2 x Jim Jarmusch

5 april, 2018 2 kommentarer

Nu har jag postat inlägg om nästan alla de äldre Jim Jarmusch-filmerna som jag har kunnat hitta gamla texter om. Men bara nästan. Jag slår ihop de två sista inläggen till ett eftersom det lilla jag hittade om dessa filmer inte kändes värdigt egna inlägg. Sen återstår det även för mig att skriva om Jarmuschs senaste spelfilm Paterson från 2016. Samma år kom även Jarmusch ut med Gimme Danger, en dokumentär om Iggy Pop-bandet The Stooges, men den har jag inte sett. Permanent Vacation, Year of the Horse och The Limits of Control har jag inte sett. Ghost Dog – The Way of the Samurai (4/5) har jag sett (på bio när den kom!) men aldrig skrivit om.

 

Night on Earth (1991)

Night on Earth är en episodfilm som utspelar sig i fem taxibilar i fem olika städer: Los Angeles, New York, Rom, Paris och slutligen Helsingfors (!).

Roberto Benigni har jag svårt för. Livet är underbart var ganska ok som film, men inte mer, och Benigni är mest jobbig. När jag såg Night on Earth för ett tag sen blev jag ganska överraskad när Benigni dök upp. Lyckligtvis var han ju inte med så länge eftersom han bara var med i sin lilla episod. Night on Earth utspelar sig delvis i Helsingfors och med enbart finska skådisar. Jarmusch har en koppling till Finland via regissörsbröderna Kaurismäki då Jarmusch skådespelat i Leningrad Cowboys Go America och Helsinki Napoli All Night Long. Night on Earth är inte nån av Jarmuschs bästa men sevärd.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

Dead Man (1995)

Kan detta vara en Johnny Depps mer udda skådespelarinsatser? I denna ”western” spelar han en missförstådd figur som blir indragen i ett morddrama och skadad tvingas fly ut i vildmarken där han träffar den storväxte indianen Nobody.

Jag gillade Dead Man väldigt mycket. Filmen har en märklig stämning över sig. Ibland vet man inte om det man ser är en dröm, om det är Johnny Depp som hallucinerar eller om det verkligen händer. Dead Man är en film som var helt oförutsägbar för mig. Neil Youngs musik bidrar till stämningen på ett utmärkt sätt. Om ni vill se nåt annorlunda ska ni se Dead Man.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Filed under Antologifilm, Betyg 3, Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Recension, Western Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Coffee and Cigarettes (2003)

3 april, 2018 2 kommentarer

Påsken är slut men Jim Jarmusch-temat fortsätter ett litet tag till. Det verkar som att Jarmusch är ett fan av episodfilmen. Dagens film, Coffee and Cigarettes, är en sådan och sen har vi även Mystery Train och taxi-filmen Night on Earth. Texten om kaffe- och cigarettfilmen skrevs i juli 2004. Sa jag att Jarmusch har en skön stil?

Jim Jarmusch har tagit sina gamla kortfilmer Coffee and Cigarettes (med bl a Roberto Benigni, Steve Buscemi, Iggy Pop och Tom Waits) och slagit ihop dem med ett antal nygjorda kortisar med bl a Cate Blanchett, Bill Murray, Alfred Molina och Steve Coogan. Det hela har blivit en långfilm där ett gäng personer möts över en eller fler koppar kaffe och en cigg.

Ja, jag gillade den här filmen. Jarmusch har en egen och speciell stil på sina rullar. Oftast med en skön tillbakalutad känsla och det hela ger ett ganska slött intryck. På nåt sätt känns det som Jarmusch bara låtit kameran rulla och sen inte gjort så mycket mer än att klippa ihop det efteråt. Resultatet blir skönt. Alla episoder håller inte samma klass. Genomgående tycker jag de nygjorda är klart bättre. Kul är att många av skådisarna spelar, och driver med, sig själva. Bäst är nog antingen episoden med Bill Motherfucking Murray tillsammans med GZA och RZA (från Wu-Tang Clan) eller Molina och Coogans möte som också det är mycket roligt. Blanchett får också visa att hon är en väldigt duktig skådis (en av mina favvisar) i en episod där hon spelar två roller som två kusiner.

Det positiva med att filmen består av ett gäng kortfilmer är att de som är dåliga snart tar slut och förhoppningsvis är den som kommer sen bättre. Nackdelen är förstås att de som är bra också tar slut ganska fort, men det känns som ett mindre problem. Förmodligen skulle de som är bra vara sämre om de hade varit längre. Hehe, jag hoppas ni har förstått. Hur som helst, klart sevärd och roligt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Innan filmen började visades förfilmen Tempo med Jonas Karlsson och Tova Magnusson-Norling. Rolig, och ganska tänkvärd dessutom. Rekommenderas om ni råkar få chansen att se den.

Min kommentar: kul grej det där med att man innan huvudfilmen stoppar in en kortfilm. Den får ju givetvis inte vara för lång (över 20 minuter eller så) men i det här fallet var den bara fyra minuter.

Filed under Antologifilm, Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Kortfilm, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Calvary (2014)

26 april, 2015 2 kommentarer

Nej, nu är det dags att skriva om den här filmen. Calvary heter den. Vad betyder egentligen Calvary? Kavalleri? Eller är det nåt kyrkligt? *googling* Aha, det är platsen (eller kullen) där Jesus blev korsfäst, även kallad Golgata, och det betyder egentligen dödskallen. Mmm, en snällis som ska dö för andras synder, är det det vi har att göra med här? Ja, bokstavligen.

Mästerskådisen Liam Nees… nej, vad skriver jag? Jag menar förstås Brendan Gleeson. Brendan Gleeson spelar en präst som i en bikt får veta att han ska dö om en vecka. Det är alltså Brendan Gleeson som ska dö och det är den som biktar som ska utföra dådet. Orsaken är att biktaren blivit sexuellt utnyttjad som barn av präster från den katolska kyrkan. Det värsta sättet att slå tillbaka mot kyrkan är att slå tillbaka mot nån som är god, dvs Brendan Gleesons präst. Så resonerar i alla fall biktaren. Gleeson får en vecka på sig att göra det han vill, men sen ska de båda ses på stranden för ett trevligt litet möte.

Ja, det är en bisarr film det här och jag gillar den mycket. Regissör och manusförfattare är John Michael McDonagh, storebror till Martin McDonagh som ju ligger bakom toppfilmen In Bruges. Det finns likheter här. Det är humor och mörkaste allvar blandat i en härlig mix. Man (ja, Henke, MAN) brukar ju säga att asiatisk film blandar humor och allvar på ett något udda sätt, ett sätt som vi västerlänningar inte riktigt förstår eller uppskattar. Jag måste säga att bröderna McDonagh har ett liknande drag. Trots upplägget – vår präst ska dö eller fly om en vecka – så förekommer det en härlig humor i filmen. Men det blir aldrig farsartat. Samtidigt blir det aldrig för mörkt när det väl är mörkt. Det är liksom rakt på sak istället, och det gillar jag.

Calvary

Brendan Gleeson grubblar… förmodligen över varför Ex Machina inte får svensk biopremiär?!

Calvary är en väldigt vacker film. Det karga (irländska?) landskapet är härligt. Den lilla staden har en sandstrand som inte direkt känns karibisk men är perfekt för slutuppgörelsen.

Samtidigt som det är en ganska dyster film så är den ändå mysig, lite som en road movie då präst-Brendan kör en sista runda och besöker medlemmarna i sin flock. En av dessa är en åldrande amerikansk författare spelad av ingen mindre än M. Emmet Walsh! Jätteroligt att återse en favorit från bröderna Coens debutfilm Blood Simple.. (Japp, en extra punkt ska det vara där.)

Kul också att se borgmästaren från The Wire i form av Aidan Gillen. Game of what?

Präst-Brendan får även besök av sin dotter som påminde mig väldigt mycket om Jessica Chastain. Har alla irländare rött hår och fräknar?

Jag måste bara avsluta med ett relativt pessimistisk citat från filmen. Det är några mörka rader det handlar om men ändå finns det kanske nånstans en liten ljusglimt i form av… jag vet inte vad. Självinsikt? Jag minns inte riktigt detaljerna i scenen men en karaktär (troligen Brendan) försöker hävda att det finns godhet hos människan. Svaret blir en uppmaning om att sluta lura dig själv genom dessa ord:

”Tibetans spit on blind people in the streets. They are killing albinos in Africa”.

Slut på recensionen eller snarare slut på mitt svamlande om denna film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Betyg 4, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Filmspanar-tema: Man(n)lighet – Miami Vice

5 juni, 2013 27 kommentarer

Vid de senaste tillfällena som det bestämts filmspanartema så har jag direkt vetat vad jag ska skriva om. Jag gör ju oftast så att jag helt enkelt ser en film som jag tycker passar in i temat. Några exempel: Film om film: Living in Oblivion, Snö: Død snø, På väg: The Straight Story. Den här gången… helt blankt. Manlighet. Helt blankt. Haha, ja, men sen gjorde sig min ordvitstourettes påmind. Jag skriver om mannlighet… Michael Mannlighet. Ja, men det blev kanske inte så dumt ändå. Mann gör ju uteslutande väldigt ”manliga” filmer eller åtminstone filmer med männen i fokus. Jag valde att se en av Manns filmer som jag inte hade sett tidigare och jag hade i princip inte heller hört nånting gott om den.

****

Miami Vice

Manliga… posörer?

Titel: Miami Vice
Regi: Michael Mann
År: 2006
IMDb | Filmtipset

Miami Vice var en favoritserie när den gick på tv på 80-talet. Bara för- och eftertexterna är klassiker. Jag kan se bilderna och höra musiken inom mig nu (gitarrerna, trummorna, båtarna, brudarna, bilarna, flamingosarna, vindsurfaren). Serien hade nåt som tilltalade mitt pojksinne, kanske att det fanns en melankolisk sorgsen stämning förutom den coola ytan. Seriens producent var Michael Mann vilket framgick av hans logga i eftertexterna. 2006 fick han för sig att göra en remake på vita duken. Bra idé? Hmm, nja, kanske inte. En lustig detalj var att filmen inte hade några förtexter (som jag såg i alla fall) men Mann kände väl att han inte kunde matcha originalet på den punkten.

Sonny Crocket och Ricardo Tubbs… säga vad man vill men är inte det där ett par coola namn! De spelas här av skon Colin Farrell och Jamie Foxx. Efter att FBI har strulat till det får Crocket och Tubbs hoppa in. FBI har råkat ut för en infiltratör och en av deras tjallare har avslöjat allt och tagit livet av sig efter att ha blivit hotad. Eftersom den simpla poliskåren i Miami inte var inblandade i operationen, som gick ut på att avslöja en knarkliga, är de nu de enda som inte är en potentiell risk och det är nu upp till Crocket och Tubbs att avslöja vad som pågår… and they are on their own! De ska gå undercover och agera kriminella som vill sälja sina transporttjänster till en sydamerikansk knarkkung som ska leverera knark till USA.

Alla är, eller försöker vara, väldigt hårda i filmen. Det kryllar av uppgörelser där det går ut på att stirra ut varandra alternativt skjuta ihjäl varandra. Jag tycker inte man nånsin lyckas med hårdheten, speciellt inte Colin Farrell. Foxx är aningen bättre i sin roll men det är Farrells Crocket som är i fokus. Farrell försöker kanske vara nån sorts kopia av Mel Gibson i Lethal Weapon, en crazy-go-lucky-typ som charmar damerna med sin humor (hahaha) eller dans (hahaha). Hur som helst, det funkar inte.

Loco

Loco

Redan från början har Farrell nåt längtande i blicken och det har han redan innan han har fått ögonen på knarkkungens dam Isabella spelade av Gong Li. Jag vet inte, kanske beror det på att Farrell ungefär samtidigt med Miami Vice (eller strax innan förmodligen) spelade in film med Terrence Malick, och då kan man ju få nåt längtande i blicken. Eller så ville han bara bort från inspelningsplatsen, vem vet.

Michael Mann har misslyckats med Miami Vice. Han hittar aldrig riktigt rätt ton. Efter att Crocket och Tubbs fått sitt uppdrag tar det typ två sekunder innan de vet vem som ligger bakom och hur de ska agera. FBI och alla andra myndigheter som var inblandade i operationen tidigare verkar ha varit fullkomligt handfallna. Men det kanske är lokalkännedomen om Miami som gav utdelning. Nåväl, det blir fånigt. Givetvis har Tubbs också pilotcert. De knarkkungar vi möter är karikatyrer som tagna ur en parodi på Miami Vice. De är latinogangster med rätt att tala på bruten engelska och de är fuuuuullkomligt hänsynslösa och galna.

Bäst i filmen

Bäst i filmen

Absolut värst i filmen var ändå musiken, fullkomligt horribel powernumetalrock eller vad det kan kallas. Inledande låten är jobbig men inte värst, nej värst är en grotesk version av Phil Collins In the Air Tonight. Musiken, som verkligen iiiinte är bra, tillsammans med den överdrivna stilen leder till att Miami Bajs förlåt Vice blir skrattretande till slut.

Det som dock (nästan!) räddar filmen är Gong Li. Hon är en cool cat(woman) och den enda som lyckas göra sin rollfigur till en intressant karaktär. She’s the man, helt enkelt, och hade ett lustigt sätt att nicka uppåt. (Tyvärr blir det i slutändan ändå så att hon givetvis måste räddas av Farrell.) Jag gillar även en del av bilderna och till viss del stämningen ibland. Mann är duktig på att få till sina stadsmiljöer, speciellt på natten. Det är samma look som i Collateral som dock är en mycket bättre film.

Slutet är galet dåligt med en av de sämsta slutscener jag nånsin sett, faktiskt. Blandningen av melankoli och ofrivillig parodi funkar inte.


eller uttryckt i siffror 2/5

****

Kolla nu in vad mina filmspanarkompisar skriver om manlighet:

Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Filmmedia
Har du inte sett den? (podcast)
Fiffis filmtajm
The Velvet Café
Except Fear
Flmr

Filed under Action, Betyg 2, Brott, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Casino Royale

4 november, 2012 3 kommentarer

Titel: Casino Royale
Regi: Martin Campbell
År: 2006
IMDb | Filmtipset

Som uppladdning inför Skyfall kör jag recensioner av de två tidigare Bondfilmerna med Daniel Craig. Jag hade inte så höga förhoppningar på Casino Royale när jag såg den 2006 men…

Casino Royale är överraskande bra. Anledningen tycker jag är att filmen känns fräsch, både vad gäller helhetskänslan och Daniel Craig som Bond. Känslan är att det är lite mer på riktigt, lite mer brutalt, och Bond är faktiskt en person och inte en seriefigur. Men jag tyckte även filmen var rolig och underhållande. Det jag uppskattade mest var faktiskt den första actionsekvensen i Uganda där Bond i en parkour-inspirerad jakt är en bombtillverkare hack i häl. Bond hade dock en aning mer brutal parkour-stil än hoppjerkan han jagar. Samspelet mellan Eva Green och Craig funkar, kemin finns där och Green är en lite annorlunda kvinnlig skådis i en Bond-rulle. Kul med två danska skurkar i form av Mads Pusher Mikkelsen och Jeseper Bänken Christensen. Vi bjuds även på en lagom dos torr humor. Filmen har en svacka nånstans i mitten (lite väl mycket av det numera överhajpade fenomenet poker) men rycker upp sig mot slutet. Jag gillar även den allra sista scenen. Ett perfekt slut i rätt ögonblick.

4-/5

Filed under Action, Betyg 4, Film, James Bond, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Manderlay

28 maj, 2011 3 kommentarer

Titel: Manderlay
Regi: Lars von Trier
År: 2005

En film jag glömde bort (tack för påminnelsen, Sofia!) när funderade på vilka filmer av Lars von Trier som jag inte sett men faktiskt ville se nu var uppföljaren till Dogville, och alltså del två i von Triers trilogi om USA. Den sista delen ska heta Wasington (ja, så stavar von Trier det) men när den kommer att göras verkar oklart. Jag kan tänka mig att von Trier behövde en ganska lång paus efter Dogville och Manderlay då det sättet att göra film nog tar på krafterna; mängder av skådisar och stjärnor och så formatet som nog inledningsvis känns annorlunda för skådisarna.

Manderlay tar vid en tid efter händelserna i Dogville. Grace (nu spelad av Bryce Dallas Howard) och hennes gangsterpappa, som letar efter nya platser för sin verksamhet, hamnar vid plantagen Manderlay i Alabama. Här visar det sig att slaveriet frodas och lever trots att det är på 1930-talet och slaveri alltså förbjöds 65 åt tidigare. Grace blir förfärad när en av slavarna ska piskas offentligt och sätter stop för det. Uppbackade av några av pappans gangsters bosätter sig Grace på plantagen för att ”lära” den vita styrande familjen medmänsklighet och de svarta slavarna hur det är att vara fria.

Bryce Dallas Howard är inte Nicole Kidman, det kan jag konstatera direkt. Det slår inte direkt gnistor om filmen. Howard spelar sömngångaraktigt, det är min åsikt. I Dogville var scenografin udda i sin enkelhet. I Manderlay känns det nästan bara tråkigt. Jag tycker den sparsmakade scenografin och tv-teater-känslan gör att det blir en blekare film. Man har lagt till ljudeffekter som ackompanjerar det som händer, dörrar som stängs, hackor som hackar osv. Varför det? Då hade man väl lika gärna kunnat göra en riktig film av allt ihop, vilket är lite det jag sitter och längtar efter. Den känslan blir väl i och för sig mindre och mindre ju längre filmen rullar. Och jag förstår ju att grejen med filmen är just att den är inspelad som den är. Jag antar att Wasington blir i samma still.

Om det var nån av skådisarna som jag gillade så var det faktiskt Danny Glover. Glover spelar den äldste slaven på plantagen och är skeptiskt till Grace frihetskamp, vilket det visar sig finnas en förklaring till. John Hurts berättarröst är både bra och dålig. Hurt har en mörk raspig röst som är trevlig att lyssna på. Den text han läser upp ska vara ironiskt betraktande, tror jag, men för mig blir den mest fånig; själva texten då inte Hurts röst. Chloë Sevigny var med. Varför? Syntes hon ens i en minut sammanlagt?

En positiv sak var att Zeljko Ivanek, en personlig birollsfavorit från ett flertal tv-serier och filmer, dök upp. Jag gillar hans tillbakalutade spelsätt och röst. Ivaneks roll skulle egentligen ha gjorts av John C. Reilly men när Reilly fick reda på att von Trier skulle slakta en åsna i en scen (och då faktiskt slakta en åsna på riktigt) så gick han direkt av scenen och lämnade Trollhättan med omedelbar verkan. Scenen spelades in men klipptes sen ändå bort i den slutgiltiga versionen av filmen. Det ryktas om att hela den här historien är påhittad för att väcka intresse för filmen.

von Trier gör upp med slaveriet och förtrycket mot svarta i USA. Han ställer en del frågor om skuld. ”Brottet” är liksom redan begånget, men vem är det i dag som har skuld till det. På 30-talet fanns ju definitivt rasförtrycket kvar (för att uttrycka sig milt). För en vit rik kvinna är det lätt att göra ”rätt”, och det är också lätt att göra ”rätt” om man är uppbackad av män med vapen. Grace leker Gud, helt enkelt. På Manderlay levde man kvar på det gamla sättet för att det var enklast. Varken slavarna eller samhället tyckte de var redo för förändringen. När Grace försöker ändra detta så kan det inte gå annat än fel.

Precis som i Dogville så avslutas filmen till tonerna av David Bowies ”Young Americans” och den här gången med bilder på olika former av rasförtryck och fattiga svarta. Eftertexterna knyter därmed ihop filmen bra, frågorna blir tydligare och det känns som att filmen faktiskt handlar om något vilket det nästan inte gjorde under filmens gång.

2+/5

Filed under Betyg 2, Film, Lars von Triers USA-trilogi, Recension Tagged with , , , ,

White Material

26 februari, 2011 5 kommentarer

Ibland är det skönt att se annorlunda, t.o.m. tråkiga, filmer. Det behövs för att få balans, precis som att man då och då behöver se s.k. popcorn-rullar. Man skulle kunna kalla White Material för en fransk pretto-film. Inget fel med det egentligen, det var det jag ville se. Monsterskådisen Isabelle Huppert spelar en vit (duh) plantageägare i en f.d. fransk koloni nånstans i Afrika. Inbördeskrig står för dörren och den franska armén lämnar landet och uppmanar alla fransmän att göra detsamma. Huppert vägrar dock, hon är ju en av alla andra i landet och kan inte förstå varför hon inte kan stanna kvar. Snart står hon dock helt utan personal och situationen blir alltmer ohållbar.

Det här är nästan en konstfilm. Den är fragmentariskt berättad och dessutom inte i rätt tidsordning. Det förekommer även vissa nästan surrealistiska sekvenser. Huppert är tunn, bräcklig, envis när hon gör allt för att rädda och vara kvar vid sin kaffeplantage. Stämningen är subtilt obehaglig. Otäckt våld hänger i luften. Inte mycket, men en del, av det våldet visas. Huppert är en osannolik figur i det afrikanska landskapet i sina ljusa klänningar, vita ansikte, röda hår och läppstift. Men hon är alltså vrångt envis, på gränsen till dåraktig.

Eftersom jag inte hade läst om det innan var det för mig ganska överraskande när Christopher Lambert dök upp i en ganska stor roll. Lambert är bra, helt klart. En del av stämningen i filmen för tankarna till Michael Haneke. Jag tror nog en hel del kan tycka att den är ett sömnpiller. Fotot och musiken gillar jag skarpt. Det är vackert helt enkelt, trots den något obehagliga stämningen. Filmen har inga avsikter, som jag ser det, att försöka skildra nåt historiskt korrekt eller något sådant. Helt i fokus är plantageägarinnan som gestaltas klockrent av Isabelle Huppert. Men mer än till en trea kan jag inte sträcka mig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Betyg 3, Drama, Film, Krig, Recension Tagged with , , , , , , , ,

%d bloggare gillar detta: