Spider-Man: No Way Home (2021)

Spider-Man: No Way Home har en hetsig inledning som jag antar ska kommentera fenomen som kändishysteri och fake news. Det blir mest hysteriskt… och hetsigt och dessutom med min icke-favorit J. Jonah Jameson (J. K. Simmons) som ju är just… hysterisk.

Peter Parker är trött på att vara Spindelmannen och ber Doctor Strange att trolla bort hans kändisskap. Hur Strange kan gå med på nåt så dumt är fullkomligt osannolikt. Givetvis går något fel med trollformeln och andra universum och personer från dem börjar läcka in i Tom Holland-Spindelmannens universum. Vilka personer? Ja, det handlar både om skurkar och om andra versioner av Spindelmannen spelade av skådisar från tidigare filmer. Meta!

Det jag gillar med filmen är kanske ändå några av metaaspekterna. T ex att skurkarna, ja, de flesta av dem i alla fall, blir snälla och nu behöver räddas. Det var även lite fint hur de tre Spindelmännen retar varandra och upptäcker varandras likheter och olikheter. Peter Parker blir även deprimerad under filmens gång pga orsaker och får hjälp och tröst av sina andra versioner för att komma vidare. Fint, som sagt.

Peters flickvän MJ (Zendaya) och bästa kompis Ned (Jacob Batalon) är med inledningsvis men försvinner helt under en stor del av filmen. Detsamma gällde ovan nämnda skurkar. Det kändes lite bakvänt och jag funderade på vad de egentligen höll på med. Tänk om Oscar Isaacs rollfigur i Ex Machina plötsligt inte var med under 45 minuter av filmen. Det hade känts fel. Nu är ju Spider-Man: No Way Home en helt annan typ av film men jag tycker ändå det gjorde att manuset kändes lite trött.

Dagen efter att jag sett filmen så hade jag i princip glömt att jag sett den. Den gav inget vidare intryck med andra ord. Det var som att äta en tallrik med fil och müsli till frukost. Eternals var mer minnesvärd!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Riktigt skön De La Soul-nostalgi under eftertexterna och perfekt val av sång: ”The Magic Number”.

Shinypodden Special: 2021 års bästa filmer – del 2

Glada miner och kärlekstecken från folket bakom CODA! Men kom Oscarsvinnaren med på några av våra listor?

Jag är med i Shinypodden (yay!) där jag tillsammans med värden Henke och gästerna Carl och Niklas pratar om filmåret 2021! Vi går igenom 2021 (det andra året som försvann) som filmår (bu eller bä?) och framförallt listar vi våra tio favoriter från året. I det andra avsnittet handlar det om konsensusvalen, dvs filmer som förekommer på två eller flera listor. Det första avsnittet handlade om de mer udda valen, the outliers.

Hos Shinypodden kan du lyssna på det andra avsnittet men det går givetvis även att hitta på iTunes och Spotify eller så dyker det upp i feeden i din podcastspelare om du prenumererar på Shinypodden.

Shinypodden Special: 2021 års bästa filmer – del 1

Glada miner och kärlekstecken från folket bakom CODA! Men kom Oscarsvinnaren med på några av våra listor?

Jag är med i Shinypodden (yay!) där jag tillsammans med värden Henke och gästerna Carl och Niklas pratar om filmåret 2021! Vi går igenom 2021 (det andra året som försvann) som filmår (bu eller bä?) och framförallt listar vi våra tio favoriter från året. I det första avsnittet handlar det om filmer som inte var med på så många listor, uteliggarna, the outliers. Kanske lite udda filmer som bara en av oss hade med på sin lista. Upplagt för att få trevliga filmtips med andra ord.

Del två kommer om några dagar och då kommer vi in på de verkliga toppfilmerna inklusive våra topp-3-filmer. Hos Shinypodden kan du lyssna på det första avsnittet men det går givetvis även att hitta på iTunes och Spotify eller så dyker det upp i feeden i din podcastspelare om du prenumererar på Shinypodden.

King Richard (2021)

King Richard är en biopic som påminner mig om Dolemite Is My Name och The Pursuit of Happyness. Alla tre är filmer om svarta män som kommer från fattiga och enkla förhållanden men som när på en dröm om att make it big (gurgel, varför kommer jag inte på nåt bra svenskt uttryck?).

Nu har jag i och för sig inte sett The Pursuit of Happyness men jag vet det är Will Smith som spelar huvudrollen som en pappa som kämpar för att få jobb så att han kan försörja sin son. I King Richard är det Smith som spelar titelrollen som Richard, pappan till systrarna och tennisfenomenen Venus och Serena Williams.

Systrarna själva är med som producenter av filmen och det är förmodligen en av anledningarna till att det hela känns alldeles för tillrättalagt. Skildringen av familjen Williams är för myspysigt glad. Man kan ana mörkare inslag där nånstans men det är inget som lyfts fram. Jag har egentligen inget problem med det per default utan ser filmen mer som en saga än nåt annat. Men det går inte att komma ifrån att jag får en lite bitter eftersmak. Nu har inte jag hjärnkoll på Richards Williams men nån helyllefamiljefar var han inte. Och det framställs han inte som här heller… men nästan.

Will Smith då? Jo, han funkar väl. Men jag känner att det handlar om ett solklart Oscarsfiske här. Jag riktigt ser hur han anstränger sig för att likna den verklige Richard Williams så mycket han bara kan, och om man ser det så tydligt så faller det lite. Försök inte göra rollen så lik som möjligt utan försök fånga känslan och gör din grej är mitt tips. Jag blir nästan aldrig imponerad av porträttlika rollprestationer, i alla fall inte bara av porträttlikheten.

Skådisarna som gör Venus och Serena gör det riktigt bra. Mest i fokus är Venus som är äldst och som ska lotsas fram till att bli världsstjärna. Hennes dröm är att vinna Wimbledon vilket hon har gjort fyra gånger vid det här laget. Serena får stå lite i skymundan i filmen. Men vi vet ju alla att hennes tid komma skall. Ja, grejen är ju faktiskt att det var lillsyrran som tog hem den första Grand Slam-titeln i 1999 års upplaga av US Open.

Hur är tennisen i filmen? Riktigt bra faktiskt. Det ser ut som det gör på riktigt. Dessutom har man speciellt fått till Venus rörelsemönster, hennes serverörelse, hur hon väntar en aning innan hon kastar upp bollen, hur drar tillbaka racket tidigt innan hon slår en backhand. Här har man tittat på många matcher och tränat för att få det… så porträttlikt som möjligt. Haha, ja, jag är imponerad.

Slutligen. Här kommer några fler tennisfilmer: Borg, Wimbledon, Match Point och Strangers on a Train. Har vi några fler?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Jungle Cruise (2021)

Jungle Cruise är som en barnvariant eller en disneyfierad version av The Lost City of Z. Det är herrklubbar där kvinnor inte är välkomna 1916 i London och det diskuteras förlorade skatter som man vill återupptäcka. En skillnad här är att doktor Lily, en kvinna spelad av Emily Blunt, smyger sig in bland männen och vill ge sig ut på sin egen expedition. Med hjälp av en skattkarta och en mystisk pilspets ger hon sig av till Amazonas tillsammans med sin stissige bror McGregor. I hälarna har hon dock en ondskefull tysk prins (Jesse Plemons). Hmm, en elak tysk, tänka sig?!

Vem träffar Lily på i Amazonas? Dwayne Johnson, vem annars? Han spelar Frank som driver nån typ av båtturer i djungeln där man får uppleva ett amazonskt vatten- och djuräventyr kryddat med ordvitsar. De slår sina puns… påsar ihop på jakt efter Yggdrasil (ja, eller Amazonas version i alla fall) vars blommor förmodligen hade eliminerat Corona på ett kick.

Jag har hört en del som klagat på att Amazonas infödingar skildras dåligt eller kanske som en kliché. Hmm, jag vet inte, är det så upprörande att skildra dem i höftskynken och med spjut och pilbågar? Hade de inte pilbågar och höftskynken? Nåväl, jag kommer i alla fall att tänka på en del andra filmer som t ex Aguirre, the Wrath of God och Cannibal Holocaust om man nu vill snacka upprörande skildringar. Men det är ju filmklassiker…

Då tyckte jag snarare att en del gay-skämt som förekom inte var helt lyckade. McGregors stissige figur är ju en vandrande kliché hela han. Nja, det blev för överdrivet och funkade dåligt.

Jaha, men det var väl harmlöst det här. Det är Disney, det är lättsamt, det är cgi-djur, cgi-conquistadorer och tyska protonazister med steampunk-ubåtar. Ja, det är väl kanske inte att räkna med nåt mer när Jungle Cruise, precis som Pirates of the Caribbean-filmerna, bygger på en Disneyåktur. Och man kan väl säga att filmen är just en åktur, en (c)harmlös åktur.

Ja, just det, det höll jag på att glömma. Den romantiska kemin mellan Dwayne Johnson och Emily Blunt är lika med… noll. De kändes mer som gnabbande kompisar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Eternals (2021)

Det var väl inte så pjåkigt det här. På Twitter skrev jag efter att ha sett filmen: ”Såg precis Eternals… och den var ju bättre än väntat! En DC-film i MCU-kläder eller en MCU-film i DC-kläder. En udda och något uppfriskande kombination. Mycket natur à la regissör Chloé Zhao. 3/5. Men varför ingen blind Eternal?!”

Ja, det är nog ganska bra beskrivet. Det är en MCU-film men det känns som en DCEU-film. Det är betydligt mer högtravande och pompöst än i de andra MCU-filmerna. Inledningen var nog bland det värsta jag har sett i den ligan. En skapelseberättelse ska gestaltas och det görs bl a med en berättarröst som försöker låta som Cate Blanchett i Sagan om ringen. Det gör berättarrösten inte, vem det nu var som gjorde den.

Inledningen är fullkomligt obegriplig, det måste sägas. Det oreras om The Six Singularities (det måste ju vara Evighetsstenarna?) and The Dawn of Creation, Celestials, Eternals och Deviants. Det är en röra. Vad det i slutändan kokar ner till är att våra hjältar (Eternals) slåss mot elaka cgi-hundar (Deviants) för att rädda jorden.

Det finns dock nåt mer i filmen som jag tyckte var en intressant idé. Fajter mot cgi-monster är ganska ointressanta. Däremot tyckte jag hela idén med att dessa Eternals påverkar jordens utveckling i viss mån. De bidrar med idéer som gör att utvecklingen tar små skutt framåt då och då. Hjulet, jordbruksredskap, kärnkraf… eller kanske kärnvapen. Oooops! Där gick det fel.

Egentligen får dessa Eternals på order av sin Celestial-chef inte påverka jordens utveckling eller hjälpa till vid katastrofer förutom om det är Deviants inblandade. Jag antar att det har med att behålla en korrekt tidslinje att göra, eller nåt sånt. Det hela påminner mig om det för de flesta kaptener irriterande The Prime Directive i Star Trek.

Min raljerande kommentar i tweeten ovan om att jag saknade en blind Eternal hade att göra med att en av dessa Eternals var döv. Det kändes kanske som ett något märkligt val av Celestial-chefen när jordens framtid står på spel. Dessutom hade vi en barn-Eternal. Barnarbete! Nå, alla ska ju bidra och just dessa två kan säkert bidra med nåt som de andra inte kan.

Roligast och förmodligen bäst i filmen var Karun (Harish Patel) som var nån form av assistent till Kumail Nanjianis rollfigur Kingo. Det förekom även en snygg fajt i Amazonas djungler som jag uppskattade.

Det här var en udda, och bitvis bra, MCU-film som utspelar sig på annorlunda platser. Vi får mycket natur, vilket inte är så konstigt då regissören alltså heter Chloé Zhao. Efter att ha hört mest dåligt om Eternals så får jag lov att säga att jag blev positivt överraskad.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

F9 (2021)

Jag gillar de flesta filmerna i The Fast and the Furious-serien. Visst har det funnits några bottennapp (ja, jag tittar på dig Tokyo Drift) men överlag är det underhållande over the top-filmer som gör sig bäst på bio. Jag har t.o.m. varit så hängiven att jag ägnat ett bloggtema åt att lyssna på Vin Diesels mörka stämma prata om #family. Serien har gått från producera heist-filmer i ganska liten skala (stulna dvd-spelare!) till att vara larger than life och mer lik Mission: Impossible-filmerna än Point Break.

De bästa filmerna (eller mest underhållande kanske man ska säga) i serien har för mig varit Fast Five och Furious 7. Bespottade 2 Fast 2 Furious är inte bra men inte såååå dålig som ryktet säger (”Ejecto seato, cuz!”).

Nu var det dags för den nionde (sic!) filmen i serien. Den har fått den klatschiga titeln F9. Ja, varför göra det svårt för sig?

Oj, oj, det börjar inte bra det här. Inledningen är en smörig, sentimental tillbakablick där vi får träffa både Doms pappa och bror. Det skär sig mellan bröderna, rejält. Efter denna ganska märkliga inledning (jag tänker på Doms brors något ologiska agerande) så hoppar vi till en lugn(are) nutid där Dom slagit sig ned med barn och Michelle Rodríguez på en gård ute på landet. Lugnet kommer givetvis inte bestå. Doms bror Jakob (John Cena) är ute efter hämnd! Vänta, hämnd?! För vad? Som sagt, Jakobs motiv är för mig oklara.

Tyvärr är fortsättningen inte speciellt mycket bättre. Det är smörigt, såsigt, lökigt, mycket cgi-action och inga Joel moments. Det är macho. Macho på ett dåligt sätt. Det förekommer en biljakt i en djungel som är trist. Ungefär lika trist och fylld med cgi som den i Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull. Varför finns det till synes breda landsvägar mitt i djungeln?

Vi får stifta bekantskap med en magnetisk lastbil. Allt som har med denna lastbil att göra är ologiskt. I början vill filmen visa upp en massa coola effekter när alla möjliga metallföremål, stora som små, dras till den. I slutet så är det plötsligt bara en enda bil som attraheras. That’s one sophisticated lastbil. Eller det kanske var en buss eller husbil när jag tänker efter.

Nej, det här var skräp. Det är dålig action, dåliga skådisar, dåli… inget manus. Jag blev inte underhållen alls och då har ju filmen misslyckats kapitalt. Det enda som hade kunnat rädda den hade väl varit att se den på bio med Joel. Och slutligen, nämnde jag att Tyrese och Ludacris kör bil i rymden? Inte? Ok, då gör jag det nu. Löjligt orimligt!

Och slutligen, igen. Han dyker upp också. Han? Vem då? Han! Orimligt löjligt.

tiresep

Vad har jag tyckt om de tidigare filmerna i serien? Klicka på filmtitlarna för att komma till mina recensioner.

The Fast and the Furious
2 Fast 2 Furious
The Fast and the Furious: Tokyo Drift
Fast & Furious
Fast Five
Furious 6
Furious 7
The Fate of the Furious
Fast & Furious Presents: Hobbs & Shaw

The Matrix Resurrections (2021)

The Matrix från 1999 är en av mina absoluta favoritfilmer och jag är ganska säker på att det är den film jag sett om flest gånger. Första gången var på ett flygplan på väg hem från Australien. Jag har nog sett den tio gånger eller nåt sånt och då ska ni veta att jag inte alls är en omtittar-person. De två uppföljarna Reloaded och Revolutions är inte alls lika bra men ändå bra/ok där tvåan är den klart bästa.

I den fjärde filmen är Neo, ja, eller Thomas Anderson som han ju heter, en spelutvecklare som ligger bakom de populära The Matrix-spelen. Aha, så det som hände i de första The Matrix-filmerna var alltså bara ett spel? Mja, typ…

Nu kanske det är på sin plats att nämna att jag kommer att spoila skiten ur The Matrix Resurrections.

Vi börjar igen. Mja, typ… Det visar sig att Mr Anderson nämligen återigen är fast i The Matrix, alltså den av maskinerna konstruerade världen som ska hålla batteri-människorna lugna i sina slemmiga kapslar. Thomas börjar dock få svårt att skilja the dream world from the real world oavsett hur många blå piller han poppar. Men han är inte crazy i alla fall, det låter hans terapeut (Neil Patrick Harris med blå hipster-glasögon) meddela.

Thomas har en crush på en kvinna som han ser på ett kafé då och då. Tiffany heter hon och spelas av Carrie-Anne Moss och då förstår vi ju vem det egentligen är. Vem är du, vem är jag, levande charader…

Filmen inleds dock med att vi får uppleva början av The Matrix – ”I think we can handle one little girl”, ni vet – och jag undrar ett ögonblick om det här är en shot-for-shot remake av The Matrix, som Gus Van Sant gjorde med Psycho och Michael Haneke med sin egen Funny Games. Haha, ja, det vore ju inte vad man hade förväntat sig men ändå ganska roligt. Men, nej, efter tag går saker inte som det ska för Trinity och filmen tar en annan väg.

Förresten så är det inte bara vi som tittar på den här versionen av början på The Matrix. Det gör även en tjej kallad Bugs (Jessica Henwick). Tyvärr, för Bugs del, så dras hon själv in i händelserna och blir jagad av en massa solglasögonprydda agenter i kostym, varav en verkar vara en ung och färgglad (så småningom) kopia av ingen annan Morpheus.

Vad är det som händer?! Ja, fråga inte mig, haha. Jag vet inte. Men det spelar ingen roll för jag gillar det jag ser ändå. Efter den den actionfyllda inledningen lugnar filmen ner sig rejält när vi får lära känna Thomas Anderson och hans värld. Hmm, vart är filmen på väg? Under en lång stund (kanske en timme?) så får vi i princip ingen action alls utan det hela är mer av ett psykologiskt drama. Frågan som ställs är om Thomas ska våga släppa sargen och följa med Bugs och Morpheus ut ur matrisen. Plus om man han ska våga fråga chans på Trin… Tiffany.

Det förekommer ett långt collage där vi får ta del av Thomas ekorrhjulsvardag till tonerna av Jefferson Airplanes ”White Rabbit”. Nånstans här så började jag själv släppa sargen och bara njöt av filmen.

Alltså, den här filmen är så rackarns meta att det nästan är löjligt. Jag vet inte om jag har sett nåt liknande tidigare. Jag tycker det är hur kul som helst. Jag kan ju nästan The Matrix från ’99 utantill. Jag kan varenda replik, varenda actionsekvens som ett rinnande vatten. Efter ett tag kommer jag på mig själv att sitta med ett stort leende på läpparna när filmen refererar till sig själv gång på gång. Det kan handla om hela sekvenser, som t ex Neo och Morpheus träningsfajt i dojon, eller bara små detaljer som en replik eller en galen och bitter Merovingian som nostalgiskt drömmer sig tillbaka till bättre tider.

Jag kom att tänka på Star Wars: The Force Awakens under titten. De båda filmerna påminner om varandra i och med att de i stora delar är en remake på den första filmen i sin respektive filmserie. Resurrections är dock snäppet värre när det gäller att referera till sig själv. Här har Lana Wachowski och hennes team verkligen gått all in och det kanske är just därför som det funkar. Istället för en blek kopia som man glömmer efter två dagar (Obs! Jag gillade The Force Awakes) så känns det som en film jag kan se om några gånger. På samma gång som det är en sorts remake på ettan så får man så mycket annat. Det gäller väl speciellt inledningen på filmen. Avslutningen kanske är mer standard, det ska sägas.

Nej, fajtingscenerna når inte upp till den första filmens nivå men de är inte dåliga på nåt sätt. Men det är väl omöjligt att överträffa det jobb som Yuen Woo-ping gjorde i The Matrix. En positiv detalj är att vi i alla fall slipper cgi-människor som fajtas som var fallet i Reloaded och Revolutions.

Det förekommer mängder av små metaguldkorn. De är för många för att ta upp alla nu men två stycken bjuder jag på. Det första är att filmen skojar med att Keanu Reeves enligt the interwebs aldrig åldras. Är han i själva verket en vampyr? 60 år har passerat sen Revolutions men Neo verkar inte ha åldrats mer än 20 år. Samma sak kan inte sägas om Jada Pinkett Smiths rollfigur Niobe…

Det andra lilla guldkornet, och det är verkligen litet, är skämtet när en av rollfigurerna säger ”Then we’re all fucked” och tio millisekunder senare så piper svävarskeppets kommunikationsradio (för sent!), likt ett sånt där välkänt censurpip. Jag gillar såna små detaljer, och jag gillar filmen som helhet och dessutom blev det nästan dammigt i rummet när Trinity till slut valde Neo och inte Chad.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Andra åsikter om The Matrix Resurrections hittar ni här:

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer

Black Widow (2021)

Oj! Jag har visst glömt att skriva om MCU-filmen om Natalja Aljanovna Romanova, även känd som Black Widow. Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings hann till och med att smita före i kön. Men nu är det dags att avhandla filmen om den ryskättade superagenten. Fast handlar Black Widow egentligen om Natasha? Jo, hon har förvisso en av huvudrollerna men för mig kändes det hela mer som en stafettpinneöverlämning från Scarlett Johansson till Florence Pugh. Nåväl.

Black Widow inleddes, något överraskande för mig, i Ohio. Jag hade förväntat mig en inledning i ett grått Ryssland där lilla Natasha och hennes familj får besök av nån kvinnlig skum men till synes snäll person som försöker locka med Natasha att börja på hennes ”skola” för unga lovande kvinnliga förmågor.

Istället börjar vi alltså i ett förortsidylliskt Ohio där Nat och hennes yngre syster Jelena bor med mamma och pappa i vad som verkar vara en… idyll. Men skenet bedrar. Mamma och pappa verkar vara ryska spioner. Under stor brådska måste de plötsligt fly efter att ha blivit avslöjade. De undkommer till Kuba och Nat och Jelena skickas till just en sån där ”skola” som jag nämnde ovan. Där de ska tränas upp för att bli svarta änkor.

Flera år passerar och när vi hoppar in i handlingen igen så är det år 2016 och det hela utspelar sig efter händelserna i Captain America: Civil War. Nat är på flykt undan myndigheterna och gömmer sig i Norge. Jelena, ja, hon har blivit en Black Widow, dvs en livsfarlig, superhemlig och ”hjärntvättad” rysk yrkesmörderska. Men deras vägar ska mötas igen…

Jag tyckte det var en hel del Bourne-känsla i filmen med mentalt kontrollerade svarta änkor som är lönnmördare som vaknar upp och försöker ta reda på vad som egentligen försigår och stoppa det. Det var för övrigt kul att se svenska Nanna Blondell som en av änkorna.

Det var bra att filmen faktiskt är inspelad i Norge och inte i… Bulgarien eller nåt. Det kändes att det var på riktigt, att det verkligen var Norge. Det gör en del för trovärdigheten precis som det faktum att norrmännen faktiskt pratar riktig norska också…. åh, nej, jag får ta tillbaka det sista då det förekommer en norsk nyhetsuppläsare som pratar nån form av Google Translate-norska (eller snarare: det är nån som inte kan norska som läser upp en norsk text och det låter bara konstigt). Varför kunde man inte hitta nån som faktiskt kan norska på riktigt? Det är onödigt och det gör att jag som skandinav kastas ur filmen.

I Norge träffar Nat på en kraftfull hejduk. En ganska otäck hejduk. Jag funderade på om det var en robot eller om det fanns en människa under masken och all metall. Ja, det får vi ju reda på så småningom.

Jag tyckte samspelet mellan Johansson och Pugh var roligt. Det förekommer ett trevligt gnabb mellan de båda. Nat är ju världskändis som en del av the Avengers och Jelena kan ju inte låta bli att reta henne för det. Speciellt kul tycker Jelena det är att pika Nat för hennes superhjälteposerande. Trepunktslandningen, ni vet.

Nat och Jelenas ”pappa” Alexej (David Harbour) visar sig vara en supersoldat och Rysslands motsvarighet till Captain America. Ja, eller, han var väl snarare det en gång i tiden. 2016 är han avdankad och sitter av nån anledning i fängelse. Första gången, under inledningen i Ohio, när han plötsligt visar sig ha superkrafter blev jag rätt så överraskad och undrade vad som pågick. Det visar väl att det alltid är bra att veta så lite som möjligt om en film.

Den är ju rätt så underhållande den här filmen. Samspelet mellan ”döttrarna” och Alexej är roligt. Harbour gör en skön insats som en skurkhjälte som varken är svart eller vit. Det gällde för övrigt även mamman i familjen (spelad av Rachel Weisz). God, ond, mittemellan.

Slutligen konstaterar jag att filmen är rejält mörk. Det är ju rent fruktansvärt vad Black Widow-programmet har gjort med de här unga föräldrarlösa tjejerna.

En sak till. Trots en bra film så har jag en litet bitter eftersmak med tanke på det som händer i Avengers: Endgame plus att jag inte kan bortse från det faktum att detta är en film som borde ha kommit för över tio år sen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings (2021)

Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings visade sig vara en MCU-film som passade mig nästan som handen i handsken. Det är en martial arts-film med sköna fajter och samtidigt ett sorts episkt fantasy-drama med drakar och demoner.

Filmens ”skurk”, Xu Wenwu, spelas av den gamle WKW-hjälten Tony Leung. Han är ägaren av filmtitelns tio ringar som ger honom evigt liv och stora krafter. Efter att ha levt i över tusen år träffar vår skurk en kvinna som visar sig vinna både hans hjärta och i en fajt mot honom. De blir kära, Wenwu lägger järnringarna på hyllan, de gifter sig och får barn. Men Wenwus förflutna kommer ikapp honom som man brukar säga…

Efter inledningen hoppar filmen till dagens San Francisco och filmens hjälte Shang-Chi, ja, eller Shaun som han kallar sig som amerikan. Det visar sig att verkligheten och hans förflutna även kommer ikapp honom. Familjebestyr gör att han måste resa till Macao och sen vidare därifrån. Med sig på resan får han sin vän Katy (spelad av Awkwafina, kvinnan med den härliga sandpappersrösten).

Jag gillade inledningens mytiska och episka känsla av legender. Mandarin är ett härligt språk och en njutning att lyssna på även om jag inte förstår ett ord. De delar av filmen som utspelar sig i San Francisco var kanske filmens bästa delar. Jag tyckte man presenterade Shaun och Katy på ett mysigt och roligt sätt. Dessutom var bussfajten mycket bra. Den var innovativ och utvecklade dessutom rollfigurerna på samma gång. Shaun och Katy lär känna andra sidor av varandra om man säger så. Speciellt får väl Katy veta mer om Shaun.

En orsak till att jag gillade filmen lite extra stavas David Chen. David är en av värdarna i filmpodcasten The Filmcast (tidigare The Slashfilmcast). Han, och även Devindra Hardawar (en av de andra värdarna), brukar alltid påpeka hur viktigt det är med representation. Det brukar vara en av de första saker de lyfter om en film. Hur bra det var med en mångfaldig cast och hur det gör filmen bättre.

Visst är det positivt med filmer med skådisar från flera olika bakgrunder och kulturer och det är förstås viktigt med representation som Dave och Devindra påpekar. Men för mig är det sällan att det lyfter en film. Ofta kan det snarare kännas lite krystat med en asiat, en vit, en svart, en mexikan en etc… Det blir liksom ett mångfaldsbingo av det hela. Men det kan funka smidigt, som t ex i The Old Guard där rollbesättningen av nån anledning kändes naturlig.

Men det som Dave & Co har gjort är att de har lyft upp den här frågan så att den finns i mitt medvetande när jag ser en film. Och vad gäller Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings så var det som att saker och ting föll på plats. Det är så här man ska göra. Filmen innehåller nästan enbart skådisar med asiatisk bakgrund. Det pratas antingen mandarin eller engelska och allt känns naturligt. Man får en inblick i en kultur istället för att filmen innehåller fem rollfigurer med olika bakgrund, bara för att visa upp ett mångfaldstänk. Mina tankar går även till den underbara Pixar-filmen Coco som också den arbetar och fungerar på samma sätt som Shang-Chi.

Jag nämnde att bussfajten inte bara var en cool fajt utan även utvecklade rollfigurerna. Det förekom ett antal såna här fajter i filmen. Det är inte bara en fajt för fajtens skull. Vi har en kärleksfajt i inledningen där Wenwu träffar Shauns mamma. Vi har en utbildande fajt där Shauns moster lär Shaun hur man fajtas mjukt och på ett helt annat sätt än Shauns pappa. Och så har vi en avslutning där Shaun och hans pappa möts och… försonas?

The Mandarin från Iron Man 3 gör comeback i den här filmen. Haha, helt underbart med Ben Kingsley som skådisen Trevor Slattery. Tillsammans med gosedjuret Morris och Awkwafina utgör han filmens komiska element. Jag kollade precis nu upp hur gammal Ben Kingsley är. Han är född 1943. Ni kan räkna själva. Här kändes han fräsch och pigg och visar kanske att ålder bara är en siffra.

Ja, slutfajten är för lång och för cgi-tung men den var samtidigt snygg rent visuellt och hade en vacker kinesisk drake så jag kan inte underkänna den.

Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings får inte 4/5 men det är nära.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: