3, Film, James Bond, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Don’t Look Up (2021)

16 december, 2022 4 kommentarer

Ibland prickar man in en perfekt tidpunkt för att se en film. Så var fallet för mig när det gäller Don’t Look Up.

Eftersom det var kaos på jobbet när jag såg filmen så kunde jag verkligen relatera till Jennifer Lawrence och Leonardo DiCaprios forskarfigurer i filmen. Ska du förklara nåt för en chef, gå inte in på detaljer för att det ska bli trovärdigt. Det funkar inte. Nej, säg bara att kometen är en planetdödare. Fast inte ens det funkade i det här fallet.

Normalt sett brukar jag inte vara så förtjust i Adam McKays filmer men Don’t Look Up funkade. Well, när jag tänker efter har jag faktiskt bara sett The Big Short.

Ja, filmen slår förmodligen in samma öppna dörr flera gånger om, men det hindrar inte det faktum att jag var rejält underhållen under hela titten. När det dessutom inleds med att Jennifer Lawrence lyssnar på och rappar med till Wu-Tang Clans ”Wu-Tang Clan Ain’t Nuthing ta F’ Wit”, ja, då var filmen i princip hemma hos mig. Lite ”Michael Bolton i Office Space”-vibbar kanske.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Filed under Apokalyptisk, Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Musik, Recension, Satir Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Spider-Man: No Way Home (2021)

13 juli, 2022 2 kommentarer

Spider-Man: No Way Home har en hetsig inledning som jag antar ska kommentera fenomen som kändishysteri och fake news. Det blir mest hysteriskt… och hetsigt och dessutom med min icke-favorit J. Jonah Jameson (J. K. Simmons) som ju är just… hysterisk.

Peter Parker är trött på att vara Spindelmannen och ber Doctor Strange att trolla bort hans kändisskap. Hur Strange kan gå med på nåt så dumt är fullkomligt osannolikt. Givetvis går något fel med trollformeln och andra universum och personer från dem börjar läcka in i Tom Holland-Spindelmannens universum. Vilka personer? Ja, det handlar både om skurkar och om andra versioner av Spindelmannen spelade av skådisar från tidigare filmer. Meta!

Det jag gillar med filmen är kanske ändå några av metaaspekterna. T ex att skurkarna, ja, de flesta av dem i alla fall, blir snälla och nu behöver räddas. Det var även lite fint hur de tre Spindelmännen retar varandra och upptäcker varandras likheter och olikheter. Peter Parker blir även deprimerad under filmens gång pga orsaker och får hjälp och tröst av sina andra versioner för att komma vidare. Fint, som sagt.

Peters flickvän MJ (Zendaya) och bästa kompis Ned (Jacob Batalon) är med inledningsvis men försvinner helt under en stor del av filmen. Detsamma gällde ovan nämnda skurkar. Det kändes lite bakvänt och jag funderade på vad de egentligen höll på med. Tänk om Oscar Isaacs rollfigur i Ex Machina plötsligt inte var med under 45 minuter av filmen. Det hade känts fel. Nu är ju Spider-Man: No Way Home en helt annan typ av film men jag tycker ändå det gjorde att manuset kändes lite trött.

Dagen efter att jag sett filmen så hade jag i princip glömt att jag sett den. Den gav inget vidare intryck med andra ord. Det var som att äta en tallrik med fil och müsli till frukost. Eternals var mer minnesvärd!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Riktigt skön De La Soul-nostalgi under eftertexterna och perfekt val av sång: ”The Magic Number”.

Filed under Action, Äventyr, Betyg 2, Film, Musik, Recension, Serietidningsfilm, Superhjältefilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Shinypodden Special: 2021 års bästa filmer – del 2

8 juni, 2022 2 kommentarer

Glada miner och kärlekstecken från folket bakom CODA! Men kom Oscarsvinnaren med på några av våra listor?

Jag är med i Shinypodden (yay!) där jag tillsammans med värden Henke och gästerna Carl och Niklas pratar om filmåret 2021! Vi går igenom 2021 (det andra året som försvann) som filmår (bu eller bä?) och framförallt listar vi våra tio favoriter från året. I det andra avsnittet handlar det om konsensusvalen, dvs filmer som förekommer på två eller flera listor. Det första avsnittet handlade om de mer udda valen, the outliers.

Hos Shinypodden kan du lyssna på det andra avsnittet men det går givetvis även att hitta på iTunes och Spotify eller så dyker det upp i feeden i din podcastspelare om du prenumererar på Shinypodden.

Filed under Best of, Film, Listor Tagged with , , ,

Shinypodden Special: 2021 års bästa filmer – del 1

1 juni, 2022 4 kommentarer

Glada miner och kärlekstecken från folket bakom CODA! Men kom Oscarsvinnaren med på några av våra listor?

Jag är med i Shinypodden (yay!) där jag tillsammans med värden Henke och gästerna Carl och Niklas pratar om filmåret 2021! Vi går igenom 2021 (det andra året som försvann) som filmår (bu eller bä?) och framförallt listar vi våra tio favoriter från året. I det första avsnittet handlar det om filmer som inte var med på så många listor, uteliggarna, the outliers. Kanske lite udda filmer som bara en av oss hade med på sin lista. Upplagt för att få trevliga filmtips med andra ord.

Del två kommer om några dagar och då kommer vi in på de verkliga toppfilmerna inklusive våra topp-3-filmer. Hos Shinypodden kan du lyssna på det första avsnittet men det går givetvis även att hitta på iTunes och Spotify eller så dyker det upp i feeden i din podcastspelare om du prenumererar på Shinypodden.

Filed under Best of, Film, Listor Tagged with , , ,

King Richard (2021)

23 februari, 2022 7 kommentarer

King Richard är en biopic som påminner mig om Dolemite Is My Name och The Pursuit of Happyness. Alla tre är filmer om svarta män som kommer från fattiga och enkla förhållanden men som när på en dröm om att make it big (gurgel, varför kommer jag inte på nåt bra svenskt uttryck?).

Nu har jag i och för sig inte sett The Pursuit of Happyness men jag vet det är Will Smith som spelar huvudrollen som en pappa som kämpar för att få jobb så att han kan försörja sin son. I King Richard är det Smith som spelar titelrollen som Richard, pappan till systrarna och tennisfenomenen Venus och Serena Williams.

Systrarna själva är med som producenter av filmen och det är förmodligen en av anledningarna till att det hela känns alldeles för tillrättalagt. Skildringen av familjen Williams är för myspysigt glad. Man kan ana mörkare inslag där nånstans men det är inget som lyfts fram. Jag har egentligen inget problem med det per default utan ser filmen mer som en saga än nåt annat. Men det går inte att komma ifrån att jag får en lite bitter eftersmak. Nu har inte jag hjärnkoll på Richards Williams men nån helyllefamiljefar var han inte. Och det framställs han inte som här heller… men nästan.

Will Smith då? Jo, han funkar väl. Men jag känner att det handlar om ett solklart Oscarsfiske här. Jag riktigt ser hur han anstränger sig för att likna den verklige Richard Williams så mycket han bara kan, och om man ser det så tydligt så faller det lite. Försök inte göra rollen så lik som möjligt utan försök fånga känslan och gör din grej är mitt tips. Jag blir nästan aldrig imponerad av porträttlika rollprestationer, i alla fall inte bara av porträttlikheten.

Skådisarna som gör Venus och Serena gör det riktigt bra. Mest i fokus är Venus som är äldst och som ska lotsas fram till att bli världsstjärna. Hennes dröm är att vinna Wimbledon vilket hon har gjort fyra gånger vid det här laget. Serena får stå lite i skymundan i filmen. Men vi vet ju alla att hennes tid komma skall. Ja, grejen är ju faktiskt att det var lillsyrran som tog hem den första Grand Slam-titeln i 1999 års upplaga av US Open.

Hur är tennisen i filmen? Riktigt bra faktiskt. Det ser ut som det gör på riktigt. Dessutom har man speciellt fått till Venus rörelsemönster, hennes serverörelse, hur hon väntar en aning innan hon kastar upp bollen, hur drar tillbaka racket tidigt innan hon slår en backhand. Här har man tittat på många matcher och tränat för att få det… så porträttlikt som möjligt. Haha, ja, jag är imponerad.

Slutligen. Här kommer några fler tennisfilmer: Borg, Wimbledon, Match Point och Strangers on a Train. Har vi några fler?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Sportfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

%d bloggare gillar detta: