Promising Young Woman (2020)

24 februari, 2023 2 kommentarer

Som jag minns det så blev Promising Young Woman ganska uppmärksammad när den kom. Själv önskar jag att jag hade vetat lite mindre om den innan titten. Nu gick jag miste om en del överraskningar under inledningen. Men ganska snart var jag ändå ändå inne i filmens twistade och pastell- och neon-färgade värld.

Carey Mulligan spelar Cassie, en kvinna med ett förlutet som gjort henne till en kvinna med ett hämnduppdrag. Länge är det oklart vad som egentligen har hänt. Men det handlar i grunden om att män är slödder och svin men ändå får lov att vara det utan påföljd. Det är ett systemfel som Cassie ser som sin uppgift att rätta till, och det är när hon ställer raka och enkla frågor som det blir uppenbart hur absurt allt är. Parallellt med sin quest så får hon ihop det med en till synes normal snubbe spelade av Bo Burnham. Eller döljer han också nåt?

Jag är inte säker på att jag gillar filmens slutdel då den ändrar ton och förvandlas till en sorts svart komedi. Det var nåt med tonskiftet som inte helt gick hem hos mig. Slutligen: musiken var inte min kopp te som musik betraktat. Däremot var den passande i filmen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Spider-Man: No Way Home (2021)

13 juli, 2022 2 kommentarer

Spider-Man: No Way Home har en hetsig inledning som jag antar ska kommentera fenomen som kändishysteri och fake news. Det blir mest hysteriskt… och hetsigt och dessutom med min icke-favorit J. Jonah Jameson (J. K. Simmons) som ju är just… hysterisk.

Peter Parker är trött på att vara Spindelmannen och ber Doctor Strange att trolla bort hans kändisskap. Hur Strange kan gå med på nåt så dumt är fullkomligt osannolikt. Givetvis går något fel med trollformeln och andra universum och personer från dem börjar läcka in i Tom Holland-Spindelmannens universum. Vilka personer? Ja, det handlar både om skurkar och om andra versioner av Spindelmannen spelade av skådisar från tidigare filmer. Meta!

Det jag gillar med filmen är kanske ändå några av metaaspekterna. T ex att skurkarna, ja, de flesta av dem i alla fall, blir snälla och nu behöver räddas. Det var även lite fint hur de tre Spindelmännen retar varandra och upptäcker varandras likheter och olikheter. Peter Parker blir även deprimerad under filmens gång pga orsaker och får hjälp och tröst av sina andra versioner för att komma vidare. Fint, som sagt.

Peters flickvän MJ (Zendaya) och bästa kompis Ned (Jacob Batalon) är med inledningsvis men försvinner helt under en stor del av filmen. Detsamma gällde ovan nämnda skurkar. Det kändes lite bakvänt och jag funderade på vad de egentligen höll på med. Tänk om Oscar Isaacs rollfigur i Ex Machina plötsligt inte var med under 45 minuter av filmen. Det hade känts fel. Nu är ju Spider-Man: No Way Home en helt annan typ av film men jag tycker ändå det gjorde att manuset kändes lite trött.

Dagen efter att jag sett filmen så hade jag i princip glömt att jag sett den. Den gav inget vidare intryck med andra ord. Det var som att äta en tallrik med fil och müsli till frukost. Eternals var mer minnesvärd!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Riktigt skön De La Soul-nostalgi under eftertexterna och perfekt val av sång: ”The Magic Number”.

Filed under Action, Äventyr, Betyg 2, Film, Musik, Recension, Serietidningsfilm, Superhjältefilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Pixar: Monsters University (2013)

5 mars, 2021 6 kommentarer

Men se där! En Pixar-prequel. Jag undrar om det är den enda bland alla av Pixars filmer. Vi får väl se när temat fortsätter under våren.

Under filmens inledning blev jag lite orolig då det verkade vara min icke-favorit Mike från den första filmen som skulle vara i fokus. Men Mike är en helt annan person i den här filmen, först ett mobbat skolbarn med tandställning och sen en nörd som anländer till universitetet för att utbilda sig till en superskrämmare. Jag kände sympati för den enögde grönbollen på ett helt annat sätt jämfört med hur det var i ettan.

Det är ett klassiskt upplägg som taget ur en vilken collegefilm som helst. Vi har en nörd som bara vill plugga. Festa? Nej! Här ska pluggas! Efter ett tag dyker Sulley upp och han är givetvis Mikes totala motpol. Sulley är en jock som får det mesta gratis på grund av sitt efternamn och sitt mäktiga vrål.

Men saker och ting går inte som det ska, varken för Mike eller Sulley och efter jullovet finner de sig utkastade ur den prestigefyllda skrämmarkursen och får istället studera design av skrikbehållare. Jag såg framför mig hur jag nån gång i januari 1991 sitter på Teknikum på en lektion i hållfasthetslära med lektor Sten Herlitz. Förresten, var det Philip Seymour Hoffman som spelade den trötte läraren i skrikbehållardesign?

En bit in i filmen står det klart för mig att huvudhandlingen har att göra med en tävling, The Scare Games, en sorts Mästarnas mästare för monster. Mike vill få revansch och beslutar sig för att delta. Problemet är bara att han måste få ihop ett lag. De enda som ställer upp är Oozma Kappa… och till slut även Sulley för att göra laget komplett.

The Scare Games påminde mig lite om Harry Potter-filmen The Goblet of Fire där ett antal trollkarlsskolar tävlade i magi.

Om nu Mike är nörd så är snubbarna i Oozma Kappa supernördar, eller övervintrade studenter, som fastnat i livet. Jag gillade det här gänget. Riktiga förlorare som hittar peppen i livet.

Filmen fick mig att minnas tillbaka på min studenttid i Uppsala. Just det här med att hitta nya vänner och uppleva nya miljöer på universitetet. Det är nåt speciellt.

Ett superminus med att se Pixar-filmer på Disney+ är de svenska texterna som används i animeringen, alltså inte undertexterna utan texter inne i själva filmen. Det är galet irriterande att se dessa på svenska när jag har valt engelska för både tal och undertexter. Det stör mig så pass mycket att jag funderar på att se filmerna via andra tjänster i fortsättningen. Det är ett satans otyg det där. Och sen är dessutom vissa texter fortfarande på engelska, där man missat att ändra. Helt horribelt.

Jag gillar Monsters University. Den är bättre än ettan! Jag får mer av mysig teamkänsla här. Dessutom tyckte jag den var riktigt underhållande. Jag skrattade högt ett antal gånger. Nu kan mitt gillandet även bero på att animeringen är så pass mycket bättre här. Som vanligt är det miljöerna som sticker ut som väldigt välgjorda vilket ger en filmfilm-känsla. Bra funky musik också bitvis. Och så var Mike betydligt mer sympatisk här. Klart godkänt till MU.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Två filmreferenser som jag tyckte mig se: Carrie (Oozma Kappa blir dränkta med färg under vad de tror är deras finaste stund) och Gökboet (Oozma Kappa åker på field trip och Sully är Chief). Förmodligen är den sista referensen nåt som bara jag tycker är en referens.

Hoppa nu över till Henke för att se vad han tycker om den här prequelen. Får den godkänt eller blir det omtenta?

Avslutande anektod: Apropå omtentor så hade jag i slutet av min studenttid i Uppsala klarat ALLA kurser… utom en. Vektoranalys. Jag fick en chans till revansch i form av en muntlig omtenta i början på sommaren den sista terminen. Muntlig omtenta. Huga! Jag gick in i lektionssalen där läraren stod framför den svarta tavlan. De vita kritorna lockade inte direkt. Jag undrade hur det här skulle gå till. Vilken mystery box. Efter en konstpaus sa läraren: ”Bevisa flödesekvationen. Du får 10 minuter på dig. Jag går ut under tiden. När jag kommer tillbaka ska du presentera ditt bevis”.

Hur det gick? Haha, ja, jag vet inte hur det gick till men det blev godkänt i alla fall. De där 10 minuterna är som ett töcken idag, ett flödande töcken.

Filed under Animerat, Äventyr, Betyg 3, Film, Komedi, Pixar, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Spider-Man 2 (2004)

11 september, 2020 6 kommentarer

Vad händer här?! Jag skriver om en uppföljare utan att först skriva om den första filmen i serien. Det är inte likt mig. Grejen är att jag givetvis hade sett den första Spider-Man-filmen men det var innan jag började skriva recensioner så nån sån finns inte att tillgå, och jag är inte sugen på att se om den. Min text om Spider-Man 2 skrevs i augusti 2004. Jag gillar för övrigt att jag envisas med att använda det svenska namnet på vår hjälte. Alltid stör det nån. 😉

Spindelmannen är tillbaka, men han mår inte speciellt bra. Peter Parker har problem med sin identitet och sitt liv. Han kan inte leva ut sin kärlek till Mary Jane eftersom han fruktar att detta kan utnyttjas av hans fiender. Han vill inte var Spindelmannen längre. Men han tvingas givetvis acceptera vem han är när den nye skurken Doc Ock gör entré.

Nja, jag vet inte, jag gillade nog ettan mer. Jag gillade hela avsnittet i ettan när man får reda på hur Parker blir Spindelmannen och får sina krafter. Här hoppar vi direkt in i handlingen. Inget fel i det, det går ju inte att göra samma film igen. Nåt som är kul i serietidningsvärlden är ju hur skurkar skapas (och hjältar också för den delen). Oftast (alltid?) sker det genom olyckor av olika slag, vilket ger nån sorts superkrafter. Jag gillar det konceptet. Så även i denna film, även om nye skurken Doc Ock känns något mesig men ändå i klass med den gröne vätten från första filmen.

Nån som alla verkar hylla är Parkers chef Jameson (J.K. Simmons). Själv tyckte jag han var jobbig bara. Scenen som fanns i teasern med Parker och MJ på kafé när en bil kommer inflygande är den bästa (inte oväntat eftersom det var med i teasern). Jag störde mig en del på att Spindelmannen, och framför allt Doc Ock, är datoranimerade. Har man väl sett det en gång så försvinner inte den känslan. Vissa avsnitt var för smöriga, t ex moster Mays slemmiga tal till Peter: ”I believe there’s a hero in all of us, that keeps us honest, gives us strength, makes us noble, and finally allows us to die with pride…”, blä. (Min kommentar: haha, jag var tydligen allergisk mot såna tal på den tiden, och kanske är det fortfarande.)

Apropå tråden om åldergränser (min kommentar: det fanns en tråd på filmforumet där vi diskuterade lämpliga åldersgränser för filmer) så är det synd att filmen är anpassad för kidsen. Det blir för mesigt helt enkelt. Den där lilla extra udden saknas. Sen gillar jag inte riktigt hela det här försäljningsknepet med uppföljare som redan är planerade och filmer med ett slut som i vanlig ordning ska ge en hint om vad som händer i uppföljaren. Det känns billigt på nåt sätt. Jag tyckte, som sagt, att ettan var bättre. Den hade mer charm. Det blir ändå godkänt till uppföljaren. Den är trots allt ganska sevärd men känns lite utslätad.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Action, Betyg 3, Film, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Coffee and Cigarettes (2003)

3 april, 2018 2 kommentarer

Påsken är slut men Jim Jarmusch-temat fortsätter ett litet tag till. Det verkar som att Jarmusch är ett fan av episodfilmen. Dagens film, Coffee and Cigarettes, är en sådan och sen har vi även Mystery Train och taxi-filmen Night on Earth. Texten om kaffe- och cigarettfilmen skrevs i juli 2004. Sa jag att Jarmusch har en skön stil?

Jim Jarmusch har tagit sina gamla kortfilmer Coffee and Cigarettes (med bl a Roberto Benigni, Steve Buscemi, Iggy Pop och Tom Waits) och slagit ihop dem med ett antal nygjorda kortisar med bl a Cate Blanchett, Bill Murray, Alfred Molina och Steve Coogan. Det hela har blivit en långfilm där ett gäng personer möts över en eller fler koppar kaffe och en cigg.

Ja, jag gillade den här filmen. Jarmusch har en egen och speciell stil på sina rullar. Oftast med en skön tillbakalutad känsla och det hela ger ett ganska slött intryck. På nåt sätt känns det som Jarmusch bara låtit kameran rulla och sen inte gjort så mycket mer än att klippa ihop det efteråt. Resultatet blir skönt. Alla episoder håller inte samma klass. Genomgående tycker jag de nygjorda är klart bättre. Kul är att många av skådisarna spelar, och driver med, sig själva. Bäst är nog antingen episoden med Bill Motherfucking Murray tillsammans med GZA och RZA (från Wu-Tang Clan) eller Molina och Coogans möte som också det är mycket roligt. Blanchett får också visa att hon är en väldigt duktig skådis (en av mina favvisar) i en episod där hon spelar två roller som två kusiner.

Det positiva med att filmen består av ett gäng kortfilmer är att de som är dåliga snart tar slut och förhoppningsvis är den som kommer sen bättre. Nackdelen är förstås att de som är bra också tar slut ganska fort, men det känns som ett mindre problem. Förmodligen skulle de som är bra vara sämre om de hade varit längre. Hehe, jag hoppas ni har förstått. Hur som helst, klart sevärd och roligt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Innan filmen började visades förfilmen Tempo med Jonas Karlsson och Tova Magnusson-Norling. Rolig, och ganska tänkvärd dessutom. Rekommenderas om ni råkar få chansen att se den.

Min kommentar: kul grej det där med att man innan huvudfilmen stoppar in en kortfilm. Den får ju givetvis inte vara för lång (över 20 minuter eller så) men i det här fallet var den bara fyra minuter.

Filed under Antologifilm, Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Kortfilm, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Jakten på den försvunna skatten (1981)

31 augusti, 2017 6 kommentarer

Med anledning av att jag såg Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull för ett tag sen så gräver jag fram mina gamla och korta preblogg-omdömen om de tre originalfilmerna. Texten om Raiders of the Lost Ark skrevs i februari 2004 och jag tror (otroligt nog) att det här var första gången jag såg filmen.

När det gäller filmtiteln så föredrar jag faktiskt den svenska titeln så därför får inlägget heta just Jakten på den försvunna skatten. Det beror väl säkert på att det var den titeln man (eller åtminstone jag) hörde som barn. Då är det liksom den som gäller. Det är samma sak med Hajen eller gamla Bond-filmer t ex.

Året är 1936 och Indiana Jones är på äventyr i bl a Egyptens öken på jakt efter Arken, kistan som man ännu tror stentavlorna med de tio budorden förvaras i. Nazister är på samma jakt. Jakten på den försvunna skatten är en matinéfilm som jag varken säger bu eller bä om. Den är harmlös. Den gör inget större intryck på mig men duger som lätt underhållning. Det är en förvånansvärt färglös film med tanke på den hajp som råder kring den. Inte minst är IMDb-betyget 8.7 bara löjligt enligt mig. Ok, om jag hade varit tolv år och sett den på bio för första gången skulle jag förmodligen stämt in i hyllningskören. Men så är nu inte fallet. Jag hade velat ha lite mer arkeologimystik. Slutet när Arken öppnas blev bara fjantigt tyckte jag. Bäst var den i början i Sydamerika med djungler, guldstatyer, schyssta fällor och pontonplan. Sen blev den faktiskt ganska tråkig. Harrison Ford är väl betydligt bättre i t ex Frantic och Jagad, kanske för att det är bättre filmer.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. När jag läser min text känns det som att filmen inte är värd mer än en tvåa men vid tiden för textens tillblivelse så hade jag en betygsskala som innefattade 3-/5, 3/5 och 3+/5 och filmen fick 3-/5, den svagaste trean man kan tänka sig. Nu är det 3/5 och 3,5/5 gäller och hade jag satt betyg enligt den skalan hade nog Jakten på den försvunna skatten fått 2,5/5 men jag vill inte ändra siffran så jag mappar ändå det gamla betyget till 3/5. Och filmen hamnade ändå på plats 9 på min topplista över 1981 års bästa filmer så en trea känns rimligt.

Filed under Action, Äventyr, Betyg 3, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Boogie Nights

26 januari, 2012 8 kommentarer


Titel: Boogie Nights
Regi: Paul Thomas Anderson
År: 1997
IMDb | Filmtipset

Boogie Nights är Paul Thomas Andersons resa genom porrindustrin på 70/80-talet. En av våra medresenärer är unge Eddie (Mark Wahlberg) som upptäcks på en nattklubb av Jack Horner (Burt Reynolds), regissör av exotiska filmer, och därmed introduceras Eddie i en värld som i filmen består av ganska trasiga människor, sex (doh), droger och mycket yta. För Eddie, som givetvis döper om sig till Dirk Diggler, går karriären spikrakt uppåt till en början, men det är ensamt på toppen och mycket vill ha mer… droger framför allt. Filmen är egentligen en klassisk uppgång-och-fall-historia.

Paul Thomas Anderson (PTA) är en oerhört ambitiös regissör, det visar han i samtliga sina filmer. I Boogie Nights förekommer ett otal ruggigt sköna långa scener utan klipp och med svepande kameraåkningar där kameran följer en person ett tag för att sen byta till en annan som kommer in i bild. Vi kanske har sett det både förr och senare men det är snyggt och njutningsbart. I rollerna ser vi PTA:s favoritskådisar som Julianne Moore, William H. Macy, John C. Reilly, Philip Seymour Hoffman, Melora Walters, Philip Baker Hall, mm. Krydda dessa med t ex Reynolds och Don Cheadle och man får en kanonfilm vad gäller skådespelarna. Wahlberg gör väl sin bästa roll nånsin skulle jag tro.

De flesta av rollfigurerna är ganska snälla, halvt misslyckade, lite sorgsna, älskvärda figurer, som de flesta hamnar i situationer där de lämnar ut sig själva bara för att bli förnedrade. Ta bara Cheadles sorglustiga figur som försöker sälja stereoapparater iklädd cowboyklädsel och spelandes countrymusik. Eller när han försöker få ett banklån. Eller när Eddie och John C. Reillys rollfigur försöker spela in en musikdemo. Ja, det hela är ganska tragikomiskt, men PTA skildrar ändå allt med en värme och känsla för sina karaktärer. Den enda som till synes går oberörd genom filmen är Reynolds rollfigur, regissören som vill skriva filmhistoria genom porrfilm med handling (yeah, right) och dessutom vägrar övergå till 80-talets video (han ska ju göra film!).

Även om det alltså är en riktigt välgjord film med helgjutna skådisinsatser så tyckte jag den bitvis, främst i mitten, var lite tråkig. Den blev då lite väl enkelspårig på sin väg mot sina karaktärers botten. Det var lustigt, på nåt sätt kändes det som om när filmen gick in i 80-talet så blev allt lite fulare och lite sämre och det verkar som om även karaktärerna i filmen tyckte det. På 70-talet kom man liksom undan med sex, drugs and rock’n’roll-livet men 1981 känns allt sunkigt och inte coolt. Nu blev inte filmen sämre av just det här, utan pga att det blev lite stiltje i handlingen, tyckte jag. Som tur var så räddas filmen av ett helt sanslöst avsnitt där Eddie och två kompisar ska försöka blåsa Alfred Molinas rollfigur. De kommer hem till honom och hans kinesiske ”betjänt” (eller nåt) som är besatt av att smälla smällare, samtidigt som Molina har stereon på högsta volym och verkar mer intresserad av att recensera skivan som spelas än att köpa droger. Helt sjukt svettigt bra.

Jag gillade även scenen mot slutet med Cheadle (som ständigt sökte den rätta looken) som hamnar i ett rån i butik. Oväntat och bra — precis som William H. Macys sista insats i filmen. Den allra sista scenen i filmen påminde mig lite om Robert De Niros motsvarande ”pep talk” i slutscenen i Raging Bull… ja, förutom att De Niro inte halar fram slangen då, haha. Jag måste också nämna scenografin men kanske framförallt musiken som är perfekt och verkligen sätter rätt stämning och tidsstämpel. Very good gummisnodd. Betyget blir en svag fyra. Det fanns ändå inte riktigt samma intensiva stämning i Boogie Nights som i den helt makalösa Magnolia om man nu ska jämföra.

4-/5

PS. PTA verkar för övrigt riktigt bra på att få skådisar (som liksom inte är riktigt erkända som seriösa skådisar) att göra kanoninsatser i roller som de visar sig passa perfekt för, t ex Tom Cruise i Magnolia, Adam Sandler i Punch-Drunk Love, och Wahlberg och Reynolds i Boogie Nights.

Filed under Betyg 4, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Da Vinci Code

1 oktober, 2011 6 kommentarer


Titel: The Da Vinci Code (Da Vinci-koden)
Regi: Ron Howard
År: 2006
IMDb | Filmtipset

Boken Da Vinci-koden har jag läst. Tyckte jag det det var en bra bok? Nja. Det är en sidvändare, det är vad det är. Boken är ju skriven som ett filmmanus med korta kapitel (scener) och man hoppar fram och tillbaka mellan olika parallella handlingar. Det är helt enkelt svårt att sluta läsa. Gör detta att det även blir en bra eller åtminstone spännande film. Nja. Skillnaden med en film är ju att man inte själv behöver vända blad så då kan man inte komma med komplimangen att filmen är en sidvändare.

Da Vinci-koden känns verkligen som nåt som är gjort för att ett filmbolag vill ha filmen gjord för att tjäna pengar. Jag får inte känslan av att nån verkligen har brunnit för filmen och verkligen vill göra den för nån annan anledning än just pengar. I och för sig, om man vill håva in pengar så är det ju en fördel om man gör en så bra film som möjligt. Tyvärr verkar man inte ha insett det, utan tror att det räcker med en hajpad bok för att få till en publiksuccé.


Nu vet jag inte om det blev nåt fiasko direkt, men nån bra film är det definitivt inte. Till att börja med är Tom Hanks felcastad, han gör en ovanligt blek figur och har inte den där glimten i ögat som jag fick känslan av att Robert Langdon i boken hade. Jean Reno passar inte alls som poliskommisarien. Eller passar och passar, det känns inte som han hittar sin karaktär alls utan går på nån sorts autopilot. Likaså känns det inte som Paul Bettany vet vad han gör i sin roll som albinosjälvplågarmördaren Silas. Hans fåniga dialekt är bara… fånig.

Den enda som jag tycker hittar sin rollfigur något så när är Audrey Tautou som lyckas göra en person av sin kryptörspolis. Sen är ju Ian McKellen även underhållande i sitt (över)skådespel. Själva historien saggar sig fram med jobbiga flashback-scener och pekoralscener när Langdon plötsligt löser nån gåta. Just det här med gåtorna, som funkar i boken där man själv kan läsa i sin egen takt, går ju helt bort i filmen. Då måste man i såna fall välja att presentera det på nåt annat sätt, och inte som nu när lösningen kläcks fram av Langdon efter att han tittat på gåtan i tre sekunder, och vi fått se den i en halv sekund.


Det som är bra med den mediokra boken är gåtorna men främst konspirationsteorierna. Det är väl det enda som möjligtvis funkar i filmen. Jag är svag för konspirationsteorier, mysterier och dylikt, så nåt måste ju funka i filmen, men det är nästan märkligt vad dåligt man lyckas med att skapa nån som helst spänning. Det blir snarare ofrivillig komedi eller kalkon på sina ställen (slutscenen är ett sådant exempel). Nä, jag tycker faktiskt man kan se den godkända National Treasure istället

2-/5

Filed under Action, Äventyr, Betyg 2, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , ,

%d bloggare gillar detta: